Äntligen professionell!

Mette har också haft fullt upp, hon åkte med tre hästar i torsdags till en anläggning som heter Epona Farm och inte ligger allt för långt från Mill Creek. Det var en observation av ekipage på högsta nivå inom området inför kommande tävlingsår med USEF Chef d´Equipe, Robert Dover. En uppsamling med både uppsutten och avsutten coaching, bland annat ett ” kvartssamtal” om upplägg av tävlingstermin och vilka krav som ställs för att få komma med till Europa i år. Mette hade med Cenna (e Come Back II), Maroon (e Michellino) och De Noir ( e De Niro), de gick väldigt bra bägge dagarna och hon kom hem inspirerad till tänderna! Robert gav mkt beröm till Mette och hennes 3 fina, välridna och lovande hästar men också viss hemläxa… öka procenten från 70  till 78 procent minst…! Jag vet en som kommer göra sin läxa och som är sugen på att komma med ut på de stora arenorna!

Jag höll ställningarna på hemmafronten denna gång, men är riktigt sugen att få komma med på några stora tävlingar eller clinics under våren. Jag hade besök från Sverige också under gångna veckan av min älskade man Jonas så jag hade viss uppmärksamhet på annat håll!

Häromdagen kom en lite kille i 10 års ålder och frågade om jag var ”the professionell longer”, härligt med en cool titel, äntligen professionell! Han hade nyss fått en ny stor häst och vill få hjälp. Ja ryktet går, att jag tömkör Mettes hästar och har dessutom lektioner i longering med en ung flicka som fått en unghäst. Det känns som att komma hem när jag jobbar med att lära ut hantering från marken och ledarskapsdelen, åren på Flyinge gav mig så stor erfarenhet av att få både unghäst och ungdom att samarbeta. Det blir ju ofta problem när en blind leder en blind… Ja, så kan det beskrivas när man köper  unghäst och inte har någon erfarenhet av unga hästar och inlärningsdelen.

Kan inte nog poängtera att det ofta slutar med att både häst och ägare blir olyckliga, det är så svårt för en oerfaren hästägare att hinna med att reagera innan hästen redan har tagit initiativet. Även denna flicka hade börjat med att försöka vädja och lugna sin pålle, ”såååja, såååja”!! (Fast på amerikanska då!) Men efter tre lektioner longerade hon själv och med hyfsad kontroll på häst, lina och pisk, hon verkar ha en bra känsla, och snappade upp hur hennes kroppsspråk måste fungera för att hästen skall vara uppmärksam och lydig!
Mette föreslog att jag skall ordna en clinic för ridskolans elever i hantering från marken, leda, longera och vanligt hästvett. Det gör jag gärna. Ser att många är omedvetna om just sitt kroppsspråk… Precis som det är överallt i världen innan man fått lära sig hur hästar läser av oss!

Minns själv hur dum och förtvivlad jag kände mig när min sommarponny gjorde allt för att rymma från vår gård i Berrek för att springa hem till sitt ”riktiga” hem i Österfärnebo. Hon smet i alla möjliga situationer och jag hann inte med att uppfatta att något var på gång. Hon tvärvände bland annat när jag skulle släppa in henne i boxen en dag, och tog av grimman utanför boxdörren precis som jag sett de stora tjejerna göra på ridskolan. På en sekund hade hon tagit sikte på stalldörren och jag hann hänga mig i manen, sprang med i början med mina långa flickben, för att sedan ge upp och släpas genom ”åkern” hon var på väg igenom. Farfar såg det hela och skrek:
– SLÄPP, SLÄPP….men jag visste inte vem jag var mest rädd för… farfar eller att släpas över stock och sten. Jag släppte till slut, och ponnyn hittades dagen därpå nästan en mil hemifrån! Hon nöjde sig dock senare med sällskap av en korsning ardenner/nordsvensk och sommaren fortskred lugnt till jag insåg att det var roligare att rida på den stora istället för den lilla!

För att sprida hästvett och kunskap om unghästutbildning har jag har en kurs i inridning på en kurssida på webben, Team Hästkraft. Där finns flera olika kurser och det är ett utmärkt sätt att sprida hästkunskap lätt tillgängligt till alla som vill ha den. Vem som helst kan ta en av kurserna oberoende var man bor, hur gammal eller ung man är, vilken sorts häst man har osv. Det är inte lätt för alla i vårt avlånga land att ta tillgång till kurser, clinics och utbildningar.

Skulle kanske ta och översätta min kurs och sprida i USA….! Här finns faktiskt inte mycket till utbildningar i hästkunskap. Säkert massor av privata kurser med mera, men ingen motsvarighet till våra Riksanläggningar eller Tysklands Master system t ex. Frågade en av ridlärarna på Mill Creek om hennes utbildning och hon hade ingen officiell ridlärarutbildning och eftersökte just mer utbildningar för hennes yrkesgrupp. Landet är enormt stort så det kanske finns i andra stater men här i CA verkar det inte finnas någon gemensamt system.

Jag har haft vissa av eleverna i träning nu en månad, och vissa rider cirka fyra lektioner i veckan så det är dags att rida upp ett dressyrprogram för att checka av. Himla bra att ha dessa avstämningar, både ryttare och tränare har gemensamt delmål kortsiktigt och långsiktigt. Det stora målet är så klart att få delarna i utbildningsskalan att fungera bättre och bättre, och att få sin elev att rida med mer intuition och känsla. Men att rida ett program gör att eleven också kan se tydligt själv vad som behöver förstärkas, kan volterna inte ridas lika runda med samma storlek och med god takt i bägge varv så får man ju svar svart på vitt.

Skall själv sätta upp delmål under dessa månader, rida vissa program på olika hästar och få hjälp av Mette med just programridning. Har börjat känna mig mer och mer hemma på vissa av hästarna, det är ju en viss startsträcka när två nya individer skall samarbeta. Jag lyssnar och försöker lära hur dessa hästar fungerar och hästarna försöker också avgöra vad jag menar med mina hjälper. Jag är för försiktig och börjar nästan alltid som det är en 4-åring innan jag lärt känna dem bättre, Mette blir snart galen på mina 20 meters volter om och om igen på hästar som går Intermediaire! Vad kan jag säga, många år på unga hästar har satt sina spår både i sits och känsla! Hur många gånger vad det nu som man skulle upprepa en sak innan den blev automatiserad?

Jag lever två skilda världar här, slungas mellan trygg vardag i stallmiljö med underbara hästar och människor, och livsfarlig trafik och skräcken att komma helt vilse när jag är ute och försöker ta tillvara min lediga tid. Bara att köra en kort sträcka kan bli en timmes irrande, skulle till St Monica och shoppa en dag förra veckan och hamnade i Venice beach… Men skam den som ger sig, tråckla sig tillbaka och hittade piren i St Monica, parkerade där. Även om det inte var precis dit jag skulle, men jag gick hellre en längre sträcka för att vara säker på att hitta tillbaka igen!! Kan väl inte missa största attraktionen i takten, piren är med i massor av filmer med sitt pariserhjul och mysiga resturanger!

Väl parkerad svettig och med halsbränna betalade jag dyr turistparkeringsavgift, och tog mig upp till centrum (tror jag) och vad tror ni jag gjorde när jag äntligen kom upp på affärsgatan?? Kastade mig in på H&M för att trygghetstanka… Nåja så mesig är jag faktiskt inte men det kändes lite som att komma hem! Tänk vad mycket lättare det är med en kompis eller make när man skall utforska nya delar av världen, en som läser kartan och kommer med glada tillrop och en som kör och håller koll på trafiken. Denna vecka har alla utflyter känts så enkla och trygga, tack för sällskapet darling!

To be continued
/ Karin