Samtidigt som barn börjar på ridskola så är det många föräldrar som introduceras till en helt ny värld. Jag får ibland frågan om tips på hur barnen kan öva mer mellan lektionerna och därigenom få ut mer av varje lektionstillfälle.

Så jag har sammanställt lite idéer:

– Oftast är det inte bristen på ridvana utan snarare bristen på hästvana som bromsar elevers utveckling. Första tipset är att vara i stallet utöver de dagar eleverna rider lektion och, på de sätt som verksamheten tillåter, umgås mer med hästen.

– Titta på ridlektioner. Många gånger ökar förståelsen från det perspektivet. 

– Stå på trappsteg med hälen utanför trappsteget och på så sätt öva balans som behövs i stigbyglarna. Öva att stå på ett ben, byta ben att stå på samt prova att blunda samtidigt.

– Hoppa hopprep tränar upp balans och koordination, vilket är bra för ridningen. 

– En förälder tyckte, precis som många andra, att uppsittning på lektionerna tog lång tid. Så föräldern byggde en egen trähäst att ha hemma i trädgården, med full utrustning som barnen övade uppsittning på. Skillnaden märktes på lektionerna. 

– Vissa barn har svårt med tygeltagen och hitta tekniken. Då har jag föreslagit för föräldrarna att köpa egna tyglar att träna med hemma. Har man inga så fungerar hopprep och hundkoppel också bra.

– Käpphästar är perfekta att öva hoppa banor med och springa dressyrprogram. Ungdomssektioner ordnar även tävlingar i käpphästhoppning.

– På Svenska Ridsportförbundets hemsida finns Hästkunskapssajten, där de har olika quiz och faktasidor att läsa på mer om hästar. 

– På appen Ridely finns ett kapitel filmer som går igenom alla moment (tränsning, sadling med mera) så barnen kan se och lättare komma ihåg inför nästa ridlektion.

– På vår ridskola är det populärt bland barnen att hjälpa de yngre grupperna inför lektionerna. De lär sig och blir trygga av att hjälpa andra.

Tiderna förändras. Allt är inte längre som förr. Att en ungdom under 18 år lämnas ensam ansvarig för stall och hästar på en anläggning, är inte lika självklart idag. 

Att sticka åt en tonåring en hundralapp för en kvällsfodring (om betalning ens var aktuellt) var inget som det höjdes på ögonbrynen åt. Idag ska löner redovisas. 

Att arbeta utan lön för möjligheten att tävla är idag mycket mer ifrågasatt än tidigare. Engagemang är en sak, lön i form av ridning är en annan.

Frågor i vem som bär ansvar, vilka villkor som gäller samt vilka försäkringar som träder i kraft tar idag större plats än tidigare. 

Jag säger inte att det är så överallt eller existerar till 100 procent; men utvecklingen jobbar hela tiden i den riktningen. Viljan för mer rättvisa villkor finns. Vilket är bra och positivt, även fast det finns mycket kvar att göra. 

Samtidigt som det ställs högre krav på de som yrkesutövar hästar och ridsport, förutsättningarna skärps, så sker en förändring även bland de ideella krafterna. 

Många tävlingsarrangörer efterlyser funktionärer. Flera anläggningar består av några få personer som jobbar hårt. Men det finns också tävlingsarrangörer som säger nej till unga funktionärer. Vilket är fullt förståeligt; de kan inte hållas ansvariga på för stora uppgifter. 

Anledningen är säkerhetstänk, men konsekvensen blir exkludering av funktionärer som behöver stå på tillväxt. 

Följden blir tyvärr att vi riskerar att tappa framtidens ridsport. All vilja som finns till att lära sig mer och vara delaktig, behöver tas till vara på.

Om 30 år är det dagens ungdomar som driver tävlingsverksamheten framåt.

Om 30 år är det dagens ungdomar som driver tävlingsverksamheten framåt. Välkomna dem in i att förstå hur tävlingar byggs upp och genomförs. De kanske ännu inte kan stå på en framhoppning, sköta tidtagning och datasystem; men ge dem lagom svåra uppgifter eller låt dem skugga en vuxen. 

Öka gemenskapen, se dem och bjud in dem till att bidra; vara en del av att tävlingsverksamheten blomstrar på klubben. 

Ungdomarna kan hålla koll på vilka funktionärer som behöver matleverans till sina poster, springa med protokoll, hjälpa till att flytta bommar eller hämta påfyllning till kafeterian. 

Det finns såklart tävlingsplatser med ungdomar i funktionärsskaran, men det finns också de som tackar nej till att unga funktionärer hjälper till. 

Utbildningen till framtidens ridsport börjar idag. 

Vad är det som gör att vi orkar? Fylla vatten varma sommardagar, skrapa fram hästar ur lera och överleva långa, mörka vintrar?

Vad är det som gör att jag trots att jag inte är en morgonmänniska, skuttar upp ur sängen och rör mig målmedvetet ut till stallet? Varför känner vi i slutet av en lång dag i stallet, att vi bara vill ha mer? Vad är det som gör att vi orkar, fast vi inte gör det?

Vad är det som gör att vi orkar, fast vi inte gör det?

Efter att ha slitits mellan oro och hopp i fem dagar, tror vi oss se ljuset i tunneln. Kommer hästen orka de här motgångarna som den utsätts för, det här kritiska tillståndet?

Veterinärerna jobbar hårt och vi försöker. Men så ser hästen på oss; söker kontakt, lyser upp en stund och tigger morötter. Han har inte gett upp. Han orkar lite till, fortfarande.

Jag kliar på bogen och han njuter. Vår krigare och jag känner hopp.

Dagen efter är vi på tävling. En elev som kämpat mot hjärnspöken och motgångar har plötsligt hittat botemedlet. Lyckan när vi ser eleven rida ärevarv till publikens jubel och mamman kan inte hindra glädjetårarna.

Besvikelsen över att ha förlorat en häst, men hoppfull inför resan med en ny häst. Ett grönt sto, ett oskrivet blad. Mycket jobb kvar men gör framsteg med elefantkliv. Hon kommer gåendes för att möta mig i hagen och hon får mig att le. Jag vågar drömma.

”Vet du, Lollo. Förra veckan kände jag det för första gången. Känslan att hästen var med mig, vi pratade samma språk och vi var faktiskt samspelta. Kanske inte perfekt men känslan var obeskrivlig!”

”Ungefär som att vara nykär?”

”Ja!”

Just det, ja. Det är därför vi orkar. Det är därför vi fortsätter. Det är därifrån vi hittar kraft.

Louise och Åsa tittade in när gruppen innan red i väntan på att deras egen lektion skulle börja. De konstaterade att även om de rider i samma grupp, så brukar inte ridläraren (det vill säga jag) tilldela dem samma typ av hästar. 

De resonerade en stund kring vilka hästar jag brukade tilldela dem, tills de kom fram till en slutsats. 
”Jag brukar få kaffekopparna och Åsa får alltid berg-och-dalbanorna”, skrattade Louise. 

En annan elev har uttryckt ”ni ridlärare är som rena rama matchmakers!” 
Det finns nog en viss sanning i det. I tilldelningen av hästar kollar jag på ryttarnas styrkor och svagheter. Jag har med i beräkningen elevens tidigare upplevelser (eventuell avramling eller få revansch efter ett pass med dålig dagsform ). 

Ryttarens personlighet spelar in på valet av häst. Louise skulle aldrig uppskatta ”en berg-och-dalbana” lika mycket som Åsa, samtidigt som Åsa tycker kaffekopparna på Gröna Lund blir långtråkigt i längden. 

Louise har en styrka att hon skulle aldrig bli frustrerad på en häst när hon rider eller låta misslyckanden påverka hästen. Åsa har en styrka i att göra hästarnas ridpass till ”roliga timmen” (där jag är den tråkiga läraren som begränsar utrymmet till ”roliga timmen”). 

Jag har ryttare i Ponnyteamet som jag matchat ihop med hästarna innan de ens provridit, ibland till och med innan jag själv ens sett hästen. Oftast stämmer min magkänsla; jag ser vad jag vill slutresultatet ska bli och så jobbar vi dit. 

Jag ser det som att varje häst ger mig verktyg att lägga i min verktygslåda. Jag försöker hämta något hos varje häst och jag själv vill växa med uppgiften. 

På senare tid har flera nämnt att jag sitter bättre nu när jag rider. När jag själv kollar filmer så ser jag nu skillnad, att envist tränande gett resultat. 
Inte bara timmarna med tränare, utan också alla timmar däremellan samt en medvetenhet i det jag gör avsuttet från hästryggen. 
Jag tror kombinationen i att jag har både Cajsa och Lizzie, har hjälpt mig mycket snabbare än om jag bara haft en av dem. Det som är svårt på den ena är enkelt på den andra, och tvärtom. 

Så, nu ställer jag klockan på 06.30, för att vara redo att börja min dressyrträning för Nina klockan 08.00 imorgon!

I en svensk undersökning 2008 av 14.000 hästrelaterade olyckor som ledde till akutvård hade nästan två tredjedelar av skadorna uppstått genom att ryttaren ramlat av hästen eller genom att både häst och ryttare ramlat. En fjärdedel av skadorna uppstod genom att hästen sparkat, trampat, bitit eller klämt den skadade. Andra vanliga orsaker till skador är ryck i grimskaft och att hästen sprungit på den skadade.

Jag fastnar vid ordet olycka. ”Det var en olyckshändelse”, hör jag ibland.

Men hur mycket är egentligen olycka och hur mycket är slarv?

Siffran 14.000 tror jag går att sänka avsevärt.

Vi pratar om säkerhet och hästens bästa i första hand. På ridskolor kallas vi i personalen för tjatiga; men verkligheten är den att när eleverna försvinner från ridskolan på andra hästäventyr så finns det ingen som tjatar på dem. Helt plötsligt måste de lära sig hästsäkerhet genom att göra fel och misstag istället för bli lärda rätt från början. Få har den möjligheten utanför ridskolans väggar: de som har den möjligheten trots allt, de har också tur.

”Min häst skulle aldrig göra något dumt”. Trots den meningen sker olyckor. Även om du litar på din häst så har du ett ansvar gentemot den att aldrig utsätta den för onödiga risker.

Vi har sett farliga situationer på tävling då ryttare eller de som hanterar häst för stunden har mer fokus på sin telefon istället. Jag har sagt till ryttare som skulle skritta sin häst barbacka (som vid tillfället var på väg att tillfriskna från en skada) att det var olämpligt att hen lade mer fokus på sin mobiltelefon istället för sin häst. Jag själv satt på en häst som var nyss inriden.
Trots att ryttarens förälder såg situationen, så var det jag som sa till (vilket inte passade ryttaren).

Jag hade kunnat slippa få min tumnagel utryckt som 12-åring, om jag låtit bli att linda grimskaftet ett varv runt tummen.

En kvinna jag träffade för ett år sedan, hade kunnat slippa sex månaders rehab från en skada om hon hållit i tygeln när hon satt på hästen. Hon släppte tygeln när hon tog av sig jackan och hästen kastade sig iväg när den blev skrämd.

En annan kvinna fick ge upp hela sin framtid med hästar efter att hon lett en häst ut till hagen i bara grimma och inget grimskaft. Hästen ryckte till så hon skadade sin axel. När jag träffade henne femton år senare var axeln fortfarande i så dåligt skick att hon inte klarade av enkel hästhantering, såsom att rykta eller sadla.

Exemplen är många och de sker när vi är som minst beredda. Vi hästfolk tvingas att vid tidig ålder börja tänka före och hantera alla möjliga och omöjliga situationer. Vi lär oss läsa situationer och vi måste läsa av hästarna.

En olycka är när vi tilltagit alla säkerhetsåtgärder som finns men trots det skador oss. I annat fall är det slarv; försöker vi tänka säkerhet i allt så tror jag att siffran 14.000 (och dess mörkertal) kommer att minska.

/Lollo

”Jag såg att du tävlat dressyr. Var det en sträng domare?” 

Frågan kommer ofta efter dressyrtävlingar utan placering. Frågan kan komma i olika former; var det en hård bedömning, var hästen spänd, tyckte inte domaren om din häst, var det fel dressyrstaket?

Frågan är vänlig och menar väl, trots det så skapas en del funderingar hos mig i hur vi ser på bedömningssport. 

Mitt svar brukar bli:
”Nej, jag levererade inte tillräckligt bra. Jag behöver rida jämnare, få hästen stadigare och missarna kostar mycket.” 

Vissa domare tycker att jag rider mjukt, andra ser en hoppryttare som försöker rida dressyr.

Louise ”Lollo” Nyberg

Dressyrdomare är människor (jo, faktiskt är det så). De gör bedömning grundat på erfarenhet, utbildning och vad de ser för dagen. Vissa domare tycker att jag rider mjukt, andra ser en hoppryttare som försöker rida dressyr. Jag själv försöker rida mjukare, stadigare, mer samspelt med min häst och samtidigt sitta bättre. 

Vi har tackat ja till en bedömningssport. På gott och ont. I hoppning är det enkelt att räkna bommar som faller, men vi får på vägen hem från tävlingen gissa oss till våra brister. Konstruktiva kommentarer i dressyrprotokollen hjälper mig vad jag ska fokusera på inför nästa tävling. Till exempel har jag flera tävlingar fått kommentaren att jag ”missar” medellinjen, vilket hjälpt mig att hitta bättre in på medellinjen. 

Dressyrdomare är människor (jo, faktiskt är det så). De gör bedömning grundat på erfarenhet, utbildning och vad de ser för dagen. Vissa domare tycker att jag rider mjukt, andra ser en hoppryttare som försöker rida dressyr. Jag själv försöker rida mjukare, stadigare, mer samspelt med min häst och samtidigt sitta bättre. 

Vissa ryttare blir avskräckta att tävla dressyr just för att det är en bedömningssport, men jag väljer att se möjligheter och utvecklingspotential. 
Extra intressant att en och samma ritt kan skilja i poäng mellan olika domare; vi vill alla åt samma håll men ser med olika ögon. Vi vill nå samspel och harmoni, samtidigt som vi försöker hitta hur. 

När jag bjöd domaren på en chokladbit så blev stämningen bättre. 

Louise ”Lollo” Nyberg

Jag är ofta på de dressyrtävlingar som är lägst i nivå för ponnyryttare. Jag tror att just den nivån står inför fler utmaningar än andra nivåer av dressyrtävling. 

Ryttare som tillsammans med sina ponnyer gör sitt bästa, men ibland har fel lösningar på problemen. Det har hänt att domare och överdomare försökt förmedla detta till ryttarna, vilket ibland lett till konflikter. Det finns domare som känt sig hotade av ryttarnas föräldrar. 

Var ligger bristen? I ekipagens förberedelse till tävling, förmågan att kunna ta emot vad som sägs eller förmågan hos oss vuxna att leverera budskapet till ungdomarna? Jag tror att det finns förbättringar att göra på samtliga punkter. Jag har också en stark tro att alla gör sitt bästa. 

Jag har varit skrivare på dressyrdelen i fälttävlan; klassen för de yngsta och mest orutinerade ekipagen. Ritterna var minst sagt vingliga, fel gångart på fel ställe och bortglömda ridvägar.
Domaren som jag skrev åt blev frustrerad över att ryttarna inte var bättre förberedda. Jag sade att de här barnen har nog tillräckligt att vara nervösa över på deras första fälttävlan; komma ihåg dressyrprogram, hoppbanor, utrustning, brodda och nummerlappar. 

När jag bjöd domaren på en chokladbit så blev stämningen bättre. 

Det blir lätt lite fel när de yngsta ryttarna ska starta dressyr. En annan gång blev en domare irriterad på ryttaren som inte förstått att den fått startsignal. Ryttaren var tio år gammal. 

Men sedan har vi också mött situationer som värmer. Ett annat barn hade fått startsignal för flera minuter sedan men fortsatte bara att rida runt, runt på fyrkantspåret. Domaren insåg att barnet i all nervositet missat startsignalen och sade lugnt att nu kan du börja ditt program. 

Jag är tacksam för möjligheterna att både jag och mina elever kan tävla dressyr. Vi kan hjälpa varandra att skapa bättre förutsättningar.
Vi ekipage försöker göra vårt bästa att komma väl förberedda, vi kan hjälpa andra ekipage att hitta rätt in på banan och vi kan se till att skrivarna har godis att bjuda domarna på.

/Lollo

I stallet hos mig står en ny häst, ett sto som heter Lykkebos Virginia Wolf. Född 2014, efter Blue Hors First Choice – Blue Hors Rush Hour och ägs av Ann-Kristin Karlsson. Vivvi, som vi kallar hästen, har varit hos oss på prov en tid för att se om hon skulle trivas som en Stall Grana Ponnyteam-häst. 

En häst som är ny i stallet behöver tiden att acklimatisera sig. Det är spännande att se hur en ny häst faller in i våra rutiner och hur vi inte kan ta något för givet. Små saker som för oss alltid är naturligt att göra är inte alltid naturligt för vår nya häst. 

Kan den sittas upp från pall? Följer den med mig in i spolspiltan? Kan jag rida ut ensam på den? Vad försöker den visa mig när den vinklar öronen? 

Med en ny häst försöker jag göra mycket jobb från marken och visa den hur jag gör saker. Får jag framåt, stanna, backa och vända åt bägge håll att fungera när jag står på marken, så brukar det vara lösningen på många frågetecken som uppstår när vi fortsätter lära känna varandra. 

Vi lägger mycket tid på att det ska vara enkelt att leda våra hästar; till och från stall, ridhus, hage. Där sätter vi mycket av vår kommunikation och skapar trygghet med våra hästar. 

En häst som köps in till verksamhet ska också introduceras in i den. Det är flera delar som väger in när vi hittar häst att köpa till ridskola; exteriör, utbildning, erfarenhet, ålder, temperament. Oftast är det svårt att hitta en individ som har alla delar rätt i vad vi söker. Vi behöver ofta kompromissa och väga upp det som saknas i antalet arbetstimmar. 

Det är upp till hästen hur lång tid den behöver i sitt nya hem. En vanlig sanning brukar vara att det tar ett helt år för en häst att landa i ett nytt hem; jag säger att det oftast tar två år. 

Vissa hästar känns som att de bara kliver rakt in på lektion och verkar som att de hör hemma där direkt. Andra lär sig snabbare ihop med hästkompisar på lektion än ensamma i ridhuset med en person som ska utbilda hästen. 
Det varierar vad hästarna behöver för att göra ett bra jobb; det kan vara ett ökat antal motionstimmar, arbete från marken, bättre ridning eller ett veckoschema anpassat efter hästen. 

Hästarna kostar pengar i drift från samma sekund de sätter sin hov på stallplanen. Vi vet aldrig i förväg vilka individer som kommer ha lättast resa att hitta in i verksamheten, men vi försöker ge alla så bra förutsättningar som möjligt. Det svåra är att vi alltid står med facit i efterhand. 

För saker uppstår längs vägen. Ihopsläpp i hage, foderbyte och nya rutiner innebär risker. Ibland upptäcker vi behov av tandvård, specialskoning eller rehabilitering som inte gick att upptäcka vid en besiktning. Vid de behoven då tar introduktionen längre tid. 

När du provrider en häst, så nej, det kommer inte vara samma häst som kliver in i ditt stall när den väl kommer hem. Du ansvarar för att göra så mycket research som du bara kan på hästen, men det garanterar inte att du vet allt om din nya häst. Du behöver ge din häst bästa förutsättningar att landa rätt hemma hos dig, men du kommer inte veta förrän i efterhand vad som var rätt förutsättningar. 

Du tror att du köper dig en rosettplockare, en förstaponny, en rida-ut-ensam-häst eller något annat; men hästen kommer läsa av dig snabbare än vad du läser av den. 
Det svåra med att köpa och sälja hästar, är att det är levande djur och inga produkter. Vi kan inte på förhand bestämma hur det ska bli, men vi kan försöka skapa hur vi vill ha det tillsammans med vår häst.

/Lollo

En hopptävling för ponny jag varit på; ett litet barn åker av sin ponny inne på banan. Startar nästa klass också och samma sak händer igen. Hästskötaren tar ponnyn och leder den av banan åt ett håll, barnet lämnar banan utan sin ponny gråtandes men oskadd ihop med sin mamma och går åt motsatt håll. Föräldern uttrycker sitt missnöje med att högt säga: ”nu är det verkligen dags att köpa ny ponny.”

Jag blir inte ledsen över hur ryttaren och dess team väljer att agera, jag är övertygad om att de gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Men jag blir ledsen över att fenomenet existerar. Där och då är jag otroligt besviken på min sport, ridsporten.

Det är inte hästen som ska fungera för tävlandet, det är tävlandet som ska fungera för hästen.

Louise ”Lollo” Nyberg

Det är inte cykla mountainbike vi håller på med, vi kör inte på så länge cykeln håller och sedan köper en ny. Det är inte hästen som ska fungera för tävlandet, det är tävlandet som ska fungera för hästen.

Hästens bästa kommer alltid före min bekvämlighet. Jag kan aldrig skylla mina resultat på min häst, jag kan bara klandra min förberedelse för uppgiften och att jag inte lyckats läsa situationen tillräckligt bra.

Antingen så vinner jag eller så lär jag mig. Misslyckanden, misstag och motgångar behöver jag ta med mig för att nå mina mål framåt, de ska inte användas för att sänka mig själv i stunden.

Veckorna efter den händelsen. En tränare som jobbat med hoppryttare på hög nivå både i och utanför Sverige, berättade om vikten av att vi behöver kunna läsa av och förstå våra hästar. Ridning handlar om kommunikation och samarbete.

Jag frågade hur många av de ryttare som tränaren träffat, som har varit intresserade och nyfikna på att lära sig mer om kommunikation för häst och förståelse för den i träning. Svaret gjorde mig besviken, tränaren kunde komma på tre ryttare som haft det intresset.

En annan tränare konstaterade att den haft träning i två dagar för ryttare och medföljande publik där ingen var intresserade av hästar, bara ridsport. De liksom missade att hästar är en ganska stor del av hästsport. Igen blev jag besviken.

Ponnyhopptävling i helgen. En liten ryttare kommer in på banan med sin ponny, ett likadant ekipage som för några veckor sedan. I rosaglittrig kavaj så har hon matchat hela sin och ponnyns outfit. Första klassen vinner hon trots att ponnyn galopperar långsammare än de andra men tack vare att de tog mindre svängar.

Nästa klass stannar ponnyn på ett hinder och ryttaren slår sig hårt på bommarna. När hon reser sig upp ser man att hon själv inte är mycket större än själva hindret. Tårarna rinner, mamman står kvar utanför banan, ryttaren borstar av sig gruset och går fram till sin ponny. Det första hon gör är att krama sin ponny runt halsen och torka bort tårarna i pälsen.

Samma scenario som för några veckor sedan. Två situationer väldigt lika men ändå helt olika. I min värld så kan man inte hålla på med ridsport utan att gilla hästar och vilja vad som är bäst för dem och deras behov.

Det kommer jag aldrig kompromissa på och jag brinner för att förmedla det vidare.

/Louise ”Lollo” Nyberg

Plötsligt, där jag stod på en ponnyhopptävling, kom jag ihåg en sak som pappa sagt.

Hur han ur sitt perspektiv sett sina döttrar ägna sig flera år till att lära sig ridning. Sedan ägnat flera månader av träning för att kunna komma förberedd på tävling. Flera timmars förberedelse dagen innan. Tidig morgon på tävlingsdagen, mycket väntan och lång tid av nervositet; för att sedan ha 45 sekunder på sig att rida felfritt.

Oavsett hur bra eller dåligt tävlingen gått, väntar timmar av fixande när man är väl hemma. Dagen efter börjar allt om igen, som om inget hänt.

Min elev klev ut från banan, denna gång utan att ha varit felfri under sina 45 sekunder hon haft på sig att prestera.

Besvikelse, vilket är helt ok. Analys av vad som kunde gjorts annorlunda. Men framförallt plocka fram att det är inte blodigt allvar; den här klassen kan inte jämföras med en världscupfinal.

Jag frågade ryttaren varför vi befann oss på tävling och ryttaren svarade ”för att utvecklas”.

”Jovisst, men framförallt är vi här för att ha roligt och för att det är roligt”, svarade jag.

Denna tävling bestod av ytterligare ett moment vilket var lagklass. En premiär för mina två ryttare.

Ett moment som visade sig på flera sätt krångla till det här med att tävla hoppning; något vi inte alls var förberedda på men fick hantera på plats. En ny typ av nerver som hamnade på utsidan och nya typer av uppladdning krävdes.

Så stod jag där med nästa peptalk; när nerverna blev för mycket.

Jag frågade även denna ryttare varför vi gör det här; varför vi åker på tävling. Inte heller nu fick jag svaret ”för att det är roligt”.

Jag stod inför situationen att skapa en så bra miljö som möjligt för ryttaren att befinna sig i. Vi pratade om att sätta press på sig själv, hitta vägar att ladda om och sätta saker i perspektiv. Sedan hade vi en plan framåt.

Ibland på träning, finns det nog tränare som tycker att jag skämtar bort en del saker. Tar lite lättvindigt på att det blir missar ibland. Skrattar när det blir fel och ibland är överdrivet nöjd med överdrivet lite.

Sanningen är att det är en aktiv taktik från min sida. Jag som person ställer väldigt höga krav på mig själv i allt.

”Kan du inte vara lika snäll mot dig själv som du är mot andra”, har min kloka syster sagt en gång.

Idag, då jobbar jag aktivt med att plocka fram glädjen i det jag gör. Det är medvetet som jag väljer att skratta när det blir fel. Jag försöker hela tiden hitta en vinkel där jag är snäll mot mig själv när jag tränar mot mina mål.

För jag vet hur det har varit, hur det har känts; när jag var yngre och upplevde stor press. Det var en press som jag inbillade fanns utifrån, men som ärligt talat bara kom från mig själv.
Rädslan att misslyckas blev helt enkelt större än glädjen att lyckas. Det tog bort det som jag tyckte var roligt med hästar och ridning.

Så jag landar i frågan; varför gör jag det här? Jo, för att:

• Jag älskar att möta min häst i stallet där den visar att den är glad att se mig.

• Jag älskar att lyckas nå mål tillsammans med min häst.

• Jag älskar de tidiga morgnarna och de sena kvällarna i stallet.

• Jag älskar euforin efter ett lyckat ridpass som ger eftersmaken ”jag vill ha mer, mer, mer”.

• Jag älskar inte tävlingsrosetterna; jag älskar vad de symboliserar. Resultatet av arbetet.

• Det värmer mig att få sådana här meddelanden av elever: ”Tack för att du är så engagerad, bidrar med möjligheter och låter mig rida fina hästar. Det betyder jättemycket!”

Den där tävlingsdagen med lagtävling avslutades med en hel del dramatik och en allt annat än felfri runda för eleven som jag haft det andra samtalet med.

Hon lämnade banan och tillsammans skrittade vi av ponnyn. Pratade lite om det som hänt och om dagen. Jag frågade om hon hade behövt att jag i rollen som tränare gjort något annorlunda.
”Det där du sa om att sänka pressen på sig själv, Lollo. Det var bra. Det ska jag jobba på. För det är inte på blodigt allvar vi gör det här.”

Vi åkte hem och jag mindes ett citat som en föreläsare från min ridlärarutbildning sagt:

”Så länge du inte är under beskjutning så har du ingen anledning att stressa”.

I helgen har jag liksom flera andra ridlärare och tränare varit på utbildning. Ett ämne som diskuterades var stress.

Stress hos hästar, stress hos människor, stress i kombination med hästar och människor. 

Vi kommer oundvikligen hamna i situationer som innehåller stress. Både situationer vi själva försatt oss i men även situationer vi helst vill undvika. 

Vi måste komma ihåg att våra hästar levt vid vår sida en relativt kort tid; närmare bestämt 6 000 år.

Vi behöver komma ihåg att vi fortfarande hanterar det djur som vi tämjde från prärien; ett flyktdjur designat att snabbt identifiera fara och fatta beslut därefter. Frågan är om vi ”lyckats tämja hästen”. För någonstans uppstår frågan var vi anpassar oss efter hästen och var hästen anpassas efter oss. 

Vi bär ett stort ansvar. Vi har satt hästen i en situation som den själv inte valt. Vi som ansvarar för att hästen mår bra bär också ansvaret att lyssna till såväl beprövad erfarenhet som relevant forskning. 

Samtidigt har vi också erbjudit hästen ett alternativ till ett hårt liv prärien; där hästen flyr ifrån lejon, går med obehandlade sårskador och lever ständigt sökande efter foder och vatten. 

Vad som fungerar för en häst fungerar inte för alla hästar. Precis som med människor, hundar och andra varelser så består varje art av många individer. 

En häst är fortfarande en häst även när den är präglad av minnen, tidigare erfarenhet och genetiskt arv. 

Som människa känner jag mig trygg i situationer jag känner igen och där jag känner mig väl förberedd.

En häst kommer känna sig otrygg i nya situationer samt när den inte förstår vad vi menar. 

Vi kommer inte kunna undvika att våra hästar upplever stress vid olika tillfällen; i nya situationer och i lägen när missförstånd uppstår. 

Idag lever vi en tid då förberedelse är viktigare än någonsin. Att börja med ridning och hästar innebär för många att just rida och borsta sin häst; men verkligheten är att det innebär att vi behöver anpassa oss till en samvaro med flyktdjur. 

I allt vi gör och i alla situationer vi befinner oss i, så kommer vi aldrig ifrån hästens instinkter. 

Precis som vi själva arbetar med att bli trygga i det som är nytt för oss, får vi också arbeta hästarna. Vänja dem gradvis och skapa positiva känslor i det som hästar uppfattar skrämmande. 

Jag tänkte på det senast igår, när jag var på hopptävling med min unghäst. Jag har de senaste veckorna, senaste året, gjort alla möjliga förberedelser för att få henne trygg inför nya situationer. Bygga ett förtroende där hon litar på mig. Låta henne reagera, för att sedan hitta avspändhet i de lägen som hon försöker signalera mig att det finns fara. 

I går på tävlingen gick alla moment bra. Det var dock en situation som min häst reagerade starkt på; en jacka hängandes på en stolpe. Hästen ville fly, men jag fick henne att lita på mig och våga sig förbi jackan flera gånger tills reaktionen var minimal. 

Jag såg en tjej komma ut från tävlingsbanan med sin unghäst som precis hoppat sig runt banan. Adrenalinpåslag, hästen uppe i varv och andades häftigt. Ryttaren lutade sig fram, klappade hästen lugnande och pratade mjukt med den.

Hästen slappnade av och sänkte halsen. Den hade precis mött en ny situation och fått bästa möjliga stöd från sin pilot att lösa uppgiften.

Yrket som ridlärare innebär många möten, en del av dem blir lite starkare minnen än andra.

För flera år sedan hade jag varje vecka en grupp på tolv ponnyelever. En av eleverna, Elias (som egentligen heter något annat), var betydligt äldre än de andra i gruppen. Elias var längre än jag själv, svarade knappt när jag sade hej och tog sällan ögonkontakt.

Elias red för att han älskade djur. Hästar var ett av favoritdjuren men Elias var rädd för fart och hade svårt att hänga med i instruktionerna. Därför tilldelade jag alltid honom en stor häst som snällt följde efter i ledet av ponnyer.

Elias pratade oavbrutet med sin häst under ridlektionerna, vilket de andra barnen tyckte var märkligt men vi hade alla vant oss vid att ha det så.

En dag klev jag in i ridhuset där hela gruppen var samlad och alla respektive föräldrar satt på läktaren.
”Idag ska vi ha teori”, sa jag.
Djupa suckar hördes från läktaren och samtliga föräldrar reste sig upp från läktaren för att lämna ridhuset. En mormor till en av eleverna satt kvar på läktaren och lyssnade.

Min plan var att teorin skulle handla om hästens beteende, därför inledde jag med att ställa frågan om vad hästen var innan människan började rida på den.
”Då var de körhästar!” Svarade ett av barnen.
”Det är sant”, sade jag. ”Men innan det, vet ni hur hästarna levde då?”
Min poäng skulle vara att hästen reagerar på samma sätt idag som när den var vildhäst ute på prärien.

Jag såg hur mormorn, som hette Lena, reste sig upp och skulle precis lämna ridhuset när hon ser hur Elias räcker upp handen inför mig.
”Ja, Elias?”
”Jo”, svarade han och såg mig rakt i ögonen. ”Dagens tamhäst har utvecklats från ett litet rådjursliknande djur med fyra tår som kallades Eohippus. De var ungefär trettio centimeter höga, de hästarna vi har idag är betydligt högre. På den tiden levde de på marken i tropiska skogar och födan bestod mestadels av löv och sedan…”

Elias kliver fram och ställer sig framför mig så att hela gruppen kan se honom medan han berättar. Han gestikulerar med armarna och använder sin röst på ett sätt som trollbinder lyssnarna.

Jag ser i ögonvrån hur Lena sätter sig ned på läktaren igen. Hon har tappat hakan och kan knappt tro det hon ser. Jag och Lena är de enda vuxna i ridhuset som får uppleva Elias föreläsning.

Han fortsätter berätta om hur Eohippus utvecklats till dagens tamhäst, förändrat sitt utseende och hur den domesticeras av människan. Jag kommer på mig själv med att innerligt hoppas att den här killen i framtiden kommer arbeta på något naturhistoriskt museum, där han kan leverera sin kunskap såsom han gör inför oss.

De andra barnen i gruppen ser helt förvirrade ut. De lyssnar artigt men har ingen aning om det är mig eller Elias som de ska titta på. Elias har tagit över min teorilektion.

Tjugo minuter senare är Elias föreläsning slut och när han tystnat rycker han plötsligt till. Han kastar en blick på mig och det ser ut som om han kommit på sig själv med att ha gjort fel. Han skyndar sig tillbaka till sin plats i ledet, tittar ned i marken och blir knäpptyst.
”Jättebra, Elias!” utbrister jag. ”Tack snälla för hjälpen!”

Sedan fortsätter jag teorilektionen med att prata om hästens beteende. Som avslutning frågar jag gruppen om de lärt sig något nytt idag. De nickar till svar.
”Var det någon som redan kunde allt det som Elias berättade om?” frågade jag.
”Men Lollo”, svarar den yngsta eleven. ”Det är inte konstigt att Elias kan allt det där, han går ju faktiskt i sexan.”

/Lollo

Att rida på känsla. Något som är svårt att förklara rent konkret, men det är det yrket som ridlärare går ut på. 
Mina försök är att ge konkreta förklaringar, men mitt mål är att göra övningar som ger eleverna rätt känsla. Försöka förmedla och bekräfta så att eleverna hittar vart de ska; för det är inte många ryttare som har känslan naturligt från början. 

”Du rider som bäst när du är ofokuserad” sade min hopptränare Per Dahlgren. ”När du är 100% på övningen så tappar du förmågan att rida på feeling.”
”Ja, det stämmer faktiskt”, sade min dressyrtränare Nina Känsälä när jag berättade vad Per sagt.

”Hästarna går väldigt bra när du rider och pratar om något helt annat samtidigt.”
Jag brukar få med mig övningar hem från träningarna som jag sedan nöter och övar vidare på. Då inser jag att jag mer rider på feeling, även om jag behöver tränarögonen som pekar på vilka detaljer som behöver slipas. 

Hitta känslan men samtidigt inte låta känslorna ta över. Hästen som djur kallas ibland för en människas själspegel. De reflekterar direkt tillbaka på hur du mår och vad du känner. 
Vi kan ha hästarna som förebilder i förmågan att känna in och vara i nuet. 

Den här veckan har mina tränare Per och Nina tvingats hantera min nervositet inför tävling. De har hjälpt mig att andas i en påse (rent metaforiskt) och jag kom på mig själv efter avslutad träning med att tänka:
”Typiskt, det här ingår ju inte i deras jobb.” 

Fast många gånger är det precis vad som ingår i jobbet som ridlärare och tränare. Läsa av stämning, förutse svåra lägen och få ryttarna att förstå sina reaktioner. 
När jag ser andra undervisa, så ser jag hur de försöker bygga broar av kommunikation mellan häst och ryttare. Hitta vägar att få bort frustration, missförstånd och hjälpa ekipage till känslan av att lyckas. 

Det är mycket som ska matchas i humöret hos en häst med humöret hos en ryttare. Lika humör matchar inte alltid bäst. En ryttare med hög energi kan få en häst med låg energi med sig. En ängslig häst behöver en trygghet som utstrålar lugn. En ryttare som rycker på axlarna när det blir problem kan få en skeptisk häst att bli nyfiken. 

”Vi vägrade ut oss på muren men det visste jag redan innan att vi skulle!” 

Det gäller att i förväg spela upp rätt bilder av det resultat vi vill ha.
”Det är jättekonstigt, min häst är alltid fantastisk på framridningen men blir alltid jättespänd inne på tävlingsbanan.”

Undrar vem som blir spänd först egentligen. 

Vi behöver aldrig lägga på fokus på negativa tankar; för det fångar vårt sinne upp av dig självt. Det är en strategi som genom tusentals år hjälpt människor till överlevnad. 
Vi behöver fokusera på det positiva och lyfta upp det. Komma ihåg att det är glädjen med våra hästar som gör att vi håller på med det här. Det är därför vi lägger massor av tid och energi. 

En portion humor får oss att skratta; glädje som rinner av oss och vidare ner på hästen. Lite humor kan ta bort lite allvar från situationen, få eleverna att slappna av och lättare att hitta känslan. 
Något som gör resan framåt både roligare och lättare.

/Lollo

Ibland händer det att min familj köper en häst. Alltid i samband med att vi köper hästen får vi frågan: ”vad är tanken att hästen ska tävla, vad ska den användas till?”

Självklart har vi alltid en plan med hästköpet, men facit står du aldrig med förrän i efterhand. Här kommer berättelsen om en av de hästar, där vi inte hade kunnat gissa vilken resa vi hade framför oss.

Ulmus (sv halvblod f. 2000, e. Roderik – Brustolon xx) har bott hos oss i över tio år.

Han föddes i Skåne och tanken var att han skulle bli fälttävlanshäst. De åkte över till Tyskland på träningar och tog med Ulmus, vi tror att han även gått hubertusjakt. Planerna på att göra honom till fälttävlanshäst lades ned då Ulmus ansågs för feg på vattenhinder.

Då hamnade han i Stockholm och skulle bli dressyrhäst. Men efter tid med träning och tävling ansågs han inte ha vad som krävdes för att bli en framgångsrik dressyrhäst. Då såldes han istället som hopphäst och det var då vi köpte honom. Han blev min systers första egna storhäst.

Första sommaren med Ulmus var vi på träningsläger i Avesta. Vi bodde kvar på anläggningen med våra hästar efter avslutat läger, eftersom vi skulle vara med på ett hoppmeeting i närheten veckan efter.

Dalälven låg nära anläggningen och på ett ställe fanns en strand där man kunde bada med häst.

Vi blev tillsagda att inte gå för långt ut från stranden då vattnet snabbt blev djupt. När jag frågade hur långt ut man kunde gå fick jag svaret: ”det märker ni”.

När vi kom till vattnet tog syrran på Ulmus täten. Han tvekade vid strandkanten, inte alls övertygad om att gå ned i vattnet. Men syrran skänklade bestämt på.

Då tog Ulmus ett stort språng rakt ut i vattnet med syrran på ryggen och min häst Rajjan, 177cm hög, följde efter.

Jag minns hur jag sitter ovanpå Rajjan som sjunker, nästan hela hans huvud sjunker under vattenytan. Hela hästen flyter upp till ytan igen, med mig fastklamrad vid sadeln. Jag spottar ut vatten och lyckas med tygeln vända Rajjan så hans huvud pekar mot stranden.

Då känner jag hur extremt starka strömmarna är. Hade jag inte haft Rajjan att hålla i så hade jag inte haft en chans att ta mig upp. Jag manade på Rajjan med rösten och han tog sig mot stranden. Jag höll båda mina händer i en stigbygel och så drog han upp mig ur vattnet.

Uppe på stranden hör jag hur syrran skriker rakt ut mot vattnet. Hon har också lyckats ta sig upp men Ulmus simmar vidare längs med strömmen. Och försvinner bakom vassen.

Jag drar av mig mina genomdränkta stövlar och lämnar över Rajjan till syrran. Sen springer jag; förbi stora tjusiga hus, tvärs över gräsmattor, förbi bryggor. Hela tiden längs med vattnet och med Ulmus snett framför mig simmandes i vattnet.

Det tar stopp, jag står framför ett buskage av vass och tistlar högre än mig själv. Det växer i gyttja och omöjligt att ta sig runt. Jag tar sats och springer rakt igenom buskaget.

Jag får syn på Ulmus och är ikapp honom, men det finns ingen strand där han kan ta sig upp. Han letar efter någonstans att komma upp på land.

Plötsligt slutar buskaget och jag finner mig ståendes på en gräsmatta vid ett hus. Vid vattnet har en massa vass klippts bort men det är fortfarande gyttja där vassen vuxit.

Jag hinner inte tänka igenom alternativen utan är på väg att hoppa ut i vattnet mot Ulmus tyglar.

”ULMUS!”

Han vänder på huvudet och får syn på mig innan jag hunnit hoppa ned i vattnet. Målinriktat bestämmer han sig för att ta sig upp där jag står. Jag får tag i tygeln, Ulmus är på väg att fastna med alla fyra ben i gyttjan men jag manar på honom.

”Kom igen! Ja, kom igen!”

Ulmus lyckas. Han slår sig fram genom gyttjan med frambenen för att nå fast mark. Till slut står han uppe på gräset och hämtar andan. Jag står med armarna runt hans hals och kollar hans ben. Han ser oskadd ut.

”Titta, mamma! EN HÄST!”

Jag vänder mig om och inser att uppe på en balkong står en mamma, stirrandes på oss, med två små barn. Nere på gräset vid husets ytterdörr står pappan, han ser ut som att han sett ett spöke.

Plötsligt svänger en motorbåt in till tomten med sex stycken personer i som tydligen sett allt som hänt. En cyklist samt en annan kvinna kommer springandes runt huset för att se vad som hänt; de har sett mig springa förbi dem.

Pappan frågar mig om jag behöver någon hjälp.

”Jag behöver ett par skor”, svarar jag. ”Jag kan inte leda hem min häst barfota.”

De första åren Ulmus bodde hos oss var det dressyr– och hoppträningar, uteritter samt hopptävlingar som gällde. Svårigheten var att Ulmus var extremt tittig både på hemmaplan och på tävling. Det räckte med en enda tittig planka för att Ulmus skulle bli väldigt spänd.

Tränare rekommenderade syrran att sälja Ulmus; hon stod i ett vägval. Sälja hästen och köpa en som passade hennes satsning bättre eller byta satsning som passade hennes häst bättre.

Syrran hade aldrig sett sig själv som dressyrryttare och tyckte inte dressyrtävlingar var särskilt kul. Men hon tyckte mycket om Ulmus och bestämde sig för att ge honom ett år. Trots att det inte var särskilt enkelt att tävla dressyr på Ulmus (tittig för allt, ofta spänd) så ville syrran ge det en chans. Annars skulle hon behöva sälja Ulmus och köpa en annan.

Plötsligt var det som att något började lossna, syrran kom hem med rosetter från varje tävling hon ställde upp i. Hon började hitta knappar som fungerade på Ulmus.

Hon har alltid försökt anmäla sig till två klasser varje tävling, han är mindre spänd klass två och då går det oftast bättre.

Några år av systematiskt tränande och tävlande har kvalat dem till Medelsvår B.

Förutom dressyrkarriären så har Ulmus blivit mer och mer trygg att hoppa med. Även om han inte tävlar hoppning och fortfarande är tittig, så tycker Ulmus att det är väldigt roligt att hoppa.

Tillsammans med syrran så blev Ulmus även en godkänd riddarhäst i Celeres Nordica (ett riddarsällskap i Uppsala) och fick bland annat åka till Finland på uppvisning.

Ulmus är en häst som aldrig visar något dåligt humör och som alltid älskar sitt arbete. Idag består Ulmus vardag av att uppfostra sina kompisar i hagen, uteritter och lättare dressyrpass. 

Ulmus är ett dressyrlexikon som fortsätter ställa upp för sina ryttare. 

Idag är Ulmus 23 år gammal och har gett oss massor av fina minnen. Han kommer aldrig få något annat hem än här på Grana.

/Lollo

På jobbet pratar vi om tillbud och olyckor. En olycka är något som händer när vi säger ”aj”. Ett tillbud är något som händer när vi säger ett ”oj” men det hade kunnat bli ett ”aj”. 

När vi pratar om att tävla häst, så är det inte bara själva tävlingsritten vi ska klara av. Det är inte bara den som kräver förberedelse. Det är inte bara inne på tävlingsbanan som vi ska överleva…

En tävlingsdag innebär att utan fara för sig själv, för sin häst eller för andra klara ytterligare moment än själva tävlingsritten. Lastning, göra i ordning sin häst på en parkering, ta sig till framridningen, rida fram och stå redo för start vid banan. 

Jag har själv varit (och är ibland fortfarande…) en ryttare på en häst som kommer in på tävlingsframridningen med ett uttryck av ”hej och hå!”. Hästen är lite för mycket på, alldeles för reaktiv och andra ryttare har bett mig sluta vara i vägen. 
Sånt händer. Men det finns viktiga frågor som jag behöver ställa till mig själv. 

Det kommer alltid finnas orutinerade ryttare och/eller gröna hästar i samband med tävling. Frågan är bara hur mycket och hur långt vissa saker ska accepteras. Var går gränsen emellan att en häst reagerar som en häst och att den är för dåligt förberedd för uppgiften? 

På en och samma tävling inträffade många situationer som hade kunnat sluta värre än vad de gjorde.
En häst stod rakt upp på bakbenen, med ryttare på, mitt ibland hästar och människor på väg in till framhoppningen. När de väl kom in luftsprångade hästen upp på två bakben igen och ryttaren lyckades med att inte slungas ur sadeln. 

En annan häst kunde bara styra på hindren i trav och när den väl gjorde det så satte den av i full fart, sprang rakt in i infångarstödet och hela hindret låg i en hög på marken. När hästen satte av så såg den inget av vad som stod framför den. 

En tredje häst sparkade ett förbipasserande ekipage och träffade ryttaren på benet. Ingen skadades men frågan är om det verkligen är ett ”oj” när det inträffar. Hästen som sparkade hade både huva för ansiktet och för öronen, röd rosett i svansen och röd rosett i pannluggen. 

Inne på tävlingsbanan avslutade ett ekipage sin ritt och då får inte ryttaren stopp på sin häst. Den sätter av i full fart genom ridhuset och ryttaren får skrika till väntande ekipage och funktionärer att de ska akta sig. När ryttaren slutligen fått hejd frågar funktionärerna om det är säkert att öppna dörrarna och släppa in nästa ekipage. 

Hästhantering blir inte säkert av att vi sätter på oss en hjälm; vi behöver fortfarande utveckla oss i att läsa häst och hantera hästen som flyktdjur. 
Utrustningen kan inte väga upp brister i kunskap. Det är så många moment som vi behöver träna våra hästar i att klara av för att vår sport, som redan är farlig, inte ska bli livsfarlig.
Det ska aldrig behöva kännas som att vi utövar sporten med livet som insats; få behöver vi backa tillbaka och fråga oss själva vilken förberedelse vi missat. 

Allt ansvar kan inte läggas på överdomare, funktionärer, tränare eller veterinärer; vi ryttare behöver fråga oss om vi utsätter oss själva, våra hästar eller andra omkring oss för fara. Vi ska åka till tävling och samtidigt kunna säga att vi gjort alla förberedelser som vi kan.
Vi ryttare har ett stort ansvar när vi skriver under en hästägarförsäkran; att vi som ekipage är förberedda och inte utgör en risk för oss själva eller andra. 

Vi behöver ta ansvar för att utbilda oss; vi behöver inte bara kunskap i själva tävlandet utan också vägen dit. Tillräckligt många ”oj” kommer nämligen resultera i ”aj”. Det är sällan ett ”aj” kommit helt utan förvarning; bristen har varit att vi inte sett signalerna. 

Är ryttaren ett barn eller en ungdom; då behöver föräldern fråga sig själv samma sak. Är det här säkert? Har vi gjort rätt förberedelser i träning? Tar vi rätt hjälp för att lyckas?

Eller beter sig hästen som ett skarpt, osäkrat vapen?

/Lollo

Ämnet hästvälfärd fortsätter vara högaktuellt på mer än ett sätt runtom i världen. Vi i ”hästvärlden” har fler ögon på oss, det ställs högre krav på hur vi presterar och fler frågor kräver svar.
Det är en utveckling som vi inte kan välja bort att möta; en utveckling som vi ska försöka se som en möjlighet snarare än framtida svårigheter. 

Min chef Davina McVey Gillion lyfte upp frågan på en av personalens planeringsdagar på ridskolan. Vilken hästhållning vill vi stå för, som vårt varumärke? Vad innebär hästvälfärd i vårt arbete? Kan vi punkta ned ledord som ska genomsyra det vi jobbar för?

– Att skriva den här hästhållningspolicyn var inte svårt, säger Davina. Eftersom det redan är något vi lever upp till.

Genom att vi formulerat den här hästhållningspolicyn i skrift nu, kan vi enkelt använda den som checklista när vi fattar beslut och gör förbättringar i verksamheten. 

Vi lägger en väldigt stor omsorg i varje hästs arbete på ridskolan. Vilka elever, ridgrupper och övningar som ger varje individuell häst bäst förutsättningar till att göra ett bra jobb. 
En häst som visar tecken på ändrat beteende, lyfter vi upp och försöker komma fram till vilka förändringar som behövs för att hjälpa hästen. Det kan vara byte av box, hagkompis, utrustning eller kompletterande träning. 

Varje dag har vi ett möte där vi planerar arbetsdagen, ser till att varje häst får lämplig motion och uppmärksamhet. 
Behövs det utifrån hästarnas dagsform så är vi inte främmande för att göra en ändring direkt mellan två lektioner. 

-Vi har ett ansvar gentemot hästarna att vi ska vara så bra som möjligt, säger Katja Larnholt, en yogainstruktör som är elev på ridskolan. 

Katja har yogaklasser för ryttare på ridskolan och lyfter vikten av ryttarträning så vi lättare kan rida hästarna i balans. Ingen behöver vara perfekt, men kan vi bidra till att underlätta för hästen så är det viktiga hjälpmedel. Oavsett om det innebär avsutten träning, ökad förståelse eller kunskap. 

-Lollo, vet du någon som har lektioner i hur man kan lära sig förstå hästar?

Frågan fick jag förra veckan, från två elever från en annan ridskola. 
Jag berättade att vi har avsuttna kurser på Hufvudsta, som helt går ut på att lära sig läsa häst, förstå signaler, bli bättre på språket och känna sig tryggare i hanteringen. 

För några veckor sedan träffade jag Sofia Mikko och Vittoria Asti, som gör forskning på hästars rörelse. De var hemma hos mig och gjorde mätningar till ett forskningsprojekt på några av mina hästar. 
Vittoria har hästgård i Italien och vi pratade mycket om skillnaderna i hästhållning mellan våra länder. Som till exempel att i Sverige finns det lagar på att hästar ska ha utevistelse medan det inte finns i Italien. 

Vi behöver ifrågasätta vad vi gör och hur vi själva verkar för hästvälfärd. Vi behöver se det läge vi är i, där vi är konstant granskade, som en möjlighet till utveckling samtidigt som det är ett hot för vår existens. 
Många ridverksamheter ligger en bit ut på landsbygden och förbjuder filmning på lektioner. De kan skydda sig för granskning och omvärldens ögon.

På Hufvudsta kan vi inte det. Vi är uppe i att nästan tiotusentals människor passerar förbi vår ridbana, våra hagar och våra stall varje dag. Det är viktigt att vi kan presentera och stå för vår hästhållning. 

Vi har ett ansvar gentemot våra hästar att vi själva ska utvecklas. Jag ser att vi är inne i den här utvecklingen, mot något positivt, men att vi inte är fullärda ännu. Jag tror aldrig vi kommer bli fullärda. 

Det viktigaste är att vi försöker skapa ringar på vattnet, sprida vidare vad som fungerar och vad som är bra. 

Den här veckan är min dressyrtränare Nina Känsälä på ett EEN (Equestrian Educational Network) seminarium i Frankrike. Temat för seminariet är: hur ska vi utbilda de som arbetar professionellt samt de som i framtiden arbetar professionellt med hästar, till att arbeta för respektfull träning av sporthästen i etiken och deontologin av hästsektorn. 

Att Nina kan vara med på det här seminariet, innebär att hon kan sprida vidare kunskapen genom sina kanaler; forskning, föreläsningar och utbildning av ryttare. På så vis kan jag fånga upp det och sprida vidare genom mina kanaler; elever och kunder. 

Vi är på väg mot förbättringar; vi behöver bara fråga oss själva hur och varför vi gör det. 

/Louise ”Lollo” Nyberg

-Arbetar du som ridlärare?
-Ja.
-Heltid?
-Ja.
-Har du fyrtio lektioner i veckan?
-Nej. 

Ha lektioner och rida hästar, ja det gör jag. Samt fodrar och sköter stallet. Lägg till alla arbetsuppgifter som syns (skotta snö, sopa sargväggar, harva banor, STÄDA) samt alla som inte syns (köra hästar till veterinär, skicka hästpass på tilläggsregistrering, mäta ponnyer, besikta hästsläp, inventera utrustning).
Dessutom ska man ha kontorstid (betala räkningar, skicka fakturor, lösa försäkringar, boka hovslagare, beställa från leverantörer) och glöm inte telefontid (hur nu det ska gå till, eftersom vi rider hästar och håller lektioner). 

-Du har inte tid, men du tar dig tid, sa Eva Bengtsson-Lund.
Eva är ridskolechef, examinator av ridlärare över hela landet, håller träningar, stöttar dottern i hennes tävlingssatsning med tre ponnyer, har eget stall hemma, är försäkringsombud och håller träningar flera gånger i veckan hemma hos oss.

HUR hinner hon? 

Jag frågade Erika Hjertén hur hon lyckades med sin vardag. Okänt antal egna hästar, eget stall, tävlade själv, hennes tre döttrar tävlade och dessutom hade Erika ett vanligt jobb. På fritiden har hon startat appen Ridely som används för att logga ridpass.
-Lollo, jag ser livet som ett excel-ark. Sakerna att göra på listan försvinner inte, däremot byter de plats med varandra beroende på hur jag prioriterar.” 

Min chef Linda funderade över hur förmiddagen skulle planeras.
-Den hästen är väldigt svårlastad så jag behöver gott om tid på mig att lasta.
-Vilken tid behöver du åka?
-Klockan 10.30 så jag MÅSTE börja lasta senast kl 10.15.
-Vad sa du?
-Vadå?
-Du säger att hästen är VÄLDIGT svårlastad så då menar du väl inte att femton minuter räcker till lasta?
-Jo i vanliga fall lastar jag ju på fem minuter.

Av ridskolans 45 hästar är typ två stycken svåra att få på en transport.
Den här SVÅRLASTADE hästen tog min chef sju minuter att få in. 

En annan gång blev tidsplaneringen lite rörig på ridskolan. Hästen Quitta skulle på veterinärbesök. Chefen kom iväg lite sent efter strul med fastfruset släp och ringde kliniken för att meddela att de skulle bli sena.
-Ni behöver inte skynda er, ni är de enda som kommer till kliniken för besök idag.
-Va? Hur är det möjligt?
-Alla andra har ringt och avbokat sina besök på grund av den snöstorm som pågår ute.

När chefen var klar på kliniken insåg hon att nästa tidsplan var på väg att spricka. Hon skulle inte hinna hem och lämna Quitta innan den tid hon hade bokad för att besikta hästsläpet. 

Hon löste det genom att åka raka vägen till besiktningen.
-Hej, ursäkta att jag är lite tidig. Kan ni ta emot oss ändå?
-Ja, det går bra.
-Vad bra, det är bara ett litet problem.
-Vadå?
-Jag har en häst i släpet.
-Du kan INTE besikta ditt släp med EN HÄST I!
-Nej jag vet.

Den lösningsorienterade chefen lastade ur Quitta intill en rondell och bensinmack i snöstorm. Quitta är inte känd för sitt lugna temperament men hanterade det fint. Släpet blev godkänt, tack och lov. 

Min chef har fått mig att skratta vid fler tillfällen. Hennes besök hos frisören:
-Hej, jag har precis hunnit rida min häst och ska sitta på nästa om 1,5 timme.
-Menar du att jag ska klippa, färga och föna på 60 minuter?
-Går det?
-Inga problem. Med ditt tempo skulle du nästan behöva schemalägga dina toalettbesök också.
-Ja, dit tänkte jag gå när du satt i färgen.
-Vad sa du?
-Och då går jag ju ändå förbi kassan, kan vi ta betalningen då så den är klar?

Väl tillbaka i frisörstolen så öppnade chefen en app i sin telefon med ett sju minuter långt meditationsprogram. Skönt, då var det avklarat för dagen. 

Ibland oroar sig min chef för hur vi i personalen påverkas av hennes ”flexibla tempo”.

För egen del kan jag säga att; du kan vara lugn, du inspirerar mig!

/Lollo

På Hufvudsta har vi en ridskolehäst som heter Lavina. Hon är drygt 170 centimeter i mankhöjd, mörkbrun utan tecken och född år 2002. 

I många år har hon stått på ridskolan, briljerat i hoppning, visat upp sig i dressyrstarter och legat på två hjul i kurvan på hopptävlingar; vilket har gett rosetter.

Ett sto som ingen kan säga till, som aldrig låter sig bestämmas över, som fått ryttare att ödmjukt erkänna att ridning är en svår konst samt fått elever till glädjetårar när de hittat facit på hur Lavina vill bli riden. 

I takt med att Lavina blivit äldre så har hon också börjat bestämma vilka lektioner hon ska medverka på i sitt arbetsschema.

Det har visat sig att Lavina tycker bättre om att gå på ponnylektioner än storhästlektioner. Tempot är lägre, barnens framåtdrivande hjälper tydligare samtidigt som de har en mjuk kontakt med munnen. Dessutom trivs hon bra med att gå på led och slippa ta täten. 

På personalmöten har vi diskuterat Lavina. Hon har ju trots allt blivit äldre, lite mer stel och blivit mer begränsad med vilka lektioner hon vill vara med på.

Därför kändes det rätt att försöka låta Lavina gå i pension. 

Efter sommarbetet kom Knut fram till mig. En liten kille som rider hos oss och tillhör Lavinas fanclub. 

”Var är Lavina?”

”Hon är hemma hos Catharina” svarade jag och hoppades på inga följdfrågor. 

”När kommer hon hem?”

”Det är inte bestämt ännu.” 

Planen var att medan vi letade efter Lavinas nya hem som pensionär, så fick hon vara hemma hos Catharina under tiden.

Hästgård med ett litet, lugnt stall. Hästkompisar och större hagar än hos oss. Kunna rida ut, stor ridbana och femstjärnigt omhändertagande. 

Lavina bestämmer vilka lektioner hon vill gå och vilka elever hon trivs med. 

Louise Nyberg om sin arbetskompis

Det skulle snart visa sig att Lavina inte visste hur bra hon hade det där. Hon ville inte tas in själv till stallet, ridas ensam på banan eller i skogen, lämnas i hagen när någon häst skulle ridas och gillade inte heller när flocken splittrades åt olika håll. 

Spekulanterna var inte intresserade av en före detta ridskolehäst på högvarv som saknade att gå på led. 

Vi gav försöket ett par månader. Men Lavina hade bestämt sig. Hon ville åka hem igen. 

Hon klev ur transporten på ridskolans stallplan, förvirrad och fortfarande uppe i varv men gnäggade samtidigt igenkännande efter sina kompisar. Inne i boxen hade hon svårt att få ro till att äta. 

Det tog två dagar och jag saknade en häst till våra yngsta elever på ridskolan; hästlekis. De nya ponnyerna var fortfarande för känsliga för att kunna gå lektion med de barnen. 

”Kan jag ta med Lavina på hästlekis?” Frågade jag min chef som undrade om det verkligen var en bra idé. 

In i ridhuset kliver Lavina, står snällt på medellinjen med sina arbetskollegor och styr sedan runt med ett litet barn på ryggen. Det ser ut som hon aldrig ens varit ifrån ridskolan. 

Nej, Lavina trivdes inte med pensionärsliv. Faktum är att hon styr hela ridskolans verksamhet… 

Lavina bestämmer vilka lektioner hon vill gå och vilka elever hon trivs med. 

Hon har mer eller mindre alltid haft samma box på anläggningen för annars blir hon stressad. 

Hon godkänner vilka som får vara hennes boxgranne och hon avgör vilka som får dela hage med henne. 

Jag känner kärlek för den här ridskolehästen; speciellt när ridskolebarnen berättar att Lavina brukar sänka halsen när de ska nå att sadla och tränsa. Samma häst som de vuxna eleverna haft svårt att tränsa. 

Det är fler som känner som jag, för senaste julshowen blev hon framröstad till årets häst. 

Idag är Lavina 21 år gammal. Med de yngsta nybörjarbarnen travar hon så fort med spetsade öron att de knappt får stopp. På hopplektionerna vägrar hon acceptera att benen numera är stela; hon ger allt och tar travbommarna som galoppbommar.

Visar största tålamod när barnen borstar och kratsar hovar. 

Och vi har ingen aning om hur länge hon planerar att fortsätta vara ridskolehäst.

Vi hörs!

Lollo