Christel Behrmann: ”Många saknar det genuina hästintresset”

I Ridsports serie ”Stafettpinnen” uttryckte Pether Markne vad ridskolan betytt för honom och vad den kan ge dagens barn och ungdomar.

Jag förstår precis vad han menar, för jag var själv ett ridskolebarn utan ekonomiska möjligheter att få egen häst. Men man sög i sig all kunskap som gick att få och hjälpte till med allt. 

Genom mitt yngsta barnbarn har jag fått en inblick i hur ridskolor fungerar i dag. Jag skaffade en ponny till henne, men jag ville att hon skulle få ordentlig grundutbildning och därför blev det ridskola parallellt med ridandet här hemma. 

Ska jag göra en snabbreflektion över hästklientelet på ridskolan i dag jämfört med förr, är det milsvid skillnad. Harmoniska, fina hästar/ponnyer i boxar och stora hagar, och inte mer än två lektioner om dagen, mot fyra–fem timmar och spilttillvaro förr. 

För många är det ridning som gäller, punkt slut.

Men det finns något annat som också skiljer, något som speglar dagens samhälle och kanske inte känns riktigt lika bra. Barnens/ungdomarnas tid på ridskolan, vad de gör där. 

Jag vet att jag generaliserar; det finns en del som spenderar varje ledig minut i stallet (utan att ständigt titta i mobiltelefonen) och verkligen vill hjälpa till. Men för många är det ridning som gäller, punkt slut. Rykta, mocka, putsa, till och med sadla och tränsa, det får gärna någon annan göra. Skjuts till ridskolan, rida, och sedan skjuts hem igen. 

Terminens teorilektion kan gärna hoppas över.

Den här avsaknaden av det genuina intresset för själva hästen och hästvärlden avspeglas på flera sätt. 

Ett är svårigheten för många tävlingsryttare att få tag på hästskötare. Numera betalar alla seriösa ryttare/verksamheter avtalsenliga löner, men det faktum att det kan bli helgjobb eller tidiga starter på dagen tycks vara för besvärligt för dagens ungdomar. Och att det kan samlas skit under naglarna. 

Ett annat är bristen på funktionärer när klubben håller tävlingar. Av alla de hundratals medlemmar som klubbar/föreningar har, är det ett fåtal som vill ställa upp och lyfta bommar, bära hinder och överhuvudtaget ta i, och på så sätt skapa och tillhöra den gemensamhet som kan vara så unik för hästvärlden. 

De går miste om både gratis utbildning och underhållning.

Vad många av dem som inte vill vara med inte förstår, är att de går miste om både gratis utbildning och underhållning. Hur mycket ger det inte att stå vid en framhoppning och studera tävlingsryttarna? Eller vara vid parkeringen och se hur ryttarna förbereder sina hästar och hur de tar hand om dem efter ritterna? 

Och att få stå inne på banan! Att få se unga hästar lotsas igenom sina första starter av en duktig ryttare. Eller, som lyckliga skåningar fick njuta av i augusti, ridning på världsnivå (på vanlig trestjärnig tävling!), när ryttare som Peter Eriksson, Peder Fredricson och Shane Carey gjorde upp om segrarna. 

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 12/2025.