Yvet Blokesch: ”I vanlig dressyr vill du ha kontakt med hästens mun. Det går inte ihop för mig”

Det är en blåsig dag i Zwolle i Nederländerna, men Yvet Blokeschs anläggning ligger tyst och stilla. Hästarna tuggar hö i sina hagar och de enda som rör sig över stallplan är Yvet själv och de två glada hundarna Roger och Indy.

Med ett stort leende och fast handslag hälsar Yvet välkommen och visar in i fikarummet med utsikt över manegen. Efter lite strul med kaffemaskinen står två rykande muggar på bordet och den kortbente taxkorsningen Roger tar snabbt plats i mattes famn för en stunds kel.

Älskar frihetsdressyr

Yvet är mammaledig. I maj föddes sonen James under dramatiska former när han bestämde sig för att komma tre månader för tidigt, så Yvet och hennes partner Jacco fick tillbringa försommaren på sjukhuset. I mitten på sommaren fick James så äntligen komma hem och sedan dess njuter Yvet av att för första gången i livet dra ner på tempot. Äntligen kan hon på allvar ta sig tid för sina egna hästar. Efter att i många år ha varit upptagen med att lösa problem åt andra hästägare ser Yvet nu fram emot att få lägga mer krut på att själv utvecklas som ryttare.

– Jag försöker lära mig mer om frihetsdressyr. Jag älskar att rida frihetsdressyr och få känslan av att min häst verkligen vill vara med mig och mår bra av det vi gör tillsammans. Mitt mål är visserligen att kunna rida Grand Prix på träns, men också med halsring.

Kontakt med munnen

När Yvet ska beskriva hur hon ser på tävlingsdressyren jämfört med frihetsdressyr så säger hon att den stora skillnaden är kontakten med hästens mun.

– I vanlig dressyr vill du ha kontakt med hästens mun. Det går inte ihop för mig. När du har en konstant kontakt så förlorar du ju själva tanken med att kommunicera med små signaler där varje signal betyder något. Om jag ber om samling och känner att hästen kan behålla samlingen vill jag vara helt avslappnad och ge handen för att visa att hästen gör rätt.

Hon säger att det handlar om att ge hästen styrka och självförtroende att bära sig själv och stanna i momenten utan att ryttaren fortsätter att be om det.

– Jag vill ge mina hästar självbestämmanderätt och få dem att känna att de är delaktiga i allt vi gör. Att rida utan träns ger en ärligare bild av hur bra hästen faktiskt kan göra momenten själv. När du rider med träns kan du fuska dig fram lite och bära hästen, men med halsring måste hästen bära sig själv.

Nästan magiskt

Under namnet Feather Light Horsemanship har Yvet gjort sig känd för att få bukt med svåra hästar på ett nästan magiskt vis. Inför publik visar hon hur hon rider runt i bara halsring på hästar som tidigare kastat av alla som försökt sitta upp. Inga problem tycks vara för svåra och hon tar sig an varje ny häst med samma lugn.

Yvets intresse för knepiga hästar började tidigt, kanske för att hon själv inte hade det så lätt under uppväxten.

– Hästarna har alltid varit min flykt. Hemma var det inte så tryggt så jag ville helst inte vara där alls. Hos hästarna fick jag må bra och jag tror att jag längtade efter att få ge tillbaka efter allt de gett mig.

Yvet började rida som femåring och när hon var nio cyklade hon runt och fråga alla hästägare hon kunde hitta om hon fick hjälpa till med deras hästar. De flesta sa nej men till slut fick hon napp. En granne ställde sin shetlandsponny till Yvets förfogande och det var här hon kom att stöta på hästen som skulle väcka intresset för problemlösning. Hästägaren hade också en haflinger som var ganska problematisk och till en början fick Yvet inte hålla på med den alls. Kanske var det just för att hon inte fick, som hon inte ville något hellre.

Stoet gav blodad tand

– När jag blev äldre fick jag mer ansvar och så fick jag äntligen jobba med haflingern. Hon var väldigt speciell men hon inspirerade mig till att hitta alternativa sätt att jobba med hästar. På vårt eget sätt skapade vi ett band och mot slutet blev hon väldigt fin.

Att hjälpa det speciella stoet gav blodad tand. Yvet beskriver hur det gett henne en varm känsla i bröstet som hon ville ha mer av. Med sin första egna häst, skäckstoet Mella, skulle Yvet komma att läsa allt som hon kunde komma över om hästträning. Inspirerad av gamla cowboys red hon runt i westernsadel men skulle kanske mest beskriva sin ridstil som westerndressyr. 

Missräkning i England

Påhejad av föräldrarna, som inte tyckte att hästar var ett riktigt yrke, utbildade Yvet sig till ingenjör – men drömmen om ett liv med hästar ville inte släppa taget. Direkt efter skolan fick hon så nys om ett jobb i England på en stor anläggning som tog hand om misskötta hästar – och iväg for hon. Det som först låtit som ett drömjobb visade sig dock vara något helt annat och redan efter några månader åkte Yvet hem igen.

– Det var en anläggning med 3 000 hästar och även om vi försökte lära alla hästar att låta sig hanteras så fanns det helt enkelt inte tid för varje individ. Alla var väldigt blyga och många hade blivit misshandlade innan. Träningen handlade mest om att få på en grimma och hantera dem så pass mycket att de kunde få sina nödvändiga vaccineringar och behandlingar.

Yvet lyckades inte vänja sig vid att aldrig få lära känna hästarna ordentligt. Tillbaka i Nederländerna kände hon sig vilsen. Men Mella stod inackorderad i ett större stall och snart började andra i stallet visa intresse för Yvets sätt att jobba med stoet. Där och då såddes fröet till det som så småningom skulle blomma ut i Feather Light Horsemanship. 

Ryktet spreds på Youtube

Fler och fler frågade om inte Yvet kunde hjälpa dem och hon printade reklamblad om gratis lektioner och lade i brevlådorna i grannskapet. Hon erbjöd alla kunder en överenskommelse om ”No cure no pay”, vilket innebar att de bara betalade om hon lyckades lösa problemet.

I samma veva startade hon sin första serie på Youtube där hon visar hur hon jobbar med en problematisk häst och snart hade hon fått rykte om sig att reda ut de flesta hästproblem. 

Fler kundhästar innebar att Yvet fick leta efter ett stall där hon kunde ha flera boxar och så hamnade hon på samma anläggning som Will Rogers och Anna Blomgren. Yvet och Will visade sig dela synen på hästträning och blev snabbt goda vänner. Sammanlagt hann Yvet flytta till fyra olika stall med alla sina träningshästar innan hon och partnern Jacco år 2018 till slut köpte sin första egna anläggning. Gården hon köpte bestod då av några nedgångna byggnader men steg för steg har paret renoverat och i dag ståtar här en modern anläggning med både ridhus, rundcorall och utebana. 

Öppna träningar

Yvet håller öppna träningar varje månad där hon tränar hästar inför publik, hon tar emot hästar för inridning och problemlösning när hon hinner, håller clinics och gör uppvisningar på stora tävlingsplatser. Hon har också startat Featherlight Academy, en online-plattform där ryttare från hela världen kan ta del av hennes träningstips och kurser.

– Featherlight Academy var ett väldigt bra drag, både för mig och mina elever. Det är för många som vill komma och träna och min tid är begränsad men med onlineträningen kan jag nå många fler.

Vill vi ha en bra kontakt med våra hästar måste vi visa dem att vi lyssnar när de kommunicerar. 

Yvets träningsfilosofi bygger på att ryttare måste bli bättre på att läsa av hästarna och kommunicera med dem. Som ryttare går vi oftast in i träningspasset med tanken att vi ska träna hästen till att bli den vi vill att den ska vara. Den här inställningen blir problematisk för våra hästar, menar Yvet.

Hon säger att av de hundratals problemhästar hon jobbat med under åren så har alla haft samma grundproblem. De känner att de inte kan kommunicera med oss, eftersom vi inte lyssnar.

”Hästarna ger upp”

– Hästar är väldigt snälla och försöker alltid göra rätt men när de inte förstår och inte lyckas klura ut vad det är vi vill så ger de upp. Jag försöker alltid få dem att öppna upp så att de vågar söka efter lösningar igen. Jag gör det genom att visa dem att de kan kommunicera med mig på sitt eget vis, förklarar hon. Hästen gör allt av en anledning och för oss som ryttare gäller det att både bli mer lyhörda för hästens alla små signaler och medvetna om vilka signaler vi själva sänder ut.

– Vi ger så många omedvetna signaler. Vi är också ofta någon annanstans i tank-en och det gör att vi inte alltid är så tydliga. Hästar läser av vårt kroppsspråk och energin vi förmedlar. Vill vi ha en bra kontakt med våra hästar måste vi visa dem att vi lyssnar när de kommunicerar. Först då kan de också förstå vad det är vi vill.

Jag tror det skulle innebära en stor skillnad för hästarna om vi lärde oss att lyssna mer och kräva mindre.

Yvet säger att vi många gånger missar att våra hästar försöker kommunicera med oss och att de ofta blir ignorerade när de visar att de lyssnar.

– Om vi inte ser att hästen reagerar på våra små signaler slutar den att lyssna när vi viskar och börja bara reagera när vi ger stora signaler. Jag tror det skulle innebära en stor skillnad för hästarna om vi lärde oss att lyssna mer och kräva mindre.

Ofta saknas kontakten

Genom åren har Yvet arbetat med alla slags hästar och oavsett om det handlar om en som reser sig eller en som är rädd för ryttare så har alla problem sin början i att hästen inte känt sig lyssnad på.

– Redan när hästen kliver av trailern kan jag se var problemet ligger. Det saknas kontakt mellan häst och ryttare. Ofta upplever jag också att hästar fungerar väl om de rids på ett och samma sätt så att de kan luta sig mot att göra precis det de lärt sig. Men, så fort något litet i deras rutiner ändras dyker problemen upp.

Hon säger att det finns tydliga och mindre tydliga problem. De stora problemen är lätta att se. Hästen reser sig, bockar eller vägrar gå fram. Men innan vi nått dit har hästen på alla sätt försökt förmedla att den inte är okej, vi har bara inte hört den.

– När hästen visar så stora reaktioner så skriker den åt oss. Hästen skriker eftersom vi inte lyssnar när den pratar. 

Söker inre ro

– Problemet börjar långt tidigare. Vår relation med hästen handlar om allt från hur vi hämtar in den från hagen, hur vi närmar oss den i boxen till hur vi promenerar med den. Om jag får hem en häst som reser sig så börjar jag jobba med allt runtomkring och för det mesta räcker det för att få hästen att sluta resa sig. Om jag visar hästen att det inte är nödvändigt att skrika längre så kommer hästen också sluta skrika.

Yvet förklarar att våra hästar hela tiden söker efter en inre ro. När deras mest basala behov är uppfyllda så är det ro och trygghet som står högst upp på önskelistan. Att bli lyssnad på och förstådd är ett måste för vem som helst för att må bra.

– Om vi har en öppen relation med våra hästar där vi visar att vi lyssnar så kommer de alltid leta efter rätt svar. Om hästen känner att den har tillåtelse att visa vad den känner kommer den känna sig lugn. Då vet hästen att den inte måste skrika och överreagera. Känn efter själv. Om du inte känner dig okej, hur känns det om du kan berätta hur du mår och blir hörd jämfört med om du bara håller allt inne?

Blåögt föl

Att jobba med häst är en livsstil och vi måste se våra hästar som relationer vi har hela tiden, inte bara inne på banan, menar Yvet. Hon pratar med inlevelse och blir märkbart rörd när hon minns hästar som hon känt extra mycket för.

När vi går ut för att fotografera visar hon glatt upp Ivy, Mellas första föl som föddes i samma veva som James kom till världen. Ingen annan än Yvet själv och hennes anställda får dock gå in i hagen. Hon förklarar, lite ursäktande, att hon är så väldigt mån om att det blåögda lilla fölet ska få bästa möjliga start i livet och slippa dåliga erfarenheter av människor. 

Obekväm framför publik

Yvet visar vant upp sina hästar i frihetsdressyr, både uppsuttet och avsuttet, och när hon står med två lösa hästar på utebanan frågar hon om vi inte ska ta en bild när hon står med en fot på vardera häst.

En stor del av Yvets marknadsföring handlar om att stå framför kameran och att rida inför publik. Det senare är dock något hon fortfarande inte riktigt vant sig vid. Träningskvällarna hemma i ridhuset går väl an. Där får publiken hänga med under ett vanligt träningspass, men uppvisningarna är något annat.

– På träningarna kan jag jobba med hästen så som jag alltid gör och visa hur min process faktiskt ser ut. Men att rida shower till musik… Jag älskar det och efteråt känns det härligt men i stunden skulle jag helst vilja slippa vara nervös. Det är inte min favoritgrej. Jag vill bara vara ett med hästen och att rida inför publik känns alltid lite obekvämt.

Visst är det bra att vi granskar sporten, men det är inte rimligt att tro att vi kan ligga på topp varje dag. 

Rädslan för att göra misstag inför en stor publik finns också där i bakhuvudet. Själv har hon inget emot att göra misstag, misstag gör alla. Men hon vet hur hårt andra dömer.

– Jag tror att våra toppryttare känner av det här en hel del. Visst är det bra att vi granskar sporten, men det är inte rimligt att tro att vi kan ligga på topp varje dag. Det klarar varken vi eller våra hästar.

– För egen del försöker jag alltid fokusera på det som gick bra. Det viktigaste för mig är att jag är ärlig och rättvis mot min häst vare sig vi har publik eller inte, konstaterar hon, men säger samtidigt att det är en svår balansgång. Om hästen har en dålig dag på hemmaplan kan Yvet välja att ta en paus i träningen men på en show med tusentals åskådare fungerar det inte riktigt så.

– Om min häst blir lite rädd så skulle jag helst vilja ta en stund och stå helt still med hästen och låta den hitta sitt inre lugn, men på en show måste jag rida vidare. På en clinic kan jag ta mig tid att göra vad som är rätt för min häst och även förklara för publiken varför jag gör som jag gör.

Finnas där för hästen

Hon säger att det som är viktigast i slutändan är att hennes hästar alltid vet att de kan vända sig till henne när de känner sig osäkra.

– Du kan omöjligt förbereda hästen på alla situationer som kan uppstå, men du kan träna hästen till att veta att du alltid finns där för den och hjälper den igenom allt.

Samtidigt som hon allra helst jobbar på sitt eget sätt så älskar hon dressyr och drömmer om att rida Grand Prix.

– Men framför allt vill jag göra riktigt svår dressyr på halsring. Vi ser ofta ryttare som rider på hög nivå och för skojs skull gör en linje byten på halsring. Men, det är stor skillnad på att göra ett inlärt moment utan träns och att lära in momentet från grunden utan träns. Att lära in allt på halsring kräver en helt annan kontakt. Att kunna rida ett helt Grand Prix-program på halsring vore fantastiskt!

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 7/2025.