I torsdags var jag och höll WE- clinic i Tingsryd. Det var inte så många deltagare men de som var där var väldigt engagerade och många var helt nya på WE. Det är ju alltid lite extra kul att inviga nya i sporten. Inledningsvis red jag Zaphira och visade upp hur flera av hindren rids i msv klass.  Det var helt nytt för mig att både rida och prata samtidigt, pratar man precis framför högtalarna som låter det förskräckligt. Tur att Zaphira är lugn som en filbunke.

Det var mycket att hålla i huvudet på en gång men det är nog bra övning i att kunna hålla många bollar i luften. Det var väldigt roligt och något som jag gärna gör igen. Jag tror också att det är nyttigt för hästarna att göra saker med lite publik och ljud i högtalarna   utan att det blir samma anspänning som på tävling. 

Efter var tre ekipage med, någon var helt ny på WE och någon hade varit med några gånger innan. Jag var mycket imponerad över hur ekipagen tog sig an hindren med förtroende och självklarhet. WE är ju inte på något vis ett nytt sätt att rida utan snarare ytterligare ett pedagogiskt sätt att öva det som är viktigast i ridningen.

Att hitta samspelet mellan hjälperna.

Oftast när någon del i hinder inte fungerar så får man analysera vad som ställer till det och sen jobba med det på ett mer grundläggande plan, exempelvis har väldigt många problem med att hästen backar undan till vänster när de ska stänga grinden. Detta visar bara att hästen inte går undan för vänster skänkel. Således är det där man behöver jobba vidare, både genom exempelvis skänkelvikningar i dressyrarbetet men att flytta sidvärts över eller mellan bommar har jag märkt varit väldigt effektivt  för att lära både sig och hästen vilka ben som flyttas vid vilka hjälper samt hur starka de hjälperna bör vara .  

Allt detta är unikt för varje ekipage och kräver att man lägger tid på att känna in och öva. Min känsla över hur hästen flyttar sig och hur jag kan påverka den har ökat väldigt mycket sen jag började med WE och det är något som jag faktiskt är ganska stolt över att jag förstår bättre. Jag hade en tränare förr i tiden som alltid hävdade att när man kan känna hästen rörelser och vet hur man kan påverka dem kan man rida grand prix. Jag vet att jag inte är i närheten av det ännu men det känns skönt att det utvecklas åt rätt håll. 

Framåt nu så april full med träningar, till helgen ska jag har kurs i Tingsryd som fortsättning på clinicen och helgen efter det är träning i Eriksmåla som har tävling helgen på det. Extra kul med är att alla tävlingarna blir fulla och att allt fler verkar vilja arrangera tävling nu när det finns underlag. Tack för att ni tog er tid att läsa och vill ni se mer vad jag gör varje dag kan ni följa mig här @we_med_LisaGustavsson

/Lisa 

Förra veckan gick i riktig WE-anda med förberedelser och arrangerande av för mig årets första tävling. Förutom en lite skakig start med Equipe och oro inför att lyckas få upp startlistor och få igång resultatrapporteringen, flöt det mesta på fint. Och det gick långt över förväntan med systemet, vi hade såklart en pärla i sekretariatet som jobbade på som en myra hela dagen och det möjliggjorde att allt flöt fint. Det är riktigt roligt att arrangera tävling, speciellt när allt fungerar. Så vi kände oss mogna och har ansökt om en ny tremomentstävling den 15e juni. Har hört av många att de saknar kvalplatser och att det var lite tomt på tävlingar i närområdet. 

Jag startade också Zaphira. Eftersom vi varit sjuka hemma och det var uppstarten, så valde jag att bara rida LA. Sedan brukar jag också vara ganska nervös när det är länge sedan jag tävlade och då är det skönt att rida en klass man känner sig trygg i, så man får en bra start på året. Zaphira var lite överladdad och hoppade iväg på ett par ställen i tekniken men gjorde en i övrigt superinsats, vilket gav oss 74 procent i tekniken. Vi var dessutom näst snabbast i speeden, vilket gjorde att vi vann klassen. 

Jag hade också ett gäng elever som startade och som gjorde strålande insatser. Många debuterade på en riktig tävling, två av dem lyckades strålande. De var både förstaplacerad och andraplacerad i lördagens första klass. Båda tävlingsdebuterade och hästarna gjorde fina teknikrundor med fina och välavvägda speedtest. 

Jag kan faktiskt säga att jag blir minst lika glad när mina elever rider fina rundor på glada, nöjda hästar som när jag själv lyckas få till det.

Det är mycket träningar inplanerade framöver, närmast ska jag ha clinic i Tingsryd den 27e mars som följs upp med kurs den 6-7 april. Efter det är det träning i Eriksmåla den 13e april och veckan därpå har de tävling som också var full med reserver! WE är på gång! Jag har också tänkt trycka in någon träning hemma under april men det är lite tight med tid just nu. Den där berömda tiden som aldrig verkar räcka till, man ska arbeta, ta hand om familjen, vara en engagerad partner och sedan för oss som inte tycker det räcker, ska man också träna och tävla på ett 600 kilos djur som är rädd för plastpåsar. Antar att jag inte behöver förklara för er hur 24 timmar är alldeles för få timmar på ett dygn. 

Hur ser det ut för er i april? Några roliga träningar eller tävlingar på gång? 

Tack för att ni tog er tid att läsa och vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni kolla in instagramkontot WE_med_LisaGustavsson

/Lisa 

Från att ha varit en ganska långsam och trist start på året känns det som att allt började på en gång i mars. Jag har hunnit vara i Eriksmåla och hålla träning med 14 engagerade och duktiga ekipage.

Flera har planer på att börja tävla i vår!

Jag tycker alltid att det är lite extra roligt när ryttare som ridit hela livet men inte känt sig hemma någonstans får upp ögonen för WE och plötsligt diskuteras tävlingsoutfit och regler för att starta med någon som sagt att de aldrig ska tävla. Att alla är välkomna och trivs är verkligen ett kännetecken för Working Equitation och jag gör mitt bästa för att underhålla traditionen. 

Jag har hunnit vara iväg och träna och fått lite bakläxa på noggrannhet, det är verkligen lätt att bli hemmablind och nöja sig. I övrigt kändes Zaphira fin med tanke på att jag har varit sjuk och inte kunnat träna som jag har tänkt de senaste veckorna. Därför har jag också valt att starta LA i helgen. Har man inte kunnat sköta träningen inför tävlingen som man ska så vill jag inte ställa för höga krav på hästens prestation. Det är också årets första tävling och både jag och Zaphira brukar vara lite ringrostiga. Men ni får hålla tummarna för oss på lördag. 

Vi har fått en ny fin bro i Mörrum, lagom till tävlingen på söndag, känns som vi börjar bli  ganska varma i kläderna när det kommer till att organisera WE-tävling. Denna gång har det dock tillkommit ett för mig ganska stort orosmoment. För första gången ska startlistor och resultat upp i Equipe.

Jag tycker självklart det är jättebra att WE är kompatibelt med Equipes system, dock har jag och datorprogram aldrig varit väldigt kompatibla. Som tur är har vi några intresserade i klubben och jag håller tummarna för att de har mer koll än jag. Förutom den lilla detaljen ser jag verkligen jättemycket fram emot årets första tävling. Det tillkommer flera tävlingar på TDB hela tiden och jag tror våren blir riktigt rolig! 

Var ska ni tävla näst? 

Inte nog med att tävlingsterminen har dragit igång så har även vädret och framförallt solen börjat luta mot vår. Att det kan krävas så lite för att höja humöret. Helgen har varit fantastisk med mys och bara umgås med mina fina djur. De njuter minst lika mycket som jag och hästarna har börjat hitta lite grässtrån i hagen, vilket är mycket uppskattat.  

Tack för att ni tagit er tid att läsa och vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni kolla in Instagramkontot @we_med_LisaGustavsson. 

/Lisa

Det har stått stilla på bloggen i några veckor men nu var det dags för lite nyheter. 

I år är det mästerskapsår för Working Equitation och Sverige har sju ryttare som är aktuella för Europamästerskap i Tjeckien i höst. Resan dit går att följa på Instagram kontot @WE.mot.EM och de har lovat att uppdatera oss här på bloggen månadsvis så vi får följa hur det går på väg mot EM, hoppas ni är lika taggade som vi! 

Här kommer en liten inledande presentation av varje ryttare.

Mia Säwe och Akropolis bor i Småland som tävlar både dressyr och WE men föredrar helt klart WE. 

Astrid Hedman och Jaguar som bor i Portugal men kommer ifrån Piteå. Astrid har tidigare ridit två mästerskap 2018 och 2022 med två andra hästar.

Therese Edlund och Aragorn som hon ägt sedan han var två år. Innan Aragorn hade Therese aldrig tävlat men efter att hon provat på WE var hon fast.

Sara Nissling och Elvin B som förra året deltog i VM för juniorer och YR. De har tränat och tävlat ihop i cirka tre år.

Idamaria Johansson och Hoxi som tillsammans har tre SM-guld och en 6:e plats på VM 2022 med sig i bagaget.

Julia Wittsell och Hercules som träffades 2020 när Julia bodde i Portugal. 2022 red de VM tillsammans och nu bor de i Hofterup, Sverige. 

Anna Böhme Graneskog och Jibaro som bor på Gotland har sedan 2019 tävlat i WE tillsammans. Innan dess red Anna fälttävlan.

EM är ju såklart en dröm för många och jag tycker det ska bli så kul att följa upptrappningen, en liten fågel viskade också  i mitt öra att tjejerna söker sponsorer. Är det någon som vill vara med och stötta kan ni höra av er till mig på instagram @we_med_LisaGustavsson så förmedlar jag kontakten vidare! 

Jag vill verkligen skriva positiva inspirerande inlägg, lyfta det som är bra, det händer massor av bra saker och intressant utveckling hela tiden. Tyvärr överskuggas det varje gång av nya skandaler hos eliten. De som ska leda oss framåt känns som om de befinner sig längst bak.

Den senaste herren från Colombia som tävlat för USA sen mitten på 2000-talet har tagit skandal till en helt ny nivå. Att någon ens kan komma på idén att binda ihop hästens framfötter och sen piska den bakifrån så att den tar högre steg är befängt till den milda grad att jag inte trodde det var möjligt. De flesta andra saker som rapporterats  kunde jag och många med mig  tyvärr känna att man visste om, men det här går ju inte ens att hitta på. Som om det inte var nog så har unga tjejer blivit utsatta och personal har tvingats stanna kvar i stallet för att inte bli av med sin rätt att vistas i landet. Vad för person är det som beter sig såhär och framförallt hur kan det ha fått pågå under decennier…. 

Jag känner mig väldigt tudelad, går det ens att tävla på hög nivå och älska hästar eller har det drivits till en gräns när det inte längre är möjligt. Har alla pengar och krav på prestation satt en boll i rullning som vi inte ens kan stoppa. Det vill jag absolut inte tro men med de senaste videorna tror jag inte att ridsporten står mycket högre än tjurfäktning hos gemene man.

Usch… 

Jag blir också arg över det faktum att empatilösa ryttare lyckas ta glädjen ifrån mig, ifrån alla som behandlar sina hästar väl och vill ge dem de bästa förutsättningar hästar kan ha så att de får vara lyckliga och må bra. Jag hoppas verkligen att det blir krafttag mot alla som misshandlar hästar i framgångens namn. 

Om de senaste månaderna har lärt och något så är det att bara för att en viss ryttare är framgångsrik så är det inte en självklarhet att hen gör rätt. Vi måste lyssna på alla som ser och upplever saker som inte är okej. Att man inte har ridit GP har inte med saken att göra, alla har rätt att uttrycka oro när de ser något som inte är rätt. Det får inte gå år av avskyvärt beteende både mot djur och människor för att man ser mellan fingrarna på OS-ryttare. 

Hur gör ni för att hitta tillbaka till det positiva? Bomba gärna kommentarsfältet med era finaste, gladaste hästminne och bilder så vi vänder trenden, vi måste visa upp den fina sidan av hästvärlden! 

Nedan kommer några från mig. 

Tack för att ni tog er tid att läsa, ska försöka vara mer positiv nästa vecka! Ni kan se mer på instagram.https://www.instagram.com/we_med_lisagustavsson/

/Lisa 

Börjar lite tråkigt denna vecka med att min första WE som jag skulle vara med och rida tyvärr har blivit inställd på grund av för få anmälda. Jag visste att det var lite osäkert att lägga en träning i början av februari och tyvärr känner flera att de inte riktig är igång. Vissa har nog lite prestationskrav med när en tränare som har ridit VM kommer på besök och vill inte vara med om man inte känner sig helt hundra procent förberedd. 

Julia Witsell är ju jätteduktig och hjälper alla oavsett nivå, men jag vet hur lätt det är att fastna i att inte känna sig bra nog för att åka och träna. Frågan är bara hur man ska bli bättre utan hjälp… Ibland är våra tankar inte den bästa supporten och jag är den första som kan erkänna att det är svårt när man inte känner sig bra nog. Vi är ju minst ett 20-tal ryttare i klubben som tränar WE aktivt nu vilket är superkul och jag är övertygad om att nästa tillfälle ligger bättre i tiden och att det blir av i mars istället. 

Trots att WE ökar med stormsteg, växer inte tränare som ridit svår klass på träd och därför är jag så tacksam över att Julia vill komma till oss i Blekinge. Jag har ju satt upp lite mål för mitt grenledarskap och ett av dem är att arrangera träningar kontinuerligt för en tränare med erfarenhet av svår klass. Ska vi lyfta upp våra egna ryttare dit måste vi ha hjälp av någon som vet hur man gör. 

Överlag är ju det här med tränare en svår fråga. Jag upplever att det blir allt svårare hela tiden. Ju mer man lär sig desto mer ifrågasättande blir man såklart och det är en stor sak att anförtro sin egen och hästens utbildning till en person. För att det ska bli bra krävs det ett stort förtroende för tränaren och självklart är inte tävlingsmeriter allt. Dock upplever jag att oavsett gren så lyfter erfarenheten hos en ryttare även de ryttarna runt omkring. På samma sätt som att när en ryttare i klubben avancerar uppåt så brukar några till hänga på. Vissa saker behöver man se på nära håll för att de ska kännas möjliga att uppnå. Att ha tron på att något ska gå är ju en förutsättning för att det faktiskt ska gå. 

Hur resonerar ni när ni väljer tränare? 

Inför 2024 har jag ganska diffusa mål som bygger på mycket på känsla. Ett av de största är att Zaphiras byten ska kännas mjuka och inte kräva så mycket av mig som ryttare. Det ska vara mer som att trycka på en knapp. Jag har haft en sån häst i mitt liv som bytte bara man tog ytterskänkeln bakåt några centimeter och la till den. Det är mitt mål att nå dit, känslan är ju underbar när något äntligen sitter efter år av nötande för att få det rätt.

För Tores del handlar året mest om att bli stark i galoppen och introducera enkla byten, men jag har ingen brådska. Jag tror aldrig jag har känt mig så lugnt inställd till en hästs utbildning tidigare. Man blir nog visare med åren trots allt. Jag har också så stort förtroende på att Tore kommer att bli en underbar häst att jag inte behöver skynda mig med något eller bevisa något. Det kommer när det är dags och så försöker jag njuta av processen istället!  

Tack för att ni tog er tid att läsa. Om ni är mer intresserade av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram och annars kommer det ut ett nytt inlägg nästa vecka /Lisa 

För att utvecklas som människa är det viktigt att ta ansvar för sina misstag. Så länge man skyller på andra, gör man problemet oförändringsbart eftersom det inte går att ändra vad andra människor gör.  Jag gillar inte att prata om social license to operate eftersom jag inte tycker att det ska vara drivkraften bakom att vi behandlar våra hästar bra. Drivkraften ska komma inifrån sporten för att vi älskar våra hästar och vill ge dem ett bra liv. 

I ett öppet brev beskriver dressyrdommarkommittén vid flera gånger vikten av utbildningsskalan och att allt ska dömas enligt den. Faktum är att den nuvarande utbildningsskalan inte innehåller varken lugn och harmoni. Utifrån den ska hästen bedömas enligt ordningen takt, lösgjordhet, kontakt, schwung, rakriktning och samling. Kanske är det delvis här det blir fel. Kan man ha takt innan man har en lugn och trygg häst, framförallt kan man ha schwung utan att ha en lugn, trygg och nöjd häst? Är det så att utbildningsskalan trots allt börjar i fel ände eller förväntar vi oss att alla ska förstå att lugn kommer först? Jag tror att de flesta vill ha sina hästar lugna och trygga innan man går vidare mot andra mål. Faktum är dock att många ryttare springer förbi den punkten eftersom det går ändå, speciellt om man har en väldigt erfaren ryttare på ryggen. 

Är ni som jag lite smånördiga i allt så kan jag rekommendera artikeln “A fresh look at Training Scale with Andrew McLean”, ni hittar den här. Andrew Mclean beskriver bland annat vikten av att  utbildningsskalan hålls öppen för granskning, sporten gynnas inte av att utbildningsskalan blir någon sorts helig gral som aldrig får ifrågasättas. Utbildningsskalan sattes aldrig i en objektiv granskande process, det är till och med ganska oklart hur och var den uppkom. Det vore hälsosammare för dressyr och ridsport i allmänhet, som med allt i den moderna världen, om alla teorier och praktiker hålls levande i ständig förändring istället för att vara ett dött dokument att luta sig mot när någon inte håller med.  

Andrew diskuterar också väldigt mycket bra teorier om hur vi skulle kunna använda oss av en ny variant av den gamla utbildningsskalan med väldigt kloka tankar kring hur den skulle kunna stötta domarna för att göra bedömning bättre för hästarna och lättare att förstå. Har ni några tankar kring utbildningsskalan? 

För tillfället behövs förändring så att vi kan säkra välfärden för hästarna i sporten. Det går inte att luta sig tillbaka på det gamla som redan finns och säga att vi redan gör rätt. Precis som med personlig utveckling måste vi äga våra problem och arbeta aktivt för ett nytt skifte där hästarna kommer först! 

Först vill jag tacka alla som kommit med synpunkter på hur vi kan utveckla WE för våra ungdomar, och sen vill jag dela ut ett extra tack för att ni tog er tid att läsa alla mina spridda tankar idag. Vill ni se mer av vad jag gör i vardagen eller har andra funderingar så finns jag på instagramkontot @WE_med_LisaGustavsson  

I söndags höll jag i en riktig pang-träning på min hemmaklubb. 13 ekipage trotsade snö, is och minusgrader för att vara med och träna WE för första gången i Mörrum i år. Att få äran att introducera WE till många nya ekipage på alla nivåer är en underbart och min upplevelse var att både hästar och ryttare hade roligt, vilket är mitt allra största mål. 

Att det är så blandade nivåer är både kul men lite krävande av en som tränar. Tack vare att det inte är så stora skillnader på uppställning av banan kräver det inte så mycket flyttande av hinder men lite tanke och planering är nödvändig för att det ska bli bra för alla. 

Grinden stod ute lite som vanligt hos nya ekipage. Jag har två delar när jag introducerar grinden till nya hästar. Först vill jag att man gör den stegvis helt utan repet. För vissa räcker det att bara rida fram och göra första halten, stå där i lugn och ro, sedan rida vidare. För andra kan man öva hela serien av steg utan rep direkt. Detta beror lite på utbildningsgrad hos hästen.

Ett vanligt fenomen är att hästen backar undan till vänster i sista halten. Detta beror oftast på att hästen inte lärt sig flytta undan sig för vänster skänkel. För att lösa det och kunna utföra grinden med flyt behöver därför ekipaget öva på sidvärtsrörelser. Sen är det viktigt att som ryttare hålla sig lugn och absolut inte stressa igenom något moment. Låt varje steg ta sin tid! Det är något med den mänskliga hjärnan som gör att när vi får en svår uppgift försöker vi skynda oss istället för att bromsa upp och tänka igenom varje steg. 

När hela grinden fungerar utan rep, är nästa steg att introducera repet. Enklast är att rida  fram till den med repet uppe och göra halt som om de skulle öppna grinden, känna efter hur hästen reagerar. Fokusera på att den är lugn och trygg, sedan rida vidare. Om den kändes trygg med repet går det oftast efter dessa förberedelser att bara ta repet och genomföra grinden i lugn och ro.

Vidare är det viktigt att tänka på att hästar lär sig olika saker olika snabbt. I söndags hade jag en ponny som aldrig provat WE tidigare men har ett lugnt temperament och är utbildad i MSV dressyr. Den löste alla steg på två gånger och kunde genomföra grinden med repet andra gången de provade. Jag hade också hästar där det var nog att rida fram till första stödet och göra halt. Lite i taget är inte evigt. 

Ytterligare en ganska stor grej den senaste veckan är att jag har blivit invald som adjungerad barn- och ungdomsrepresentant i WE-kommittén. Jag brinner ju lite extra för att få in barn och ungdomar i sporten, så det ska bli så roligt att få jobba med frågor som rör dem. Jag är öppen för alla tankar och idéer, så om ni går och funderar på något därute, var inte rädd för att ta kontakt!

Jag tror ju att de bästa idéerna kommer från dem som är mitt i smeten, så som barn och ungdomsrepresentant vill jag först och främst höra från er unga men också föräldrar, vad ser ni och vad som saknas för att vi ska göra grenen så tillgänglig det går för våra ungdomar?

Tack för att ni tog er tid att läs.

Vill ni se mer av vad jag gör om vardagarna, kan ni följa mig på Instagramkontot @we_med_LisaGustavsson, sen finns också kontot @skrubbeboda_gard för den som vill se ännu mer djur och gårdsliv.

/Lisa 

Senaste veckan har varit ganska långsam här hemma. Vi bär mycket vatten och hästarna är under igångsättning. Vi tar det hela ganska lugnt och försöker mysa och passa på att njuta av snön. Under helgen har det flyttat in en ny inackordering på lösdriften vilket gick plättlätt. Överlag känns flocken nöjd och balanserad vilket är jätteviktigt så alla hästar har sin plats och trivs. En förutsättning för nöjda hästar är att deras behov blir mötta i vardagen. 

Mycket tid just nu går åt till drömmar och planering, senvintern besitter ju lite av ketchupeffekten, först kommer inget, sen kommer allt. Inledningsvis har vi januari som aldrig vill ta slut. Sen börjar träningarna ordentligt i februari. När det är dags för mars händer allt på samma gång. Sen vet jag inte om det bara är jag som är seg i januari, för träningen i Mörrum på söndag fyllde alla 15 platser på två dagar, vilket är någon slags rekord för mig som tränare åtminstone. Kul med så många ekipage på gång i WE. Det är flera nya som inte har provat på WE ännu så jag känner att det är extra viktigt att genomföra en bra träning så grenen växer ytterligare och flera vill fortsätta.  

När ett nytt år börjar och allt drar igång igen är det också lärorikt att se tillbaka på hur det har varit tidigare. Min första tävling i WE var i Jämjö 2019, snart fem år sen. Då var man glad om det blev någon tävling alls eftersom det var så få starter. Vi hade DM med tre stycken totalt det året har jag för mig. Förra året var det över tolv och tävlingarna fylls varje gång så vi får ha reserver. För några år sedan visste ingen riktigt var man hittade resultat och nu har grenen till och med fått bli en del av Equipe, vilket i sin tur gör att även icke-invigda kan följa hur det går. Att det känns tillgängligt tror jag är viktigt för att locka fler till grenen. Det har hunnit vara tre svenska mästerskap för Senior och 2024 blir första året med SM även för unga ryttare. Som grädde på moset blir det också LAG-SM i år! WE är verkligen den grenen som växer snabbast.   

Vad vill ni se för mer nyheter under året? 

Jag vill gärna se mer ungdomar och satsning på dem. Jag har en del föräldrar till barn som jag tränar, vilka tycker att det är svårt för barnen att tävla mot vuxna. Jag kan förstå det och minns att jag också kände så när jag började tävla stor häst vid tolv års ålder. Det kräver lite anpassning för som det ser ut nu ser jag ingen möjlighet att dela upp klasserna eftersom antalet startande blir för lite. Själv ser jag gärna också någon annan lösning för unga hästar eftersom det inte passar mig att rida fort på en häst där hinderna inte är helt befästa. 

Tack för att ni tog er tid att läsa och nästa vecka kommer lite spännande nyheter, så missa inte att läsa We bloggen vecka 3. Vill ni följa mig i vardagen finns instagramkontot WE_med_LisaGustavsson 
/Lisa 

För ett år sen skrev jag mitt allra första inlägg på WE-Bloggen. I ett välkomnande inlägg fick jag frågan av tidningen Ridsport vad jag trodde skulle bli den hetaste frågan inom ridsport 2023. Jag gjorde en kvalificerad gissning på att hästvälfärden skulle stå högt på agendan och oj, oj, oj, vad rätt jag hade. Mer än vad jag hade önskat. Att ta sig upp ur det hålet som ridsporten själv har grävt sig, kommer att bli kämpigt men jag är övertygad om att det går. Inför 2024 tror jag att alla vi som tävlar och rider behöver rannsaka oss själva och de strukturer vi befinner oss i för att skapa en socialt hållbar miljö för hästarna, de som arbetar och de som har ridning som hobby. 

För mig har det inneburit att försöka ta mer ideellt ansvar för hur sporten utvecklar sig och sedan i måndags är jag officiellt grenledare för Working Equitation. Ett uppdrag som jag ser mycket fram emot att ansvara för och jag har flera idéer som ska presenteras om ett par veckor när det är dags för första distriktsmötet. Utöver det så har vi under julen passat på att planera inför sommarens WE-Ridläger och på ett dygn så var första lägret halvfullt, så det känns lovande inför sommaren. Vill ni se mer av våra ridläger kan ni kolla in instagram @skrubbeboda_gard.  Vi har lagt om rätt mycket i planeringen och nu läggs fokus både på dressyr och teknik för att sedan avslutats under söndagen med en enklare variant av träningstävling där det finns möjlighet att rida både dressyrprogram och teknikbana. 

Träningsplaneringen inför våren är också i full gång och jag upplever att många ryttare vänder sig till WE eftersom det ger glada, arbetsvilliga hästar och i Blekinge har viljan att träna exploderat över julen. Jag kommer att ha en träning i mitten av januari där alla 15 platser blev fullbokade på två dygn. Många är nya och vill lära sig mer, vilket är jättekul. Lite partiskt kan jag ju säga att WE är den roligaste ridsportgrenen och nu är det viktigare än någonsin att vi har roligt tillsammans med våra hästar. 

Mina egna hästar ska sättas igång lite försiktigt efter vintervilan och ska vara helt igång till Julia Witsells träningar drar igång i början av februari. Sedan är första start planerad till hemmatävlingen i Mörrum i slutet av Mars. Ett stort mål för i år är lag-SM. Att Blekinge är ett så litet distrikt gör att vi inte är så många ryttare som rider högre än LA, två för att vara exakt. Det finns några till som visat intresse för WE och som tävlar i MSV dressyr, så jag håller tummarna för att vi kan få med minst tre, helst fyra eller fem kvalade ryttare och lyckas bilda ett lag. Det är ju alltid extra kul med lag för att det är enda gången vi ryttare får lov att lyckas tillsammans med andra ekipage och som ni vet är alltid delad glädje bättre! 

Tack för att ni tog er tid att läsa veckans tankar, om ni vill se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram och annars kommer det ett nytt inlägg nästa vecka. Samma tid, samma kanal!

/Lisa 

Veckans nyhet är ju helt klart att det blir lag-SM i Working Equitation 2024! Jag har redan försökt sätta ihop ett lag här hemma, tur att man får låna in ryttare från samma distrikt, för än så länge tror jag faktiskt inte att det är många klubbar som står med fyra ryttare på MSV B-nivå.

Har man som ekipage tävlat svår klass på mer än 60% får man inte deltaga. För att ekipage ska vara kvalade behöver de ha tävlat MSV B med minst 60% i både teknik och dressyr, samt ridit en godkänd speed.

Jag ser så mycket fram emot denna tävling. Lite orolig bara att luckan för vilka som får rida är för smal. Det är inte jättemånga ekipage som passar in om man tittar på resultaten från förra året. Självklart hinner säkert fler kvala under året, bara att hålla tummarna så det blir av. Tror att många som kanske har funderat ett tag på att våga prova msv kan få lite extra motivation nu!

I Blekinge är vi två ryttare som är kvalade än så länge, håller tummarna för att en eller två till fixar det under våren för jag vill så gärna vara med och rida, plus att som grenledare vill man ju såklart gärna ha med ett lag från distriktet. Ni hittar reglerna i sin fullständighet här. Är det någon som vill vara med i blekingelaget går det bra att höra av sig, även om man inte riktigt rider msv ännu! 

Det är roligt att planera inför våren, då hittar man mer motivation för att lägga in en extra växel här hemma, trots att det är vinter och tävlingarna är ett par månader bort. Jag har passat på att göra lite förändringar för mina hästar. Tore hade jag ju redan bytt till bettlöst under hösten och det gav ett så bra resultat så nu provar jag på Zaphira med. Bäst fungerar ett enkelt sidepull i läder, hon känns väldigt vaken, uppe och fin. Vet dock inte riktigt hur jag ska lyckas rida på en hand i det. På hackamore tycker jag hon häver sig och blir tung fram till, inte alls den känslan jag är ute efter. Det har varit lite omställning att byta till bettlöst men jag upplever överlag att hästarna går bättre och är nöjdare. Som vanligt så finns det väl inga genvägar, utan jag behöver bli bättre helt enkelt. Då går det säkert på en hand med.

Träna, träna och träna lite till… Och när det känns som man fastnar, försöker jag tänka tillbaka på det som varit svårt tidigare och nu känns enkelt. Då är det i princip alltid förvänd galopp jag tänker på. Som hoppryttare hade jag helt struntat i förvänd galopp eftersom jag tyckte det var skönt att hästarna bytte själva och visste vilken galopp de skulle hålla. Att lära sig det när jag började tävla i dressyr tog väldigt lång tid och kändes avigt att rida länge. Om DET gick, så ska jag nog kunna lära mig byten i serier på en hand med. 

Tack för att ni tog er tid att läsa och om ni vill se mer av mig kan ni passa på att följa instagramkonto @WE_med_LisaGustavsson och annars kommer nya tankar och idéer nästa vecka! 

Jag fick väldigt mycket positiva kommentarer på förra veckans inlägg, vilket alltid är roligt! Jag ser mycket fram emot grenledarskapet i Blekinge och har redan staplat upp lite mål för 2024 samt en treårsplan. Första mötet är i januari och jag har en hel del att presentera. 

Det allra viktigaste målet för 2024 i Blekinge är att få till ett ungdoms-distriktsmästerskap med minst tre starter. Det har vi aldrig haft innan. För att åstadkomma detta , jobbar jag framåt tillsammans med distriktet för att få till en ungdomssatsning där vi kommer att ha kraftigt rabatterade träningar mot att det finns en planerad målbild för att starta WE på tävling under året. Exakt hur det kommer att se ut är inte riktigt klart och är lite beroende av vad distriktet kan sponsra med och om det finns företag som vill gå in och stötta. Är du sugen på att vara med och sponsra våra ungdomar går det bra att höra av sig, hint, hint! 

 Har ni andra erfarenheter av något liknande projekt, är det någon som har några tips eller idéer?

Jag var med på ett sånt projekt som tonåring, då var det såklart hoppning men vi var även med på mycket teori och jobbade med personlig utveckling samt tävlingsplanering och jag har mycket goda minnen från det projektet.   

Inom en treårsperiod är målet att Blekinge har representanter på SM både för seniorer och för ungdomar. För att lyckas uppnå detta försöker jag organisera upp träningar för svårklassryttare en gång i månaden under säsong och hålla dessa gemensamt i distriktet så alla intresserade kan vara med plus att det ska finnas ett tillräckligt stort underlag för att vi ska få hit meriterade tränare. Rätt hjälp är ju A och O för att nå framsteg.    

Ytterligare ett mål är att alla ridskolor i distriktet ska ha minst en träning per termin i WE, jag är inte så insatt i just ridskolan men vet många duktiga ridlärare som alltid svarar på frågor, så jag antar att lättast är att fråga dem vad de behöver för att kunna ha WE som en del av träningsterminen. Vad kan vi stötta med från distriktet? Kanske böcker, information eller stöttning i hur man bygger hinder? Vem vet det, kanske skulle gå att ordna ridskole-DM i WE om något år. 

Bild från DM i år.  

Jag tycker det är viktigt att ha mätbara mål att falla tillbaka på där det går att se att man faktiskt förändrar något. Tyvärr är ju ett problem att de allra viktigaste målen inte är mätbara, till exempel att ekipagen har kul tillsammans, hästarna håller sig friska och att alla ekipage oavsett ålder, erfarenhet och hästras känner sig välkomna. Det är ju något som kännetecknar WE – att alla ska vara välkomna och det är något som vi måste jobba på för att bibehålla! 

Tack för att ni tagit er tid att läsa. Vill ni följa mig närmare finns hästarna på instagramkontot @WE_med_LisaGustavsson. Vill ni se mer av gården, barn och alla andra djur så finns kontot @skrubbeboda_gard

Jag vill verkligen vara positiv och se glaset som halvfullt. På slutet har det varit lite svårt, alla sociala medier påminner ständigt om dokumentären från Helgstrand Dressage. Men inte nog med att hästvärden går igenom en kris, hela den vanliga världen är upp och ner, det går inte att titta på nyheterna utan att undra om vi som människor verkligen ska fortsätta styra. Makt och pengar har en förmåga att flytta på våra empatiska gränser tills de inte finns mer. 

Jag är inte på något sätt religiös, även om jag verkligen kan förstå hur det kan hjälpa att tro att det finns ett högre syfte med allt elände. Det är lätt att känna sig hjälplös och att man som människa är för liten för att förändra något. Vi kan inte förändra allt men alla kan göra lite. Och vi är inte ensamma. Jag tror att det stora flertalet inte uppskattar att djur behandlas illa i framgångens spår. Inte heller är det många som tycker att barn ska behöva uppleva krig och fasor. Så nu är det dags att vi går från tanke till handling.

Vi kan inte ändra allt, definitivt inte på en gång. Men vi kan göra lite och om vi gör lite varje dag, kommer förändringarna att synas. Det finns värde i att ta del av ansvaret, vi är en del av det samhälle och de kulturer som finns idag. De är uppbyggda av människor vilket betyder att människor som du och jag har makt att ändra på dem. 

Tycker man just nu att TR och bedömningar gynnar en hästhållning och ett sätt att träna som inte är bra för hästarna då får vi ju ändra på det. Det finns byråkratiska (läs tråkiga) vägar att göra detta på men likväl så finns de. Det saknas alltid folk i alla sektioner och distrikt. Ta plats! Det är viktigt att vi som inte tjänar multum på hästar vågar skapa förändring för det vi tror på och som vetenskapen säger. Tycker man till exempel att det är lite mossigt att i hoppningen får man tävla bettlöst men i dressyren får man bara göra det i egna klasser och bara upp till LA av någon anledning så får vi försöka förändra på det. 

Att ta ansvar och vara en del av utvecklingen är det bästa vi kan göra nu. Det räcker inte att sitta vid sidan och tycka att saker är dåliga. Edmund Burk sa det ganska bra. 

”Det enda ondskan behöver för att segra är att det goda ingenting gör.”

För att komma vidare ur den här krisen måste vi som inte fått våra etiska gränser förflyttade, agera. Försöka vara med vid borden där beslut fattas och göra våra röster hörda för dem som inte har några!

För mig har det steget blivit att ta över som grenledare i WE, Blekinge ridsportförbund nästa år. Det kommer inte att leda till någon världsomvälvande förändring men det ger mig möjlighet att påverka och som sagt, några små förändringar varje dag leder till stora förändringar över tid. Vad skulle ni vilja vara med och förändra? Hur skulle det kunna gå till? Tillsammans kan vi ge våra hästar rätt förutsättningar och bygga upp en sport som inte bara är tolererad av omvärlden utan beundrad! 

Tack för att du tog dig tid att läsa, vill ni se mer av vad jag gör varje dag kan ni följa mig på instagram @we_med_LisaGustavsson 

På fredag är det första december, jag kan knappt tro att hösten är slut. De 12 minusgrader som vi haft i natt gör dock sitt bästa för att påminna mig. Vi släpar varmvatten i dunkar och försöker jämna till hagarna så gott det går. Men vinter är alltid vinter och jag försöker lära mig att se på det med positiva glasögon. Mina hästar har ett par veckors ledighet och jag försöker njuta av att umgås med dem istället. Gå lite promenader och jobba lite från marken utan utrustning. Har även ridit lite varv på ridbanan med bara halsrem vilket är nytt för mig men det går. Jag ser fram emot att lära mig mer kring frihetsträning, både från marken och på ryggen. 

Zaphira är ju en tung, stor häst med lite olycklig kroppsform vilket gör att hennes balans inte är helt optimal. Jag försöker därför arbeta mer från marken för att hjälpa henne hitta en bättre egenbalans. Utan utrustning kan jag inte heller utöva micromanagement på varje steg så Zaphira måste själv reda ut övningarna. 

Jag märker stor skillnad på Tore som trots att han bara är fem år är född med en fantastisk egenbalans, vilket gör att han lär sig markövningarna väldigt snabbt. Tore gör efter ett par försök redan öppna på volt runt mig, håller fokus och kontroll. Han tycker i och för sig att det är väldigt roligt att träna från marken. Det gjorde alltid hans mamma också. Jag har alltid gillat att löslongera och utmana mig själv till att göra så lite som möjligt för att signalera till hästarna vad jag vill. Nu försöker jag utveckla det mer och mer.

Främst tycker jag att det är så intressant med samling utan tryck. Tore försöker jag redan träna till att vara mer självständig så att övergången till att rida på en hand inte ska bli så stor i framtiden. Ytterligare en fördel nu när allt är fruset är att det går att öva mycket i skritt så att det är hårt i marken blir inget hinder. 

Hur gör ni under de kallaste månaderna? Vilar hästarna, annat upplägg eller är det full fart hela vintern i ert stall? 

På mina träningar har vi fokuserat på detaljer. Det har blivit mycket runda spår. Hitta balans och övergångar, övergångar och fler övergångar. Jag är glad att jag har så många ambitiösa elever som fortsätter öva inför 2024. Även här har egenbalans varit ett genomgående tema. Det blir så tydligt när man tar lansen om hästen är van vid att bli passad i varje steg. För då ränner den iväg omedelbart, antingen höger, vänster, framåt eller bakåt.

Någonstans går det men inte dit ryttaren vill.

Då måste man backa bandet och fokusera på sitsen samt att hästen följer sin ryttare utan stora åthävor. Hindren kan ju även vara till stor nytta eftersom hästen känner igen sig och vet lite vad som ska göras även om den inte förstår ryttarens signaler till 100 procent. Sen är det bara att ha tålamod, fortsätta öva och precis som med multiplikationstabellen faller det på plats till slut. 

Vill ni följa mig ytterligare finns jag på instagramkontot @WE_med_LisaGustavsson och vill ni se gården med alla andra djur så kan ni kika på @skrubbeboda_gard. Tack för att ni tog er tid att läsa veckans funderingar! 

/Lisa  

Det har varit en väldigt negativ vecka på sociala medier för ridsporten överlag. Kandar får enligt FEI inte bli valbart, någon influenser har uttalat sig kring bett och utrustning överlag vilket ledde till att alla blev jättearga och den danska herrn som ständigt är i blåsväder ska vi inte ens prata om. Men vet ni vad som är bra just nu – Sverige har sista åren haft framgångar utan dess like. Främst i hoppning men det går bra även i andra grenar och vi leder debatten för hästvälfärd. Det visar ju ändå att det går att arbeta för tävling och prestation med hänsyn till hästen och helt ärligt gör det mig lite lycklig att vi i lilla landet lagom sticker ut. Jag tänker att det börjar bli dags för den svenska hästsekten och våra djurskyddslagar att våga ta mer plats internationellt. Vi har ju så mycket duktiga och kompetenta människor, hoppas de får mer utrymme och att vi får en sport som är hållbar både för hästar, engagerade och utomstående. Framtiden ser trots allt lite lovande ut. 

Ytterligare en bra nyhet från förbundet, kanske inte lika stor men extra viktig för oss som håller på med WE, är att ungdomarna får för första gången får rida ett svenskt mästerskap i Working Equitation! Jag är så glad att vi skapar möjligheter för ungdomarna att rida ett stort mästerskap på hemmaplan. Att rida SM är ju en dröm för många och det ska självklart ungdomsryttarna i WE också få en chans att göra. WE-kommittén lovar även flera spännande nyheter inför 2024 så håll koll på facebooksidan Svenska Ridsportförbundet – Working Equitation

SM för juniorer och young rider, det vill säga alla upp till 21 års ålder, går i LA. Kval görs i samma som tävlingsklassen och ekipaget behöver gemensamt uppnå minst 62% i både dressyr och teknik, samt genomfört minst en godkänd speed. Alla kvalmoment behöver inte göras i samma klass utan kan samlas ihop under fler tävlingar. Ekipagets resultat är giltiga under 24 månader. Jag tror att nästa år blir ungdomarnas år i WE, det har kommit fler och fler både på träning och tävlingar runt om i landet. Vi har till och med haft ryttare på ungdoms-VM. Att det finns ett SM tror jag kommer att locka ytterligare och höjer statusen på grenen även för ungdomsryttare. Vad tror ni, kommer ett SM locka till sig ungdomarna i högre grad? 

I fredags hade jag träning för flera av Mörrums RFs ungdomsryttare och jag tror att där kan det finnas flera som vi får se på SM i framtiden. Första delmålet är dock att få ihop en klass i junior-DM i Blekinge. Ett litet steg i taget så kommer utvecklingen, kanske kan man även på distriktsmästerskapet köra gemensamt för junior och YR? 

Tack för att ni tog er tid att läsa och vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagramkontot @We_med_LisaGustavsson. 

Vintern är här, vi har frost på morgonen och det är becksvart när man kommer hem från jobbet.

Allt är lerigt. Allt.

Vi skrapar bort lera och lägger på grus men det känns lite som att sopa smutsen under mattan. Leran försvinner inte, vi har bara sminkat det lite. Tur hästarnas hagar är stora så de kan vara på de partier där det växer gräs istället. 

Överlag är ju de kalla månaderna inte alltid hästägarens bästa vän. Att fortsätta hålla motivationen uppe kan vara svårt. I år är faktiskt mitt mål att vara okej med att allt går lite långsammare på vintern. Jag tror att alla mår bra av att tillåta sig själva ta det lite lugnare i mörkret. Hästarna ska vara lediga ett par veckor under december, så en hinner med allt julstök och jag planerar faktiskt också att njuta av julen, vilket är lite av en konst när man är småbarnsförälder, gårdsägare och framförallt har ett ständigt ökande antal fyrfota väsen att ta hand om.

För mig krävs det mål för att jag ska tycka att träningen är utvecklande.

Lisa Gustavsson

Nästa steg är att komma igång efter julen och redan nu har jag bokat in träningar både första och andra veckan i februari. Således måste jag sätta igång hästarna i samband med att resten av Sverige köper gymkort och träningscyklar. För mig krävs det mål för att jag ska tycka att träningen är utvecklande. Det behöver inte vara tävlingar men vet jag att jag ska iväg och träna om en eller två veckor lägger jag ribban lite högre när jag rider hemma också. Så en bra plan är A och O. Jag har också läst någonstans att Lisen Bratt Fredricsons bästa tips för att rida engagerat är att putsa stövlarna, ingen vill rida dåligt när man ansträngt sig med att göra rent stövlarna. Vad gör ni för att kickstarta motivationen efter ledigheten?

Att träna andra är också väldigt motiverande och i söndags hade jag en sådan där toppenträning där man verkligen når fram med sitt budskap. Att gå över från trav-klasser till galoppklasser i WE  är ett stort steg och allt blir mycket mera utmanande, det går fortare och hästarna får jobba hårdare.

Vi övade lite extra på lanslinjen och att få hästarna i balans vid tunnorna, volter innan och efter hämtning och lämning av lans gjorde att ryttarna skapade bättre vägar, stöttade sina hästar och vågade vänta. Att våga vänta och känna in hästen i varje steg är minst sagt svårt, att göra det med en pinne i handen är svårare. 

Personligen tycker jag och många med mig att det är mycket svårare att rida lanslinjen rakt fram än på en böjd linje. Det är ju betydligt lättare att hjälpa hästen hitta sin balans när man kan ta hjälp av vändningar. Det är helt enkelt lättare för hästen att fokusera mer vikt på ett bakben än att lägga det jämnt. Därför är det också lättare att få stöd på yttertygeln på volt istället för jämnt stöd i båda tyglar när man rider rakt fram och detta utnyttjade vi under träningen för att skapa lugn i hämtning och lämning av lans. 

Tack för att ni tog er tid att läsa mina vardagsbetraktelser och vill ni följa mig lite närmare så finns jag och hästarna på instagramkontot @We_med_LisaGustavsson. Vill ni se mer av gården och alla andra djur som bor här hitta ni mer av det på @skrubbbeboda_gard 

/Lisa 

I söndags var jag och Tore iväg på årets sista WE-tävling i Karlskrona. Jag har precis gått över till helt bettlöst på honom så vi försöker fortfarande hitta det finstilta. Tore är bara fem år och jag brukar försöka följa årgången under vad som är tillåtet  i TR, det vill säga att en femåring gör det fyraåringarna förväntas göra nivåmässigt.  Eftersom jag som ryttare inte är så snabb och har ändå inga planer på att sälja så spelar ett år hit eller dit ingen roll.

Som den unghäst han är blev han väldigt förvånad i första klassen i söndags som var en LC, väldigt spänd och tittig. En av sakerna jag verkligen gillar med Tore är att han alltid försöker oavsett hur svårt det känns. Så känslan var väl inte den bästa, vi skrapade ihop 63% och en godkänd speed vilket för dagen räckte till vinst trots lite små missöden.  

Mitt mål för Tore har i år varit att tävla LB på bra procent, vi har inte riktigt hunnit med att tävla så mycket som det var tänkt  men i söndags passade han på och  slog till med 71,4% i tekniken, det var också ett bra kvitto på att det bara är att acceptera de gånger hästarna blir förvånade och inte kan koncentrera sig. Precis som Tore var i dagens första klass.

Som ryttare får man behålla sitt lugn, rida vidare och tänka på framtiden, det kommer nya tävlingar.  Det var dock skönt att få avsluta med LB vilket var  en runda som jag är riktigt nöjd med, då blir det  lättare att  behålla drivet under vintern. 

Här kan du se Tore i Lätt B

Jag rider ju inte fort i speedtestet på Tore  ännu, både för att han bara är fem år och för att oavsett ålder så försöker jag vara försiktig med att lägga mer press innan lugnet på tävlingen är helt befäst.

Jag vill också att moment som har sidvärtsrörelser, halter och ryggningar känns helt trygga hos hästen innan de får börja göra dem i högre tempo. Det är lätt att tillföra fel sorts spänning om man rider fort tidigt och självklart som med allt annat  går det att fixa men det är mycket lättare att göra rätt från början.  Det stämmer ju i och för sig med det mesta, tyvärr gör man ju som ryttare fel ibland. Tur att vi har så förlåtande snälla djur som står ut med att vi hamnar på fel spår emellanåt. 

Just nu ser jag fram emot vinterperioden, ska fokusera lite mer på grunderna i lugn och ro. För Tores del handlar just nu mycket om styrka, för att kunna gå LA  måste han orka göra 10 metersvolter i galopp och enkla byten. Det är där vi kommer lägga mycket kraft i vinter.

Har man inte möjlighet att rida så mycket i galopp på grund av att det  inte finns tillgång till ridhus, halt väglag, hårda vägar och så vidare så är det ju tur att galopp och skritt hänger ihop. Således kommer det bli mycket skritturer i kuperad terräng i vinter. Jag tror överlag att skritturer i kuperad terräng kan fixa det mesta, för svag häst – skritturer, för spänd häst – skritturer, konvalescens häst – skritturer, ni förstår vart jag vill komma, en bra skrittur löser allt även för hjärntrötta ryttare som hantera en massa julstök hemma.

Tack för att ni tog er tid att läsa! Vill ni se mer av vad jag gör i vardagen så finns instagramkontot WE_med_LisaGustavsson och annars delar jag med mig fler tankar och idéer nästa vecka / Lisa 

Jag har haft en riktigt bra hästvecka. I lördags var jag och Tore på Lyckans gård i Gränum och miljötränade på deras väldigt ambitösa halloweenbana. Det fanns spöken, spindlar och skelett överallt.

På grund av olika anledningar blev flera tävlingar och träningar under oktober inställda så det kändes som vi blivit lite hemmablinda. En miljöträningsbana är ju utmärkt för att öva unghästar på att vara iväg och se alla möjliga saker, träffa andra hästar, bli lite spända och hitta sitt lugn i det nya.

Tore är trots allt en mycket resonabel unghäst och tog det mest med ro. Att gå genom gardiner var läskigt men han följde med helt lugnt ändå är ett kvitto på att han litar på mig och det är något av det finaste en häst kan visa. 

Kolla in film när Tore går igenom gardiner nedan.

I måndags var vi på dressyrträning, och vilken dressyrträning det blev. Tore var helt fantastisk. Birgitta tyckte att jag behövde en spark i baken och börja göra lite svårare övningar. Som vanligt hade hon rätt i det. Det visade sig att Tore utan bekymmer gör fina bakdelsvändningar, skänkelvikningar och öppnor. Öppna har jag aldrig gjort uppsuttet tidigare, väldigt trevligt att han bara gjorde det utan att behöva kämpa eller förlora framåtbjudning.

Jag har precis bytt till bettlöst så det är en liten omställning. I skritt och trav tycker jag att jag har hittat knapparna men i galopp kommer vi inte i riktigt bra balans ännu. Det jag tycker är väldigt positivt i skritten och traven är att framåtbjudningen är bättre och han kryper inte bakom bettet när han blir trött utan slänger ut halsen och vågar ta plats istället. Tore är en fin känslig kille och jag blir så glad när han vill ta plats och visa upp sig. Jag försöker också ligga på tävlingssektionen om att vi ska ha en bettlös dressyrtävling i vår, hoppas vi får till det och får många starter. Tycker det är en spännande tävlingsform! 

Jag och Tore ska tävla i Karlskrona på lördag och det känns som om förberedelserna har gått så bra de kan. Sen är ju tävling alltid tävling och vad som helst kan hända. Speciellt med unghästar! Men det känns åtminstone väldigt lovande. Jag brukar försöka resonera på så sätt att förbereda ska man göra så bra det bara är möjligt sen i en tävlingssituation får man använda sig av plan a, b,c,d… Jag ser mycket fram emot att skisserna kommer ut så jag kan finslipa lite vägar.

Om man är ny i WE är ett tips att boka in en träning med din tränare en eller två dagar innan tävling så kan ni gå igenom skisserna gemensamt och öva lite extra på det som känns svårt. Planering är oerhört viktigt för att få till en bra teknikrunda. Våga lägga extra tid på halterna, på tävling ska en halt vara i sex sekunder. Det är lika olidligt som när man gör plankan. Ska ni tävla eller göra något annat spännande i helgen? Hur tänker ni kring upplägg inför tävlingar eller uppvisning?

Tack för att ni tog er tid att läsa och vill ni följa mig närmare finns jag och hästarna på instagram @We_med_LisaGustavsson vill ni ser mer av vår gård och alla andra djur som finns hemma så kan ni kolla in sidan @skrubbeboda_gard /Lisa  

Mycket av mina tankar senaste veckan handlar om hästvälfärd, moral och etik kring just hästar och tävlingar. För någon vecka sedan tittade jag på en dressyrklass, Msv A:1 tror jag det var. Den sändes live för några månader sen. Jag brukar titta mycket på ryttare som rider högre klasser än jag gör eftersom bra ridning oftast kryper in i ryggraden på en, detsamma gäller tyvärr dålig ridning så man ska välja sin inspiration väl.

Problemet denna gång var att det definitivt kröp in i ryggraden och lämnade spår men det var ingen bra känsla. Det ska nämnas att ett par hästar självklart såg jättefina ut men sanningen var att flera såg riktigt olyckliga ut. Klapprande tänder, öron som är bakåtriktade genom hela programmet och ögonvitan var ständigt närvarande. Enbart en häst i startfältet fick under 60% vilket är godkända nivån. Detta betyder således att resten av hästarna bedömdes av domarna som godkända.

Det jag vill lyfta fram är att det inte handlar om ögonblicksbilder eller någon ryttare som använder sig av tråkiga träningsmetoder. Det är ett strukturellt problem inom dressyren som börjar med bedömningen. Dit bedömningen går, följer nämligen både sponsorer, ryttare, hästägare och andra intressenter. Även de som är emot all tävling med häst följer bedömningen med hökögon och jag förstår dem. Just nu tvivlar jag med på ridsportens framtida existens om inget ändras. Det måste gå att premiera glada och nöjda hästar först.  

I längre klasser finns ju bara en domare men då kanske hästvälfärd och harmoni alltid ska vara första fokus.

Frågan är hur man går vidare. Jag gillar inte gnäll-artiklar som bara pekar ut det som är dåligt. Det är enkelt och vem som helst kan säga när något inte är bra. Att hitta lösningar, det är något annat. För några veckor sedan publicerades en rapport om dressyrdomarens  omöjliga arbete och ett förslag där om att ge domarna olika roller. Exempelvis taktmässighet, hästvälfärd och så vidare.

I längre klasser finns ju bara en domare men då kanske hästvälfärd och harmoni alltid ska vara första fokus. Om hästarnas välmående alltid är det som bedöms som viktigast så är det så man kommer att träna, för alla som tävlar vill få höga betyg. 

Våra hästar har ingen egen röst och det är vår uppgift som ryttare, uppfödare och ägare att se till att deras intressen blir hörda. Jag har en röst och planerar att använda den. 

Det sägs att man alltid ska avsluta positivt och mina hästar känns jättefina, nöjda och glada. Igår red jag båda hästarna barbacka och utan bett tillsammans på ridbana efter en tur med båda i skogen. Jag är så lyckligt lottad som har så fina djur som går med på alla saker jag hittar på. Vidare bokas det in fler och fler träningar, bland annat blir det WE – Clinic den 25 november hos Karlshamns Ridklubb. Jag var och tränade där en del när jag höll på med hoppning och ser mycket fram emot att få komma tillbaka! 

Tack för att ni tog er tid att läsa! Har ni några idéer om hur vi kan utveckla vår sport så den blir bättre för hästarna, kan ni väl dela med er i kommentarsfältet? Vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på Instagram under WE_med_LisaGustavsson 

Inställt, inställt, inställt… Så har mina träningar och tävlingar sett ut sista veckorna. Jag har försökt göra lemonad av citronerna och anpassat på att öva grunder med min unghäst och Zaphira har jag jobbat extra med kürprogrammet som även fortsättningsvis känns över förväntan. Mina träningar som jag håller i har åtminstone inte blivit inställda, tvärtom så är det fullt upp. Förra veckan var det lite extra kul då jag var iväg och hade WE-träning för ungdomsprojektet på min hemmaklubb. En eller två av tio ungdomar hade provat WE tidigare och för resterande var det nytt. Det är lite av en konst att göra de första träningarna utvecklande och intressanta eftersom det blir en hel del teori inledningsvis. Fördelen med barn och unga är att de sitter i skolbänken hela dagarna och är vana vid att ständigt ta in ny information.  

Överlag tyckte jag att alla ekipage gjorde strålande insatser och det är kul att se många nya ryttare där flera verkar vilja fortsätta träna WE. Det om något känns ju som ett bra kvitto på både träningen och sporten. Vi var ganska många ekipage i varje grupp, jag vet att alla ridlärare på ridskolan skrattar nu men jag tycker fyra i en grupp på en timme är tight. Jag föredrar egentligen att vara två på en timme. För att hålla alla sysselsatta och hinna med tillräckligt hade jag enkelslalom längs med en långsida, flytta mugg på en kortsida samt att de fick rida volter runt tunnorna som tillhör lanslinjen på den andra långsidan.

En mycket effektiv framridningsövning där ryttaren får chans att kolla av det viktigaste, känna in sin häst samt fokusera på sig själv. Förra veckan bad jag ryttarna att tänka lite extra på sin egen rakhet, trampar jag lika hårt i stigbyglarna? Sitter jag jämnt och rakt i sadeln? Är axlarna lika höga? Och är tyglarna lika långa? Vi pratade också om hur man bromsar med sitsen. Ibland undrar jag om det helt glöms bort i ridundervisning. Målet är ju att kunna vara helt stilla med handen och enbart rida från sitsen. Är man osäker så är ett bra sätt för att hitta rätt muskler att tänka sig att hästen gör en ofrivillig tvärnit, det är samma muskler som håller kvar ryttaren på hästen som bromsar den.  

Se hur en bromsar med sitsen i videon nedan.

I och med att många hästar var nya inom WE så blev det många lans-intron. Några hästar var lite rädda vilket inte alls var konstigt. Där visade sig ytterligare en fördel med modiga barn och ungdomar – alla ryttarna var lugna som filbunkar och lyckades dela med sig av sin känsla till hästarna så de kunde genomföra lanslinjen i lugn och ro. Om du funderar på att öva in lans, rekommenderar jag alltid att man är två. Inledningsvis klappar ni hästen på hela kroppen med lansen, den som är på marken håller i både häst och lans. Om hästen reagerar lugnt på detta går man vidare med att ryttaren håller i lansen och den på marken går med hästen. Successivt och försiktigt utvecklar man det till att ryttaren rider själv med lansen. Viktigt att ha med sig är också att man kan få godkända betyg ända upp till LA om man skrittar med lansen. Så skynda långsamt tycker jag är det som fungerar allra bäst.

Vill ni se mer av min vardag så finns jag på instagram och annars så skriver jag nya uppdateringar varje vecka här på Tidningen Ridsport!

/Lisa