Jag brukar sällan titta bakåt. Jag kan visserligen tycka att vissa saker var bättre förr men att titta tillbaka har aldrig fört mig framåt. Jag är, på det stora hela, en person som alltid gillat och välkomnat förändring, som konstaterat att tidens tand till sist tar ut sin rätt och att det gamla måste ge plats för någonting nytt.

Detta gäller inte minst mitt jobb. När jag började skriva och få betalt för det för drygt 30 år sedan var jag frilans. Då var det telefaxen som regerade, om man hade turen att ha tillgång till en okrånglande fax. Annars fick man ringa och läsa in sin maskin- eller ordbehandlingsskrivna text till en inskrivare som i stressen nästan aldrig lyckades skriva rätt. För varje framsteg som skett sedan dess fram till dagens extremt bekväma sätt att jobba har jag gjort vågen inombords, medan vissa andra och numera sedan länge pensionerade kollegor inte kunnat dölja sin rädsla för förändring utan klagat högljutt inför varje ny teknisk innovation som presenterats.

Jag har resonerat på exakt samma sätt när det gäller arenor – arbetsplatserna för en sportjournalist ute på fältet. Som jag frusit i svinkalla ishallar, som jag plågats av kommunala lågbudgetanläggningar för idrott, som jag havererat av oinspiration över att tvingas se på bandy utomhus i antingen hällregn eller rysskyla.

Aldrig har jag omfamnat någonting mer än den idrottsliga byggboom som startade åren före millennieskiftet. Nya arenor växte som svampar ut jorden, vädersäkrade och utrustade med värme. Plötsligt stod de där som stolta inbjudande landmärken och gav städer identitet. Många arenor har rivits och ersatts av nya och jag har gjort en fet tumme för samtliga projekt.

Samtidigt finns det än i dag flera gamla skorvar till arenor som överlevt sig själva. Hovet i Stockholm är det tydligaste exemplet. Här finns inget liv kvar, ingen kärlek till besökaren, bara minnen från idrottens forntid. Detta sorgebarn till arena har debatterats flitigt i decennier och det har sagts så många gånger nu att Hovet ska rivas att jag slutat tro på det. Jag kan bara hoppas.

Motsvarigheten på den motsatta kusten är Sveriges största konservburk Scandinavium. Ja, jag vet. Som arena för Gothenburg Horse Show håller den, men den är samtidigt hopplöst omodern för i princip allt annat (framför allt hockey som spelas där åtta månader om året) och tydligen omöjlig att renovera på ett bra sätt om inte notan ska landa på fantasisummor. Detta har i åtminstone tio års tid gett 031-politikerna gråa hår och hur Göteborg ska möta framtiden utan en ny och modern eventarena är en knäckfråga som engagerar en hel stad.

Men alla gamla arenor är inte dåliga. Som tur är finns det undantag. Och i helgen hade jag förmånen att besöka det största och mest underbara undantaget.

Stockholms Olympiastadion.

Stockholms stadion.

Eller bara Stadion.

Välj vilket namn du vill. Upplevelsen är ändå densamma: ren magi.

Jag älskar Stockholms stadion. Älskar den nationalromantiska stilen. Älskar det mörka dekorteglet som ringar in det jag anser vara det skönaste byggnadsverket som uppförts i det här landet. Den står i underbar kontrast till alla de surrealistiska eller sovjetgråa byggnadsverk som ritas av dagens lekskoleungar till arkitekter.

Trots att Stockholms stadion är 112 år gammal blir den aldrig omodern. Trots att den är så gammal blir den bara vackrare med åren. Trots att den är den äldsta olympiska arenan i världen som ännu är i bruk vore det en dröm med ännu ett OS på stadion.

Stadion lockar.

Kallar på oss.

Vill att vi känner, upplever, erfar och njuter av vad den har att ge.

Ärligt talat: Den arena kan omöjligt finnas som passar bättre för ridsport än Stockholms stadion.

Jag har tidigare bara bevakat friidrott och fotboll där men efter den här helgen vet jag vilken himlastormande upplevelse det är att bli ett med arenan samtidigt som banhoppning i världsklass pågår på innerplan.

Alla ryttare jag pratade med, från Ellen Hammarström till Henrik von Eckermann, var lyriska över att få tävla just på Stadion – och jag märkte att de menade det. Jag har annars fått känslan av att Global Champions Tour i Stockholm inte riktigt lockar det stora intresset, vare sig på läktarna, framför teveapparaterna eller i spalterna.

Nu när jag varit där vet jag.

Ryttarna älskar Stadion.

Publiken charmas av Stadion.

Och om GCT-ledningen ens skulle tänka tanken att flytta deltävlingen i Stockholm till en annan plats ska de få med mig att göra.

Tack, Stadion – jag älskar dig. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Alla är bra på något. Alla har vi någon form av talang. Henrik von Eckermann är exempelvis bra på att vara bäst i världen på banhoppning, Armand Duplantis är övermänskligt bra på att hoppa stav och Isabelle Haak vågar jag påstå är världens kanske bästa volleybollspelare.

Själv är jag väldigt bra på att bygga berg.

Där är jag, om jag får komma med lite blygsamt skryt, en extrem talang.

Mitt nuvarande byggprojekt har pågått under många års tid, där jag först lagt en stabil grund och därefter, i omgångar, byggt etapp efter etapp och fått berget så högt att min nye chef till slut fick syn på det.

Han gillade inte det han såg.

Chefen gillade inte mitt berg.

I vintras ställde han sig vid bergets fot, tittade upp på mig, pekade finger och sa med barsk stämma: ”Det är för högt. Du måste börja kapa det. Nu! Och det är en order!”

När chefen tar till den typen av brösttoner är det bara att lyda. Och nu, när jag skriver dessa rader, har jag satt igång med att krympa det enorma berg jag byggt upp. Nej, min talang ligger inte i att bygga fysiska berg, om någon trodde det. Det enorma berg jag lyckats bygga består av osynliga semestertimmar och kompledigheter som skickligt arbetats upp under många år. Vid tiden för min chefs barska order räknade ut att jag, rent teoretiskt, skulle kunna plocka ut nästan sex månaders ledighet genom att kvittera ut alla timmar som finns på mitt komp- och semestersaldo.

Därför sitter jag nu här och känner mig som en skolpojke som precis gått på sommarlov. Det här är första veckan av totalt sex veckor som jag ska vara semesterledig. 

SEX veckor.

Chefen har dessutom antytt att det går alldeles utmärkt att ansöka om ännu mer ledighet och med tanke på att det kommer en höst med ett gäng tävlingar och meetings är det troligt att jag får honom på ännu bättre humör.

Senast jag var ledig under en så lång sammanhängande tid som sex veckor var för övrigt 1999.

Anledningen var densamma som nu; min dåvarande chef hytte med näven, jag lydde, kapade bergstoppar och gick på sommarlov.

Sex veckor ger, känner jag, en extra frihetskänsla. Tre veckor går så snabbt att man börjar räkna ner dagarna redan under andra veckan. Även fyra veckor går rasande fort. Men sex veckor – det är mäktigt långt. En ny nivå. 

Jag firade den direkt på måndagen med att göra saker tillsammans med mina barn. Först åkte jag och LillyBelle iväg för att finslipa inför Falsterbo under ledning av supertränaren Ann Liwing. Det blev dessutom en väldigt bra träning där både LillyBelle och Hasse fick mycket beröm för sitt samspel. Det känns lovande inför det stora som fjärilar-i-magen-snart väntar i form av Falsterbo Pony Equitation.

Väl hemma efter träningen bytte jag lastbil mot personbil och LillyBelle mot Angelo. När sedan den utlovade värmeböljan drog in framåt kvällen bänkade vi oss på Visma Arena för att se Östers IF möta Helsingborg i Superettan. 

För mig kändes det underbart ”semestrigt” att få GÅ på sport. Det gör jag nästan aldrig. Jag SER en massa sport, men då har jag betalt för det, sitter tyst och sammanbiten på en pressläktare, analyserar spelet och letar efter intervjuoffer och vilka vinklar jag ska skriva efteråt.

Att GÅ på fotboll hinner jag i princip aldrig men nu unnade jag mig det, i den kapade bergstoppens heliga namn. Bara känslan av att få klicka in på en app, välja vilka platser vi ska ha, betala och minuten senare få biljetterna mejlade är svårslagen.

Och vilken match vi fick se! Med facit i hand undrar jag om det ens var en match eller om det var en ren kärleksförklaring till fotboll från Östers sida. Så såg det ut. Det var propagandafotboll. Vi njöt, vi åt och drack, vi klappade och tjoade och fick se Öster göra potatismos av Helsingborg efter utklassningssiffrorna 4–0 – som ärligt talat kunde ha varit 7–0.

Supersemestern rullar vidare men helt borta från mitt älskade tangentbord är jag ändå inte, som ni märker. Den här bloggen ska underhållas varje vecka oavsett tid på året och i helgen har jag förmånen att bevaka mitt första GCT på Stadion. Hoppas att vi ses där!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Har ni någonsin lämnat ert hem, satt er i bilen och efter fem minuters körning parkerat vid en internationell hopptävling?

Det har jag gjort.

Nu har jag gjort det.

Det var dessutom med en väldigt spänd förväntan i kroppen jag klev ur bilen och sedan tog sikte på min hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb.

Baltic Cup i fyra dagar stod på schemat och redan vid första anblick var det lite nypa mig i armen-varning för min del.

En internationell hopptävling i Växjö – för första gången någonsin. Dessutom den enda i Sverige för ponnyer under 2024.

Ja, då är det faktiskt lite nypa-läge i armen.

VFK har under den senaste sju-åttaårsperioden gått från att vara en ganska perifer förening till att bli en uttalad och mycket aktiv tävlingsklubb. Redan i normalfallet har vi väldigt många tävlingsdagar på ett år och de senaste åren har en kärna av extremt hårt arbetande människor sett till att gästande ryttare med familjer ofta uttrycker att de är väldigt nöjda med arrangemangen. Jag ingår inte i den kärnan, ska jag erkänna direkt, men jag ställer gärna upp som funktionär när det behövs.

Nu var det Baltic Cup.

Internationellt.

The next level.

FEI-delegater på plats med kritiska granskande ögon. Ryttare från Danmark och Norge i startlistorna. Maxade hinder. En nederländsk banbyggare. Tre nationsflaggor som vajade stolt i vinden från varsin stång och nationalsånger som spelades i samband med prisutdelningar. Utöver det ett antal rutiner och bestämmelser som avviker en aning från det nationella regelverken för tävling.

Kort sagt: Jag var lite nervös. Som medlem i arrangerande klubb känner man liksom ett ansvar för att tävlingarna ska flyta på och om de inte gör det kryper gärna en sorts psykologisk skam fram i medvetandet. För visst önskar vi att just våra tävlingar ska vara särskilt omtyckta av både gästande ryttare och de medföljande i familjeteamen?

Jag vet själv hur kritisk man kan vara vid besök på andra tävlingsarenor. Men jag vet också att ett trevligt bemötande, service-minded personal och ett schema som håller tiden någorlunda gör att minus blir plus, att fördelarna snabbt väger mycket tyngre än nackdelarna. Det var det jag hoppades på i Baltic Cup. Tänkte att det görs kanske lite missar här och där men att det övertrumfas av funktionärernas glädje och deras förmåga att snabbt lösa problem.

Med facit i hand var oron obefogad. Tävlingarna flöt på precis som vanligt, tidsschemat hölls och inga incidenter inträffade förutom en ambulanstransport för en ryttare som ramlat av men som, skönt nog, inte visade sig vara allvarligt skadad. Min egen blygsamma insats som funktionär gällde att ansvara för logistiken under den avslutande söndagen, då alla skulle hem och alla ville ställa sin lastbil eller transport så nära stallarna det bara var möjligt. Det var lite meckigt till en början men efter att jag fått några tips från en FEI-steward lyckades jag lösa det utan väcka någons vrede, trots att de i vissa fall fick gå några meter mer än vad de hoppats på när de packade in grejerna i transporterna.

När jag är funktionär passar jag alltid på att genomföra en egen undersökning. Jag frågar alla gäster jag kommer i kontakt med vad de tycker om tävlingarna. Jag frågar dem också alltid om det är någonting de tycker att vi bör förbättra, vad vi kan göra bättre till nästa gång, om de har någon konstruktiv kritik att komma med och så vidare. Jag kan stolt meddela att min genomförda undersökning innehöll så gott som hundra procent nöjda gäster. Den enda konstruktiva kritiken jag fick var när någon påpekade att det, från speakerhåll, brukar vara lite mer action vid prisutdelningar och ärevarv under internationella tävlingar och att fler borde sjunga och agera mer högtidligt när nationalsångerna spelas. Jag passade även på att fråga FEI-stewardsen hur de upplevt tävlingarna. Svaret i samtliga fall var att det fungerat helt klanderfritt. Min inledande nervositet byttes successivt ut mot en lagom stor dos stolthet.

VFK klarade det.

VFK skrev historia.

Den första Baltic Cup-veckan i Växjö kan förhoppningsvis bli ett årligen återkommande arrangemang – och för det vill jag utbringa en midsommarskål!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag har tänkt det förr, sagt det förr och skrivit det förr.

Den som väljer att dela ett liv där närheten till djur är ett givet inslag får ett liv som bjuder på en massa extra bonuskärlek och bonusglädje. Djur har den effekten på oss. Hundar, katter, kaniner, marsvin – och så hästar, naturligtvis.

Det fascinerande, underbara, stora djuret som med oändligt tålamod fortsätter att tjäna oss människor. Ett liv med hästar, det är sannerligen ett liv med extra glädje och kärlek.

Men det jag också tänkt, sagt och skrivit förr är detta:

Den som väljer ett liv tillsammans med djur tvingas också uppleva betydligt fler sorger än vad människor utan djur tvingas gå igenom.

Med största sannolikhet överlever vi våra djur. Det sägs att när en hund fyllt tio bör den som äger hunden börja se resten som en extra bonus.  Hästar blir som tur är äldre än hundar, i många fall kan det gå två hundlivstider på en hästs livstid.

Men när det gäller hästar finns även en annan tuff och känslosam aspekt. Ibland måste de flytta till ett nytt hem. Ibland måste vi skiljas från dem och trots att de fortfarande lever känns det som att en stor del av dem inte längre finns. Barn som rider växer, barn växer ur sina hästar och vid en viss ålder får de inte rida en viss ponnystorlek längre.

Vi är där nu.

Den här veckan har vi tagit farväl av en av hästarna på gården. En riktig karaktär, en underbar personlighet, en ponny med den ståtligaste galopp jag sett. En extremt känslig ponny som reagerar vid minsta lilla hjälp även hos en sådan som jag, som bara leder honom ut och in i hagar och går med honom före tävlingsstarter.

Efter fem år har Tango flyttat. Bytt hem. Han står nu hos sina nya trevliga ägare i Skåne men det gör så ont att se hans tomma box. Det var med Tango det började, lite mer på riktigt. Det var då Angelo fick sin första B-ponny. De gick igenom massor tillsammans, lärde känna varandra och tog steg för steg i rätt riktning. Sedan övertogs Tango av LillyBelle, som haft minst lika roligt med honom. Av alla hästar på gården – som efter Tangos flytt är åtta till antalet – har det alltid varit Tango som varit hästen barnens tycker är roligast att rida. Det givna förstavalet att slåss om när de ridit här hemma i paddocken eller tagit en tur ut i skogen.

Som vi älskat denne engelsman med den vackra galoppen och söta huvudet. Som jag älskat att höra hans karaktäristiska gnägg när jag kommer med höpåsarna. Som jag skrattat när jag sett hans obegripligt komiska benvevande i samband med prisutdelningar. Som jag gjort mig tio år gammal i sinnet och med engelsk accent försöka prata som jag tror att Tango skulle ha pratat om han var en människa. Oj, var löjlig Tango har gjort mig.

Fem år har gått. Fem knäppa och galna år. De i särklass fem roligaste åren i vårt hästliv. Tango med sin karaktär och personlighet har alltid stått i första ledet när det handlat om att på olika sätt bjuda oss på skratt och episoder att berätta vidare.

Då gör det ont att ta farväl. Då gör det extra ont. Och jag tror dig inte om du säger att man vänjer sig vid att ta farväl av sina älskade hästar – även om de bara flyttar. I fallet Tango är det dessutom lite av slutet på en era. Angelos B-ponnytid som tävlingsryttare är redan över. LillyBelles tar slut vid nyår.

Jag saknar den redan.

Tack, älskade Tango, för allt.

Tack för alla avtryck du satt, alla minnen du skänkt och alla skratt du bjudit oss på.

Vi kommer alltid älska dig och aldrig glömma dig.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag ögnar igenom resultaten i Mantorp Horse Show och noterar att ett namn sticker ut i listorna.

Douglas Lindelöw tävlar igen.

Jag noterar också att det gått bra för honom. Förutom en uteslutning har han slutat på plats 3, 2 och 3 i de tre övriga klasserna han deltagit i.

Jag antar att hans närvaro är en naturlig följd av ett av veckans två mest uppmärksammade beslut i Ridsportsverige. Nämligen det färska åklagarbeslutet att lägga ner förundersökningen mot Lindelöw gällande djurplågeri. Jag är säker på att du som läser det här känner till hela bakgrunden och en resumé känns därför omotiverad. Jag tror däremot att vi alla var lika upprörda när vi tog del av anklagelserna i vintras.

Det andra uppmärksammade beslutet i Ridsportsverige kom strax efter nyheten om den nedlagda förundersökningen. Svenska Ridsportförbundet, som gjorde polisanmälan, meddelade då att Lindelöw, trots att brott inte kunnat styrkas, alltjämt inte är välkommen att representera Sverige i något landslag framöver.

Detta har givetvis lett till reaktioner ute i den sociala mediedomstolen. Efter att ha gjort en sökning på Facebook och Instagram kan jag fastslå att det inte i närheten av samma magnitud som i fallet Helgstrand eller när själva Lindelöw-bomben exploderade efter Aftonbladets intervju med ett antal anonyma personer. Jag noterar att åsikterna till viss del går isär. Vissa ställer sig frågande till hur förbundet kan stänga av en friad ryttare från landslaget medan andra ondgör sig över att utredningen mot Lindelöw lagts ner.

När den här typen av mediabomber exploderar är det viktigt att skilja mellan äpplen och päron. Eftersom den här bomben även – det är ganska ovanligt – också blivit polissak är det ännu viktigare att fokusera på speciellt två ord.

Rättssäkerhet är det ena ordet.

Rättigheter är det andra.

Rättssäkerhet är något av det viktigaste vi har i en fungerande demokrati, ett grundfundament. Utan den kan du, jag eller vem som helst dömas godtyckligt, utan rättegång eller i en skenrättegång. Sverige har en rättssäkerhet som rankas bland topp fyra bland världens alla länder. I en totalitär stat kan vem som helst dömas, även för påhittade brott, utan en rättvis rättegång. I en fungerande rättsstat är däremot godtycke förbjudet och beslut fattas på fakta och inte på känslor. Det är så vårt system fungerar.

För att citera definitionen av ordet rättssäkerhet från Åklagarmyndighetens hemsida: ”Den enskilda medborgaren har ett skydd för godtyckliga ingrepp från samhället självt, t.ex. att inte åtalas eller dömas utan tillräcklig bevisning, att inte dömas utan att det finns stöd i lag för det och att alla medborgare oavsett samhällsställning eller ursprung bedöms på ett likartat sätt.”

Alltså blev det en logisk utgång i förundersökningen mot Douglas Lindelöw. Det fanns inte stöd i lagen för ett åtal.

”Det handlar om misstankar som låg ganska långt bak i tiden. Den bevisningen som fanns var inte tillräckligt stark” motiverar åklagaren Peter Erlandsson för SVT.

Om detta får var och en tycka vad den vill, men fakta i målet är att bevisningen inte räcker till. Då kan inget annat beslut fattas utan att sätta rättssäkerheten ur spel.

Så till det andra ordet: rättigheter.

Gör Svenska Ridsportförbundet fel som inte häver avstängningen av Lindelöw när förundersökningen inte ens lett fram till åtal utan lagts ner? Bryter förbundet rentav mot lagen med detta förbud?

Den första frågan är en åsiktsfråga och det är upp till var och en av tycka vad den vill.

Den andra frågan har däremot ett svar: Nej, förbundet bryter inte mot vare sig lagar eller regler genom att förlänga förbudet.

Det är nämligen ingen rättighet att ingå i ett landslag på samma sätt som det heller inte är en skyldighet att ställa upp i ett landslag när man blir kallad. Det är till exempel inte olagligt att som svensk idrottare spela för ett ryskt klubblag, men ingen som gör det är välkommen att spela i det blågula landslaget. I hockeyn räknas alla svenska spelare som efter krigsutbrottet i februari 2022 spelat i ryska KHL till exempel som icke önskvärda, oavsett om de spelar i ett annat land i dag.

Och bara för att en förundersökning lagts ner innebär det inte – i det här fallet – att du uppträtt som det föredöme en landslagsmedlem förväntas göra. Ungefär på det sättet tror jag att Svenska Ridsportförbundet resonerade när de fattade sitt beslut. Rättssäkerhet är någonting som aldrig får rubbas, något du alltid ska kunna lita på. Rättigheter är någonting helt annat. Du kan förtjäna dem och du kan mista dem, även om du inte begått något brott i lagens mening. Det är vad som hänt Douglas Lindelöw.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag sitter på en röd tygsoffa och väntar på ett intervjuoffer. Platsen är Visma Arena i Växjö. Jag har precis bevakat en match mellan Östers IF, laget jag bevakar, och Landskrona i fotbollens Superetta.

Då kommer Vito fram.

Vito är sportchef i Öster, en man med pondus som inte sällan kritiserar media och knappast är känd för att älska vårt skrå. När Vito får syn på mig spricker han upp i ett leende, stegar fram till mig och sträcker ut en stor högernäve.

Jag skakar den, Vito fortsätter le och säger:

– Tack! Du måste komma hit oftare.

Jag fortsätter att vänta på mitt intervjuoffer, som för övrigt heter Adam Bergmark Wiberg och är anfallare i Öster. Men Adam dröjer. Jag ser honom inte när jag blickar in i den nästan 50 meter långa spelarkorridoren. Istället får jag syn på Jens. Eller rättare sagt: Jens får syn på mig. Jens är klubbdirektör i Öster och även han spricker upp i ett leende. Det är jag inte förvånad över. Till skillnad mot den bistrare Vito är Jens nästan alltid på gott humör. Nu är dock hans leende nästan överdrivet stort och säljigt. Jens tar sikte på mig, ökar takten. Precis som Vito sträcker han fram sin högra hand, skakar min motsvarande och säger, också precis som Vito:

– Tack!

Jag ler tillbaka och säger:

– Varsågod, det var så lite så.

Att en sportchef och en klubbchef i en elitklubb kommer fram och uttryckligen tackar en journalist så varmt och innerligt som i dessa båda fall tillhör sannerligen inte vanligheterna. Ska sanningen fram är det, mig veterligen, de enskilt första gångerna det händer mig.

Men jag är samtidigt inte det minsta förvånad över det ovanliga som nyss inträffat.

Varför jag inte är det?

Jo, jag vet nämligen exakt vad deras tacksamhet beror på. Jag har nämligen upptäckt att jag för en närmast oförklarlig tur med mig när jag besöker den här arenan. De senaste åren kan jag nästan bara minnas att jag sett Öster vinna när jag själv varit på plats. Min första Östermatch för året slutade som den brukar, med Österseger. Och vad händer efter tre raka Östermatcher utan seger där en av de gemensamma nämnarna är att jag inte bevakat någon av dem? Jo, jag råkar ha kvällstjänstgöring, matchen faller på mig och Öster vinner igen.

På skämt har jag gjort en liten grej av det genom att skriva små inlägg på X där jag avslutat med att hashtagga mig som #mr100procent. Jag ska inte säga att inläggen blivit virala, men de har setts och lajkats av en hel del, inklusive Jens.

Eftersom jag vet hur extremt vidskepliga idrottspersoner, tränare och ledare är kan jag faktiskt förstå deras skrockfulla glädje över att jag är på plats. Speciellt som Öster precis vänt ett hotande 0–1-underläge till 2–1-seger mot självaste serieledaren.

Men tro inte att jag dömer Vito och Jens för det. Jag har inte bara full förståelse för deras agerande utan vet att jag reagerat på exakt samma sätt om jag varit i deras situation. Jag är nämligen extremt skrockfull själv. När jag spelade tennis på elitnivå hade jag exakta rutiner och ritualer som aldrig fick rubbas. Jag spelade i en speciell tur-piketröja, sjöng samma sång inom mig under hela matchen för att dels ladda mentalt, dels ha full tillit till att melodin skulle leda mig till seger. Ett tag förbjöd jag till och med min pappa att kolla på matcherna, eftersom jag visste att han förde otur med sig.

Nu befinner jag mig i samma sits som Vito och Jens, fast det handlar om någonting annat än fotboll. Det är barnens ridning det handlar om. Som jag berättat här flertalet gånger hinner jag av praktiska skäl sällan följa med på större tävlingar och meetings numera. Antingen jobbar jag eller måste jag, i händelse av att vi inte lyckats lösa hästvaktsfrågan, vara den som stannar hemma och ser till resterande djur på gården.

Och vet ni. Jag skönjer ett tydligt mönster, som går väldigt långt tillbaka. När Angelo kvalade till Elmia 2021 befann jag mig hemma i Växjö. När han kvalade in till Sverigeponnyn i höstas var jag hemma. Och när LillyBelle kvalade in till Falsterbo Pony Equitation med Rosie tidigare i vår – ja, då hade jag också stalltjänst här i Växjö.

Helgen som gick åkte övriga familjen iväg till Mantorp Pony Show för ett fyradagarsmeeting. Jag stannade hemma av dubbla skäl. Jag jobbade på Smålandsposten samtidigt som jag skötte gård, djur och annat. Och kanske stannade jag hemma av ett tredje skäl också.

För vad händer under lördagen, tror ni? Jo, LillyBelle anmäler sig i sista stund till ett nytt Falsterbokval. Denna gång med B-ponnyn Hasse, som är snabb och hoppglad men knappast en ponny jag förknippar med stil, finess och inverkan. Lätt chockad noterar jag sedan, via livesändningen från Mantorp, hur Hasse lyder minsta hjälp från LillyBelle och konsekvent och med för honom osedvanlig elegans genomför varje moment på ett obegripligt bra sätt. Poängen som dyker upp är 24,7, de går upp i topp och behåller ledningen ända tills det 26:e och sista ekipaget fått sina poäng.

Nu får LillyBelle åka med inte bara en utan två hästar till samma tävling under Falsterboveckan.

Allt ovanstående ger mig givetvis huvudbry, som ni säkert förstår.

Jag ser ju gärna att Öster äntligen, efter elva år av ökenvandring, tar steget upp i Allsvenskan och gör hela Växjö lite gladare. Men då måste jag kanske se till att finnas på plats varje gång laget spelar eftersom jag är #mr100procent.

Jag ser ju också gärna att det går bra för LillyBelle i Falsterbo och skulle vara överlycklig om hon red nöjd från banan. Men där är jag ju #mr100procent när jag är hemma.

Trots att vi redan löst hästvakt till Falsterboveckan: Vågar jag verkligen åka dit?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Bor man på en hästgård, oavsett hur stor eller liten den är, kan man vara säker på en sak. Det händer alltid något. Oväntade saker, bra som dåliga, roliga som tråkiga, triviala som allvarliga. Vi har nio hästar hemma på vår lilla gård just nu, där alla nio lever sitt eget liv, var och en med sin speciella personlighet och sitt speciella behov.

Vissa är hungrigare än andra, vissa är mer sociala än andra. Någon häst är lättskrämd, en annan fullkomligt obrydd oavsett vad som sker runt den. Det gör att grytan alltid hålls kokande. Alltid är det något som händer och det är en stor del av tjusningen med att ha häst. Speciellt för mig, tror jag, som inte rider.

Den här veckan har det som vanligt hänt saker som adderat lite dramatik till vardagen. Det räckte med att vi glömde slå på elaggregatet för att de rymningsbenägna mumintrollen TW och Peggy skulle se chansen, smita under staketet och ta plats i grannhagen, där en del av frukosten lämnats kvar på ett inbjudande sätt. Det blir ett störningsmoment men det är ändå någonting som tillhör vardagen och som åtgärdas på ett par effektiva ögonblick.

Ett rent komiskt inslag bjöd Hilda, Hasse och Rosie på när de plötsligt och helt utan förvarning började skena runt i hagen, som om djävulen själv kommit på besök. I själva verket var det en liten kanin som skuttade runt mellan träd, sten och buskar och av oklar anledning fick dem att tro att undergången var nära. Det är den här typen av händelser som duger bra att prata om och skratta åt vid middagsbordet när dagen summeras. Små vardagshändelser som förgyller och intensifierar livet med hästar.

Sedan finns motsatsen. Saker som gör dig orolig, allvarlig och rädd. En sådan händelse har också inträffat under den gångna veckan. Jag märker det en tidig morgon när jag ska ge hästarna frukost. Erika, den matgladaste av alla och som alltid visar med störst tydlighet att hon är hungrig, syns först inte till. När jag sedan tittar in i hennes box ser jag att hon ligger ner. Erika ligger i princip aldrig ner, något är fel och jag slår larm till Malin direkt. Vi misstänker kolik, lyssnar på magen, hör att det låter någorlunda som det ska. Samtidigt: det ligger bara en enda bajshög i boxen och det är ingenting att fundera över. Vi ringer veterinär som föredömligt snabbt är på plats. Vi är sedan eniga om att det handlar om någon form av kolik.

Kolik. Ordet ger mig kalla kårar. Vid ett enda tillfälle har jag upplevt det. Det var när TW hittades med svåra plågor ute i hagen och vi fruktade det värsta under ett helvetiskt dygn innan systemet äntligen kom igång och hon repade sig.

Den här gången gäller samma sak som då. Ut och gå med Erika med jämna mellanrum, hålla henne under ständig uppsikt, upprepa upprepa upprepa. Erika har ont i magen men jag hinner ändå notera att hon beter sig på ett annat sätt än vad TW gjorde när hon var dålig. Jag tolkar det som att det är en lindrigare kolik än TW:s och jag får rätt. Erika äter glatt och villigt av den mat vi ordinerats att ge henne, vilket jag minns att TW var ointresserad av, och framåt eftermiddagen har hon fått ur sig sin andra bajshög. Ett gott tecken som snart följs av fler – och sedan är allt som vanligt igen.

Små saker, stora saker,  både komiska och allvarliga.

Alltid händer det något och varje dag som, likt denna, slutar lyckligt är en bra dag i hästlivet.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hotbild mot ett dressyr-SM, vars säkerhetsläge mer kom att likna ett hockeyderby med bedömd medelhög risknivå. Trots Helgstrand, trots andra avslöjanden och trots en debatt som mer antar formerna av ett tangentknattrande gerillakrig är det utan tvekan veckans ögonbrynshöjare att ett SM till häst omfattas av en hotbild. Jag vet inte om jag ska skratta (eftersom det känns så oerhört absurt) eller gråta (nej, tårar är det inte värt) men jag vet vad jag ska göra nu.

Jag lämnar det här – utan några ytterligare åsikter än så.

Jag lyfter helt enkelt på hatten, går vidare och hoppas att hotet bara var ett missförstånd eller en busringning.

Vädret är så varmt och vackert och sommaren som plötsligt råder så efterlängtad att jag inte tänker ägna ett enda ord till åt någonting negativt i den här texten. Bara en sån sak som att ha fått vara på hemmatävling igen känns befriande härligt. På programmet stod Växjö Spring Show – i fjol inställd på grund av abortvirusutbrott, i år tillbaka som genrep inför det som väntar i Växjö nästa månad: Baltic Cup med, om jag hörde rätt, en bra bit över 300 uppstallade hästar. Jag lär för övrigt återkomma i ämnet.

Det blev en härlig tävlingshelg där barnen gjorde ett par, tre starter var, där det syns att LillyBelle och Hasse har något fint på gång. De slutade bland annat som fina tvåor i Lätt A, en platå de håller på att etablera sig på. De red också superfint i det VFK-lag som slutade tvåa under söndagens avslutande division 1-hoppning.

Det var mycket som gladde mig. Så värst många starter var det inte, 363, men det var mer kvalitet än kvantitet i den här tävlingen. Flera av landets vassaste ponnyryttare fanns på plats för att kvala in till inverkans-SM och att se juniorer som Disa Hammarstedt och young riders som Lilly Landgren få det svåra att se enkelt ut tror jag är lärorikt för alla.

Det kanske bästa av allt var att tävlingarna även hade en ryttare som i färskvaran ridsport bör vara en av landets mer formstarka just nu. Mellan nationshoppningar i Tyskland (där hon glänste i ett lag som inte gjorde det) och Danmark anlände nämligen Linda Heed till Växjö med familj och fyra unghästar. Hon gav stjärnglans i en två- och trestjärnig majtävling i mörka Kronoberg.

Man tackar. Jag har sagt och skrivit det förr, men det här är något av det absolut bästa med ridsport. De svenska stjärnorna är ute bland oss ”vanligt folk” och tävlar emellanåt i helt ”vanliga” tävlingar.

De är glada, bjuder på sig själva och skulle aldrig få för sig att tacka nej till en intervju med en lokaltidningsjournalist. Detta är viktigare än vi tror. Detta att barn, och i vissa fall även vuxna, får se sina förebilder på riktigt nära håll och inte bara på avstånd i Falsterbo, Stockholm eller Göteborg. Det sker inte i speciellt många sporter att stjärnorna tävlar i samma tävling som snudd på nybörjare. Jag kan knappt komma på en enda sport där en världsrankad stjärna helt plötsligt kan tävla i samma klasser som Lisa Larsson, 14, eller Kalle Karlsson, 15, men i ridsport händer det hela tiden.

För att inte tala om vad som hände på Henriksdal veckan före, där Österlens RK säkrade segern i södra zonen i Elitallsvenskan. Inget konstigt med det, egentligen. Det smått fantastiska och som aldrig skulle kunna hända i någon annan sport är att en som ingick i det segrande skånelaget heter Peder Fredricson. Mitt uppe i OS-förberedelserna åker han till Henriksdal för att förstärka sitt svenska klubblag. Jag tycker det är fint men jag tror faktiskt inte att ryttarna själva reflekterar över det. Trots att de äntrar världsscener året runt blir vissa aldrig för fina eller för kaxiga för att inte återvända till de ställen de kommer från. Sluta aldrig visa upp er, kära stjärnor. Det ni gör, utan att veta om det, betyder mer än ni någonsin kan ana – för fler än ni kan ana.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Förmågan att kallprata är, har jag läst, ett livsviktigt socialt verktyg för oss människor. Det är därför så många pratar om vädret i möten med personer de inte känner. Kallpratet gör många gånger att vi fungerar som människor även i miljöer som känns mindre bekväma än den miljö som ryms inom hemmets trygga väggar. Det är därför floskler, klyschor och uttryck används så flitigt. De är lättillgängliga, fyller en tillfällig funktion och räddar dig ofta från att mot din vilja sticka ut från mängden. För mig, som intervjuar andra till vardags, hade det till exempel varit otänkbart att inte kallprata och bryta isen under någon inledande minut innan jag kopplar på det mer förberedda professionella arbetet med att ställa frågor.

Men ingen regel är utan undantag. Kallpratet behövs faktiskt inte i alla miljöer och ni kan kanske gissa vart jag är på väg. För vem behöver egentligen prata när hästar är inblandade? Ingen, skulle jag säga. Visst sjunger vi sanningsenligt ”du säger ingenting, min kära lilla ponny”. Hästarna pratar inte, men vi själva pratar ofta, gärna och mycket om våra ädelstenar till djur. Jag har upptäckt att det inte finns någon övre gräns för hur långt ett samtal om hästar kan vara. Då tänker jag inte ens på allvarliga samtal av typen buköppning, fång eller kolik utan om helt ordinära samtal mellan två eller flera hästmänniskor mitt i vardagen. Trots att ingenting egentligen hänt har ändå allting hänt och plötsligt har en hel timme passerat. Det märkliga är att alla blir involverade. Hästmiljön genererar verbala krafter och konversationsförmågor jag inte trodde fanns och jag önskar att jag kunde tappa krafterna på flaska för att sedan ta en klunk i andra miljöer för att lätta upp stämningen.

För tro inte att jag inte konverserar. Varje häst, varje ekipage, varje träning, bana och tävling är ett inte bara potentiellt utan snarare givet samtalsämne. Med det följer inlevelsefulla samtal om provridningar, sadlar, träns och hästköp. Sedan meetingplaner, foderstater, veterinärvård, hältor och hovslageri. Det är samtal om precis allting, som kan leta sig ner på molekylnivå och ändå fortgå lika självklart som rinnande vatten nedför en fors. Fascinerande.

Från det att jag tog klivet in i hästvärlden på allvar i samband med barnens tävlingsdebuter dröjde det inte många dagar innan jag kom på mig själv med att föra långa samtal med massor av människor jag inte ens kände. I början valde jag att använda mina öron mer än min mun. Det är som bekant ett bra sätt att lära sig saker. Saker jag sedan kunde plocka fram och skapa samtalsämnen med i möten med andra hästmänniskor. All vår kärlek till hästen ger, märker jag, en automatisk önskan att prata om den. Detta – att b-a-r-a prata om det man brinner för – kan vara en otroligt usel idé i många andra sammanhang, där du troligen skulle uppfattas som olidligt jobbig. I hästvärlden kan du fortsätta att bara prata om ämnen som direkt eller indirekt berör dina hästar, eftersom du faktiskt förväntas göra det.

Om man, som jag, har ponnytävlande barn tar det heller inte lång tid innan man lagt i stort sett alla återkommande medtävlares namn på minnet och på köpet, enligt samma verbala trolleri, lärt känna åtminstone föräldrarna till hälften av dem. Detta skapar ett självspelande socialt piano, vars toner och ackord vi både skapar tillsammans och älskar att lyssna på tillsammans.

Kallprat?

Nej, något sådant hinner vi inte med i den stora ridsportfamiljen. Vi har fullt upp med att hinna med allt det varma pratet. På fyra ben går den som jag gillar allra bäst.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vad tycker ni om att få råd, tips och visdomsord av andra?

Under förutsättning att det inte sker i en överlägsen eller mästrande ton tycker jag att det är väldigt trevligt, uppskattat och charmigt. Jag gillar att lyssna och lära och kan jag snappa upp ett tänkvärt citat gör jag gärna det.

Sedan vår familj blev ett stående inslag på ridanläggningar runt om i södra Sverige har jag haft förmånen att lära känna och prata med massor av härliga personer. Vi har utbytt tankar och åsikter, skrattat och hejat tillsammans eller bara hunnit med ett snabbt ”Hur är läget?”. Bland allt jag hört och verkligen lagt på minnet är det en sak som sticker ut. Ett litet visdomsord jag hört fler gånger än andra – och ofta när den jag pratar med är några år äldre än jag, alternativt har barn som är äldre än mina:

”Njut av ponnyåren. De är de bästa”.

Det citatet har jag bevarat längst inne i mitt hjärta och jag tänker på det… inte varje dag, men i vart fall ett par dagar i veckan. Det gör jag för att det är sant. Det måste det vara när jag hört det från så många.

Njut av ponnyåren.

Och som jag njutit. Vad mycket vår familj fått vara med om tillsammans sedan barnens hästintresse började explodera i sex-sjuårsåldern.

Men tiden går.

I år fyller Angelo 14 och LillyBelle 13. Båda har för längesedan fått känna på hur det är att rida stor häst och med tanke på hur fort tiden går är de snart där permanent, som unga vuxna och kanske utflugna.

Därför fortsätter jag att njuta av ponnytiden, så länge den fortfarande tickar på. Ponnytiden har fört oss till platser vi knappt visste fanns. Den har fört oss till mysiga meetings, genom nagelbitande omhoppningar där glädje och besvikelse bott grannar med varandra. Och så har ponnytiden fört oss till arenor jag på allvar inte i min allra bindgalnaste fantasi trodde att jag skulle få se mina barn ponnytävla på.

Bara att se dem rida in på fotbollsarenan Värendsvallen hemma i Växjö 2019 var en overklig syn på sin tid.

Att sedan se först Angelo och sedan LillyBelle x 2 kvala in till och tävla i det ridsportseldorado som heter Elmia kan jag än i dag knappt ta in.

Och apropå att ta in: Jag vet med mitt förnuft att Angelo tävlade i Sverigeponnyn i Scandinavium i februari, men min hjärna processar fortfarande informationen för att liksom få den bekräftad en gång för alla.

Och vad händer i lördags på Sundbyholm samtidigt som jag mockar Tindras lilla box här hemma i Växjö?

Jo, LillyBelle slutar tvåa i kvalet till FHS Pony Equitation med Rosie, som hon fått låna av Angelo.

Ettan och tvåan går vidare.

I fjol slutade hon trea i kvalet, besegrad med 0,1 poäng. Den här gången har hon marginalerna med sig i form av 0,1 poäng ner till trean.

Hon är klar för FHS.

Klar för Falsterbo Horse Show.

Falsterbo – det största av det stora, det vackraste av det vackra, det mäktigaste av det mäktiga. Där ska en lite myra på tolv år rida in och tävla under två underbara julidagar.

Och jag ska få följa med.

Jag ska inte säga att jag inte kan ta in det. Det kan jag, eftersom jag såg exakt samma tävling på plats under förra årets FHS. Det var en fantastisk tävling där vi hejade med allt vad vi hade på LillyBelles bästis Ayleen. Nu är det LillyBelles tur – och den här gången känns det visserligen overkligt men framför allt helt underbart att ha förmånen att få se sitt barn delta i ett nytt ridsportsmecka.

En ny höjdpunkt är inbokad i kalendern. Och om du som läser det här är förälder till en liten knatteryttare som precis ska börja tävla säger jag som andra sagt till mig: Njut av ponnyåren. De är de bästa.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Den senaste tiden finns det två idrottare i världen som fascinerar mig mer andra.

Golfaren Ludvig Åberg.

Hoppryttaren Henrik von Eckermann.

Förrförra söndagen kunde jag inte slita mig från SVT:s sändning från klassiska Augusta, en av världens mest fruktade banor, där lika klassiska US Masters avgjordes. Mitt i fältet av rutinerade proffs med stenansikten och introverta kroppsspråk stack en ung svensk grabb ut ur mängden. Han skrattade, skämtade med publiken och visade på alla upptänkliga sätt att han älskade det som pågick.

Det var Ludvig Åbergs allra första majortävling (golfens mest prestigefyllda tävlingar) i livet och trots att han, till skillnad mot övriga startfältet, aldrig ens sett den fruktade Augustabanan tidigare slutade han på en otrolig andraplats. För det blev han drygt 23 miljoner kronor rikare. Ludvig Åberg är redan ett fenomen, som kommit från ingenstans och plötsligt är en av de bästa i världen. Att se hur han hanterar det extrema mentala spelet som golfen kräver är det som fascinerar mest med honom. 25-åringen från Eslöv har hittat sin mentala styrka i ett utåtriktat sätt att vara, mitt under brinnande tävling.

Henrik von Eckermann har valt en annan väg. Prestationer i olika sporter är omöjliga att jämföra, men det som hände i världscupfinalen i söndags är en prestation jag inte trodde var möjlig. Att Henrik von Eckermann nollar sig igenom fyra rundor har vi sett förr. Det är i sig ingenting konstigt. Det fascinerande är HUR han gör det. Det handlar inte längre om att han är en talangfull ryttare med en mästerlig häst. Det handlar om någonting annat och det är detta andra som fascinerar betydligt mer än den förstklassiga prestationen.

Jag menar: Han är redan uppe på en nivå som inom sportslang förkortas GOAT, greatest of all time.

Han är på en nivå där han inte kan nå längre, bara bibehålla eller tappa sin position. Bara en kan nå toppen och det är världens mest utsatta position att befinna sig på, med en klunga som ständigt jagar dig. Det är därför positionen världsetta i hoppning i regel blir ganska kortvarig. Men där, i blåsten, har han stått sedan augusti 2022 och sett till att ingen tagit sig upp och knuffat ner honom. Ingen har stått där längre.

Jag förstår inte hur Henrik von Eckermann fungerar. Däremot börjar jag förstå VARFÖR han är bäst. HUR han rider är inte det intressanta just nu. Det jag tittar på är hans ansiktsuttryck, vad han säger, hur han kommunicerar, vilka signaler han sänder ut.

Det är där han avslöjar hur tufft det är att vara etta.

Det är där jag inte förstår hur Henrik von Eckermann är funtad, hur han kan orka mentalt, hur han kan hitta mentala krafter för att kunna gå ut sist i fältet och fixa en nolla.

Men aldrig tidigare har Henrik von Eckermann så tydligt avslöjat hur tung den där bindeln runt armen är att bära än efter världscupfinalen. Aldrig tidigare har heller en världsetta visat på en större mental styrka i det skarpaste av lägen. På ett aldrig tidigare skådat sätt fick vi också i intervjuerna direkt efter världscupfinalsegern se hur fullständigt mentalt utmattad Henrik var. Han kunde knappt le, trots att han måste kokat av segerglädje. Han hade svårt att prata, trots att han nog bara ville skrika ut ett segervrål. Han var där, men samtidigt någon annanstans. Han befann sig liksom mitt uppe i en process där han inte lyckades ta sig ut ur den mentala bubbla han byggt upp.

Att bli tvåa är att förlora för en som är etta.

Ettor hatar andraplatser.

Det var det enda som framgick tydligt mellan raderna i Henriks SVT-intervju.

Att fortsätta vara etta kräver ett fruktansvärt högt pris, där Henrik von Eckermann byggt upp ett mentalt kapital som är stort nog att kunna betala med.

Det var det vi såg.

Det är det som fascinerar, långt bortom alla resultat.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ända sedan jag e-postade mitt första blogginlägg för publicering i oktober 2018 har jag varit stolt över att få ha en liten plattform på Tidningen Ridsport. Jag gillar den här tidningen, att hänga på sajten, andas in de nördiga lärdomarna som ligger i texterna, kommunicera med alla underbara medarbetare och utmana mig själv i mitt tänkande och skrivande.

Den senaste tiden har jag vid två tillfällen känt mig extra stolt över att vara en liten perifer del av Tidningen Ridsport.

Det första tillfället var när beslut fattades om att vrida åt tumskruvarna när det gäller vad som är en acceptabel ton på sociala medier. Det var, tror jag, ett svårt beslut men samtidigt nödvändigt för att slå vakt om det öppna goda samtalet där man både kan vara ense och oense, men samtidigt visa varandra respekt.

Jag vet inte hur hårt Ridsports sociala medie-moderatorer behövt jobba i kommentarsfälten efter beslutet, men en sak vet jag eftersom jag ser det: Tonen i kommentarfälten är trevligare och mer respektfull utan att för den skull vara mesig eller meningslös. Beslutet är med tidigt facit i hand ett stort steg i rätt riktning.

Det andra tillfället jag kände en extra stolthet var när Ridsport i veckan klargjorde att man inte närvarar vid världscupfinalen i Riyadh. Som chefredaktör Catharina Hansson skrev i senaste ledaren är närvaron under finalen annars en närmast helig tradition för Ridsport. Och tro inte att svinrika länder med i bästa fall medeltida människosyn avskräcker media från att bevaka stora mästerskap. Jag minns till exempel de ändlösa debatterna som föregick fotbolls-VM i Qatar 2022. Hur sportkrönikörerna turades om att indignerat skriva om den sjuka kvinnosynen och om hur många gästarbetare som fått sätta livet till i byggandet av de enorma arenorna inför mästerskapet.

Från olika håll kom krav på att bojkotta VM, att vissa länder rentav skulle dra sig ur mästerskapet och att diktaturer aldrig bör få arrangera internationella tävlingar över huvud taget.

Men vad hände när det väl blev dags för avspark? Då satt de där, samma krönikörer som ondgjort sig över den närmast totala bristen på mänskliga rättigheter. Nu skulle det analyseras fotboll till varje pris – och upp med handen den som läst en indignerad sportkrönika om Qatar det senaste året.

Bojkotter sker liksom inte längre. Det kunde ske förr, av skäl relaterade till kalla kriget, som när USA bojkottade OS i Moskva 1980 och när östblocket fyra år senare svarade med att bojkotta OS i Los Angeles.

I dag är det money talks som gäller.

Hur illa de deltagande länderna tycker om ett värdlandet är frestelsen efter pengar, ära och berömmelse för stor för att en bojkott ens ska övervägas. ”Sport och politik hör inte ihop” sjungs det som ett mantra – trots att det är just det sport och politik gör.

Både sommar-OS i Peking 2008 eller vinter-OS i Sotji 2014 genomfördes utan några som helst protester – och den minnesgode kommer ihåg att avslutningsceremonin i Sotji knappt var över innan Ryssland annekterade Krim, den lågintensiva starten på dagens invasionskrig i Ukraina.

Därför känns Ridsports bojkott av världscupfinalen som en liten med väldigt frisk nypa luft.

Här tar någon äntligen ställning.

Här är det äntligen verkstad mitt i allt snack om att ”påverka på plats”, en annan favoritklyscha till varför de tävlar i världens värsta diktaturer.

Samtidigt kan det knappast ha varit ett enkelt beslut. Skillnaden mellan att vara på plats där det händer och att förlita sig på tv-sändningar och att folk svarar i telefon är enorm. Att vara beroende av pressmeddelanden istället för att på egen hand gräva efter fler infallsvinklar är frustrerande.

Men vill vi ha förändring på riktigt, påverka både de aktivas syn på diktaturer och rikta udden mot diktaturerna själva är bojkott det enda som hjälper.

Tidningen Ridsports bojkott av världscupfinalen är ett babystep.

Men det viktiga är att det är ett babystep i rätt riktning till skillnad mot alla andra stora steg i fel riktning.

Det gör mig extra stolt. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Här kommer en bekännelse: Jag har alltid varit svag för idrottsnamn. Redan i början av 1980-talet fascinerades jag av alpina storheter som Gustavo Thöni, Pirmin Zurbriggen och Marc Girardelli. Jag tyckte det var otroligt coolt med tennisspelare med ovanliga efternamn som Gerulaitis, McEnroe och Lendl och när jag började följa NHL-hockey var Lemieux, Gretzky och Yzerman fräcka namn som låg på allas läppar.

Min fascination för idrottsnamn har fortsatt fram till i dag och tagit sig in i ridsporten, som erbjuder en hel del guldkorn. 

Här kommer därför min lista över världens tio vackraste ryttarnamn.

10. Esmeralda Gyllenswärd

Sverige, fälttävlan

Tian på listan är faktiskt en klubbkamrat till mig och min familj i Växjöortens Fältrittklubb med ett förflutet som både framgångsrik kartläsare i rally och deltagare i Farmen 2020. Hon innehar dessutom plats 764 på FEI:s rankning över fälttävlansryttare. Namnet skapar ett omedelbart intresse eftersom det är ett extremt ovanligt förnamn och ett ännu mer extremt ovanligt efternamn. Kombinerat utgör de ett vackert slutresultat.

9. Bernand Briand Chevalier

Frankrike, hoppning

Det här känns som ett skyddat varumärke och innehåller det mesta. Förkortningen BBC för tankarna till brittisk broadcasting, det smakar bra i munnen och skulle kunna vara allt från en exklusiv hundkennel till ett lika exklusivt klädmärke, vilket sista namnet dessutom är. 

8. André Americo de Miranda

Brasilien, hoppning

En mix av manligt och kvinnligt i namnen går här hem på samma sätt som till exempel i fallet med golfspelaren José Maria Olazabal. Vackert, men kanske lite svårt att lägga på minnet.

7. Juan Pablo Jimenez Torres

Mexico, hoppning

Jag älskar spanskklingande namn och här förs tankarna på ett mjukt och fint sätt till flera andra kända idrottare: Fernando Torres (fotboll) Miguel Angel Jimenez (golf) och Juan Pablo Montoya (Formel 1). Ofrivillig briljans av ryttarens föräldrar.

6. Henrik von Eckermann

Sverige, hoppning

Det här är väl den enda lista vår superman inte toppar, men likväl är han med och hugger högt upp i fältet och tar hem en hedrande sjätteplats. Henrik von Eckermann låg fint på tungan redan innan han växte ifrån alla andra ryttare i världen och precis som med allt annat kring honom andas även HvE:s namn stil och klass.

5. Kebie van der Heijden

Nederländerna, dressyr

Nederländare är ett säreget släkte när det kommer till både språk och dopnamn. Det känns liksom som om nyblivna föräldrar i landet lägger ner alla bokstäver i en tombola, slumpmässigt plockar de bokstäver som matas fram och därefter monterar ihop dem till ett namn. Ibland blir det alldeles för många konsonanter och ibland märkliga vokalkombinationer men i vissa fall hittar tombolan rätt. Kebie van der Heijden kan vara allt från din pålitliga bergsguide i Nepal till Ursula von der Leyens hemliga tvillingsjäl i EU-kommissionen. Namnet lyfter dessutom när man uttalar det och måste vara en dröm för en tv-kommentator.

4. Fabricio Caldas Albuquerque

Brasilien, fälttävlan

Här har vi ett vackert namn som i sig lyckas med det tredimensionella konststycket att både kunna vara en ryttare och/eller namnet på en häst och/eller namnet på en stad – samtidigt. Denna svårslagna brasilianska bokstavsmagi trollar sig hela vägen in på en fjärdeplats. Bra jobbat! 

3. Mary Sophie Haid Bondergaard

Sverige, dressyr

Det känns som att Charlotte och Rasmus tänkte till för nästan exakt 20 år sedan då de skulle ge namn åt sin nyfödda. Oddsen för att flickan tidigt skulle fastna för dressyr var låga och chansen att hon skulle lyckas bli en riktigt bra ryttare om möjligt ännu lägre. Då gäller det att tänka till och det gjorde paret uppenbarligen. Mary Sophie Haid Bondergaard är ett långt namn men kombon av traditionellt brittiskt, hårt tyskt och klassisks danskt gifter sig häpnadsväckande väl med varandra. Det både ser bra ut och låter bra när det uttalas.

2. Cathrine Laudrup-Dufour

Danmark, dressyr

Silvret går till Danmark och det finns helt klart goda skäl till det. Namnet Cathrine Dufour, som hon hette som ogift, hade inte ens varit nära att kvala in på den här listan. När Cathrine gifte sig med sin Rasmine Laudrup hände det däremot saker. Laudrup adderar konst och artisteri till namnet och gör det oemotståndligt. Apropå min kärlek till namnet Laudrup ska erkännas att det är inte av ringa betydelse att Rasmines pappa heter Brian, en av Danmarks bästa fotbollsspelare genom tiderna.

1. Erika Lickhammer-van Helmond

Sverige, hoppning

Det här är rena trollkonster. Var för sig säger dessa fyra namn ingenting. Tillsammans skapar de en grund av briljans och förstklassigt artisteri. Den här typen av namn finns bara i Hollywood och då är de dessutom helt påhittade. Här har vi en svensk ryttare med ett vanligt förnamn och ett ovanligt vackert efternamn. Hon gifter sig med en man som den nederländska tombolan tveksamt döpt till Juris i förnamn men där kraften ligger i det förnämliga efternamnet van Helmond. Att ett så pass långt namn kan uttalas så problemfritt som fallet är här ska inte vara möjligt. Men när jag hörde Stefan Fur uttala namnet under Gothenburg Horse Show i februari slog det mig. Erika Lickhammer-van Helmond är världens vackraste ridsportnamn.

Här kan du läsa ett stort reportage om ryttaren med världens vackrast ridsportnamn!

Bubblare: Roger Yves Bost, Frankrike, hoppning, Jessica Springsteen, USA, hoppning, William Ligier de la Prade, Frankrike, hoppning, Judith Sarda Mane, Spanien, dressyr, Brittany Fraser-Beaulieu, Kanada, dressyr, Paolo Roberto Brasileiro Miranda, Brasilien, dressyr, Lea Adams-Blackmore, USA, fälttävlan.

Hur ser din lista ut? Vilket tycker du är ridsportens vackraste namn? Om du läser det här på sociala medier får du gärna kommentera!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vad ska man göra när man vaknar, tittar ut och ser att livet i april mer liknar ”Hej mitt vinterland” än ”Vintern rasat ut bland våra fjällar”?

När det regnat så mycket att hagarna mer liknar kvicksand än lera och Kung Bore sedan får för sig att bomba oss med ännu en snökanon?

Det är som bekant aldrig för sent att ge upp, men det vill jag inte.

Tänka framåt?

Det orkar jag inte nu, mitt i stunden.

Jag tänker bakåt istället.

Innan alla meteorologiska bakslag och allt trafikkaos runt om i landet slog till hann faktiskt en riktigt trevlig påskhelg passera. Eftersom hockeylaget Växjö Lakers, som jag skriver om, dessutom bara behövde spela fyra matcher i sin kvartsfinal blev det behagligt vitt i almanackan för min del under nästan hela högtiden.

Vad passar då bättre än att kasta sig in i en annan tävlingsbubbla, nämligen barnens?

Februariveckan med Sverigeponnyn i Scandinavium tog hårt på de mentala krafterna och veckorna därefter fick tjänstgöra som någon sorts djup och lång utandning och en paus från tävlandet.

Men ni som gillar tävling vet hur det är.

Efter ett tag kommer suget tillbaka, och för min del kom därför Påskhoppet på hemmaklubben Växjöortens Fältrittklubb som ett efterlängtat inslag.

Till att börja med tackade jag glatt ja till att ställa upp som funktionär på kort varsel. Eftersom jag jobbar varannan helg året runt brukar jag drabbas av dåligt samvete över att jag inte utför mer ideellt arbete än vad jag gör.

Hela vår unika idrottsrörelse bygger på det. Personen som med ett leende serverar dig din efterlängtade burgare, personerna som sköter insläpp till framhoppning och till tävlingsarenan, den som visar dig var du ska parkera bilen – alla dessa som ställer upp utan betalning gör att du eller ditt barn kan tävla. Utan dem – inga tävlingar. Därför var det en skön känsla att under fyra påskaftonstimmar hälsa alla välkomna till VFK och dirigera dem till rätt parkering.

Dessutom fanns det många spännande klasser att titta på när jag inte befann mig i ideell tjänst. LillyBelle har de senaste tiden haft förmånen att utveckla ett samarbete med den lille söte nioårige hingsten Amcede Danny Boy, eller Oskar som han kortare och godare kallas. Oskar är en B-ponny, en liten supertalang som barnens kompis Felicia Gustavsson och hennes familj låter LillyBelle träna och tävla när tillfälle ges. Hittills har de gjort fem starter tillsammans: en lätt B, en lätt B+, två lätt A och en lätt A+. Samtliga rundor har klarats av med nollor i protokollet och de två sista skedde under Påskhoppet.

LillyBelles och Oskars sista start innebar debut i Lätt A+ och en väldigt fin runda senare stod de där som segrare. För övrigt den första segern i Lätt A+ som vunnits av en Enestubbe. Det var väldigt kul att se.

Nu är det fredag och om några timmar kastar jag mig tillbaka in i hockeybubblan, då den första matchen mellan Växjö Lakers och Rögle väntar.

Till sist vill jag återge den mycket kloka formulering som författats av det franska upprop som publicerats i tidningen Le Parisien och som återgetts som nyhet på denna sajt:

”Låt oss ge hästen, som tack för dess generositet och dess förtroende för oss, den hänsyn och den respekt den förtjänar.”

Jag säger ett amen på det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är utan minsta förvåning men med stor besvikelse och återhållen vrede jag läser Ridsports ledare av chefredaktör Catharina Hansson.

”Till slut gick topplocket” skriver hon och förklarar sitt beslut att skärpa kommentarsreglerna på Ridsports Facebook-konto.

Jag är som sagt inte förvånad över beslutet. Inte det minsta. Så pass sent som två dagar före jul skrev jag själv en text här i bloggen med rubriken ”Från skön värme till ett dagis för kverulanter” som väl säger en del om vad jag tycker om utvecklingen i ridsportens sociala kommentarfält.

Jag vet inte hur många gånger, både före och efter den texten, jag sett hur Ridsports FB-admins tvingats gå in och radera kommentarer och ryta till mot folk som utvecklat den bisarra hobbyn att kapa högintressanta diskussionstrådar.

Trots varningar och hot om tuffare tag har utvecklingen fortsatt att gå åt helt fel håll. Och trots att det inte är en särskilt stor konst att framföra kritik på ett sakligt sätt hemfaller alltfler åt direkta personangrepp.

Till slut blev det en varning för mycket.

Till slut var det dags att sätta ner foten.

Till slut var det dags för det som nu skett. En stark skärpning av kommentarsreglerna beträffande texter om personer under 18 år och gentemot de lallare som tror att det är helt okej att marknadsföra just sin mirakelprodukt i trådarna.

Jag är inte förvånad.

Jag är dock otroligt besviken och det tror jag gäller många med mig.

Jag menar: SOCIALA medier.

Det hörs ju redan på namnet att det är någonting interaktivt, vackert och attraktivt.

Något vi tillsammans delar, vårdar och utvecklar.

Något vi känner ett stort ansvar kring för att det ska fungera smärtfritt.

Något som kräver att vi åtminstone räknar till tio och tänker ett extra varv innan vi låter en elak tanke passera genom hjärnan, ut genom fingrarna till tangentbordet och via ett publicera-tryck skicka ut den till allmän beskådan. Om alla tänkte på det sättet skulle Facebooks administratörer ha ett enkelt jobb, inte tvingas lägga timtal av sin redaktionella arbetstid åt att vara digitala förskolepedagoger åt kverulanter som vägrar vanligt hederligt hyfs och sunt förnuft.

Som barn kände jag en lika gammal som envis man. ”Jag ger mig inte hur fel jag än har” lär han ha yttrat vid fler än ett tillfälle och tyvärr bär många urspårade kommentarer mannens signum. Inför ögonen på tusentals läsare startar de dryga dueller där sans och balans ersätts av ständiga utmaningar av yttrandefriheten. Till och med dessa borde veta att de inte kan säga och tycka vad som helst och skyddas av grundlagen.

Att tonen på sociala medier hotar hela sociala mediers framtid är ett faktum. Världen över förbereds lagförslag om att kraftigt minska vår frihet att tycka, diskutera och dela saker med varandra. Det sker samtidigt som stora aktörer valt att lämnat sina sociala medieplattformar eftersom ämnena de postar alltid kapas och förstörs. SVT Nyheter har exempelvis helt stoppat möjligheten att kommentera på sitt X-konto, vilket i praktiken gör detta sociala media till ett osocialt media.

Är det där vi vill hamna?

Vill vi att ridsportens i övrigt så levande och informativa kanaler på Facebook ska förminskas till enbart en källa för envägskommunikation?

Det vill ingen, jag lovar.

Men för att det ska ske måste alla bete sig som folk, jag lovar.

Annars är det inte svårt att gissa att fler, ännu tuffare, åtgärder kommer att vidtas.

Catharina Hanssons beslut borde vara en väckarklocka, till och med för de sabotörer som inte ger sig hur fel de än har.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Lugnet före stormen, brukar man säga. Lite så känns det för min del just nu. Ni som följt mig här genom åren vet att jag vid denna tid på året kastas in i den mentala torktumlare som kallas för slutspelshockey.

Match varannan dag och träning varannan dag för laget Växjö Lakers, som jag bevakar, betyder för mig att skriva o-m match varannan dag och skriva i-n-f-ö-r match varannan dag. Det betyder tajta deadlines, resor, hotellboende och långa förlängningar som aldrig vill ta slut. Det betyder intervjuer med smågriniga spelare och irriterade tränare som egentligen inte vill bjuda på någonting. Den torktumlaren har jag kastat mig rakt in i när du läser dessa rader.

Om jag bott själv i en lägenhet mitt i stan hade jag kunnat leva i den här typen av bubbla och förmodligen känna mig helt vilsen när jag tog mig ur den. Som tur är finns det både fru, barn och inte minst hästar som jämnar ut balansen och tvingar mig att dubbelfokusera och prioritera smart och effektivt och kombinera det bästa av två världar. Temperaturen pendlar lite mellan plus och minus just nu men visst är det här ändå den kanske bästa tiden på året? Vintern hänger mot repen, snart är den förbi, våren tar över och ger löften om allt som ligger framför.

Apropå löften känner jag mig hoppfull inför den framtid som de senaste månaderna tett sig ganska osäker när det gäller vår hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb. Eftersom jag räknar mig som part i målet, som pappa till två tävlande VFK-barn, har jag på egen begäran valt att inte skriva texter i Smålandsposten om utvecklingen av det hästsportcenter som nästan är färdigbyggt, men där Växjö kommun sagt nej till att låna ut de sista miljonerna. Detta efter att de drivande personerna i bygget spenderat mer pengar än vad de haft tillgång till och räknat med att kommunen skulle hjälpa till, även med det sista steget.

Oron för framtiden har därför varit stor bland oss medlemmar, en hel del hårda ord har uttalats i media från olika håll och fortfarande vet ingen hur det slutar. Det har till och med skrivits att det kan sluta med konkurs. En sak har dock den senaste veckan lärt mig och det är att engagemang är en mäktig kraft. Och engagemang är det minsta man kan säga att det finns i VFK.

Som medlem i olika föreningar och organisationer har jag genom livet besökt diverse årsmöten. Som journalist har jag, under snart 30 års tid, bevakat hundratals. Med undantag för e-t-t enda årsmöte – en hockeyklubb med två trätande falanger för 15 år sedan – har jag varje gång jag besökt ett årsmöte slagits av en dyster slutsats. Nämligen att föreningsdemokratin är på väg att dö.

Känslan är att 99 av 100 årsmöten bara besöks av de närmast sörjande, varav en stor del av dem redan sitter i styrelsen. Alla blir alltid valda/omvalda, valberedningens förslag (ofta har valberedningarna fått kämpa för att ens få fram namn till en fulltalig) klubbas alltid igenom och sällan eller aldrig förs det fram motkandidater att rösta på. Om du gått på fler än ett årsmöte i ditt liv tror jag att du känner igen dig. Närvaron på en klubbs årsmöte är ett mått på det föreningsdemokratiska engagemanget i klubben, vilket oftast befinner sig farligt nära den absoluta nollpunkten.

Antalet deltagande medlemmar på ett genomsnittligt årsmöte i en riktigt stor fotbolls- eller hockeyklubb skulle jag uppskatta till mellan 20 och maximalt 30.

På årsmötet i den relativt lilla klubben Växjöortens Fältrittklubb i söndags kom 140. Det var fullt till absolut sista plats i den bokade konferenslokalen på Stadshotellet.

Jag har varit med på årsmöten som varat i mindre än 15 minuter och ett långt årsmöte skulle jag säga är ett möte som pågår i över en timme.

VFK:s började klockan 19.00 och när mötesordföranden förklarade det hela avslutat tittade jag på klockan och såg siffrorna 22.04.

Tre timmar och fyra minuter.

Det fina var det som pågick under dessa tre rekordlånga timmar. Det var föreningsdemokrati i sin renaste form. Olika alternativ som fördes fram, nya förslag som utmanade valberedningens egna förslag. Slutna omröstningar – något jag trodde var utrotat ur idrottsrörelsen – begärdes både en, två och tre gånger. Alla medlemmar fick användning för just sin röst, precis som det ska vara, och det gjorde det hela lika spännande som ett riksdags- eller kommunfullmäktigeval.

Alla var inte nöjda, precis som alla partier inte är nöjda efter ett riksdagsval. Men alla fick vara med och bestämma istället för att en liten trött klick av närmast sörjande skulle göra sin plikt och ställa upp för ett år till i styrelsen.

Likaså sprutades det ut frågor om anläggningen och verksamheten och jag tror att jag räknade till fyra inkomna motioner, som också behandlades.

Alla tyckte inte lika, alla var inte överens men alla var med och bestämde. Det var ett engagemang utöver det vanliga och en bländande uppvisning i hur föreningsdemokratin i Sverige borde fungera.

Min känsla är att VFK går stärkta ur den här kommunkrisen och att en av Sveriges finaste anläggningar både kan bli helt färdigställd och blomstra som ridskole-, tränings- och tävlingsarena i många år.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vad händer med en bana när tävlingen är över?

Sug på frågan i ett par sekunder.

Eller tänk efter i fem sekunder till.

Oavsett hur länge du funderar tror jag att svaret är detsamma.

Banan försvinner. Finns inte längre. Den existerar kanske som en digital skiss på en server någonstans, men betraktad som ett fysiskt och levande väsen förpassas den till historien likt en dagslända efter ett kort, intensivt och dramatiskt liv.

På detta har jag tänkt under en längre tid och landat i två frågor som jag sedan låtit ligga i marinad.

Första frågan:

Varför låter vi banorna bara försvinna?

Jag har inget svar på det, förstår inte varför. Misstänker att det ”kanske bara är så”. Tänker även att det kanske inte är tillåtet att använda samma bana flera gånger men tvivlar samtidigt på att förhåller sig så.

Min andra fråga lyder:

Om det är okej att använda gamla banor – varför i hela världen görs inte det?

Jag menar, ta banan Peter Lundström designade under världscupens Europafinal i Scandinavium i februari som exempel. Publiken älskade den, ryttarna älskade den och jag är säker på att Peter Lundström var nöjd med den.

Se bilden av Peder Fredricsons chansning under omhoppningen när han går innanför på bortre kortsidan i hopp om att vinna tid, men där chansningen inte går hem. Eller tänk på Henrik von Eckermanns omhoppning, där det saknas futtiga 28 hundradelar upp till förstaplatsen.

Tror ni att Peder och Henrik velat hoppa banan på nytt om de fått?

Klart att de velat.

Om så varit fallet: Hade Peder fortfarande chansat och lyckats eller hade han spelat säkrare och gått utanför? Hade Henrik hittat ett sätt att kapa tre tiondelar?

Själv hade jag älskat att se hur ryttarna hanterat samma bana på nytt, ett år senare – och jag förstår inte varför en bana måste vara som en fyrverkeripjäs på nyårsafton; någonting som sprakar vackert och intensivt under en kort tid för att sedan helt försvinna.

Här finns ett helt nytt och otroligt spännande tävlingsmoment att ta till. Genom att, vid vissa stora utvalda tillfällen, använda tidigare banor skulle hoppsporten skapa en helt ny tävlingsform utan att behöva ändra på en enda regel. Samma bana som föregående år skulle betyda förhandsspekulationer, tidsjämförelser med föregående år – ja, det skulle till och med kunna slås banrekord.

En sådan klass skulle skapa buzz. Ryttarna skulle för första gången få chansen att revanschera sig och reparera gamla misstag och publiken skulle för första gången kunna läsa på och ladda upp genom att titta på reprissändningar av tidigare tävlingar.

En sådan tävlingsform skulle framför allt vara en hyllning till våra enastående konstnärer till banbyggare runt om i Sverige och världen.

Jag ser en vinn-vinn-vinn-situation här.

Ryttarna är vinnare eftersom de, likt golfspelare, får återvända till samma bana.

Publiken är vinnare, eftersom ett nytt spänningsmoment adderas.

Banbyggaren är vinnare, eftersom hens fina hantverk får en ny dimension av uppskattning.

Därför undrar jag:

• Varför inte införa en klass som kan få heta typ Peter Lundström Classic under nästa GHS?

• Varför inte en Fredrik Malm Special eller en Maria Alfredsson Trophy?

• Eller varför inte en klass på din egen hemmaklubb där en av dina lokala banbyggares bästa banor återanvänds och hyllas?

Men som jag nämnde ovan har jag en brasklapp: Är detta över huvud taget tillåtet?

Eftersom jag fram till i onsdags kväll svävade i ovisshet beslutade jag mig för att kontakta en som vet och ställa tre frågor:

1. Är det okej att använda exakt samma bana flera gånger?

2. Om ja: Varför har man i så fall inte gjort det tidigare?

3. Vad skulle du själv tycka om att banor återanvänds?

Jag valde att ringa mästaren själv, Peter Lundström. Han svarade på andra signalen och sedan följde ett 19 minuter långt samtal där Peter, lika ödmjukt som inspirerande, bjussade på sina tankar om banbyggnad. Han svarade dessutom på mina frågor, som kortfattat fick följande svar:

1. Jag ser ingenting i reglementet som förbjuder det.

2. Jag vet inte/Svårt att svara på.

3. Det skulle vara väldigt intressant.

Så: om skidsporten lyckats öka sin popularitet genom införandet av masstarter och sprintlopp och orienteringssporten lägger in tävlingar i stadsmiljö för att få större publiksiffror – varför inte skruva upp stämningen i banhoppning genom lite smart återvinning?

Vad tycker du?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det slog ner en bomb i Ridsportsverige i veckan när det internationella ridsportförbundet, FEI, offentliggjorde sina nya riktlinjer avseende rörligt material från större tävlingar. Från och med nu är det FEI:s egna kanaler som gäller. Ryttare, groomar och andra i respektive ryttarteam tillåts inte filma sina ritter eller lägga upp dessa på sociala kanaler, sajter och bloggar.

Denna sajt var en av flera som uppmärksammade de nya riktlinjerna och som brukligt är publicerades nyheten på Ridsports Facebooksida. Just nu räknar jag till drygt 250 kommentarer varav lejonparten består av måttligt till extremt uppretade ridsportmänniskor.

Kritiken är inte direkt av det lindriga slaget:

• En del anser att det är en skymf mot hästvälfärden att FEI tuffar till reglementet.

• Det antyds att FEI har något att dölja.

• Flera läsare undrar om det är första april.

• En del tycker det är ”sjukt”, någon blir ”bara trött” och någon ropar ”censur”.

Och så vidare.

Stormen i vattenglaset är verkligen intensiv.

Själv tycker jag också att FEI:s beslut är väldigt konstigt.

Inte att beslutet fattats men att det fattats först i mars 2024.

Det enda konstiga här är att riktlinjerna inte redan skrevs för 20 år sedan, när Facebook uppfanns, eller åtminstone 2005 då Youtube såg världens ljus.

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att få ingå i Ridsports reporterteam på plats i Scandinavium (tack, det var bland det roligaste jag någonsin gjort!). Det jag förvånades mest över var att det var okej att lägga upp korta filmklipp från hela arenan i form av reels och stories på Instagram. Där satt jag inne i arenan med min telefon och hade i stort sett fritt blås. Jag filmade ceremonin när Henrik von Eckermann väljs in i Hall of Fame, när Peder Fredricson tar sig vidare till omhoppning i Gothenburg Trophy och en massa annat smått och gott. Sedan gick jag in på Ridsports instakonto och tryckte på publicera.

Jag skriver det igen: Som ackrediterad media tilläts jag använda mobilen helt utan minsta restriktioner. Något jag inte i min vildaste fantasi kunnat inbilla mig att jag någonsin skulle få göra.

Med reservation för att jag inte hunnit kolla alla stora idrottsorganisationer i världen vågar jag ändå påstå att FEI:s riktlinjer fram till nu varit unikt liberala. Jag har aldrig tidigare hört talas om att man, oavsett idrott, tillåts filma från en stor pågående tävling eller match, lägga upp klippet på sin egen mediesajt i syfte att dra klick och därmed kamma hem intäkter. Det är faktiskt helt obegripligt.

Jag ringde till och med runt till några av de största sporterna i Sverige för att verkligen kolla läget. De skrattade, för de fattade knappt vad jag menade. Samtliga har rigorösa föreskrifter och absolut förbud för media och andra att utan tillstånd filma under pågående match och sedan publicera som inlägg i sina kommersiella kanaler. 

Hockeyligan SHL har exempelvis sålt sina rättigheter till TV4 för extremt dyra pengar och om jag till exempel skulle vilja lägga upp en målsituation från en match är det TV4:s konton på Instagram och X (Twitter) mitt hopp står till. Min möjlighet är då att – om TV4 råkar välja ut det klipp jag önskat – bädda in TV4:s inlägg och publicera det i min egen text. För mig är det helt självklart att en aktör som betalat enorma pengar för att sända också har ensamrätten på allt rörligt material. Vad FEI har sysslat med vet jag faktiskt inte – och jag undrar till exempel hur kul SVT, som har rättigheterna till alla våra stora FEI-tävlingar, tycker om att konkurrenter kan gå runt och filma lite som de vill och sedan publicera. Hade jag varit i ledande ställning hos ett sändande bolag hade jag givetvis satt press på den som sålt rättigheterna till mig – och precis så tror jag att det är i det här fallet också. Köper du rättigheterna till rörligt material vill du ju självklart också ha ensamrätten till det.

Om man kan likna FEI vid en tidning har FEI hela vägen fram till nu varit en tidning som helt skänkt bort allt sitt material, helt fri från Plus, Premium och vad betalväggar brukar kallas. Att man först nu stramar upp reglerna – så ofattbart sent som i mars 2024 – är någonting jag knappt kan ta in. Självklart vill FEI att deras utvalda material ska få maxad spridning, liksom det sändande bolagets.

Dessutom har jag svårt att förstå upprördheten av helt andra skäl. För det första ser jag inget som förbjuder privat filmande från läktarna utan bara för ryttarna själva, deras team och vi i media. Logiskt, eftersom dessa har egna plattformar med stora antal följare (vissa följs av flera miljoner) och FEI givetvis vill att det rörliga materialet som delas bär FEI:s eget märke, alternativt det sändande bolagets. För det andra gäller riktlinjerna enbart FEI:s större tävlingar. Är det inte en FEI-klassad tävling (alltså mer än 99 procent av alla tävlingar i Sverige) lär det vara fritt fram att filma för vem som helst, var som helst och när som helst.

Så ta av foliehattarna, sluta slåss mot väderkvarnarna och chilla lite! Det vi ser här är ingen konspiration eller illasinnad agenda med syfte att dölja något. Det här är ett sätt att slå vakt om och ge mervärde, både åt både ett internationellt idrottsförbund och till innehavare av svindyra sändningsrättigheter.

FEI har varit unikt snällt ända fram till nu. 

Det är de faktiskt värda ett stort tack för.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Att uppleva nästan en hel vecka i, kring och på avstånd från Scandinavium har varit som att befinna sig inne i en torktumlare som går på hög hastighet. Med vilken skräck och fysisk nervositet jag upplevde Angelos semifinal i Sverigeponnyn redogjorde jag för ganska utförligt i förra bloggen.

Därefter gick det mesta in i en ny skönare fas.

Fredagens uppladdning inför lördagens final var behaglig och när det hela var över hade Angelo slutat på en femteplats – i hela Sverigeponnyn. Jag är otroligt stolt över honom och jag både hoppas och tror att han själv är enormt nöjd och stolt över det han klarat av.

Ni som följt mig här genom åren vet att jag kommer från en helt annan idrottsmiljö än ridsportens. Ni vet i så fall också hur mycket ridsporten fascinerar mig eftersom den så gott som alltid sticker ut. Den liknar egentligen ingen annan sport utan spelar i en egen liga, med egna regler och helt andra uppförandekoder än övriga sporter. Så är det bara, och det har jag också redogjort för i den här bloggen fler gånger än vad jag kan räkna.

Här kommer ännu en take i ämnet ”Därför liknar ridsporten ingenting annat”. Under den gångna omtumlande veckan i Göteborg har jag nämligen slagits av ännu en insikt som sätter ljuset på ridsporten allena, ännu ett bevis på vilken speciell och unik sport vi alla är en del av.

Det är under Sverigeponnyns finaldag det händer. Det är när jag för andra gången på tre dagar, i en position snett bakom Angelo och Rosie, går upp för den klassiska rampen in till det allra heligaste. Under en sekund känns det som att jag träffas av blixten. Jag blir Tjuren Ferdinand som sticker ut huvudet, chockmöts av folkets jubel och omedelbart drar tillbaka huvudet i ren skräck.

Det. Är. Fullsatt.

12 000 personer sitter på varsin stol inne i Scandinavium. Om det fanns någonting lugnande med torsdagens semifinal var det de glest befolkade läktarna.

Nu?

Fullt till sista plats.

Scenen är så dramatisk att jag nästan tappar det.

12 000 är väl helt okej när Frölunda spelar SHL-hockey här eller när HvE, Peder och de andra ska göra upp i världscupens Europafinal, men det här är Sverigeponnyn. Det är barn som tävlar. Barn. Inför full salong.

Och det är inte bara barn. Det är hästar också. Hästar som barn sitter på. Och det är inte bara hinder som ska klaras av. Det är stilbedömning också. Inför stränga domarögon och tolvtusen andra ögonpar.

Kom igen! Det är dags att vakna upp, öppna ögonen och inse följande:

Inte i någon annan sport i Sverige utsätts barn för någonting som ens liknar det här. Det är inte ens nära.

Kom inte dragande med Gothia Cup i fotboll eller Kalle Anka Cup i tennis. Ingen av dessa stora barntävlingar kan jämföras med pressen, stressen och nervositeten hos barn till häst som synas av tolvtusen.

Vad jag tycker om det?

Innan jag lämnar mitt svar ska jag vidga perspektiven för att påvisa exakt hur unikt det här exemplet är. Vi lever nämligen i en tid där flera andra stora sporter arbetar aktivt för att ta bort tävlingsmomentet. Det skippas resultat, det publiceras inga tabeller och det genomförs därför heller inte någon prisutdelning efter matcher. Att idrotta för att vinna anses vara fel drivkraft trots att tävlingsmomentet är idrottens själva kärna och väsen – ja, den är till och med själva huvudkriteritet för att en idrott ens ska få kallas för en idrott och en anledning till att exempelvis Friskis & Svettis alltid nekats medlemskap i Riksidrottsförbundet.

Jag har som journalist själv varit ute på och skrivit om flera pojk- och flickmatcher i olika sportcuper där någon verklighetsfrämmande syn på idrott för att ”skydda barnen” gjort att mål och resultat inte räknas.

Senast för en månad sedan var jag på en bandycup med matcher utan resultat. Det roliga var när jag frågade en tjej hur det gått för henne och fick svaret:

– Bra. Först vann vi med 3–2, sen förlorade vi med 1–4 och sen vann vi två till.

Det de vuxna förbjuder – med sin ängsliga värdegrund som välmenande bas – struntar barnen fullkomligt i.

Det kan ju vara bra att veta, tänker jag. Att barnen öppet räknar mål och räknar ut hur de ligger till i cupen medan de vuxna tror att barnen bara tycker det är roligt med lite frisk luft och motion.

Ha nu bilden av bandycupen utan mål och resultat framför er.

Tänk sedan att Sverigeponnyn rids utan domare och utan några andra regler än att varje ekipage ska försöka ta sig runt banan och sedan lämna den – utan att få reda på antal fel eller inverkanspoäng.

1. Kan ni se det framför er?

2. Känns det som ett fräscht grepp?

3. Tror ni att den typen av tävlingsfri ponnyridning skulle locka 12000?

Nej på 1, nej på 2 och tok-nej på 3.

Publiksiffran skulle vara närmare 12 personer än 12000.

Så: Vad tycker jag om att barn tävlar inför ett fullsatt Scandinavium?

Svaret kommer här: Jag tycker att ridsport är bäst – ännu en gång. Det räcker så.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Att ha haft förmånen att under mer än fem års tid skriva nästan vad jag vill på den här plattformen har lett till många nya bekantskaper inom ridsporten. Det händer ganska ofta att personer jag aldrig tidigare sett eller känner igen men inte kan placera hejar på mig på tävlingar. Jag har blivit uppringd och tackat ja till att delta i Karlavagnen tack vare en blogg jag skrev om svårigheten att gråta. Jag har pratat i P4 Kronoberg om elakhet i ridvuxenvärlden. Jag kommer heller aldrig att glömma det massiva stöd som blev följden av en av mina första bloggtexter, den om när Angelo blev retad för att han rider och snälla människor hjälpte honom att få vara med på träning för Malin Baryard.

Den här torsdagen har jag för första gången en kollega som punktmarkerar mig. Det är Rebecka från Göteborgs-Posten som – om jag förstått det rätt – vill bevaka en tävling delvis ur en förälders vinkel. Hon kunde inte valt ett värre tillfälle, tänker jag när vi står i det 031-typiskt sneda regnet på Valhallas asfalt och hon frågar:

– Hur är det med nervositeten?

Exakt hur orden föll när jag svarade minns jag inte, men jag minns på ett ungefär. ”Jag har varit nervös tidigare men aldrig ens i närheten av detta. Jag känner en fysisk nervositet som börjar i bröstet, letar sig ner i magen och det känns som att den vill slita ut mig ur min egen kropp”.

Klockan är halv tio på förmiddagen och nervositeten har redan tömt mig på all energi. Det är en halvtimme kvar till Sverigeponnyns semifinal. Drygt fyra månaders träning och nötning ska ställas på sig spets och avgöras under mindre än en minut och det är det som är så hemskt. Som ni kanske minns hyllade jag Sverigeponnyn här för bara ett par veckor sedan som en tävling där faktiskt alla är vinnare. Att nu veta att drömmarna för 36 ridande barn kan slås i spillror av ett enda litet nervositets-pet får det att värka ännu mer i mig.

Alla vill till final, bara tio går dit och hela 26 barn åker besvikna hemåt. Jag umgås rentav med tanken på att föreslå en regeländring till kommande upplagor att, likt en sällskapsrond i golf, införa en så kallad pilsnerboll.

Det vill säga: Om du totalmissar ditt första utslag tillåts du, utan pliktslag, att slå om bollen. Översatt till Sverigeponnyn: Om du råkar riva ETT hinder, eller i alla fall det FÖRSTA hindret, i en semifinal räknas det som noll fel och domarnas poängbedömning för din inverkan gäller.

Men det är min alternativa verklighet.

I den riktiga verkligheten knäpper jag av en bild på Angelo i Sveriges mest klassiska entréramp, den i mäktiga Scandinavium. Arenan har fått mången elitidrottares nerver att dallra. Här har klassiska matcher avgjorts i allehanda sporter på VM- och EM-nivå. Här har det skrivits historia så många gånger att det inte går att räkna. Och just här, på denna drygt 50-åriga mytomspunna plats, släpper jag iväg min son som en gladiator till lejonen. Det är så det känns. Det är vad den fysiska känslan i magen gör med mig.

Jag står som en staty uppe på den lilla speciella VIP-läktare som endast är avsedd för aktuell ryttares team. Ser Angelo därinne med det plågsamma startnumret 2, nästan först av alla. För mig är det ren skräck att sedan se vad som händer. Han river väl första? Nej, han klarar. Men han river väl andra? Nej, han klarar. Är han inte nervös alls eller varför river han inte ens tredje?

Låter det rationellt? Nej, fysisk nervositet är sällan det. Att se Angelo och LillyBelle tävla på Elmia är en västanfläkt jämfört med detta. På Elmia får alla dubbla chanser och första dagen är bara uppvärmning. I Göteborg kan allt vara över på fem sekunder i Sveriges största och äldsta konservburk.

Plötsligt ser jag mina armar sträckas upp mot skyn och jag hör skumma höga läten komma ut från min mun. Efter 55 sekunder som känts som 55 minuter är det över. Angelo är i mål, alla hinder står kvar och publiken applåderar varmt.

Det är över. Nu kan Angelo inte bli besviken, tänker jag. Nu kommer han att få poäng, som alla andra som tar sig i mål. Plötsligt är han och den underbara Rosie ute ur Scandinavium och åter nere i dess katakomber. Vi går tillbaka till ännu en hockeyrink som bytt is mot grus och fiber och ställer oss i sidoarenan. Där pågår framridning och framhoppning för fullt och jag slås av tanken att mitt faktiskt är över. Alla de andra har sina nervositetsdemoner kvar att möta.

Så kommer poängen. Eller är det verkligen poängen som kommer? 51,2. Femtien komma två? Så mycket vet jag om inverkansridning att allt över 50 är väldigt bra. Med mitt förnuft förstår jag redan där att Angelo med stor sannolikhet är klar för final, men det är ett faktum som inte går att processa.

Inte ens när allt är över kan jag ta in det. Det går liksom inte att ladda batteriet i själ och hjärta. Än en gång är det bara mitt förnuft och mitt intellekt som registrerar de faktiska händelserna som utspelat sig.

Angelo, 13 år, har ridit semifinal i Sverigeponnyn och tagit hem en delad förstaplats tillsammans med duktiga Mirelle Karlsson.

Att dra till med att jag borde nypa mig i armen känns heller inte rättvist mot Angelo. Jag vet att han hade över 50 poäng även i kvalet och att det går bra för honom är egentligen helt i linje med vad han presterat tidigare och hur han tränat.

Nu ska han rida final på lördag.

Det verkar på honom som att han redan nollställt tankarna efter semifinalen.

Värre är det med mig.

Häxbrygden av utandningens lättnad och vulkanisk glädje får samsas med den kvardröjande klangen av nervositeten och den bottenlösa stoltheten över min son ett tag till. Och jag undrar verkligen hur jag kommer att porträtteras i Göteborgs-Posten.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.