Något som nog inte bara slagit mig genom åren är hur ödmjuka och självkritiska de bästa ryttarna i världen är. Oavsett om det gått bra eller dåligt står de där och summerar sin dag på banan med ungefär samma minspel och ton. Det skylls i princip aldrig på hästen. Ryttaren tar alltid på sig de eventuella misstag som begåtts. Det verkar heller inte spela någon som helst roll hur mördande konkurrensen är mellan de bästa ryttarna i världen. Glatt sitter de bredvid varandra och delar ut berömmande ord sinsemellan under presskonferenserna.

Gott så.

Eller är det verkligen det?

Är det bra för ridsporten att alla på toppen alltid verkar så himla nöjda med allting?

I en sport där allt annat än just den sportsliga delen av sporten de senaste åren utvecklats till en storm av känslor, åsikter, ilska och drev känns det som att gänget som frontas av ryttare som Henrik von Eckermann och Peder Fredricson befinner sig i stormens öga. Där de och alla andra världscupryttare befinner sig kan jag ofta sakna det som kryddar andra sporter.

Känslorna.

Att det kokar till ibland.

Att någon till slut får nog, får ett utbrott eller kommer med ett noga genomtänkt utspel som skapar rubriker.

Inte heller skymtar jag någonting av de psykologiska tjuvnyp och trix som i många andra sporter, även individuella, ingår i spelet. Lite nålstick här och där i syfte att få konkurrenter att tappa fokus. Lite kaxiga kommentarer till höger och vänster. En tränare som går ut och sågar en konkurrent.

Givetvis snackas det bakom kulisserna och givetvis har varje ryttare motståndare som hen tycker mer eller mindre bra om – men ingenting av detta tycker jag mig se utåt. Bilden av one big happy family dominerar det jag ser.

Kort sagt är min bild av världseliten i ridsport att ryttarna visst kan bli arga – fast bara på sig själva. Aldrig på hästen, aldrig på konkurrenterna. Det tycks vara en sport som saknar både badboys (extremt vanligt i andra sporter) och badgirls (ovanligt men förekommer i andra sporter) och är en sport där de heta känslorna utspelar sig så långt bort från tävlingsarenorna det går att komma.

Detta – den obefintliga kritiken i det sportsliga – avspeglas även i synen på journalistiken kring ridsport. Jag menar: Om Sverige förlorar med 1–6 i hockey-VM i en match man förväntats vinna vet alla vad som väntar. Det blir sotsvarta rubriker och svavelosande analyser i media där avgångar krävs – och ingen tycker att det är konstigt. I fotboll går det kanske en positiv text på tio kring vårt nuvarande landslag. Kritiken och känslorna är legio.

I ridsport? Där går det knappt att beskriva Henrik von Eckermanns OS-final som ett misslyckande, än mindre beskriva det som vad det egentligen var: ett fiasko. Trots att han själv beskrev sin insats som ”skamlig” ville ridsportpubliken knappt acceptera att insatsen varit svag. Och att media publicerar den mest talande av OS-bilder, tagna sekunderna efter att han fallit av Kingen, var helt plötsligt oförlåtligt. Det är utan tvekan topp tre av de mest surrealistiska publika reaktioner jag sett i hela mitt liv. Men mot bakgrund av det jag redogjort för ovan är det ändå förståeligt, för i ridsport visar vi inga känslor på toppen – förutom när det gått bra.

Mot den bakgrunden var det enormt befriande att se vad som hände i Tyskland i helgen. Vad hade vi – tre nollor totalt i Stuttgart?

Skulle alla bara lyfta på hatten, låtsas som att det regnar och gå vidare?

Nej.

Först gick Lotta Björe bananas i SVT, tog fram den grova klingan och sågade sönder hela banupplägget.

Det var upplyftande att någon äntligen kunde säga att kejsaren var naken.

Sedan tog Peder Fredricson vid, skruvade lite på locket till Pandoras ask och gnällde milt men ändå glasklart på banbyggaren. Turligt nog råkade von Eckermann stå bredvid och lyssna på Peders intervju. Han måste ha blivit taggad av det han hörde, för så fort han fick på sig sitt headset kom det, äntligen.

Utbrottet.

Jämfört med andra sporter kan det knappt kallas för ett utbrott, men med ridsportmått mätt var det närmast vulkaniskt:

– Fanns det gula kort för banbyggare skulle hon ha ett i dag.

Känslor. Kritik. Till och med lite kontrollerad ilska. Och denna gång var det inte känslor, kritik och ilska som riktades inåt, mot honom själv – utan utåt, mot något annat. I mina ögon är det ett väldigt gott tecken. Fler gula kort, tack! Gärna något rött också. De heta känslorna behövs, även på toppen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Som Växjöbo sitter jag här i dag och mår alldeles utmärkt. Just nu känner jag mig både stolt och glad över att bo i det som åtminstone för närvarande måste vara Sveriges utan tvekan hetaste idrottsstad. På Stora Valla i Degerfors i lördags var vi fyra utsända från Smålandsposten som bevittnade när Östers IF, efter elva långa år av ökenvandring, äntligen tog klivet tillbaka till fotbollens allsvenska. Östers uppflyttning betyder att Växjö, med sina blott 97 000 invånare, har lag i högsta serien i hela fem sporter. Förutom Öster har vi Växjö Lakers (hockey), Växjö DFF (fotboll), Växjö Vipers (innebandy) och Åby/Tjureda (bandy).

Nu pratar jag om elitidrott. Den som syns och hörs mest, den som lockar publiken och sponsorerna och skapar rubriker och diskussioner. Elitidrotten är en underhållningsindustri, den är toppen på pyramiden och den finns där av en anledning: delarna som ligger under toppen. Den delen får inte lika många rubriker och är kanske inte lika spännande som toppen, men minst lika viktig.

Jag har genom åren sett småfinurliga dekaler och föreningsmotton av typen ”Bredden är toppen” och jag kan egentligen bara hålla med. Grunden för framgångar på toppen är pyramidens undre delar, bredden, och det är den jag funderat på i veckan, parallellt med alla elitframgångar jag fått bevittna.

Är ridsportens bredd tillräckligt bred?

Jag tycker inte att den är det och Svenska Ridsportförbundet verkar vara av samma uppfattning. På något annat sätt kan jag inte tolka förbundets föredömligt snabba utredning och kommande ändringar i TDB genom att införa nollstjärniga tävlingar. Det är ett initiativ som gör det brutalt mycket enklare och väldigt mycket billigare att komma igång som tävlingsryttare. Visst kan man tycka att det till stor del påminner om pay and jumps and rides, men här pratar vi ändå om förbundssanktionerade tävlingar med resultatlistor, prislistor och ärevarv. Det är en stor skillnad och det viktigaste av allt: det är en nyhet som breddar bredden.

Finns det mer att göra för att ytterligare öka bredden?

Det är klart att det gör. Jag hade själv äran att få intervjua tre ridande tjejer i veckan: Nova, Rebecka och Ellen. För ett par veckor sedan fick de vara med om sina livs dittills största upplevelser som ryttare. De fick då rida in i mäktiga Elmia och tävla i en helt unik klass. Smålands Ridskole Equitation heter den och den är precis vad den låter som. Efter att Smålands Ridsportförbund tillsammans med Jönköping Horse Show kläckt idén gick det snabbt från skiss till handling. Ridskole-DM i Värnamo den 22 september utgjorde även kval till Jönköping, dit de fyra bästa ekipagen i kategori B, C, D samt storhäst avancerade.

Kanske är det lätt att tro att ridskoleryttare gillar att träna men inte att tävla. Så är det verkligen inte, kan jag slå fast efter att ha pratat med de tre Växjötjejerna, som alla lyckades kvala in till JHS. Ingen av dem har tidigare tävlat speciellt mycket men alla tre betonar att de älskar att tävla.

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse, beskriver till exempel Nova känslan att få rida in i Elmia inför storpublik.

Ellen säger:

– Det är någonting man aldrig tror att man ska få göra om man inte har egen häst.

Och trots att hennes ridskolehäst blev lite för nervös på tävlingsarena talar Rebecka om att hon fått vara med om sin mäktigaste upplevelse.

Det här är att bredda sporten, det här är att investera i framtiden. Jag kan inte göra annat än att applådera initiativet att låta ridskoleryttare vara med i större tävlingar och jag kan ingenting annat göra än att hoppas att fler arrangörer öppnar för samma möjlighet framöver. Bredden är nämligen toppen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hur mår Ridsportsverige?

Frågan är, det vet vi alla, berättigad. Går saker och ting åt rätt håll efter alla skandaler vi läst och hört om bara det senaste året?

Ja, när det gäller ordet vi alla lärt oss under samma tidsperiod – hästvälfärd – går det definitivt framåt, skulle jag säga. Debatten är igång, flera förändringar är redan genomförda och fler förändringar kommer. Snöbollen rullar – och att den plötsligt ska fastna tror jag inte att vi behöver oroa oss för.

Vad vi däremot behöver oroa oss för är hur Ridsportsveriges hjärta slår. Det negativa med den stora rullande snöbollen ovan är att den skymmer sikten för det som jag tycker är ännu viktigare: att Ridsportsverige mår bra i sin dagliga verksamhet. Det gör inte Ridsportsverige, eftersom dess hjärta slår allt svagare.

Jag talar om våra klubbar, om våra ridskolor och om dess ekonomi. Läget just nu kan jag enkelt beskriva med ett ord: Förödande.

Bara den senaste veckan har den tidning jag arbetar för skrivit om två ridklubbar i kris. Först slog Tingsryds Rid- och Körklubb larm och vädjade om hjälp från både medlemmar (swishinsamling) och kommun (akut ekonomiskt stöd). Swishen har gett strax under 20 000 kronor och Tingsryds kommun har gått med på att förskottsutbetala nästa års verksamhetsstöd redan nu. Det är ett litet plåster på ett väldigt stort sår, en tillfällig lindring. Men: Blir det något Börjes Cup till sommaren? Det får vi se.

Finns vår egen klubb, Växjöortens Fältrittklubb, kvar länge till? Här är turerna många och det skulle krävas många tecken för att gå igenom allt, men enkelt uttryckt är läget akut. Den nya anläggningen är ännu inte färdigställd, trots att Växjö kommun övertagit ägandet, och klubben har, vad jag förstått, skulder som närmar sig miljonen. Trots att man erbjudits halverad hyra finns inga pengar att betala med och en sista utväg blir att hoppas på en ny deal med kommunen.

Är det här ett lokalt fenomen? Inte alls. Det ser precis lika illa ut vart man än tittar. Eller rättare sagt: Om man ser sig omkring och lusläser vad andra lokalmedier rapporterar om upptäcker man snabbt toppen av ett gigantiskt isberg.

I Karlstad har kommunen nyligen räddat Karlstads Ridklubb genom att köpa tomträtter för 1,7 miljoner kronor. Göteborgs stad har lika nyligen delat ut ett krisstöd på totalt elva miljoner kronor till ett antal ridklubbar i kris. Bidrag från kommunen blev räddningen även för Fridhems Ridklubb i Tranås. Nybro Ridklubb säger rätt ut att risken är stor att klubben inte finns kvar länge till.

Klubbarna i Jönköping mår lika dåligt. En riskerar att lägga ner ridskolan medan en annan tvingas ta ut 20 kronor extra i avgift varje vecka av de 350 ridande eleverna för att klara löpande kostnader.

Under sommaren stod det klart att Melleruds ridklubb hotas av nedläggning och att Båstads ridklubb i sista stund räddades från konkurs genom ett amorteringsfritt kommunalt lån. I Hallsta Ridklubb löd sommarens rubrik ”Ridklubb saknar pengar – ny nödplan behövs” och i Lidköping rapporterades det om att Lidköpings Ridklubb räddats av bidrag från kommunen och Sparbanksstiftelsen.

Det här är bara början. Fler rubriker kommer, fler klubbar går på knäna och kämpar dagligen för att över huvud taget kunna ha näsan ovanför vattenytan. Ridsportsveriges hjärta slår allt svagare och den direkta anledningen är given: Folk har inte råd, antalet elever minskar och tiden då det var kö till varenda ridskola är över.

Det här är den utan tvekan viktigaste frågan i Ridsportsverige i dag. Den är till och med viktigare än hästvälfärd eftersom klubbar och ridskolor utan en fungerande ekonomi direkt påverkar hästvälfärden negativt.

Allt hänger ihop, men det är enklare att ändra regler för nosgrimmor än att se till att en klubb har plussiffror på sista raden.

Jag förutsätter att den här frågan är överordnad alla andra på Svenska Ridsportförbundet och jag förväntar mig upprop, debattartiklar och utspel som får betydligt mer genomslagskraft än vad jag hittills sett från förbundshåll.

Det här handlar nämligen om liv eller död för vår sports ideella föreningsliv. Om basen för hela idrottsrörelsen, om sportens rötter.

Lätt för dig att sitta där och skriva, tänker ni med all rätt. Ja, det är lättare sagt än gjort att genomföra en lyckad hjärtoperation på en hel sport. Men det livet lärt mig är att om det finns ett problem bör man inte vara tyst, utan prata om problemet. Det brukar vara en bra början. Det finns såklart ingen quickfix här, givet det faktum att allt blivit dyrare för alla och att då en redan dyr sport som vår drabbas särskilt hårt.

Men svaret och den enda lösningen på problemet här och nu hittar ni i styckena ovanför i den här texten.

Kommunen.

Min uppfattning är att det är alla kommuners skyldighet att hjälpa ideella föreningar när det krisar.

Varför jag tycker så?

D-e-t är enkelt att svara på.

Förutom alla hälsofrämjande aspekter som idrottsrörelsen skänker vårt land och förutom att idrotten är vårt i särklass mest lyckade integrationsprojekt genom tiderna finns det ett annat argument som kan skrivas i siffror.

20 miljarder kronor.

Det är den summan som, enligt Riksidrottsförbundet beräkningar, idrottsrörelsens 800 000 ideella arbete skulle kosta samhället om de avlönades. 20 miljarder kronor. Ta in den, sug på den, känn smaken. Det är Kalle på parkeringen, Lotta i köket och Lisa ute på banan som varit med och gratisjobbat fram den summan.

Därför skäms jag inte ett dugg för att vara av åsikten att mina och dina skattepengar självklart ska användas till att rädda hårt arbetande klubbar som befinner sig i kris. Hörni förbundet – det är hög tid att dra igång det där enorma uppropet nu. Vi kan väl kalla det ”Rädda svensk ridsport”?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vid lunchtid i måndags nådde vi till slut vår destination. 83 mil var tillryggalagda, vårt i särklass längsta avstånd till en tävling hittills. Efter allt stresspåslag och minutiösa förberedelser, marinerade i obligatorisk irritation, var det i en enda lång och behaglig utandning vi anlände till Sundsvall. Allt hade gått bra, förvånansvärt bra till och med. Färden gick lyckligtvis till 80 procent på E4:an, Sveriges i särklass bästa väg, och nu befann vi oss i Bergsåker, den del av Sundsvall där den klassiska travbanan med samma namn är placerad.

Speciellt mycket mer än så kände jag inte till om Medelpads residensstad. Jag är mer bekant med grannkommunen Timrå, där jag bevakat hockey några gånger under åren som sportjournalist. Nu var vi här, vid entrén till Norrland, och pustade ut. Sedan slogs vi av en insikt som blev till en farhåga:

Hur ska detta gå?

Vi noterade nämligen, när vi besökte tävlingsplatsen, att det inte fanns något meetingområde i anslutning till den. Meetingområdet låg istället tre kilometer bort, där shuttlebussar skulle transportera oss och alla andra till och från tävlingsplatsen. Vi parkerade lastbilen vid Bergsåkers IP, där ett annat klassiskt idrottslag jag förknippar med Sundsvall håller till: Selånger. Sedan ville vi genast ta oss upp till tävlingsplatsen igen och ställde oss och väntade på shuttlebussen. Den kom inte. Vi fick då reda på att bussarna inte skulle börja gå förrän under tisdagen. Jag kände tröttheten återvända efter den långa färden. Jag kände kylan tränga igenom vinterjackan. Jag kände den jobbiga känslan av att befinna mig på en ny plats med osäkra förutsättningar.

Farhågan kvarstod: Hur skulle detta gå?

Nu sitter jag här i en gulmålad byggnad som heter Milton och konstaterar att farhågan helt kom på skam. En hjälpsam funktionär lyckades till slut trolla fram en shuttlebuss till oss och därefter har allt gått som på räls. Allt har flutit på. Bussarna går var femte minut och tävlingarna har genomförts helt utan störningar eller förseningar. Maten håller högsta klass, i stallarna är det ordning och reda och hittills har jag inte hört talas om en enda incident.

Det jag slås av häruppe är glädjen hos alla i tävlingsledningen och bland alla de frivilliga hjältar som ser till att allt fungerar. Det finns en vilja att hjälpa och en inställning att ingen fråga är för dum för att ställas. Tvärtom känns det som att jag själv blir nyfiket utfrågad:

”Vad tycker du?”

”Finns det något vi kan förbättra?”

”Säg till om du märker att något inte fungerar”

Sundsvalls Ridklubb har verkligen gjort allt för att se till att alla vi gäster ska få en vecka att minnas  och det är jag väldigt tacksam för. Veckan har därför varit som en välsmakande och behaglig påse Gott & Blandat. Efter tisdagens avslappnade warmup – lugnet före SM-stormen – passade jag och en annan ponnypappa på att unna oss ett alternativt nöje. Timrå råkade ha hemmamatch mot Färjestad i SHL och vi tog plats mitt i den mest fanatiska delen av hemmalagets hejaklack. Där vrålade andra medelålders män ut sin frustration över påstådda domarmisstag och för oss var det omöjligt att hålla oss för skratt. Resultatet i matchen blev ytterligare sten på börda för de tjurilskna supportrarna: Timrå kördes över med 2–5.

Hockeymatchen har följts av två intensiva dagar. LillyBelles SM-debut skedde under onsdagen där ett oväntat stopp på ena långsidan drog ner lite på inverkansglädjen. Hon följde upp med att göra en jättefin runda under torsdagens omgång 2, där en bom föll på det allra sista hindret.

Under torsdagens kväll var det dags för den sorts höjdpunkt jag förstått att alla SM erbjuder: banketten. Även här hade arrangören tänkt till och valt lokalerna med omsorg. Vi var 120 personer som tog plats på fina Clarion Hotel i centrala Sundsvall. Där fick alla lyssna till inspelade hälsningar och kloka ord från Helena Lundbäck, Jens Fredricson och Rolf-Göran Bengtsson samtidigt som vi högg in på en härlig buffé med efterföljande dessert. Efter lite limbo och disco för barnen tackade vi varandra för en mycket trevlig kväll.

I dag är det fredag och efter veckans första och enda sovmorgon avnjuter jag och de andra nu en skön mellandag i väntan på morgonens huvudnummer: SM-finalerna. Vi har nu för första gången fått känna på hur ett SM smakar och vi gillar det. Norrland har tagit oss med vänlighet, glädje och storm och betyget till Sundsvalls Ridklubb kan inte bli något annat än fem hästar av fem möjliga. Tack ska ni ha!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det högdramatiska och direkt avgörande kvalet till ponny-SM som jag berättade om förra veckan borde egentligen sitta kvar i skallen mer än vad den gör. Efter en sådan nervpärs borde man ha rätt att sitta still i minst en vecka och bara ta igen sig. Men riktigt så fungerar inte livet – och absolut inte hästlivet. Och absolut inte när det handlar om att lyckas kvala in i allra sista minuten. Då är det bara upp på hästen igen – bildligt talat för mig, bokstavligt talat för LillyBelle.

Nu har hon och jag precis återvänt från genrepet i Nybro där Oskar, den häst LillyBelle har förmånen att få rida SM på, står till vardags. Det var som ett perfekt genrep ska vara. Det gav en bra avslutande känsla inför det som ska ske nästa vecka.

Då befinner vi oss i Sundsvall och det är därifrån ni kommer att läsa raderna i denna blogg nästa gång. SM känns stort. SM är stort. Och frågan jag tänker ställa här och nu är om SM inte är lite f-ö-r stort.

Vad jag menar med frågan?

Svaret på det är en känsla som under åren förvandlats till en åsikt som sedan lett fram till en ny fråga:

Är det för svårt att kvala in till SM?

Jag ska förklara mer utförligt vad jag menar, men egentligen räcker det att ta en titt på de siffror Svenska Ridsportförbundet gärna skryter med för att hitta svaret. Skrytsiffrorna jag tänker på är de siffror över lokalt aktivitetsstöd (den senaste statistiken från Riksidrottsförbundet, 2022) som visar att ridsport är Sveriges näst största ungdomsidrott. Det är fakta. Efter överlägsna giganten fotboll parkerar faktiskt ridsport som tvåa i listan, före innebandy, hockey och tennis. Det är en imponerande placering och jag förstår varför förbundet gärna skryter med den. Mot den bakgrunden kommer min nästa fråga:

När vi har landets näst största ungdomsidrott att skryta med – varför lyckas då bara 20 ryttare i hela Sverige kvala in till B-ponny-SM?

Om vi för en gångs skull också ska räkna åldersklasser är B-ponny avsett för pojkar och flickor i åldrarna 10-13 år. Det är fyra årskullar, där killar och tjejer dessutom tävlar mot varandra i samma klass, och 20 unga ryttare är de enda som anses vara tillräckligt kvalificerade för att rida ett SM. Det ger ett snitt på FEM ryttare i varje åldersklass. Nu har jag inga siffror från Riksidrottsförbundet som jämför antalet deltagare i SM för olika sporter, men jag kan inte tänka mig att det finns någon annan sport där bara fem eller färre per åldersklass, dessutom inkluderat b-å-d-e tjejer och killar, är med på ett SM.

För mig är svaret på frågan givet. Ja, det är alldeles för svårt att kvala in till SM. Det är deltagarsiffrorna ett bevis på. I vår sport, där tävlingsdeltagandet sjunker som en sten (jag hör att det viskas om ytterligare dramatiska nedgångar under 2023 och 2024), är det dessutom mycket som talar för att det vi ser är en tydlig och fortsatt trend. Bland reaktionerna på en text om minskade starter som jag skrev här i somras bekräftades känslan av en som arbetat med ponny-SM utomhus i Henriksdal. Även där noterades betänkligt krympande startfält.

Bör vi ta tag i SM och göra det mer lättillgängligt?

Jag tycker det, och det går om man vill. Regelverket kan göras mindre strängt. Måste man fixa tre Msv-nollor och jaga Msv-klasser över halva Sverige (med allt vad det innebär i kostnader) eller kan det räcka med två eller bara en nolla? Kan det vara okej att kvala i avdelning B? Wild cards – som är vanligt i till exempel tennis – kan det delas ut till några ryttare som varit nära att kvala in, men fallit på den berömda mållinjen?

Måste ett SM avgöras på den svåraste klassnivån eller kan man sänka hindren fram till finaldagen? Jag menar: Bästa ekipage vinner ju ändå – varför då inte låta 40 eller 50 ekipage vara med och konkurrera istället för 20?

Regelverket i dag känns tyvärr lika svartvitt som när det en gång i tiden utformades (av några militärer, förmodar jag).

Jag hade inte delat de här tankarna om LillyBelle inte lyckats kvala in. Då hade jag riskerat att framstå som en gnällig dålig-förlorar-farsa och jag lovar att det är jag verkligen inte. Är du inte tillräckligt bra kan du inte skylla på regler eller kvalmekanismer. Det är en självklarhet alla måste hacka i sig och ingenting att tycka synd om sig själv för.

Regler är regler. Det som oroar mig är att reglerna är onödigt krångliga och kvalmekanismerna i många fall onödigt svåra för att göra ett ponny-SM till den stora folkfest det alltid borde vara. Med det sagt ska jag njuta av varje sekund under den kommande veckan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är söndag och klockan är exakt 10.35. Jag vet det, därför att jag i samma ögonblick tittar i min telefon. Det finns nämligen en anledning till att jag vill veta vad klockan är. Jag befinner mig på framridningen hemma i Abena Arena i Växjö.

Tio minuter kvar, tänker jag.

Tio minuter kvar till start.

Sedan händer det.

Doris, som håller i Oskar medan LillyBelle och Malin går banan, höjer plötsligt på ögonbrynen och säger:

– Tränset gick av!

Jag står först bara och stirrar på henne. Fattar inte vad som händer, om Doris skämtar eller inte.

Hon skämtar inte. Tränset h-a-r gått av. Tränset är sönder! Tränset kan inte användas och det är tio minuter kvar till start. Jag vet att träns kan gå av, jag vet att det inte är så himla viktigt att komma till start alla gånger men den här gången vet jag att det är viktigare än någonsin för LillyBelle.

Det är den sista dagen att kvala till ponny-SM och det är den absolut sista chansen för henne och Oskar.

Två nollor har de sedan tidigare, en tredje behövs och den här dagen ska allt ställas på sin spets.

Nolla eller försvinna.

SM eller inte.

Chansen finns – och så går tränset sönder med tio minuter kvar.

Panik. Stress. Förtvivlan. Vad göra? Jag börjar med att springa in till LillyBelle och Malin mitt under bangången, dra av plåstret direkt och meddela den förfärande nyheten.

Chocken är total.

LillyBelle, som varit fullt fokuserad på att lära sig banan, bryter ihop. Malin söker genast lösningar. Själv känner jag mig bara maktlös och handlingsförlamad. Ska LillyBelle inte ens få chansen? hinner jag tänka tillsammans med en massa svarta tankar.

Då kommer överdomaren Maria Rålin förbi. Med lugn och engagerad röst ber hon oss att försöka slappna av. Hennes närvaro får effekt. Mitt i känslostormen ger det ett litet hopp mitt i den plötsligt uppkomna hopplösheten. Maria lovar att hålla några minuter på starten och säger att hon ska meddela domartornet. Jag vet inte hur lång tid som passerar. Två minuter? Tre? Fyra? Jag vet bara att Malin kommer tillbaka med Karin Klevegård bredvid sig. Karin är ryttare, tränare, ordförande i Växjöortens Fältrittklubb – och en fixare av rang. Jag vet som sagt inte hur många minuter som passerat men plötsligt har Karin och Malin trollat fram ett träns ur hatten.

Passar det? Kan Oskar ha det? Det verkar så. Karin byter ut bettet till Oskars eget. Hon knäpper remmarna medan vi står tillsammans med Maria Rålin och hoppas på det bästa. Till slut sitter det. Ekipaget är klart för start och den fruktansvärt stressiga kvart som drabbat oss har suddat bort tankarna på det jag verkligen fasade för när jag vaknade på söndagsmorgonen:

Vågar jag verkligen titta när LillyBelle rider?

Och vågar jag stå och kolla nu, efter allt som hänt och med ett nytt träns?

Pallar LillyBelle ens att rida in efter känslostormen, som måste ha fått henne att helt tappa fokus?

Jag vågar.

Jag tittar.

Och jag blir aldrig riktigt klok på hur LillyBelle verkar sakna en spärr när det gäller att bli nervös när hon väl fått startsignal.

Fokuset är totalt.

Flashbacks från Scandinaviums semifinal i Sverigeponnyn – mitt livs mest nervösa minut – gör sig påminda.

Då handlade det om det största Angelo gjort.

Nu handlar det om den ritt som kan bli det överlägset största LillyBelle gjort.

Trots att det ser otroligt bra ut när det lilla ekipaget börjar avverka banan vet jag att den här sporten är så djävulskt konstruerad att ett litet fjantigt misstag på sista hindret kan sabba allt.

Plötsligt är LillyBelle och Oskar framme vid det.

Vid det sista hindret.

Sekunden senare tappar jag det totalt. Jag vrålar ut min glädje, sträcker upp armarna i luften och ser förmodligen otroligt töntig ut.

Men vet ni – i det läget skiter jag fullkomligt i om jag är en fånigt glad tönt som vrålar lika högt som en berusad fotbollssupporter vars lag precis avgjort matchen på stopptid.

De gjorde det! LillyBelles SM-dröm har gått i uppfyllelse! Hur ska man kunna reagera på annat sätt än att vråla då? Jag drabbas av ett sådant inre lyckorus att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Jag kramar överdomare Rålin – vilken sympatisk hjälte hon är med sitt lugn och sin hjälpsamhet. Jag får sedan syn på Karin Klevegård och kramar även henne – vilken enastående insats, vilket lugn och vilken handlingskraft hon visat mitt i vår totala panik.

Tack Maria! Tack Karin! Och ett stort fett grattis, LillyBelle! Grymma unge – nu blir det en resa till Sundsvall istället för bus eller godis på Halloween.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag har begränsad erfarenhet av skolidrott i organiserad form. Jag tog visserligen alla chanser som fanns att utöva sport under mina skolår, men till drygt 99 procent handlade det om idrottslektioner och spontanfotboll under rasterna. Jag minns dock med enorm glädje det enda distriktsmästerskap jag deltog i som elev. Det var när jag gick i åttonde klass och fick vara med i vårt klasslag i handbolls-DM. Jag var inte speciellt bra på handboll och blev därför placerad som så kallad mittsexa, där jag skulle springa bakom motståndarens försvarslinje och ställa till oreda – som mittsexor gör. Vår klass 8A på Linnéskolan vann inte men det spelade ingen roll. Jag tyckte mest att det var roligt, spännande och intressant att vara med och möta andra skolklasser från andra kommuner. Jag hade så gärna varit med i skol-DM även i andra sporter, men det lilla poolspelet i handbolls-DM blev mitt första och enda framträdande i organiserad skolidrott. Ett vackert minne än i dag.

Därför kände jag en extra värme sprida sig i kroppen i förra veckan när LillyBelle sa:

– Pappa, på fredag ska jag och Pop rida Skol-DM.

Skol-DM i ridsport. Finns det ens, tänkte jag först. Men det gör det, förstod jag snart. Svenska Skolidrottsförbundet, med anor från 1916, har i över 100 år uppmuntrat skolor att bli medlemmar i förbundet och utnyttja möjligheten att arrangera tävlingar för skolelever. Att det hålls skol-DM här i Småland är dessutom långt ifrån ovanligt, vet jag nu. Det är upp till varje skola att ansluta sig till Skolidrottsförbundet för att få vara med och med historiskt facit i hand inser jag att min barndoms högstadieskola i Älmhult inte var speciellt aktiv när det gäller den saken.

Det fina med ridsport under skolans flagg är att alla som kan hantera en ponny på någorlunda nivå är välkommen att tävla. Den klubb som erbjuder sig att arrangera tävlingen ställer, om så önskas, upp med ridskolehästar som passar elevens kunskapsnivå. Har man en egen häst – som till exempel i LillyBelles fall – ja, då tävlar man givetvis med den. Det krävs heller ingen tävlingslicens för att få delta i skol-DM, vare sig för ryttare eller häst. Reglerna är dessutom lika förlåtande som i pay and jump och pay and ride. Du kan stoppa, riva eller rida fel väg i princip hur många gånger som helst och ändå få hålla på och rida tills du nått mållinjen, om du inte själv väljer att utgå. Det här upplägget, tänker jag, bör vara en inkörsport till alla de tjejer och killar som lärt sig rida men inte riktigt vågat eller velat ta det tuffa steget till att tävla. Det känns också viktigt i en tid då antalet starter i av Svenska Ridsportförbundets sanktionerade tävlingar sjunker som en sten.

Både hoppning och dressyr stod på programmet i detta skol-DM och både en individuell klass med inverkan och en lagklass fanns på menyn. Och det bästa av allt: bortåt 35 unga ryttare hade anmält sig. Jag tycker att det är en helt fantastisk siffra. På vår fina nybyggda arena på Växjöortens Fältrittklubb avgjordes alltsammans, där VFK:s ideella eldsjälsklippa Lotta Bylander höll i trådarna som tävlingsledare. Föräldrar, mor- och farföräldrar och säkert en och annan misstänkt skolkande kompis fanns också på plats för att titta på när eleverna tävlade. Det blev en härlig dag i skolidrottens och ridsportens tecken. Och den blev inte sämre av att LillyBelle och Pop både vann individuellt och med sitt lag från Pär Lagerkvistskolan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ibland funderar jag på om vi i ridsporten är medvetna om vilken märklig värld vi lever i. Jag skriver ”värld” och inte ”bubbla”, eftersom bubblor lätt spricker medan en värld i regel består. Vi i ridsporten lever i en helt egen värld, en värld vi själva skapat, satt reglerna för och fortsätter att bo i. Vi vet att vår värld existerar och vi är medvetna om hur den ser ut.

Vi vet också att det finns en annan alternativ värld långt därborta – den ”riktiga” världen – som vi tvingas närvara i när vi till exempel går till våra jobb, handlar på Ica eller pratar med utomjordingar, det vill säga pratar med människor helt utan hästintresse.

Ibland uppstår någon sorts gnistbildning där den värld vi själva skapat kolliderar eller i alla fall når någon sorts kontaktyta med den andra världen, där vanliga dödliga utomjordingar utan hästintresse håller till. Det blir ibland väldigt intressanta möten, när vårt perspektiv inifrån hästvärlden plötsligt står öga mot öga med den andra världens perspektiv.

Jag har i veckan haft en sådan upplevelse. Jag har sett in i utomjordingarnas perspektiv. Noterat människor i den ”riktiga” världen, vars liv kretsar kring annat än mockning, hoppning och säckpackning. Studerat de måttstockar människor utan hästintresse använder sig av när de betraktar sin värld. Det hela tog sin början i en text i Smålandposten, där min kollega Lelle hittat ett mejl i Växjö kommuns e-post när han gick sin digitala dagliga ”kommunrunda”, som det kallas när journalister går igenom offentlig post och handlingar i jakt på nyheter.

I kommunens inkorg låg ett brev från en förälder till ett fotbollsspelande barn. Föräldern ondgjorde sig i mejlet över att en av fotbollsklubben hans barn representerar kräver av sina fotbollsspelande barn att de säljer fem förpackningar strumpor för 200 kronor styck för att bidra till klubbkassan. De barn – eller rättare sagt barnens föräldrar – som inte vill sälja strumpor kan även, som ett andra alternativ, välja att köpa sig fria till en kostnad av 300 kronor.

Texten publicerades. Den socialades. Sedan blev det ett himla liv i kommentarerna på Facebook, där många faktiskt, med emfas, höll med den mejlande föräldern och tyckte att klubben ägnade sig åt business före fotbollsverksamhet. Det fanns även en relativt stor skara som försvarade klubben och tyckte det var självklart att barnen ska sälja strumpor, eftersom det annars lär leda till att klubben istället tar ut högre träningsavgifter för att gå runt ekonomiskt.

Snacka om kollision mellan två världar, kände jag. För det första undrade jag om jag verkligen läste rätt i kommentarfälten. Folk var verkligen ilskna i sin kritik mot klubben, fick det att låta som om det handlade om ett fräckt gaturån snarare än om försäljning av strumpor.

Hur kan man ondgöra sig över det här 2024? tänkte jag. Jag menar: Finns det något nytt i det här? Har det inte sedan bingolotternas tillkomst i början av 90-talet varit närmast ett obligatorium att var och en som tillhör en idrottsförening i den värld jag numera kallar för utomjordingarnas har haft krav på sig att sälja olika produkter?

Jo, det skulle jag vilja påstå.  

Så vad bråkar folk om?

Min andra tanke var: 300 spänn för att köpa sig fri. 300 spänn. Det är ungefär kostnaden för en start i en Lätt B i den värld jag befinner mig. Kollision. Perspektivkaos. Jag beslutade mig för att ta det ett steg till. Jag tog upp mobilen, letade upp numret till ordföranden i den utskällda klubben och tryckte på uppringningsknappen.

Jag tänkte: Om upprördheten över att sälja strumpor är så stor – ja, då kanske klubben tar ockerpriser även när det gäller den del av föräldrarnas bankkonto som bekostar tränings- och medlemsavgifter för barnen.

Ordföranden svarade och efter lite rundsnack ställde jag en direkt fråga:

”Om jag skulle sätta min 14-årige son i er verksamhet – vad skulle det kosta mig för ett års träning och seriespel för honom?”

Svaret: 2 500 kronor. I det inkluderas medlemskap i klubben samt 1-5 träningar i veckan under 45 av årets 52 veckor. Utöver alla dessa tränarledda fotbollspass ingår dessutom seriespel i en lagserie med både hemma- och bortamatcher.

Allt detta hade alltså kostat mig 2 500 kronor.

Jag låter siffran ligga kvar här.

Du kan själv göra matematiken.

För vad räcker den summan till i den värld vi tillhör?

Sex starter? Fem lektioner för tränare? En uppstallning på ett meeting?

Att det kostar att köpa och ha häst är en parentes i just det här sammanhanget, liksom kostnader för foder, utrustning och allt annat vi köper till våra ryttare och hästar. Jämförelsen gäller vad ett års TRÄNING och TÄVLING kostar – och krocken är total. Det är verkligen som att jämföra jorden med en planet långt bort i en främmande galax.

Tanken svindlar när perspektiven från två världar krockar, med följden att jag ser allting dubbelt och tänker dubbla tankar.

Den ena hjärnhalvan tänker: ”Sluta gnäll över lite strumpor när ditt barn kan träna fotboll under ett helt år till en kostnad av drygt 200 kronor i månaden”.

Den andra tänker: ”Hur galna är vi i v-å-r värld när det vi betalar för en uppstallning motsvarar kostnaden för att träna och spela fotboll under ett helt år?”.

Jag hade med glädje sålt lite strumpor om det var Angelo eller LillyBelle som tränat och spelat i den där klubben. Å andra sidan har jag, trots att jag vet att ridsporten lever i en egen galax, svårt att förstå hur mycket pengar föräldrar till ridande barn tvingas punga ut med bara för att barnen ska KUNNA tävla. Jag kanske skulle mejla kommunen och klaga men är osäker på om de ens skulle förstå vad jag menar. De lever ju i en annan värld än jag.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

När jag skriver det här har jag precis loggat ut från en digital snabbutbildning tillsammans med ett tiotal andra sportjournalister. Utbildningen handlade om vår nästa stora satsning: avancerad dataanalys inom fotbollen. Kursledaren, som är grundare av det företag som tillhandahåller tjänsten,  höll på i en halvtimme. För mig och de andra var det som att se någon öppna dörren in till en skattkammare.

Plötsligt kan vi se inte bara det uppenbara; antal mål, antal målgivande passningar, antal frisparkar och procentuellt bollinnehav. Plötsligt får vi tillgång till alla de cirka 3000 händelsepunkter som en genomsnittlig fotbollsmatch innehåller. Vi kan bryta ner datan och skräddarsy den enligt egna önskemål. Vi kan jämföra spelares prestationer med varandra, gå igenom hur en viss spelare rör sig under matcherna och sedan trycka på en knapp för att få dataanalysen nedladdad i form av ett snyggt spindeldiagram, stapeldiagram eller något annat visuellt alternativ. Snacka om mervärde, både för oss och för våra läsare.

Det här är ingenting nytt. Klubbarna i de stora fotbollsligorna har sedan länge suttit på den här typen av information och haft ensamrätt på den. Nu får även vi, och därmed även de som läser våra texter, tillgång till den.

Hockeyn, som var först ut med AI-data, har varit mer generös med att dela med sig. Där har vi sedan länge kunnat ta del av den avancerade statistiken, som i Sverige funnits i snart tio år. Att studera underliggande hockeysiffror, framtagna med AI, är vardag för mig. Det är ett enormt hjälpmedel, som ofta ger en helt annan bild av ett lag eller en spelare jämfört med hur man upplever det med blotta ögat. Den statistiska revolutionen inom idrotten har pågått under en ganska lång tid och utvecklas hela tiden.

Den digitala utvecklingen har fött en del funderingar hos hästmänniskan i mig under de senaste åren. Funderingar som kan kokas ner till en och samma fråga:

Varför har den statistiska revolutionen inte nått ridsporten?

För den som vill veta mer, få ett händelseförlopp förklarat för sig eller ta del av vilka exakta linjer Henrik von Eckermann tog när han vann VM-finalen finns mig veterligen inga data alls. Även på den högsta nivån, bland toppryttarna själva, är det i princip bara kameran i den egna telefonen eller paddan som är deras enda analysverktyg. Jag tycker att det är häpnadsväckande.

För ju mer jag lär mig om ridsport, desto mer inser jag hur svårt och absurt avancerat det är. Jag känner också att det finns massor av saker man i-n-t-e ser som man verkligen skulle vilja veta.

Vilken ryttare rider till exempel kortast väg i snitt, utslaget på ett års tävlande?

Det skulle jag vilja veta.

Vilken häst är skickligast på att ta sig över en bom med minsta möjliga marginal?

Det skulle jag också vilja veta, liksom vilken topphäst som ligger högst upp i luften över ett hinder.

I vilket skede under ritten avgjordes en viss omhoppning – och vilket ekipage var snabbast efter de två första hindren?

Ovanstående statistik är inte ens speciellt avancerad och borde med lätthet redan i dag kunna finnas till allmän beskådan. Men ju mer jag letar, desto mer inser jag hur fattig ridsporten är på statistik som inte handlar om tidtagning i tv-rutan och andra basicgrejer som funnits i alla år.

Medan lagsporter som fotboll och hockey, men även individuella sporter som golf och tennis, tävlar om att samla information med hjälp av modern teknik är känslan att ridsporten inte har mycket mer än filmklipp och den den gamla hederliga magkänslan till sin hjälp som analysverktyg.

Det är märkligt. Toppidrott i dag handlar nämligen mycket om den i många fall sanningsenliga reklamsloganen ”den som vet mest vinner mest”. Med tanke på hur många parametrar till exempel en femstjärnig 1,60 består av kan jag tänka mig att världens toppryttare skulle dregla över ett datamaterial som liknar det andra sporter tagit fram. Men konstigt nog finns det egentligen ingenting.

Glöm heller inte den allt viktigare ”fun fact”-aspekten. Mervärdet. Publiken som betalar dyra pengar för att besöka stora tävlingar får egentligen inte mycket information om de ridande ekipagen, förutom namnet på ryttare och häst. Här borde de stora liveskärmarna och mediakuberna pyntas med spännande statistiska fakta om ekipaget. Att bjuda publiken på merinfo skapar sedan länge ett extra stort buzz i andra sporter och jag är övertygad om att det skulle bli en given succé även i ridsporten om det bjöds på lite snackisfakta som plusmeny på biljetten.

Jag har inte ens hört talas om något företag som försökt, som sett behovet av avancerad statistik i ridsporten och testat marknaden. Det närmaste och mest intressanta jag känner till inom området statistik i ridsport är Equiratings. Med hjälp av ett system, byggt på det system som används inom schackanalys, levererar Equiratings förutsägelser om vem som har störst chans att vinna en viss tävling. Under Gothenburg Horse Show i vintras prickade Equiratings exempelvis in tre av fyra vinnare. Hade inte Lars Kersten slagit till med sitt unga livs bästa runda hade de satt den fjärde också: Henrik och Kingen.

Kanske blir det Sam Watson, irländsk mästerskapsmedaljör i fälttävlan och grundare till Equisport, som tar ridsporten in i den statistiska revolutionen.

Jag hoppas.

Frågan är inte om utan när även ridsporten tar det digitala språnget.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag minns att jag sitter ner, i full förtvivlan, samtidigt som jag slår numret till en av mina chefer. Klockan kan inte vara mer än fem, halv sex på söndagsmorgonen och när chefen till slut svarar är det tydligt att jag väckt honom. 

– Han dör! Jag kan inte åka till Göteborg! skriker jag i mobilen efter att jag i panik förklarat vad som hänt.

Min sömndruckne chef har efter att jag avfyrat ett gäng dramatiskt grötiga ångestglosor gått från att tro att han fortfarande drömmer till att inse allvaret. 

– Glöm Göteborg. Vi löser det, säger han så lugnt och tydligt han förmår.

Jag lägger på. Ett problem är avklarat. Jag behöver i alla fall inte jobba. Jag behöver i alla fall inte resa till Göteborg och bevaka Östers bortamatch mot BK Häcken i Fotbollsallsvenskan.

Men paniken är total efter de senaste halvdygnets händelser. Jag befinner mig i ett tillstånd där tiden står still, där handlingsförlamning varvas med rationellt tänkande.

Dramat inleds när jag, kvällen före, åker ut till stallet där vi har våra två inhyrda hästar, en av dem dräktig. Vi har turats om att åka ut under de senaste veckorna och jag har fått instruktioner av Malin. Hon har bland annat lärt mig att jag ska se efter om det bildats vaxproppar på juvren. Då är det nära, lär jag mig. Men hittills har allt varit lugnt. Stoet, som heter Karisma, har bara sett tjock ut, som dräktiga hästar gör. Inga vaxproppar. Inte heller den här gången ser jag några vaxproppar men jag, som knappt vet någonting om hästar, ser ändå att den här hästen beter sig underligt. Hon kissar och kissar och kissar. Det tar aldrig slut. Så har hon aldrig gjort förut. Jag ringer Malin, hon kastar sig i bilen och tio minuter senare rusar hon in.

Kort därefter ser han dagens ljus. Det lilla hingstfölet. Vi får dra ut honom, han ligger kvar i fosterhinnan som vi också får göra hål i.

Han har kommit till världen. Äntligen. Som vi har väntat, kämpat och väntat igen. Så långt allt väl. Vi ställer oss utanför boxen och väntar på att mor och son ska börja interagera. Det gör de inte. Fölet letar efter spenen men hittar inte, hur han än försöker. Mamman gör heller ingenting för att underlätta. Tiden rusar iväg och vi vet att ett föl måste börja dia, att systemet ska komma igång. 

Ingenting händer.

Vi försöker mjölka ur spenarna men det kommer ingen mjölk. Ingen mjölk. Ingen livsviktig råmjölk.

Till slut inser vi att något drastiskt krävs. Jag får i uppdrag att ringa till en klinik Malin känner till och som brukar sälja råmjölk. Kliniken ligger fem mil bort, mitt ute i skogen. Klockan är kanske två på natten. Det är inte bara min chef som blir väckt av mig den här natten. Först väcker jag en i personalen på kliniken, betydligt mer van vid att bli väckt vid obekväma tidpunkter än vad min chef senare visar sig vara.

– Ja, det finns mjölk.

– Ja, du kan komma direkt.

Jag hör det jag vill höra, sätter mig i bilen och – jag erkänner – överträder ett antal hastighetsbegränsningar.

Mitt ute i skogen köper jag med mig ett antal små påsar med mjölk till ett literpris av 700 kronor. Väl hemma igen sätter vi igång. Vi matar den nyförlöste med nappflaska.

Han är svag. Mycket svag. Men vi matar.

Någonstans här inser jag att det är morgon, att jag inte sovit alls, att det inte är säkert att fölet överlever och att jag inte tänker åka till Göteborg. Hur dagen sedan förlöper minns jag inte i detalj mer än att tid och rum inte existerar. Bara en enda gnagande oro.

Dagen rullar vidare, fölet lyckas inte dia från spenen trots att vi försöker hjälpa honom på traven så mycket vi kan och till slut är den köpta mjölken slut. Jag får på nytt uppdraget att åka ut till kliniken i jakt efter påfyllning.

Jag hinner inte fram till kliniken förrän det plingar till i min mobil. Det är ett MMS från den tidens begränsade mobilkameror, men jag ser tydligt vad filmen föreställer.

Ett föl. Fölet diar.

Senare i livet ska jag få uppleva två BB-barnafödslar men det här MMS:et framkallar det jag där och då känner är mitt livs lyckligaste stund.

Lille Nelson diar. Älskade Nelson, dig som jag fick ge namn åt. Du som är den ende häst som sparkat mig (som ettåring, träffade min knäskål framifrån, fruktansvärd smärta). Du som gnäggar som ingen annan. Du som med din nyfikenhet alltid är först med att upptäcka och reagera på saker. Du som var, är och förblir den sötaste häst jag någonsin sett. Du som fick ut och tävla dressyr på duktiga ryttare, du som bott både i Skåne, Halland och Norrland innan du tröttnade på tävlandet och blev världens bästa sällskaps- och motionshäst.

Nu står du här igen, hemma på den gård vi byggde året efter att du fötts, gården där du tillbringade dina första år i livet. Det är en cirkel som sluts. 

Jag åkte aldrig till Rambergsvallen efter den där dramatiska natten i april 2006. Jag gjorde någonting mycket större och viktigare. Jag fick vara med och spela en aktiv roll i kämpandet för att rädda en nyförlöst liten häst.

Det är både ett av mina värsta och skönaste minnen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag roade mig i veckan med att skriva en krönika i Smålandsposten med rubriken ”Sluta fokusera på ålder – lär av ridsporten”. Krönikan skrev jag med anledning av de senaste årens högljudda debatt och diskussion i Idrottssverige kring nivåanpassning, individanpassning och att det i det flesta sporter spelar roll vilken månad på året du är född för att inte gallras bort. Bland annat konstaterar Aftonbladetjournalisten Patrik Brenning i sin nyutkomna bok ”Så vinner vi igen” att sju av tio TV-puckspelare 2022 var födda under årets sex första månader.

Min poäng med krönikan var att visa att det finns sporter – åtminstone en sport – där begreppet selektering över huvud taget inte existerar. I ridsporten är ditt födelseår helt ointressant. ”Är hon 14 år?” eller ”Är han född 2011?” är frågor jag väldigt sällan hör i ridsporten medan det är en närmast sjuk ålders- och mognadsfixering i de stora sporterna.

En av de fantastiska sakerna med ridsporten är att du ena veckan kan vinna mot en tre år äldre ryttare och andra veckan hamna efter en yngre ryttare i resultatlistan. Mitt budskap i krönikan är att andra idrotter kan och bör ta efter genom att skrota sitt slaviska följande av kalenderår.

Ridsportens utsuddande av ålder ger dess utövare en helt unik möjlighet att själva nivåanpassa. Om du tävlar i ridsport väljer du själv din egen nivå. Vill du skynda fort upp i klasserna är du fri att göra det. Vill du ta det försiktigt och smyga upp i klasserna gör du det. Du bestämmer. Den här friheten, att inte vara styrd av målsättningar, tävlingsscheman eller kalenderår, tycker jag är bland det finaste vi har i ridsporten.

Det har gett mina två barn möjlighet att i lugn och ro ta sig in i och bekanta sig med tävlingssporten hoppning. Varken vi föräldrar, tränare eller klubbledare har bestämt vilka klasser de ska ställa upp i eller vilken cup som väntar härnäst. Barnen har fått känna efter, fått lära sig vilken nivå som känns lämplig och sedan har vi tagit det därifrån. Det har lett till en stadig utveckling, en ständig glädje (med avbrott för tillfälliga besvikelser, såklart) och en längtan efter mer. Barnen har själva fått välja sina satsningar. Ibland har de inte uppnått sina egna mål. Ibland har de lyckats – och belönats med att få känna på några av de största arenorna.

Det här året har LillyBelle haft två egna huvudsakliga mål och drömmar. Det första var att ta sig till Falsterbos pony equitation. Det lyckades hon med och känslan att få tävla där tror jag har gett henne en enorm boost. Nu står hon inför sitt unga livs största självvalda satsning. Hon drömmer om att kvala till inomhus-SM i Sundsvall i november. Hon är medveten om att tiden är knapp, att mycket måste falla på plats och att marginalerna måste vara på rätt sida för att hon ska klara det. Men hon vill ta chansen, hon gillar utmaningen och brinner för uppgiften.

Tre Msv B-nollor krävs som bekant och hon har två B-ponnyer hon försöker kvala in med. Förutom hennes egen Hasse har LillyBelle förmånen att få låna nioåriga hingsten Oskar av goda vännen Felicia och hennes familj.

Förra helgen var det dags. Tävling i Hermanstorp utanför Falkenberg och båda hästarna anmälda. Hasse gjorde sin bästa insats hittills och var snubblande nära att ta sin första nolla, men en bom föll. Däremot var det inga bommar som föll när LillyBelle och Oskar tog sig an banan. En nolla av tre kan därmed bockas av.

Den här helgen gäller dubbla chanser för Hasse i Norrköping.

Jag gillar det.

Gillar att ta del av mina barns drömmar och vara en del av resan mot deras mål – oavsett nivå.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Förra veckan träffade jag, för Smålandspostens räkning, Svenska Ridsportförbundets ordförande Sandra Ruuda för en lång intervju kring de tre stora nutids- och framtidsfrågorna trygghet, hästvälfärd och sport. Det blev en lång text med många intressanta svar och tankar från Sandra. Texten blev så lång att jag tvingades stryka ett par ämnen, men jag tänkte ta upp ett av dem här istället.

Det faktum att 93 procent av våra nästan 24 000 licensierade ryttare är kvinnor/tjejer.

SJU procent är män/killar.

Det är, skulle jag våga påstå, en unikt sned könsfördelning i en sport som sägs engagera en halv miljon människor i vårt land.

Min fråga till Sandra var:

Vad gör förbundet för att uppmuntra killar att börja rida?

Hennes svar:

– Jag vet inte vad vi gör, förutom att ridskolan har särskilda satsningar. För mig är det viktigt att man inte möts av hinder om man vill rida och jag tror inte att det är ridsporten som får killarna att sluta. Jag tror att det är det omgivande samhällets syn på killar som rider. Sveriges profil sticker ut om man jämför med andra länder, där fördelningen är jämnare. Varför det blivit så är svårt att säga, men jag tror att det har med omgivningen att göra.

Hon plockade också fram ett exempel från när hon själv drev en ridskola för många år sedan:

– Då ville killarna vara med, men de slutade för att andra runtomkring talade om för dem att det var en ”tjejsport”. Trots att ridsporten öppnade famnen var det någonting annat som hindrade killarna från att komma tillbaka.

Jag tycker att det är kloka svar från en person som vet vad hon talar om. Jag anser att Sandra Ruuda gör en plågsamt korrekt analys av läget. Hon sätter fingret på ett problem. Ett allvarligt problem.

Problem bör lösas och jag kan bara gå till min andra profilsport för att se ett likadant problem och vad som gjorts och görs där. Hockeyn i Sverige hade länge samma extremt sneda könsfördelning som ridsportens, fast tvärtom. Här utgjorde tjejer och kvinnor en försvinnande liten del av antalet utövare.

Problemet identifierades och jag vet inte hur många satsningar på tjejer som Svenska Ishockeyförbundet genomfört de senaste tio åren, men resultatet talar för sig självt.

Inför säsongen 2013/2014 fanns det 3 549 licensierade dam/tjej-spelare, fördelat på knattar, ungdom och seniorer.

Tio år senare är den siffran uppe i – håll i er nu – 10 074. Nästan en tredubbling, 10 000-vallen är sprängd och tjejhockeyn bara fortsätter att växa lavinartat genom riktade satsningar, både från förbundet och i samarbete med dess samarbetspartners.

Okej, bara att kopiera hockeyns framgångsrecept, applicera på ridsporten och killarna kommer att vallfärda till stallen och ridbanorna?

Nej, det är inte så enkelt.

För precis som Sandra Ruuda upplever känner även jag att det framför allt är det seglivade och löjliga ordet ”tjejsport” som måste suddas ut och raderas en gång för alla. Killar som rider blir, nästan utan undantag, retade av sin omgivning för att de rider och många av dem slutar av den anledningen. En av mina första texter i den här bloggen hösten 2018 handlade om just det, om att Angelo blev retad i skolan.

I ridsportens fall handlar det, till skillnad mot hockeyn, inte om att killar ska känna sig välkomna in i sporten. De är redan lika välkomna som tjejer och har alltid varit. Inom ridsporten, som till sin natur är föredömligt jämställd, behövs hjälp utifrån för att sudda bort direkt felaktiga uppfattningar om vad ridsport handlar om. Jag tror inte att Sandra Ruuda och de andra på förbundet ensamma kan ro en lyckad satsning på att öka antalet ridande killar i land. Däremot tror jag att ett samarbete med en andra part skulle kunna vara till stor hjälp.

För vad handlar det egentligen om?

Jo, om att killar som rider blir retade, företrädesvis i skolan.

I klartext betyder det att mobbning står i vägen för många killar som lockas av ridsporten men av det skälet inte vågar ta steget.

Min känsla är att vi talar för lite om mobbning rent generellt. Det finns alltid några nyare och modernare problem som dominerar samhällsdebatten och tar fokus från den fruktansvärda mobbning som sker överallt, varje dag, i varje skola och på många arbetsplatser.

Det jag skulle älska att se är ett samarbete mellan förbundet och en antimobbningsorganisation. Det skulle uppfylla flera syften. Inte bara öppna en dörr till ridsporten för killar utan framför allt sätta fingret på ett samhällsproblem vi ogärna talar om.

Svenska Ridsportförbundet hand i hand med Friends.

Det låter något.

Det vore en bra början.

Ni behöver inte inleda samarbetet i dag.

Det räcker med att ni gör det i går.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vrider tillbaka klockan sisådär 35-40 år och minns den här tiden. Skarven mellan augusti och september. En lång och härlig sommar hade passerat, med ögonblick och upplevelser som redan katalogiserats i minnet. Ett nytt läsår i skolan hade tuffat igång och det låg någonting speciellt i luften.

För mig handlade detta speciella i luften om tennis.

Jag tränade tennis, spelade tennis och tävlade i tennis. För mig var tennis den utan tvekan roligaste aktivitet och idrott man kunde ägna sig åt. Och det bästa jag visste med tennisen var den här tiden på året. Det var tiden när någonting var på väg att försvinna och dö medan någonting nytt var på väg att födas, få liv. Det var tiden då de gula löven började ansamlas på grusbanan, tiden då blåst och kyla alltmer smög sig på och dränerade mig och andra på inspiration.

Trots att inspirationen tröt deppade vi inte.

Vi visste ju att det bara var dagar kvar till det var dags.

Dags att flytta in under tak.

Dags att tacka utomhussäsongen för den här gången.

Dags att, likt kalvar på grönbete, äntligen – som det kändes där och då – få kliva in i tennishallen, vänja sig vid den snabba ovana bollstudsen och dra igång inomhussäsongen med träningar, seriespel och tävlingar väntande runt hörnet.

Tennisens USP (dess unika säljande egenskap) och som gör sporten så rolig är att den kan utövas både inomhus och utomhus. Den kan spelas på grus, gräs, betong, asfalt, plastgolv, glas – ja, på i princip vilket underlag som helst. Och till skillnad mot en hel del andra sporter: Tennis kan utövas året runt, 365 dagar om året.

Som ponnypappa har jag märkt att jag går omkring med nästan samma känslor i dag som jag gjorde i mina tonår under 80-talet. Det är vackert, tycker jag, att ha förmånen att få uppleva att livet går i repris. För trots att jag inte rider själv, rider jag ändå genom mina barns ridning. Trots att jag inte ens idrottar själv idrottar jag mentalt när jag är ute på hopptävlingar. Och när vi nu går in i september med de krispiga höstmorgnarna kanske bara någon vecka bort känner jag den igen. Jag känner exakt samma känsla för banhoppning 2024 som jag gjorde för tennis 1984. Jag känner att någonting underbart är på väg att ta slut och är tacksam över alla de minnen denna sommar på olika anläggningar skänkt oss. Jag känner att inspirationen för att åka på utomhustävlingar sakta men säkert börjat sjunka och att de skiftande årstiderna snart kommer att ta ut sin rätt. Men precis som när de gulnande löven började missfärga de röda grusbanorna i tennis vet jag nu att vi snart kommer att få uppleva en ny årstid som hästfamilj.

Årstiden inomhus. Vädersäkrade tävlingar, såvida taket inte läcker. Tävlingar på mindre men lika spännande banor, tävlingar som kan genomföras även när det ligger ett halvmetertjockt snötäcke utanför ridhuset.

Jag känner att hoppningens USP är densamma som tennisens.

Den kan utövas både ute och inne.

Den kan utövas året runt.

Den kan avgöras på grus, sand, fiber, gräs och säkert en massa andra underlag.

Hockeyn har långa sommarlov, skidåkarna kan bara hålla på så länge det finns snö och jag undrar hur inspirerande fotbollsspelarna tycker att barmarksträningen utomhus i december och januari är. Och ärligt talat: Alla de inbitna svenska golfare som inte äger en egen karibisk ö – hur mår de under årets sista och första kvartal?

Tennis och hoppning finns där året runt, både för motionären och världsettan. I kalla länder som vårt går man bara utifrån och in eller – när vårens återkomst ger samma inspirerande längtan – från inomhussäsong till utomhussäsong. Idrott är en kick, ett snällt gift, ett inspirerande rus.

Jag återupplever just nu tennisens årstider från min ungdom genom ridsportens årstider i dag.

Att få uppleva både utesäsongens kulmen och innesäsongens charm adderar både mening och glädje till våra liv.

Att känslan i dag är densamma som för nästan 40 år sedan är en vacker upptäckt.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hela huset är tomt. Malin har tagit barnen med sig, satt sig i en välpackad lastbil och tagit sikte på norra Öland. Till och med hunden tog de med sig. Jack russelln Doris brukar jag annars alltid få behålla under tiden som meeting-gräsänkling. Hon, som alltid viftar på svansen när jag kommer hem, som alltid vill vara nära och som alltid smyger upp och lägger sig bredvid mig i sängen när det är läggdags.

Som jag läste någonstans: ”Var den person din hund tror att du är”.

Här sitter jag nu i min ensamhet, nöjd över att ha tagit in och kvällsfodrat de hästar som inte befinner sig i Böda, trygg med att de får en god natts vila och sömn.

Jag har i min ensamhet börjat titta på första delen av ”Över alla hinder” och märker redan i inledningen att Henrik Ankarcrona är en profet. Det märker jag när han – pudelklok som han är redan 400 dagar före OS – konstaterar att det svenska hopp-under vi fått bevittna under många år nästan aldrig händer i ett litet land som Sverige. När Ankarcrona lyfter sin hand, kupar den och gör en gest som ska efterlikna toppen/början på slutet av en peak inser jag att han var helt rätt ute, redan där. Peaken, som så ytterligt få nationer tillåtits uppleva, han varit. Vi befinner oss post-peak och väntar nyfiket på att någonting nytt ska komma. Jag känner mig till lika delar hoppfull som orolig. Hoppfull, därför att det finns gott om tillväxt även på toppen. Orolig, eftersom den storhetstid vi upplevt varit f-ö-r bra, på samma sätt som det svenska tennisundret som varade mellan 1975 och några år in på 1990-talet. Därefter har vi med ett par utspridda undantag inte ens varit nära att få uppleva en stor svensk tennisframgång.

Det finns jobb att göra, både sportsligt och inom nyordet hästvälfärd. Det finns också, stod det klart för mig efter förra veckans text, en väldans massa jobb att göra på utövarnivå på alla nivåer. Min iakttagelse, som jag de senaste åren delat med många, bekräftades genom alla kloka, intressanta och oroväckande kommentarer på Ridsports Facebook.

Antalet starter minskar.

Alla tycks känna av det.

Det är ett hot, både mot en ny storhetstid och mot hästvälfärden.

”Ridsporten var under min dotters barndomstid en sport som gick att bemästra med god kunskap och hästhållning för att kunna tävla på mästerskapsnivå. Idag har vi fått lägga ner tävlandet, inte på grund av förlorat intresse eller för lite kunskap utan av den anledningen att vi inte längre har ekonomiska medel” skriver en läsare.

”Det är för dyrt med licenser, för dyrt att ta grönt kort och 350-400 för en start i lätt klass i dressyr är för mycket pengar. Väldigt många väljer att åka på pay and ride eller pay and jump eftersom man slipper allt ovan utom startavgiften” skriver en annan.

”Ett bidragande problem tror jag är den negativa attityden bland ryttare som skapar otrygghet framförallt hos nybörjare. Man kritiserar gärna varandra och i värsta fall läggs man ut offentligt med ögonblicksbilder där fel basuneras ut. Vi behöver nog ta krafttag och bygga en mer peppande, trygg och rolig ridsport” föreslår en tredje.

”Ridsportens förbund och distrikt kan göra en hel del för att fler ska kunna tävla. Sänk avgifterna som klubbarna betalar för varje start, speciellt distrikten tar ut betydligt mer än vad som är befogat. Minska all byråkrati. Förenkla att vara arrangör, vilket gör det billigare för ryttarna” anser en fjärde och skickar en passning i riktning mot förbundet.

En annan läsare, som jobbat med det nyligen avslutade ponny-SM, noterar ett minskande startfält också där. Det är rejält oroande, att även bredden på eliten verkar tunnas ut.

Med några få undantag är det ridsportens elefant i rummet som är det centrala i kommentarerna.

Pengar.

Det har, är även jag övertygad om, blivit för dyrt att tävla för många, mycket beroende på de omvärldsfaktorer som gjort livet dyrare att leva, utöver alla de sjuka summor många av oss redan lägger på den livsstil vi valt.

Har vi råd att låta våra barn tävla i sporten de älskar mer än någonting annat?

Den frågan är jag långt ifrån ensam om att fundera kring.

Är ridsporten i Sverige rentav på väg mot en tipping point?

Jag hoppas inte det, men jag skulle ljuga om jag säger att jag inte oroar mig för det.

För att citera ännu en kommentar:

”Alla vill ha betalt, och vi hästägare är de som ska betala. Många av oss har tröttnat på det. Hästbranschen är förmodligen nästa bransch som krisar rejält”.

Om detta måste vi prata och om detta kommer vi att prata – i en sport som på många sätt befinner sig i stor förändring.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Något av det finaste vi har i Sverige är idrottsrörelsen. Den svenska modellen är unik till sin natur, där ideella eldsjälar ser till att idrottsrörelsens hjul rullar. Det gäller inte minst i vår komplexa sport, som kräver betydligt fler frivilliga funktionärer än andra sporter. Jag har hyllat dessa fantastiska funktionärer i bloggen ett flertal gånger och jag kommer att göra det igen.

Mina barn har tävlat med enorm glädje sedan 2019 och varje tävlingstillfälle känns minst som en fest, ibland som en festival och i vissa fall som en karneval.

Det är, kort sagt, en förmån att befinna sig på en tävling.

Än i dag är det med pirrig förväntan jag åker till en tävlingsplats med mina barn. Däremot har en känsla smugit sig på under de senaste åren. En liten känsla av oro mitt i magpirrets förväntan. En känsla av att någonting går åt fel håll. Jag skulle inte ens säga att det är en känsla utan kan gå så pass långt som att påstå att det är ett faktum.

Vad?

Antalet starter.

De minskar. Klasserna är lika många som tidigare, men ryttarna är färre. På vissa tävlingar där det för några år sedan kunde finnas 20 ekipage per klass når arrangören i dag knappt upp till tvåsiffrigt. Jag har till och med läst om tävlingar som tvingats lägga ner helt på grund av för klent intresse.

Att någonting hänt är ett faktum och det syns i statistiken. På ridsportförbundets hemsida hittar jag bara statistik från 2022 och åren dessförinnan, men redan den är talande.

2019 är det mest rättvisande året att jämföra med, på grund av pandemirestriktionerna 2020 och 2021. Då, 2019, hade vi i Ridsportsverige 344782 starter totalt, i alla discipliner.

2022 var motsvarande siffra 315583.

Ett tapp på nästan 30000 starter.

Hur siffrorna ser ut för 2023 och hur de kommer att se ut för 2024 vet jag inte, men känslan är att trendpilen fortsätter att peka nedåt. Det vi ser är med största sannolikhet effekterna av pandemi, krig, lågkonjunktur och höjda räntor snarare än ett minskat intresse. Färre och färre har råd med Sveriges dyraste sport. Så enkelt och så svårt är det och jag hoppas att frågan blir föremål för diskussion i Ridsportsverige och att förbundet har den högt upp på sin priolista. Det är nämligen inte svårt att lista ut att ekvationen påverkar även klubbarnas ekonomi. Lägre antal starter är lika med mer ansträngda klubbkassor, vilket går ut över verksamheten.

Med det sagt och med den ganska dystra spaningen levererad är det ändå med en känsla av lycka jag ser tillbaka på de senaste veckan. Det finns nämligen även undantag från tävlingar med ett skralt antal starter. Det finns tävlingar som fortsätter att leva sina liv som förut. Jag har varit på Karl Oskar Cup, på den drömmarnas teater där allt en gång började för Angelo och LillyBelle. När de, som två små gryn i knät på mig och Malin, storögt såg de enorma ponnyerna och de skickliga ryttarna swisha förbi och imponerat började drömma. Just den tävlingen har etsat sig fast i hela vår familjs gemensamma medvetande – och nu var det alltså dags igen.

Proppfulla klasser.

750 starter på tre dagar.

Liv, rörelse, ös och action.

Ett myller av funktionärer, ryttare, föräldrar och mor- och farföräldrar.

Lastbilar, transporter och husvagnar, dramatiska hundradelar som skiljde ekipagen åt i resultatlistorna.

Samkväm, käpphästar, småprat och hejarop.

Puls, glädje och lycka.

Min önskan, förhoppning och bön är att det inte var sista gången vi var på en riktig ryttarkarneval.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

David Åhman och Jonatan Hellvig åkte till OS som ett av de största blågula guldhoppen.

Först förlorade de en match.
Sedan en till.

Efter poolspelet stod de där med bara en seger av tre möjliga på beachvolleysanden vid Eiffeltornet.

Avklädda.
Avslöjade.

Tack och adjö för den här gången och bättre lycka nästa gång?
Inte alls.

Paret tog sig vidare in i slutspelsträdet ändå som en av de bästa GRUPPTREORNA.

Efter att ha fått, som det känns, både en andra och tredje chans har det sedan dess taktat igång rejält för svenskarna.

Nervositeten är borta och när detta skrivs är världsettorna Åhman/Hellvig framme i semifinal, där de ställs mot Qatar.

Varför skriver jag det här i en ridsportblogg?

Jo, för att beachvolley måste vara den sport i hela OS-programmet som är allra mest förlåtande, sporten där du kan göra misstag efter misstag, till och med förlora två av tre matcher och ÄNDÅ ta dig vidare.

Banhoppning är beachvolleyns absoluta motsats. Den är så grym och så oförlåtande att jag sitter här och är förbannad. Här har varenda toppryttare tränat som en dåre i tre års tid med Versailles som det glittrande ofrånkomliga slutmålet för ögonen. Väl framme vid målet vet ryttarna vad som gäller: Ett LITET misstag och det är troligen kört. Ett STORT misstag och det är helt kört. ETT.

EM är okej, VM är stort men tillsammans är de blott en mild bris i jämförelse med ett olympiskt spel.

OS är störst, OS är det alla vill vinna och för ridsporten är det extra viktigt, eftersom den lockar breda tv-publikmassor och inte bara en nischad expertpublik. Se bara vad som hänt efter succén i Tokyo. Stormedia har vaknat, sett intresset och köpt in tv-rättigheter. Nya krönikörsnamn har dykt upp. Folk även utanför ridsportens väggar har lärt sig namnen på både våra toppryttare och topphästar. Mycket tack vare händelserna i Tokyo.

Så kommer Versailles 2024.

Så kommer misstaget, det STORA, det vi aldrig kommer att lyckas glömma.

Så kommer kommentaren vi aldrig ville höra:
”Va i helsike!?”

Max otroligt duktiga expertkommentator Petronella Andersson tappar för första gången sitt engagerade lugn och låter reptilhjärnan pressa fram de tre orden. Inte ens Petronella kan fatta det, trots att hon själv är världsryttare.

”Vad är det som händer?” får huvudkommentatorn Henrik Johnsson fram när Henrik von Eckermann kommit upp på fötter.

En världsetta utan sin häst. På en sekund blir det svart. Tomt. Tyst. Hopplöst.

Allt är över. Historia skrivs, men absolut inte den historia vi ville ha. Under en kort sekvens i direktsänd tv ramas allt det grymma i banhoppningens DNA in.

Här kan du inte förlora två gånger och på något extremt generöst sätt ändå få rida om medaljer. Här saknas begrepp som ”bästa grupptrea” och ”återkval” (som kampsporterna tillämpar för utslagna kämpar som ges möjlighet att ändå fajtas om medalj).

Banhoppningen är oresonlig med den som önskar en enda centimeter av extra marginal. Marginalerna i den här sporten är så små att de inte syns (fråga Rolf-Göran) och i ingen annan sport i OS än ridsport måste du göra precis ALLT rätt.

Jag tycker det är fel.
Jag tycker det är för grymt.

Samtidigt gör hoppningens väsen mig ambivalent.

Jag tycker å ena sidan att vi borde göra grenen mer förlåtande, lägga in en andra kvalomgång, uppfinna någon ny regel, vad som helst. Å andra sidan älskar jag det som det är, den knottriga känslan i tv-soffan av att det är skarpt läge hela tiden och att det inte finns chillande mellandagar som i ett poolspel i beachvolley.

Nu har ridsporten valt den utan tvekan tuffaste och mest pardonlösa tävlingsformen av alla sporter och då får vi ta det för vad det är.

Vi kan med den skoningslösa måttstocken ”du måste göra allt rätt” snabbt konstatera att de svenska ryttarna misslyckades med just det.

De gjorde misstag och då vinner man inga guld, inte ens av lägre valör.

Om jag ska våga mig på en snabbanalys låter den så här:

Hästarna var i form.
Ryttarna var det inte.
Varför det blev så kommer att analyseras.

Trots hoppningens sportsliga grymhet och trots dess oförlåtande regelverk får vi ändå konstatera faktum.

Sett till de enorma förhoppningar både vi som på olika sätt tillhör svensk ridsport och landslagsryttarna själva hade blev OS i Paris ett enda stort nederlag.

Det blev ett misslyckande, ett platt fall jämfört med de tre föregående internationella mästerskapen.

Det måste sägas.
Det måste tas upp.

Frågor måste ställas, kritik måste delas ut.

Så fungerar elitidrotten. Du kan inte bara skriva att det gått bra när det gått bra. Du måste också skriva att det gått dåligt när det gått dåligt. Och som idrottare måste du, trots att det är ditt idrottslivs värsta mardrömsstund, stå där och plåga dig igenom intervjuerna på samma sätt som när du gett dina segerintervjuer.

Det gjorde Henrik von Eckermann på ett föredömligt sätt. Jag tyckte visserligen att han tog i när han kallade sin egen insats ”skamlig”, men han skyllde inte på någonting förutom på sig själv. Han kallade sitt misstag ”oförlåtligt” och det är också att ta i – speciellt i en gren som är oförlåtlig.

Små marginaler eller inte: Sett till hans egen måttstock gjorde Henrik von Eckermann ett svagt OS, därtill hans sista med King Edward.

Det är sanningen.

Inte heller förbundskapten Henrik Ankarcrona stod där med några bortförklaringar i rockärmen. Utan minsta omsvep konstaterade han att Sverige inte presterade på tillräckligt hög nivå och inte var ”bra nog” tror jag också att han sa ordagrant i någon tv-intervju.

Ankarcrona höll sig till sanningen. Trots att det inte handlar om beachvolley utan om oförlåtande hoppning är det bäst att kalla en spade för en spade.

Klockan var 14.38 fredagen den 2 augusti och Henrik von Eckermann visste det.

Redan där visste han.

Sverige skulle inte kunna försvara sitt OS-guld från Tokyo.

Hans ofiltrerade och fullkomligt transparenta tv-intervju strax efter att Rolf-Göran Bengtsson ridit i andra omgången sa allt.
Han visste.

Visste att en olympisk lagfinal är så brutal och skoningslös att det inte räcker till medalj om ditt lag står på åtta fel efter två omgångar.
Du vinner ett OS-guld genom att vara b-ä-t-t-r-e än alla andra.
Du vinner inte ett OS-guld genom att hoppas på att alla andra ska göra det s-ä-m-r-e än du.

Det visste Henrik von Eckermann.

Han visste att det i det läget bara var alternativ två som gällde – att hoppas på att alla sex framförvarande lag i resultatlistan ska börja rida riktigt dåligt.
Det händer aldrig.
Och skulle det hända, händer det inte i en OS-final.

Jag är faktiskt otroligt förvånad över att världsettan ställde upp på en intervju i det läget men intervjun bekräftade samtidigt känslan jag själv hade när Rolf-Göran rev första hindret.
Att det var över.

Jag är också helt säker på att både Henrik och Rolf klassar sina nedslag som skitmisstag (ingen annan ryttare i omgång 1 och 2 rev det hinder som King Edward rev och bara hjälplösa Israel rev första hindret utöver RGB) och dessutom tar på sig felen själva.

Det enda extremt kortsiktigt positiva i det extremt negativa läget var att vi slapp kasta oss in i den känslomässiga torktumlare av nervositet, hopp, ilska, tro och hopplöshet som under den förra olympiska omhoppningen.

Nu kunde jag unna mig att sitta med vilopuls och titta på när Scott Brash frälste Storbritannien.
Samtidigt tänkte jag på en sak när den blågula sjätteplatsen var konfirmerad.

Det är över nu.
En sagolik blågul lagmaskins-era är slut.
Få saker i idrotten gör mig sentimental eller sorgsen men just nu är jag både och.
Jag sörjer lite.
För efter OS-, VM- och EM-guld i rak följd har tiden obönhörligen kommit till vägs ände.

Och vad händer nu?
Att Catch Me Not presterar på världsklassnivå vid 18 års ålder anses redan det vara en skräll.
Nu går han samma väg som en annan legendar under denna era – All-in – och pensioneras från tävlingsarenorna inom kort.

Kan Peder hitta en ny stjärna efter dessa båda ess?
H&M Indiana är 16 och givet åldern inte aktuell för ett OS i Los Angeles 2028.

Kan Malin hitta en ny stjärna efter Indiana?

När det gäller Rolf-Göran Bengtsson är det inte åldern på Zuccero (12) som ställer till det.
Det är åldern på ryttaren. RGB är 62 år och redan dessa olympiska spels äldste ryttare.

Sitt åttonde OS som 66-åring – pallar han det om fyra år?
Tveksamt.

Det känns faktiskt inte ens självklart att världens bästa häst genom tiderna (?) King Edward kan göra ett OS till. Eller kan han göra som Catch Me Not och hålla i fyra år till?

Frågorna är många men svaret detsamma: En sagolik era är över.

Tack alla ni otroliga ryttare och hästar för allt ni gett Sverige!
Ni kommer att finnas i historieböckerna för alltid.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Världen är en tuff plats att leva på. Det pågår krig någonstans hela tiden. Krig som vi sedan mer än två år upplevt i vårt relativa närområde. Ibland får vi leta länge bland tidningssajternas rubriker för att hitta något som andas hopp, kärlek eller tro. Det är kriser inom vården, stegrande priser på allt och en allmän oro som präglar mångas vardag.

Kanske är det därför jag alltid försökt ha idrotten som ett andningshål.

Eller mer rätt: De senaste 10-15 åren HAR idrotten varit den perfekta tillflykten när ondskan och girigheten därute som vi matas med via media nästan känts för svår att hantera. Då har det alltid varit extremt skönt för själen att kasta sig in i en idrott som kan tyckas vara på blodigt allvar men ändå inte är det. Idrott ger spänning, nervositet, dramatik och till och med oro – fast utan att kunna orsaka någon skada över huvud taget, förutom möjligen att ett favoritlag eller en favoritidrottare står där som förlorare i en viktig match.

När det är svårt eller rentav omöjligt att känna sig stolt över att vara en invånare på denna planet brukar jag hämta bilder från idrotten för att skapa mig en egen inre stolthet.

Den här veckan känner jag mig stolt – och inspirationskällan till min stolthet har jag givetvis hämtat från idrotten, eftersom jag kände att de andra lagren av stolthet gapade tomma.

Jag blev tidigare i dag drabbad av en omedelbar stolthetskänsla när nyheten om vilka som blir de svenska fanbärarna i OS avslöjades.

Peder Fredricson är en av dem.

Han är en av oss. 

En av oss i den blågula sköna hästcommunityn.

En del av VÅR idrott.

Och han ska bära fanan.

Förstår ni hur stort det är? Förstår ni hur högt svensk ridsport värderas när Peder Fredricson är den tredje olympiske fanbäraren från ridsporten de senaste tolv åren (Rolf-Göran Bengtsson 2012 och Sara Algotsson-Ostholt 2021)?

Peder – elegant och ödmjuk som få.

Peder – mannen som kan föra sig både i koja och slott.

Peder – som aldrig blir arg eller säger någonting olämpligt.

En bättre idrottsambassadör för Sverige är svår att finna, och det gör mig stolt att SOK visade prov på en sådan fingertoppskänsla.

Att han dessutom är ett fullblodsproffs, rider på ett sätt som borde bilda skola och ofta är bäst när det gäller som mest gör stoltheten ännu större.

Och när jag ändå är inne på stolthet kan det väl vara okej att vara stolt över sina barn ibland också?

Eller tar ni illa upp då?

Jag är visserligen alltid stolt över mina barn – det är väl alla normalt funtade föräldrar – men efter veckan som gått känner jag mig extra stolt över LillyBelle. Även det har med idrott att göra. Som jag berättade i förra bloggen har LillyBelle fått förmånen att låna en C-ponny. Den heter Goldengrove Secret Charm men är redan smeknamnsdöpt till Poppis av LillyBelle.

De stiftade bekantskap med varandra förra onsdagen och eftersom vi då redan var i full färd med att packa för meetinget Skogens Konung i det märkligt inbjudande Aneby beslutade vi oss för att ekipaget skulle få chansen att samarbeta direkt.

Vi anmälde LillyBelle och Poppis till Rådjurscupen, den minsta av tre cuper, bara för att göra ett test.

Det gick – otroligt bra.

Två dagar efter att de träffats för första gången vann de överlägset i sin första start. Visserligen bara en Lätt E, men ändå. Det var samma sak dagen därpå, i omgång två. Det såg ut som om de inte gjort annat än att tävla tillsammans – och vann lika övertygande igen i en Lätt D. Söndagen bjöd på cupfinal med underbar A:1a-bedömning.

Efter att det nya paret tagit sig vidare till omhoppningen var de sist ut av alla i denna avslutande Lätt D+-omhoppning.

Och gissa vad som hände?

De vann igen. Tre raka cupomgångar och givetvis hela Rådjurscupen.

Det gjorde mig faktiskt väldigt stolt.

När jag sitter ner vid datorn och skriver detta är det torsdag kväll. Jag har precis kommit hem från den första dagen av fyra i Växjö Summer Show på vår hemmabana. Nu handlade det inte om Poppis utan om B-ponnyn Hazelwood Bramble, alias Hasse. I drygt ett år har jag sett hur LillyBelle och Hasse kämpat tillsammans. Jag har sett deras kapacitet, sett dem kvala in till och bli placerade i Elmias Pony Trophy. Sett dem vinna en Lätt A. Tänkt att de även skulle kunna ta sig runt på Medelsvår B men också sett hur de gång på gång misslyckats.

Nu har det hänt.

För bara någon timme sedan såg jag det hända. LillyBelle och Hasse slog till med en superfin runda i precis lagom tempo, med fina distanser och bra rytm. Det blev två pet men de tog sig i mål med åtta fel i en Medelsvår B och det fick LillyBelle att kasta sig om halsen på Hasse efter målgång.

Hon har lyckats med sitt mål och tack vare idrotten är jag extra stolt över min dotter, samtidigt som jag för en god stund lyckas glömma allt hemskt som sker i världen. Idrotten är inte bara en tillflykt utan en vackert och aldrig sinande källa till stolthet. Det är jag tacksam för.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag börjar denna veckas text med en tillbakablick på årets regniga upplaga av Falsterbo Horse Show. Bara en sån sak som att det klassiska derbyt blev inställt skvallrar en hel del om att oturen grinade eventet i ansiktet. För vår del blev det hemfärd på fredagen, fast inte för alla. Två av oss valde att stanna kvar, eller rättare sagt: en av oss tvingade en annan av oss att stanna kvar. Ännu rättare sagt: LillyBelle tvingade mig att stanna kvar tillsammans med henne. Anledningen var lika självklar som dödsviktig: Hon hade kvalat in till Falsterbo Grand i käpphästhoppning.

Finalen gick på lördagen och enda problemet med det var att de olika meteorologinstituten utlovat allt från hemska 25 till smått katastrofala 73 millimeter regn. Mina försiktiga antaganden att käpphästfinalen nog kommer att ställas in viftades bort. Vi skulle stanna. Punkt. Eftersom den stora lastbilen med hästar var borta återstod bara en sak. Sova i personbilen. Okej, är det final får man väl offra sig, resonerade jag, och accepterade en 165 centimeter lång sovplats för min 186 centimeter långa kropp. Efter en natt med smattrande hällregn, ryggsmärtor och lätträknade sovtimmar blev det äntligen lördag. Då hälsade ett antal nybildade vattendrag alla besökare välkomna till Falsterbo Horse Show. Snart fick vi besked om att käpphästfinalen faktiskt inte skulle ställas in, men däremot flyttas från klockan 13 till klockan 15. Med paraplyerna som våra bästa vänner var det sedan bara att vänta i vätan och se vad som hände.

Klockan 15 hände det. Jag, som trott att en käpphästfinal skulle locka sisådär 40-50 personer, blev svårt förvånad vid upptäckten att Falsterbobanans samtliga läktarsektioner var tämligen välbefolkade. De sex (eller om de var sju) finalisterna radade upp sig i det fortsatt kraftiga regnet och speakern Albin Bolin greppade micken. Alla var snabba, flera halkade men ingen var snabbare än LillyBelle, som också lyckades hålla sig på benen med Korven, som hon mycket tveksamt döpt sin käpphäst till. Seger i käpphäst-GP:n blev en härlig slutpunkt efter besvikelsen i Pony Equitation-tävlingarna. Det var två blöta, nöjda och glada passagerare som sedan rullade de 23 milen hem till Småland.

Nu är det ny vecka. Det är en ny tävling på gång och man kan lugnt säga att det är nya förutsättningar som gäller. Vägarna i denna underbara sport är som bekant outgrundliga, där möjligheter och chanser kan dyka upp när man minst anar det. En sådan möjlighet dök upp mitt under Falsterboveckan när Malin fick ett oväntat samtal. Samtalet kom från en person som aviserat att hon ville låna ut sin C-ponny till en ung ryttare. LillyBelle, via Malin, var en av dem som svarade på annonsen och sedan var känslan densamma som under en klassisk spelreklam: Plötsligt händer det.

I onsdags var Malin och LillyBelle tillbaka i Skåne, för att hämta den fina C-ponnyn som LillyBelle initialt döpt till Poppis. Sedan dess har ryttaren och Poppis bekantat sig med varandra och redan i dag, i Aneby, ska de mjukstarta som tävlingsekipage på låg hinderhöjd. Det blir början på ett nytt spännande kapitel.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det var ju inte så farligt.

Inte farligt alls.

Pulsen nästan normal, inte en tanke på att ringa psykakuten, inget blodtrycksfall, ingenting.

Alla mina farhågor jag bunkrat upp inför årets, för vår del, unika Falsterbo Horse Show kom rejält på skam – och det är jag väldigt tacksam över.

Ni minns kanske hur jag ojade mig när LillyBelle kvalat in till LeMieux Pony Equitation. Hur jag jämförde med Sverigeponny-skräcken när Angelo red i Scandinavium i vintras och undrade om och hur jag överhuvud taget skulle klara av att se mitt barn tävla i självaste Ridsport-Mecka.

Som sagt.

Det var plättlätt.

Inga problem.

Med förvånansvärt lugn stod jag med kameran i stadig hand och fotade båda rundorna; med Hasse i kategori B och Rosie i kategori C.

Om det gick bra?

Ja, för mig gick jättebra, precis som jag beskrivit ovan.

Rent sportsligt?

Där gick det inte alls bra. Det gick rent ut sagt dåligt för LillyBelle och hennes medkämpar. I första klassen två bommar ner, två poängavdrag och en totalpoäng på blygsamma 21,5. Det betydde en åttondeplats av tio startande.

Med Rosie i kategori C tog det slut redan på tredje hindret. Då noterades stopp nummer två och det blev en jumboplats för ekipaget, som inte ens hann bli bedömt av domarna.

Surt, såklart. Det är alltid surt att inte få till det. Men besvikelsen rann över LillyBelle fortare än jag trott. Bara någon kvart efter uttåget var det glömt – och Falsterbo är inte direkt platsen för den långtidsdeppiga människan.

Men jag återvänder till equitation-tävlingen och min märkliga brist på SOS Alarm-liknande nervositet. Var kom lugnet ifrån? Hur kunde jag ens stå där och fotografera och samtidigt darra så lite att autofokuset i kamerahuset fungerade?

Detta kräver en analys och min analys är enkel.

Den består egentligen bara av två engelska ord.

Warm up.

Eller på svenska: uppvärmning.

På onsdagens förmiddag fanns den punkt i Falsterbo Horse Shows digra schema som åtminstone löste upp alla mina inre ångestknutar. Då var det warm up för samtliga unga equitation-ryttare. Bedömning A där clear round ger en rosett. Tävling men ändå träning, en chans att bekanta sig med allt det stora i den nya miljön. Ett test i icke-skarpt läge. Ärligt talat tycker jag att det borde finnas en regel i tävlingsreglementet som stipulerar en warm up i barnklasser som föregåtts av riksomfattande kval, för att ta bort den värsta nervositeten. Det är min övertygelse att ALLA tjänar på det och att ALLA mår bättre av det.

Japp, jag riktar udden mot Sverigeponnyn. Jag har hyllat den i dessa spalter tidigare som tävlingen där alla är vinnare eftersom hela konceptet bygger på välridning, på att barn ska tänka på HUR de rider för att både de själva och inte minst deras hästar ska tjäna på det. Sverigeponnyn fyller, precis som Falsterbos equitation, alla dessa funktioner och syften, men Göteborg saknar en viktig beståndsdel för att även kunna sätta dit ett körsbär på toppen av bakelsen.

En warm up.

Det är dags nu. Jag menar, Sverigeponnyns schema är extremt välplanerat och extremt väl tilltaget. Ryttarteamen blir en familj som gör allt tillsammans under nästan en hel vecka – och istället för ett enda litet träningspass före allt-eller-inget-semifinalen borde det läggas in ett tävlingsmoment som ger ryttarna chansen att förbereda sig och skaka av sig nervositeten. Då skulle man ta bort worst case-scenariot att ryttare som tränat i månader för att uppleva sin dröm får sin dröm krossad efter tio sekunder i den nervdallrande semifinalen.

Kom igen nu, Göteborg.

Värm upp med en warm up, tack.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.