Andreas Helgstrand. Cesar Parra. Aftonbladets avslöjande. Med mera, med flera.

Det är händelser som gör att vi lever i stormens tid. Det blåser inte bara på toppen. Det blåser lite överallt och alla känner vi vinden från skandaler och vanvård piska oss rakt i ansiktet.

Stormens tid är en omtumlande tid för hela ridsporten och efter den wallraffande dokumentären från Danmark är det ingen vågad gissning att dressyrsporten som vi känt den fram till nu radikalt kommer att förändras i grunden. Udden är riktad mot ridsporten nu och medias ögon är vidöppna i jakten på fler missförhållanden. Den nu aktuella och ständigt växande Parraskandalen kan följas av fler fasansfulla upptäckter när visselblåsare vågar träda fram och äntligen tycks få gehör.

Allt detta har skakat om oss. Den som för ett år sedan inte kände till eller umgicks med ordet ”hästvälfärd” gör det i dag. Hästvälfärd är ordet vi pratar om, det är överst på agendan och det är förstås bra. Men det som också ger mig en olustig magkänsla är hur vi som på ett eller annat sätt aktivt deltar i ridsporten har knockats mentalt av alla svarta nyheter.

Den tyckare, krönikör, bloggare eller poddare inom ridsporten finns inte som inte uttryckt sin vrede och ilska över den dubbelt mörka årstid vi genomlider för tillfället. Den här bloggen har skrivit om det, liksom mina bloggkollegor här på Ridsport. Krönikörer har belyst hästvälfärden i ljuset av Helgstrand-affären och andra ridsportprofiler har kommit med kloka inspel. Alla som kunnat har luftat sin kritiska åsikt.

Det jag finner i hela ridsportkollektivet – om jag nu slarvigt buntar ihop oss alla – är även ord som bekymrar mig.

Uppgivenhet. Skuld. Skam. Rädsla. Ånger. Ångest.

Jag läste någon som beskrev att hon till och med kände skamkänslor när hon gick runt i ridkläder på stan. Skamkänslor över att tillhöra ridsportkollektivet. Känslan av att tänka ”Vad tänker folk om mig?”.

Jag känner igen det. Trots att jag inte rider har jag känt samma känslor som nämns ovan. Jag är nog inte den ende som kontemplerat kring vad det egentligen är vi hästmänniskor håller på med. Det är ju vi som, utan att vi ens reflekterat över det, utsätter hästar för olika grader av obehag och får dem att acceptera det.

Hur kul hade jag själv tyckt det varit att ha en metallstång i munnen, kopplad till en tygel och ovanpå mig en individ som drog och slet i stången genom min mun? Efter att ha läst runt noterar jag att även den typen av frågeställningar drabbat erfarna ryttare. Hästen, från början vild, gör sedan årtusenden allt för att tjäna människan och den insikten är tuff, svår och drabbande när man tänker på den efter det som hänt.

Men det är farligt att tappa sugen. Och skulle vi samla ihop dem alla skulle vi nog kunna fylla en hel soptipp med tappade sugar.

Så här kan vi inte ha det.

Det är aldrig för sent att ge upp men ingenting blir bättre av att vi ger upp. Det kanske först måste bli värre för att kunna bli bättre och nu är det dags att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Hoppas att fler syndare åker fast och straffas.

Hoppas på att regler ändras, på att sporten blir renare och på att den chockvåg av skuld och dåligt samvete många av oss känner kanaliseras tillbaka i form av ännu mer omtanke och kärlek till hästen.

Jag har, bara under de korta men även snabba år jag varit en passiv/aktiv del av svensk ridsport, sett så mycket gott i ridsportens namn att jag känner djup tacksamhet. Jag har sett hur hästar får kärlek och omsorger i överflöd och att det verkligen är mer regel än undantag att det förhåller sig så. Och oavsett hur deppigt och skuldtyngt det kanske känns på många håll är jag helt säker på att vi alla redan börjat tänka ÄNNU MER på hur vi gör det bästa tänkbara för att våra hästar ska må bra.

Mörkret får alltid ge sig mot ljuset och nu är det dags att tända lampan. Vi bör både fortsatt kritiskt granska det mörka men samtidigt också ledas av ljuset från de oändligt många goda exemplen som är lätta att glömma bort i en tid av storm.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns många saker som är intressanta och som sticker ut med ridsporten. Det känns som att jag skrivit om det otaliga gånger i den här bloggen genom åren.

Ridsport är den farligaste sporten alla kategorier, sett till risken för allvarliga skador och till och med när det gäller risken att dö.

Ridsport är den i särklass dyraste sporten att hålla på med för den ryttare som tar sitt ridande vidare upp till tävlingsnivå.

Ridsport är rimligen också den sport som innehåller flest moment och tar mest tid i anspråk för den som ska genomföra ett träningspass.

Men inte nog med det.

Ridsport måste även vara den största sporten för förlorare. Då menar jag inte förlorare likt epitetet ”loser” som elaka människor kan klistra på vem som helst. Jag menar förlorare i rent sportslig mening. Om du och din häst håller på och tävlar lär ni er blixtrande snabbt hur det är att förlora tävlingar, oavsett om du heter Pelle, Lisa, Kalle, Tova eller Henrik von Eckermann.

Oavsett nivå finns det i ridsport ingen Mondo Duplantis, som vinner precis allt han ställer upp i.

Det finns heller ingen Novak Djokovic, som fortfarande, efter snart 20 år i toppen, är världens bäste tennisspelare och vinner de stora titlarna.

Till och med nämnde Henrik von Eckermann, världens bäste ryttare och mest långvarige världsetta, har långt fler placeringar som är tvåa eller sämre jämfört med hur många gånger han slutat etta.

Det är, helt enkelt, väldigt tufft att vara ryttare – av flera ovan nämnda tunga skäl.

Att göra om ridsporten till en billig sport är nog omöjligt, men när det gäller hur farlig den är kan vi öka säkerhetstänket ytterligare.

Och vet ni – jag har hittat en tävling där jag vågar påstå att långt fler än den som kommer etta är vinnare. Ja, jag kan gå så långt som till att våga påstå att i princip alla är vinnare i den här tävlingen.

Jag tänker på Sverigeponnyn.

Ända sedan jag, för ungefär fem år sedan, lärde mig vad Sverigeponnyn är har jag gillat allt jag sett och hört om Sverigeponnyn.

Den vänder sig till C-ponnyekipage, alla som testat på Lätt B får delta i kvalet och för de allra lyckligaste väntar en hel veckas träning, umgänge och tävling i samband med semifinal och final i Scandinavium.

Jag vill som sagt påstå att alla är vinnare, såväl ryttare som hästar.

Varför?

Jo, för det första handlar det om inverkan. Om att sitta bra, rida bra, välja bra vägar. Allt detta främjar god ridning och god ridning är mer skonsamt för din häst och gör att du utvecklas som ryttare.

För det andra tror jag så här: I samma stund som en ung ryttare anmäler sig till ett kval till Sverigeponnyn tänker denne ryttare på h-u-r den ska rida, inte på hur s-n-a-b-b-t den ska rida. Redan tiden som passerar mellan anmälan till ett kval och själva kvalet är en seger för ryttaren, just därför att ryttaren måste tänka ”hur” istället för ”hur snabbt”.

För det tredje: Den som misslyckas i ett kval är vinnare ändå, åtminstone alla som lyckas passera mållinjen. Deras ritter har då granskats och bedömts av rutinerade och specialutbildade inverkansdomare. Med sig får ryttaren ett protokoll där domaren, i sympatisk punktform, anger vad som behöver förbättras och tränas på framöver. Att få sådan konstruktiv kritik är också att vara en vinnare för framtiden. Min egen son Angelo är ett bra exempel. När han red sitt första kval hösten 2022 och inte lyckades ta sig vidare till Göteborg fick han svart på vitt vad han behöver träna på för att bli en bättre ryttare – och har sedan dess verkligen gjort det. Han är en mycket bättre ryttare i dag därför att han har ett helt annat ”hur-tänk”.

För det fjärde: Enligt all rimlig logik borde ett genomtänkt koncept som Sverigeponnyn även få alla inblandade hästar att känna sig som vinnare. Jag tror nämligen att många polletter trillar ner hos ryttare som ägnar sig åt inverkan och bakom varje pollett borde det finnas en glad häst som känner sig som en firad vinnare.

Det är mindre än två veckor kvar nu, sedan är det dags för Sverigeponnyn 2024.

Under en magisk kväll i Karlshamn i höstas lyckades Angelo och Rosie kvala sig vidare till Göteborg. Ända sedan den dagen har Angelo gått omkring med ett ännu skarpare ”hur-tänk” och gjort allt han kan för att rida väl.

Han kommer säkerligen inte att vinna Sverigeponnyn, men det spelar faktiskt ingen roll. Angelo och alla de hundratals som kvalat är vinnare ändå. Det gör Sverigeponnyn till den perfekta tävlingen i vår dyraste och farligaste sport för förlorare.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

I måndags var jag på presskonferens i Vida Arena, hockeytemplet i Växjö. Där, ensam på ett podium, satt Liam Reddox. Han är numera 38 år och har hockeykarriären bakom sig men under åtta säsonger utvecklade han en kärlekshistoria mellan honom själv och hockeyn i Växjö. Hans osjälviskhet gjorde honom enormt populär och uppskattad under åren i Sverige. Liam Reddox gav alltid allt i alla lägen, han satte laget före jaget och fick, som lagkapten, bland annat lyfta pokalen till skyn när Växjö Lakers vann SM-guld 2018.

Anledningen till att Liam Reddox flugits in till Växjö från Kanada den här gången, fem år efter att han lämnade Lakers, var att hans nummer 85 ska hissas till Vida Arenas tak och pensioneras. Numret är numera heligt och ingen spelare kommer att få spela med det i en Växjötröja, vare sig nu eller i framtiden.

Efter presskonferensen småpratade jag ensam med Liam Reddox och undrade vad han haft för sig efter att han helt slutat som aktiv hockeyspelare. Liam berättade att han direkt utbildade sig till polis och efter det tjänstgjort som ”police officer”.
– Men jag sa upp mig för ett halvår sedan, sa Liam.
– Nu jobbar jag med hockey igen. Jag har startat eget företag och tränar unga spelare.

Okej, tänkte jag. Du har utbildat dig till och arbetat som polis. Varför slutade du? var den första tanken som dök upp.

Tanken letade sig ner till min mun och Liams svar på frågan blev:
– Jag har sett för många saker jag önskade att jag aldrig sett. Jag kan aldrig få dem osedda.

I can never have them unseen.

Så sa han ordagrant.

Jag frågade förstås inte vad han ville ha osett. Jag vill nämligen inte veta. Liam utvecklade förstås heller inte vad han varit med om i Torontos polisdistrikt. För mig räcker det att höra hans ord för att veta och må illa. Mitt i glädjen och stoltheten över att bli hyllad drog något mörkt över Liam när han berättade om sin korta tid i kåren. Om jag påstår att en liten del inom honom gått sönder tror jag inte att jag överdriver.

Nu läser jag om colombianen Cesar Parra, den senaste i raden av djurplågare till ryttare som nått en välförtjänt rubrikstatus. Nu ska han utredas av både USA:s ridsportförbund och FEI och jag noterar också att hans sätt att träna sina hästar anses vara ”förfärande och avskyvärt”. Att Parra dessutom, läser jag, initialt lagt upp filmerna i sina egna kanaler gör att jag inte ens vill veta vad han gjort när inte kameran varit på. Om han tycker att det andra kallar avskyvärt är okej bör man undra om det finns några gränser för honom.

Ridsportens allvarliga problem, i synnerhet inom dressyren, började inte med Helgstrandskandalen, precis som sexuella övergrepp inte startade med Jeffrey Weinstein. Men båda händelserna blev droppar som inte bara fick bägare att rinna över utan även fördämningar att brista.

Weinsteins hemligheter ledde till Metoo-revolutionen.

Helgstrands hemligheter kommer – om jag tolkar kloka hästmänniskor rätt – att leda till en revolution och reformation av dressyrsporten som vi känt dem fram till nu.

Tyvärr tror jag inte att Cesar Parra är den siste djurplågaren som avslöjas på bar gärning och när jag läser ridsportsajter numera känner jag mig lite som en patrullerande Liam Reddox. Precis som i texten om Parra på den här sajten och andra texter där rubrikerna är av typen ”XX utreds för YY” eller ”XX piskade sin häst” är jag vaksam när jag läser. Jag försöker ha koll på vad mina ögon gör och när jag ser texten ”Varning för starka bilder!” nöjer jag mig med att bara läsa, inte titta.

Jag vill inte se eftersom jag vet att jag i så fall kommer att vilja ha det osett.

När det kommer till att titta på människor som plågar djur känner jag som den kanadensiske före detta polisen.

I can never have them unseen.

Gör jag rätt eller fel när jag väljer att inte titta?

Det undrar jag.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Bortskämda med framgångar och utmärkelser som vi blivit satt vi ännu en gång med visst hopp i tv-sofforna framför Idrottsgalan. Att ridsporten är nominerad i alla stora sammanhang är någonting vi numera, otroligt nog, tar för givet.

I år: von Eckermann och Ankarcrona i varsin kategori; Årets manlige idrottare och Årets ledare.

Henrik och eller Henrik eller ingen alls?

Så löd frågan.

Jag var ganska säker på att svaret skulle bli noll och intet. Sverige må vara ett lilleputtland på jorden med en relativt begränsad befolkning när det kommer till eliturval men oj, vilken stor nation vi är på idrottshimlen när en jury ska utse vinnare.

Mondo Duplantis tycker jag, trots stenhård konkurrens av bland andra von Eckermann, var en värdig vinnare. Det han gör borde vara omöjligt. Han spränger gräns efter gräns och vinner bokstavligt talat varje tävling han ställer upp i med en överlägsenhet som känns övermänsklig.

När det kommer till kategorin Årets ledare är jag mer tveksam.

Hade Henrik Ankarcrona varit mer förtjänt av priset än skidskyttets Johannes Lukas?

Jag har ärligt talat ingen aning.

Årets ledare är en knepig, ja faktiskt till och med märklig, priskategori. För hur ska en ledares prestation bedömas i förhållande till andra ledares? Ytterst få av oss, nästan ingen alls, har ju minsta insyn i hur dessa ledare utövar sitt ledarskap, vilka knappar de trycker på för att skapa trivsel och framgång eller hur de löser konflikter?

Vi har ingen aning.

Ändå är alla dessa tränare, som de i någon form är, värda all form av uppskattning. Att vara tränare är nämligen beundransvärt svårt eftersom du måste vara bra på det för att överleva. Är du inte en bra tränare inom elitidrotten försvinner du, antingen genom att du får sparken (som i de stora lagidrotterna) eller på grund av att ingen vill ha dig.

Efter att ha dagligen ha skrivit om idrott under nästan 30 år finns det ingen yrkeskategori som imponerar mer på mig än tränarna. De ska alltid kunna säga något begåvat och kunna dra en analys två sekunder efter att en match är slut. De måste samtidigt hålla huvudet kallt och åtminstone inte öppet visa att de blir förbannade på exempelvis dumma frågor.

Inom ridsporten är det lika tufft, trots att en tränare i ridsport sällan eller aldrig tvingas bli konfronterad i media. Istället ska tränaren ha koll på olika ekipage, bestående av en människa och ett djur, och kunna se, granska och analysera alla hundratals, kanske tusentals, olika detaljer som ligger bakom ekipagets prestationer.

Tygellängd, sits, skänkel hit och skänkel dit, distanser, språng och ”titta vart du ska” ska tillsammans med alla andra moment kokas ner till sekundsnabba råd och tips som förväntas leda till omedelbar förbättring hos ryttaren. Detta sker dessutom i svinkalla ridhus och kan pågå i fem-sex timmar beroende på hur många träningsgrupper som finns på schemat. Sedan ska videor studeras i mobilen, feedback ges och uppföljningar göras. För att inte tala om alla frågor som, i alla övriga sammanhang, regnar över den som är tränare.

Jag säger så här: Vi behöver inte utse EN person till Årets ledare. Vi borde alla utse vår egen eller – som i mitt fall – mina barns tränare till Årets ledare. Därför utser jag här och nu Ann Liwing till Årets ledare. Grattis Ann – du är verkligen värd priset för allt du gjort och gör för Angelo och LillyBelle! Det du gör betyder allt för dem och för oss, ska du veta. Mitt råd till alla er som läser den här texten: Gör samma sak som jag. Gå till er tränare och tala om att ni utsett hen till Årets ledare. Det kommer att vara en välförtjänt utmärkelse.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

En sak har jag lärt mig efter ett gäng intensiva år på gård. Livet på landet är inget för mesar, gnällspikar eller för folk som inte tål att få lite skit under naglarna. Livet på landet är hårt, slitsamt och består av dagliga rutiner som tar massor av tid i anspråk. För de som accepterar dessa livsvillkor är det som vilken annan sak som helst i livet. Du lär dig, du blir bättre på det och till slut går det på autopilot, direkt från förlängda märgen.

Den återkommande mockningen, den evighetslånga vattenpåfyllningen, bärandet och kånkandet blir vardag ganska snabbt. Till slut reagerar du inte ens på antalet timmar du lägger i stallet varje vecka. Allt bara finns där. Du accepterar det, och det gör dig lugn och stresstålig.

Sedan finns, i likhet med mycket annat, undantagen. De små mentala tuvorna som från ingenstans stjälper ett helt lass uppe i hjärnan. Det hör sannerligen inte till vanligheterna men det händer ändå med viss regelbundenhet i stallmiljö att irritation och ilska erupterar och hela topplocket går.

Upplever du samma sak?

Brinner det av hos dig i stallet ibland också – och i så fall varför?

Här är min lista över stallhändelser som får mitt topplock att gå:

• Det frusna boxlåset
När plusgrader och regn raskt ersätts av torr luft och ett gäng minusgrader står man ibland där som ett fån och vill bara skrika. Hästen ska ut, boxlåset rör sig inte ur fläcken och jag bannar mig själv för att jag inte smörjt det och förebyggt den uppkomna situationen. Jag hämtar istället en hammare. Bara genom extrem självbehärskning lyckas använda den till att försiktigt banka loss sprinten – inte till att slå sönder hela låset, som jag innerst inne vill.
Topplocksfaktor: 1.

• Kisstäcket
Jag känner våra hästar innan och utan nu. Vet hur de för sig när de står på box, hur mycket de dricker och om de är pedanter eller slarvrar när det de förtärt ska leta sig ur genom tarmar och urinrör. Att då se att en normalt sett skötsam häst lyckats täcka varje kvadratcentimeter spån med kiss får mig att sjuda av ilska. Jag fattar aldrig hur det gått till. Det jag fattar är att ALLT måste bort och ersättas av nytt spån.
Topplocksfaktor: 2.

• Den glömda skottkärran
Att råka glömma att ta in skottkärran när det är plusgrader är inte hela världen. Att göra det så här års är däremot en dödssynd som alltid gör mig tokig, trots att jag ibland (oftast) är den skyldige. Bara att ta i de kalla isbelagda handtagen får mig att rysa. Om kärran dessutom glömts kvar utan att ha blivit tömd stannar en tredjedel av mocket kvar och man får hugga bort eländet med grepen. Fasansfullt irriterande.
Topplocksfaktor: 3

• Bajsvattenchocken
Det fina med hästbajs är att det bara luktar i någon minut. Sedan är det i princip luktfritt. En bajshög ser heller inte speciellt äcklig ut och är närmast behändig att mocka bort. Att däremot mötas av mardrömssynen när en hel hög landat i vattenkärlet får det att vända sig i magen på mig. Att tömma ett helt kärl med bajsvatten – DET är äckligt. Dessutom måste kärlet självklart diskas noggrant samtidigt som man oroar sig för att hästen inte fått i sig tillräckligt med vätska.
Topplocksfaktor: 4

• Det stora grepfiaskot
Värstingen på listan dyker alltid upp från ingenstans. Du står och mockar i godan ro, med skottkärran bredvid dig och grepen vant i hand. Du fyller grepen med spån och bajs, lyfter upp den och ska tömma den i kärran – men håller den FÖR LÅGT! Trots att du är en fullt fungerande person kan du plötsligt inte tajma höjdskillnaden mellan grepen och kärran. Grepen krockar med kärran, innehållet kastas åt alla håll och du är i det läget övertygad om att du är den sämsta människan i hela världen på precis allting. Ilskan och självföraktet är totalt.
Topplocksfaktor: 5.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vet inte hur det är med er eller hur det är i skolan nuförtiden, men jag växte upp med Maslows behovstrappa. Ni minns säkert de fem stegen där ”grundläggande behov” är det första och största steget. Sedan följer ”trygghet”, ”gemenskap” och ”uppskattning” för att en människa ska må bra.

Alla dessa fyra känns bra att både uppleva själv och se hos andra.

Sedan finns det femte steget.

Kanske inte lika livsviktigt som de andra fyra om sanningen ska fram, men det är samtidigt det steg som gett mig mest inombordsvärme och glädjetårar genom åren. Både när jag själv uppnått det och när jag sett andra göra det.

Självförverkligande.

Att bli det man vill vara. Att sikta mot ett mål och uppnå målet. Mat på bordet är livsviktigt, en trygg uppväxt är ofta avgörande för hur livet ter sig och gemenskap och uppskattning klingar skönt i själen.

Men att på egen hand genomföra en svår uppgift och känna att vingarna bär – det är obetalbart, både att uppleva och att få bevittna.

Alla människor mår bra av att ha ett mål. De som lyckas uppnå sitt mål, hur litet det än må vara, är en människa som växer genom egna aktioner och handlingar. Genom självförverkligande kommer utveckling och det är underbart att se.

På datorskärmen ser jag den här lördagen en liten flicka på en häst som, av den anledningen, ser större ut än vad den är. Flickan kämpar målmedvetet och tillsammans med sin häst tar hon sig över hinder efter hinder. Till slut är de nära målet. Det allra sista hindret återstår. Språnget tar dem över och förbi. Noll fel i en avdelning B och flickan skriker ut ett av de största glädjevrål jag någonsin hört.

Att flickan heter LillyBelle och råkar vara min dotter gör inte det hela sämre. Jag älskar att se andra nöjda och glada och få saker slår att se sin egen lilla ryttare uppnå en målsättning. Det är en Lätt A och nollan gör att hon är framme vid sitt största mål hittills i livet. Det är nollan som gör att hon och hennes älskade Hazelwood Bramble, som jag kallar Hasse, är kvalificerade för att rida Medelsvår B.

Jag har sett hur oförtrutet hon kämpat, hur hon försökt, misslyckats och haft stolpe-ut. Hur det varit nära men ändå inte riktigt framme vid målet. Jag har sett hennes beslutsamhet, hennes målinriktade sätt att se på tillvaron och känslan av att hon aldrig tvivlat, bara försökt på nytt. Nu kan hon slå ner en av de stora milstolparna i marken och det gör mig sådär svårförklarat översvallande glad. Ett barns självförverkligande har den inverkan på en. Det enda som svider lite är att jag inte är där och får se det live, på plats. Men trots det sprider sig värmen i mitt hjärta på ett nästan barnsligt sätt.

Ridsporten ger dig inga grundläggande behov. Den är absolut ingen garanti för någon form av trygghet och att bli uppskattad inom ridsporten kan du heller inte ta för givet. Däremot tror jag att ridsporten, tack vare hur svår den är att utöva, erbjuder ett självförverkligande som få andra sporter kan matcha. För den som tar ridsport seriöst väntar visserligen en hel del besvikelser men också ett pärlband av självförverkligandets Maslow-kickar som den yttersta belöningen. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag sitter här och innehar en tvivelaktig titel, som jag inte riktigt vet namnet på.

Ponnygräsänkling?

Meeting-observatör på distans?

Annat förslag?

Efter att – för att damma av ett gammalt Monty Python-citat – övriga familjen på torsdagens morgon ”stigit upp innan de gått och lagt sig” och avverkat 20 mycket försiktiga trafikmil ner till Helsingborg stannar jag kvar i Växjö och håller ställningarna.

Om jag älskat alla dessa engelska jobbtitlar som låter fina men egentligen inte är det skulle jag kunna kalla mig property manager just nu istället för svenskans mer modesta och sanningsenliga ”han som tar hand om gården”.

För tar hand om gården, det gör jag sannerligen. Faktum är att jag just nu, när detta skrivs, är mitt uppe i en av mina största och mest ansvarsfulla uppgifter någonsin som ponnypappa. Det är inte bara jag, sju hästar, tre kaniner och en hund. Det är även jag som agerar sköld mellan djuren och de fasansfulla 17 minusgraderna som termometersiffrorna ilsket signalerar om.

Jag vet att invånarna i det rubrikmakande köldhålet Nikkaloukta hanterar betydligt värre grader än så men de har 1) valt att bosätta sig där och är 2) tämligen vana vid att hantera läget. Dessutom misstänker jag att antalet hästar i Nikkaloukta är lätträknade. För att vara här nere i Småland är 17 minus ovanligt kallt och därför blir utmaningen större och tuffare när även hästarna är brickor i spelet. Jag är heller inte ensam om att bekymra mig. Ser i olika Facebookgrupper att flera användare ställer frågor om vad som är viktigt att tänka på för att hästarna ska hålla värmen. Det gör att jag känner mig mindre ensam.

Olika hästar klarar kylan olika bra, så mycket har jag lärt mig. Vissa behöver inte ens täcke medan andra behöver två. Alla behöver dock vatten och när det gäller tillgången till vatten i flytande form är hästarna helt utlämnade till mig som ansvarig property manager. Trots påfyllning av varmt vatten dröjer det inte mer än ett par timmar innan isbildning skymtar i de icke uppvärmda kärlen. Det MÅSTE jag ha koll på, hela tiden. Annars utsätter jag mina hästar för det jag hatar mer än någonting annat: djurplågeri. Detsamma gäller kaninerna inne i den lilla lekstugan på baksidan.

I hagarna handlar det även om att se till att tillgången till hösilage är av en annan kaliber än vid mer behagliga temperaturer. Mer att äta, och fler mål mat. Det är alls ingen ny info för mig men när man står ensamt ansvarig blir allt mycket större och allvarligare. Man måste tänka i 3D, dela in dagen i tydliga arbetsområden och tidpunkter och inte missa någonting. Som jag tidigare skrivit om här i bloggen är jag mer känslig när jag har med hästar att göra än med exempelvis hundar, som på ett mycket tydligare sätt signalerar när de är nöjda och glada och när de inte är det. Jack russeln Doris läser jag som en öppen bok. Viftar hon på svansen vet jag att hon stortrivs. Vill hon kuta in i stallet på jakt efter möss signalerar hon det tydligt. Fryser hon ställer hon sig utanför ytterdörren. Och så vidare.

Att hästar redan i sitt normalläge ser mer ledsna ut än hundar gör det hela ännu värre när kylan börjar närma sig 20 grader. De står och funderar i hagen precis som vanligt men utan att tydligt signalera hur de egentligen mår.

Det gör ont i mig att bara kunna göra allt jag kan, men inte mer. Just nu är jag ungefär halvvägs. Ett och ett halvt dygn återstår innan familjen är återförenad under samma tak och den normala tryggheten och uppdelningen av ansvar är återställd. Fram till dess får jag nöja mig med råd, tips och anvisningar per telefon.

Hur mycket müsli är det Tindra ska ha, nu igen?

Ska alla ha B-vitamin?

Är det Diet eller Seniorfoder som gäller för Hilda?

Var hittar jag extratäcket till Miami?

Jag åker slalom mellan portar som består av mockning, höpackning, kraftfoderstater, vattenpåfyllning och equisport-tittande. Underlaget på slalombanan är ansvar, grusat med oro, och just nu känner jag bara att jag längtar efter att ta mig över mållinjen med hedern i behåll.

Nu måste jag sluta.

Påfyllning av varmvatten i kannor väntar och därefter ett extra mål mat till de sju i hagarna.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vilket är ditt förhållande till snö? Det beror säkert till viss eller betydande del på var i landet du bor någonstans. Bor du ovanför Dalälven är snö troligen någonting som färgar din vardag i vitt under ett antal månader om året. Bor du, som jag, i den södra delen av Sverige är vintern ofta mer grön och slaskig än svinkall och snövit. Det gör årstiden svårhanterlig eftersom temperaturen väldigt ofta pendlar mellan plus och minus. Med ett gäng hästar runt knuten blir vardagen extra krånglig. Ena dagen faller snö, andra dagen töar det och tredje dagen fryser det på. Ena dagen slår jag hål på isen i vattenkärlen var tredje fjärde timme och fyller på med varmt. Nästa dag är vattnet flytande i kärlen men då har hagar och paddock förvandlats till farliga skridskoisar. Dag tre pryds hagarna av nybildade dammar här och var. Bara att glömma roliga träningspass eller mysiga turer i skogen för barnen. Det här är årstiden då bara ridhusen är säkra nog för träning.

Alltså: mitt förhållande till snö är – ansträngt. Jag skulle tippa på att det ultimata vintervädret för en ponnypappa i Småland är noll grader eller mer och ingen nederbörd.

Samtidigt vet jag att det finns massor av människor i vårt landskap som ständigt längtar efter snö och som vill staka sig fram i spåren eller åka utför. I mitt tidigare liv har även jag åkt massor med skidor i olika former och vet vilken adrenalinkick det ger, vilken känsla det är och hur man upplever att livet leker. Mitt nya liv som snöhatare krockar därför med det gamla, där snö var det jag längtade efter. Jag till och med lider med alla de fantaster som år efter år tvingas se sina skidor stå kvar ute i förrådet.

Mot den bakgrunden var onsdagens uppdrag på Smålandsposten närmast chockartat för mig. Ett skidspår skulle invigas, var det enda förhandsinfon jag hade. Väl framme vid platsen för reportaget växer mina ögon i storlek. Jag står framför ett sprillans nytt skidstadion – i Växjö, på breddgrad 57 – och kan inte förstå att det är sant. Genom gåvor och lån har en nybildad skidklubb investerat tio miljoner kronor i projektet. Förvåningen blir ännu större när jag ser en stor fet skjutvall, redo att tas i bruk. Här ska det inte bara åkas skidor utan även utövas skidskytte. Jag upprepar: Det sker i Växjö, av alla icke vinterstäder. Här ska sex snökanoner se till att det går att skida runt på fyra fem olika slingor från 500 meter upp till fyra kilometer spårad snö. Konstsnön innehåller den typ av speciella kristaller som gör att den lätt fixar en veckas extremt mildväder utan att försvinna.

Denna positiva och konstgjorda snöupplevelse sammanfattar ett år som tar slut på lördag. Vi går in i 2024 och det är dags att göra ännu en årssummering. 2023 har varit ett år med både nationell och global oro. Ett år av krig och elände, dödsskjutningar och terrorattentat. Ett år där oron spridit sig i takt med rusande inflation och räntor och där frågorna varit fler än svaren. Under ett sådant år är det överlägset att leva med hästar i sin närhet. Hästar vet inte vem Putin är, de är omedvetna om konjunktursvängningar, varsel och uppsägningar. Hästarna ger oss sin finaste gåva genom att tjäna människan på det fantastiska sätt de gör. De förtjänar all vår kärlek, omsorg och värme med tanke på all den glädje de ger oss tillbaka. Jag hoppas att de skandalösa avslöjanden som rullats upp under den här hösten och vintern får oss att älska våra hästar ännu mer.

I början var jag försiktig i mitt möte med hästar. I dag är de sedan länge mina samtalspartners. Jag pratar med dem flera gånger varje dag och märker att de är utmärkta lyssnare. Öronen signalerar nivån av intresse och när ögonen riktas mot mina egna är jag rätt säker på att hästarna gillar vad de hör och stöttar mig när jag tjatar om vardagsproblem. Att öppna dörren och gå in i stallet är att stänga ute den hårda världen därute. Ett stall fullt av hästar är en kraftkälla som kommer att behövas mer än någonsin under 2024.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla ett riktigt gott nytt 2024! Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag ska inleda den här texten med att bekänna en sak. När jag hösten 2018 på allvar omfamnade ridsporten och dess samtalsklimat på sociala medier var det med högre krav och en betydligt lägre toleranströskel än i den sport jag kom ifrån. Bakom mig hade jag 15 års läsande av och deltagande i hockeyns diskussioner på nätet.

Hockeyn är som den är. Den är utvecklad i Kanada, med slagsmål som givet inslag under match mellan tand- och hjälmlösa busar. I Sverige är hockeyn en gigantisk publiksport där supporterkulturen är otroligt stark, känslorna ännu starkare och samtalstonen blir därefter.

Det är hårda ord i hockeyn. Grova påhopp och okvädningsord är standard. Begreppet ”hat och hot” har blivit aningen urvattnat i Sverige, men i hockeyn förekommer – kan jag avslöja – riktigt hat och riktiga hot. I hockeyn är det också uteslutande män som sätter agendan för samtalet och ribban för samtalsklimatet. Det tror jag beror på två saker:

• Sporten är ojämställd. Det är än så länge försvinnande få kvinnor som utövar hockey jämfört med hur många män som gör det.

• Kvinnor som gillar hockey nedlåter sig inte till den typen av plumpa påhopp, hat och hot som jag refererar till ovan. Min uppfattning har alltid varit att kvinnor är smartare och uppför sig betydligt mer civiliserat än skrikande hockeygubbar.

Från den primitiva och kontroversiella hockeyn var det därför en enorm kontrast att omfamna ridsportens samtalsklimat. Här fanns inte alls den hets kring tävling som i lagsporten hockey. De plumpa påhoppen var mycket lätträknade och känslan i samtalen var att de som deltog kunde skilja på sak och person och, till skillnad från hockeyn, hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Jag kände direkt att trådarna på exempelvis den här tidningens Facebookkonto ständigt lärde mig nya saker och ibland mer påminde om ett intressant föredrag än om ett kommentarfält.

Kontrasten var precis så slående som jag väntat mig och jag minns hur skönt, varmt och hoppfullt det kändes. ”I den här sporten kan folk verkligen bete sig” var min känsla under de första åren.

Den känslan har jag inte i dag. Under de senaste åren har någonting hänt. Det har gått fort och det har gått åt helt fel håll. När jag i dag loggar in på Facebook för att läsa kommentarer i Tidningen Ridsport möts jag inte sällan av att sidans moderator har fått jobba hårt med att rensa bort kommentarer och än en gång känt sig tvungen att understryka vilka regler som gäller för den som vill kommentera.

Det oftast varma diskussionsforum som kändes så givande för bara några år sedan har övergått i sin raka motsats. Ridsportens Facebook har blivit en konflikternas spelplan, där surpuppor och grälproffs turas om att fultolka citat, leta fel och ta heder och ära av både varandra, krönikörer och personer som nämns i den länkade artikeltexten. Diskussionstrådarna liknar inte länge ett givande föredrag. De har blivit ett dagis för kverulanter som kapar diskussionstrådar och ger sig ut i ändlösa upprörda tirader om ingenting.

I det samtal som för inte så länge sedan hade högt i tak har de bärande balkarna rasat. Andras åsikter respekteras inte längre. De fördöms. Och med det kommer personangreppen, idiotförklarandena och de fula slagen under bältet. Jag är inte ensam om att notera detta. Jag ser att till exempel bloggkollegan Erik Nordström gör en liknande observation i sin senaste post. I likhet med mig och säkert många av er därute verkar även Erik ha tröttnat på det samtalsklimat som råder. Jag har läst honom ända sedan han började blogga för drygt ett år sedan och tycker att han gör det oerhört bra.

Med stor klokskap har Erik Nordström lyft allvarliga och viktiga ämnen som exempelvis psykisk ohälsa, mobbning och självmordstankar. Jag kan inte hitta någonting i hans texter som är värt att kritisera eller fördöma. Tvärtom! Att han likväl tvingats rida ut fler än en skitstorm i kommentarfältet på Facebook är alarmerande och ytterligare ett bevis för vilken sorglig diskussionsväg ridsporten valt.

Jag gick från ett mansdominerat, rått och hatiskt samtalsklimat i hockeyn in i ridsportens varma och totalt kvinnodominerade debattflora. Men i dag drar det kallt i rummet, det känns mer och mer som att jag gått ur askan i elden och just nu är jag inte ens säker på att jag tycker att kvinnor är smartare än män.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla en varm och skön jul med högt i tak och givande samtal kring bordet! Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar (garanterat fritt från personangrepp) är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Själv har jag bara sett de sju minuterna här på Tidningen Ridsport. Det räckte mer än väl för att inte vilja se mer. Djurplågeri är bland det värsta och mest olidligt outhärdliga jag vet. Jag klarar helt enkelt inte av att se det. Därför kände jag att jag helt enkelt inte orkade ta mig igenom hela den danska dokumentären.

På den här hemsidan har jag läst desto mer för att kunna sätta mig in i det fasansfulla som hänt. Det har varit lärorikt, med massor av bra infallsvinklar parallellt med nyhetsjakten och uppföljningarna efter det stora avslöjandet. Jag noterar att många som tagit bladet från munnen är överraskade men mellan raderna inte alls verkar överraskade. Att ”alla” någonstans vetat att den här typen av brutalt djurplågeri förekommer. Att ingen metod är för grym eller för oacceptabel när det finns massor av pengar att tjäna. Att världen är girig och grym, precis som den varit i alla tider och att ingen är mer girig och grym än människan själv.

Jag har förstått att hela dressyrsporten skakas i sina grundvalar i efterskalvet till det ohyggliga avslöjandet och av allt att döma aldrig kommer att bli vad den en gång var.

Det vi bevittnat är enormt, omskakande, avgörande.

Men mitt i all skicklig journalistisk rapportering jag tagit del av i ridsportmedia är det någonting som skavt. Först kunde jag inte placera känslan i något inre psykiskt fack utan kände bara att den finns där, att någonting inte stämmer eller åtminstone inte är som jag känner att det borde vara.

Till slut kom jag på vad det är som stör.

Det är tyst.

Det är alldeles för tyst.

Förutom inne i den där lilla ridsportbubblan där du jag och alla andra inom den här sporten befinner oss är det som om ingenting hänt.

Här befinner vi oss mitt uppe i det kanske största avslöjandet någonsin i vår sport och jag hör ingenting utanför ridsportens dörrar.

Hur kan det komma sig? Jag menar: TV4 var ju illersnabba på att köpa dokumentären av danska TV2. Det har gjorts massor av reklam för den, den har visats och jag hoppas och tror att en hel del även utanför ridsporten satt och tittade.

Var är drevet? Löpsedlarna utanför Pressbyrån? Det chockerande raseriet från allmänheten? De landsomfattande bojkotterna? Det enda lilla jag skymtat är enskilda butiker som plockat bort Kingsland ur sortimentet.

Ett par steg ut ur bubblan och det verkar som om ingenting hänt. Eller är det bara jag som känner så? Är det någonting jag missat? På torsdagskvällen bestämmer jag mig för att kontrollera om jag har täckning för min känsla.

Jag loggar in på researchdatabasen Retriever, som loggar ALLA svenska mediesajter – 2836 till antalet. I sökfältet skriver jag ”Andreas Helgstrand”, väljer tidsintervallet ”Senaste 30 dagarna” och trycker på retur.

Sökningen ger 104 träffar.

På samtliga svenska mediesajter, gigantiska som pyttesmå.

En nedslående siffra som direkt visar sig vara ännu värre. Bland sökträffarna noterar jag exempelvis en hel radda dubbletter av två av texterna, skrivna av TT och som gått ut till samtliga etablerade svenska medier. Även här dominerar ridsportsajterna. Jag noterar att både GP och Dagens Nyheter, som båda har etablerade ridsportskribenter, har publicerat vassa krönikor, vilket är bra.

Men i övrigt? I princip ingenting. Jag ändrar sökningen till ”Andreas Helgstrand Expressen”.

EN träff, den av många publicerade TT-texten.

Skriver in ”Andreas Helgstrand Aftonbladet”.

NOLL träffar.

Förutom ett par pliktskyldiga TT-texter i diverse nyhetsflöden och två krönikor verkar intresset för Andreas Helgstrand verkar vara i det närmaste obefintligt i svensk media.

För att jämföra ytterligare söker jag på Peder Fredricson under samma period.

Jag får 182 träffar. 78 fler än Helgstrand.

Jag fortsätter:

Henrik von Eckermann, 229.

Malin Baryard, 134.

Alla är klart mer intressanta än den danske skandalmiljardären.

Jag gör några andra testsök, bara för att stämma av.

Putin: 1396.

Trump: 1005.

Bianca Ingrosso: 260.

Zara Larsson: 307.

IFK Göteborg: 695.

Jag testar till och med att söka på den enligt många rätt ointressanta hockeyklubben Växjö Lakers, vilket ger 398 träffar.

Slutsats: Det som är en femgradig orkan inom ridsporten är inte ens en storm i ett vattenglas bland mainstreammedier. Det är inte bra. Att Helgstrand inte är svensk mildrar säkert intresset en aning, men riktigt stora skandaler har en förmåga att ta sig över landsgränserna. Jag tänker till exempel på den spanske fotbollspampen Luis Rubiales som under prisutdelningen efter sommarens VM-final tvångskysste Spaniens storstjärna Jennifer Hermoso mitt framför alla tv-kameror.

En hel värld hatade honom, 81 kvinnliga spelare skrev omedelbart under ett upprop med krav på hans avgång och i dag har Rubiales sedan länge fråntagits alla sina uppdrag inom fotbollen. Han är avstängd i tre år men kommer ALDRIG att kunna komma tillbaka.

Det är det jag saknar här.

Det riktiga drakdrevet som ingen kan stå emot.

Nu hoppas jag att förändringen kommer trots att drakarna sover.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Trots allt det tuffa och svåra vi går igenom är ändå livet det mest fantastiska av gåvor. För den som dessutom är lycklig nog att ha hälsan någorlunda intakt kan livet bli ett behagligt maratonlopp i olika faser. Jag har själv förmånen att vara inne på mitt 52:a levnadsår och har de senaste åren märkt att jag – medan jag lever och mår bra av nuet – mer intresserar mig för historien än för framtiden. Jag börjar nu förstå varför intresset för släktforskning ökat lavinartat under de senaste decennierna.

Folk vill veta, se tillbaka och lära sig om de förfäder och mödrar vars liv och gärning lett fram till att vi över huvud taget existerar i dag. Problemet är tiden eller bristen på den. Jag skulle vilja men saknar möjlighet att börja släktforska. Som tur är har min kusin Johan lyckats uppfinna extratid, som lagts på att kartlägga vår gemensamma släkt i flera led. Av Johan har jag fått ett 100-sidigt första utkast till vår släkthistoria – och varje stavelse fyller mig med intresse.

Som ponnypappa går jag runt och bär på samma sorts längtan efter kunskap när det gäller den sport mina barns, min frus och nu även mitt liv till största delen kretsar kring. Som inkastad i en sport jag inte känt från början slår jag snabbt fast att jag nästan inte vet någonting. Om hockey vet jag nästan allt som är värt att veta. Hur hockeyn kom till Sverige, vilka som såg till att den spreds till de breda folklagren och vilka ledare som format den svenska hockeykulturen. Om ridsport vet jag nästan ingenting – och jag känner att jag mer än gärna skulle vilja ha en bok om svensk ridsports släkthistoria i min hand.

Nu har jag det. Bredvid mig på bordet där jag skriver dessa rader ligger den: ”Ridsportprofiler i Sverige berättar ridsporthistoria”. Boken är skriven av Karin Carlsson. Av förordet i boken förstår jag att Karin i början av 2021 fattade beslutet att skriva en bok som utgår från äldre ridsportprofiler och deras berättelser. Det kan vara ett av de bästa beslut jag hört talas om. Den här boken ger mig exakt den kunskap och de svar jag söker efter.

Vad ligger bakom Gothenburg Horse Show, Sweden International Horse Show, Falsterbo Horse Show som vi tar helt för givna i dag?

Vem räddade fälttävlan från att försvinna som tävlingsgren under det tidiga 70-talet?

Jag känner till Ulla Håkansons Ajaxstipendium men vet nästan ingenting om den legendariska hästen som gett upphov till stipendiet. Här finns den förbluffande sagan med tragiskt slut för evigt nedpräntad, berättad av Ulla Håkanson själv.

Att jag som 18-åring 1990 inte reflekterade nämnvärt över att Sverige ens arrangerade ett samlat ridsport-VM må jag vara förlåten för. Att mer än tre decennier senare läsa och förstå hur lyckat VM-et var, vilka som såg till att det blev verklighet och vilka enorma effekter det skulle få för svensk ridsport inser jag nu, när jag läser den här historieboken.

Jag kände vagt till namn som Jan Jönsson, Lasse Parmler och Louise Nathhorst tidigare. Nu vet jag vilken betydelse de haft och var de ska placeras in i den svenska ridsporthistorien. Ulf Rosengren kände jag inte till alls men vet nu att utan honom hade inte närmare 70 000 sökt sig till Gärdet under det där magiska världsmästerskapet i Stockholm.

Välskrivet och nyfiket berättar Karin Carlsson historierna bakom historien i svensk ridsport. Hon gör det sida vid sida med pionjärerna och profilerna. Med ett enkelt och rakt språk och med smarta och många underrubriker gör hon den här läsresan till ett utdraget nöje.

Här finns de roliga anekdoterna, de varma visdomsorden insvept i massor av övrig intressant fakta. Alltsammans är dessutom illustrerat med oräkneliga bilder från historien som en stor prick över I:et. Känslan jag får när jag lägger ifrån mig boken är att den innehåller allt jag behöver veta om den svenska ridsporthistorien.

Det är förresten inte bara en historiebok utan innehåller mängder av citat och tankar som i högsta grad gäller än i dag.

Särskilt fascineras jag av Roland Nilsson. Nu vet jag att han en gång i tiden utsågs till världens bäste banbyggare. Nu vet jag att det var han som 1975 vågade satsa på en internationell stortävling i Sverige, som i sin förlängning utmynnade i Gothenburg Horse Show.

Och apropå den senaste tidens skandal som ruskat om en hel dressyrvärld tänker jag på Roland Nilssons kloka ord:

”Använd inte gramantygel eller annan inspänning. Använd kunskap”.

Tack, Karin Carlsson, för att du tog dig tid att skriva den här boken. Du har gjort någonting enastående. Du har träffat de största och äldsta profilerna och låtit dem berätta sin historia medan de ännu kan. Jag tror att många andra kommer att tacka dig för det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Förutom att de är dyra i drift och kan bli rädda både för allt som rör sig och för allt som inte rör sig finns det nästan inga gränser för vår kärlek till hästar. Det är liksom ”En gång hästmänniska, alltid hästmänniska” som gäller eftersom hästar inte är en hobby utan en livsstil. Den livsstil du har valt har du valt för att du älskar just den livsstilen och därmed är kärleken till hästar helt given för den som gjort hästar till sin livsstil.

Så långt inga problem.

Jag kan bara gå till mig själv och till min hästiga livsstilsfamilj för att se hur kärleken flödar när hästarna kommer i vår närhet. Det gosas hejvilt, det pratas med barnsliga röster (japp, jag erkänner) och vem kan motstå att öppna locket på en burk hästgodis och bjuda dem vi älskar på en bit?

Inte heller så långt ser jag några problem.

Problemen uppstår vid den här tiden och vid det här vädret på året. Tempen har den senaste veckan nattetid varit nere på tolv minus och vänt. Ett fint lager nysnö har landat och färgat landskapet vackert vitt. Mitt i allt detta lever våra hästar sina liv. De går givetvis ute på dagen och aktiveras genom schemalagd träning och motion, precis som vanligt. De står givetvis inne på natten, precis som vanligt, men när det är ett tvåsiffrigt antal minusgrader gillar jag inte läget. Då ser jag problem, då kommer oron, då spiller kärleken till hästar över i orons och det dåliga samvetets bägare.

Jag vet och jag har upprepade gånger läst att man inte ska ”förmänskliga” sina hästar och det håller jag med om. Men när jag själv har uppvärmda vantar, två tröjor under vinterjackan och dubbla sockor i kängorna och ändå fryser – då sänder jag en tanke till hästarna. Jag tror knappast att de fryser lika mycket som jag, ynkliga och svaga människa, men det är likväl ett faktum att hästar kan frysa.

Alla våra hästar har givetvis sina vintertäcken på sig, de får givetvis extra foder varje dag och givetvis den tillsyn och kärlek de förtjänar.

Men fryser de?

Även om en häst inte står och skakar – vet man med säkerhet att den inte fryser?

Den sortens tankar träffar mig som en lavett i ansiktet när jag själv ligger nedbäddad under ett varmt täcke och tänker på djuren som står i stallet 25 meter från mig.

Jag inser vad det verkliga problemet är. Det verkliga problemet för mig handlar för mig om två saker.

1. Hästars utseende.

2. Hästars sätt att kommunicera.

Första punkten: Jag tycker att hästar är vackra djur. Samtidigt har i princip alla hästar ett utseende som ser allvarsamt och lite sorgligt ut. Jag tycker ofta att det ser synd ut om hästar när jag tittar på dem och redan att jag tycker innebär dåliga nyheter när det är tolv minus ute. Då tycker jag ännu mer synd om dem och får dåligt samvete. Hästarnas utseende är, trots allt det vackra, ett problem för mig.

Andra punkten: Åh, vad jag ibland önskar att hästar kunde vara mer som våra mest kända husdjur. Ingen kan ta miste på humöret hos en hund vars svans viftar som en propeller. Den hunden är på ett strålande humör. Inte heller är det svårt att lista ut hur en katt som spinner och gnider sig mot dig i soffan mår.

Men hur ser man att en häst mår bra?

Den har svans, men när den viftas betyder det knappast att hästen mår bra utan på irriterade insekter eller annat som stör den.

Hästar kan inte skälla eller jama. De kan gnägga, men i de fall våra hästar gnäggar när de får syn på mig är när jag kommer med fullpackade höpåsar för att mata dem. Det gnägget är bara ett tecken på att de vet att hungern snart ska stillas. I övrigt säger det ingenting om hur de mår.

Nu TROR jag verkligen att hästarna på vår gård mår bra. Det lilla jag läst om tecken som tyder på välmående hos hästen säger att hästar som är öppna, nyfikna och intresserade av sin omgivning är lyckliga hästar. Att de hästar som känns avslappnade och rofyllda i stallet är detsamma som hästar som mår bra.

Där känns det bra att kunna checka av punkt efter punkt på listan.

Men trots alla tecken som tyder på det kan jag inte VETA om hästarna mår bra – och det är det som stör mig och min nattsömn så här års. Kanske är jag bara fånig men i så fall vet jag att det är kärleken till hästar som gjort mig fånig. Och det kan jag ta.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

269 Häst

Jag har varit på tävling. Absolut ingenting konstigt med det. Jag befinner mig så ofta på tävling att det nästan känns som att livet består av två saker: 1) tävlingar och 2) tiden som passerar mellan två tävlingar.

Nu har jag varit på tävling igen, Novemberhoppet, och jag betonar återigen att det inte är någonting konstigt med det. Det som sticker ut, det som är rent sensationellt är att tävlingen skedde på Växjöortens Fältrittklubb. Det är egentligen heller ingenting konstigt. VFK är en väldigt flitig tävlingsarrangör och det finns ingen plats där Angelo och LillyBelle tävlat mer än där.

Det som gör den här tävlingen historisk är att den sker inomhus – i ett splitternytt ridhus. Mina barn började tävla vintern 2019 och för dem och vår familj är vår hemmaklubb VFK klubben där det arrangeras tävlingar under vår, sommar och tidig höst.

Sedan tar det stopp. Mellan oktober och maj ges inga möjligheter till tävling. Anledningen är, tror jag, att det drygt 50 år gamla ridhuset helt enkelt inte uppfyller kriterierna för att fungera som tävlingsarena. Åtminstone inte i större klasser.

Därför har vi alla gått omkring och burit på drömmen om att tävla inomhus fem minuters bilfärd från där vi själva bor. Nu har vi fått uppleva den lyxen – och lyx är verkligen ordet som stämmer in på Abena Arena, som den nya anläggningen heter. Inte lyx för att det kostat speciellt mycket pengar att bygga; tvärtom är det klassisk småländsk kloksnålhet som varit ledstjärnan i projektet.

Att manegen mäter 30×70 meter tycker jag däremot är en välinvesterad lyx. Det gör den helt fri från klaustrofobi och uppfyller dessutom kraven för att kunna hålla internationella tävlingar i Växjö.

Men det finns en lyx i detta stora underbara ridhus som övertrumfar all annan lyx man kan önska under en vintertävling.

Det är varmt.

Javisst, du läser helt rätt.

Det är varmt i det stora härliga nya ridhuset. Det i sig är en närmast unik känsla. En känsla av utopi. Jag har åtskilliga gånger varit fullt övertygad om att jag varit på väg att dö av köld när jag vistats i ridhus runt om i södra Sverige. När jag för en vecka sedan för första gången, då som journalist, klev in i ridhuset var det därför som att kastas ner till Alice i underlandet. Om jag velat hade jag faktiskt kunnat ta av mig vinterjackan utan att frysa.

I den kanske smartaste satsning som någonsin gjorts inom bygg-ridsporten har VFK valt att installera en gigantisk avfuktningsanläggning som å ena sidan gör precis vad det låter som men å andra sidan skickar tillbaka fukten in i byggnaden i form av värme.

Ni kanske tror att jag driver med er men även så här bra är det: Om en köldknäpp på minus 20 skulle drabba Växjö garanterar avfuktnings- och värmesystemet att temperaturen inne i ridhuset aldrig understiger tio grader.

Tio grader PLUS alltså.

I onsdags stod jag även och studerade bygget av det intilliggande ridhuset, det som ska användas i den dagliga verksamheten och under tävlingsdagar. Snart är även det klart och då kan VFK stoltsera med fyra intill varandra liggande ridhus som vart och ett kan och kommer att användas vid tävlingar: ett ridhus till trimning, ett till framridning, ett till framhoppning och så den varma centrecourten där allt ska avgöras och rosetter delas ut.

Jag har sett, följt och som journalist skrivit om den nästan tio år långa kampen som i synnerhet två kämpar – ordföranden Tobias Jönberg och kassören Lars Nilsson – utkämpat mot de långsamt malande kvarnarna i kommunhuset. Jag har sett dem få tvärnej men ändå inte ge upp. Sett klubben beviljas lånelöfte på 55 miljoner kronor som sedan drogs tillbaka och landade på 15. Sett dem hitta nya finansieringslösningar, övertala kommunen att låna klubben några miljoner till och sedan ytterligare några. Efter Växjö kommuns halvmiljardsatsning på arenor för hockey, fotboll, innebandy och friidrott tyckte maktens män och kvinnor till slut att det var dags att satsa på ridsporten. Och nu hästsportcentret snart helt färdigbyggt.

Växjö är på gång och jag känner mig stolt över min hemmaklubbs inomhusanläggning, som nu går från i princip ingenting till att hålla absolut toppklass i Sverige. Min känsla just nu är att jag blir förvånad om det inte arrangeras ett SM här inom ett par år.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Idrottsåret går sakta men säkert ner för landning. Det är redan den 17 november och om bara någon vecka eller två, när adventsstakar och annat pynt dyker upp i fönstren, vet vi som nördat ner oss i ridsporten att aktiviteterna i tävlingskalendern glesas ut. Både ryttare och hästar tar vintervila och en punkt sätts för året 2023.

Samtidigt är det då en ny sorts tävlingssäsong börjar. En tävlingssäsong där alla tävlar mot alla, där de största prestationerna i alla sportgrenar ska bedömas och rankas och där ett bra resultat i ett mästerskap inte alltid leder till ett bra resultat i en omröstning.

Nu inleds juryernas tid.

Att skriva om juryer och utmärkelser på en ridsportsajt är bland det bästa som finns. Det är ju vi – den stora ridsportfamiljen – som gjort oss kända som den stora hästsekten. Vi inte bara kräver att våra mästerskapsguld ska uppmärksammas. Får vi dessutom chansen att rösta fram vår man, vår kvinna eller vårt lag – ja, då tar vi den, röstar som tokiga och ser till att vår kandidat ges de bästa förutsättningarna för att få en extra guldmedalj.

Jag gillar engagemanget.

Älskar de starka åsikterna.

Fascineras av vad ett ”felaktigt” juryval gör med oss.

Personligen har jag under åtminstone 30 års tid varit en stark skeptiker till idrottsjuryer överlag. Jag har ansett att de inte gjort sitt jobb, att de bevisligen inte kunnat skilja en sport med global stenhård konkurrens från en marginalsport som bara ett par tre nationer kan utöva. 

Grunden för min kritik har varit våra framgångar som ishockeynation kontra våra framgångar som skidnation (oavsett om det handlar om alpint, längd eller skidskytte). Allt som har med skidor att göra har av någon anledning varit alla juryers våta dröm och gullegris, medan hockeyn – trots otroliga framgångar – betraktats som någonting katten släpat in. Idrottare som stått på skidor har till exempel genom åren belönats med 22 bragdguld. 

Hockeyn? Ett. 

Det var efter VM-guldet 1987 men som en jurymarkering DELADES guldet med längdåkaren Billan Westin.

Under de senaste åren har ridsporten intagit mitt hjärta och därmed har jag två sporter vars prestationer jag kräver att juryerna tar hänsyn till och behandlar rättvist. Hockeyn är stor, bland de svåraste som finns att utöva och det är ett nålsöga att ta sig igenom för den som vill lyckas. Ridsporten är ännu större, den är verkligen en global företeelse och här får du ofta kämpa ett halvt liv för att ta dig till världstoppen.

Det var därför med 33 procent glädje, 33 procent skadeglädje och 33 ilska jag i veckan tog del av de nominerade till Idrottsgalan 2024.

• Glädjen. Henrik von Eckermann är en av de nominerade till Årets manlige idrottare. Ingen har varit världsetta längre än han och han ingick i EM-guldlaget men för några år sedan är det fullt möjligt att en jury helt hade förbisett HvE och ridsporten. Min känsla är att juryn vaknat, tagit till sig av vår kritik och numera bedömer ridsporten för vad den är: en av de stora idrotterna. Inte minst med tanke på att maestro Ankarcrona även finns bland de nominerade till årets ledare.

• Skadeglädjen. För första gången noterar jag hur längdskidåkarna närmast står och gråter över den chockartade insikten att de inte blivit nominerade till någonting. De tycks inte fatta vad som hänt. Skidexperter rasar och besvikelsen är enorm över att ett VM-guld i en sport där konkurrensen liknar den i bandyn (bara tre länder kan utöva den) inte ens är värt en nominering. Min känsla återigen: Juryn har vaknat, börjat jämföra sporternas globala konkurrens istället för att gå på känslan hemma i tv-soffan under Vinterstudion.

• Ilskan. Erik Karlsson borde givetvis varit nominerad i kategorierna Årets manlige idrottare och Årets prestation. Han är världens bäste hockeyback, gjorde den gångna säsongen fler poäng (101) i NHL än någon annan back klarat av under de senaste 30 åren. För tredje gången utsågs han till NHL:s och därmed även världens bäste back. Men att uppmärksammas hemma i Sverige? Nej, det är att hoppas på för mycket. Glädje är skönt, skadeglädjen sägs vara den enda sanna och lite spelad ilska kan väl inte skada? Man kan ju inte få allt på en gång.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

För några år sedan pratade jag med en rutinerad fystränare. Han driver sedan länge ett välrenommerat testcenter som bland mycket annat hjälper elitidrottare i olika sporter att mäta allt från spänst och explosivitet till fettprocent och råstyrka. Den här gången, berättade fystränaren, hade testcentret inlett ett samarbete med universitetet i samma stad. Universitetet har en stark idrottsprofil med flera akademiska utbildningar i sin portfölj.

Nu förklarade fystränaren för de ansvariga på universitetet att det var skarpt läge för samarbetet. Ett stort antal idrottare från flera lag och idrotter skulle genomföra omfattande fystester och studenterna skulle svara för ovärderlig hjälp.
– Okej, sa fystränaren. Då kör vi på lördag morgon klockan sju.

Då tystnade universitetets ansvarige, skruvade förläget på sig och sa:
– Eeeh, det går inte. Vi har verksamhet här måndag till fredag från åtta till sjutton. På helger är vi lediga.

Det blev inget samarbete.

Anledningen: Universitetet ”jobbar inte på helger”. Det bara är så. Punkt.

Anledningen till att denna episod dyker upp i mitt huvud just nu är betraktelser från den senaste veckan – från SM-veckan i Borås. Senaste bloggposten skrev jag för en vecka sedan inifrån det imposanta ridhuset i SM-staden. Då hade det regnat, det hade runnit floder av vatten in i vissa hästars boxar och kaosets lervälling hade sköljt över SM. Jag reagerade på att man först då, när översvämningarna redan var ett faktum, började bygga jordvallar som skydd mot vattnet nere vid stallarna. Först då rullade traktorer fram med grävskopor och såg till att det kommande utlovade regnet inte skulle slå till med lika förödande kraft. Det lyckades okej. Det syntes lite rännilar här och var men felet hade åtminstone åtgärdats.

Allt ovan sker under torsdagen och fredagen.

Sedan kommer lördagen.

Jag märker det inte direkt men inser när dagen lider mot sitt slut att någonting saknas. Jag saknar ljudet av maskiner. Containrarna med urmockat spån börjar bli överfulla och den föredömligt febrila maskin-aktivitet som synts till under föregående dagar är ersatt av ett ingenting. Det här är den stora SM-dagen, där mästare i alla ponnykategorierna och children just korats. Det är en dag där många tackar för sig, mockar ur sina boxar och åker hem.

Sedan kommer söndagen. Direkt när jag går ner till stallarna ser jag problem. Då är containern så fullproppad att de som mockat tvingats börja tömma spån och hästbajs bredvid.

Var är maskinerna? hinner jag tänka innan det slår mig.

Det var lördag i går.

Det är söndag i dag.

Jag tänker på mitt samtal med fystränaren om universitetets rigida uppfattning om när det är okej att utföra arbete.

Det är nog inte klubben, Borås Fältrittklubb, som har ansvaret för den här delen av SM. När jag frågar en funktionär får jag det bekräftat.
– Kommunen jobbar inte riktigt på de här tiderna, säger han och himlar med ögonen.

Det är alltså som jag anar.

Klubben och Svenska Ridsportförbundet har hand om allt som fungerar bra, nämligen det sportsliga.

Kommunen, som i det här fallet nog formellt är Borås Stad, har ansvar för allt det som kräver insatser från större maskiner – allt det som fungerar uselt.

Det förklarar varför det knappt går att trycka in en enda liten avfallspåse i den väldiga sopcontainern. Det förklarar varför vallarna byggts reaktivt och inte proaktivt. Det förklarar framför allt det växande berg av spån och skit som mer och mer antar formen av en sanitär olägenhet när jag ska försöka tömma mina skottkärror. Det går till slut knappt att ta sig ut från stallet körande med en full kärra. Det är spån precis överallt och jag märker att den allmänna stämningen är irriterad. Folk är med rätta förbannade och jag tycker synd om arrangören. Att ett sportsligt helt friktionsfritt mästerskap ska solkas ner på grund av uteblivet kommunalt engagemang är lite sorgligt.

Jag kan bara ge två feta tummar upp för tävlingarna i sig. Detsamma gör även Angelo och LillyBelle, som är mycket nöjda när det hela är över. Angelo och Rosie får på lördagen till en mycket fin runda och vinner omgång 2 i sin cup. LillyBelle och Peggy har däremot stannat ut sig i Lätt B både på fredagen och lördagen. Jag säger det inte men inför finalen, som går i Lätt B+, tänker jag i mitt stilla sinne: ”Ska de inte stryka sig? De har inte en chans att ta sig runt”.

Så fel jag har. Med SM-veckans enda A-ponny lotsar LillyBelle ljudligt berömmande sin älskade lilla häst runt banan. Det blir ett stopp men jag har nog aldrig sett en mer överlycklig tjej gå i mål med fyra fel än LillyBelle den här söndagen.

Vi lämnar Borås med fina minnen från tävlingarna och med en önskan om att klubben håller kommunen utanför nästa gång det är dags för stortävling på den fina anläggningen. Sorry, men kan du bara jobba dagtid måndag till fredag har du ingenting på en ridtävling att göra.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ända sedan jag senast satt här och knattrade bakom tangentbordet har tempot varit uppskruvat till max. Det har egentligen inte funnits några möjligheter ens till kortare pauser. Allt har gått i ett; planering, logistik, förberedelse, problemlösning. De tre första momenten kan du nöta, gnugga och slita på medan det fjärde – problemlösningen – är någonting du får räkna med.

När detta skrivs sitter jag i personalpentryt på Borås Fältrittklubb som jag generöst tilldelats av tävlingsledningen. Här pågår SM för fullt och just i detta nu, när klockan passerat 11.00 med viss marginal, ser jag ingen påtaglig nederbörd när jag vrider huvudet bakåt och tar en titt ut genom fönstret.

Det är annars regnet som varit denna veckas största fiende.

När vi på måndagen efter minutiösa förberedelser och mindre nervsammanbrott äntligen rullat upp till Elmia möts vi av en syn som indikerar problem. Enorma regnmängder har föregått Jönköping Horse Show. Det nästan oändligt stora gräsfält som utgör campingområde för både små B-kortare, husvagnar, husbilar och värstinglastbilar ser hemskt ut.

En del hjulspår är flera decimeter djupa och vi får snart reda på att flera bilar fastnat och fått hjälp med att bli borttransporterade och att vissa områden är avstängda. Hällregnet återkommer dessutom och efter en halvtimmes polsk riksdag hittar vi ett ställe som ser någorlunda lindrigt blött ut. Husvagnen parkeras, underlaget är oroväckande mjukt men vi tar risken. Vi är i alla fall på plats.

Så kommer tisdagen. Omgång 1 av Agria Pony Trophy är först ut av alla klasser. Det blir tidig uppstigning och vi går ut i ett regn som fortfarande inte upphört. Sedan förbereder vi oss gör vad vi kan för att ge Lilly och hennes Hazelwood Bramble de bästa förutsättningarna för att prestera. Jag slås än en gång över hur stort Elmia är, hur den väldiga anläggningen tar tag i en och hur nervositeten smyger sig på trots att det är tredje året i rad något av våra barn tävlar här.

När jag sitter med kameran på läktaren kommer skakningarna från ingenstans. Det är dags för LillyBelle och Woodie (eller Hasse som jag börjat kalla honom) att starta. Det är förvånansvärt mycket folk på läktarna trots den tidiga timmen där flera vänner till LillyBelle åkt hela vägen upp från Växjö för att stötta henne. Fantastiskt.

Om LillyBelle själv är nervös syns det inte på henne. Hon går in i sin egen lilla bubbla och bara kör. Hon gör det så bra att hon går upp i ledningen. Jag kan pusta ut. Nervositeten är över. Jag ser hur glad hon är över det hon gjort och nu spelar placeringen mindre roll. Eller det gör den inte. Att bli just placerad och få rida ärevarv är något jag önskar och unnar LillyBelle att få uppleva och därför kommer nervositeten tillbaka.

När det är dags för sista ryttaren ut ligger LillyBelle på den femte och sista prisplaceringen. 60 sekunder senare står det klart att hon blir femma och det nöjda ansikte som sedan rider in på banan för prisutdelning säger allt. Ärevarv på Elmia – det är någonting alldeles extra.

Utanför banan fortsätter regnet att ställa till det. Det mjuka underlaget gör att husvagnens läge lever sitt eget liv och det blir omöjligt att ha vagnen i våg. Följden: Plötsligt börjar det droppa från ena takluckan. Droppet kommer i intervaller och upphör inte. Här gäller det att lösa problemen och det snabbt. Fram med ett starkt hållbart snöre, fram med en kastrull. Sedan binder Malin jag jag med gemensamma krafter fast kastrullen under den rinnande stället. Där fortsätter droppet fram tills dess att regnet plötsligt upphör och ersätts av sol.

Finaldagen för LillyBelle slutar med fyra fel efter ett för Woodie oväntat stopp. Elmia är över för den här gången och rimligen också för sista gången i Agria Pony Trophy för vår del. Ny logistik väntar. Efter att med viss svårighet och stor försiktighet lyckats rulla ut husvagnen från det inte längre lika plaskvåta gräset tar jag riksväg 40 med sikte på Borås tiotalet mil bort. Resten av familjen tar lastbilen och kör hem till Växjö. Där tar de hand om resterande hästar på gården, packar om, sover en natt i egna sängar och drar sedan till Borås under torsdagen.

Då har jag redan installerat mig och husvagnen här, lyckligtvis på ett hårt grusunderlag där jag kan bestämma lutningen själv. Direkt konstaterar jag däremot att regnet även är SM-veckans största fiende. Stallarna ligger nere i en dalgång och här handlar det om att ha tur eller otur. Vi har tur, noterar jag efter att ha sett vilka boxplatser vi tilldelats. Andra har haft otur och tilldelats boxar som översvämmats av regnmängderna. 

Men vi är här och tidigt i morse inledde LillyBelle och Angelo sitt tävlande i cupen som heter Änglahoppet. LillyBelles och Peggys resa slutade efter tre hinder medan Angelo och Rosie hade näst snabbast tid men där ett ”skitpet” i omhoppningen skickade ner dem till en 17:e-plats. Varken LillyBelle eller Angelo var dock särskilt besvikna.

LillyBelle kommer att leva länge på sin placering på Elmia och för Angelo kom säsongens fullträff i söndags. Då var det kval till Sverigeponnyn i Karlshamn, Angelo och Rosie fick 50,5 poäng och är klara för Gothenburg Horse Show i februari. Då kan han acceptera ett skitpet i Borås. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Efter knappt 30 år som sportjournalist finns det ord och begrepp som får mig att tända till lite extra.

Premiär.

Slutspel.

Kval.

Final.

Det ligger en laddning i de korta orden. De signalerar att någonting stort, betydelsefullt och ödesmättat är på gång. Någonting många sett fram emot under väldigt lång tid.

Sedan finns det ett ord som har rakt motsatt effekt.

Genrep.

Jag har nämligen sett alldeles för många genrep i alltför många sporter för att veta vilken lågenergiföreställning som väntar. Det handlar då ofta om sista träningsmatchen innan den riktiga säsongen drar igång för ett lag i fotboll, hockey, handboll eller annan lagsport. Genrepen är matcherna då det viktigaste för varje spelare är att till varje pris se till att inte bli skadad och riskera att missa allt det roliga som väntar i säsongspremiären. Därför vågar ingen ta i för fullt, alla går på halv maskin och matchernas underhållningsvärde brukar brukar därför befinna sig farligt nära den absoluta nollpunkten.

Givetvis sticker ridsporten ut även här. I ridsporten är genrep inte som ovanstående. Här är skaderisken densamma oavsett tävling och om en skada ändå uppstår handlar det om ren otur. Genrepar du i ridsport tjänar du ingenting på att gå på halv maskin, då kan du likaväl genrepa hemma i paddocken.

Just nu räknar vi dagarna till vecka 44, det sedan länge hett emotsedda höstlovet som i våra kretsar fått namnet hästlovet av en anledning. Skollovet under hösten har utvecklat sig till en enda stor hästfest, med Jönköping Horse Show som nationellt publikt dragplåster medan SM-veckan parallellt spelar en vacker andrafiol.

För vår del är det tredje året i rad något av våra barn har förmånen att få delta i samma jätteevent som de stora kanonerna på Elmia. LillyBelle kvalade in till Agria Pony Trophy med sin Woodie redan strax före midsommar och sedan dess har hon gått runt och längtat och förberett sig. Angelo tävlade på Elmia för två år sedan, missade att kvala in i fjol och tävlade då istället i Kingsröd Pony Trophy på Grevagården under SM.

I fjol krävdes avancerad logistik och körning till, från och mellan Jönköping och Grevagården med både lastbil och husvagn. I år går SM i Borås. Sett till avstånd jämförbart med Grevagården och därmed en logistik på ungefär samma nivå. Nu börjar vi känna oss redo. Packlistor är färdigskrivna, husvagn bokad, viktig utrustning inhandlad, måltider planerade.

Och vad gjorde Angelo och LillyBelle förra fredagen som jag skrev om i förra bloggen?

Jo, de genrepade och gjorde det väldigt bra. De red två klasser var på Grevagården och för Angelo blev det nästan full pott. Efter en excellent Lätt B tog han segern och efter en lika excellent Lätt A slutade han på andra plats i ett mycket starkt startfält. Han och Rosie känns redo för den cup som väntar dem i Borås. Även LillyBelle och Woodie svarade för insatser som känns lovande inför Elmia. Båda starterna (LA och LB) med fyra fel men med ett bra tempo och rytm. Två dagar senare passade de på att lägga in ännu ett genrep, denna gång i Vetlanda där de felfritt tog sig i mål som tvåor i LB.

Nu är det slut på genrepen. Nu börjar hästlovet, med hästfest varje dag. Hoppas att vi ses i Jönköping och Borås!

Följ mig gärna på Instagram eller gå med i den supertrevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, oavsett om du är kvinna eller man.

Är det här ens en fråga? Ja, såklart det är. Men är det en fråga att ta på stort allvar? Jag vet faktiskt inte. Kanske, kanske inte. Frågan låter kanske provokativ men jag lovar, det är inte avsikten. Den går liksom bara inte att ställa på så många andra sätt.

Hur som helst är det ändå lite intressant att det ibland – nej, inte jätteofta men då och då – dyker upp ett meeting under tider på året då det varken är sommar-, vinter-, höst- eller sportlov och där tävlingarna inleds på en fredag.

I samtliga fall handlar det om dagar där exakt noll och ingen ponnyryttare är befriad från skolplikten och där samtliga enligt svensk lag ska genomföra lärarledda lektioner tills dess skoldagen är slut. Alla ponnyryttare under 16 år som tävlar en fredag gör det därför antingen med skolans goda minne eller tack vare en imaginär plötsligt uppkommen åkomma som lett till en lika plötslig sjukanmälan. Det finns inga andra möjligheter att kunna tävla på skoltid.

Att det fungerar så här har aldrig stört mig. Det är mer att jag noterat att ”Okej, det fredag, nu är vi på tävling och egentligen skulle alla dessa XX ryttare befunnit sig i ett klassrum nu”. Jag konstaterar också att läget för föräldrarna är snarlikt barnens. De som inte råkar vara schemalediga från sina jobb tvingas antingen ta ut en kompdag eller helt enkelt avstå från att åka på tävlingen. Själv har jag någon tävlingsfredag lyckats byta dagpass till kvällspass och kunnat följa med men flera gånger har det varit omöjligt att lösa.

Kanske ser vi en spegelbild av vår sport. Bilden av den väldigt komplicerade, bökiga och extremt tidskrävande sport som vi alla som befinner oss mitt inne i den älskar. Att tävla som ryttare kommer aldrig att bli enkelt och varför då inte slänga in ett par fredagstävlingar mitt i terminerna också?

En självklarhet för att barn ska få tävla på skoltid är givetvis att skoldagen jobbas in i efterhand och att hemuppgifterna sköts. Samtidigt är det lite roande att se vad en tävlingsdag bjuder på, rent pedagogiskt, jämfört med en skoldag. 

• Den bjuder på matematik. Ridande barn blir snabbt experter på att räkna, jämföra hundradelar och placeringar. Att vara snabb på huvudräkning är en tillgång som skolelev.

• Den bjuder på motivation. Den ridande skolelev som har förmånen att åka på tävling gör det med massor av motivation, energi och glädje. Det är viktiga byggstenar för det allmänna välmåendet.

• Den bjuder på problemlösning. ”Varsågod, här har du en banskiss. Vilket är det bästa sättet att ta sig igenom den?” Ärligt talat, det här skulle vara en väldigt intressant skoluppgift. Att lösa banskissgåtor är något barnen tränar på regelbundet och därigenom utvecklar de ett logiskt tänkande som de har stor nytta av i skolan.

• Den bjuder på prov, ordning och uppförande. Du kan inte bete dig hur som helst på tävling. Du har ögonen på dig, du har minst ett stort djur att ta hand om och du vet att läraren, som på tävling kallas domaren, ser allt du gör när du genomför provet, som här utgörs av din start i tävlingen. Om du fuskat i dina förberedelser går det sämre. Har du däremot gjort dina läxor i paddocken går det oftast bra. Det är väldigt likt skolan med skillnaden att ditt provresultat basuneras ut offentligt och förhoppningsvis tränar barnet mentalt inför kommande utmaningar i livet.

• Den bjuder på social samvaro. På tävling träffar barnen andra som tävlar och som de känner eller lär känna. Mellan starterna hänger man och är social innan det ringer in till nästa lektion, som på tävlingsarenan är detsamma som en start. Inte helt olikt en skolrast, faktiskt.

• Den bjuder inte minst på motion. Med tanke på att stillasittandet länge varit vår största hälsofiende och att exempelvis fetma ökar bland barn bör en tävlingsdag nästan ingå i Socialstyrelsens rekommendationer, eller hur? En tävlingsdag innebär kanske 10000 steg extra med allt inkluderat och bör vara en stor investering för hälsa och välmående.

Så: Mitt svar på frågan i rubriken?

Ja, det är klart att barnen ska få tävla även några fredagar om året. Just i dag är det förresten fredag. Det är den 20 oktober och medan jag skriver dessa rader är Malin, Angelo och LillyBelle i väg på en pedagogisk resa till Grevagården.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Så har jag varit på mitt livs första Breeders. På imposanta riksanläggningen Flyinge tillbringade jag en hel lördag från ljus lovande förmiddag till sen mörk kväll. Det var intressant ur många aspekter men när jag ska sammanfatta det för mig själv och göra en direkt koppling till min egen värld gör jag det med ett namn.

Connor McDavid.

För er som lever i en hästbubbla och inte känner till namnet kan jag berätta att Connor McDavid spelar hockey och är född den 13 januari 1997 i Richmond Hill, Ontario, Kanada.

I min dator har jag kvar ett dokument, skrivet den 28 april 2013 i programmet Textredigerare, där det står samma sak.

Connor McDavid.

Bara namnet.

Ingenting annat.

Vid den tidpunkten skulle Angelo fylla tre och LillyBelle två. Jag levde då ett helt annat liv än vad jag gör i dag. Barnen hade som bäst börjat förstå vad hästar var och livsstilen ridsport hade ännu inte hunnit kidnappa mig. Jag hade tid över och levde nördens liv i hockeyns värld. Under en femårsperiod skrev jag sju böcker om hockey. Det betyder att jag under den tiden konsumerade extremt mycket hockey och grävde så nördigt och djupt att jag fick ett intresse för att kunna se in i framtiden. Jag lusläste allt från expertanalyser till obskyra nordamerikanska hockeybloggar för att kunna vara steget före och i april 2013 kände jag att jag kunde se in i framtiden.

Därav min lilla notering för drygt tio år sedan.

Connor McDavid.

I dag är Connor McDavid världens bäste hockeyspelare. Han är så överlägsen att det nästan är löjligt, åker så snabbt och dribblar så överjordiskt bra att ingen annan hinner med. Han är bäst, rätt och slätt, och i dag känns det nördigt kul att redan 2013 – två och ett halvt år innan McDavid slog igenom – haft visshet om hur framtiden skulle se ut.

Så går det till i hockeyvärlden. Där är det unga ”prospects” som har ögonen på sig från det att de inte ens lämnat puberteten. Scouter och agenter krigar om att veta mest för att sedan, så tidigt det bara är tillåtet, skriva kontrakt med de bästa.

Det jag ser när jag tittar ut över Flyinges vackra ridhus är jakten på ridsportens Connor McDavid. Likheten mellan hockey och ridsport är slående, med en avgörande skillnad. I ridsporten kallas ingen för talangscout, sportchef eller agent och det handlar inte om att på något sätt se in i framtiden vad gäller vilka unga ryttare som om några år kan tänkas tillhöra världstoppen. Här handlar allt om hästen, om de rätta avelsgenerna, stamtavlor, egenskaper, ridbarhet och framtidsutsikter. Uppfödare, ägare och köpare är motsvarigheten till hockeyns agenter, sportchefer och scouter och Breeders är, inser jag, ett enda gigantiskt nördarnas möte för att hitta framtidens fyrfotade superstjärnor motsvarande hockeyns Connor McDavid.

Mitt avelsintresse har fram till den här dagen varit svalt, för att inte säga obefintligt. Men sittande på Flyinges läktare kommer jag på mig själv med att gilla det jag ser. Jag ägnar en godare stund än vad jag trott åt att lägga namn på minnet. Namn som kan vara kul att känna till om några år.

No Doubt.

Quinoa.

Sweet Niki.

Om så många inom den här sporten är intresserade av vad fyra-, fem- och sexåriga hästar gör i dag – varför då inte hänga med i matchen och ha koll i morgon? Ungefär så resonerar jag under denna märkligt upplyftande dag som snabbt utvecklar sig till någon sorts faktakorvstoppning.

Min andra hjärnhalva, den som gillar hockey, tycker ändå det är märkligt att elva femåringar i Flyinge för en dag kan vara mer intressanta för nördarna än den ryttare som sitter på dem – med tanke på vilken ryttare det är som sitter på dem.

Henrik von Eckermann.

Världsettan.

Den överlägsne.

Kul ändå att ridsportens sportsliga svar på Connor McDavid fick vara med på ett hörn.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det jag ska skriva om i dag har jag låtit marinera i huvudet ett tag. Funderat, fört en dialog med mig själv. Ska jag skriva eller inte skriva? har det inre resonemanget låtit. Nu kan jag inte hålla mig längre. Jag har landat i att det måste ut, måste fram i ljuset, måste belysas för att kanske kunna få ett stopp. Att flera läsare av denna blogg dessutom hört av sig och bett mig skriva i ämnet har också bidragit till den tändande gnistan.

Det är den 23 september. Tävlingar med ett späckat schema över fyra dagar. Både Angelo och LillyBelle är där och därmed även jag. På schemat står en Lätt B med 26 starter som även utgör ett integrerat distriktsmästerskap för Småland. LillyBelle och Woodie har förresten inte sin bästa dag. Flytet saknas, de noterar åtta fel och LillyBelle är besviken. Men sånt är livet. Ibland går det upp, ibland går det ner.

Så blir det prisutdelning. Ekipagen kommer in i den snudd på fullsatta arenan. Ceremonier och ärevarv väntar. LillyBelle sitter på Woodie precis utanför ridhuset för att få en glimt av prisutdelningen. Hennes vänner Wille och Ayleen har nämligen kommit tvåa och trea i DM-klassen. Segertäcken har redan placerats på vinnarponnyernas ryggar och alla väntar på presentation och applåder.

Då händer något lika chockerande som oväntat.

Speakern tar till orda och förklarar högt och ljudligt inför alla församlade att den ponny som ridit näst snabbast i den ”vanliga” klassen och blivit överlägsen segrare i distriktsmästerskapet haft otillåtna bakbenskydd och därmed blir diskvalificerad.

Bannorna fortsätter och det hela pågår i någonting som måste ha känts som en evighets helvete för alla i ridhuset. Föremålet för den offentliga uppläxningen: En tioårig flicka som tror att hon vunnit men sedan får uppleva ett mentalt trauma hon lär få bära med sig under resten av sitt liv. Hennes segertäcke tas av och hon lämnar gråtande ridhuset som ett offerlamm. Ärligt talat: Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara, ens som vuxen, att uppleva ett sådant skamligt agerande i tävlingssammanhang.

Detta är ingenting annat än en skandal av en sådan magnitud att vi borde ställa krav på att någonting liknande aldrig mer får inträffa. Det är en rättighet som barn att inte utsättas för någonting som ens liknar det här.

Åh nej – försök inte komma med några bortförklaringar!

Skyll inte på någonting!

Det finns ingenting förmildrande här!

Alla ni som sitter med mikrofon i er hand bör tvärtom inse vilken makt ni har när ni brukar den. Mikrofonen är ett oumbärligt redskap för att sakligt meddela information och att till exempel få flyt under en tävling. Jag vet många som använder den på rätt sätt, som berömmer fina ritter och kommer med milda tillrättavisningar när sådana krävs. Men i handen på fel person vid fel tillfälle är mikrofonen ett förödande vapen – som i det här fallet. Det får bara inte hända. Ingen ryttare ska behöva utstå någonting sådant – och absolut inte en tioårig flicka som tror att hon vunnit.

Vad som borde ha gjorts istället?

Ställ inte ens frågan.

Försök inte ens invända.

Men om ni ändå gör det – låt mig komma med ett enkelt och självklart svar.

Ni kunde till exempel ha sagt:

”Vi har fått in ny information om den här klassen som gör att vi måste räkna om resultatet. Vi beklagar detta, men om ryttarna vill vara vänliga att lämna ridhuset så återkommer vi om fem minuter med mer information”.

Ni kunde ha löst problemet på alla upptänkliga sätt – utom sättet ni valde att göra det på.

Därför förtjänar ni svidande kritik.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.