Se små signaler och lös stora problem

– Alla hästar jag tränat har lärt mig något, säger Yvet Blokesch. 

– Många av dem jag träffade på precis i början och upplevde som väldigt svåra, skulle nog kännas enkla i dag. Jag har alltid haft rätt hästar vid rätt tid i livet, hästar som varit på gränsen till att vara för svåra, så jag har tvingats lära mig mer. 

Jag hjälper hästen att hitta en väg ut. Då fastnar vi aldrig i beteenden vi inte vill ha.

Trots att hon jobbat med många hästar som klassats som både svåra och farliga har hon sällan skadat sig.

– Jag oroar mig aldrig när jag jobbar med hästarna, inte ens de riktigt svåra. Framför allt för att jag alltid ser till att ta ett steg i taget och ha kontakt med hästen hela vägen.

Hon förklarar att A och O i hästträning, och inte minst problemlösning, handlar om att ligga steget före.

– Jag känner alltid av vad hästen ska göra sekunden innan den agerar. Det här kan se lite magiskt ut när man tittar på utifrån, men det handlar egentligen bara om att läsa av hästen. Eftersom jag kan förutse vad den ska göra härnäst så kan jag också lugna ner den redan innan den reagerar, säger hon.

Flera lösningar

Sitter hon på en häst som stegrar är hon till exempel noga med att inte reagera och på så sätt sätta mer press på hästen. I stället fokuserar hon på vad hon vill att hästen ska göra härnäst. Hon säger aldrig nej, utan ger hellre förslag på andra alternativ.

– Jag hjälper hästen att hitta en väg ut. Då fastnar vi aldrig i beteenden vi inte vill ha.

Yvet förklarar att en häst som är på väg att bocka antagligen kommer att svara med att bocka kraftigare om vi försöker dra upp huvudet och driva framåt. Därför kan det vara bättre att ge den ett annat alternativ.

– Om hästen är på väg att bocka så ber jag den att öppna upp lite i fram samtidigt som jag tänker på att rida framåt. Med det säger jag till hästen att ”Hej, jag märker att du inte känner dig helt okej just nu, här har du ett annat alternativ”. Jag förbjuder inte hästen att bocka utan föreslår bara en annan väg.

Yvet förklarar att just bockande hästar ofta sitter fast i bogarna. Därför gäller det att hjälpa dem öppna upp bogarna.

– Om jag bara ber hästen om att gå framåt utan att öppna upp bogarna, så ber jag om mer av det hästen redan tänker på och får alltså fler bockningar. 

– Och om hästen inte är redo för att svara på det sätt jag vill så ser jag alltid till att bekräfta hästens känslotillstånd. ”Jag ser att du reagerar nu och att du inte klarar av att göra det vi tänkt oss”. Om det behövs så tar jag några steg tillbaka.

Hästen kan vara missförstådd

Yvet berättar om det välstammade dressyrstoet Madelief, som fått rykte om sig att vara oridbar efter att hon rest sig och slagit runt med flera proffstränare. När stoet kom till Yvet hade hon inte blivit riden på länge. Målet var att Yvet inte bara skulle rida in henne, utan också visa henne på dressyrbanan innan Madelief skulle gå in i avelsboxen.

– Jag märkte direkt att hon var en väldigt snäll och missförstådd häst. Jag började om från början för att få henne att känna att hon kunde lita på mig och att jag lyssnade på henne. Vi började jobba med frihetsdressyr och till en början svarade hon inte. Hon hade förlorat känslan av att livet hade mening.

Efter flera misslyckade inridningar med allt hårdare tag och inspänningstyglar hade Madelief lärt sig att stänga av, ingen lyssnade ju ändå. Yvet upplevde att stoet till slut blivit så desperat att hon inte sett någon annan utväg än att resa sig och slå runt för att bli av med obehaget.

– Hon var väldigt stängd, men när hon öppnade upp mentalt började hennes kropp också slappna av. Till en början ville hon inte gå fram alls. Hon hade så dåliga erfarenheter av ryttare, att om jag bara suttit på henne och bett henne gå så hade hon kastat sig direkt. Därför bad jag henne bara om saker hon klarade av.

Bättre kommunikation

Yvet började med att styra utan att använda skänklarna.

– När jag böjde henne i nacken och märkte att hon följde mina hjälper så frågade jag om hon kunde öppna upp framåt. Jag bad henne röra sig framåt med lös tygel genom att använda mina vikthjälper, inte skänklarna. Så fort hon gav mig en minimal reaktion så berömde jag henne. Det handlade inte ens om att hon tänkte framåt, hon fick beröm bara hon sneglade mot mig. Jag ville se att vi kunde kommunicera.

Så fort Madelief tog ett litet steg nöjde sig Yvet med det. Att ge trygghet genom att visa att ett steg framåt inte betydde att hon skulle bli pressad att ta fler var viktigt.

– Så snart hon märkte att jag inte pressade henne började hon slappna av. Strax därefter började allt fungera och hon har inte visat sitt problembeteende sedan dess. 

– Att rida in på dressyrbanan och prestera med en häst som klassats som problemhäst var väldigt roligt!