Det pratas om brist på hästar. Att det är svårt att köpa häst. Svårt att överhuvudtaget hitta hästar.

Vissa menar att det idag är svårare att hitta friska hästar. Jag frågar mig om hästarna är mindre friska, eller om vi idag har fler medel att hitta defekter på hästarna med.

En häst som fungerar i sitt nya hem, levererar ridglädje och trivs med sin uppgift; den hästen letar vi inte fel på.
Den häst som inte motsvarar förväntningarna i det nya hemmet; den letar vi fel på tills vi hittar fel.

Ibland hävdas det att sadeln som följde med i köpet skadat hästen. Andra kräver att säljaren erkänner dolda fel, att säljaren hållit undan sanningen.
Det finns köpare som oförberett upptäcker hur hästen förändras i ett byte av hem; det var inte den här stressade personligheten som de köpte.

Hästar byter hem, de byts ut. Sanningen är inte att de byter hem för ofta; ibland byter de hem för sällan.
Ska en häst trivas med sitt hem så behöver den befinna sig på rätt nivå för att motsvara förväntningarna. Är kraven på vad hästen ska utföra desamma under många år så blir det ett livslångt hem för hästen. Men förändras kraven eller hästens förutsättningar så är det inte rätt hem; så länge vi inte gör de anpassningar som krävs.

Vissa hästar pressas för hårt, över sin förmåga. Andra kommer inte till arbete, får för lite stimulans.

Många gånger blir det fel för hästen därför att kunskap saknas. Det avlas fram känsliga hästar med explosivitet; jag vet inte om det kräver nya kunskaper eller speciella kunskaper för att utbilda dem. Men risken för skador hos hästar och människor är överhängande om vi inte är lyhörda.

Vi kan kalla det brist på hästar men sanningen är kanske brist på tid.
Det tar tid att utbilda och bygga upp en häst. Utveckla ett förtroende, stärka svagheter eller läka skador.
Hästen behöver ges tid att anpassa sig till nya saker. Den behöver ges tid att förstå vad vi menar. Vi behöver lägga tid på att förstå vad varje enskild häst behöver och mår bra av.

Vi har inte råd att inte förvalta vårt hästmaterial. Rätt hem, rätt anpassning och rätt utbildning kan ge hästar mycket längre hållbarhet och möjliggöra att vi förvaltar de hästar vi arbetar med.
Arbetar vi utefter att det är enkelt, tryggt och roligt att utbilda hästar, då gör vi rätt.

I mitt yrke utbildar jag ryttare, hästar och hästfolk. Jag strävar dagligen efter nya lösningar och mer inspiration, vill utmana mig själv och blir sällan nöjd. 

Det där med att jag sällan blir nöjd, det är både min styrka och min svaghet. 

Det är framför allt två delar som jag lägger mycket vikt i varje dags arbete. 

Den första är att jag behöver göra aktiva val; jag behöver veta vilka val jag medvetet väljer och vilka omvägar jag omedvetet tar.

Det kan vara att jag aktivt väljer bort situationer där min häst är otrygg och som kan betyda olycksrisk för oss båda. Ett omedvetet val kan vara att jag inte tänker på att jag tar en annan väg i stället för att ”möta en fara”. 

Så länge jag är medveten om vilka aktiva val jag gör, så äger jag kunskapen kring styrkorna och svagheterna hos mig och min häst. 

Den andra delen jag dagligen arbetar med, är att ”gräva där jag står”. Kunna anpassa träningen till där jag är i dag. Mina egna förutsättningar i dagsformen, hästens hälsostatus och vad omgivningen erbjuder oss.

Jag kanske har planerat att träna skänkelvikning, men vad hästen behövde i dag var att vi lade fler minuter på att öva stillhet vid uppsittning. 

Oavsett vem eller vad vi utbildar, så behöver vi tänka ”trafikljus-metoden” som min vän Jossan beskrev. 

En elev eller häst som inte ser några faror befinner sig i grönt ljus. Är hen orolig så är ljuset gult. Och nästan fullständig panik innebär rött ljus. 

Den vi utbildar klarar att ta till sig ny kunskap om den befinner sig i grön eller gult ljus, men är inte kontaktbar i rött ljus. 

Ska vi välja ljuddämpande huva i stället för att göra hästen trygg

Jag tror mig inte vara ensam om att se ekipage i svåra situationer som de försöker läsa. Även jag själv hittar mig där.

Problem på en hoppträning där problemen inte ligger i hoppningen, utan brister i grundarbete. Problem i lastning som inte handlar om transporten, utan i grundhantering. 

Ska vi välja skarpare bett i stället för att tydliggöra kommunikation mellan ryttare och häst? Ska vi välja ljuddämpande huva i stället för att göra hästen trygg med situationen? 

Är det mer utbildande att beskriva beteende och hitta dess orsaker än att arbeta med vad vi själva behöver förändra? Vad lär oss mest; orsaken eller lösningen? 

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 11/2024.

Det var inte fel ponny.

Det var inte fel ryttare. 

Och det var inte fel ställe.

Men det var fel ponny med fel ryttare på fel ställe; vilket faktiskt är en helt annan sak.

Det var min elev som satt på sin ponny. Jag som tränare fick se allt genom ett utifrån perspektiv. 

Jag såg en ponny som inte ville vara med och som inte ville ställa upp. Den kände sig obekväm i situationen. 

Ryttaren var försiktig, väldigt mjuk i sitt sätt och ville lära sig rida. Helst utan att ramla av. 

Bredvid stod en mamma som vände ut och in på sig själv för att få hela cirkusen att fungera. Stallet skötte inte sig själv och ponnyn hade haft skadeperioder under vilka den blev svår att hantera. Det krävdes mycket av mamman att lösa situationer som var för svårt, och ibland farligt, för ryttaren.

Hur länge skulle det fortsätta vara såhär; en ponny som inte trivdes trots världens bästa hem. En ryttare som behövde en läromästare medan hennes ponny behövde utbildning. Samt en mamma som som försökte räcka till på alla fronter. 

Hur skulle jag säga vad jag tyckte till mamman? Hur skulle jag lägga fram det?

Det visade sig att jag inte ens behövde förklara. Mamman och ryttaren ville så gärna hitta en annan, mer hållbar lösning. Tanken från början var att det skulle bli rätt, men det blev fel. 

Situationen kändes spårlöst samtidigt som de älskade sin ponny. 

I helgen som var, det vill säga ett halvår efter att beslutet fattades om att hitta en annan lösning, så satt min elev på en av mina ponnyer. 

För henne var det premiär på terrängträning vilket skapade massor av nerver. Men för ponnyn så var det knappast första gången. 

”Håll i dig”, sa ponnyn. Han lade upp tempot och tog ryttaren med sig runt banan.

Efteråt berättade tränaren skrattandes för mig att ponnyn kunde banan helt själv.

Frågan är vem som var nöjdast efteråt, men det var nog ryttaren. Hon log från öra till öra och lever nog på tacksamhet för det passet i en vecka. 

Allt har löst sig bra. Den förra ponnyn har hittat rätt hem och ryttaren sitter nu på en ponny som tar henne under sin vingar.

Tänk vad bra det vore, om alla kunde få den starten in i ridsporten. 

Livet med häst behöver inte vara komplicerat, men det är modigt att våga be om hjälp. 

Jag skulle säga att en väldigt liten andel berättar för oss ridlärare. Dels tror jag att det finns tvivel hos föräldrar att prata om det, och ibland tror jag faktiskt inte att de själva vet än.

Många gånger finns det en oro när de lyfter ämnet. Jag tror att de är rädda för missförstånd; att vi inte ska förstå.

Vi kan kalla det vad vi vill; många väljer att säga personer med diagnoser.

När jag ser ridgruppen framför mig (oavsett barn, tonåringar eller vuxna) så inser jag att många inte vet hur stor del av dessa som faktiskt möts i ridsporten. 

Jag vet inte om det är rätt att säga diagnoser, men det är väl ett sätt för att vi lättare ska förstå.

-Det är ju inte de med diagnos som är problemet, säger min kollega Tamika.

-Det är alla andra som är problemet. Det handlar ju om att inse att vi alla är olika, fortsätter hon.

Det finns föräldrar som bett mig skriva det här; lyfta att de inte är ensamma.

Måns Lööf berättade på sin föreläsning om ”Förutsägbart Ledarskap”, att vi ridlärare kommer möta en större del av dessa ungdomar och vuxna än andra sporter. Det finns flera svar på varför:

– Tydliga rutiner, vi gör alltid likadant. 

– Möjligheten till att känna gemenskap men ändå inte behöva vara i en lagsport.

– Tydliga instruktioner som inte lindas in; ”korta tygeln”, ”fatta galopp” eller ”gör halt”.

– Möjligheten till växande självkänsla och självförtroende; att lyckas hoppa ett hinder eller bidra till att ta hand om en häst. 

– Närheten till djur.

-Det är inte konstigt att många av de här personerna drar sig till djur. För det är komplicerat att förstå människor, trots att vi pratar samma språk så blir det ofta missförstånd, säger min vän Reed.

Ett djur säger inte något som den inte menar, låter oss prata till punkt och känner in vad vi känner. 

Vad är det som säger att jag själv inte har en diagnos? Eller en släng av varje diagnos?

När mina introverta sidor gör att jag drar mig undan. När andra delar av mig speedar upp energin så att jag inte hinner uppfatta vad som händer runtomkring. När jag reagerar emotionellt snabbare än vad jag hinner agera rationellt. Eller när jag tar in vad andra känner alldeles för mycket och glömmer bort mig själv.

Jag själv kanske också har en eller flera diagnoser, men jag har hittat och hittar fortfarande sätt att hantera det på. Vilket gör att min vardag fungerar. 

Ibland är min roll som ridlärare något mer än att instruera skänkelvikning. Ibland behöver jag stötta andra till att få deras vardag att fungera. Och jag vill så gärna räcka till men lyckas inte alltid. 

Jag försöker säga till föräldrarna att jag förstår vad de går igenom, men det känns som att de tror att jag förminskar vad de känner. När de precis delat med sig om sitt barns svåra situation i skolan eller hemma. 

De vill skydda sitt barn och tänker att jag omöjligt kan förstå.

Ja, hur kan jag förstå? Jag är ingen förälder och kommer kanske aldrig att bli; troligen så kommer jag inte befinna mig i samma svåra sits som de här föräldrarna.

Men jag tror jag förstår. För jag ser hur de brottas med vardagen. Hur föräldrar försöker räcka till och hur barn försöker hitta sig själva. Jag ser oro och att föräldrar så gärna vill att barnen ska finna trygghet, vänner och självkänsla. 

Många barn, oberoende av svårigheter, ska anpassa sig i skolan och med kompisar. De kan ofta höra att de beter sig fel. Att de inte sitter still, pratar mycket eller stör. Massor av energi går åt till att passa in och försöka vara en i gänget.

En del av dessa barn har inte förmågan oavsett hur mycket de försöker. 

I stallet duger man som man är. Oavsett diagnos, utseende och kläder. 

Stallet är rätt plats. Det är inte jag som gör jobbet till att utveckla ditt barn till en trygg vuxen.

Det gör hästarna. Jag själv råkar bara finnas där.

/Lollo

Jag kommer på mig själv ibland när jag sitter i sadeln, med att fundera över vad kvalitet i ett ridpass är.

Är det antalet minuter som skapar kvaliteten i ett ridpass? Kommer vi inte upp i kvalitet om det är för få minuter som vi rider? Hur lång är egentligen uppvärmningen innan vi når den där kvaliteten?

Är det våra egna färdigheter som avgör hur snabbt och hur mycket kvalitet vi når under ridpasset? Ju fler timmar i sadeln, desto mer utvecklar vi våra tekniker. Men det förutsätter att vi inte har tränat på fel saker…

Jag blir för varje år mer varse om att kvaliteten i det jag gör höjs när jag utvecklar mig själv. Ökad kroppskontroll, balans och koordination gör att jag kan rida ännu mer följsamt; vara still i rätt lägen och ge signalerna i bättre timing. 
Det behöver inte vara svårt att utveckla detta; små verktyg och metoder kan ge mer resultat. 

Går kvaliteten att mäta i hur stor del av passet som hästen arbetar i korrekt form? Tja, korrekt form kan ju vara mer än en sak. Jag tänker snarare att varierad form i balans; viktigast är att ryttaren jobbar mitt över hästen och hästen mitt under ryttaren. 

Kanske ligger kvaliteten i framåtbjudning, vilket vissa missförstår till att jaga hästen framåt. Det finns fler, och bättre, metoder att hitta bjudningen på.

Är det svårighetsgraden på vad vi gör som är svaret på vad kvaliteten är? Jo, om vi gör det bra. Annars är det låg kvalitet. 
Men för att dit behöver vi lägga träningen stegvis, i etapper, och skapa möjligheter för ekipaget att lyckas 

Kvalitet kan mätas i att hästen är avspänd. Mjuka muskler minskar skaderisken. En häst som jobbar avspänt mentalt och fysiskt innebär större hållbarhet på lång sikt. För att nå detta, krävs utbildning. Jag försöker varje vecka, på olika sätt, öka mina elevers kunskap i det området. 

Jag själv mäter kvaliteten i ridpasset på antalet minuter som jag och min häst kommunicerat med varandra. Jag arbetar varje dag för att vi ska förstå varandra mer. Känna tillit. Vill jag att hästen lyssnar på mig så behöver jag lyssna tillbaka. Vara ett så bra jag som jag bara kan vara.

/Lollo

 ”Det här är ovanligt”, sade Gabriella, en vän till mig som arbetar både med hästar och ungdomar. 

”Vadå?”, frågade jag.

Då pekade hon på ridskolans ungdomar i alla åldrar som var upptagna med hästpyssel i alla former. 

”Det är ingen slump att ungdomar engagerar sig”, sade min chef Davina och syftade på att vi i personalen möjliggjort engagemanget.

”Du vet väl om att ni ridlärare är förebilder”, sade en förälder.

Jodå, vi är mycket väl medvetna om det. Vi agerar på det vi hör, ser och det som händer. Vi kan vara närvarande; lyfta en individ, skapa ett ekipage och bygga ihop en grupp på en och samma gång. 

Vi är med i utvecklingen och utbildar inte bara vilka hästmänniskor vi vill se i framtiden; vi kan även skapa medmänniskor.

Men det är inte tack vare oss som ridskolan kryllar av engagerade ungdomar. För det är sällan vi som skapar de förutsättningar som vi arbetar i.

Att vår arbetsmiljö är slitig, det undkommer ingen. Kärleken till häst innebär inte bara dedikerat engagemang och glädje; det kommer ofta med ett pris av motgångar som bryter ned oss.

Det är tack vare arbetsledning, styrelsearbete och gemenskap som vi kan leverera på jobbet. Det behöver finnas ett skyddsnät som hjälper oss till strandkanten när hästverksamheten känns som en tungrodd båt. 

Små och stora insatser möjliggör att vi kan lägga vår energi rätt. Insatser som kan vara tydligare vägledning, ökat hållbarhetstänk, rimliga arbetsscheman eller mer lättarbetade hagar och stall. 

Jag ser hästverksamheter som en pyramid där alla delar behöver må bra för att kunna ge mest. Det är något som alla vinner på i längden.

Vi vill göra ett bra jobb på jobbet. För oss är ridskolans hästar och elever viktiga; vi vet att vi bär med oss ett stort ansvar. Men vi kan inte ensamma bygga ett ”vi” på ridskolan.

Det finns fortfarande förbättringar kvar att göra på många ridskolor; hitta effektivare och mer energisparande sätt att arbeta. Det behöver inte vara en slitsam bransch att arbeta i; den kan blomstra personlig utveckling och ge eleverna mer i form av kvalitet och mjuka värden.

Jag ser stallgången full med ungdomar som sköter hästar och jag hör hur de erbjuder varandra hjälp. Det är tack vare ett fungerande system som vi kan göra ridskolan till ett piano som spelar musik.

/Lollo

Våra hästar ställs inför flera svårigheter när de kommer ut på tävling. De ska hantera en ny miljö, rida fram tillsammans med många andra hästar, möta publik, klara av ljud och mycket annat. 

Det finns mer än ett sätt att lösa spända situationer ihop med våra hästar; allt behöver inte handla om extra utrustning och röda rosetter. 

Jag frågade några av mina tränare om hur jag kan förbereda min häst så bra som möjligt och fick kloka råd som jag vill dela med er:

Helena Johnsson, tränare fälttävlan, utbildar unghästar

Jag ser många hästar som är spända istället för avspända. En spänd häst har mycket närmare till flykt; till exempel vänder vid möten, sparkar eller far iväg när någon kommer bakifrån.

Spänning förväxlas ibland med att hästen är pigg/het eller trög/saknar bjudning.

Vi rider på hästar som är avlade för att vara känsliga och uppmärksamma, vilka dessutom har lättare bli spända. Vi behöver fråga oss; varför är hästen spänd? Det kan finnas flera orsaker:

• Hästen förstår inte ryttaren; behöver hitta ett samarbete istället för motarbete.
• Nr 2 på utbildningsskalan glöms bort: lösgjordhet. Många av hästarna jag ser på träning är inte lösgjorda. En lösgjord kropp ger en avspänd knopp.
• Smärta i kroppen, besvär av till exempel sadel.
• Hästen rids med för mycket hand och får då för kort hals; den tappar sin naturliga balans. Jag har hört en siffra att 70% av hästens balans ”sitter i halsen”. Ett skarpt bett gör oftast saken värre i de lägena.

Är hästen lösgjord och mellan hjälperna, framme för skänklarna samt rids med en stilla, mjuk hand så blir den avspänd och därmed sänks flyktbenägenheten. Därefter kan jag börja träna hästen i en miljö som liknar framhoppning. Är den spänd och jag tränar i den miljön så kan jag göra saken värre.

Fråga din tränare, våga be om att få hjälp med att få hästen lösgjord och att kunna ridas för skänklarna. 

Vi tränare behöver fundera hur vi kan lägga upp träningarna för att få in mer grundarbete, den så kallade utbildningsskalan.

Till exempel tävlar jag nu en häst som var väldigt explosiv när andra hästar var i närheten, den var tittig och extremt uppmärksam på omgivningen. Inför hennes första tävling som 5-åring var jag med på en terrängträning med cirka tio ekipage som hoppade i typ ström, det var fart runt omkring hela passet. Började med att stå still i mitten, minskade efterhand avståndet till övriga hästar och kollade hela tiden av att hon litade på mig. I slutet kunde det komma hästar galopperande bakifrån och framifrån. Innan denna träning visste jag att hon litade på mig och var mellan hjälperna, ridbarheten var god. Det blev en bra erfarenhet för henne och har efter det inte haft några problem på uppvärmningar med andra hästar.

Nina Känsälä, ridlärare level III, B-tränare i dressyr, arbetat som beridare samt har tränat och tävlat dressyrhästar, kandidatexamen i hippologi och en masterexamen i animal science.

• Se till att träna en klass högre hemma än vad du ska tävla. Många gånger tävlar hästarna för tidigt en uppgift som de inte är redo för.
• Ge din häst mer aktivering om den kräver det, i form av mer rörelse, hagvistelse eller lösdrift. 
• Öva mer innan tävling genom att åka till andra anläggningar och träna att rida ihop med andra hästar. Ge unghästen tid att vänja sig vid möte, att andra galopperar och ridning i olika varv.

Per Dahlgren, B-tränare hoppning

Mina tankar runt framridning är att det är svårt att rida fram på ett bra sätt, men med tid blir det bättre. 

Det finns två viktiga saker ett tänka på. Det ena är att framridningen måste inte vara perfekt och framförallt måste man inte hoppa många språng. Hoppar man på lätt klass nivå (upp till 120 cm) så räcker det med några språng och de behöver inte vara upp till maxhöjd. Helt enkelt att ryttaren mentalt accepterar att det inte behöver vara perfekt. 

Tänk istället att det har gått bra på de sista träningarna eller liknande, lita på den känslan och låt dig inte störas. 

Sedan tror jag att det är bra att försöka krypa in i sin egen bubbla så man inte låter sig störas av omgivning, vilket kräver träning. 

Idag har vi många hästar som är känsliga, både mötes- och bakskygga. Planera noga och försök hålla koll på omgivningen, där är det bra att vi oftast hoppar fram i ett varv. 

Att träna en känslig häst är viktigt och under lugna former från början. När jag har unghästar med i grupp de första gångerna brukar jag säga till övriga att visa extra hänsyn så de får bra upplevelser från början.

John Ricketts, utbildar ryttare och hästfolk i säkrare hästhantering samt ökad hästförståelse

Om min häst reagerar med rädsla och flykt på tävling så har jag slarvat med det grundläggande arbetet hemma.

En faktor till att det blir fel är ofta att vi lagt för lite tid på hästarna och att vi vill ha snabba resultat. Vi tittar oftast på symptomen (hur hästen reagerar) och löser det med utrustning men glömmer bort att se orsaken. 

Varför hästen reagerar med rädsla är för att jag inte befäst ett system. För att kunna befästa det så behöver jag veta;

• Vad vill jag uppnå, hur vill jag ha min häst. 
• Varför vill jag uppnå det. 
• Hur ska jag uppnå det, vad är min plan.
• Tränar jag min häst med positiv eller negativ förstärkning?

Kan jag flytta min häst från marken så kan jag lättare få den att svara för mina hjälper i ridningen. Jag får en trygg häst av att använda ett system som min häst känner igen och förstår. Ju fler frågor jag ger min häst svar på, desto tryggare blir min häst. 

En bra sak vore att det skulle finnas möjlighet att vänja sin häst vid tävlingsmiljö. Kunna åka till en tävling utan att tävla, och bara vistas där. Därefter kunna åka dit och bara skritta, gången efter det trava sin häst. 

Tanken är att bygga på svårighetsgraden och göra sin häst trygg i situationen. Ju mer avspänd jag får min häst desto mer minskar risken för flykt.

Att tänka om och tänka rätt

En vän till mig var anmäld till ett meeting med sin ena häst, som dagen innan konstaterades ha en skada som krävde sex månaders rehabilitering. 

– Så jag åker med den andra hästen istället, som precis är igång igen, sa hon till mig.

– Vänta. Den har väl inte börjat hoppa ännu?, svarade jag.

– Nej.

– Men ni ska på tävling?

– Ja, arrangören vet ju inte att jag kommer stryka mig på framhoppningen. Så länge vi är anmälda till en klass så kan vi vara på meeting. Det passar perfekt, då kan vi ju öva att han vänjer sig vid tävlingsmiljö och det ger oss möjlighet att träna massor av hantering i den situationen!

/Lollo

Hur gör man som hästföretagare, för att hitta kontorstid?

Mornar så ska det fodras och släppas ut hästar. Därefter rida hästar och sköta stalltjänst. Däremellan äta något själv, ta hand om konvalescenter, köra till veterinären och servera hästar till hovslagaren. 

Sedan börjar lektionerna,  alla elever vill rida klockan 19. Men det går inte att alla rider just den tiden, så det slutar med en kompromiss med elever från kl 16 fram till klockan 21. Sedan ska stallet avslutas för dagen.

Det är en evig ekvation. Var ska kontorstiden ligga? Jag vet att jag som hästföretagare inte är ensam om att leta lösningar.

Många av oss sköter den på natten, eller medan vi äter frukost, lunch eller middag. Om vi ens hinner med alla måltider på en dag. Jag ser alltid till att ha ätbara saker i bilen; för att kunna fylla på medan jag åker till jobb, träning, tävling eller veterinär. 

Vi förväntas att inte använda telefoner när vi hanterar hästar och ändå förväntas vi att svara i telefon när det ringer.
En kund till mig ringde och jag svarade. Hon frågade vad jag gjorde och sade sedan; ”Ja, du jobbar ju jämt”.
Jovisst, tänkte jag för mig själv. Men mina samtal med dig som kund är också arbetstid.

Jag hälsade på ett tävlingsstall i Holland. Ryttaren red drygt tio hästar om dagen. 
Samtidigt som han red häst nummer tre så undervisade han en elev. 
När han skrittade fram häst nummer fyra så ringde en hästköpare från Danmark med frågor.

När hästskötare förberedde häst nummer fem så skickade han över veterinärutlåtanden på hästköparens häst till en veterinär i Tyskland. 
Och när han skrittade av häst nummer sex så ringde han upp köparen i Danmark igen.

Jag får ibland önskemål om utvecklingssamtal med elever. Jovisst, svarar jag, följ med på träning eller tävling så tar vi det i bilen. Alternativt om vi ska ta det på avtalad tid så får du betala för en privatlektion. 

Jag vet att många med mig funderar över hur vi ska prissätta våra tjänster. Och jag vet att jag liksom andra har arbetsuppgifter som äter upp min tid; är ingen direkt inkomst men viktiga på lång sikt.

”Hon som alltid pratar i telefon”, log Ann när hon beskrev mig.
För när jag mockar och sopar stall så passar jag på att ringa kunder, veterinärer och vänner. Ann blev inte alls förvånad när jag i torsdags släppte av en elev på hoppträning, åkte vidare för att ha en lektion och kom tillbaka för att se elevens träning.

Men ibland slår jag mig till ro, oftast åker jag till ett fik och sitter där för mig själv. I sällskap av en kaffe kan jag planera tävlingar, viloperioder och arbetstimmar. 

/Lollo

För några år sedan följde min pappa med och kollade på en dressyrträning som jag och syrran var med på. Vi bad honom filma under träningen. 

På väg hem konstaterade pappa att det varit svårt att veta när och vad han skulle filma; ”det är mycket lättare i hoppning att veta när det är skarpt läge”.

Pappa sammanfattade vår dressyrträning med: ”i alla år som jag betalat ridlektioner för er och ni gör fortfarande, 15 år senare, samma sak. Rider runt, runt i cirklar.”

Jag och syrran skrattade instämmande. Men vad pappa sa fick mig också att inse hur mina elevers föräldrar ser på de lektioner där jag undervisar deras barn.

Föräldrar ställer frågor till oss ridlärare: Barnen utvecklas inte, behöver mer utmaning, är tanken att de ska lära sig något under nästa termin?

Svaret är:

– I ridning blir vi aldrig färdiga med grunderna, det är ett arbete som fortsätter hela livet.

– Barnet behöver inte mer utmaning, just nu har barnet fullt upp med att lära sig hur man rider mellan hand och skänkel, med små hjälper, vad eftergift faktiskt är och hur de ska fatta galopp med osynlig signal.

– Det är väldigt sällan man som ryttare lär sig nya saker, däremot lär vi oss hela tiden att göra samma saker fast på nya sätt. Lite bättre, lite mjukare och lite effektivare.

Jag inser att föräldrarnas förväntning är att barnet ska lära sig att få hästen att utföra ”nya konster”. Kanske ser de framför sig hur hästen lyckas utföra diverse skolor från Spanska Ridskolan eller piaff och passage. Såklart blir det obegripligt för den som inte håller på med ridsport, när jag börjar prata om skänkelvikning och bogen in. När jag dessutom berömmer eleven, vad är det som är så himla bra?

Något som istället blir tydligt för föräldern, är höjden på hinder som barnen hoppar. 

”De hoppar ju fortfarande bara 50 cm”.

Det krockar; de ser barnens utveckling i hinderhöjd och jag i följsamhet, inverkan och balans. Jag kan prata med eleven om känslan när hen rider, medan det föräldern ser är huruvida barnet lyckas ta sig över samt antal ”hopp” per lektion.

Jag vill att mina elever lär sig rida så de hittar ”en bra känsla” på hinder oavsett om hästen är tveksam, het eller ”anonym” i sin bjudning. För vissa ryttare är det tillräcklig utmaning att bara delta i en hopplektion. 

Till dig som vill ha några råd på vägen. Oavsett om du är barn eller vuxen, har egen häst, rider någon annans häst eller ridskolehäst. 

Vare sig du rider en dag i veckan eller fjorton gånger i veckan så kommer du kunna utvecklas i din ridning. 

Men ibland räcker det inte med att bara komma i tid för sina ridpass, följa instruktioner, rida dressyrträning måndagar och hoppning på onsdagar. Ibland är det så att du behöver satsa mer energi i din utveckling (snarare än att satsa energi på besvikelsen av utebliven utveckling).

– När du tar instruktioner under lektion, förstår du varför? Om du förstår varför instruktionen är viktig så kommer det bli viktigare för dig att faktiskt se till att du inte gör samma miss igen.

– Om du undrar något under lektionen, så är det garanterat fler som undrar samma sak. Våga fråga. 

– Är du osäker på vad som förväntas av dig när du rider till exempel öppna, kan det vara bra att åka hem och göra din research. Se exempel på Youtube kan vara bra hjälp. 

– Se på andra lektioner när andra rider. ”Mitt barn kollar mycket på instagram”; min åsikt är att IRL är betydligt bättre. Att se ryttare rida ”live” gör att man kan få inspiration i hur andra löser problem. På Instagram lägger de upp ”de bästa resultaten”. Det är vägen till resultat som är intressant. 

– ”Don’t say wow, say how”. Ta gärna tips från dina ridkamrater hur de gör för att lyckas.

– Du behöver cirka 3000 upprepningar för att kunna något. Dvs öva galoppfattning eller perfekta halter 3000 gånger.

– Vad saknas i din ridsatsning? Oavsett om målet är att tävla en högre klass, klara att rida olika typer av hästar, få bättre självförtroende eller lära sig mer; fråga din ridlärare/tränare vad du behöver lägga fokus på för att nå dit.

Jag har under lång tid varit besviken med allt jag inte lyckats med när jag ridit. Tills jag fick verktyg att faktiskt börja reflektera. För ibland handlar det inte bara om att jobba bort sina svagheter i ridningen; man kan också förstärka sina styrkor och på det sättet utvecklas.

Slutligen, fokusera på en pusselbit i taget som du vill få till. Det är lättare att lyckas då. Vill du förbättra allt på samma gång så gör du det svårare för dig själv att lyckas.

”Jag har stor respekt för er ridlärare”, sade en förälder på ridskolan. ”Nu har jag suttit på läktaren och sett min dotter rida lektioner, från det att hon var nybörjare till att hon idag rider i tävlingsgrupp. Jag är otroligt imponerad, för det är ju som att ni ridlärare är utbildade för att undervisa allt från förskola upp till universitet!”

Jag tror inte att det alltid syns vad vi ridlärare förväntas göra under en helt vanlig ridlektion. Därför bestämde jag mig för att lista några av de punkter som jag jobbar efter medan jag undervisar.
En vanlig grupp för mig, är tolv elever i ett ridhus på 20×40 meter och min checklista ser ut som följande (punkterna är inte i någon speciell ordning):

– Hur ser gruppen ut? För mig så är betydelsen om eleverna rider på samma nivå väldigt liten. Jag vill vara så pass kompetent i min ridlärarroll att jag kan leverera individuellt till en grupp, även om var och en av dem har olika kunskapsnivå.
– Vad är det långsiktiga målet för gruppen, vilken sorts ryttare vill vi att de ska bli?
– Vad är terminsmålet för gruppen?

– Jag behöver inte bara veta vilket tema det är på dagens lektion, utan också vilket resultat jag vill uppnå. Då blir det enklare att lägga en förberedande uppvärmningsövning och påminna eleverna under lektionen vad vi arbetar med just idag.
– Hur lång är lektionen, hur många minuter? Viktigt är att intensiteten ger hästarna ett flow där de hinner andas och att fokus ligger på ryttarna.
– Kommunikation med eleverna. På ett enkelt sätt gör jag alla elever sedda genom att alltid börja lektionen med ”Hej, hur mår du?”  Det här har mina elever numera lärt sig, och det ger dem ett fönster att våga kommunicera med mig om behovet finns. Även de yngsta eleverna. Jag vill alltid avsluta lektionen med att ge var och en några ord att ta med sig hem.
– Var brister det oftast, vilka moment har jag inte varit tillräckligt bra på att förbereda mina elever i tidigare? Det jag jämför med kan vara lektionen de red veckan innan eller senaste tävlingsstarten.
– Hur mår hästarna? Hur rör de sig, hur står de på medellinjen, ansiktsuttryck, andning, pälsen, utrustningen?
– Ridning i båda varven, lägga övningarna så att risken för skador på hästarna minskar.
– Två fokus i undervisningen; sits och inverkan. Ibland börjar jag instruera elevernas inverkan och sedan sitsen men ibland gör jag tvärtom. Vilket jag börjar med beror på dagsformen och vilket behov som är störst för stunden.
– Mina instruktioner lägger fokus på att göra det bekvämt för hästen, utveckla eleven och att målet är att ekipagen lämnar ridhuset i en känsla av att ha blivit starkare.
– Hur lektionen läggs upp beror på hur resten av dagen ser ut; så att hästens arbetsdag blir bra för den.
– När jag lägger övningar så vill jag få till att slitaget på ridhusunderlaget växlas. Jag ändrar ”ridvägarna” vid behov, justerar övningar och ”tvingar” eleverna att växla de spår de rider på.
– Vilka hästar har särskilda behov? Några av dem trivs bäst på raka spår, andra på böjda. Vissa vill ha galopp som absolut sista övningen på lektionen, andra blir hjälpta av att galoppera tidigt på passet.
– Vad behöver hästen i form utav att vidare stärkas och utvecklas?
– Vilka elever har särskilda behov? Någon har en hörselskada, en annan dålig rygg, rädslor, balanssvårigheter. Vissa tar mycket plats i gruppen, andra tar ingen plats alls. Någon vågar inte fråga när hen inte förstår och vissa behöver tid på sig att formulera sina tankar till mig.

Och slutligen, variation som innehåller en röd tråd; för hästarna och för ryttarna. 

På senare tid har jag funderat mycket kring hästar och våra förväntningar på dem.

Oavsett om vi är ryttare, tränare, hovslagare, ponnyförälder eller vad som helst; så är vår uppgift att underlätta för hästen att kunna göra ett bra jobb.

Det börjar bli omodernt att lägga ansvaret på hästen för dens beteende. Vi behöver se var vårt eget ansvar ligger; var vi brister i att läsa av och förstå våra hästar. 

Problemet är inte okunskap bland oss som omger hästen; problemet är att vi inte ser vår egen okunskap. 

Jag har hela tiden ett ansvar gentemot mina hästar;

• Att söka kunskap. (Inte bara att söka någon form av kunskap utan rätt kunskap).

• Bli mitt bästa jag. Komma till stallet utvilad, stoppa i mig energi och se till att jag är i fas för att umgås med hästen.

• Lägga tid på min häst. Den förtjänar de minuter som jag lägger på den.

• Arbeta på min härvaro, inte bara närvaro. Bara för att jag är hos hästen så är inte det samma sak som att jag är närvarande. 

När hästen inte fungerar till det jag vill göra så behöver jag ställa mig själv frågan;

• Är hästen frisk?

• Mår den bra?

• Anpassar jag kraven efter hästen?

• När jag ber den arbeta, formulerar jag mig på rätt sätt till min häst?

• Arbetar jag med allt runtomkring för att möjliggöra att hästen presterar?

• Är den i rätt miljö?

• Trivs den med uppgifterna som jag ger den?

När vi tycker att hästarna presterar fel, så behöver vi istället fråga oss själva om våra förväntningar är rätt. 

Vi behöver se vad som är vad oavsett om det är en fas i inlärning, bristande system eller om vi helt enkelt börjat i fel ände.

På ridskolan har vi varje månad hästmöten och ibland har det diskuterats om vilka hästar som fungerar i verksamheten eller inte. Min ena chef brukar då ställa den fullt rimliga frågeställningen; har vi gjort allt vi kan för att skapa förutsättningar där hästen kan prestera i verksamheten?

Med mina egna hästar kanske jag funderar alldeles för mycket på de här sakerna. 

Jag gillar att se mina hästars utveckling och vara en del av den. 

Jag vill att de ska trivas med jobbet. Jag vill att de ska frusta nöjt under ridpassen och känna sig trygga med att leverera. 

Är det inte så, då är något fel. 

/Lollo

Naprapaten såg paff ut när jag klev in i rummet hos Rehabteamet dit jag gått för att ultraljuda min axel.

”Vi har patienter som kommer hit och säger att de känner sig överkörda av en buss”, sade han. ”Men när jag läser din journal så inser jag att det är ju precis vad du har råkat ut för!”

”Ja, jo, det kan man säga”, svarade jag. 

”Du har brottats med en häst”, fortsatte han.

”Ja”, svarade jag. ”Det är ju tur att jag har ett lager med muskler som kunde agera motståndskraft så jag slapp värre skador!”

Han tittade på mig med tom blick; troligen var det inte ett lager muskler han såg framför sig.

”Hur mår du idag?”

”Ja, jo, det jobbigaste har varit att ta sig upp i sängen.”

Jag känner mig som riddaren i Monty Python”

Jag berättade att min säng är i höjd med bröstkorgen och att jag oftast skuttar upp i den. Nu kunde jag inte det i och med mitt mosade vänsterben. Inte heller kunde jag stöd med armarna och dra mig upp på grund av min högra axel.

Lösningen blev att lägga mig mot sängkanten med axlarna och ”skjuta upp” mig själv med hjälp av mitt friska ben stöttandes mot en vägg.

”Jag känner mig som riddaren i Monty Python” sade jag. ”Han som saknar armar och ben samtidigt som han säger ”I can still fight!”.”

Naprapaten funderade en stund innan han frågade:

”Vad är det med er hästmänniskor som gör att ni bara kör på? Ni är otroligt lösningsorienterade i allt.”

Det har han kanske rätt i. Och det kanske är på gott och ont.

Resultatet från ultraljudet blev en bristning i muskeln på höger axel. Mitt vänstra underben var svullet och lila samt en rejäl smäll mot baksidan av vänster rygg.

En läkare har även undersökt mig och jag har klarat mig utan skador. Alla inblandade försäkringsbolag har jag hört av mig till och de ger otroligt bra service och hjälp. 

Återbesöket till naprapaten var komiskt. Jag låg på mage på britsen och skulle vända mig över på rygg. Hur då? Det fick ta tid att genomföra eftersom axeln, benet och ryggen var dåliga på att hjälpa till. 

Det jobbigaste momentet under februari har varit att ta på sig jackan. Jag har behövt kasta in högerarmen när jag klätt på mig.

Naprapaten såg ut som att han tänkte ”hon kommer aldrig göra sina rehabövningar”. Men jo då, jag har kunnat göra det medan jag står på lektion och undervisar. 

Så vad var det egentligen som hände, varför har årets första två månader var extra fysiskt påfrestande?

I januari råkade jag och en häst ut för ett missförstånd. Jag hamnade på marken och slog i min högra axel. Det hela var verkligen bara ett ”oj” men rörelsen i axeln blev begränsad efter det.

En och en halv vecka senare hjälpte jag en kompis med att rida hennes häst. När jag satt på så reagerade den på att en annan häst travade i ridhuset, kom upp på bakbenen och föll den baklänges på rygg. Tack och lov inga frakturer, men hästen landade över mitt vänstra underben och vänstra sidan av min rygg tog emot i landningen.

Kroppen är mitt viktigaste arbetsredskap som behöver fungera i många år till. Jag behöver ge mig själv rätt förutsättningar för att fortsätta vara stark, hållbar och skadefri. 

Det känns väldigt bra att jag är omgiven av bra hjälp. Högkompetent hjälp i kombination med en nyfikenhet att jag vill lära mig mer. 

Att arbeta inom ridsporten innebär långa dagar och tuffa uppgifter. Kroppen som arbetsredskap behöver förutsättningar i form av att byggas upp, vila och mat som bränsle.

Jag fascineras av hur mycket folk har att tycka kring ätande; vad, när och hur man äter. För mig är mat ett bränsle som skapar förutsättningar för mig att klara min vardag. Jag funderar aldrig på om jag ska äta utan försöker planera i förväg så att energin räcker till allt jag vill leverera.

Vi kan hjälpa oss själva att bygga mer motståndskraft; då kan vi lättare klara av smällar mot kroppen och orka bättre.

/Lollo

Hej!

Jag testar här i bloggen om någon kan hjälpa en lagom tjock man i sina bästa år, min vän Christian Björklund, att finna sin nya riktiga ”gubbhäst”.

Sökes:                                                                                      

Trevligt SWB-sto till en låg prisklass med en mankhöjd mellan 164-168 centimeter.

Önskvärt är bra stam för avel. Lätt att hantera och alltid rolig att rida. 

Vid uteritt ska man både kunna kolla mail, prata i telefon,  kommentera Facebook, kolla Instagram samt vid få tillfällen även vara lätt bakis utan problem. 

Gärna en dressyrhäst som gillar att hoppa. Men även ett fint hoppstammad sto med fina gångarter går finfint. Kan den byta är det ett extra plus.

Gillar hästen att tävla och och är en rosettplockare är det bingo. 

Planen är att eventuellt tävla när solen skiner, fåglarna kvittrar, det är tunna stackmoln (för lite moln gör att det blir för varmt), är torr barmark och temperatur över 12 grader. Samt att starten är tidigast 13.00 och senast 17.00. (Är det lördag så helst senast 15.30).

Man ska kunna lasta problemfritt och den ska vara lätt att köra. Inte rädd för mindre röntgenfynd men hästen ska gärna hålla mer än sex dagar från köp. 

Bra hem erbjudes av en av de bästa läktarryttarna i landet. För visst sitter de bästa ryttarna på läktarna?

Jag tror ni fattar. Om ni kan hjälpa mig med förslag och tips så kontakta Winnroc House på Facebook. 

Hälsningar Christian och Lollo

På ridskolan diskuterar vi ofta balansen mellan ridning och teoretiska kunskaper. 

Vi vill engagera eleverna till att ta del av mer praktisk teori, då vi ser att det finns ett behov.

När vuxna elever har svårt att tränsa, missar rutiner med hästarna och gör misstag som skulle kunna leda till olyckor; inser vi att teoretiska kunskaper brister.

Vi märker en skillnad kring barnen på ridskolan, sedan vi ökade antalet teoritillfällen i deras undervisning. Vi har färre osäkra barn i stallet. De har verktyg att hantera svårigheter men framförallt kan de sätta ord på sin förståelse för hästens beteende. 

Det är också tydligt hur barnen blir tryggare av att få hjälp från andra barn och att vi vuxna finns närvarande. 

Detta förklarar jag på lektion. Ändå tycker jag att det är orimligt att jag behöver lägga tid på att förklara mig för föräldrar. 

Frågor som, hur mycket teori ska barnen ha den här terminen? Innebär det mindre ridning?

Jag får även förklara varför barnen ska ha teori. Många föräldrar vill göra mycket åt barnen, ”för då kan de rida fler minuter”. Men det leder till att vi sedan har 16-åriga elever som inte kan spänna sadelgjorden utan hjälp av förälder.

Jag möter också en frustration från föräldrar att vi inte meddelar i förväg när vi har teori på lektionerna. 

”Hade vi vetat om det så hade vi inte behövt åka så tidigt till stallet.”

Det är ju just därför barnen behöver ha teori på sina lektioner; eftersom de spenderar så lite tid som möjligt i stallet. 

Det behöver ju inte vara ett aktivt val hos barnen att det är så; många gånger är det föräldrar som väljer att barnen kommer lagom till lektion och åker hem så snart som möjligt efter.

När ridskolans elever plötsligt försvinner så har de skaffat egen häst.

Sedan finner jag mig själv stå på externa hoppträningar, veterinärkliniker, privathästanläggningar och andra sammanhang där jag behöver svara på samma fråga.

Varför kan de här nyblivna hästägarna för lite? De vet inte hur hästar fungerar. De kan för lite. Varför har ni som ridskola förberett dem för lite inför att ha egen häst?

Svaret är; vi har inte sagt till eleven att den är redo för egen häst. Det beslutet har eleven själv fattat.

Många gånger på grund av att hen inte tycker att ridningen är tillräcklig på ridskola.

Vi har sett bristerna redan innan beslutet om egen häst men inte haft möjlighet att ge rådgivning. Frågan är dessutom om tiden till det finns.

Jag pratade med en tidigare ridskolechef som drivit anläggning i Värmland. Hon fick en chock när hon insåg att de flesta eleverna köpte egen häst efter fem år på ridskola. Där de bodde var det billigt att stalla in hästar och hon insåg att som ridskolechef hade hon kort tid på sig att ge eleverna all kunskap hon behövde.

Det var vad hon kunde göra, för att minska risken att hästar och nyblivna ägare skulle fara illa.

Jag tror att grundproblemet är att jag ”säljer ridlektioner”. Jag kanske ska börja kalla det hästlektioner istället; för sanningen är att ridningen är väldigt liten del av vad vi gör.

På ridskolorna ser vi tydligt hur ridning är en sport för alla åldrar. 

En ridlärarkollega till mig berättade hur hon hade en grupp på tolv elever bestående av äldre damer och karlar i sitt jobb på ridskolan.

Trots att hon med tydlig röst ropade ut i mikrofonen att det var dags att sakta av till skritt så fortsatte Jörgen galoppera. Bengt galopperade upp jämsides Jörgen och instruerade honom att det var dags att sluta galoppera och då saktade han av.

Det blev lösningen på att kommunikationen under lektion skulle fungera.

En annan kollega frågade en elev på lektionen om hon hade svårt att höra instruktionerna.

”Jag tror det är fel inställning på din mikrofon”, sade eleven.

Ridlärare vände sig till en annan elev.

”Anne, tycker du att det är svårt att höra mina instruktioner?”

”Va?”

”Jo, jag frågade om det är svårt att höra vad jag säger.”

”Jag hör inte vad du säger, jag har glömt hörapparaten hemma idag.”

Några av mina elever behöver hinna hem för att avlösa sin barnvakt efter avslutad lektion, andra ska hem till sin ”gubbvakt”.

Jag hade en äldre elev som jag, liksom jag gjorde till de andra eleverna, gav instruktioner.

”Lollo, de har bett mig korta tyglarna i tjugo års tid och det har fortfarande inte blivit bättre.”

Samma elev dök alltid upp oavsett väder, även när det var snöstorm och alla andra elever avbokade sina lektioner.

”Lollo”, sade eleven. ”Jag har sagt till mina kamrater att idag är det okej att gå som en 84-årig gubbe.”

Han skrattade; syftade på sig själv och den hala marken i snöstormen. 

En gång dök inte den eleven upp till sin lektion och jag blev orolig eftersom han alltid hade full närvaro.

Veckan efter var han på plats och bad om ursäkt för att han glömt avboka. 

”Jag var i fjällen och åkte skidor.”

Idag träffade jag en äldre dam som det fullkomligt strålade om när hon berättade om sin häst. 

Hon berättade att hon fortfarande dressyrtränar och känner att det är otänkbart att missa en dags ridning. Hon delade med sig av sin hästs viktiga träningsprogram varje vecka och den målsättning hon arbetar för.

Hennes stora bekymmer var att hon behöver gå en grönt kortkurs för att få rida sina tävlingar.

”Men Lollo,” sade hon. ”Det känns ju märkligt eftersom jag var en av de första som tog grönt kort innan allt blev digitalt. Jag borde ju inte behöva gå kursen; jag kan ju allt det där redan?”

Hon kände stor lättnad när jag tipsade henne om hur hon skulle få hjälp att lägga sitt gröna kort i tdb. 

”Ja, för jag har det ju kvar!”

Henne ser vi nog snart på tävlingsbanorna. 

/Lollo

 ”Ridskolor lär inte barn rida med små hjälper.” Sagt från en person som själv inte undervisar elever. Ett påstående som jag ställde mig frågande till. 

Jag minns när Jonna, 6 år, red lektion för mig på sin ponny Nutella.  ”Titta, jag kan rida som en fjäril!” Jonna kunde plötsligt hålla ut armarna medan ponnyn travar och släppa tygeln på halsen.  Vi övade ridvägar, travade bommar, travade hinder, övergångar, red hinderbanor. Jonnas favorit var att rida på fyrkantsspåret; hon ägnade gärna en hel lektion till just det. 

”Jonna”, frågade jag. ”Går det långsamt, lagom fort eller för snabbt just nu?” ”Lagom fort!” Svarade Jonna nöjt medan jag och Jonnas mamma Nina såg ponnyn röra sig så långsamt att klockorna stannar. Jonna hade inga problem med att det tog två varv runt fyrkantsspåret innan hon fick ponnyn att börja trava… 

Jonna styrde på ett litet hinder. Ponnyn stack inte iväg i full fart när den såg hindret, utan klev snällt över på mitten. Nutella höll igång i trav bara under förutsättning att Jonna inte glömde skänkla. 

Men det fanns en fördel med att tempot sällan når höga hastigheter. Jonna kände sig trygg när hon visste att ponnyn aldrig gick oväntat fort. Hon behövde aldrig hantera för mycket nerv i ponnyn eller oväntade situationer. Ändå var ponnyn tillräckligt känslig för att även svara för små signaler, men viktigast av allt var hon tillåtande för att Jonna ibland vinglade till med balansen eller armen. 

Nina sade det ofta; hon kunde inte vara mer tacksam för vad Nutella lärde Jonna. Ponnyn lärde barnet rida bra; jag som ridlärare och Nina som förälder behövde aldrig ha ett hjärta i halsgropen. 

Jag tänker, att små barn innebär stora hjälper och stora barn små hjälper. Men det är inte hela sanningen; det är balansen som avgör. Någon som håller på att lära sig rida, har svårt att hålla balansen på hästen. Det går att jämföra med någon som står uppepå en surfingbräda; ju bättre balans desto mindre rör sig personen. 

Ridning går ut på att ge en signal i taget. Vi ger aldrig flera signaler samtidigt, utan ju högre nivå vi rider på desto längre och mer avancerade följder av signaler lyckas vi utföra. Som med matteboken; vi börjar med plus och minus vilket så småningom leder till ekvationer. 

När vi tappar balansen, ökar risken att vi ger fler signaler samtidigt. Lutar oss vänster för att ta i mer med vänster skänkel; men då säger vikthjälpen ”gå vänster” och skänkeln säger ”gå höger”. Hästen försöker uppnå balans. Vi ska skänkla men samtidigt rör sig armarna ”för att hjälpa till” vilket istället betyder broms. 

Känsliga hästar hjälper med andra ord inte till i början av ryttarkarriären, utan skapar mer problem. De missförstår de dubbla signalerna, ökar hastigheten för att hålla balansen, det blir för mycket av allt och de vinglar i takt med ryttaren. 

Men, i takt med att balansen ökar så blir ryttaren mer stilla och med i rörelsen. I takt med att eleven mognar med uppgiften blir hen redo för mer finstämda instruktioner; vi leker fram små signaler. Det är magiskt när man lyckas instruera eleverna att rida för vikthjälperna och hästen svarar blixtsnabbt för signalen. 

Nybörjarbarnen har fullt sjå att hålla en sträckt tygel, hålla sig kvar på hästen och samtidigt få den att följa fyrkantspåret. På mitt jobb har vi fantastiska med förmågan att lotsa och ”gissa rätt” med de oerfarna samt utmana och bjuda upp till dans för de erfarna. 

Måste små barn rida med stora hjälper? Jag har elever som fortfarande är små men större än de var när de började sin ”ridkarriär” med mig och mina kollegor. De är inga stora barn ännu, trots det lyckas de rida med små hjälper och snappar snabbt upp mina signaler. Orättvist att vissa hittar det tidigt i livet. Jag menar, jag har ju precis börjat lära mig rida: trettio år efter att jag började.

Jag upplever att många stretar på i det tysta och känner sig väldigt tyngda. Emellanåt också jag själv, men jag hoppas att de värsta av de perioderna ligger bakom mig. 

Tyngden av skuld och skam; gentemot våra hästar. 

Helgen som varit så reagerar jag över hur många ledsna personer jag mött. Personer där jag behövt torka tårar. Deras tårar är bevis på en besvikelse; de tror att de är väldigt ensamma att känna så. 

Besvikelsen är gentemot de själva men framförallt hästarna. De arbetar hårt och målmedvetet men når ända inte fram. De vill prestera, visa att de kan. Inte inför de själva, men gentemot hästarna och till viss del så vill de visa mig att de kan. De vill leverera; besvikelsen kommer när deras insats inte räcker till. 

Jag vänder mig mot dem och vågar fråga varför. När jag inser att tårarna inte är en rädsla på att misslyckas utan en besvikelse mot dem själva; så kan jag möta dem i det. 

– Du är inte unik. Du är inte ensam om att brottas med dessa känslor och du är inte själv i att känna så. Det enda du behöver är verktygen i att hantera det. 

En tränare berättade för mig om en elev hon hade. Eleven var förtvivlad över hur hon inte lyckades rida bra på träningen.
”Vad gör jag för fel?” undrade eleven.
”Du rider för dåligt” blev tränarens svar, varpå eleven blev ännu mer förtvivlad. 
Eleven kände en stark övertygelse om att enda alternativet var att lägga ned med ridning och sluta helt.
”Nej, nej, nej” sade tränaren. ”Det är inte det jag menar.”
Tränaren förklarade att det hon menade var att eleven där och då hade för få timmar i sadeln, för lite erfarenhet, för få verktyg och otillräckligt med erfarenhet. 
”Du behöver mer av allt det innan du får det resultat du vill ha” sade tränaren.
Eleven slutade aldrig med hästar och ridning efter den feedbacken. 

Vi måste någonstans inse att vi gör vårt bästa, så gott vi kan.  Att vi medan vi lär oss, ofta kommer göra fel och behöva hantera att misslyckas. 

Det handlar inte om att misslyckas mindre, bara försöka träna på ett sätt där vi gör det mer sällan. Se ett bra resultat som en belöning och ett sämre resultat som en lärdom. 

Och var inte frustrerad; hjälp finns att få. Du behöver inte vara ensam när du strävar. Och var inte besviken; du gör så gott du kan och senare kommer resultatet av det du gör idag. 

”Hur känns det?” frågade jag. 

”Nä inget bra” svarade Tilda. 

Känslan ljuger aldrig, men ibland kan det vara svårt att veta vad man letar efter. Det kan också behövas möjlighet att rida andra hästar; kunna jämföra, få fler verktyg, känna efter andra vinklar. 

”Tilda” sade jag. ”Du är en person som alltid äter samma frukost. Det är väldigt sällan du byter ut dina frukostrutiner.

”Det är sant” svarade hon med ett leende.

”Du åker också hem från skolan på exakt samma sätt varje dag. Det skulle aldrig falla dig in att lifta med någon motorcyklist hem från skolan. 

Tilda skrattade.

”Nä, aldrig!” 

Jag förklarade för Tilda att hon gör alltid allt på exakt samma sätt. Det gör också att hon kommer alltid landa i samma känsla när hon rider.

”Du behöver våga experimentera” förklarade jag. ”Våga prova, våga förändra. För fortsätter du göra som du alltid har gjort så landar du i samma resultat.” 

Tilda fick något att tänka på, även om vi båda inser att det Tilda gör är väldigt bra. Hon ska definitivt inte ändra allt, men våga förändra lite grann. 

Samtidigt är en av Tildas stora styrkor hennes förutsägbara ledarskap till hästen Cajsa. Det är just det som gör att Cajsa trivs extra bra med Tilda och verkligen vill ha Tilda som ”sin person”.

Cajsa finner trygghet i att Tilda alltid gör samma lika. Hon behöver aldrig vara orolig för att Tilda sätter henne i skrämmande situationer och hon kan enkelt göra rätt eftersom hon vet vad Tilda ber om. 

Cajsa är en häst med nerv som inte behöver ”en äventyrlig vardag”. Hon behöver lugn, ro, stabilitet och trygghet. Allt det ger Tilda till henne och Cajsa får känna sig speciell. 

Tilda kommer aldrig sätta mer stress i Cajsa samtidigt som Cajsa hjälper Tilda att våga prova nya saker utanför sin komfortzon. 

De gör båda varandra lite bättre. 

Jag hade inte en tanke på att en häst i halsring kunde väcka misstankar hos andra.
”Varför har du halsring…?”

Jag förstod först inte frågan. För mig så är halsringen en naturlig del i min utrustning – jag blir nästan stressad av tanken på att vara utan en.

Nej, jag har inte halsring på alla hästar i alla lägen. Men jag har helst en alltid när jag hoppar och alltid på unghäst. Ibland oftare än så också. Många gånger har halsringen varit en räddning för mig när en häst hoppat till eller jag kommit ur balans; jag slipper ta hästen i munnen.

En insikt jag fått de senaste åren är användandet av martingal. Det visar sig att den ibland används till samma syfte som när jag använder halsring. Det är bara det att det är coolare med martingal än med mitt fegsnöre (halsring).

En annan insikt är hur mycket definitionen ”en snäll häst” kan skilja sig beroende på vem du pratar med; kanske är insikten en liten del allvar blandat med en stor andel humor.

• ”Den blir lugnare när den har huva på sig.”
  Lugnare är inte samma sak som att den blir lugn.
• ”Den har ett skarpare bett för att det ska bli lättare för barnen att bromsa.”
  Samma ponny visade sig vara en avkastarkung.
• ”Den har aldrig tappat en ryttare.”
  Anledningen kan vara att den bara blivit riden fem gånger.
• ”Hur lugn som helst.”
  Du kommer inte få hästen att röra på sig.
• ”Har en tydlig broms.”
  Men ingen tydlig gas.
• ”Älskar uteritter.”
  Vad en uteritt är kan behöva definieras. För vissa så är det sträckan till och från stallets ridhus.
• ”Oj, den har aldrig gjort så förut.”
  Efter att hovslagaren fått ett bakben i magen.
• ”Oj, jag trodde att den bara gjorde så hemma.”
  Efter att veterinären fått ett bakben i magen.
• ”Lite vaken.”
  Håll i dig. Minsta ljud drar igång ett fyrverkeri i hästen.
• ”Lite pigg i början.”
  Efter att den bockat av sig i 20 minuter så är det lugnt.
• ”Jättesnäll, men gillar inte andra hästar.”
  Det är på egen risk som du rider din häst samtidigt som den hästen.
• ”Älskar att hoppa.”
  Det visade sig sedan att hästen jag skulle provrida skenade mot hinder och ibland sprängde hinder för att den inte hann hoppa i tid. Jag avbokade provridningen innan den hann bli av.
• ”Lätt att lasta.”
  Med hjälp av morötter, longerlina, rätt transport och/eller rätt person som lastar.
• ”Perfekt nybörjarhäst.”
  Så länge den går på led och du inte begär mer av den. 
• ”Perfekt första häst.”
  Den är begränsad.
• ”Perfekt tanthäst.”
  Den gör inget oväntat.
• ”Den snällaste hästen jag har i stallet.”
  De andra kandidaterna påminner mer om oinridna mustanger.
• ”Till och med min pojkvän kan rida den här hästen.”
  Ja, med ledare.

För somliga så är en snäll häst någon som alltid har öronen framåt. Eller inte rör sig mer än nödvändigt. Eller rör sig alltid rakt fram, inte oväntat åt sidorna. Eller visar noll uttryck i alla lägen. Eller ”är lätt att sitta kvar på” när den bockar.

Allting är relativt och kopplat till hur små eller stora krav du kan ställa på dig själv eller din häst. För i slutändan så handlar det om vår egen förmåga och begåvning att läsa av hästen – eftersom alla hästar är snälla. 

/Lollo

”Hur vet jag vad det är som brister”, en fråga jag ställde som saknar ett svartvitt svar. 

Oavsett vilken satsning som vi står i (platsa i en svårare grupp på ridskolan, debutera en högre klass, skapa en tävlingshäst, hobbyhästägare och så vidare) så har vi flera ingredienser som påverkar oss. Hur vet vi vilken ingrediens som saknas, är fel, behöver bytas ut eller förändras?

Svaret på den frågan hämtar jag från det nätverk av tränare och kunniga jag har skapat omkring mig. 

Vilka är ingredienserna i vår satsning? Om jag ser på det utifrån mitt eget tränande och tävlande så ser det till stor del ut så här: 

• Ambition. Har jag ett utstakat mål framför mig? Om jag inte kan formulera mitt mål så är det svårt att veta vart jag är på väg. Om jag har målet så är alla beslut längs vägens gång betydligt enklare att fatta. 
• Hästmaterial. Det hästmaterial jag sitter på idag måste inte ta mig till slutmålet; det kan räcka till att ge mig erfarenhet en bit på vägen. Antingen reglerar jag mina ambitioner efter den häst jag har tillgång till, eller så behöver jag vara beredd att byta häst för att nå mina mål. 
• Mina egna förutsättningar. Vilken balans behöver jag ha i sadeln för att kunna göra vad jag vill? Hur mycket koordination och styrka behöver jag? Räcker min ork? 
• Omgivande förutsättningar. Har jag möjlighet att transportera min häst om så krävs? Anläggningen jag är på, vad erbjuder den för möjligheter i min träning? Hur mycket förhindrar/förbättrar omgivningen det jag har som målsättning? 
• Mina resurser. Att vara rik behöver inte vara ett måste för att nå sina mål. Men jag behöver reflektera över hur tid, ekonomi, arbete/skola samt energi påverkar mina förutsättningar i mitt tränande/tävlande. 
• Mina tränare. En tränares roll är att kunna möta eleven där den står. Det är väldigt individuellt i vad jag som tränar behöver från min tränare och det kan också förändras över tid; beroende på var jag är i min satsning. Kan tränaren hjälpa mig att fatta svåra (nödvändiga) beslut? Kan tränaren hjälpa mig att se vad jag saknar? Och hjälpa mig att bygga ett system som får mig att känna mig trygg? 
• Mitt team. Hur mycket hjälp behöver jag omkring mig och hur mycket klarar jag på egen hand? Vet alla i teamet om deras roll och vad som förväntas av dem, till exempel på en framridning? Kan jag få hjälp från veterinär och hovslagare; kan vi tillsammans se hur häst och träning hänger ihop? 

Till sist står jag igen och frågar mig själv om jag har nått mina mål; om jag är klar än. Jag inser att bästa sättet att få svar är att vända mig till mina tränare och andra mentorer omkring mig. Och min slutsats är att jag är närmre mina mål idag än vad jag var för ett år sedan. 

/Lollo