Jag bor på en hästgård där jag försöker kombinera min vardag med min familjs inackorderingsstall, min verksamhet Stall Grana Ponnyteam samt mitt jobb som ridlärare på Hufvudsta Ridskola.

Ponnyteamet innebär att jag skräddarsyr upplägg åt tävlingssatsande ryttare inom dressyr, hoppning och fälttävlan.

För åtta år sedan startade jag Ponnyteamet med ambitionen att erbjuda kvalitet; att vara ett alternativ till alla gånger det råkar bli fel för nyblivna hästägare. Kunna erbjuda egen tävlingshäst i den mån som passar ryttarna, att föräldrarna inte måste vara hästkunniga och att ge möjligheter som ryttare annars inte får.

Att vara ett alternativ till alla gånger det råkar bli fel för nyblivna hästägare.

De här åtta åren har varit en ledarskapsutbildning som jag aldrig hade kunnat få på något annat sätt. Jag har aldrig ångrat något val, samlat på mig massor av roliga minnen och vuxit ihop mig med företaget.

Att vara entreprenör innebär långa dagar, lägga ned mycket tid, ofta stå ensam och samtidigt vara omgiven av många. I dagsläget, ihopräknat ridskolan samt övriga, har jag 200 elever som varje eller varannan vecka tränar regelbundet för mig.

Vid sidan av det här så försöker jag göra min egen satsning – träna och tävla dressyr, hoppning och fälttävlan.

Jag reflekterar ständigt och frågar mig själv hur jag ska bli mitt bästa jag.

• Vilka verktyg har jag och vilka verktyg saknar jag?
• Vem vill jag vara, i mina olika roller?
• Hur fördelar jag tid som jag investerar?
• Vad genererar energi?
• Vad kan jag styra och vad behöver jag acceptera?

Jag arbetar dagligen med att hantera mina rädslor samt sortera vad som är min yrkesroll, min person och min passion. Det är delar som minst sagt vävs samman och ibland är svårt att skilja på. Det är knappt att ens mina närmaste vet vad som är vad i min tillvaro.

Det är inte bara min ridning, mina hästar och min undervisning som jag vill utveckla. Det är allt runtomkring också. Men jag får ta lite i taget.

Jag vill leverera i det jag presterar.
Jag vill njuta och vara tacksam över att kunna göra det jag gör.
Jag vill bidra till att mina hästar, elever och omgivning mår bra.
Jag vill förverkliga drömmar – jag vet oftast vad jag vill men behöver hitta medel för att nå dit.

Det har varit, och är fortfarande, en resa i att lära känna sig själv.

• Vad behöver jag för att må bra?
• Hur är det viktigt att jag fördelar min tid?
• Vad behöver jag för att orka (räknat i mat, sömn, återhämtning, träning).
• Hur kommer jag väl förberedd?
• Vilka rutiner fungerar och vilka kan fungera bättre?

Det är märkligt, hur en lång vecka kantad av motgångar snabbt kan vända till något annat. Hur det där ridpasset i samspel med min häst kan fylla på med energi för en månad framåt.

Hur telefonsamtalet med en vän kan ge trygghet och svar på frågan om jag resonerar rimligt. Hur personen jag möter i stallgången eller i ridhuset kan råka säga det som jag behövde höra just då. Hur den där fåniga rosetten kan boosta på ett helt obeskrivligt sätt.

Varje gång jag möts av omtänksamhet, oavsett hur liten eller stor, så hoppas jag att den personen känner att jag vill ge det tillbaka.

Jag fortsätter trampa ut till stallet för att fodra, möta mina hästar, nöta timmar i sadeln, skratta med vänner och familj. För jag är inte klar än och jag älskar resan jag är på.

”Hur går det med din fälttävlan?” sa Allan när han fick syn på mig.
”När får jag se dig rida på Segersjö?”

”Det går bra”, skrattade jag.
”Men det lär nog dröja innan du ser mig tävla på Segersjö!”

Som vanligt så hade Allan alltid en stund över att prata. Han visade alltid ett genuint intresse för alla personer han mötte på stallplanen och han trivdes med att lära känna hästarna.

Allan var på många sätt aktiv och närvarande på ridskolan. Därför infann sig en tomhetskänsla när vi nåddes av beskedet att Allan gått bort. Bara två dagar tidigare var han på ridskolan och red lektion.

Marie Eklund valde att skriva ett mail till oss på ridskolan och uttrycka vad hon och många med henne kände. Jag är glad och tacksam för att Marie och Allans dotter Erica tycker det är okej att jag delar det här på bloggen.

”Till ridklubben och ridskolan med anledning av Allans oväntade bortgång

I onsdags morse hade vi i ridgruppen en minnesstund efter Allans död. Det var många tankar och ett fint samtal vi hade. Vi har dock förstått, ännu mer nu, hur viktiga vi i stallet är för varandra. Annars hade det knappast väckt sådan uppmärksamhet och en vilja att starta insamling till minnesgåva. Till och med från människor som inte ens visste Allans fullständiga namn!

Vi som är i stallet är både elever och klubbmedlemmar. Ni ska veta att detta betyder så mycket för så många. När vi satt i klubbrummet i onsdags blev vi som var där klara över vad det handlar om. Detta vill jag försöka förmedla till er.

Många av oss är nu till åren komna. Vi är lite kantstötta och har inga som helst ambitioner att tävla eller utmärka oss. Men vi älskar hästar och att få fortsätta att rida. Inte åka häst och ha det som förevändning för social samvaro. Vi vill fortsätta att lära oss, både att rida vettigt och att få en ökad kommunikation med hästen. Detta får vi i Hufvudsta. Vi känner oss inte som stofiler utan som ryttare och vi behandlas också så. Allan var så tydlig i detta, alltid nyfiken och en vilja att lära sig mer. Även när kroppen svek.

Under vår minnesstund blev det många tårar men också skratt. Vi pratade om hur viktiga vi är för varandra. I stallet faller de fasader vi har i andra sammanhang; här behöver vi inte upprätthålla en roll utan kan vara precis de vi är. I stallet är vi människor som älskar hästar och som vill stötta varandra.

Att få krya-på-dig blommor från stallkompisar efter en operation värmer mest av allt, så uttryckte en i gruppen det. När kroppen är svag under rehab hjälps vi åt att lyfta upp och ner sadlar. Linda och alla ridlärarna kämpar för att ge oss hästar som vi klarar av, oavsett hur skraltiga vi är för tillfället.

Allan personifierade så mycket av det som är viktigt. Medmänsklighet, nyfikenhet, alltid beredd med en hjälpande hand och en stor kärlek till hästarna.

När vi skildes åt i onsdags morse var det med många kramar. Allan personifierade så mycket av det som är viktigt. Medmänsklighet, nyfikenhet, alltid beredd med en hjälpande hand och en stor kärlek till hästarna.

Vi vill att ni som representerar ridskolan och klubben ska veta vilken stor del ni är i våra liv. Det kan ju vara bra att förmedla det medan vi alltjämt lever och kan sitta upp.

Med många hälsningar
Marie Eklund”

Efter en lång sommar så var min känsla inför hösten att ”inga problem, vinter är ju inte särskilt jobbigt”.

Det visade sig att jag glömt bort hur det är att frysa. Hur mörkt det är när solen slutar lysa. Hur lerigt det blir. Och hur jobbigt det är att pulsa i snö. Och hacka sönder is.

”Det är lugnt, jag låter hästarna vila på vintern.”
Till viss del låter jag också mina hästar vila på vintern, så som många andra gör. Mina hästar har tillgång till stora hagar, men det gör det ju inte självklart att de faktiskt rör sig tillräckligt mycket.

Vintern kommer med många överhängande risker. Får hästarna i sig tillräckligt med vatten? Jag behöver arbeta för att minska kolikrisken, med hjälp av motion, extra mash, salt och granris i hagen för sysselsättning.

Det är lätt att glömma bort ibland vad man har; fokus hamnar ofta på det man inte har.

Jag åkte till ett stall för att ha lektion för Edith och hennes ponny. Vi drunknade i blöt snö, tårna frös och det blåste på tvären. Ediths ponny tänkte verkligen ”crazy horsepeople” och hade hellre varit kvar i stallet.

Utan tillgång till ridhus stod vi där på en ridbana i svag belysning som bara tillät skritt.
”Var är alla andra ryttare”, frågade jag Edith.
”Hemma!” blev svaret.

Jag insåg att det var ju såhär jag hade det under mina första nio år som hästtjej.
Vintermånader utan ridhus. Ibland tillät underlaget trav och galopp, men oftast blev det bara skritt. Kanske lite mer vilodagar då än sommartid.

Vi red dressyr i skritt på en isig ridbana. Det blev mycket barbacka, passade på att öva voltige i skritt och annan balansträning. Jag var med på hoppkurs och behövde rida dit. Det tog en timme enkel väg att skritta till ridhuset. Efter avslutad träning skulle jag fika min medhavda matsäck men den var då djupfryst och gick inte att äta. Så jag skrittade hem igen, värmde fingrarna innanför jackan och ponnyn hade istappar runt mulen.

Jag har aldrig haft rinnande vatten i det stall jag hade min ponny, vi bar alltid vatten till stallet. Störst problem hade vi med torvbalarna som frös vintertid. Jag behövde planera ett par dagar i förväg innan det behövdes strö, så balarna skulle hinna tina i pannrummet (som låg i källaren på vårt hus).

Men en vinter kom så mycket snö att pannrummet var igensnöat. Då gick snön på gräsmattan upp till midjan på mig – jag fick knuffa torvbalen framför mig, upp på altanen och sedan förvarades den i vardagsrummet tills användning.

Jag minns många gånger då vi trotsat snöstorm – siktet var bara inställt på att komma iväg på tävling. Crazy horsepeople, som sagt…

Jag tänker hur hästarnas värde ibland inte stämmer överens med vad de är värda. Det vill säga, många hästar har ett stort värde att ge men skulle inte vara så mycket värd i försäljningspris på marknaden. 

Ridskolor och andra verksamheter byggs upp av hästar som är ovärderliga. De kommer kanske inte bli några tävlingshästar på mästerskap men de kommer skapa grunden för många ryttares ridglädje. 

Andra hästar spås en lysande framtid som tävlingshästar, men kanske aldrig når hela vägen av flera anledningar. Men varje häst har möjlighet att fylla ryttares och hästmänniskors kunskapsbibliotek. 

Jag har funderat över vad skillnaden är mellan en utbildad och en outbildad häst. Den outbildade hästen har inte kommit upp i samma antal upprepningar som den utbildade hästen. 

För att nå ett bra resultat krävs upprepningar av bra saker. Hitta vägar att skapa avspändhet istället för spänning. 

Hur många gånger har vi råd att göra fel? Ju känsligare häst desto färre förlåtande misstag finns det utrymme för.

Har vi råd att inte ta hjälp från de som kan? Har vi råd att göra fel? Och varför prova sig fram genom misstag, när vi når snabbare resultat genom rätt metoder från början? 

Målet måste alltid vara att landa i harmoni på ett tryggt sätt för både hästar och hästfolk. 

När jag ser tillbaka på resan jag gjort med en häst, så inser jag hur mycket tid det tagit att nå dit man står. Att alla tusen upprepningar, timmar och all energi tagit oss dit.

Arbetet att skapa en utbildad häst ska inte underskattas och är sällan helt enkelt. Ja, det arbetet kommer kosta och en ”ofärdig häst” kommer kosta mindre; men en befäst utbildning innehåller ett värde. 

De ridpass vi lägger ned varje vecka är arbete som leder till målet. För en häst utbildas inte av sig själv, där den står i stallet eller hagen och väntar på att vi ska arbeta den.

Hufvudsta Ridskola ligger fyra minuters promenad från närmaste tunnelbanestation. En anläggning som hyser 43 hästar och arbetar med de förutsättningar som ges. 

Ridskolan som tillflyktsort är omringad av höghus. ”Skogen” som vi rider i består av en dunge på tio träd. Varför ska det finnas en ridskola som inte är belägen ute på landsbygden? Varför ska vi få finnas? 

Vi lever i känslan att omvärlden blir mörkare. Mer krig, mer våldsamheter, mer oroligheter. Samtidigt ökar antalet barn och ungdomar som väljer att lägga sin tid på ridskolan. 

Andra aktiva i ridsporten pratar om minskat engagemang och minskad vilja att hänga i stallet. Samtidigt upplever vi motsatsen. 

Varje dag har vi många barn och ungdomar på anläggningen. De vill sköta hästar, hjälpa till, hjälpa elever, hänga i teorisalen, umgås i kafeterian och sitta på läktaren. 

Det ger oss nya problem och nya punkter att ta upp på personalmöten. Hur mobiliserar vi de här barnen? Hur välkomnar vi att de är här, utan att de ska behöva vara i vägen? Hur bibehåller vi säkerheten?

Vi vill ju att de är hos oss. Vi vill att de engagerar sig. Men hur ska vi i personalen känna oss tillräckligt tillgängliga? 

Föräldrarna vill att barnen rider fler gånger i veckan. Föräldrarna vill gärna att deras barn är hos oss. Många av dessa ungdomar är i stallet på helgerna – från det att vi öppnar till att vi stänger. 

Några av dem är medlemmar i klubben utan att rida lektioner överhuvudtaget, så det är inte ridningen som gör att de vill vara hos oss. Det är något annat som lockar dem till att vara hos oss. 

Såklart att barnen och ungdomarna ska vara hos oss. För vad är deras alternativ? Vi kan skapa en meningsfull och viktig fritid för dem. 

Idag har vi inte alla svar på exakt hur vår verksamhet ska se ut i framtiden, men som ridskola erbjuder vi något viktigare än bara ridlektioner. Och vi vet säkert att vi behöver hjälpas åt: personal, ridklubben, ungdomssektion, föräldrar och elever.

Annars kommer vi inte räcka till.

Jag bad en av mina elever, Klara Burvall, att skriva en text om vad ridskolan betytt för henne. Jag är jätteglad att Klara velat dela med sig:

Ridskolan har alltid betytt mycket för mig genom alla år; ända sedan jag började rida för nästan tio år sedan. Då var jag väldigt blyg och hade svårt att prata med andra.

Men det gjorde ingenting; för hästar behöver jag inte kommunicera med genom ord. Med hästarna är det mitt kroppsspråk som dom kommer förstå och reagera utifrån. Hästarna betyder otroligt mycket för mig: det har för mig varit en anledning att fortsätta oavsett hur rädd jag känner mig ibland.

För några år sen (när jag inte hade ridit så länge) gick jag och en häst omkull. Båda klarade sig fint, men sedan fortsatte en period där jag hann se andra ryttare ramla av. Det byggde upp en rädsla; plötsligt var inte ridningen lika rolig längre.

Lektionerna bestod mer av att jag stod still på mitten med tårarna rinnandes.
Lollo och mamma diskuterade fram en lösning som skulle kunna fungera. Jag skulle få rida en ponny, Woody, som för alla andra inte såg så mycket ut men hon var guld värd. På hennes rygg var jag fortfarande osäker men samtidigt kände jag mig väldigt trygg, jag litade på henne.

Samtidigt skrev jag brev till Lollo, för att prata var fortfarande svårt. Jag fick chansen att uttrycka mig genom ord om hur lektionen hade varit.

Vid slutet av terminen så red jag igen en lektion jag hade missat. Men trots att jag fick en annan häst (lite piggare än Woody som jag då ridit varje vecka i ett halvår) så hade lektionen inte kunnat gå bättre. Jag skrev det i brevet som Lollo skulle få veckan därpå och sista lektionen för terminen fick jag samma häst: jag var inte alls lika rädd längre.

Rädslan har slagit tillbaka flera gånger, ibland under en längre period. Men jag har alltid haft motivationen till att fortsätta även när det känns som absolut jobbigast. För ridlärarna har stöttat och peppat mig genom hela resan. Jag har haft kompisar och såklart har jag haft hästarna runt mig.

Nu flera år senare är jag i stallet så ofta jag kan för det är där jag hör hemma. Hästarna finns där och kompisarna finns där. Det ger mig en möjlighet att glömma vardagen, skolan och alla prov. Nu har ridningen blivit mycket roligare även om den “skräckslagna kaninen” (som Lollo brukar uttrycka det) ibland kommer fram.

Som person har jag utvecklats ganska mycket; från att knappt våga säga ett ord till att nu våga prata mycket mer. Det är tack vare ridskolan. För mig är stallet en plats där man kan vara sig själv, vara med hästar och kompisar. Det är en plats med mycket gemenskap, skratt och minnen som finns med mig för resten av livet. 

Sommaren när jag var arton år så åkte jag till England för att jobba i ett tävlingsstall. Det blev veckor som på flera sätt betytt mycket för mig; för att sammanfatta det så skulle det behövas fler blogginlägg. 

Så här i oktober minns jag tillbaka på Rye, en häst jag mötte i England. 
En mager, bortglömd häst i en hage. Vad fastnade jag ens för? Jag vet inte. Men jag minns telefonsamtalet till mamma, där vi pratade om möjligheten att jag skulle ta med hästen hem till Sverige. 

Några minuter efter avslutat samtal ringde mamma upp igen. Hon hade hittat en transportör som kunde köra hästen från England. 

Varför var jag redo att köpa hästen? Det skulle i så fall bli min första egna storhäst. Hästen ägdes av Susan (som egentligen heter något annat) och hon hade varken tid eller ekonomi till att ha en häst. Hon behövde bli av med utgifterna för sin häst. 

Rye hette egentligen Ri-Tachie v/h Kastanjehof. Han var ett belgiskt halvblod efter Landetto – Pachat, tretton år gammal och 177 cm hög.
Susan hade fått Rye i födelsedagspresent av sin pappa när hon fyllde fjorton år. Han hade köpt en ung, lovande hopphäst från Belgien och för Susan gick en dröm i uppfyllelse. 

Hon ägnade all sin tid till hästarna och Rye var en möjlighet till hennes satsning. När Susan slutade skolan så började hon arbeta i stall som hästskötare vilket hon trivdes med. 

Men det var tajt ekonomiskt att bekosta både hennes egna utgifter och kostnaderna för hästen. Inte blev det enklare av att Susan blev en ung mamma till sina två döttrar. 

Hon kämpade för att räcka till och varje dag cyklade hon emellan stall, förskola och hem. 

Susan kände förtvivlan inför att sälja Rye. Det skulle innebära att säga farväl till så mycket. Hon ville inte säga ja till att sälja. Samtidigt som det var svårt att betala alla räkningar. 

Min chef på stallet i England pratade med Susan.
”Det bästa beslut du kan fatta är att sälja Rye till Lollo. Titta på din häst, han är bara skinn och ben. Vad är det för liv du ger honom? Ingen annan kommer vilja köpa honom och han kommer aldrig kunna få ett bättre hem än hos Lollo.”
Min chef gjorde sig nästan osams med Susan som inte kunde få stopp på sina tårar. Idag inser jag hur ont det måste ha gjort för Susan att inse vad som var rätt beslut. 

Jag skrev på papper och blev ägare till Rye. Våra sista dagar i England red vi ut ensamma i nationalparken som omgav stallet och mötte vilda New Forestponnyer. 

Rye kom hem till Sverige någon månad efter mig. Mamma hade oroat sig i veckor om vi skulle behöva såga upp en större öppning i stalldörren, eftersom Rye var större än de ponnyer vi då hade. 

Vi åkte till Örebro för att hämta Rye som kom med en stor lastbil. Mannen som kört Rye berättade att den unga kvinnan som lämnat över grimskaftet i England, hade varit helt otröstlig när hon sade farväl till sin häst. 
Rye klev snällt på vår hästtransport och stannade när huvudet nådde hönätet; då stod halva kroppen fortfarande kvar utanför transporten. 

Det oroade mamma att han var så tunn när han kom hem till oss; jag berättade att han var nu mindre tunn än när jag först mötte honom i England. 
Vad hade vi tagit hem egentligen? Rye luftsnappade (en form av krubbitning) och hade shivering (svårt att lyfta bakben eftersom bakbenet börjar skaka väldigt mycket). Men han var lika snäll som han var stor och det var något med honom som jag tyckte om. 

Jag lade ned mycket jobb på att fodra upp Rye och träna igång honom. Han var alltid vänligt inställd och följde med oss allt möjligt. 
Vi åkte på meeting i Dalarna, träningsläger, fälttävlanskurser och han var med mig på utbildning till ridlärare i Linköping. Han ställde upp när jag tävlade hoppning, han gav mig vingar och visade hur vändbar han var trots sin stora kropp. 

Vi var redo att ta nästa steg och utveckla vår hoppning vidare, när han visade något annorlunda hemma under ridpasset. Det visade sig att det inte bara var ett obotligt fel på bägge framhovar, utan tre fel på bägge framhovar. 
Oklart hur länge han haft det, men tre dagar tidigare hade han med stort hjärta hoppat till sig en andraplats med mig i sadeln. 

Rye fick en sista sommar hemma med smärtlindring. Men han föll ur; blicken var fortfarande levnadsglad men kroppen orkade inte längre. 
En sista morot, en sista klapp och det gjorde ont att se honom skritta iväg med spetsade öron en sista gång tillsammans med en vän till familjen. För ingen av oss orkade vara med vid slutet. Rye betydde mycket för mig och min familj. 

Älskade Rye. Tack för alla fina minnen och glädje du gett mig in i hästlivet. Idag hade jag säkert gjort många saker annorlunda men jag ångrar inte tiden med dig.

Jag bad tjejerna i Stall Grana Ponnyteam att prata ihop sig om tips för att bygga bättre sammanhållning och kompisanda i stallet.

Ponnygängets tips till bättre teamkänsla:

1. Säg hej när ni ser varandra i stallet. Det är ett enkelt sätt att få andra att känna sig sedda.
2. Följ med när kompisar tävlar; du kan erbjuda dig att hjälpa till och vara groom samt stå på läktaren som hejarklack. 
3. Stötta och lyft upp varandra när det inte går som tänkt. Försök hjälpas åt att hitta det positiva när det inte går bra,  till exempel kan känslan vara viktigare än resultaten.
4. Spendera tid tillsammans utöver att rida ihop. Det behöver inte vara mer avancerat än att samåka till stallet, göra stallsysslor ihop eller smörja träns tillsammans.
5. Våga be om hjälp. Något som du tycker är svårt, kanske stallkompisen tycker är enkelt och kan ge dig förklaringar och tips. Hitta varandras styrkor och svagheter; arbeta med att inspireras av varandra istället för att vara avis.
6. Stanna kvar en extra halvtimme för att hjälpa eller vänta på den som har träning sist. Nästa gång är det du som står själv i stallet när det är mörkt och då kommer du att uppskatta sällskap. 
7. Följ med på borta träning! Det är inte bara en träning som du lär dig massor utan samtidigt visar du engagemang. Din kompis kommer känna sig uppskattad och sedd av att du vill följa med. 
8. Önska varandra lycka till innan träning och tävling. 
9. Fråga andra hur de tyckte träningen var. Det kan ha sett bra ut men kännas dåligt och tvärtom; ett tips är att prata och analysera tillsammans!
10. Hjälp varandra. Om det är stopp i trafiken på väg till stallet så att kompisen blir sen, kan du börja borsta deras häst inför träning eller hjälpa till med mockning. Då slipper ni stress och förseningar. 

Inspirationen kommer från Sara W, Agnes, Alma, Emmie, Sara J, Tilda, Madde, Vendela och Fredrika!

Vill du se hur våra veckor i Stall Grana Ponnyteam ser ut? Följ oss på Instagram @stallgranaponnyteam2023.

Vi kommer alltid tillbaka till hur vi behöver anpassa oss efter att hästarna är flyktdjur. De är designade för att överleva på prärien. För överlevnad i det vilda så behöver hästarna antingen fly för sitt liv eller samla energi för att kunna göra det.

Vad vi begär är att de ska göra något där emellan; vi vill ha energi när vi ber om det, utan att hästen springer för överlevnad. För att klara sig i det vilda behöver hästarna läsa av energier och kroppsspråk. De lyssnar till vår andning och läser av om pulsen är hög eller låg.

Vi vill ha energi när vi ber om det, utan att hästen springer för överlevnad.

Vi människor lever i vardag i högt tempo och söker oss till stallet för lugn och ro. Vi vill varva ned. Kanske är det ingen slump att vi ofta upplever att det går bättre i slutet av ett ridpass – då vi arbetat kroppen en stund, kommit ned i varv och måste börja ta andetag (för annars faller vi av hästen på grund av bristande syresättning).

Korta, snabba andetag högt uppe i bröstkorgen signalerar risk för fara till våra hästar. Längre, långsammare andetag ned i magen ger hästen ett lugn; ökar vår följsamhet, medvetenhet till ryttarens sits och bättre samspel med hästen.

Jag fick för några år sedan lära mig att galopp är den enda gångart där hästen inte kan hålla andan. I skritt och trav kan hästen välja att hålla andan, detta för att obemärkt kunna smyga förbi rovdjur och faror i det vilda. Galoppen som gångart fungerar som en ”blåsbälg” och gör att hästen syresätter sig automatiskt.

Galopp är den enda gångart där hästen inte kan hålla andan.

Det jag helst vill, är att arbeta min häst i skritt. När den i skrittjobbet ger mig en frustning, är det signalen för att den är redo att gå vidare till trav. När samma frustning sker i trav så är det hästens signal till mig att vi är redo för galopparbete.

”Min häst blir jättespänd på tävling!”
Ja, jo, eller en kombination av tävlingsnerver hos både häst och ryttare.

”Du skulle sett oss på framridningen, där var det jättebra!”
Hur kommer det sig att alla ”som vinner framridningen”, sjunker många procent i resultat på väg in på tävlingsbanan? Det är som att 15% dunstar bort på den lilla skrittsträckan mellan framridning och tävlingsbana.

Mina senaste tre dressyrstarter har varit ett experimenterande. Vilket upplägg behöver vi hemma? Hur mycket tid behöver vi på tävlingsplatsen? Vad behöver jag göra på framridningen? Hur ska jag invänta min startsignal?

Jag kom hem med fler svar från min tävling i lördags. Vi gick in på banan och började direkt galoppera. Efter ett och ett halvt varv fick jag den frustning som jag behövde – sedan var det bara att rida.

Vad behöver mina elever – det är frågan jag ställer mig själv varje gång jag undervisar. 

Jag tror att mitt eget tränande och tävlande gör mig bättre i min roll att undervisa. Det gör att jag kan dra paralleller, hitta exempel och samla nya intryck.

Ofta när jag åker till mina tränare så vet jag vart jag vill men inte riktigt hur jag ska komma dit. Det är deras uppgift att hjälpa mig fokusera på rätt saker. 

Precis som det är min uppgift att hjälpa mina elever att fokusera på rätt saker; det som leder till målet, det som gör skillnad och det som utvecklar. 

Vad behöver mina elever, frågar jag mig själv oavsett om eleven är nybörjare, precis lärt sig rida i alla gångarter, börjar träna lösgjordhet eller tävlar.

För oavsett vilket mål eleven hamnar vid (tävlingsryttare, egen häst, hästar som yrke, duktig ridskoleelev eller bara njuta av tid i sadeln) så är mitt uppdrag detsamma.

Mitt uppdrag är att lära ut god hästhållning och ridning. Mina ryttare ska bli mer lyhörda för hästen, följsammare ridning, ge mindre signaler och ha ett gott horsemanship.

Det ger oss mer hållbara hästar, ridpass där både ryttare och hästar trivs samt ryttare som är bättre förberedda för uppgifter som de möter.

För att vi som övar ska veta vart vi ska, så behövs förebilder. De behövs på närmre håll än i form av Peder Fredricson och Charlotte Dujardin.

För att vi som övar ska veta vart vi ska, så behövs förebilder. De behövs på närmre håll än i form av Peder Fredricson och Charlotte Dujardin.

Förebilderna behövs i vardagen, inte bara med de blågula rosetterna.

De behövs till och från hagen, samt i stallgången. 

De behövs på uteritten och på läktaren. 

De behövs även när de kommer sist på tävling och även när det tar fem timmar att lasta hästen.

Hur ska vi veta hur vi når dit vi vill om vi aldrig ser bra exempel på nära håll?

Vi kan skapa ringar på vattnet. Vi kan göra att fler hästar mår bra och att fler hästmänniskor blir både tryggare och gladare. 

I stallet möts en stor variation av personer som alla har ett eget sätt att motiveras till hästarna och miljön. 

Vissa elever hjälper jag att hitta rätt genom lek eller skapar bilder för att leda dem till ett visst resultat i ridningen. 

Att tävla behöver inte vara något negativt. Det finns elever som hittar sin motivation i tävlande; det kan vara att under lektion skapa olika förutsättningar för det.
”Vilken volt har bäst fördelning först?”
”Vem gör halt snabbast?”
”Vem kommer först till andra sidan?”
”Vem kan korta trava mest?” 

Jag har även elever som inte rider i grupp men som gillar när jag ”skapar tävlingar” under lektionerna.
Sedan har jag elever som inte alls motiveras av tävling; de har inte ens uppfattat att det går att tävla med hästar. De hittar motivation på andra sätt och jag behöver möta dem i det. 

För ett par år sedan hade jag en elev på ridskolan, Mini-Elsa, med en hjälm lika stor som henne själv på huvudet.
”Vet du, Lollo”, sade Mini-Elsa. ”Min mamma har sagt att om jag gör som du säger på lektionen idag så kommer jag få köpa TVÅ toasts i kafeterian!”
”Orkar du verkligen äta två stycken toast?”
”Nä, men den andra får jag nästa vecka.” 

Efter lektionen ser jag hur Mini-Elsa kliver ut ur kafeterian med en stor toast, som hon bär med båda händerna. 
”Lollo”, säger hon med ett stort leende. ”De har väldigt goda toasts här på ridskolan.” 

Det finns elever där jag frågar mig själv, varför de fortsätter rida varje termin. De gråter, de är rädda, de står still på mitten och trots många års lektioner så tycker de fortfarande att det är läskigt. Ändå fortsätter de i flera år. Det har hänt att ridskolehästar stått still i 60 minuter och föräldrar förtvivlat försökt få sina barn att vilja åtminstone skritta ett varv runt fyrkantspåret med ledare. Nä, säger barnen med sammanbitna läppar. 

Det mest fascinerande är att många år senare så rider samma elev i ridskolans tävlingsgrupp och är en av våra mest lovande ryttare. 

Det behövde bara ta lite tid. 

Elever som åker av närmre hundra gånger på bara ett år. Men som reser sig upp, torkar tårarna, spottar ut grus ur munnen och borstar av ridbyxorna; för upp i sadeln vill de igen. 

Jag har haft elever som varit rädda för hästarna, trots att jag erbjudit mig att hjälpa dem. Nio år gammal kunde hon istället stå i stallet och sopa, putsa träns och kratta grus i flera timmar. Det var egentligen inte hästarna som var det betydande. Stallet gav henne en paus en gång varje vecka; en paus från att vara lillasyster till en väldigt sjuk bror på sjukhuset. 

Och elever som varje vecka, år in och år ut, sköter sin favorithäst. Trots att favorithästen inte tycker om att bli borstad. 

Hästtjejer och hästkillar, de finns på riktigt. Och i fredags sprang en av dem nedför backen till ridskolan.
”Vad gör du här”, frågade jag.
”Jag har håltimme i skolan så jag tänkte hjälpa till att ta in hästar från hagen, innan min nästa lektion börjar. Då hinner jag schamponera hästen som min kompis ska tävla, så vi har mer tid över ikväll till att få henne fin till imorgon.”

/Louise

På vägen hem efter en clinic med John Ricketts reflekterade jag över det som han pratat om och visat. Hur viktiga de dagliga rutinerna är, hur tydlighet löser problem, hur vi ska läsa hästen, hur vi ska minska säkerhetsrisker i hantering, kommunikation och hur vi ska bli bättre i vår tajming. John berättade att han lagt ner flera år och timmar på att öva och träna. Han har haft sömnlösa nätter, varit frustrerad och besviken över att inte alltid lyckas.

Jag parkerade bilen utanför mitt hus och styrde stegen mot stallet, fylld med inspiration. 36 hästar skulle ledas in i stallet; det vill säga 36 tillfällen för mig att öva. Läsa häst, lösa situationer och öva min timing. 

36 hästar skulle ledas in i stallet; det vill säga 36 tillfällen för mig att öva.

Därefter skulle fyra av mina hästar promeneras som motion istället för ridning. Slippa sadel, ryttare och bett för en gångs skull men ändå byta underlag för lederna och röra muskulaturen. Jag valde att leda dem två och två.

Jag har mina senaste 15 år varit inspirerad av John. Han har löst så många av mina problem i hästhantering, gett mig en självständig trygghet och förklarat så mycket jag inte förstått tidigare. Han har fått allt att bli så självklart för mig.

Jag har velat dela med mig av det här till andra och deras hästar. Jag har så gärna velat berätta att det finns lösningar som jag prövat på mina hästar. Och det har fungerat!

Till svar har jag ibland fått ”det är inte på grund av det du gjort, Lollo. Det är för att dina hästar råkar vara enkla. Min häst är mycket mer komplicerad än dina.”

Dessa tankar gick genom mitt huvud medan jag gick. I mörkret, det regnade och en häst i varje hand. Tillbaka till stallet igen och hämtade nästa två. 

Ingen av de fyra hästarna jag promenerade försökte kliva på mig, skyggade för skuggor, drog iväg mig, släpades efter mig eller stannade plötsligt. Istället marscherade de med avspända steg och öronen framåt. Vi hade en tyst överenskommelse om att vi litade på varandra.

Istället för att berätta vad John lärt mig, kan jag berätta vad jag sett. Vilka skillnader jag sett.

Med Johns hjälp fick jag en bättre förståelse för Portos. När John första gången mötte oss fanns inget samspel, bara en stark missförståelse och en hög energi från två håll som försökte göra rätt men allt blev bara fel. John förvandlade oss. Portos kunde i slutet av vår resa följa minsta rörelse jag gjorde med axeln, jag behövde bara lägga en blick på hans bakhov för att han skulle flytta den. 

Han kunde galoppera lös i ridhuset i full galopp, sänkte jag min ena axel tvärstannade han och vände sig om mot mig. Såg rakt in i mina ögon.

När Imma kom till oss var hon svår att fånga i boxen. Kände sig långt ifrån trygg i alla situationer, blev lätt spänd och reagerade starkt på förändring. Med sättet John lärt mig, kunde jag få Imma till att ”be soft and listen”.

Det naturliga för en häst i det läget är att fly, följa den som springer. Det gjorde inte Imma.

Beviset fick jag på en framhoppning i ett stort ridhus då min 10-åriga elev red Imma. En ponny skickade av sin ryttare och satte av i sken mot utgången. Drog förbi Imma i högsta fart, snett bakom henne. Det naturliga för en häst i det läget är att fly, följa den som springer. Det gjorde inte Imma. Hon stannade och inväntade vad hennes ryttare ville att hon skulle göra.

Jag minns när vi var med Czardas, 4år och 165 cm hög, på sin första hopptävling. Min mamma ledde honom medan jag gick banan inne i ridhuset. Då hör jag hur en fyrhjuling drar förbi utanför ridhuset i full fart, med en tom vagn bakom som skapade ett väldigt oväsen på väg dit Czardas var.

Jag skyndade ut ur ridhuset ifall Czardas skulle bli skrämd, min mamma har svårigheter med sitt ena ben och är inte så snabb att flytta sig om hästar skyggar.

Längre bort på stallplanen passerar fyrhjulingen förbi Czardas som mamma står och håller. Jag ser på hela Czardas uttryck; ”det här är en ny situation och jag vet inte hur jag ska reagera, men jag står still tills någon säger vad jag förväntas göra.” 

Då kunde jag slappna av, han tänkte inte dra iväg med mamma.

Ibland ser jag inte utvecklingen av allt jobb jag lägger ned.

Ibland ser jag inte utvecklingen av allt jobb jag lägger ned. Då känner jag mig trött, frustrerad och tårarna rinner av besvikelse. I de lägena har John kunnat hjälpa mig och bekräftat – det kommer inte bli 100 % rätt varje gång jag övar men han ser förbättring hos min häst. Alltså är jag på rätt väg.

Jag har tackat John och sagt att de kunskaper jag fått med mig har gjort skillnad. Hans svar var:

”Kom ihåg att det är du som har lagt ned allt arbete. Jag har bara visat dig hur du ska göra. Det är du som gjort skillnaden.”

Oavsett om det är jag själv, John eller någon annan – ibland känns våra försök otillräckliga. Men det är helt fantastiskt för varje gång vi får det att fungera, varje gång vi lyckas.

På jobbet har mina kollegor ett uttryck som vi använder när vi stöter på motgångar med hästarna:

”What would John do?”

• Vara en uppfinnare av miljoner sätt att använda silvertejp. 

• Ha en inofficiell undersköterske-utbildning där förberedande av mediciner, omfattande sårvård, identifierade av frakturer och användandet av kanyler vid sjukdom ingår. 
• Kunskap i att få loss fastrullade hästar från boxväggar och fastkilade hästben från fönstergaller; veta vilka rep och verktyg jag kan använda. 
• Vara en tankeläsare av både hästar och människor. 
• Kunna använda startkablar, åtminstone via instruktion över telefon. 
• Ha något slags mätningsinstrument inbyggt i mig som mäter temperatur, lutning, luftfuktighet, konsistens, friktion och dammpartiklar. På så vis kan jag se till att ridbanor duger till sina ändamål. 
• Vara någon slags expert på hur vattenslangar fungerar och hur jag får dem att göra som jag säger. 
• Kunna hantera en hammare. Slå till hagstolpar, spika i en söm, hamra bort sten ur broddhål och få bort is ur vattenkar. 
• Antalet användningsområden för en hovkrats. Den monterar stigläder, får upp luckan på släpet och agerar stövelpådragare. 

• Agera diplomat för att lyckas övertyga min häst till att bli avmaskad, klippt, infångad från hagen och flugsprayad. 
• Känna till hur förhållandet mellan elektronik och vatten fungerar (eller rättare sagt inte fungerar) ihop. 
• Varje år upptäcka nya sätt att slippa frysa på. Plastpåsar runt raggsockorna, plasthandskar innanför ridhandskarna, underställ, uppvärmnings-sladdar i skor och onepiece under uhip-kappan (då syns det inte) när jag undervisar. 
• Ha vägassistans inlagt som en kontakt i telefonen. 
• Kunna skydda en hov med misstänkt hovböld från att lera, tappat bandage eller att trasas sönder. Det krävs klisterlinda, ikea-höpåse och silvertejp. 
• Inte bara använda en klippmaskin utan också montera isär, montera ihop, konstruera och helst bygga en som trillat ihop till en sats legobitar. Många svordomar senare är jag nästan proffs. 
• Kvalificerad arboristutbildning; efter alla timmar av bekämpande mot ogräs, sly och oönskad vegetation. 
• Professionell ghostbuster som hittar många användningsområden i stallmiljön för en lövblås. 
• Med ålder så ökar kunskapen i vilka situationer som hästen väger mer än jag själv. 
• För varje år så lär jag mig uppskatta halkbekämpning vintertid ännu mer. 
• Ofrivilligt (men med stort intresse) har jag utvecklat mina kunskaper i rehabilitering av hästar och ser hela tiden mina hästar med nya ögon. 
• Utveckla en inbyggd våg i armen för höpåsar.

”Gratitude instead of attitude”

”The horse comes with longitude and the rider with altitude. When you come in with an attitude, bring gratitude instead.” 

Jag kollade på en WE-kurs i helgen där tränaren pratade om att en häst tillför längd på ett ekipage och ryttaren tillför höjd. Att en ryttare ibland kan bli hjälpt av att byta ut sin inställning mot tacksamhet. 
”Vi får inte glömma bort att visa tacksamhet till hästen, den bär oss.” 

De senaste veckorna har jag även hört Linda Hemmingsson prata om att vi inte kan ta våra hästar för givet. 
”Tänk allt de gör för oss”, säger Linda och hennes budskap genomsyras i allt hon levererar.
Hon pratar om smart träning för ryttare och hur det skapar bättre ridning och mer hållbara hästar. Hur jag ska bli en bättre ryggsäck för min häst är något som jag fundera mycket på; jag funderar också på hur jag ska göra mina elever till bättre ryggsäckar för de hästar som de rider. 

Min hopptränare Per Dahlgren försöker få mig till att rida smartare. Han lägger upp träningarna så att jag kan rida mjukare, med mindre hjälper och utnyttja krafterna som redan finns i hästen istället för att jag ska göra för mycket. 
Jag har aldrig riktigt litat på min egen känsla när jag rider men känner mig mer hemma för varje dag som går. 

Min dressyrtränare Nina Känsälä hjälper mig att jobba efter hästens förutsättningar, lägga upp ridpassen mer pedagogiskt för hästen och samtidigt utveckla den häst jag sitter på. Det blir förståeligt hur allt hänger ihop, och samtidigt så blir jag hela tiden en lite bättre ryggsäck för min häst. 

En av mina elever i veckan ifrågasatte ett pass som jag tyckte hon skulle rida.
”Du borde istället ifrågasätta hur din inställning hjälper dig nå dina mål”, blev mitt svar till henne. ”Eftersom att min inställning är att du ska bli en bättre ryttare.” 

Efter många minuters tystnad fick jag elevens svar.
”Du har helt rätt om min inställning. Jag har nu funderat på vad jag ska svara dig. Jag kom fram till att när jag skrev ner allt lät det patetiskt och att det bara var tankar som drog ner mig. Vilket jag tror är mitt största hinder i ridningen.
Jag vill utvecklas vilket betyder att jag måste utmana mig själv.
Förlåt för att du behöver leka psykolog till mig, men jag inser ofta inte saker förrän någon ifrågasätter mig. Vilket du gör och det är jag väldigt glad för.” 

Jag kliver in i veckan med en skopa gratitude. Att jag hela tiden försöker bli en bättre ryggsäck och att mina hästar fortsätter vilja bära mig.

/Lollo

Jag är övertygad om att det finns rätt frågor och fel frågor att ställa till en elev.
Det är inte bara ett sätt att få eleven till att börja tänka själv, skapa reflektion och att jag som tränare får tillbaka av elevens uppfattning. 

På ridlärarutbildningen pratades det om att ekipageträning och undervisning i grupp är två olika saker. Min ambition redan då var att mina ridskoleelever skulle få känslan av individuell undervisning när de tränade i grupp.
Omöjligt eller för stor ambition från min sida tror jag inte att det är. Jag tror inte heller att jag alltid lyckas men jag hoppas att med mer erfarenhet kunna lyckas oftare. 

Utgångsläget jag försöker ha är att konkretisera instruktionerna jag ger.
Vi vill att ryttarna rider på känsla, vilket sällan är något konkret; det bygger på ryttarens upplevelse. En känsla är svårt att påverka, men den kan bli resultatet av det som vi kan påverka. 

I kommunikationen med ryttaren, så hamnar vi automatiskt på att reda ut orsak och verkan. 
Om vi vet varför en häst har svårare att fatta galopp i ena varvet, så kan vi också jobba fram ett ”hur-ska-vi-göra” i vår lösning. 

Jag har provat mig fram och prövar mig fram fortfarande. Vilka frågor hjälper ryttaren? Vilka frågor bidrar till de lösningar vi vill hitta?

”Hur känns det”, kan vara en fråga som lika gärna ger svar eller inga svar alls. Det kan vara svårt att svara på för någon som inte vet vilken känsla den letar efter. 

”Gick det bra idag?” Frågan skapar fokus på prestationen. Vilket ibland kan hjälpa, men ibland blir det fel fokus.
”Var det roligt idag?” Sätter fokus på känslan och de mjuka värdena samtidigt som det ofta svarar på samma fråga som om det gått bra. 

”Vad vill du förändra?” Ibland har ryttaren svaret och ibland behöver hen resonera sig dit. Istället för att bara säga att ett pass gick dåligt så kan jag då få ryttaren att se vad under ridningen som hen kan påverka. 

”Vad tar du med dig från idag?” Ryttarna har nästan alltid ett svar och fokuset hamnar på vad vi ska göra istället för vad vi inte ska göra. 

”Var det en skillnad i slutet av passet motr du började?” Ryttaren något att jämföra med. Antingen att hästen svarade bättre i slutet som ett resultat av övningarna eller att något tappades på vägen. 

”Vad har vi övat på idag” kan verka vara en enkel fråga, men många gånger när jag ställer frågan till eleven så har hen svårt att svara. Det gör att jag själv får fråga mig vilken röd tråd jag använt i undervisningen samt att eleven får tillfälle att se vad som faktiskt tränats på. 

Jag ställer mina frågor till elever i alla åldrar och på alla nivåer. 
Ett härligt minne är när jag frågade en av mina yngsta elever om hon tyckte min förklaring var bra och jag fick ett ärligt svar tillbaka:
”Du är inte sämst på att förklara.” 

Mitt viktigaste fokus ligger på att utgångsläget är vad ryttaren behöver göra; det vill säga vilka faktorer kan du som ryttare påverka? Om vi så bra som möjligt påverkar det vi kan påverka, så brukar det leda till att vi får det resultat i hästen som vi vill ha.

Det finns ett ämne som jag längre klurat på och fortfarande utforskar. Det här med att ha hästen framme för skänkeln. 

Jag har många gånger ställt frågan till tränare och fått otydliga svar tillbaka; det har varit svårt att få något konkret tillbaka. 

Vad innebär ”framme för skänkeln”? Vad är det, hur gör man? Vad är rätt och vad är fel? Och hur förklarar man det för någon som inte har en aning; en nybakad ryttare? 

Jag tycker mig inte ha hela sanningen ännu, men tänker att den kommer till mig i takt med att jag blir äldre (eller inte alls, haha).

Jag fortsätter vara nyfiken på att hitta instruktioner som hjälper ryttaren rätt: 

– Tänk dig att du har tre växlar. Tvåan är mittemellan-växeln, trean är mer framåt än tvåan och ettan är mer tillbaka än tvåan. Om du rider på tvåan, och enkelt kan växla emellan alla tre växlar, då har du bjudning i hästen. 

– Dragläget pratar många om, densamma känsla som dragläget i bilkörning. När du enkelt kan rida hästen framåt och ta den tillbaka i tempot men samtidigt behålla takten så hittar du dragläget. 

– Det finns en annan beskrivning också, hur du använder din skänkel för att tydligt arbeta hästen för att svara för mindre hjälper. 

Tänk dig att en fluga sätter sig på din arm. Om du inte tar bort armen för flugan så kommer myggan och den sticker till. Blir det ingen reaktion för myggan så kommer en geting och då vill du verkligen ha reaktion. 

När barnen lär sig att alltid börja med flugan för att följa upp med mygga och sedan geting när det saknas svar, så blir hästen reaktiv för flugan. Det är viktigt att aldrig börja med getingen, då skrämmer vi hästen samt att ryttaren själv får utgå ifrån vad som är dens fluga, mygga och geting. 

– Jag gillar att använda beskrivningen en flaska julmust. När du skakar flaskan så bildas skum som vill ut och du kan med hjälp av korken reglera i vilken utsträckning du släpper ut trycket.

Skänkeln är när du skakar flaskan och kontakten är hur du skruvar av korken. 

– ”Om du ska använda mobiltelefonen så måste du först ladda den”, brukar Nina säga. 

Vi behöver skapa energi för att kunna använda energin i hästen. 

– Det finns hästar där rakriktningen är viktig för att kunna nå bjudning. Det svåra är när det är ponnyer som kräver rakriktning och samtidigt har ett litet barn i sadeln.

Jag brukar säga till barnet att om du ska cykla snabbt så måste styret peka rakt fram, ju mer du svänger med cykeln desto långsammare går det. Resultatet brukar bli bra: Ryttaren fokuserar på rätt saker och får ett gensvar av hästen.

Jag sitter här med min kaffekopp och försöker reflektera över allt som hänt de senaste dagarna; funderar över hur mycket som hinner hända innan vi ens kommit halvvägs in på en ny vecka. 

Efter månader av rehabilitering, vila och arbete kom veterinärens konstaterande; inget mer finns att göra. Alla våra insatser hade inte hjälpt och jag vet inte vad som känns tuffast; att vi arbetat hårt för att få hästen smärtfri, insikten att hästen kommer somna in eller att vi ska vara någon slags gud i att fatta beslut. 

Ett sörjande täcke lägger sig över stallet. Hästen får några sista äpplen innan ledsna människor blir lämnade kvar; någon behöver en kram och någon annan vill bli lämnad i fred. 

En av mina ponnyer byter hem efter godkänd besiktning. Jag borde kanske vara glad. Och jag borde kanske inte vara ledsen eftersom jag kommer fortsätta träffa min ponny.

Ändå känner jag mig inte glad; för det känns som jag förlorar något. All tid jag lagt på denna ponny, alla minnen och all glädje som getts oss; det känns som jag tar farväl av så mycket när jag lämnar över grimskaftet. 

Den här ponnyn, tillsammans med alla andra hästar jag haft, har ju gett mig det jag har idag. Jag känner att jag står i skuld till hästarna för det. Jag är tacksam. 

Jag inser hur lite jag kan styra vad som händer mig. Hur länge får jag behålla en häst? Tänk om Cajsa bryter ett ben i hagen; jag själv kommer gå sönder om det händer. 

Vi har precis köpt en ny häst som ska flytta till oss och tankar snurrar såklart över alla tänkbara risker vi står inför. 

Precis när jag funderar över det här så ringer telefonen. En ordentligt skadad häst i hagen; den här gången var det ingen av mina hästar. Vi släpper allt vi har för händer så vi kan hjälpa till. 

Allt går bra; det visade sig trots allt inte vara så allvarligt. 

Samtidigt så får en vän till mig akut säga hejdå till sin häst. Något som kom oförberett och alla runtomkring blir påverkade. En tung ledsamhet men vi försöker se framåt. Glädjas åt de hästar som är med oss och minnas allt vi fått från hästar som vandrat vidare. 

Ett par dagar senare styr jag runt Lizzie och Cajsa på dressyrtävling. De båda vill leverera inne på banan; de vill göra ritterna tillsammans med mig. Det är något som jag inte tar för givet men uppskattar varje minut ihop med dem. 

En annan vän till mig påminde om att vi har saker att se fram emot. Hösten består redan av mycket planer, förväntan och en stor tacksamhet till att vi kan göra det vi gör. 

”I den här takten så är ditt ponnyteam snart inte längre ett ponnyteam.”

Uttalandet syftar på att ponnyer lämnar mitt stall och stora hästar kliver in. Inget som egentligen är planerat men det har blivit så.

Men mitt ponnyteam kommer för alltid vara ett ponnyteam. Jag har ponnyerna att tacka för allt. Det är de som byggt upp det jag har idag; de har skapat möjligheter och öppnat nya samarbeten. 

Oavsett hästar i stallet, så är det mina ponnyer som lagt grunden till dit vi ska.

Det är något speciellt med våra uppfödare.

Min tränare Nina skulle beskriva Ann-Kristin ”Anki” Karlsson som vi skulle åka och hälsa på. En swb-uppfödare i Mantorp, stuteri Lindstud, som skulle visa oss flera av sina uppfödningar.

”Anki tycker om sina hästar”, valde Nina som beskrivning. 

Såhär i efterhand förstår jag vad Nina menade. Anki avlar för sporten och älskar samtidigt individerna. Trots antalet hästar på gården och att många föl föds där varje sommar; så har hon en förmåga att beskriva varje hästs personlighet.

Det är inte bara bakgrund, härstamning och antalet poäng som Anki berättar om respektive häst; hon berättar med värme om varje individ. 

När jag hälsat på Anki så känner jag en stor respekt inför det jobb hon lägger varje dag genom ett helt år. Hur hon har en slags magkänsla vad varje sto och föl behöver för att det ska bli så lite komplikationer som möjligt; undvika alla risker som finns på vägen från att fölet produceras till att den går att rida på.

Hon har ett annat öga än mig och har med erfarenhet lärt sig att se tecken som för mig är osynliga. 

Men som för en hästuppfödare är uppenbara. 

Nyligen träffade jag för första gången Kristina Magnusson, även hon en swb-uppfödare på stuteri Pilagården i Mariestad. 

Hon visade oss några av sina senaste föl och de kom nyfiket fram för att hälsa på oss.

”Jag lägger ned några minuter två gånger per dag under fölets två första veckor i livet” berättade Kristina. ”Då umgås jag lite med fölet, kliar och känner på benen. När de två veckorna har gått då har vi etablerat en kontakt och sedan brukar det inte vara några problem med den fortsatta hanteringen.”

Varje häst vi mötte så kunde Kristina berätta om fem generationer tillbaka; visa hästens släktingar som stod i hagen, berätta hur fölets mamma varit att rida och hur varje hästs liv sett ut fram till idag. 

Kristina visade oss en fyraårig valack som hon själv fött upp. 

Han stod lugnt på stallgången trots att han var själv i stallet och lämnat kompisarna kvar i hagen. Skritta ut själv från gården med ryttare var inga problem; han traskade lugnt bort över järnvägen och vi gick efter med Kristina. 

Jag frågade hur hon valde hingstar till sina ston. Det direkta svaret blev att hon helst väljer hingstar som hon kan åka och titta på. 

”Jag vill kunna se dem i ögonen”, sade Kristina. ”Jag vill kunna se individen och inte skapa en uppfattning utifrån filmer.” 

Medan hon berättar ser vi hur hästen stannar och blir osäker vid ett ställe längs med vägen. Men hästen vänder på huvudet och ser på Kristina som signalerar att det kommer gå bra. Då sänker han halsen och följer efter Kristina som är några meter ifrån honom.

Jag fascineras av hur starka band hon har med var och en av de femtio hästarna på gården. 

Att köpa hästar från våra svenska uppfödare innebär att vi får så mycket kvalitet på köpet. Vi får svar på alla frågor vi har, vi får garantier i form av vad de andra uppfödningarna från samma ställe och vi vet med säkerhet att hästen fått bästa möjliga start i livet. 

De här hästarna växer upp med så mycket trygghet som de tar med sig vidare genom livet. Deras uppfödare är otroligt viktiga för oss som rider, oavsett hobby eller tävling; de säkrar vår framtid i sporten och de skapar de hästar som vi vill ha.

Nu för tiden, med sociala medier, så ser spelplanen helt annorlunda ut än för tjugo år sedan. 

Väldigt unga personer kan på ett enkelt sätt marknadsföra sig och nå ut till ett stort antal personer. Plötsligt är inte ett konto i sociala medier något personligt, utan ett varumärke. 

Det finns unga personer som idag kan använda sina kanaler och faktiskt få inkomster på det. Flera som jag vet betalar sina ridträningar själva innan de fyllt 18år, för att de marknadsför produkter som de skapar och säljer. 

Det gäller att hänga med. Plötsligt är det inte längre annonser som ska följas vid hästköpsplaner, utan snarare att råka se rätt inlägg på Instagram. 

Och som säljare kan du göra full research av din köpare genom att se allt som lagts upp på sociala kanaler. 

”Vissa lyfter nackdelarna med Facebook”, sa en kompis till mig. ”Jag själv väljer att se det som ett alternativ till att skicka vykort till mina vänner.” 

Jag fascineras av hur det kan provocera andra huruvida någon väljer att lägga upp bilder, filmer och upplevelser i sociala medier; samt hur mycket det provocerar när någon väljer att inte dela med sig.

Det är upp till var och en hur man väljer att dela med sig av vad man gör och inte gör. Jag har aldrig sett det som att jag delar för någon annan när jag publicerar, utan att jag delar det jag själv vill ha. 

Jag sparar inte dåliga rundor eller missförstånd från ridpass. Det är inte det jag behöver att se när jag upprepade gånger spelar upp tidigare pass. 

För mig själv vill jag förstärka de gånger jag haft en bra känsla, för ju fler gånger jag upprepar den känslan mentalt desto större blir chansen att den upprepas när jag rider. 

Jag säger inte att man bara ska dela när det går bra, det finns en poäng i att dela med sig när det går mindre bra. Men för mig är det viktigaste att jag delar vad som får mig att må bra. 

Det finns de som känner sig tvingade att dela inlägg för att det förväntas av dem. Vad andra förväntar sig får stå för de själva; så kan var och en dela vad den känner sig trygg med. 

Att resultat syns snabbt och online gör att vi alla tävlingsryttare offentliggörs vare sig vi vill eller inte. I vissa fall väljs pay and jump och andra inofficiella tävlingar istället, så ryttare kan hålla resultat för sig själva. För det är inte alltid att syftet med en tävling är att visa upp ett resultat. 

Jag vet inte om vi skapar den bästa prestationsmiljön för små barn när deras ritter syns för alla i resultatlistor. Samtidigt är det en del i tävlandet att lära sig både med- och motgångar.

Men syns inte deras resultat så skapar det svårigheter för uppfödare med små ponnyer att följa sina uppfödningar på tävling. 

Genom Instagram och andra medier får vi tillgång till att se mycket ridning; något som tidigare var väldigt svårtillgängligt. Det är positivt att vi kan inspireras men det är fortfarande timmar av att se ridning från läktaren som kommer ge många svar. 

Alla dessa möjligheter vi står med innebär också svårigheter; men förenklad tillgänglighet ökar också ansvaret på vad vi väljer att göra med det. 

Jag skrittade ut från banan med känslan av att vi i alla fall har styrt runt.

I högtalarna ropade de ut 58% och jag har aldrig varit mer nöjd att få den procenten. Domaren hade lika gärna kunnat ge mig 48% för den katastrofritten. 

Jag leder Cajsa bort till stallet och möts av en flicka som är en tvärhand hög. Hjälmen ser gigantisk ut på hennes huvud.

”Jag såg din ritt!” Säger hon och firar av ett stort leende. ”Du red jättefint!” 

Sofia är sju år gammal och hennes peptalk hade inte kunnat komma vid ett bättre tillfälle. Tillsammans med lillebror och pappa var de med mamma på samma meeting som jag; dressyrmeeting på Föreningen Linde Ridskola. 

Hela familjen bodde i tält på tävlingsplatsen och mamman tävlade sin häst Rasika. 

Ute och promenerandes med Cajsa så mötte jag Sofia och hennes pappa när de kom gåendes med Rasika. 

Sofia log stort igen och riktade en tumme upp när hon fick syn på mig. 

Ett telefonsamtal senare hade jag och min tränare Nina en plan för nästa dags start med Cajsa. Ninas man Reed hade skickat henne ett sms att jag nog behövde pepp efter meetingets första start.

Jag älskar Reeds lösning på problemet; håll telefonen upp och ned så ser det bättre ut. 

Dag två lade jag upp framridningen enligt plan. Ritten på banan var bättre, med några missar, och vi höjde procenten från dagen innan. 

Dagarna på dressyrmeeting, egentid med Cajsa, kunna vara lite på min egen kant och samtidigt lära känna nya vänner har varit väldigt trevligt. Stort tack till arrangören för bra uppstart och att ni tänkt på många detaljer som underlättat för oss ryttare. 

Dag tre hade jag ytterligare delar i programmet som jag bestämt mig för att förändra och jag lade upp en växel till på framridningen. 

Sofia tog på sig uppgiften att vara min tränare och groom. Hon stod i hörnet av framridningen och ropade till mig att det var dags att börja trava.

I collecting ring meddelade Sofia mig att hon skulle känna på Cajsas temperatur och att det nog var bra om jag stod still lite. 

Vilken revansch. Jag och Cajsa kunde rida inne på banan. Några missar men vi slutade på 65% och fyra stycken åttor tar jag med mig hem.

Det är lärorikt att tävla några dagar i rad, hinna reflektera och förändra samt se andra ekipage. Fast det kanske var Sofias coachning som gav oss en blå rosett.