Vad är det som drar mig till fälttävlan?

Bara att nämna ordet fälttävlan väcker reaktioner. Och oftast blir den direkta responsen att prata om hur farligt det är med fasta hinder.

Att det skulle vara farligt är inget som lockar mig; det är inte därför jag dras dit.

Jag har alltid varit nyfiken på sporten, men det är hästarna som tagit mig dit. Jag har suttit på hästar som passat fälttävlan och gillat sporten. Jag gillar att rida både dressyr, hoppning och terräng så jag anpassar mig efter vilken gren som hästen trivs med.

Cajsa och jag gör nu en dressyrsatsning och Lizzie har jag hoppats ska passa fälttävlan; vilket hon verkar göra så det gläder mig.

Jag trivs med att träna inför och rida tre grenar. Det finns ett extra moment i sporten med att du kan klättra både uppför och nedför resultatlistan efter varje moment; vad som helst kan hända innan dagen är slut.
Att tävla fälttävlan är en heldag och vi åker alltid hem med många intryck och nya kunskaper.

Känslan när startsignalen går och vi får dundra iväg ut ur startfållan; hästen med öronen spikrakt framåt och helt med på uppgiften. Tänk dig en hund som förväntansfullt vill att du kastar en pinne som den kan hämta och som sedan tar sats efter den; det är så det känns att ta sats från startsignal och på väg mot första hindret.

Det som fälttävlan framförallt har lärt mig är rytmen. Hitta rytmen och behålla den är det som ger resultat i alla tre moment. Rytmen tillsammans med hästen.

Fälttävlan skiljer sig från dressyr och hoppning när du väljer det som satsning. Plötsligt är det inte bara en tränare att samarbeta med, utan tre stycken i respektive gren. Hästen behöver klara mycket träning, men får inte övertränas. Och när tävlingsdagen kommer så behöver hästen vara väl förberedd inte bara för ett moment.

Det svåra är att veta i förväg vilken förberedelse som är rätt, men med tid tillsammans med min häst så hittar vi vad som är lagom. Detta i kombination med långa avstånd i fälttävlan; mycket resor och ofta bo över på andra platser.

Det är svårt att komma in i fälttävlan. Dels på grund av all uppbackning som krävs runt ett tävlande ekipage men också för att det behövs personer som tar dig med in i sporten. Det är mycket mer att ha koll på än i dressyr och hoppning, samt svårare att genomföra en tävlingsdag.

Jag känner ingen rädsla för fälttävlan, men då får jag ofta frågan om jag inte känner en respekt för det.
Jag känner en respekt inför allt ihop med häst; efter att ha sett barn bli sparkade i ansiktet när de hämtat häst i hage, jag själv fastnat med tummen i ett grimskaft vid urlastning och vänner som skadat sig allvarligt vid uppsittning. Så nej, det är inte enbart vissa moment där jag hyser stor respekt.

Vid en träning jag skulle rida fick jag frågan hur jag vågar syssla med fälttävlan. Minuten efter så är det en annan på träningen som ska skritta sin häst över en mjuk bom på marken. Hästen fastnar i bommen, slänger sig bakåt, slår över och landar på rygg. Tack och lov gick det bra med både häst och ryttare.
Men jag känner mer rädsla inför att skritta över en mjuk bom än att galoppera en stor stock.

Slutligen så handlar allt om förberedelse. Riskerna i all hantering och ridning minskar när vi står med rätt förberedelse, men vi är aldrig garanterade att det räcker. Jag känner lycka över att ha hittat till fälttävlan; jag längtar efter nästa startsignal. 

En grundsten i all undervisning ska alltid vara att rida med hästen och inte mot hästen. 
Jag försöker hela tiden utveckla min undervisning, möta ekipaget där det befinner sig, hitta nycklar för att ryttare och häst ska kunna möta varandra samt ha ett då öppet sinne som möjligt för det jag ser. 

Jag vill öka min förmåga, utveckla mina verktyg och ta del av fler sätt att lyckas med undervisningen på.
Det sker ett energiutbyte i ridhuset eller på ridbanan; mellan mig, eleven och hästen. Ibland även med närvarande åskådare. Jag behöver vara lyhörd, anpassningsbar samt se till allas behov och förutsättningar. 

Hur vill vi att framtidens ridsport ska vara? Vad vill vi se mer av? Vad vill vi utveckla? 

”Om du inte får något motstånd så har du inte ridit tillräckligt. Rid tills du får motstånd och rid igenom det.”
”Slå den i huvudet, det är där den är dum.”
”Visa vem som bestämmer.”
Alla dessa ”sanningar” som har varit hoppas jag att vi hört för sista gången. Jag hoppas att vi höjer på oss själva istället för hästarna. 

Hästarna kräver att vi är tydliga, de vill inget hellre än att undvika missförstånd och konflikter.

”Där konsten tar slut, där tar våldet vid.” 

Hästarna kräver att vi är tydliga, de vill inget hellre än att undvika missförstånd och konflikter. De behöver att vi skapar rutiner och ger dem förutsättningar att lösa de uppgifter som vi presenterar. 
Ändå uppstår ibland problem, trots att vi försöker göra rätt. 

”Ha en plan och en taktik i förväg”, säger jag till mina elever. ”Utvärdera efteråt om du behöver en annan plan, men gå inte in i en uppgift utan en plan. Då blir det sällan bra.” 

Jag vill som ryttare rida med min häst, inte mot den. Ska jag uppnå det så behövs:
– Lyhördhet. Inte bara ge en signal utan uppmärksamma vilket svar jag får.
– Ha en tanke med vad jag gör; vilket svar jag vill ha från en viss signal. 
– Följsamhet, vilket är nyckeln till balans och en häst som arbetar avspänt.
– Se orsak och verkan, vilket är oss instruktörers viktigaste uppgift. 

Jag vill göra det lätt för mina hästar att göra rätt. Och jag vill så ofta som möjligt kunna få hästen att följa mig.

/Lollo

När Jonna var fem år så började hon rida lektioner för mig; det var samtidigt som jag började träna för Jonnas mamma Nina Känsälä.
”Det fungerar inte att jag ska träna min egen dotter”, suckade Nina.

Att Nina är ett levande dressyrlexikon och nu har tappat räkningen på hur många hästar och ryttare hon utbildat imponerade inte det minsta på hennes egen dotter.
”Mamma, du kan ingenting”, var hela tiden Jonnas svar.

För Jonna var det att börja rida och träna på riktigt när vi kom igång med att rida lektioner regelbundet. Hon är nog den första 5-åring jag träffat som skriver träningsdagbok över sina ridpass.

Hon är nog den första 5-åring jag träffat som skriver träningsdagbok över sina ridpass.

På den första lektionen så frågade jag vad hon ville att jag skulle lära henne.
”Skänkelvikning”, blev det direkta svaret.
Framför mig stod alltså en liten, rund ponny vars ryttare inte nådde nedanför sadeln med fötterna. Var det ens fysiskt möjligt att samma ryttare skulle kunna få sin ponny att gå sidvärtsrörelser?

Då inledde jag en genomgång i vad som krävdes för att lyckas; i vilken ordning vi behöver träna vad innan vi är redo för skänkelvikning. Den genomgången, liksom alla jag haft för Jonna efter det, satt hon knäpptyst och slukade allt jag sa.

Ett par dagar senare stod Nina i köket när Jonna plötsligt kliver in och berättar att ”Lollo ska lära mig skänkelvikning, det har hon sagt”. Förvånat frågade Nina lite mer och Jonna återberättade allt i detalj som jag sagt på senaste lektionen.

En vecka senare befann sig Nina på framridningen till dressyrklasserna på Friends Arena där Jonnas gudmor skulle starta. Jonna såg på och iakttog alla ekipage innan hon frågade:
”Vad har de här ryttarna gjort för att kvala hit?”

Nina hade aldrig trott att hon skulle få den frågan av sin 5-åriga dotter men förklarade hur det fungerade.
”Ja”, svarade Jonna. ”Men Peder behöver inte kvala till Friends.”
”Nä, det har du nog rätt i.”
”Ja, för han är bäst i världen så han kan välja vilka tävlingar han vill åka till.”

Att galoppera på lektionerna var inte aktuellt. Det var tillräckligt svårt att hålla igång i trav på fyrkantsspåret med den långsamma ponnyn.
”Jonna”, frågade jag. ”Tycker du det går långsamt, lagom fort eller för snabbt nu?”
”Lagom snabbt!” svarade Jonna medan det tog två hela varv innan det ens blev antydan till trav.

Jag såg hur Nina suckade i hörnet och jag kunde inte låta bli att le. Nina var ändå noga med att allt fick gå i Jonnas takt – det viktigaste var att dottern var nöjd.

Jonnas ponny Nutella kom på att det gick fint att rycka tygeln ur handen på ponnybarnet som då inte hade en chans att styra eller göra något alls. Jag föreslog att vi kunde prova en hjälptygel tills Jonna fick lite bättre koll i ridningen.
Nina föreslog detta för Jonna och nästa gång jag kom med min häst för att träna så möttes jag av dem i ridhuset.

”Jo”, började Nina. ”Det är så att Jonna vill prata med sin expert, det vill säga dig, om det här med hjälptygel.”
Bakom Ninas rygg stod Jonna, en tvärhand hög, och såg lika arg ut som ett åskmoln. ”Jonna menar att Peder rider ju inte med hjälptyglar så hon ser inte varför hon ska göra det.”

Peder kanske också hade hjälptygel när han var fem år gammal.

Efter att vi diskuterat en stund tillsammans kom vi fram till att Peder kanske också hade hjälptygel när han var fem år gammal. Sammanbitet gick Jonna med på att pröva.

Jonna följde med mig på två terrängträningar samma dag och utan minsta ljud om trötthet höll hon jämna steg med terrängtränaren utan att vara i vägen för ekipagen.
När hon kom hem var hon fylld med inspiration, sadlade sin ponny, tog med sin mamma på cykel och hittade gräskanter längs grusvägarna. Där övade hon att rida på gräs.

Att hela tiden bli modigare har fått komma i Jonnas takt. Amanda tränar dressyrhästar på anläggningen Stjärnborg där Jonna bor och det har gjort Jonna så mycket modigare att få köra ”skritt- och travtävling” mot Amanda.

Jag trodde aldrig att det skulle gå att lära ett så litet barn att rida på rätt sittben. Men Jonna missade inte ett ord av min genomgång, vi övade och efteråt gick hon hem och återberättade samma genomgång för sin pappa. Nina konstaterade att Jonna hade uppfattat allt jag sagt.

Stackars Nina har det inte lätt alla gånger med sin envisa dotter. Jonna fick följa med när hennes mamma skulle ha en föreläsning i hästvälfärd och fick under tiden sitta längst bak i salen med sina färgpennor.

Nina tog det som ett bra tecken att hennes dotter inte släppt henne med blicken en enda gång under föreläsningen; hon hade hört allt och inte hunnit med sina färgpennor. Efter föreläsningen fick Jonna frågan från en av de vuxna som lyssnat på Nina:
”Tränar du för din mamma?”
”Nä”, svarade Jonna. ”Jag tränar för en expert som heter Lollo.”

Jonnas motivation för att träna är på topp, eller som hon själv säger: ”Kan Peder, så kan jag.” Jonna tar ut sin ponny på ridtur upp till fyra gånger per dag, så jag har sagt till Nina att i den här takten kommer hon behöva köpa fler ponnyer.

Idag är Jonna snart nio år. Hon bor på en gård med seminstation och har tillbringat sina somrar med att hämta sperma från hingststationen i en korg på sin cykel till stället där de inseminerar stona samt varit assistent till en engelsktalande veterinär. I år är Jonnas sommarprojekt att utbilda den envisa shetlandsponnyn Dexter, vid sidan av att hon tävlar sin egna ponny Bella.

Tack Jonna för att jag får vara med på din resa och tack för att du inspirerar!

/Lollo

Samtidigt som tävlandet i ridsport ger mig stor glädje, så växer också en oro i mig. Vi står inför många framtida utmaningar och jag vill hoppas att vi hinner möta dem med lösningar. 

Utvecklingen går framåt, förutsättningarna blir bättre och det jobbas på alla fronter för att höja kvaliteten.

Ändå blöder ridsporten. 

Kommer vi ens få fortsätta tävla?

Vi står inför utmaningar om vi ens ska få fortsätta tävla i ridsport. Dels yttre krafter, som ifrågasätter om vi ska få tävla med djur och göra längre resor utifrån klimatperspektiv. Framtiden kanske innebär att vi som ridsport inte ens får existera.

Samtidigt som vi jobbar med att förklara och stärka ridsportens varumärke utåt, så sliter tävlingsarrangörer med sina förutsättningar.
Gräset är grönare på andra sidan; tävlande ekipage väljer längre resväg framför tävlingsplatser i samma distrikt. Tävlingsplaneringar krockar när det saknas kommunikation; med mer transparens så går det att kombinera starter i och utanför Sverige. 

Vad betalar vi för?

Allt går upp i pris, det blir dyrare att göra det vi älskar mest. Vi ryttare behöver allt oftare väga av om de val vi gör smakar lika mycket som det kostar.

Tanken slog mig, senast jag var på tävling. När vi ryttare betalar för tävlingsstarter; betalar vi för erfarenheten, resultatet eller upplevelsen?

Just den här tävlingen bestod av totalt fyra ideella funktionärer som tog emot strykningar, ropade ut resultat, bar bommar, harvade och sålde kaffe.
En mamma uttryckte att hon inte tyckte det var bra att det inte fanns funktionärer vid grinden till banan, varpå jag pekade ut antalet funktionärer för henne.
Tänk, vad enkelt det vore för vilken åskådare som helst att erbjuda sig hjälpa till att genomföra tävlingen. 

Antalet hästar i landet förväntas öka de kommande tjugo åren. Kommer vi kunna hänga med i ökningen och samtidigt erbjuda utbildade tränare, hovslagare och veterinärer till alla de hästarna?

Bara för att du har råd att betala de ökade kostnaderna i en tävlingshäst, så är inte det lika med att du innehar den kunskap som krävs.
Kanske ligger förväntningarna i att det är kunskap som kan köpas. Kommer den tjänsten finnas att köpa? Och kommer det vara rätt kompetens som säljer, när en hästägare vill betala för kunskap den själv saknar?

Vi är gäster, inte kunder

Men det är inte där min största oro ligger, utan det är i den generella inställningen. 
Tävlingsarrangörer tvingas ställa in tävlingar, lägga ned livsprojekt i byggandet av dem samt kasta in handduken för kostnaderna. Det blir för tungt att ro runt stora arrangemang på några få eldsjälar, som inte ens får betalt för sin tid.

Om framtiden kommer innebära en majoritet av tävlande som ser sig själva som kunder och vill betala för upplevelsen att tävla; då har vi problem på riktigt. 

Jag vet att vi som tävlar betalar avgifter för våra starter, men det är fel att vi ser på oss själva som kunder. Vi är gäst på någon annans tävlingsplats, men vi kan ta gemensamt ansvar. 

Det ligger inte i någon annans intresse att våra tävlingar överlever; det är vi ryttare som vill det mest av allt. ’

/Lollo

Det händer ofta att andra har något att tycka om vad jag gör eller inte gör. Det kan handla om hur jag väljer att bygga min vardag, om hur mycket jag väljer att rida, hur mycket jag väljer att engagera mig i hästar och elever eller hur många dagar per år jag väljer att lägga i stallet. 

Jag har svårt att veta hur jag ska bemöta det, eller rättare sagt har jag svårt att veta hur jag förväntas bemöta det. 

För jag tar inte det här för givet och väljer att njuta av varje stund. 

Ta tillvara på varje dag

Vi går runt i tron att vi har många ridpass kvar ihop med vår häst och många tävlingar kvar att rida. Sanningen är att vi vet inte hur många ridpass som är kvar.
Jag har också tänkt så; vilket gjort mig oförberedd på att resan plötsligt tagit slut. Jag inser att vi kan aldrig veta hur många dagar vi har med varje häst; därför är de viktiga att ta till vara på. 

Det har inte alltid varit så att jag haft flera hästar per dag att rida. Nu är det så och jag ser det inte som en belastning utan som en investering. Jag är så tacksam för att de hjälper mig jobba mot mina mål, gör mig till en bättre ryttare och lär mig mer om mig själv. 

Jag inser att inte alla har ridhus och ridbanor att träna på. Gräsängar att galoppera på eller backar att rida intervallträning i. Omgiven av tränare och nära till flera större anläggningar. 

Egenvård viktigt

Att jag mår bra är en förutsättning för det jag gör. Hur mycket behöver jag sova, hur mycket och vad behöver jag äta samt hur mycket behöver jag vila? För att ge mig själv bästa förutsättningar att bli mitt bästa jag.
Jag vet inte när jag kommer begränsas av skador eller hur länge jag kan fortsätta må bra. I min närhet finns många som tvingats säga nej till saker på grund av sin hälsa. Det absolut enda jag önskar dem är ett liv utan smärta. 

Morgnarna med fodring, uteritter, knoppa hästar, frukost med kaffe eller på väg till tävling; betyder mycket. 

Mina elever som fortsätter utveckla mina undervisningsmetoder; det är underbart att dela skratt och nyfikenhet för sporten med dem.

Jag är omgiven av personer som vill vara med på resan framåt och vi hjälps åt att lyfta varandra. Även om hästarna (som ställer upp på att vara med på våra äventyr) är viktiga så vore jag ingenting utan de personerna. 

Jag tar inte allt det här för givet. Det är därför jag jobbar hårt och dagarna blir långa. 

Jag är tacksam. Det är därför jag fortsätter. 

/Lollo

Rollen som ridlärare innebär många möten. En av mina elever, Fredrika, vill dela med sig av sin berättelse och vad hästarna betytt för henne.

Fredrikas väg tillbaka

”Under pandemin år 2020 sökte jag hjälp för min bristande energi. Det var inte längre roligt att göra saker som jag egentligen tyckte om. Jag ville inte umgås med vänner, min hund eller ens tillbringa tid i stallet.

Jag fick diagnosen depression.

Under hösten samma år kom det även fram att jag hade en ätstörning. 

Under den här tiden hade jag blivit medryttare på en 21-årig dressyrponny som hette Cleo. Jag red henne två gånger i veckan; nästan alltid ute på fältet varierat med någon dressyrträning ibland. 

Läkarens krav

Hoppning var inget för henne. En gång lade jag fram travbommar när jag longerade. Hennes svar var att stanna och kolla på mig som om hon frågade vad bommarna skulle användas till. 

”Jag är dressyrponny”, sa Cleo till mig. 

Drygt sex månader senare hade mitt måeende försämrats och jag fick tid hos en ätstörningsklinik . När jag åkte från mitt första möte där så mådde jag illa och grät mer än jag någonsin gjort förut. 

Ett av kraven från kliniken var ingen fysisk träning; vilket innebar ingen ridning. 

Jag försökte förklara för läkaren att hästarna och ridsporten var min livsglädje. Mamma som också är ryttare förstod mig, men det gjorde inte läkaren. 

Hela bilresan hem grät jag och från den dagen började jag distansera mig från hästarna. Jag fortsatte vara i stallet lika mycket men var inte närvarande rent mentalt. 

Vändningen

Jag kunde inte släppa tanken på att en ätstörning kunde ta stallet ifrån mig. Stallet var min favoritplats. All oro över att förlora hästarna i mitt liv; resluterade i att jag inte kunde njuta av mina dagar i stallet. 

Sommaren gick. Cleo fortsatte ta med mig på uteritterna i skogen, för att vi sedan kunde dansa dressyr ihop på ängen. 

I början av sommaren var jag på ridläger på Roslagswestern i en vecka. Under den veckan blev allt som vanligt igen. Jag bodde på gården större delen av sommaren eftersom den platsen gav bäst effekter på mitt måeende.

Det blev den bästa sommaren i mitt liv. 

Tidiga morgnar för fodring, hålla lektioner för yngre barn och rida hästar under dagen och därefter den sena kvällsfodringen. Det var det som gjorde att mitt liv kändes perfekt. 

Mötet med Monty

Samtidigt som min ätstörningsbehandling börjades under hösten, så fick Cleo somna in. Det blev några riktigt jobbiga månader utan hästar. 

Jag frågade min ridlärare Lollo om det fanns någon möjlighet att rida hästarna som hon har hemma i sitt stall. 

Jag fick åka dit och provrida en ponny, Monty. Jag tyckte han var svår i jämförelse med ridskolehästarna men blev kär. En vecka senare började jag i Stall Grana Ponnyteam. 

Jag började rida Monty tre dagar i veckan. Jag utvecklades mycket på kort tid, men insåg snabbt att det faktiskt inte gick att träna för att tävla utan mat i kroppen. Hela min inställning ändrades och jag bestämde mig för att bli frisk. 

Egentligen inte för min egen skull, men för att kunna ge tillbaka lika mycket som Monty gav mig varje dag. 

Panikångesten minskade

Problemen jag haft tidigare i ridningen, försvann sakta men säkert i samband med att jag började tillfriskna. Jag blev inte längre sur på hästen utan kunde acceptera att det blev fel ibland. 

Mina mentala spärrar försvann, hopprädslan fanns inte kvar och panikångesten inför tävling minskade snabbt för att sedan helt försvinna. 

Cleo och Monty hjälpte mig genom min resa i mig själv.

Jag hade aldrig klarat det utan dem. 

Cleo hjälpte mig att hålla kvar intresset för att rida även när jag inte ville. Monty hjälpte mig få tillbaka intresset för att utvecklas. De här två hästarna visade mig hur jag kunde leva ett normalt liv. De är anledningen till att jag idag kan säga att jag är frisk från ätstörningar. 

Hästarna läker alla sår

I början på sommaren 2022 förlorade jag en familjemedlem och viljan att endast ligga i sängen hela dagen började ta över. Jag bestämde mig för avboka allt jag hade planerat den sommaren och bo hos Marika på Roslagswestern hela sommaren. 

Om det är en sak jag lärt mig under tidigare år, så är det att hästarna läker alla sår. Jag spenderade ännu en sommar med tidiga morgonar, sena kvällar och lektioner däremellan. 

Förlusten var svår för mig och även om hästarna inte läkte det såret, så hjälpte de mig att få tillbaka livslusten. De gjorde att jag insåg att livets motgångar är värda att möta. 

Livet är kort

Min syster hade inte velat att jag låg hemma stirrandes i taket, dag in och dag ut. Hon hade velat att jag spenderade mitt liv med att göra det som gör mig glad. Livet är kort och du vet aldrig när det tar slut, varför ska man då lägga tid och energi på saker som bara drar ner en? 

Idag rider jag kvar i Stall Grana Ponnyteam men rider nu ett danskt varmblod som heter Vivvi. Hon är en perfekt utmaning för mig. Vi har på endast två månader hunnit starta allsvenskan i dressyr för Stockholms Fältrittklubb och nästa helg ska vi iväg på en första hoppning på bortaplan. 

Mina framtidsförhoppningar med Vivvi, är att vi ska bli ett fälttävlansekipage vilket vi har goda förutsättningar för. Jag kämpar fortfarande dagligen med min depression, men hästarna hjälper mig framåt varje dag.

Vivvi lyfter mig med sin positiva inställning till allt, Monty med hans pussar från boxen brevid och Cleo i mitt hjärta.”

Fredrika

Vissa tävlingsdagar blir mer speciella minnen än andra. Jag minns när jag tävlade fälttävlan hos Muskö. Tillsammans med min hjälpreda Emma styrde jag dit med Ballycar i transporten för att starta H80. Det tog lite mer än 1,5 timme dit. Jag tänkte berätta om några av svårigheterna vi stötte på.

Jag hinner precis ut ur Muskö tunneln innan jag får fel på bilen. (Ja, den var tankad.) En timme kvar tills jag startar och jag befinner mig 6 km från tävlingsplatsen. Bilen kan omöjligt rulla vidare. Jag ringer Malin som befinner sig på tävlingsplatsen. Hon pratar med en i sekretariatet som utan att tveka säger till mig i telefon: ”jag kommer och hämtar dig”.

Räddare i nöden

Jag och Emma lastar ur Ballycar på en busshållplats och kopplar av släpet. Vår fantastiska räddare i nöden kommer, vi kopplar på släp, packar ur saker och jag ställer bilen längre in på en mindre väg. Ballycar kliver rakt in i släpet och vi åker till tävlingen. Sekretariatet hjälper oss, jag startar min dressyr och min hoppning. Inte mina säsongsbästa resultat men min häst var duktig (resultaten berodde inte på uppladdningen utan jag behövde helt enkelt rida bättre).

Först då har jag tid att ringa syrran. Hon är min hjälte och kommer hämta oss på tävlingen efter terrängen.

Jag startar terrängen, felfri på hinder men långsam tid. Rundan i terrängen förbättrar oss i resultatlistan.

Syrran har försökt ringa mig. Jag ringer upp och hon berättar att hon snart är framme på tävlingen.

Pensionärer rycker ut

Jag ringer vägassistans eftersom jag behöver bärgning till min bil. Jag förklarar läget att jag befinner mig på hästtävling.

Strax därefter ringer bärgaren och säger att han är på väg, han är snart vid min bil. Jag berättar att jag ska ta mig dit.

Syrran ringer, hon är framme vid Arbottnavägen 4. Jag ser henne inte. Det visar sig att hon är vid fel Arbottnavägen 4, hon befinner sig 40 min bort.

Jag behöver ta mig till min bil och möta bärgaren. Men hur? Jag lämnar Emma med Ballycar betandes gräs på tävlingsplatsen.

Jag hittar två fantastiska pensionärer som erbjuder sig att köra mig till min bil.

Bärgaren ringer och frågar på vilken adress min bil står. Till vänster, typ, efter Muskö tunneln svarar jag. På en busshållplats som jag inte vet vad den heter i en skog. Eller, vid en busshållplats.

Jag och pensionärerna hittar rätt busshållplats. De lämnar av mig och åker vidare efter att jag tackat dem.

Lagarbete ur krisen

Jag ringer bärgaren och meddelar vad busshållplatsen heter.

Jag ska ta upp bilnyckeln ur min handväska men hittar ingen nyckel. Den är kvar på tävlingsplatsen.

Jag ringer syrran och frågar var hon är. Hon är på väg mot Muskö tunneln.

Jag chansar och ringer Malin. Jag har tur, de är fortfarande på tävlingsplatsen. Det går snabbare för dem att ta med sig nyckeln till mig än att syrran ska hämta nyckeln och sedan åka till mig.

Malin föreslår att de ska ringa Emma och be henne komma med nyckeln men jag förklarar att hennes mobil är slut på batteri. De hittar Emma men hittar inte nyckeln.

De vänder upp och ned på allt, hittar nyckeln och åker till mig.

Bärgaren kommer. Inte så glad på att behöva vänta. Stackaren.

Syrran kör förbi mig och fortsätter till tävlingen för att hämta släp, ponny och hjälpreda. Malin kommer med nyckeln, bärgaren tar bilen och kör iväg. Jag sätter mig på min påse med hösilage och väntar på busshållplatsen.

Syrran hämtar mig och vi kan åka hem. Hon inser att hennes gäster till kräftskivan hemma kommer om tio minuter. Vi har 1,5 timme kvar hem.

Vi inser att våra tre halvblod hemma väntar ute i hagen på att gå komma in. Syrrans världens bästa pojkvän och världens bästa bästis räddar situationen.

Vi skrattar åt eländet som pågått hela dagen. Jag frågar Emma hur det gått för det ekipage som okontrollerat skenat förbi mig på dressyrframridningen. Den stackars ryttaren kämpade. Emma konstaterar att min dressyr hade gått bättre än hennes men att hon slutat på bättre tävlingsresultat än mig totalt. Då skrattade vi ännu mer; inte ens mitt tävlingsresultat var värt lördagens besvär.

PS. Min pappa får än idag stresspåslag när någon nämner Muskö-tunneln.

Samtidigt som barn börjar på ridskola så är det många föräldrar som introduceras till en helt ny värld. Jag får ibland frågan om tips på hur barnen kan öva mer mellan lektionerna och därigenom få ut mer av varje lektionstillfälle.

Så jag har sammanställt lite idéer:

– Oftast är det inte bristen på ridvana utan snarare bristen på hästvana som bromsar elevers utveckling. Första tipset är att vara i stallet utöver de dagar eleverna rider lektion och, på de sätt som verksamheten tillåter, umgås mer med hästen.

– Titta på ridlektioner. Många gånger ökar förståelsen från det perspektivet. 

– Stå på trappsteg med hälen utanför trappsteget och på så sätt öva balans som behövs i stigbyglarna. Öva att stå på ett ben, byta ben att stå på samt prova att blunda samtidigt.

– Hoppa hopprep tränar upp balans och koordination, vilket är bra för ridningen. 

– En förälder tyckte, precis som många andra, att uppsittning på lektionerna tog lång tid. Så föräldern byggde en egen trähäst att ha hemma i trädgården, med full utrustning som barnen övade uppsittning på. Skillnaden märktes på lektionerna. 

– Vissa barn har svårt med tygeltagen och hitta tekniken. Då har jag föreslagit för föräldrarna att köpa egna tyglar att träna med hemma. Har man inga så fungerar hopprep och hundkoppel också bra.

– Käpphästar är perfekta att öva hoppa banor med och springa dressyrprogram. Ungdomssektioner ordnar även tävlingar i käpphästhoppning.

– På Svenska Ridsportförbundets hemsida finns Hästkunskapssajten, där de har olika quiz och faktasidor att läsa på mer om hästar. 

– På appen Ridely finns ett kapitel filmer som går igenom alla moment (tränsning, sadling med mera) så barnen kan se och lättare komma ihåg inför nästa ridlektion.

– På vår ridskola är det populärt bland barnen att hjälpa de yngre grupperna inför lektionerna. De lär sig och blir trygga av att hjälpa andra.

Tiderna förändras. Allt är inte längre som förr. Att en ungdom under 18 år lämnas ensam ansvarig för stall och hästar på en anläggning, är inte lika självklart idag. 

Att sticka åt en tonåring en hundralapp för en kvällsfodring (om betalning ens var aktuellt) var inget som det höjdes på ögonbrynen åt. Idag ska löner redovisas. 

Att arbeta utan lön för möjligheten att tävla är idag mycket mer ifrågasatt än tidigare. Engagemang är en sak, lön i form av ridning är en annan.

Frågor i vem som bär ansvar, vilka villkor som gäller samt vilka försäkringar som träder i kraft tar idag större plats än tidigare. 

Jag säger inte att det är så överallt eller existerar till 100 procent; men utvecklingen jobbar hela tiden i den riktningen. Viljan för mer rättvisa villkor finns. Vilket är bra och positivt, även fast det finns mycket kvar att göra. 

Samtidigt som det ställs högre krav på de som yrkesutövar hästar och ridsport, förutsättningarna skärps, så sker en förändring även bland de ideella krafterna. 

Många tävlingsarrangörer efterlyser funktionärer. Flera anläggningar består av några få personer som jobbar hårt. Men det finns också tävlingsarrangörer som säger nej till unga funktionärer. Vilket är fullt förståeligt; de kan inte hållas ansvariga på för stora uppgifter. 

Anledningen är säkerhetstänk, men konsekvensen blir exkludering av funktionärer som behöver stå på tillväxt. 

Följden blir tyvärr att vi riskerar att tappa framtidens ridsport. All vilja som finns till att lära sig mer och vara delaktig, behöver tas till vara på.

Om 30 år är det dagens ungdomar som driver tävlingsverksamheten framåt.

Om 30 år är det dagens ungdomar som driver tävlingsverksamheten framåt. Välkomna dem in i att förstå hur tävlingar byggs upp och genomförs. De kanske ännu inte kan stå på en framhoppning, sköta tidtagning och datasystem; men ge dem lagom svåra uppgifter eller låt dem skugga en vuxen. 

Öka gemenskapen, se dem och bjud in dem till att bidra; vara en del av att tävlingsverksamheten blomstrar på klubben. 

Ungdomarna kan hålla koll på vilka funktionärer som behöver matleverans till sina poster, springa med protokoll, hjälpa till att flytta bommar eller hämta påfyllning till kafeterian. 

Det finns såklart tävlingsplatser med ungdomar i funktionärsskaran, men det finns också de som tackar nej till att unga funktionärer hjälper till. 

Utbildningen till framtidens ridsport börjar idag. 

Vad är det som gör att vi orkar? Fylla vatten varma sommardagar, skrapa fram hästar ur lera och överleva långa, mörka vintrar?

Vad är det som gör att jag trots att jag inte är en morgonmänniska, skuttar upp ur sängen och rör mig målmedvetet ut till stallet? Varför känner vi i slutet av en lång dag i stallet, att vi bara vill ha mer? Vad är det som gör att vi orkar, fast vi inte gör det?

Vad är det som gör att vi orkar, fast vi inte gör det?

Efter att ha slitits mellan oro och hopp i fem dagar, tror vi oss se ljuset i tunneln. Kommer hästen orka de här motgångarna som den utsätts för, det här kritiska tillståndet?

Veterinärerna jobbar hårt och vi försöker. Men så ser hästen på oss; söker kontakt, lyser upp en stund och tigger morötter. Han har inte gett upp. Han orkar lite till, fortfarande.

Jag kliar på bogen och han njuter. Vår krigare och jag känner hopp.

Dagen efter är vi på tävling. En elev som kämpat mot hjärnspöken och motgångar har plötsligt hittat botemedlet. Lyckan när vi ser eleven rida ärevarv till publikens jubel och mamman kan inte hindra glädjetårarna.

Besvikelsen över att ha förlorat en häst, men hoppfull inför resan med en ny häst. Ett grönt sto, ett oskrivet blad. Mycket jobb kvar men gör framsteg med elefantkliv. Hon kommer gåendes för att möta mig i hagen och hon får mig att le. Jag vågar drömma.

”Vet du, Lollo. Förra veckan kände jag det för första gången. Känslan att hästen var med mig, vi pratade samma språk och vi var faktiskt samspelta. Kanske inte perfekt men känslan var obeskrivlig!”

”Ungefär som att vara nykär?”

”Ja!”

Just det, ja. Det är därför vi orkar. Det är därför vi fortsätter. Det är därifrån vi hittar kraft.

Louise och Åsa tittade in när gruppen innan red i väntan på att deras egen lektion skulle börja. De konstaterade att även om de rider i samma grupp, så brukar inte ridläraren (det vill säga jag) tilldela dem samma typ av hästar. 

De resonerade en stund kring vilka hästar jag brukade tilldela dem, tills de kom fram till en slutsats. 
”Jag brukar få kaffekopparna och Åsa får alltid berg-och-dalbanorna”, skrattade Louise. 

En annan elev har uttryckt ”ni ridlärare är som rena rama matchmakers!” 
Det finns nog en viss sanning i det. I tilldelningen av hästar kollar jag på ryttarnas styrkor och svagheter. Jag har med i beräkningen elevens tidigare upplevelser (eventuell avramling eller få revansch efter ett pass med dålig dagsform ). 

Ryttarens personlighet spelar in på valet av häst. Louise skulle aldrig uppskatta ”en berg-och-dalbana” lika mycket som Åsa, samtidigt som Åsa tycker kaffekopparna på Gröna Lund blir långtråkigt i längden. 

Louise har en styrka att hon skulle aldrig bli frustrerad på en häst när hon rider eller låta misslyckanden påverka hästen. Åsa har en styrka i att göra hästarnas ridpass till ”roliga timmen” (där jag är den tråkiga läraren som begränsar utrymmet till ”roliga timmen”). 

Jag har ryttare i Ponnyteamet som jag matchat ihop med hästarna innan de ens provridit, ibland till och med innan jag själv ens sett hästen. Oftast stämmer min magkänsla; jag ser vad jag vill slutresultatet ska bli och så jobbar vi dit. 

Jag ser det som att varje häst ger mig verktyg att lägga i min verktygslåda. Jag försöker hämta något hos varje häst och jag själv vill växa med uppgiften. 

På senare tid har flera nämnt att jag sitter bättre nu när jag rider. När jag själv kollar filmer så ser jag nu skillnad, att envist tränande gett resultat. 
Inte bara timmarna med tränare, utan också alla timmar däremellan samt en medvetenhet i det jag gör avsuttet från hästryggen. 
Jag tror kombinationen i att jag har både Cajsa och Lizzie, har hjälpt mig mycket snabbare än om jag bara haft en av dem. Det som är svårt på den ena är enkelt på den andra, och tvärtom. 

Så, nu ställer jag klockan på 06.30, för att vara redo att börja min dressyrträning för Nina klockan 08.00 imorgon!

I en svensk undersökning 2008 av 14.000 hästrelaterade olyckor som ledde till akutvård hade nästan två tredjedelar av skadorna uppstått genom att ryttaren ramlat av hästen eller genom att både häst och ryttare ramlat. En fjärdedel av skadorna uppstod genom att hästen sparkat, trampat, bitit eller klämt den skadade. Andra vanliga orsaker till skador är ryck i grimskaft och att hästen sprungit på den skadade.

Jag fastnar vid ordet olycka. ”Det var en olyckshändelse”, hör jag ibland.

Men hur mycket är egentligen olycka och hur mycket är slarv?

Siffran 14.000 tror jag går att sänka avsevärt.

Vi pratar om säkerhet och hästens bästa i första hand. På ridskolor kallas vi i personalen för tjatiga; men verkligheten är den att när eleverna försvinner från ridskolan på andra hästäventyr så finns det ingen som tjatar på dem. Helt plötsligt måste de lära sig hästsäkerhet genom att göra fel och misstag istället för bli lärda rätt från början. Få har den möjligheten utanför ridskolans väggar: de som har den möjligheten trots allt, de har också tur.

”Min häst skulle aldrig göra något dumt”. Trots den meningen sker olyckor. Även om du litar på din häst så har du ett ansvar gentemot den att aldrig utsätta den för onödiga risker.

Vi har sett farliga situationer på tävling då ryttare eller de som hanterar häst för stunden har mer fokus på sin telefon istället. Jag har sagt till ryttare som skulle skritta sin häst barbacka (som vid tillfället var på väg att tillfriskna från en skada) att det var olämpligt att hen lade mer fokus på sin mobiltelefon istället för sin häst. Jag själv satt på en häst som var nyss inriden.
Trots att ryttarens förälder såg situationen, så var det jag som sa till (vilket inte passade ryttaren).

Jag hade kunnat slippa få min tumnagel utryckt som 12-åring, om jag låtit bli att linda grimskaftet ett varv runt tummen.

En kvinna jag träffade för ett år sedan, hade kunnat slippa sex månaders rehab från en skada om hon hållit i tygeln när hon satt på hästen. Hon släppte tygeln när hon tog av sig jackan och hästen kastade sig iväg när den blev skrämd.

En annan kvinna fick ge upp hela sin framtid med hästar efter att hon lett en häst ut till hagen i bara grimma och inget grimskaft. Hästen ryckte till så hon skadade sin axel. När jag träffade henne femton år senare var axeln fortfarande i så dåligt skick att hon inte klarade av enkel hästhantering, såsom att rykta eller sadla.

Exemplen är många och de sker när vi är som minst beredda. Vi hästfolk tvingas att vid tidig ålder börja tänka före och hantera alla möjliga och omöjliga situationer. Vi lär oss läsa situationer och vi måste läsa av hästarna.

En olycka är när vi tilltagit alla säkerhetsåtgärder som finns men trots det skador oss. I annat fall är det slarv; försöker vi tänka säkerhet i allt så tror jag att siffran 14.000 (och dess mörkertal) kommer att minska.

/Lollo

”Jag såg att du tävlat dressyr. Var det en sträng domare?” 

Frågan kommer ofta efter dressyrtävlingar utan placering. Frågan kan komma i olika former; var det en hård bedömning, var hästen spänd, tyckte inte domaren om din häst, var det fel dressyrstaket?

Frågan är vänlig och menar väl, trots det så skapas en del funderingar hos mig i hur vi ser på bedömningssport. 

Mitt svar brukar bli:
”Nej, jag levererade inte tillräckligt bra. Jag behöver rida jämnare, få hästen stadigare och missarna kostar mycket.” 

Vissa domare tycker att jag rider mjukt, andra ser en hoppryttare som försöker rida dressyr.

Louise ”Lollo” Nyberg

Dressyrdomare är människor (jo, faktiskt är det så). De gör bedömning grundat på erfarenhet, utbildning och vad de ser för dagen. Vissa domare tycker att jag rider mjukt, andra ser en hoppryttare som försöker rida dressyr. Jag själv försöker rida mjukare, stadigare, mer samspelt med min häst och samtidigt sitta bättre. 

Vi har tackat ja till en bedömningssport. På gott och ont. I hoppning är det enkelt att räkna bommar som faller, men vi får på vägen hem från tävlingen gissa oss till våra brister. Konstruktiva kommentarer i dressyrprotokollen hjälper mig vad jag ska fokusera på inför nästa tävling. Till exempel har jag flera tävlingar fått kommentaren att jag ”missar” medellinjen, vilket hjälpt mig att hitta bättre in på medellinjen. 

Dressyrdomare är människor (jo, faktiskt är det så). De gör bedömning grundat på erfarenhet, utbildning och vad de ser för dagen. Vissa domare tycker att jag rider mjukt, andra ser en hoppryttare som försöker rida dressyr. Jag själv försöker rida mjukare, stadigare, mer samspelt med min häst och samtidigt sitta bättre. 

Vissa ryttare blir avskräckta att tävla dressyr just för att det är en bedömningssport, men jag väljer att se möjligheter och utvecklingspotential. 
Extra intressant att en och samma ritt kan skilja i poäng mellan olika domare; vi vill alla åt samma håll men ser med olika ögon. Vi vill nå samspel och harmoni, samtidigt som vi försöker hitta hur. 

När jag bjöd domaren på en chokladbit så blev stämningen bättre. 

Louise ”Lollo” Nyberg

Jag är ofta på de dressyrtävlingar som är lägst i nivå för ponnyryttare. Jag tror att just den nivån står inför fler utmaningar än andra nivåer av dressyrtävling. 

Ryttare som tillsammans med sina ponnyer gör sitt bästa, men ibland har fel lösningar på problemen. Det har hänt att domare och överdomare försökt förmedla detta till ryttarna, vilket ibland lett till konflikter. Det finns domare som känt sig hotade av ryttarnas föräldrar. 

Var ligger bristen? I ekipagens förberedelse till tävling, förmågan att kunna ta emot vad som sägs eller förmågan hos oss vuxna att leverera budskapet till ungdomarna? Jag tror att det finns förbättringar att göra på samtliga punkter. Jag har också en stark tro att alla gör sitt bästa. 

Jag har varit skrivare på dressyrdelen i fälttävlan; klassen för de yngsta och mest orutinerade ekipagen. Ritterna var minst sagt vingliga, fel gångart på fel ställe och bortglömda ridvägar.
Domaren som jag skrev åt blev frustrerad över att ryttarna inte var bättre förberedda. Jag sade att de här barnen har nog tillräckligt att vara nervösa över på deras första fälttävlan; komma ihåg dressyrprogram, hoppbanor, utrustning, brodda och nummerlappar. 

När jag bjöd domaren på en chokladbit så blev stämningen bättre. 

Det blir lätt lite fel när de yngsta ryttarna ska starta dressyr. En annan gång blev en domare irriterad på ryttaren som inte förstått att den fått startsignal. Ryttaren var tio år gammal. 

Men sedan har vi också mött situationer som värmer. Ett annat barn hade fått startsignal för flera minuter sedan men fortsatte bara att rida runt, runt på fyrkantspåret. Domaren insåg att barnet i all nervositet missat startsignalen och sade lugnt att nu kan du börja ditt program. 

Jag är tacksam för möjligheterna att både jag och mina elever kan tävla dressyr. Vi kan hjälpa varandra att skapa bättre förutsättningar.
Vi ekipage försöker göra vårt bästa att komma väl förberedda, vi kan hjälpa andra ekipage att hitta rätt in på banan och vi kan se till att skrivarna har godis att bjuda domarna på.

/Lollo

I stallet hos mig står en ny häst, ett sto som heter Lykkebos Virginia Wolf. Född 2014, efter Blue Hors First Choice – Blue Hors Rush Hour och ägs av Ann-Kristin Karlsson. Vivvi, som vi kallar hästen, har varit hos oss på prov en tid för att se om hon skulle trivas som en Stall Grana Ponnyteam-häst. 

En häst som är ny i stallet behöver tiden att acklimatisera sig. Det är spännande att se hur en ny häst faller in i våra rutiner och hur vi inte kan ta något för givet. Små saker som för oss alltid är naturligt att göra är inte alltid naturligt för vår nya häst. 

Kan den sittas upp från pall? Följer den med mig in i spolspiltan? Kan jag rida ut ensam på den? Vad försöker den visa mig när den vinklar öronen? 

Med en ny häst försöker jag göra mycket jobb från marken och visa den hur jag gör saker. Får jag framåt, stanna, backa och vända åt bägge håll att fungera när jag står på marken, så brukar det vara lösningen på många frågetecken som uppstår när vi fortsätter lära känna varandra. 

Vi lägger mycket tid på att det ska vara enkelt att leda våra hästar; till och från stall, ridhus, hage. Där sätter vi mycket av vår kommunikation och skapar trygghet med våra hästar. 

En häst som köps in till verksamhet ska också introduceras in i den. Det är flera delar som väger in när vi hittar häst att köpa till ridskola; exteriör, utbildning, erfarenhet, ålder, temperament. Oftast är det svårt att hitta en individ som har alla delar rätt i vad vi söker. Vi behöver ofta kompromissa och väga upp det som saknas i antalet arbetstimmar. 

Det är upp till hästen hur lång tid den behöver i sitt nya hem. En vanlig sanning brukar vara att det tar ett helt år för en häst att landa i ett nytt hem; jag säger att det oftast tar två år. 

Vissa hästar känns som att de bara kliver rakt in på lektion och verkar som att de hör hemma där direkt. Andra lär sig snabbare ihop med hästkompisar på lektion än ensamma i ridhuset med en person som ska utbilda hästen. 
Det varierar vad hästarna behöver för att göra ett bra jobb; det kan vara ett ökat antal motionstimmar, arbete från marken, bättre ridning eller ett veckoschema anpassat efter hästen. 

Hästarna kostar pengar i drift från samma sekund de sätter sin hov på stallplanen. Vi vet aldrig i förväg vilka individer som kommer ha lättast resa att hitta in i verksamheten, men vi försöker ge alla så bra förutsättningar som möjligt. Det svåra är att vi alltid står med facit i efterhand. 

För saker uppstår längs vägen. Ihopsläpp i hage, foderbyte och nya rutiner innebär risker. Ibland upptäcker vi behov av tandvård, specialskoning eller rehabilitering som inte gick att upptäcka vid en besiktning. Vid de behoven då tar introduktionen längre tid. 

När du provrider en häst, så nej, det kommer inte vara samma häst som kliver in i ditt stall när den väl kommer hem. Du ansvarar för att göra så mycket research som du bara kan på hästen, men det garanterar inte att du vet allt om din nya häst. Du behöver ge din häst bästa förutsättningar att landa rätt hemma hos dig, men du kommer inte veta förrän i efterhand vad som var rätt förutsättningar. 

Du tror att du köper dig en rosettplockare, en förstaponny, en rida-ut-ensam-häst eller något annat; men hästen kommer läsa av dig snabbare än vad du läser av den. 
Det svåra med att köpa och sälja hästar, är att det är levande djur och inga produkter. Vi kan inte på förhand bestämma hur det ska bli, men vi kan försöka skapa hur vi vill ha det tillsammans med vår häst.

/Lollo

En hopptävling för ponny jag varit på; ett litet barn åker av sin ponny inne på banan. Startar nästa klass också och samma sak händer igen. Hästskötaren tar ponnyn och leder den av banan åt ett håll, barnet lämnar banan utan sin ponny gråtandes men oskadd ihop med sin mamma och går åt motsatt håll. Föräldern uttrycker sitt missnöje med att högt säga: ”nu är det verkligen dags att köpa ny ponny.”

Jag blir inte ledsen över hur ryttaren och dess team väljer att agera, jag är övertygad om att de gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Men jag blir ledsen över att fenomenet existerar. Där och då är jag otroligt besviken på min sport, ridsporten.

Det är inte hästen som ska fungera för tävlandet, det är tävlandet som ska fungera för hästen.

Louise ”Lollo” Nyberg

Det är inte cykla mountainbike vi håller på med, vi kör inte på så länge cykeln håller och sedan köper en ny. Det är inte hästen som ska fungera för tävlandet, det är tävlandet som ska fungera för hästen.

Hästens bästa kommer alltid före min bekvämlighet. Jag kan aldrig skylla mina resultat på min häst, jag kan bara klandra min förberedelse för uppgiften och att jag inte lyckats läsa situationen tillräckligt bra.

Antingen så vinner jag eller så lär jag mig. Misslyckanden, misstag och motgångar behöver jag ta med mig för att nå mina mål framåt, de ska inte användas för att sänka mig själv i stunden.

Veckorna efter den händelsen. En tränare som jobbat med hoppryttare på hög nivå både i och utanför Sverige, berättade om vikten av att vi behöver kunna läsa av och förstå våra hästar. Ridning handlar om kommunikation och samarbete.

Jag frågade hur många av de ryttare som tränaren träffat, som har varit intresserade och nyfikna på att lära sig mer om kommunikation för häst och förståelse för den i träning. Svaret gjorde mig besviken, tränaren kunde komma på tre ryttare som haft det intresset.

En annan tränare konstaterade att den haft träning i två dagar för ryttare och medföljande publik där ingen var intresserade av hästar, bara ridsport. De liksom missade att hästar är en ganska stor del av hästsport. Igen blev jag besviken.

Ponnyhopptävling i helgen. En liten ryttare kommer in på banan med sin ponny, ett likadant ekipage som för några veckor sedan. I rosaglittrig kavaj så har hon matchat hela sin och ponnyns outfit. Första klassen vinner hon trots att ponnyn galopperar långsammare än de andra men tack vare att de tog mindre svängar.

Nästa klass stannar ponnyn på ett hinder och ryttaren slår sig hårt på bommarna. När hon reser sig upp ser man att hon själv inte är mycket större än själva hindret. Tårarna rinner, mamman står kvar utanför banan, ryttaren borstar av sig gruset och går fram till sin ponny. Det första hon gör är att krama sin ponny runt halsen och torka bort tårarna i pälsen.

Samma scenario som för några veckor sedan. Två situationer väldigt lika men ändå helt olika. I min värld så kan man inte hålla på med ridsport utan att gilla hästar och vilja vad som är bäst för dem och deras behov.

Det kommer jag aldrig kompromissa på och jag brinner för att förmedla det vidare.

/Louise ”Lollo” Nyberg

Plötsligt, där jag stod på en ponnyhopptävling, kom jag ihåg en sak som pappa sagt.

Hur han ur sitt perspektiv sett sina döttrar ägna sig flera år till att lära sig ridning. Sedan ägnat flera månader av träning för att kunna komma förberedd på tävling. Flera timmars förberedelse dagen innan. Tidig morgon på tävlingsdagen, mycket väntan och lång tid av nervositet; för att sedan ha 45 sekunder på sig att rida felfritt.

Oavsett hur bra eller dåligt tävlingen gått, väntar timmar av fixande när man är väl hemma. Dagen efter börjar allt om igen, som om inget hänt.

Min elev klev ut från banan, denna gång utan att ha varit felfri under sina 45 sekunder hon haft på sig att prestera.

Besvikelse, vilket är helt ok. Analys av vad som kunde gjorts annorlunda. Men framförallt plocka fram att det är inte blodigt allvar; den här klassen kan inte jämföras med en världscupfinal.

Jag frågade ryttaren varför vi befann oss på tävling och ryttaren svarade ”för att utvecklas”.

”Jovisst, men framförallt är vi här för att ha roligt och för att det är roligt”, svarade jag.

Denna tävling bestod av ytterligare ett moment vilket var lagklass. En premiär för mina två ryttare.

Ett moment som visade sig på flera sätt krångla till det här med att tävla hoppning; något vi inte alls var förberedda på men fick hantera på plats. En ny typ av nerver som hamnade på utsidan och nya typer av uppladdning krävdes.

Så stod jag där med nästa peptalk; när nerverna blev för mycket.

Jag frågade även denna ryttare varför vi gör det här; varför vi åker på tävling. Inte heller nu fick jag svaret ”för att det är roligt”.

Jag stod inför situationen att skapa en så bra miljö som möjligt för ryttaren att befinna sig i. Vi pratade om att sätta press på sig själv, hitta vägar att ladda om och sätta saker i perspektiv. Sedan hade vi en plan framåt.

Ibland på träning, finns det nog tränare som tycker att jag skämtar bort en del saker. Tar lite lättvindigt på att det blir missar ibland. Skrattar när det blir fel och ibland är överdrivet nöjd med överdrivet lite.

Sanningen är att det är en aktiv taktik från min sida. Jag som person ställer väldigt höga krav på mig själv i allt.

”Kan du inte vara lika snäll mot dig själv som du är mot andra”, har min kloka syster sagt en gång.

Idag, då jobbar jag aktivt med att plocka fram glädjen i det jag gör. Det är medvetet som jag väljer att skratta när det blir fel. Jag försöker hela tiden hitta en vinkel där jag är snäll mot mig själv när jag tränar mot mina mål.

För jag vet hur det har varit, hur det har känts; när jag var yngre och upplevde stor press. Det var en press som jag inbillade fanns utifrån, men som ärligt talat bara kom från mig själv.
Rädslan att misslyckas blev helt enkelt större än glädjen att lyckas. Det tog bort det som jag tyckte var roligt med hästar och ridning.

Så jag landar i frågan; varför gör jag det här? Jo, för att:

• Jag älskar att möta min häst i stallet där den visar att den är glad att se mig.

• Jag älskar att lyckas nå mål tillsammans med min häst.

• Jag älskar de tidiga morgnarna och de sena kvällarna i stallet.

• Jag älskar euforin efter ett lyckat ridpass som ger eftersmaken ”jag vill ha mer, mer, mer”.

• Jag älskar inte tävlingsrosetterna; jag älskar vad de symboliserar. Resultatet av arbetet.

• Det värmer mig att få sådana här meddelanden av elever: ”Tack för att du är så engagerad, bidrar med möjligheter och låter mig rida fina hästar. Det betyder jättemycket!”

Den där tävlingsdagen med lagtävling avslutades med en hel del dramatik och en allt annat än felfri runda för eleven som jag haft det andra samtalet med.

Hon lämnade banan och tillsammans skrittade vi av ponnyn. Pratade lite om det som hänt och om dagen. Jag frågade om hon hade behövt att jag i rollen som tränare gjort något annorlunda.
”Det där du sa om att sänka pressen på sig själv, Lollo. Det var bra. Det ska jag jobba på. För det är inte på blodigt allvar vi gör det här.”

Vi åkte hem och jag mindes ett citat som en föreläsare från min ridlärarutbildning sagt:

”Så länge du inte är under beskjutning så har du ingen anledning att stressa”.

I helgen har jag liksom flera andra ridlärare och tränare varit på utbildning. Ett ämne som diskuterades var stress.

Stress hos hästar, stress hos människor, stress i kombination med hästar och människor. 

Vi kommer oundvikligen hamna i situationer som innehåller stress. Både situationer vi själva försatt oss i men även situationer vi helst vill undvika. 

Vi måste komma ihåg att våra hästar levt vid vår sida en relativt kort tid; närmare bestämt 6 000 år.

Vi behöver komma ihåg att vi fortfarande hanterar det djur som vi tämjde från prärien; ett flyktdjur designat att snabbt identifiera fara och fatta beslut därefter. Frågan är om vi ”lyckats tämja hästen”. För någonstans uppstår frågan var vi anpassar oss efter hästen och var hästen anpassas efter oss. 

Vi bär ett stort ansvar. Vi har satt hästen i en situation som den själv inte valt. Vi som ansvarar för att hästen mår bra bär också ansvaret att lyssna till såväl beprövad erfarenhet som relevant forskning. 

Samtidigt har vi också erbjudit hästen ett alternativ till ett hårt liv prärien; där hästen flyr ifrån lejon, går med obehandlade sårskador och lever ständigt sökande efter foder och vatten. 

Vad som fungerar för en häst fungerar inte för alla hästar. Precis som med människor, hundar och andra varelser så består varje art av många individer. 

En häst är fortfarande en häst även när den är präglad av minnen, tidigare erfarenhet och genetiskt arv. 

Som människa känner jag mig trygg i situationer jag känner igen och där jag känner mig väl förberedd.

En häst kommer känna sig otrygg i nya situationer samt när den inte förstår vad vi menar. 

Vi kommer inte kunna undvika att våra hästar upplever stress vid olika tillfällen; i nya situationer och i lägen när missförstånd uppstår. 

Idag lever vi en tid då förberedelse är viktigare än någonsin. Att börja med ridning och hästar innebär för många att just rida och borsta sin häst; men verkligheten är att det innebär att vi behöver anpassa oss till en samvaro med flyktdjur. 

I allt vi gör och i alla situationer vi befinner oss i, så kommer vi aldrig ifrån hästens instinkter. 

Precis som vi själva arbetar med att bli trygga i det som är nytt för oss, får vi också arbeta hästarna. Vänja dem gradvis och skapa positiva känslor i det som hästar uppfattar skrämmande. 

Jag tänkte på det senast igår, när jag var på hopptävling med min unghäst. Jag har de senaste veckorna, senaste året, gjort alla möjliga förberedelser för att få henne trygg inför nya situationer. Bygga ett förtroende där hon litar på mig. Låta henne reagera, för att sedan hitta avspändhet i de lägen som hon försöker signalera mig att det finns fara. 

I går på tävlingen gick alla moment bra. Det var dock en situation som min häst reagerade starkt på; en jacka hängandes på en stolpe. Hästen ville fly, men jag fick henne att lita på mig och våga sig förbi jackan flera gånger tills reaktionen var minimal. 

Jag såg en tjej komma ut från tävlingsbanan med sin unghäst som precis hoppat sig runt banan. Adrenalinpåslag, hästen uppe i varv och andades häftigt. Ryttaren lutade sig fram, klappade hästen lugnande och pratade mjukt med den.

Hästen slappnade av och sänkte halsen. Den hade precis mött en ny situation och fått bästa möjliga stöd från sin pilot att lösa uppgiften.

Yrket som ridlärare innebär många möten, en del av dem blir lite starkare minnen än andra.

För flera år sedan hade jag varje vecka en grupp på tolv ponnyelever. En av eleverna, Elias (som egentligen heter något annat), var betydligt äldre än de andra i gruppen. Elias var längre än jag själv, svarade knappt när jag sade hej och tog sällan ögonkontakt.

Elias red för att han älskade djur. Hästar var ett av favoritdjuren men Elias var rädd för fart och hade svårt att hänga med i instruktionerna. Därför tilldelade jag alltid honom en stor häst som snällt följde efter i ledet av ponnyer.

Elias pratade oavbrutet med sin häst under ridlektionerna, vilket de andra barnen tyckte var märkligt men vi hade alla vant oss vid att ha det så.

En dag klev jag in i ridhuset där hela gruppen var samlad och alla respektive föräldrar satt på läktaren.
”Idag ska vi ha teori”, sa jag.
Djupa suckar hördes från läktaren och samtliga föräldrar reste sig upp från läktaren för att lämna ridhuset. En mormor till en av eleverna satt kvar på läktaren och lyssnade.

Min plan var att teorin skulle handla om hästens beteende, därför inledde jag med att ställa frågan om vad hästen var innan människan började rida på den.
”Då var de körhästar!” Svarade ett av barnen.
”Det är sant”, sade jag. ”Men innan det, vet ni hur hästarna levde då?”
Min poäng skulle vara att hästen reagerar på samma sätt idag som när den var vildhäst ute på prärien.

Jag såg hur mormorn, som hette Lena, reste sig upp och skulle precis lämna ridhuset när hon ser hur Elias räcker upp handen inför mig.
”Ja, Elias?”
”Jo”, svarade han och såg mig rakt i ögonen. ”Dagens tamhäst har utvecklats från ett litet rådjursliknande djur med fyra tår som kallades Eohippus. De var ungefär trettio centimeter höga, de hästarna vi har idag är betydligt högre. På den tiden levde de på marken i tropiska skogar och födan bestod mestadels av löv och sedan…”

Elias kliver fram och ställer sig framför mig så att hela gruppen kan se honom medan han berättar. Han gestikulerar med armarna och använder sin röst på ett sätt som trollbinder lyssnarna.

Jag ser i ögonvrån hur Lena sätter sig ned på läktaren igen. Hon har tappat hakan och kan knappt tro det hon ser. Jag och Lena är de enda vuxna i ridhuset som får uppleva Elias föreläsning.

Han fortsätter berätta om hur Eohippus utvecklats till dagens tamhäst, förändrat sitt utseende och hur den domesticeras av människan. Jag kommer på mig själv med att innerligt hoppas att den här killen i framtiden kommer arbeta på något naturhistoriskt museum, där han kan leverera sin kunskap såsom han gör inför oss.

De andra barnen i gruppen ser helt förvirrade ut. De lyssnar artigt men har ingen aning om det är mig eller Elias som de ska titta på. Elias har tagit över min teorilektion.

Tjugo minuter senare är Elias föreläsning slut och när han tystnat rycker han plötsligt till. Han kastar en blick på mig och det ser ut som om han kommit på sig själv med att ha gjort fel. Han skyndar sig tillbaka till sin plats i ledet, tittar ned i marken och blir knäpptyst.
”Jättebra, Elias!” utbrister jag. ”Tack snälla för hjälpen!”

Sedan fortsätter jag teorilektionen med att prata om hästens beteende. Som avslutning frågar jag gruppen om de lärt sig något nytt idag. De nickar till svar.
”Var det någon som redan kunde allt det som Elias berättade om?” frågade jag.
”Men Lollo”, svarar den yngsta eleven. ”Det är inte konstigt att Elias kan allt det där, han går ju faktiskt i sexan.”

/Lollo

Att rida på känsla. Något som är svårt att förklara rent konkret, men det är det yrket som ridlärare går ut på. 
Mina försök är att ge konkreta förklaringar, men mitt mål är att göra övningar som ger eleverna rätt känsla. Försöka förmedla och bekräfta så att eleverna hittar vart de ska; för det är inte många ryttare som har känslan naturligt från början. 

”Du rider som bäst när du är ofokuserad” sade min hopptränare Per Dahlgren. ”När du är 100% på övningen så tappar du förmågan att rida på feeling.”
”Ja, det stämmer faktiskt”, sade min dressyrtränare Nina Känsälä när jag berättade vad Per sagt.

”Hästarna går väldigt bra när du rider och pratar om något helt annat samtidigt.”
Jag brukar få med mig övningar hem från träningarna som jag sedan nöter och övar vidare på. Då inser jag att jag mer rider på feeling, även om jag behöver tränarögonen som pekar på vilka detaljer som behöver slipas. 

Hitta känslan men samtidigt inte låta känslorna ta över. Hästen som djur kallas ibland för en människas själspegel. De reflekterar direkt tillbaka på hur du mår och vad du känner. 
Vi kan ha hästarna som förebilder i förmågan att känna in och vara i nuet. 

Den här veckan har mina tränare Per och Nina tvingats hantera min nervositet inför tävling. De har hjälpt mig att andas i en påse (rent metaforiskt) och jag kom på mig själv efter avslutad träning med att tänka:
”Typiskt, det här ingår ju inte i deras jobb.” 

Fast många gånger är det precis vad som ingår i jobbet som ridlärare och tränare. Läsa av stämning, förutse svåra lägen och få ryttarna att förstå sina reaktioner. 
När jag ser andra undervisa, så ser jag hur de försöker bygga broar av kommunikation mellan häst och ryttare. Hitta vägar att få bort frustration, missförstånd och hjälpa ekipage till känslan av att lyckas. 

Det är mycket som ska matchas i humöret hos en häst med humöret hos en ryttare. Lika humör matchar inte alltid bäst. En ryttare med hög energi kan få en häst med låg energi med sig. En ängslig häst behöver en trygghet som utstrålar lugn. En ryttare som rycker på axlarna när det blir problem kan få en skeptisk häst att bli nyfiken. 

”Vi vägrade ut oss på muren men det visste jag redan innan att vi skulle!” 

Det gäller att i förväg spela upp rätt bilder av det resultat vi vill ha.
”Det är jättekonstigt, min häst är alltid fantastisk på framridningen men blir alltid jättespänd inne på tävlingsbanan.”

Undrar vem som blir spänd först egentligen. 

Vi behöver aldrig lägga på fokus på negativa tankar; för det fångar vårt sinne upp av dig självt. Det är en strategi som genom tusentals år hjälpt människor till överlevnad. 
Vi behöver fokusera på det positiva och lyfta upp det. Komma ihåg att det är glädjen med våra hästar som gör att vi håller på med det här. Det är därför vi lägger massor av tid och energi. 

En portion humor får oss att skratta; glädje som rinner av oss och vidare ner på hästen. Lite humor kan ta bort lite allvar från situationen, få eleverna att slappna av och lättare att hitta känslan. 
Något som gör resan framåt både roligare och lättare.

/Lollo

Ibland händer det att min familj köper en häst. Alltid i samband med att vi köper hästen får vi frågan: ”vad är tanken att hästen ska tävla, vad ska den användas till?”

Självklart har vi alltid en plan med hästköpet, men facit står du aldrig med förrän i efterhand. Här kommer berättelsen om en av de hästar, där vi inte hade kunnat gissa vilken resa vi hade framför oss.

Ulmus (sv halvblod f. 2000, e. Roderik – Brustolon xx) har bott hos oss i över tio år.

Han föddes i Skåne och tanken var att han skulle bli fälttävlanshäst. De åkte över till Tyskland på träningar och tog med Ulmus, vi tror att han även gått hubertusjakt. Planerna på att göra honom till fälttävlanshäst lades ned då Ulmus ansågs för feg på vattenhinder.

Då hamnade han i Stockholm och skulle bli dressyrhäst. Men efter tid med träning och tävling ansågs han inte ha vad som krävdes för att bli en framgångsrik dressyrhäst. Då såldes han istället som hopphäst och det var då vi köpte honom. Han blev min systers första egna storhäst.

Första sommaren med Ulmus var vi på träningsläger i Avesta. Vi bodde kvar på anläggningen med våra hästar efter avslutat läger, eftersom vi skulle vara med på ett hoppmeeting i närheten veckan efter.

Dalälven låg nära anläggningen och på ett ställe fanns en strand där man kunde bada med häst.

Vi blev tillsagda att inte gå för långt ut från stranden då vattnet snabbt blev djupt. När jag frågade hur långt ut man kunde gå fick jag svaret: ”det märker ni”.

När vi kom till vattnet tog syrran på Ulmus täten. Han tvekade vid strandkanten, inte alls övertygad om att gå ned i vattnet. Men syrran skänklade bestämt på.

Då tog Ulmus ett stort språng rakt ut i vattnet med syrran på ryggen och min häst Rajjan, 177cm hög, följde efter.

Jag minns hur jag sitter ovanpå Rajjan som sjunker, nästan hela hans huvud sjunker under vattenytan. Hela hästen flyter upp till ytan igen, med mig fastklamrad vid sadeln. Jag spottar ut vatten och lyckas med tygeln vända Rajjan så hans huvud pekar mot stranden.

Då känner jag hur extremt starka strömmarna är. Hade jag inte haft Rajjan att hålla i så hade jag inte haft en chans att ta mig upp. Jag manade på Rajjan med rösten och han tog sig mot stranden. Jag höll båda mina händer i en stigbygel och så drog han upp mig ur vattnet.

Uppe på stranden hör jag hur syrran skriker rakt ut mot vattnet. Hon har också lyckats ta sig upp men Ulmus simmar vidare längs med strömmen. Och försvinner bakom vassen.

Jag drar av mig mina genomdränkta stövlar och lämnar över Rajjan till syrran. Sen springer jag; förbi stora tjusiga hus, tvärs över gräsmattor, förbi bryggor. Hela tiden längs med vattnet och med Ulmus snett framför mig simmandes i vattnet.

Det tar stopp, jag står framför ett buskage av vass och tistlar högre än mig själv. Det växer i gyttja och omöjligt att ta sig runt. Jag tar sats och springer rakt igenom buskaget.

Jag får syn på Ulmus och är ikapp honom, men det finns ingen strand där han kan ta sig upp. Han letar efter någonstans att komma upp på land.

Plötsligt slutar buskaget och jag finner mig ståendes på en gräsmatta vid ett hus. Vid vattnet har en massa vass klippts bort men det är fortfarande gyttja där vassen vuxit.

Jag hinner inte tänka igenom alternativen utan är på väg att hoppa ut i vattnet mot Ulmus tyglar.

”ULMUS!”

Han vänder på huvudet och får syn på mig innan jag hunnit hoppa ned i vattnet. Målinriktat bestämmer han sig för att ta sig upp där jag står. Jag får tag i tygeln, Ulmus är på väg att fastna med alla fyra ben i gyttjan men jag manar på honom.

”Kom igen! Ja, kom igen!”

Ulmus lyckas. Han slår sig fram genom gyttjan med frambenen för att nå fast mark. Till slut står han uppe på gräset och hämtar andan. Jag står med armarna runt hans hals och kollar hans ben. Han ser oskadd ut.

”Titta, mamma! EN HÄST!”

Jag vänder mig om och inser att uppe på en balkong står en mamma, stirrandes på oss, med två små barn. Nere på gräset vid husets ytterdörr står pappan, han ser ut som att han sett ett spöke.

Plötsligt svänger en motorbåt in till tomten med sex stycken personer i som tydligen sett allt som hänt. En cyklist samt en annan kvinna kommer springandes runt huset för att se vad som hänt; de har sett mig springa förbi dem.

Pappan frågar mig om jag behöver någon hjälp.

”Jag behöver ett par skor”, svarar jag. ”Jag kan inte leda hem min häst barfota.”

De första åren Ulmus bodde hos oss var det dressyr– och hoppträningar, uteritter samt hopptävlingar som gällde. Svårigheten var att Ulmus var extremt tittig både på hemmaplan och på tävling. Det räckte med en enda tittig planka för att Ulmus skulle bli väldigt spänd.

Tränare rekommenderade syrran att sälja Ulmus; hon stod i ett vägval. Sälja hästen och köpa en som passade hennes satsning bättre eller byta satsning som passade hennes häst bättre.

Syrran hade aldrig sett sig själv som dressyrryttare och tyckte inte dressyrtävlingar var särskilt kul. Men hon tyckte mycket om Ulmus och bestämde sig för att ge honom ett år. Trots att det inte var särskilt enkelt att tävla dressyr på Ulmus (tittig för allt, ofta spänd) så ville syrran ge det en chans. Annars skulle hon behöva sälja Ulmus och köpa en annan.

Plötsligt var det som att något började lossna, syrran kom hem med rosetter från varje tävling hon ställde upp i. Hon började hitta knappar som fungerade på Ulmus.

Hon har alltid försökt anmäla sig till två klasser varje tävling, han är mindre spänd klass två och då går det oftast bättre.

Några år av systematiskt tränande och tävlande har kvalat dem till Medelsvår B.

Förutom dressyrkarriären så har Ulmus blivit mer och mer trygg att hoppa med. Även om han inte tävlar hoppning och fortfarande är tittig, så tycker Ulmus att det är väldigt roligt att hoppa.

Tillsammans med syrran så blev Ulmus även en godkänd riddarhäst i Celeres Nordica (ett riddarsällskap i Uppsala) och fick bland annat åka till Finland på uppvisning.

Ulmus är en häst som aldrig visar något dåligt humör och som alltid älskar sitt arbete. Idag består Ulmus vardag av att uppfostra sina kompisar i hagen, uteritter och lättare dressyrpass. 

Ulmus är ett dressyrlexikon som fortsätter ställa upp för sina ryttare. 

Idag är Ulmus 23 år gammal och har gett oss massor av fina minnen. Han kommer aldrig få något annat hem än här på Grana.

/Lollo