Christel Behrmann: ”Varför ska staten profitera på ridsporten?”

Vi har alla kunnat konstatera under de senaste åren, att antalet tävlingsstarter minskat. Och anledningarna har inte varit svårfunna: de ökade kostnaderna kring tävlandet.

Anmälningsavgiften är en av utgiftsposterna men, åtminstone i hoppning, ska minsta prispremien motsvara avgiften om man blir placerad.

Den kostnad som är mest anmärkningsvärd är veterinäravgiften. Jag vet, frågan har varit på tapeten i tävlingskretsar några gånger, men sedan har den bara runnit undan.

I sommar har jag kollat hur stor avgiften på en hel del (hopp)tävlingar varit och det jag sett har knappast varit rimligt. 265 kronor på vissa platser! På en tävling såg jag i ett ryttarmeddelande att man tvingats höja avgiften eftersom man hade färre startande än man räknat med.

Vad? Ska de som kommer till tävlingen ”straffas” för att andra inte vill vara med?

Den största boven i dramat är trots allt inte arrangörerna. Det är Jordbruksverket. Så här är det nämligen:

Jordbruksverket debiterar arrangören 708 kronor per påbörjat timme helgfria vardagar 7-18. Är det obekväm tid och/eller helger är det 988 kronor. Veterinären får 376 kronor, respektive 564 kronor (minus skatt).

Det innebär att Jordbruksverket höstar in 332 respektive 424 kronor. Varför då? Varför ska staten profitera på ridsportens tävlingsverksamhet? Varför ska tävlingsryttare och hästägare betala och varför utsätta högutbildade yrkesutövare för en tveksam arbetsmiljö, ofta i regn, kyla och blåst, för en struntersättning.

Inte undra på att det är svårt att få veterinärer till tävlingar.

Dessutom är frågan om inte insatsen i det djurskydd som är anledningen till besiktningarna är felriktat. I dag ska alla hästar som ska hoppa 1,20 eller högre besiktigas. Men, som en av alla veterinärer jag pratat med påpekade, det är oftast de som går de lägre klasserna som det kanske borde kastas ett öga på. De som tävlar högre vet ofta vad de gör, de kan sina saker. I lägre klasser (oftast undantaget unghästavdelningarna) är risken att hästkunskaps- och ridnivån inte är lika hög.

I Skåne tillämpade man ett tag flygande besiktning, men det förbjöds i år. Svårare att hitta sår- och munskador var en anledning. Men det var en lättnad för ryttare och hästskötare. 

Besiktningsplatsen, där pigga, tävlingssugna hästar ska stå i kö i väder och vind, kan vara direkt farlig. Det finns ju en anledning till att man införde hjälmtvång för den som visar hästen.

Självklart ska alla hästar som tävlar vara friska och må bra. Vilket de faktiskt för det mesta gör. Veterinärer jag pratat med har avvisat mindre än en procent av alla hästar de besiktigat genom åren. Det är systemet, och kostnaderna, som måste ändras.

Jag har inte svar på hur, men diskussionen mellan alla parter bör tas upp. 

Igen.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2025.