Täppa till luckor och ge stöd – så arbetar SvRF:s trygghetsråd

Det är snart fyra år sedan det rådgivande organet Trygghetsrådet bildades inom Svenska Ridsportförbundet. 

Vi behöver till exempel få till det här med incidentrapportering så att det fungerar bättre.

– Vi började ganska brett med vad vi tänkte och var de vita fläckarna fanns. Vi väckte en del frågor, som hur SvRF kommunicerade i kriser. Vi tyckte då att det inte fanns någon struktur för detta. Men jag som forskare vet att det gör en otrolig skillnad hur sådana här saker kommuniceras – om man till exempel visar att man är berörd av det som har hänt och är medveten om problemen i stället för att inte svara alls, säger docent Cecilia Kjellgren. 

Hon har i 40 år forskat om barn som utsatts för övergrepp och är ledamot av Trygghetsrådet.

Även för Catrine Hermansen, som arbetar heltid med trygghetsfrågor hos SvRF sedan 2018 och är adjungerad i rådet, handlar det mycket om att identifiera luckor i de system som finns och sedan försöka att täppa till dem. 

Mer tillgängligt stöd

– Vi behöver till exempel få till det här med incidentrapportering så att det fungerar bättre. Precis som Riksidrottsförbundet ser vi att barn och unga inte hör av sig genom de funktioner som finns, utan det är oroliga vuxna som använder dem. Vi vill göra befintligt stöd mer tillgängligt och utforma det så att det används innan det händer något. Det kan handla om att anpassa information till barn i olika åldrar och med olika förmågor, och hitta nya sätt för barn att komma i kontakt med oss som passar dem, fortsätter hon.  

Cecilia Kjellgren vet genom den forskning som finns att 90 procent av utsatta barn väljer att berätta för en vän. 

– Det är kanske inte tillräckligt med en medlemsombudsman för den som drabbas. Detta har vi diskuterat i rådet. 

Sätter handlingsplan

Det kommer in en handfull anmälningar till SvRF:s medlemsombudsman, MO, varje år. Dess registreras, bedöms av MO som också kan ge råd till anmälaren hur den kan gå vidare. Beroende på vad det rör sig om sätts sedan olika handlingsplaner in och både anmälaren och föreningen kan få stöd genom SvRF:s föreningsrådgivare och/eller distrikten. Inom idrottsrörelsen finns också stöd genom till exempel Riks-idrottsförbundets Idrottsombudsman och tillhörande regionala ombud.

– Om det handlar om att personen har det tufft att komma in i en grupp kan det handla om att hjälpa verksamheten med kunskap om de riktlinjer som finns, workshops med barn- och ungdomsgrupper, ledare och vårdnadshavare. Just nu ser vi över hur vi kan stärka trygghetstödet både för enskilda och föreningarna, säger Catrine Hermansen.

Ingen proffshjälp

Det görs också en hel del förebyggande arbete. Trygghetsfrågor ingår i utbildningar som till exempel ungdomsledarkursen och ryttarutvecklingsprojekt. Medlemmar och föreningar har också tillgång till Trygg i stallet – en verktygslåda som kan hjälpa till att få i gång samtal om svåra frågor som sexuella övergrepp. 

– Samtidigt ser vi att stödet till enskilda drabbade behöver stärkas och vårt nästa steg är att skapa ett mer tillgängligt stöd där hjälpen finns nära de drabbade i deras vardag, säger Catrine Hermansen.

SvRF har dock ingen professionell hjälp som till exempel psykolog och kan inte heller generellt ge stöd till den som drabbas i hästverksamhet som sker utanför förbundets ramar, till exempel i ett privatstall utan SvRF-medlemmar. 

– Det finns ju ingen organisation som kan ta ansvar för alla organisationer, samtidigt kan vi reagera som förbund när sådant händer och ha omsorg om den som är drabbad, säger Cecilia Kjellgren. 

Det pågår också ett erfarenhetsutbyte mellan SvRF och andra nationella idrottsförbund i Sverige samt andra ridsportförbund utomlands. Till exempel är SvRF:s trygghetsinriktade ungdomsledare exporterad till flera länder. 

– Det här är frågor som vi har gemensamt med många andra förbund. Vi har samma dilemman, säger Catrine Hermansen. 

Vill få barn att berätta

En ny strategi för trygghetsarbetet är under arbete och medel söks för olika projekt. Nyligen blev det klart med projektet VÄN-tilera, genom stöd från Allmänna Arvsfonden, och med en heltidsanställd projektledare. Både Cecilia Kjellgren och Catrine Hermansen sätter stort hopp till detta när det gäller att komma vidare med de saker de har identifierat, som hur man kan få barn att berätta – både om de själva har drabbats eller om de har fått veta att någon annan har drabbats. 

– Det är som att vi är en utvecklingsfas. Vi vill få fram en tydligare struktur och en mer formaliserad incidentrapportering, sänka trösklarna för barn och ungdomar när det gäller att rapportera om de råkat ut för något. Vi vet att det är stor skillnad på faktiska fall och anmälda fall. En skarpare modell kan också bli ett stöd för vuxna, säger Catrine Hermansen.

– När väl någonting händer behöver vi bli jättetydliga i vad vi gör. 

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 6/2026.