Det finns lagar, regler och paragrafer. Överallt, hela tiden. Hela vårt samhälle är till allra största delen ett resultat av dem och hur de följs. Lagarna fungerar för människor som följer dem. För den som struntar i lagarna spelar det ingen roll hur lagen är skriven. Sådana personer, som ger långfingret åt det som är bestämt, klassas i varierande grad som kriminella. Så enkelt är det.

Både jag, du och alla andra som inte valt den kriminella banan har säkerligen någon gång utan att tänka på det brutit mot både en och annan lag och regel. Genom åren har jag exempelvis betalat ett antal sura pengar i böter efter att jag chansat eller, framför allt, glömt att betala för parkering.

Att kopiera blandband, datorspel eller ens spela av en LP-skriva på kassett lär nog heller inte vara med lagen överensstämmande. I så fall erkänner jag att halva mitt 80-tal bestod av systematisk barn- och ungdomsbrottslighet. Preskriptionstiden lär dock ha passerat för ett tag sedan och i dag känner jag att jag lugnt kan luta mig tillbaka och pusta ut vid tanken på min barndoms synder.

Men det finns också regler och lagar som är så dumma att man, på riktigt, inte vet om man ska skratta, gråta eller explodera av ilska när man förstår dess innebörd. Vet du till exempel att ett gäng stenar som läggs i en hög – tänk att du rensar och fräschar upp en åker – efter ett år klassas som ett röse och då inte får flyttas eftersom biotopskyddet slår till med full kraft?  

Det finns också regler och bestämmelser som antingen inte hängt med utvecklingen eller som tillkommit i någon sorts hafsverkets kompromiss. Även dessa regler är djupt störande och stötande. En sådan har den senaste veckan korsat min väg – eller rättare sagt: Jag har till slut insett att jag inte har något annat val än att rätta mig efter regeln. Regeln heter B96 och certifierar vilken vikt en släpvagn eller transport får ha när den dras efter en viss bil.

Det sjuka med regelverket är nämligen att du med vanligt B-körkort INTE får köra en SUV eller annat drömdragfordon när du ska iväg på tävling med dina hästar. Däremot går det alldeles utmärkt att dra djuren med en gammal vinglig Volvo 740 av årsmodell 1987. För bra och säkra bilar med perfekt väggrepp som gör körningen lugn och stabil för både människor och djur däremot – nej, då finns det sedan 1996 en ny regel och paragraf. Därav namnet B96 – utökad B-kortsbehörighet.

Det händer ganska ofta att vi är på två tävlingsplatser eller har fler än två ponnyer på samma tävling. Det händer också några gånger per år att vi bor i husvagn under meetings. Då behöver lastbilen kompletteras med ett bildraget ekipage. Fram till nu har jag bara fått dra med min gamla till-och-från-jobbet-V70 medan den underbara dragbilen XC90 är detsamma som olovlig körning, vilket innebär omedelbart indraget körkort vid en poliskontroll.

Alla jag pratat med, alltså även folk i motorbranschen, har skakat på huvudet åt detta skämt till regel, men vad gör man?

Det finns bara en sak att göra.

Köra upp.

Det krävs lyckligtvis inga teoristudier och uppskrivning utan bara ett förarprov för att få B96 tryckt på körkortet.

Den här fredagen är det äntligen dags. Allt är förberett. Jag har försett transporten med tio spånbalar, en höbal och några mindre halmpelletsbalar för att uppnå rätt lastvikt. Läst på lite om hur en säkerhetskontroll (som alla måste göra) går till.

För säkerhets skull har regelverket försetts med ett förbud mot att föraren (i det här fallet jag) själv kör fordonet och transporten till uppkörningsplatsen. Jag får därför be min pappa åka sex mil, sätta sig i bilen och sedan köra mig och hästtransporten till den angivna platsen. Jag har då sedan tidigare fotograferat mig hos Vägverket och betalat in uppkörningsavgiften på 800 spänn. 

När jag står öga mot öga med uppkörningsmannen slår det mig. Tänk om jag kuggar? Gör bort mig?  Missar en högerregel? 

Nervositeten kommer från ingenstans och för mig tillbaka till hösten 1990 då jag körde upp för mitt nuvarande körkort. De gick visserligen bra men jag minns samtidigt skräcken att göra fel bredvid det stenansikte till kontrollant som satt bredvid mig då.

Den som sitter bredvid mig nu är tack och lov raka motsatsen. En oerhört sympatisk och pedagogisk man i min egen ålder som kommer med tydliga direktiv och små tips. ”Tänk på att köra som om du inte har hästar i lasten” säger han när jag lägger i treans växel och det är ett bra råd. Med hästar därbak kör i alla fall jag så pass långsamt att hästarna ska ha det bra, vilket ofta upplevs irriterande för vanliga trafikanter.

Nu, med ”död” last, kan jag öka farten lite grann och därmed också flytet för mina medtrafikanter. Nervositeten försvinner lika snabbt som den kommit och jag kör med den sortens sunda självförtroende som kommer av 33 års erfarenhet bakom en ratt. Jag kör i stadstrafik, på motorväg, i villaområden och genomför slutligen provets enda svåra del – att backa runt ett hörn.

Sedan är saken klar.

Provkontrollanten och jag tar i hand, ett nytt körkort kommer på posten och redan dagen efter uppkörningen firar jag genom att köra Angelo till Laholm, med Miami tryggt stående i transporten som nu äntligen rullar stadigt och fint med hjälp av en säker och trygg dragbil.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Konstig rubrik? Ja, det är det kanske. Det beror på att den här bloggpostens rubrik är en direkt fortsättning av föregående veckas text, som bar rubriken ”Att se misstag är att se utveckling”.

Det stämmer ju.

Att se misstag ÄR att se utveckling.

Det är en sanning.

Och ju snabbare sanningen synliggörs, desto roligare är det, och ofta syns utvecklingen snabbare än man kan ana.

Veckan som gått har återigen bevisat att misstag leder till utveckling och glädjande nog har den synts hos både Angelo och LillyBelle.

Som 13-åring är Angelo är helt färsk som ryttare på storhäst. Som ni också kanske läst här i bloggen har han för närvarande förmånen att få rida den stora vänliga jätten Carrenrod Lad, aka Miami, som han generöst fått låna under en tid av Sandra Augustsson.

Nu, efter en och en halv månad, har han skaffat sig lite tävlingserfarenhet med Miami. För tre veckor sedan vann han rentav en 1,00-hoppning i Karlskrona.

Självförtroendet har byggts upp, bit för bit, och han har även hoppat några 1,10-klasser och tagit sig i mål. Angelo har själv fått välja vilken nivå han vill ligga på och jag tycker att han gjort bra val.

Hans målsättning är att så småningom ta sig an 1,20. En gång tidigare, i Ljungby för drygt en månad sedan, provade han på det för första gången. Han kände sig liten bland alla rutinerade vuxna ryttare på framhoppningen, tyckte bommarna låg väldigt högt och det blev en nervös ritt som han valde att avbryta.

Sedan dess har Angelo gått igenom sina ritter, hittat fel och misstag och sakta men säkert förberett sig för ett nytt försök på hinderhöjden 1,20. I lördags var han tillbaka i Ljungby igen, med massor av lärdomar och fortsatt stor respekt för nivån.

Jag, som förbereder mig för att bevaka en hockeymatch här i Växjö, följer det hela från den alltid lika dramatiska Equipe-appen och ser visserligen att en fyra dyker upp under antal fel, men sedan kommer ingenting mer. Angelo och Miami tar sig i mål med bara ett enda pet – i 1,20. Fantastiskt. Återigen: utveckling föregås alltid av små eller stora missar oavsett vad det handlar om i livet.

Samma lördag får LillyBelle frågan av sin bästis Ayleen och hennes familj om hon vill följa med till Norrköping och tävla dagen därpå. Det finns en plats över i transporten och jag gissar att frågan inte ens hinner bli färdigställd innan LillyBelle tackar ja.

Hennes nästa delmål är att nolla i en LA och som ni kanske minns från förra veckans blogg gjorde hon och Woodie två väldigt fina försök som med ett litet misstag i varje ledde till ett stopp i vardera start. Det kändes som en tidsfråga innan första LA-nollan kommer och i Norrköping är det dags för försök nummer tre.

Visst blev det tredje gången gillt.

Så här såg det ut – och skruva gärna upp volymen för att höra hur LillyBelle berömmer sin häst under ritten. Det är hon komiskt bra på.

Den här helgen väntar säkerligen några nya misstag men därmed också en hel del utveckling!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

En insikt jag nåtts av som förälder till idrottande barn är vilken förmån det är att stå bredvid. Då tänker jag inte först och främst på det uppenbara – på glädjen det innebär att bara finnas där och njuta av att barnen gör något de älskar.

Jag tänker på den viktiga coachrollen. På att känna att du som vuxen kan dra nytta av alla de erfarenheter du själv samlat på dig och upptäcka vilken kunskapskälla det faktiskt är.

För oavsett om du vet om det eller inte är du är dina barns coach. Du har levt ett liv som inte är så kort som du kanske tror. Ett liv som likt andra liv innehållit massor av svåra uppgifter och nycklar till hur du löst dem.

Har du dessutom idrottat själv som barn eller tonåring eller rentav tävlar fortfarande kan du faktiskt kalla dig coach på riktigt, hur lite du än känner dig som en coach.

För trots att jag aldrig ens varit i närheten av att tävla till häst, knappt ens suttit på en, sitter jag på tillräckligt stora kunskaper för att kunna förstå vad mina barn går igenom ute på ridbanan i skarpt läge. Jag kan coacha dem, eftersom jag vet hur det är att tävla. Jag kan coacha dem på mitt sätt och med mina erfarenheter. Jag kan inte komma med avgörande tekniska tips men jag kan tipsa dem om annat. Hur de ska tänka, hur de ska resonera och hur de ska förbereda sig före en tävling. Vad de ska välja bort, vad de ska fokusera på och, baserat på mina egna misstag och erfarenheter, hur de ska göra för att tackla eller mota bort sina tävlingsnerver. Allt detta ryms inom samlingsnamnet mental träning och mental träning är summan av en massa misstag och erfarenheter som analyserats och övergått i goda råd och tips från coachen. En coach som är du.

En annan tillfredsställande och utvecklande sak med att stå bredvid är att man lär sig att se in i framtiden. Nej, det är inte det minsta förenat med magi utan bara med logik och normalt intellekt.

Det du gör ofta blir du nämligen till slut bra på – även om du, som jag, är en ponnypappa som aldrig ridit.

Nu har LillyBelle och Angelo tävlat så pass länge, ridit så pass många ritter med så pass många olika ponnyer att jag ser mönster, kurvor, trender och annat som ger en bild om vart utvecklingen är på väg. Med reservation för att ekipaget har en dålig dag stämmer känslan jag har på förhand väldigt ofta med hur det ser ut under tävlingen.

Resultat är någonting annat. Det är konkret, svart på vitt, det säger någonting. Det är mätbart på precis samma sätt som resultatet på ett matteprov.

Men bakom resultatet finns någonting som är mycket viktigare.

Prestationen.

Och bakom prestationen finns någonting ännu viktigare.

Förberedelserna.

Förberedelse – prestation – resultat. Det är en helig treenighet, grundbultar i nästan allt viktigt vi gör i våra liv. Ta bort en av dem och någonting saknas. Du får inget resultat om du inte presterar något och utan förberedelse (träning) presterar du inte lika bra som du annars gjort. En bra förberedelse och en bra prestation är dock ingen garanti för ett omedelbart bra resultat – men det viktiga är att det ger en hint om att någonting bra är på gång. Allt hänger ihop.

Mot den bakgrunden ser jag tillbaka på en väldigt intressant tävlingshelg. Först inomhuspremiär (faktiskt) i Osby på lördagen. Sedan tävlingar på Karlskrona-Lyckås mysiga anläggning under en stekhet söndag då vi alla, människor som djur, bälgade i oss vatten.

I Osby var jag nyfiken på om mina föraningar stämde. Både Angelo och LillyBelle hade förberett sig föredömligt med bra och lagom mycket träning. Att LillyBelle och Woodie skulle få till en bra prestation var jag också övertygad om – och så blev det. I LB slutade de trea i ett väldigt bra startfält.

Därefter var det dags för deras LA-debut.

Det blev som jag trodde, en mycket bra prestation. En prestation som innebar ett stopp, fyra fel och näst sist bland åtta ekipage. Bra prestation, dåligt resultat – men ett resultat som inte är någonting att bry sig om eftersom prestationen var bra.

Efter det red Angelo och Rosie sin första MsvB på flera månader. Även här visste jag att Angelo var ordentligt förberedd men jag visste också att han låtit tidigare besvikelser sätta sig i huvudet och fått dåligt självförtroende. Trots att jag vet att han och Rosie har kapacitet att nå ett bra resultat även på så pass höga höjder och svåra banor var känslan att det mentala skulle påverka prestationen.

Så blev det också. Redan på andra hindret tog det stopp – och när prestationen är så svårt påverkad av det mentala, ja, då är det svårt att hjälpa, stötta och uppmuntra. Jag valde att låta Angelo vara för sig själv.

Efter en god natts sömn och en sen ankomst till Karlskrona var det sedan dags för varsin ny start för barnen.

För LillyBelle var det en ny LA, en klass hon för övrigt aldrig tidigare nollat. För Angelo och Rosie handlade det om LB med den alltid lika spännande bedömningen A:1a. Där vet jag att Angelo är trygg, avslappnad, full med självförtroende och kan lita till 100 procent på sin häst. Min erfarenhet av att se dem tävla i LB sa mig att det kommer att gå bra.

Det gjorde det också.

Efter avklarad felfri grund gick de ut näst sist i omhoppningen där Angelo, full av tillit, tog sig friheten att ta ett par rejält snäva svängar med Rosie. Det slutade med seger och ärevarv och säkert även en mental boost som kan hjälpa att ta sig förbi den psykologiskt tuffa Msv-barriären.

Till sist kom LillyBelle och Woodie i sitt livs andra LA. Precis som under lördagen var jag helt övertygad om att jag skulle få se en bra prestation – och det fick jag. En Woodie som är mer än bekväm med höjden, en LillyBelle som lär känna honom bättre och bättre för varje vecka som går. Även här kom ett litet misstag som gav ett stopp och av tre deltagande ekipage slutade LillyBelle och Woodie trea och sist.

Näst sist och sist om man tittar i helgens resultatlistor.

Det är inte viktigt, eftersom de fina prestationerna inte alltid syns i Equipe.

Det jag såg var ett ekipage som kommer att fortsätta att rada upp fina prestationer och går mot en ljus och rolig framtid – med fina resultat. Att se misstag är att se utveckling, och det fick jag se den här helgen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är ännu en gång dags att sätta saker i perspektiv. Det triumftåg som just nu är svensk ridsport tuffar fram i en sådan fart att det är svårt att ta in, svårt att ens vara i närheten av att greppa det storslagna vi får vara med om i realtid.

Vrider vi tillbaka klockan några år och ser tillbaka är det nästan ofattbart vad vi fått uppleva.

Vi har sett två svenskar bli historiska världsettor. Först Peder Fredricson, sedan den nuvarande ettan Henrik von Eckermann. Bara en sån sak är för svensk del fullkomligt unikt. På mästerskapen har vi sett Eckermann vinna VM-guld 2022 och Fredricson vinna EM 2017 och ta hem dubbla OS-silver (2016, 2020).

Men det är någonting annat med mästerskapen som sticker ut.

Känslan av att det mer än någonsin handlat om konsten att få den svårframkallade trollformeln ”laget före jaget” att fungera i praktiken. Förmågan att få utövare att tänka ”vi” mer än att tänka ”jag” trots att vi talar om en extremt individuell och egocentrerad sport.

2017: Lag-silver i EM.

2018: Lag-silver i VM.

2021: Lag-guld i OS.

2022: Lag-guld i VM.

2023: Lag-guld i EM.

Fem medaljer på sex mästerskap, tre av dem av ädlaste valör. Vi kan också kasta in segern i Nations Cup i Aachen 2019 för att göra listan ännu längre. Tanken svindlar, tacksamheten över att få leva och uppleva allt detta är stor. Känslan av att se idrottshistoria skrivas på det här sättet är faktiskt svårt att sätta ord på.

Denna orgie i blågul mästerskapsframgång har en gemensam nämnare.

Henrik Ankarcrona.

Den lågmälde lagbyggaren. Guldmakaren från Södra Sandby. Den sympatiske förbundskaptenen. Alla lagframgångar som beskrivits ovan har skett efter att Ankarcrona tog över kaptensjobbet 2016.

Det Ankarcrona gjort saknar motstycke, både när vi zoomar in och ut. Han är givetvis den utan jämförelse mest framgångsrike svenske förbundskaptenen för hopplandslaget. Men det slutar inte där. Inte i någon annan sport har vi i Sverige haft en förbundskapten som kunnat skryta med de meriter Ankarcrona har. Inget svensk lag, oavsett sport, har ens varit i närheten att vinna de tre största mästerskapen i rad (OS, VM, EM). Inte ens nära.

Men vadå? Henrik hoppar ju inte, han är bara förbundskapten. Han gör ju inte jobbet ute på banan– han tar bara ut laget. Ska han hyllas så mycket?

Så kan invändningarna låta kring en förbundskaptens jobb.

Mitt svar: Jag tycker att Henrik Ankarcrona hyllats alldeles för lite. Egentligen förtjänar han att stå staty på Strömsholm eller åtminstone adlas efter det han gjort. Att vara förbundskapten är det svåraste jobbet du kan ha inom idrotten. Du har allas ögon på dig. Du ska ta ut en landslagstrupp där alla vill tävla så mycket som möjligt men någon ofta måste vara reserv. Som förbundskapten i en bollsport kan du köra ditt race, peka med hela handen och köra dina egna träningsövningar när ni samlas.

En förbundskapten i en extremt individuell sport måste ta hänsyn om han eller hon tänker bli långlivad. Ta skidlandslaget och det alpina landslaget som två jämförbara exempel. Alltid bråk, alltid problem. Varje år är det några åkare som vägrar träna med landslaget och enbart kör på egen hand, med sin egen tränare och sitt eget upplägg. Det skapar konflikter, eftersom andra åkare blir förbannade på dem som tjurigt måste gå sin egen väg. I centrum står förbundskaptenen som måste medla åt båda håll och samtidigt blir hårt pressad av media. Det är därför så många förbundskaptener byts ut, därför så många blir pressade och mår dåligt och därför många tvingas avgå, ofta i förtid.

I ridsporten, fullt jämförbar med skidor och alpint, har Henrik Ankarcrona lyckats med den otroliga bedriften att enbart skapa positiva rubriker under sex långa år. Han har inte förnekat att det förekommit konflikter, han har erkänt att han inte gillar konflikter men har också klargjort att när det väl kommer till konflikter tar han itu med dem omedelbart. Genom att störa så lite som möjligt har han visat ryttarna den största hänsyn och vunnit deras förtroende. Det är en av de svåraste konsterna och ingen har hanterat den med sådan bravur och sådan framgång som Henrik Ankarcrona. Lägg till hans ödmjuka framtoning och tilltalande personlighet i media och han har alla rätt.

Det är egentligen bara en sak som jag ställer mig frågande till efter denna orgie i guld och andra medaljer, nämligen detta:

Vad händer efter OS 2024 när Ankarcronas kontrakt går ut? Det är inte ens ett år kvar till OS i Paris är avgjort – och vad händer sedan? Vi har en förbundskapten som gjort allt rätt under sex år men jag har i alla fall inte kunnat läsa eller höra någonstans att det pågår diskussioner om framtiden.

Det senaste jag läste om Henrik Ankarcrona och framtiden var i en TT-intervju för drygt ett år sedan. Då sa han, å ena sidan:

”Det finns ingen övre gräns hur länge man kan vara förbundskapten, men den bollen ligger förstås hos ridsportförbundet. Jag trivs jättebra och brinner verkligen för resan till ett mästerskap.”

Å andra sidan sa han även, om sitt tuffa jobb:

”Det är inte alltid lätt, men jag har en fantastisk fru och vi försöker backa upp varandra. Utan Ingrid och familjen hade det inte fungerat, inte utan deras stöd. Det tror jag alla förstår, att det måste finnas, men det är aldrig enkelt.”

Det är hög tid att ta tag i den här frågan. De exempellösa framgångarna under Ankarcronas tid vid rodret har gjort svensk ridsport enormt attraktiv. Sponsorer vill samarbeta med vinnare, tv-bolag vill sända tävlingar och alla nya och gamla förebilder och idoler gör att allt fler vill börja rida. Framgång föder framgång med effekten att en hel sport stärks ekonomiskt, vilket ger utrymme för viktiga satsningar över hela linjen. Vi som älskar ridsport befinner oss både bildligt och bokstavligt i ett guldläge just nu.

Andrea Barth är sportchef på Svenska Ridsportförbundet. Det är hon som är Ankarcronas chef och den person, under förbundsstyrelsen, som är högst ansvarig för tillsättning av förbundskapten. När lyfter hon luren, ringer årets viktigaste samtal och inleder konkreta diskussioner om en avtalsförlängning med den unikt framgångsrike lagbyggaren från Södra Sandby?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag minns när jag hösten 2018 var på clinic i det gamla gistna och råkalla ridhuset på Växjöortens Fältrittklubb. Trots kylan var det fullt till sista plats och vi som var församlade lyssnade andäktigt till det som sas.

Den som gästade Växjö var Jens Fredricson. Jag kände till honom som föredettingen, han som en gång för länge sedan var uppe och nosade på världstoppen men därefter la karriären på hyllan för att göra annat. Till exempel hålla clinic i Växjö.

När detta skrivs är Jens Fredricson den ende ryttaren i Europa som efter två dagars tävlande i Milano står på 0 fel. I eftermiddag kan Jens Fredricson och Sverige bli europamästare i lag och på söndag vet Jens att om han nollar igen – ja, då är han bäst i den här delen av världen även individuellt.

Jag hoppas såklart på dubbla guld igen, bortskämd som man blivit av de senaste årens närmast löjliga blågula framgångar.

Men det är inte det viktigaste för mig.

Det viktigaste för mig är att Jens Fredricson finns.

Inte för att han är Jens Fredricson utan för att han är one of a kind. Fullkomligt unik. Hela Jens Fredricsons liv innehåller så mycket intressant att ni som befunnit er i ridsporten i hela ert liv kanske inte ser det på samma sätt som jag.

Jag skrattade förresten högt på den där clinicen när Jens fick frågan om han någonsin kommer att ha en chans mot lillebror Peder igen.

– Får jag bara en tillräckligt bra häst ska jag slå honom, sa Jens.

Vi var 300 personer som skrattade och fram till förra våren trodde jag att Jens skämtade när han sa det där om att slå Peder. Det gjorde han inte. Jens Fredricson var inte den föredetting jag trodde.

Så fungerar det nämligen i den del av sportvärlden jag kommer ifrån. Där handlar det om korta karriärer, där den röda lampan börjar lysa redan runt 30-årsstrecket. Då handlar det om att undvika skador för att förlänga karriären till i bästa fall 35-36. Det är ofta med vemod jag sett dessa idrottares sista år innan de tvingas ta farväl av det de älskar mest. Och att lägga ner sitt tävlande och sedan tro att man kan återuppta den och bli någonting annat än en avlägsen skugga av sitt forna jag är bara att glömma. Det funkar inte.

När jag ser vad Jens Fredricson åstadkommit inser jag än en gång att ridsporten inte är som andra sporter, och den här gången menar jag det på ett odelat positivt sätt. Som en av ytterst få sporter erbjuder ridsporten ett snudd på livslångt utövande, även på hög nivå. I ridsporten är det inte den tävlande människans karriär som är kort utan det tävlande djurets. För mig öppnar detta tvärtomtänk helt oanade möjligheter, både när det gäller att se, höra, tänka och känna.

Se på Jens Fredricson, 56. Jag gillar den nästan episka berättelsen om när Jens, enligt egen utsago, som 30-åring kom fram till att han inte kunde rida, trots att han nått internationella framgångar. Hur han sedan tar hjälp av då rullstolsburne legendaren, major Anders Lindgren, som efter att ha sett Jens rida säger:

– Jens, du rider så dåligt att jag inte vet vad jag ska börja.

Han lärde sig något där. Det blev en ögonöppnare för honom som han ofta och gärna berättar om. Och nu fortsätter han med att lära ut, att förmedla kunskap och att så frön. Han är öppen, han bjussar på tips och knep, inspirerar, ifrågasätter gamla sanningar. Studera vad som händer när en mikrofon placeras framför Jens Fredricsons mun. Hur han gillar det, hur han ser det som en möjlighet att säga någonting vettigt som alla kan förstå och ta till sig istället för det vanliga intränade och intetsägande snömoset. Hans avslappnade och filterlösa sätt i intervjuer borde bilda skola bland landets mediecoacher.

Hos Jens Fredricson finns något vi alla kan ta efter. Han som kom tillbaka. Han som ingen trodde skulle bli bäst i familjen igen. Han som vill förmedla kunskap till andra. Han som lämnade den stora arenan för att bli stallmästare på Flyinge och Strömsholm – och nu har chans att bli Europas bäste ryttare. Oavsett hur det går ser vi historia skrivas framför våra ögon.

Hela Jens Fredricsons liv är faktiskt som gjort för att bli film. Och skulle han få till en fullträff på söndag – tänk vilken film-slutscen DET skulle bli – undrar jag om inte även ett gäng kända regissörer tänker samma tanke.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Plötsligt bara står han där, mitt i hagen. Jag är inte alls beredd på synen som möter mig. På den här gården har jag vant mig vid att först hantera små A-ponnyer, marginellt större än de största hundraserna. Det har fortsatt med nästa steg, B-ponnynivån, där det handlar om rejält mycket mer häst men fortfarande tämligen lätthanterliga djur. När C-ponnyn Rosie dök upp i början av förra sommaren började det kännas lite mer. Hon är inte på något sätt stor eller skrämmande, men i jämförelse med övriga i flocken kändes hon som en rejäl, ganska stor häst. Så har det sett ut fram till för drygt en vecka sedan.

Då står han där. Carrenrod Lad, aka Miami, och stirrar på mig. Jag vet inte exakt hur högt han mäter i mankhöjd men en sak står klar. Det är en rejäl så kallad storhäst som står framför mig. Hans mörka gestalt inger respekt och jag kan bara tänka mig vilken kraft som finns i de där enorma benen om de skulle få för sig att utöva karate eller annan valfri kampsport där benstyrka är ett plus.

Men precis lika respektingivande och farlig som Miami först ser ut, precis lika snäll och timid är han. Han är som vidundret Stora Vänliga Jätten från den animerade filmen med samma namn. Skrämmande vid första anblick. Tillgiven som en älskad hund därefter. Miami vill komma nära men är inte bufflig eller irriterande. Han älskar att bli kliad, följer mig nyfiket vart jag än går inne i hagen och är bland det mest sociala jag upplevt.

Det är tack vare fantastiska Sandra Augustsson han står i vår hage. Angelo har länge drömt om att få prova att rida storhäst och tack vare Sandras vänlighet får han under en period låna Miami. För två veckor sedan gjordes ett första test då Angelo fick provtävla Miami i Tingsryd, parallellt med Karl Oskar Cup i Växjö. Han åkte dit, bekantade sig med hästen och red sedan sitt unga livs första runda med storhäst. Lugnt, fint och med ett litet nedslag tog de sig runt banan och målgången var ett stolt ögonblick för Angelo.

Men nu står den Store Vänlige Jätten här hemma. Angelo har fått låna Miami och lånet gäller inte bara träning. Angelo tillåts även tävla honom och när fredagen kommer står de redo under tävlingarna i Ljungby. Hinderhöjden är 1,10 och jag följer det hela genom Equipe-appen eftersom jag även jobbar dagpass här hemma i Växjö. Återigen gör Angelo det riktigt bra och den här gången faller inga hinder. Hans nolla räcker till en tolfteplats bland 46 startande och betyder att han och Miami blir placerade och får rosett, som sista ekipage. En ny milstolpe!

På lördagen börjar jag jobba först under eftermiddagen och kan därför följa med till Ljungby, med ett litet nervöst pirr i magen. Det är trots allt en liten 13-årig pojke på en visserligen vänlig men samtidigt väldigt stor jätte. En kombination jag har stor respekt för.

Nu väntar åter 1,10-hoppning, en klass där även Smålandsmästerskapet för children ingår. Även denna klass har 46 starter varav tre är barn som rider storhäst. Angelos kompis Molly Nilsson-Green är först ut. Hon rider superfint och noterar en snabb omhoppningstid. Den här gången vågar även Angelo trycka lite på gasen och jag noterar med viss förvåning hur bra han hanterar allting. Angelo kommer i mål med en bom i grunden och en väldigt fin tid. När den tredje deltagaren, Kelsie Rönneke, ridit står det klart att Molly blir etta, Kelsie tvåa och Angelo trea. Trots att de bara är tre i klassen delar Smålands Ridsportförbund generöst ut både guld-, silver- och bronspriser. Normalt sett tycker jag att det är fel att den som kommer sist får pris men den här gången har det varit så jämnt (det skiljer bara 17 hundradelar mellan de tre i omhoppningstid) att jag faktiskt tycker att alla förtjänar att hyllas.

Tack till Stora Vänliga Jätten och framför allt Sandra Augustsson för att vi fick en liten inblick i den stora storhästvärlden! Den var mycket intressant.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Året är 2017. På Värendsvallens grå betongläktare sitter jag och Malin. Mellan oss sitter Angelo, 7, och LillyBelle, 5. Karl Oskar Cup pågår och eftersom barnen börjat intressera sig för hästar och så smått börjat gå i ridskola tycker vi att det är en bra idé att göra en utflykt till den anrika fotbollsarenan som klätts om till unik plats för ponnytävlingar.

Jag ser hur ekipagen svischar förbi, hur otroligt modiga och duktiga de unga ryttarna är. Jag kan heller inte undgå att notera hur fascinerat och storögt Angelo och LillyBelle följer skådespelet.

– Här ska jag flyga fram med min häst, säger plötsligt LillyBelle drömskt.

Där och då är jag helt säker på en sak.

Det kommer aldrig att hända. Det här är för avancerat. Jag säger det givetvis inte men i den stunden är jag övertygad om att mina barn aldrig någonsin kommer att rida Karl Oskar Cup. Det finns inte en chans. Den här sporten är alldeles för svår.

Men det är inte mycket jag vet sommaren 2017, ska det visa sig.

Framför allt vet jag där och då knappt någonting om hästar. Jag vet visserligen en massa om tävlingar men jag kan inte ana att mina barn ska tävla. Inte på hästar. Inte i en mastodonttävling som Karl Oskar Cup. Kanske lunka runt försiktigt på en ridskola eller hemma på gården, men inte här. Absolut inte här. På den här gräsmattan är det ju i princip proffs som rider.

Jag tänker ofta på besöket på Värendsvallen. Bara sex år har passerat sedan vi satt där på den gråa betongläktaren och inandades en dröm som kändes ouppnåelig. Det känns som en annan tid, ett annat liv och en annan galax i dag. Samtidigt har det bara gått sex år. Det är inte så himla mycket. När jag nu, i augusti 2023, summerar årets Karl Oskar Cup är det med stor förundran och ren häpnad jag konstaterar hur otroligt fel ute jag var i min känsla 2017.

Jag har precis sett tävlingarnas näst sista klass, en Lätt B+ för kategori C. Där har Angelo svischat fram i en hastighet som – förstår jag nu – varit minst lika hög som de fartvidunder jag med skräckblandad förtjusning bevittnade 2017. Sex år senare vinner 13-årige Angelo finalen av Karl Oskar Cup med Rosie efter en alltid lika spännande A:1a-rysare. När jag ser honom rida ärevarv med en blombukett i handen ryser kroppen till.

Då har jag ännu inte ens nämnt den som faktiskt var Karl Oskar Cups allra största vinnare.

LillyBelle, hon som drömde, hon som ville, hon som önskade.

För henne blir 2023 års Karl Oskar Cup en ”once in a lifetime-weekend”.

Hon ställer upp i alla tre cuperna, inalles nio starter. Hon blir placerad i åtta av dem, vinner fem, tar hem både den minsta cupen, Lilla Anna (med Tindra), och den mellersta, Kristina (där hon med A-ponnyn Peggy besegrar alla B-ekipagen) och slutar tvåa i den stora cupen, Karl Oskar, med sin nye vapendragare Woodie. Inte nog med det. Parallellt med ponnytävlingarna arrangeras käpphästtävlingar inne i ridhuset. LillyBelle, som med nöd och näppe hinner komma till start på grund av sitt tuffa schema ute på den riktiga ridbanan, får till en fullträff även med käpphästen. Hon är snabbast bland de 61 deltagarna och i pris får hon ett elegant rosa käpphästhinder. Det här är helgen när allt bara stämmer.

Direkt efter finalsegern i Kristina Cup med Peggy blir LillyBelle även intervjuad av min kollega och vän Alexander Jepsen på Smålandsposten som av tävlingsledningen snappat upp att LillyBelle ”rider som en biltjuv”. Dagen efter ska vi, visar det sig, få besök av Sveriges Radio Kronoberg som gör en lång intervju med LillyBelle.

Förundrad inser jag hur lite jag vet i dag och hur lite jag visste för sex år sedan. Ett nytt ordspråk formas i min hjärna:

Steget mellan ouppnåelig dröm och överträffad verklighet kan vara kortare än du tror.  

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

När man redan tyckte att det var alldeles för deppigt, fuktigt och kyligt för att vara i början av augusti – ja, då kom Hans. Ingen kan som Hans, och andra oväder, skölja bort den lilla lust och det lilla hopp som trots allt finns kvar där längst in i själen under ett sensommarlågtryck.

Särskilt inte hos den som håller på med utomhusaktiviteter.

Särskilt inte hos den vars utomhusaktiviteter dessutom utgörs av ridsport och tillfälliga snickeriprojekt.

Oväder som Hans försöker sälja in ett frestande flyktbeteende. Ger oss känslan av att det aldrig är för sent att ge upp. Känslan av att det är fullt tillåtet att vägra vistas ute och istället spela kort eller Yatzy, se på film eller serier eller inta horisontalläge med en ljudbok i öronen.

Men inget av detta har vi gjort.

Vi har kämpat tappert mot Hans, stått emot hans lockelser, gjort vårt bästa för att ignorera honom. Vi firade exempelvis Hans ankomst med att jobba i hällregn under sex långa timmar. Vi sågade, vi mätte, vi skruvade, vi spikade. Vi gjorde blyertsmarkeringar i virke som genast regnade bort, provade igen och igen och igen tills det gick att kapa på rätt ställe. På så sätt har vårt uteboxbygge sakta men säkert gått i rätt riktning även denna mörka vädervecka.

Inte heller våra djur tycker om Hans. Jack russeln Doris gillar vatten lika mycket som katter gör och har smugit runt i eller kring stallet de gånger hon vistats utomhus. Lilla Tindra har när hon befunnit sig i sin hage mest stått och sökt ögonkontakt med oss, som för att säga ”Kan jag få komma in nu?”. Vi har självklart gått Tindra till mötes alltmedan Hans kastat sin oupphörliga nederbörd över oss. Även de andra hästarna har visat stor uppskattning när vi erbjudit dem daghärbärge med ett extra mål mat under de värsta timmarna då Hans härjat. Till och med kaninerna har legat håglösa och uttråkade inne i sina små hus och bara i undantagsfall sökt sig ut för en nypa frisk men regnig luft.

I lördags var dagen före Hans utlovade besök och det känns just nu som att den kommer att bli den sista regnfria före oktober. Den dagen hade vi åtminstone turen att pricka in en träning med Ann Liwing inför denna veckas hemmaplansklassiker Karl Oskar Cup, där för övrigt Hans härjningar också ställt till det för arrangörerna.

Det blev en bra träning, precis som vanligt. Lärorikt och nyttigt för både barnen, Malin och mig själv. Förutom sin erfarenhet, skicklighet och öga för korrigering är Ann Liwing bra på många saker.

Framför allt tre:

• Hon är bra på att snabbt få ner ryttare som befinner sig uppe i det blå på jorden igen.

• Hon är bra på att omedelbart bygga upp och lyfta samma ryttare mot nya höjder igen.

• Hon är bra på att förklara på ett sätt som även sådana som jag förstår och lär mig.

Förutom träningen för Ann Liwing har alla aktiviteter utom en skett i regn, rusk och blåst. När Hans var på sitt sämsta humör lastade LillyBelle sin Woodie i lastbilen. Sedan körde jag ner dem till hemmaklubben fem minuter bort där kompisen Doris (människan, inte hunden) väntade tillsammans med sin B-ponny Susie. Ridhuset var ledigt, tjejerna fick rida en timme utan att bli blöta och – ja, sedan har det egentligen inte hänt så mycket mer.

På hästfronten intet nytt, liksom.

Och trots att vi trotsat honom är alltihop Hans fel.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag tar vid där den förra bloggen slutade och dröjer mig kvar en kort stund vid Växjö Summer Show. Hemmatävling. Det är något speciellt med ordet. En tävling vars klubb och arrangör du själv är en del av. Av den anledningen lyssnar man lite extra och är lite mer uppmärksam. Vad tycker gästande ryttare om tävlingen? Ser de ut att trivas? Flyter arrangemanget på som det ska eller hålls inte tiderna? Finns det förslag till förbättringar?

Alla farhågor kom på skam. Sommarshowen flöt på, vädret ställde upp och alla såg ut att trivas, från publik till personal och till ryttare från Lätt D till 1,45. För vår del matchades våra hästar sparsamt. Först under söndagen gick LillyBelle och Angelo in i tävlingen. LillyBelle red först lilla Tindra (LD och LC), sedan Erika (LC) och slutligen Woodie (LB). Väldigt bra ritter och prestationer rakt igenom även om rosetterna uteblev. Angelo och Rosie gick ut i tävlingarnas allra sista klass, en Lätt B.

Trots att det brukar finnas ett hemmasyndrom – där ryttare gärna spänner sig lite extra och har ett par fjärilar i magen – är Angelo och Rosie som ett strävsamt gammalt par. De förstår varandra, Rosie är hjälpsam och taggad och Angelo fokuserad. Det slutar med en snygg seger som sätter punkt för Växjö Summer Show 2023.

Efter att själv ha jobbat på redaktionen nio dagar på raken efter min semestercomeback njuter jag nu av ett par dagars ledighet. Att en tävlingsfri helg står på schemat känns bra. Efter en så pass lång streak med jobb är det skönt att göra någonting utan att lämna hemmet. Jag firade direkt ledigheten med att sladda ridbanan.

Jag älskar att sladda banor. Älskar att se slutresultatet. Jag är övertygad om att det har att göra med att jag spelat tennis i 20 år. Precis som det är någonting visst och särskilt inbjudande med en nysopad grusbana med blänkande vita linjer är det på samma sätt både lugnande och inspirerande att se en paddock som är helt ren, helt fri från hovavtryck, till synes oförstörd.

Det är det bästa med att bo på landet. Det finns alltid pågående och planerade projekt att sätta tänderna i. Sommarlovet är projektens tid, årstiden då det är läge att bygga, förnya och fräscha upp. I år har jag i vanlig ordning målat om och fräschat till stallet, en kär tradition som jag skulle sakna om den försvann. Jag har även dövat mitt dåliga samvete genom att äntligen gjuta en lutande ramp framför stallet. Fjolårets ännu pågående trädgårdsprojekt – den grusade platån – pryds nu av en vacker stenvall som även fått en sten att lätta från mitt hjärta. I skrivande stund är jag igång med nästa projekt; något som förhoppningsvis slutar med antingen en ligghall eller två uteboxar (vi har inte bestämt oss än). Men känslan av att som glad amatör bygga någonting, vad som helst, är översvallande.

Att i lugn och ro fundera ut var plintar lämpligen ska grävas ner, hur många kvadrat bygget landar i, hur stor åtgången av reglar och panel blir och vilken typ av skruv och spik som bör användas – allt detta adderar någonting som höjer livskvaliteten. Att koppla på transporten och åka till bygghandeln är lika spännande som att kika på vilket överblivet material hemma på brädgården som kan återbrukas. Jag känner att jag hittat en bra mix mellan begagnat och inhandlat och kommit en bit på vägen. I dag påbörjade jag bärläkten och när den är på plats är det dags att lägga taket. Livet på landet rullar på som det alltid gjort – och trots att det är slitigt och svettigt och knappast något för en ond tennisrygg är det svårt att inte tycka att livet på landet är livet.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hux flux, pang bom. Plötsligt är jag tillbaka på jobbet igen efter en semester jag i vanlig ordning kallt räknade med att den aldrig skulle ta slut. Det var ändå fem veckor på raken, min längsta sammanhållande ledighet sedan sommaren 1999. Ändå lyckades den ta slut när den var som roligast. Men det är väl då man ska gå från festen, sägs det väl? När den är som roligast?

När jag snabbt tänker tillbaka känner jag att allt blev som jag hoppades. Fantastiska Börjes Cup. Mysiga Ponnypokalen i Gislaved. Mäktiga och förtrollande Falsterbo Horse Show. Och så som avslutning på det hela Skogens konung i Aneby, som förutom husvagnsdramat jag beskev förra veckan var lika ljuvligt som vi hoppats på. LillyBelle fick kvitton på att det finns en enorm kapacitet i samarbetet med Woodie och vad de behöver träna på framöver. Angelo och Rosie vann en Lätt B, var några millimeter från att nolla i Lätt A+ och när det hela var över syntes det på Angelo att hans självförtroende fått sig en skön kick.

Det är en klen tröst när jag nu kastats tillbaka till en sportredaktion där alla mina kolleger utom en, den duktiga vikarien Manda, strosar runt i den lediga frihet jag nyss berövades. Det råder nämligen tidernas torka här i Växjö.

Ni kan vara lugna. Epitetet Sveriges golvbrunn har vi fått för att det finns en poäng i det. Det regnar i stort sett varje dag. Det är inte den torkan vi lider av, utan nyhetstorka. En positiv sak med Växjö är annars att staden har fler elitlag än vad som är hälsosamt för den sportredaktion som ska bevaka dem. Normalt sett hinner vi knappt bevaka allt som händer. Nu är problemet att alla dessa sporter också gått på ledighet. Det händer ingenting. Den enda match som spelas sker på lördag. I övrigt: Inga matcher i sikte någonstans, i någon sport, vare sig bland juniorer, seniorer eller veteraner.

Vad göra i det läget, när ingenting händer men fem till sju sidor ska fyllas i tidningen varje dag?

Man skapar nyheter.

Tvingas tänka sju extra varv.

Lusläser nyhetsflödet i hopp om att hitta någon lokal koppling att göra journalistik av.

Intervjuar intressanta personer.

Hoppas på turen. 

Litar till rutinen.

Det har fungerat hittills. Vi har kämpat som dårar men vi har fyllt varenda kvadratcentimeter utrymme med text och bilder.

Men att ingenting händer i den lokala sportvärlden är lyckligtvis inte helt sant.

Det finns ett undantag och det undantaget gör mig lycklig.

Ridsporten vägrar ta semester och fortsätter leverera, vecka efter vecka, och känslan att äntligen få ägna betald arbetstid åt att skriva om det väger upp det faktum att semestern är över. Växjö Summer Show står nämligen på programmet torsdag, fredag, lördag och söndag. 900 härliga starter med både små och stora hästar på min egen hemmaklubb. Det firade jag redan i onsdags med att skriva en rejäl förhandtext där jag bland annat intervjuade Linda Heed, som besöker Växjö med fyra hästar och SM-genrepande dottern Isabell.

I dag är det fredag och då blir det nytt besök, intervjuer och texter från hopptävlingarna. Detsamma gäller både på lördag och söndag. Om ridsporten står för den lilla sportsliga nederbörd som faller är nyhetstorka inte så dumt, när jag tänker efter.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är fredag. Just nu visar klockan 07.55. Det avlägsna ljudet av en traktor är det enda som når mina öron. I övrigt är det tyst, lugnt och rofyllt. Jag sitter i klubbrummet som tillhör Anebyortens Ridklubb. Utanför mitt fönster ser jag en omsorgsfullt preparerad tävlingsbana och funktionärer som kanske småpratar om vilka rutiner som gäller. Om en timme drar Skogens konung igång, ännu ett av de meetings LillyBelle och Angelo länge sett fram emot.

Själv är jag mest glad över att sitta här, finnas på plats, vara fysiskt närvarande. En tillbakablick på gårdagen gör att lyckokänslan förstärks. Den som väljer att bli ponnyförälder får å ena sidan förmånen att få uppleva mycket positivt, mycket glädje. Å andra står det, på baksidan av samma mynt, att du även kommer att ställas inför utmaningar av varierande grad. Mellan glädjestunderna och den skinande solen på en blå himmel kan det snabbt dyka upp hotfulla moln av problem som måste lösas. Som ponnyförälder tvingas du vara beredd på att vad som helst kan hända – och du måste lära dig att hantera stressmomenten som uppstår. Helst med lite bibehållen is i magen.

Gårdagen var ett tydligt exempel på det. När vi, färdigpackade och redo för efterlängtad avfärd, äntligen rullar iväg infinner sig ett lugn som snabbt ska visa sig vara bedrägligt. Malin och barnen åker i lastbilen tillsammans med Rosie och Woodie medan jag rattar bilen med den hyrda husvagnen närmast efter dem. Avståndet mellan Växjö och Aneby är knappt 15 mil och till en början känns det lika tryggt och skönt som det brukar. Trafiken är visserligen tät i juli men vi har ingen brådska utan kör i lugn hastighet.

Sedan, efter tre körda mil, noterar jag en sak i bilens display som får nackhåren att resa sig. BATTERISPÄNNING LÅG. Skräckbokstäver. Till saken hör att jag bara dagarna före avresan gjort mig av med vad jag trott varit ett krånglande batteri i behov av utbyte. Ett sprillans nytt batteri finns därför på plats och inkopplat lagom till resan mot Aneby. Jag inser nu att jag haft fel. Helt fel. Det är inte batteriet det är fel på utan någonting annat. Min amatörgissning är att generatorn antingen är dålig eller helt har slutat fungera. Jag befinner mig på den hårt trafikerade riksväg 23, batterispänningen är låg och jag har mer än tio mil kvar. Det kommer aldrig att gå.

Efter att ha ringt Malin och snabbt förklarat läget bestämmer vi att jag ska köra in till kanten vid första tillfälle. Jag får lösa problemet, de andra får köra till Aneby. Men hur ska jag lösa problemet? Jag har hittat en stor parkeringsplats där jag ställer husvagnsekipaget. Jag försöker ha is i magen, tänka igenom situationen och hämta kraft genom telefonen. Jag surfar runt en stund på olika bilforum för att få goda råd, hur dyra de än må vara. Ringer en vän som kan allt om bilar. Sedan utarbetar jag en plan.

Jag börjar med att koppla bort husvagnen från bilen. Sedan vrider jag av strömslukande aktiviteter som AC och ljudanläggning och justerar belysningen till ett godkänt minimum. Planen är sedan att vända, köra de tre milen hemåt och byta bil. Det är ett vågspel. Tänk om strömmen tar slut när jag befinner mig på fel sträcka av en 2+1-väg? Jag har visserligen en fulladdad startbooster i bagagelucken för den händelse att ett stopp skulle ske, men ändå? Eftersom en hyrbil knappast kan beställas i det här läget bestämmer jag mig för att ta chansen.

Jag vänder bilen, kör tillbaka. Bestämmer mig för att köra lugnt, 10-15 kilometer under hastighetsbegränsningarna, och hoppas att taktiken håller. Hoppet tänds nästan direkt när texten BATTERISPÄNNING LÅG plötsligt försvinner. Åtgärderna har gett effekt, faran är långt ifrån över men sakta men säkert rör jag mig i rätt riktning – och det är definitivt ett gott tecken. Med blicken riktad mot vägen och med ständiga snabbkollar på displayen når jag utkanterna av Växjö. Mindre än en mil kvar nu, sedan är jag hemma. Då kommer den fasansfulla texten tillbaka igen. Hur länge håller ett batteri som inte laddas upp under körning? undrar jag.

När jag kör av riksväg 23 mot Bergunda andas jag ut. Fem kilometer kvar, vägen är bred och lågtrafikerad. Även om något går fel nu kan det inte gå jättefel.

Mycket riktigt. Batteriet räcker i exakt tre kilometer till. Sedan släcks alla indikatorer och jag styr rullande in bilen till vägrenen, kutar ut, öppnar bagageluckan och halar fram boostern. Jag kopplar boostern till plus- och minuspoolerna och återupplivar batteriet. Manövern har tagit mindre än en halv minut och jag kan sedan enkelt rulla de sista kilometerna hem och byta bil. Tre mil senare finner jag husvagnen där jag lämnade den, kopplar på den och kör lugnt och fint de återstående milen norrut i Småland.

Först när jag får syn på Anebyortens fina och mysiga anläggning pustar jag ut. Batteriet i den här bilen är det inget fel på. Nu känns det snarare som att hela jag är ett batteri, vars spänning blir stadigt lägre och lägre. Ett par timmar senare kan jag lugnt och fridfullt gå runt på anläggningen. Jag tar ett vykort av när LillyBelle och kompisen Ayleen låter sina ponnyer känna på vattnet nere vid hästbadplatsen. Jag spanar ut över den inbjudande banan där hindren redan är utplacerade.

Jag har klarat ännu ett uppdrag, jag har behållit isen i magen och efter en natts skön sömn känner jag mig fullt uppladdad inför tre härliga tävlingsdagar som avslutning på min semester.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

När man varit ute och tävlat som ponnyfamilj under ett antal år skaffar man sig favoriter. Klubbar man gärna återvänder till med glädje till och tävlingar man tidigt bokar in i kalendern. Ställen där personalen ger det lilla extra i form av vänlighet och hjälpsamhet. Platser där ryttarna är glada och nöjda nästan oavsett hur det går.

Börjes Cup i regi av Tingsryds Rid- och Körklubb som vi besökte förra veckan är ett bra exempel.

En annan av dessa tävlingar och platser är Ponnypokalen på Gislaved-Anderstorps anläggning, belägen några galoppsprång från riksväg 27 mellan just Gislaved och Anderstorp.

Här på Gark trivs vi, och många med oss.

Själv har jag inte befunnit mig mer en ett par minuter på anläggningen förrän jag blir igenkänd.

– Har du sett vilken fin skylt vi gjort? utbrister tävlingsledaren Louise Söderlund glatt och slår ut med armen.

Minuterna senare hälsar jag på den lika rutinerade som trevlige överdomaren Lars Englund. Även han är inne på samma tema.

– Har du sett skylten? undrar Lars.

Jodå, jag har sett skylten. Den var det första jag noterade efter att vi klivit ut ur lastbilen. En stor vit skylt med tydliga svarta bokstäver: SEKRETARIAT. Ni som minns kommer ihåg min senaste recension av Gislaved-Anderstorp, där jag gav en fet tumme upp för allt utom en sak. Den orangea metallskylten där det stod SEKRETERIAT. Då, för ett år sedan, kallade jag det för ridsportens mest felstavade ord eftersom jag noterat den felaktiga stavningen på ganska många anläggningar. Trots att jag är språkpolis skrev jag det förstås med glimten i ögat men känner mig inte så lite stolt över att klubben nu gjort om, gjort rätt och pimpat sekretariatet. Det säger väl allt om Gark?

Klubben kan inte bara skryta med att ha domargiganten Lars Englund i sitt tävlingsteam. En annan mycket uppskattad detalj i den här cupen är att Stefan Fur är speaker – och som vanligt får han det att låta som om det handlade om Gothenburg Horse Show. Jag tänker att det måste betyda enormt mycket för varje liten tjej eller kille som är ny i gemet att höra Furs dramatiskt positiva sätt att kommentera varje ritt.

Det här är LillyBelles tävling. Med Woodie hemma i Växjö på vila tillsammans med Angelos Rosie och en Hilda som ännu inte är redo för comeback åker vi till Gark med Tango och Peggy. Det går riktigt bra. På lördagen vinner Tango de två första omgångarna i Lilla Cupen och Peggy vinner första omgången i Stora Cupen.

Under söndagens final med bedömning A:1a går LillyBelle och Tango ut sist i fältet efter felfri grund. De rider bra, de rider snabbt men en bom faller och förstaplatsen blir till en nionde – men med en andraplats sammanlagt i cupen som ger en ny pokal i handen.

En stor och spännande nyhet under årets cuphelg var söndagens derby. Tack vare Allmänna arvsfonden och Leader Västra Småland har Gark givits möjligheten att investera hela 3,5 miljoner i bygget av en naturbana som mäter 1100 meter. Det ger en derbytävling med först tre hinder på ridbanan, sedan en tur ut i naturbanan med åtta hinder och slutligen tillbaka till ridbanan för en avslutning med två hinder.

Det här är ett tävlingsformat vi tidigare aldrig testat. Den går i Lätt B och LillyBelle och Peggy är först ut. Jag vet inte vad jag ska tro. Kan en A-ponny ta sig över så många naturhinder? Det kan hon. Efter all träning tillsammans i skog och mark de senaste åren är det en miljö som passar LillyBelle och Peggy som hand i handske. De nollar, vinner klassen och ytterligare en pokal får följa med hem i lastbilen. Tango kämpar också fint men det räcker inte hela vägen in i mål utan tar stopp på näst sista hindret.

Vi summerar ännu en Ponnypokal med betyget mycket väl godkänt för Gislaved-Anderstorps Ridklubb och ser fram emot nästa derby.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Förra veckans blogg var till stora delar ett preludium till det som väntade den gångna helgen: Börjes Cup i Tingsryd. Mina barns absoluta favoritmeeting, sommarens höjdpunkt, en tre dagar lång källa till glädje.

Med facit i hand blev det inte riktigt så.

Med facit i hand sitter jag här och är heligt förbannad när jag skriver dessa rader.

Jag, alltså. J-a-g är förbannad. Malin också. För barnen har Börjes Cup varit precis så spännande och intensivt sommarroligt som de hoppats på. De har hängt med kompisar, plaskat i vatten och gjort sitt bästa på ridbanan.

De lyckades dessutom vinna var sin klass under cupen. LillyBelle och Woodie vann fredagens kval i konkurrens med 45 andra, med Peggy på tredje plats, och Angelo och Rosie vann lördagens kval 2 i lika tuff konkurrens. Båda var mycket nöjda när allt var över.

För mig och Malin tog meetinget däremot en olustig vändning under finalsöndagen.

Upprinnelsen var en händelse under lördagen.

Efter sin inledande seger på fredagen gick LillyBelle in med sin nya kärlek Woodie för kval nummer två. Efter en lugn och samlad grundomgång går sedan det mesta fel i omhoppningen.

Det är ekipagets blott tredje start tillsammans.

Woodie är stark, har en rejäl turbomotor och här, i sin tredje start med sin nya ponny, råkar LillyBelle ut för problem. Efter den första svängen blir det ”kalabalik” som hon senare ska beskriva det på sitt Instagramkonto. Ryttare och häst hamnar i osynk, Woodie hoppar nästan från stillastående över det andra hindret och resten är lika osynkat.

Det är, rätt och slätt, en dålig omhoppning, inte mer. Det är sådant som kan hända och sådant man ser lite här och där under i princip varje tävling. Det vi inte har en aning om i det läget är att just LillyBelles omhoppning ska bli helgens i särklass mest omtalade under Börjes Cup.

Det är på söndagen Malin förstår att någonting hänt, när en annan ponnymamma kommer fram till henne och försiktigt frågar: ”Hur mår du egentligen efter det som hänt?”.

Malin lägger snabbt ihop ett och ett och det går upp för både henne och mig vad som hänt några timmar tidigare i en stor Facebookgrupp för ponnyföräldrar med nästan 6000 medlemmar.

Där har en anonym medlem (anonym!!!) hängt ut LillyBelle i ett brutalt inlägg där min elvaåriga dotter målas ut som en brottsling på grund av lördagens omhoppning. LillyBelle nämns inte vid namn, men inlägget är skrivet med en så utstuderad och kalkylerad illvilja att detaljerna i inlägget (bland annat beskylls även Angelo för att rida illa) gör det omöjligt att inte identifiera henne.

Jag har inte hört talas om någonting liknande. Trots alla tomtar och troll som dyker upp i kommentarfält och andra forum kan jag inte dra mig till minnes att någon forumskribent – hur vrickad den än må vara – har hängt ut en elvaårig flicka och i ett långt inlägg beskyllt henne för än det ena, än det andra.

Inlägget plockades bort ganska snabbt, men skadan skedde redan sekunderna efter att det tilläts att bli publicerat. Att inlägget hann få en massa kommentarer, varav ingen höll med den elake anonyme fegisen, är ingen tröst. Det här ska bara inte få hända, inte få k-u-n-n-a hända. Inte på ett till synes fredligt föräldraforum. Inte i Sverige. Inte 2023.

Jag tar givetvis kontakt med en av administratörerna för gruppen, Lotta, som beklagar att inlägget blivit publicerat och att det dröjt innan det raderats. Hon visar stor förståelse, skriver direkt ett skarpt inlägg i gruppen där hon berättar att varningar kommer att utdelas vid liknande inlägg framöver. Själv kan jag spontant tycka att anonyma inlägg inte hör hemma i Facebookgrupper över huvud taget. Elaka fegisar och troll hör möjligen hemma på Twitter, men inte ens där – i den sociala mediekloakens mörkaste skitstorm av hat, hot och hets – ger man sig på barn.

Facebook är ju det snälla sociala mediet, åtminstone trodde jag det. Familjära Facebook, som kan användas till så enormt mycket gott. En föräldragrupp på Facebook borde naturligtvis vara ett öppet och välkomnande forum för alla inblandade. Så är det tyvärr inte – och här vill jag ge en stor tumme upp för samma administratörs-Lotta. Dagen efter incidenten postar Lotta ett eget inlägg som inleds så här:

”Varför är många så elaka mot varandra inom ridsporten? Den frågan dyker upp hos mig till och från och jag undrar om det är likadant i andra sporter? Tänker också att vi kanske är lite skarpare mot varandra för att vi anser att vi för de värnlösa hästarnas talan?

Som så många andra ponny- och hästfamiljer har vi också fått oss skopor. Det har handlat om hur vi hanterar våra hästar, hur de beter sig, vilken form hästen rids i och så vidare. Gemensamt för de som skickar ut skoporna är att de är självlärda och sådana som jag själv lite styggt kallar staketryttare. Min dotters framgångar har till exempel vid flera tillfällen solkats av en av mina tidigare vänners elakheter, ju bättre det gått desto mer negativt har vi fått oss till livs.”

Precis så här är det. Och just här finns svaret på frågan varför min dotter blir uthängd.

Någon är missunnsam, någon som till slut inte kan hantera sin missunnsamhet. Den som inte kan hantera sin missunnsamhet utvecklar elaka tankar. Och när de elaka tankarna till sist fyller hjärnan finns det – som vi tydligt kan se – ingen gräns för vad elakheten kan ställa till med.

Vi ser en tydlig kedja här. En kedja av händelser som bildar starka indicier, som i sin tur pekar i en och samma riktning: Mot en missunnsam människa som bara väntat på rätt läge att tömma ett helt magasin av elakhet. Det accepterar vi aldrig. Det ska ingen acceptera.

Vi har valt att, av ren princip, polisanmäla inlägget. Vi är väl medvetna om hur svårt det är att samla bevis i ett fall som detta och medvetna om att domskäl lär saknas även om sanningen kommer fram.

Vi har även varit i kontakt med Svenska Ridsportförbundet där vi fått viktig information och bra tips på vad vi kan göra och hur vi kan agera framöver.

Och till Lotta, du som undrar om elakheten är lika utbredd i andra sporter, kan jag komma med lugnande besked. Nej, de andra sporterna är inte ens nära. Ridsport spelar i en helt egen division när det kommer till elakhet. Den liknar ingen annan sport. Det finns många elefanter i ridsportens rum. Och störst av dem är elakheten.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Jag kan garantera er att inga elakheter tillåts förekomma där. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

I maj skrev jag en text här på bloggen där jag påstod att maj är årets bästa månad. Det tycker jag fortfarande. Maj är bäst därför att vinterns plågor är över men framför allt är maj bäst för att allt drar igång och vetskapen om att ett pärlband av höjdpunkter ligger framför. Så: om maj är årets bästa månad, på sitt lilla speciella vis, är juni och juli årets två roligaste månader. Det är innehållet i dem som gör maj så full av förväntningar och glädje.

Nu är vi i skarven juni/juli och det inte bara borde vara roligt. Det ä-r roligt. Så roligt att det nästan blir farligt när risken att man glömmer bort att njuta av varje dag dyker upp. Vi kan se tillbaka på en juni där vi varit i Strömsholm, i Karlstad och inte minst på Grevagården där LillyBelle tävlade tre ponnyer förra helgen.

Hon har två stora mål med den här sommaren. Det första var att kvala in till Falsterbo Pony Equitation med Tango. Där blev det stolpe ut gånger tre. LillyBelle och Tango gjorde tre riktigt bra försök, fick bra poäng men hamnade precis utanför kvalplats. Som minst skiljde det ynka 0,3 poäng.

Hennes andra mål är att få rida Agria Pony Trophy på Elmia för andra hösten i rad och därför åkte vi förra helgen till Grevagården. Vi var där med tre hästar; Tango, Rosie och nykomlingen Woodie, en oprövad irländare som LillyBelle fått chansen att rida till i väntan på försäljning. Först gör hon en enastående och snabb ritt med Tango och är på väg mot en tid som med stor sannolikhet ger henne en biljett till Jönköping. Så kommer de fram till omhoppningens allra sista hinder – och får ett stopp.

Bara bryta ihop en minut och sedan bokstavligen hoppa upp på hästen igen. Nu är det Woodie som gäller. LillyBelle och han har hittills bara haft en vecka på sig att träna och Woodie vet vi inte mycket mer om än att han ännu inte tävlat i Sverige. Att döma av det vi hittills sett känns han mycket lovande.

Och tävla kan han, visar det sig snabbt. Trots att LillyBelle tvingas hålla tillbaka Woodie en hel del syns det tydligt att det går undan när de far fram över hindren. Distanserna sitter inte riktigt men Woodie är aldrig nära att riva och när det hela är över har de lagt beslag på tredjeplatsen. LillyBelle är klar för Elmia! Ett av säsongens stora mål är infriat. Och det var förresten ruskigt nära att hon kvalat in med Rosie också.

Nu navigerar vi vidare genom sommarens höjdpunkter. Om jag sagt till Angelo och LillyBelle att de bara fick välja att delta i e-t-t meeting vet jag vad svaret skulle bli.

Börjes Ponnycup i Tingsryd.

Klassikern.

Mastodontcupen.

Alla som en gång varit på Börjes älskar Börjes och den här veckan har barnen rastlöst gått omkring och längtat, packat och analyserat startlistor. Tre dagar på samma ställe. Spännande tävlingar, mysigt husvagnsboende, kompisar överallt. Kvällsbad i intilliggande sjön Tiken, fullsatt tacokväll på lördag och en i vanlig ordning rafflande finaldag som avslutning på ponnyfesten.

Nästan TUSEN starter kommer att ske fredag till söndag och det sägs att årets upplaga var fullbokad mindre än en kvart efter att anmälan öppnats. Det här är verkligen den roligaste tiden på året både för ponnybarn och ponnyföräldrar. Nu njuter vi vidare!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

När Tidningen Ridsport i måndags skrev om kritiken mot GCT:s behandling av fotograflegendaren Roland Thunholm noterade jag glädjande en sak när jag läste igenom kommentarerna på sociala medier.

De allra flesta stod på medias sida. De tyckte att GCT-vakternas agerande var precis så klandervärt som det var. Roland Thunholm gjorde bara det har var där för att göra. Han gjorde sitt jobb. Han fotograferade en dramatisk händelse som slutade med två dagars sjukhusvistelse för Peder Fredricson. Det han gjorde var att fotografera det som varit den här veckans toppnyhet tillsammans med sågningarna av vårt usla fotbollslandslag.

Jag hoppas också att åsikterna varit lika samstämmiga om det exempelvis handlat om en fotograf från Aftonbladet eller Expressen som blivit knuffad, hotad med att få sin ackrediteringsbricka indragen och tvingad att radera bilder i sin kamera. Det spelar nämligen inte någon roll vilken medierepresentant det handlar om. Vi lever i en av världens största demokratier, utrustad med en helig pressfrihet som har ett starkt skydd i grundlagen. I Sverige får du skriva och dokumentera i princip vad du vill, så enkelt är det. På Stockholms stadion – i samband med Peder Fredricsons olyckliga fall – skedde ett övergrepp på pressfriheten. Det framkom också att andra journalister blivit hånade, kallats hyenor och andra tillmälen – av tävlingarnas funktionärer.

Ibland skadar det inte att påminna om att medias uppgift är att observera, granska, berätta och avslöja – oavsett vad det handlar om. Goda nyheter. Dåliga nyheter. Är det sant och korrekt – ja, då ska vi vara där och ge medborgarna senaste nytt om högt som lågt och servera positiva såväl som negativa nyheter.

Vad som hände på Stockholms stadion var en incident jag under mina år som ponnypappa hunnit se oroväckande många gånger: En ryttare som efter ett fall förs bort från tävlingsbanan i ambulans. Det är i sig ingen negativ nyhet utan en dramatisk nyhet som väcker oro för och sympati med den drabbade. Det kunde och borde naturligtvis ha stannat där.

Det gjorde det inte. Angreppet på Roland Thunholm och de andra ledde till ett kraftfullt fördömande från flera håll, bland annat från Svenska Sportjournalistförbundet, och snart var nyheten om vakternas agerande en TT-nyhet som därmed automatiskt dök upp i samtliga svenska tidningars nyhetsflöden.

Det hade inte GCT-ledningen räknat med. Jag gissar att dess PR-entourage av kommunikatörer snabbt kallade till krismöte. Nu handlade det om damage control eller, på svenska, skademinimering som jag hellre föredrar.

Skademinimering är en konst ytterst få behärskar, hur drillade de än må vara inom PR-maskineriet.

Det finns egentligen bara två vägar att gå.

• En väg som leder till skademinimering. Den vägen går den som lägger sig platt, erkänner fel, uppvisar ånger och ber om ursäkt. Genom att göra exakt så och lägga alla kort på bordet lyckades exempelvis Ingvar Kamprad med det märkliga konststycket att rädda både sitt och Ikeas rykte på nolltid när avslöjandena om hans naziförflutna briserade.

• Den andra vägen är vägen som förvärrar skadan. På den vägen vandrar den som faller för frestelsen att gå till motattack, agera överlägset, nonchalant och ignorant. Mona Sahlins presskonferens under den så kallade Tobleroneaffären är en fallstudie i detta, lika plågsam att se än i dag.

Vilken väg väljer då GCT:s presschef Floss Bish-Jones när hon ska skademinimera?

Jag läser med stigande förvåning hennes skriftliga uttalande efter händelserna på stadion. Floss Bish-Jones verkar inte ens försöka skademinimera. Med ett närmast byråkratiskt mumbo-jumbo lyckas som med det tvivelaktiga konstnumret att knappt ens nämna vad som hänt, bara att det ”ska utredas internt”. Uttalandet är inte ens nära att innehålla en ursäkt. En mening i uttalandet känns dessutom rent provocerande för mig som journalist:

”Om bilderna bedöms påverka sporten negativt eller vara upprörande för tittarna, kommer media att uppmanas att lämna”.

B-e-d-ö-m-s påverka.

Uppmanas att l-ä-m-n-a.

I klartext betyder det:

Skriv gärna om ridsport så länge ni bara skriver positivt och gulligt. När något vi inte gillar händer får ni absolut inte skriva om det utan gå hem.

Va? Är GCT en nordkoreansk tävling? Det är ärligt talat så dumt att jag saknar ord.

Det är så här diktaturers ”pressfrihet” fungerar – och fallet som blev ett fall för GCT:s ängsliga PR-entourage är värt att fundera på för alla som fortfarande föredrar korrekt information framför propaganda.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här. Jag önskar er en underbar midsommar!

Länkar Insta och Facebook

För fem år sedan vid den här tiden minns jag hur jag gick runt och myste. Efter en i vanlig ordning vidrig vinter med allt vad därtill hör för en hästägare gick vi in i den förlovade årstiden. Till en början var jag hypnotiskt förtrollad av den underbara solen. Allt var grönt och allt växte – åtminstone på håll. Vi grillade flera gånger i veckan. Badade i poolen flera timmar om dagen.

Sedan minns jag den dagen jag gick ut i en av hagarna där det på håll såg grönt ut. När jag kom närmare insåg jag att jag lurats av avståndet. Det gröna gräset var i själva verket en synvilla, en reflektion av ormbunkar och kvistars löv. Det som kunde kallas för gräs var inte grönt utan rött, brunt, nästan svart. Det såg sönderbränt ut. Jag förstod också direkt att det måste vara i princip obetbart för en häst.

I den stunden insåg jag också att en riktigt stekhet sommar är allt annat än bra för alla oss som har fyrfotingar att ta hand om, som kräver x antal mål mat om dagen. Speciellt när djurens mat plötsligt börjar ta slut och den mat som finns till försäljning har ett accelererande pris i takt med en stadigt ökande efterfrågan.

Vi minns berättelserna. Om djur som nödslaktades. Om förtvivlade bönder. Vi minns de sorgliga historierna om desperat ridskolepersonal vid åsynen av dyrt inhandlade storbalar från utlandet, som visade sig vara så mögliga att fodret var oanvändbart.

Det var sommaren där regnet sa upp sig och tog semester. Nu, fem år senare, ser vi ut att uppleva en repris på den sommar många utanför ridsportsfären nog upplevde som fullkomligt underbar.

För vem som bara har sig själv eller sin familj att tänka på vill inte bada i svenskt 27-gradigt havsvatten och ha solgaranti under ett helt sommarlov? Att spara på vatten kan varje klok människa göra och bara en ytterst korkad person skulle få för sig att grilla ute i naturen under en sådan sommar.

Men den som lever med hästar får se – och höra – den andra sidan och ställa de obehagliga frågorna.

Var kan jag hitta hö?

Hur mycket dyrare är det?

Har vi råd att ha hästarna kvar eller tvingas vi ge upp?

Många överlevde 2018 även om det smärtade. Men 2018 var 2018. 2023 är 2023. För fem år sedan rasade inga krig mitt i Europa, med dels obegripligt mänskligt lidande och död, dels med ekonomiska konsekvenser och hög inflation för en hel värld. 2018 behövde svensken knappt reflektera över att elektricitet kostade pengar.

I dag tvingas staten betala ut stöd över hela linjen för att folk ska kunna duscha utan att bli ruinerade. 2018 låg Riksbankens styrränta på minus 0,50 procent. I dag är den sex gånger högre och fler höjningar väntas, vilket får ytterligare negativa effekter för redan ansträngda hushåll.

Jag tittar i min väderapp ungefär varannan dag. Studerar långtidsprognoserna. Ser just nu att det väntas mindre men likväl nederbördsmängder både på söndag, måndag och tisdag. Och för en liten stund sedan kom faktiskt de första små dropparna sedan april. Knappt märkbara, men ändå: Det kom vatten från himlen. Aldrig tidigare har jag med en sådan kraft önskat mig regn som jag gör just nu. Inget nytt 2018, tack! Vi har fullt upp med 2023 redan som det är.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vinnarskalle. Jag gillar det. Det är bara ett enda ord men det säger så otroligt mycket. Vissa gillar inte att tävla. De kan gå genom ett helt liv utan att frivilligt jämföra sina prestationer med andras – och trivas med det. Andra har en ljummen syn på att tävla. De tycker visserligen att det är kul att tävla då och då men resonerar i termer av att ”det är väl inte så farligt att förlora”.

För vinnarskallen är det bara en sak som gäller.

Vinna till varje pris.

Förluster finns inte på kartan men när de då och då ofrånkomligen dyker upp – ja, då är besvikelsen bottenlös.

Jag står och funderar över detta på Strömsholms pedantiskt skötta gräsmatta under en mäktig nationaldag. Inte på grund av svenska flaggor och blågult firande utan på grund av blåvita vajande VFK-flaggor och ett enormt tryck från vår mäktiga hejaklack.

De nästan löjligt vackra omgivningarna med den avlånga banan, kantad av prunkande grönska och med slottet som fond skapar nästan känslan av att befinna sig på tornerspel i 1100-talets England. Det är egentligen bara Ivanhoe, en tempelriddare och ett par lansar som saknas för att fullända regin på Strömsholm.

Nu står jag här och bevittnar tolv lag, alla bestående av vinnarskallar. Ett av lagen kommer att bli svenska lagmästare i hoppning. Vi är ett av lagen. Jag skriver ”vi” därför att det känns ofattbart skönt att få göra det. Precis som var och en av oss blir en del av ett ”vi” när Sveriges landslag spelar mästerskapsmatcher blir man ”vi” med sin hemmaklubb när det är lagtävling. Denna vi-känsla är svår att beskriva; den måste upplevas för att kunna förstås. Men i vi-känslan finns bara vi. De andra är ”dom”. Det är vi mot dom. Punkt.

Växjöortens Fältrittklubb i lag-SM-final. För första gången någonsin. Och på Strömsholm. Det är stort.

Reglerna är enkla: Sex av tolv lag går vidare från kvalomgång till finalomgång.

Det är upp till vinnarskallarna att fixa det.

Som fotograf vet jag hur det fungerar i den här typen av sammanhang. Ska du ta foton på laget – se till att göra det innan tävlingen börjat. Det är nämligen ingen tillfällighet att till exempel fotbollslag alltid plåtas f-ö-r-e avspark och inte efter slutsignal. Om matchen inte går som förväntat får du svårt att samla laget och om du mot förmodan lyckas samla lagmedlemmarna lär de garanterat mer se ut som galna massmördare än som målmedvetna vinnarskallar på bild. Därför säkrar jag upp med glada härliga somriga bilder under den förväntansfulla uppladdningen.

Slutet? Värsta tänkbara. För att beskriva det som händer får jag sno uttrycket ”second place is the first loser” och göra om det till ”sjunde plats är den värsta placeringen”.

Det är där vi hamnar.

Precis utanför den andra och avgörande omgången i kampen om medaljerna.

Om en bom till legat kvar hade vi gått vidare.

Om bara, om inte, om ändå – och så vidare. Marginalerna är små och den här gången är de skoningslösa.

Tilda Otterdahl, Alicia Jönberg, Elvira Aaby-Ericsson och Noelle Ekander har alla gjort sitt yttersta och lyfts fram av hejaklacken som sjungit personliga sånger om var och en.

Vi har kämpat tillsammans på olika sätt men hamnat utanför andra omgången med minsta möjliga marginal. När sanningen går upp för oss är det som att luften går ur en ballong. Det mumlas, suckas. Blir sedan knäpptyst. Istället för att ladda för en ny omgång får vi alla packa ihop och förbereda för hemfärden.

Så är det med vinnarskallar. De gillar inte att förlora. De gillar framför allt inte att hamna utanför topp sex med minsta möjliga marginal.

Men stopp ett tag! Här gäller det att zooma ut. Byta grodperspektiv mot helikopterperspektiv och betrakta det som hänt på avstånd. Vinnarskallar hatar att förlora – visst, men vad är det vi just sett?

Vi har sett en SM-debuterande klubb sluta sjua.

Växjöortens Fältrittklubb är Sveriges sjunde bästa klubb.

Sjunde bästa.

Det är fantastiskt.

Om glaset är halvtomt eller halvfullt? Halvfullt, givetvis. Mer än så. Det är mer än halvfullt. Det vi gjort tillsammans är någonting vi alla kommer att minnas för resten av våra liv.

Gemenskapen. Peppningen. Hejaramsorna. Glädjen.

Vi är ett 30-tal VFK-medlemmar som under tre dagar umgåtts, mockat, hejat, grillat, skrattat och hoppats tillsammans.

Allt tack vare ett lag med vinnarskallar som lyckats kvala in till klubbens första lag-SM någonsin.

Det finns någonting väldigt vackert i det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Tidigare i år ägnade jag mig åt en förutsägelse här i bloggen. Jag hade en tydlig föraning om att mitt ponnypappaliv skulle gå in i en ny fas. Från att i stort sett alltid ha kunnat finnas på plats på varje tävlingsställe men även några större cuper och meetings per år bedömde jag att jag skulle gå in i en fas på distans. En tråkigare fas, där känslan av att vara åsyna vittne till allt som händer och finnas där för sina barn mer och mer övergår i en nervös titt i Equipe eller – om jag har tur – Equisport.

Så har det också blivit.

Högre tävlingsklasser kräver fler mil att köra och ibland även en övernattning eller två, vilket i vissa fall omöjliggör närvaro av samtliga medlemmar i Team Enestubbe.

Det började redan i Trettonspelen i januari och har fortsatt med ett antal andra, mer långväga, tävlingar.

Övriga familjen med två hästar är iväg.

Jag stannar hemma och ser till att resterande fyrfota kvintett har det bra och får mat i rätt tid.

Jag kan redan slå fast att jag inte kommer att vänja mig. Att känslan av tomhet nog alltid kommer att finnas där. Så är det bara. Det är tråkigt att vara ponnypappa på distans, om sanningen ska fram.

I dag var det likadant. Strax efter klockan 09.00 tog jag farväl av Malin, Angelo och LillyBelle och en mycket välpackad lastbil som rullade iväg på grusvägen med slutdestination Strömsholm.

Men vet ni?

Min fysiska frånvaro gäller bara i dag.

Känslan av tomhet är bara högst tillfällig.

I morgon sätter jag mig i bilen och hakar på upp till den anrika riksanläggningen jag än så länge bara sett på bild.

Jag ska till Strömsholm i fyra hela dagar – och jag kan knappt hitta orden som beskriver hur glad jag är över det! Om jag ändå ska försöka känns det som det gör inför en sedan länge emotsedd semesterresa utomlands. Man räknar dagar, man gör mentala och fysiska anteckningar över vad som ska packas ner och framför allt: Man visualiserar resmålet, försöker tänka ut vad som väntar, vad som ska hända och hur roligt allt kommer att bli.

Anledningen till att vi över huvud taget genomför ett meeting från fredag till tisdag 45 mil hemifrån är att Växjöortens Fältrittklubb för första gången någonsin kvalificerat sig till lag-SM för ponny. Angelo är reserv i laget, kommer inte att hoppa SM-finalen men vill så innerligt gärna uppleva det, heja på sitt lag och dessutom rida ett gäng kringklasser. Upplägget är detsamma för LillyBelle. Hon kommer att heja på Angelos lag och själv rida ett antal klasser under helgen. Känslan att få vara med om någonting stort tillsammans, på en mytomspunnen plats, med en väderlek som inte lär svika – det spelar liksom ingen roll hur det går. Det bästa är att bara vara där. En förmån.

Tack vare att några hjältar ställer upp och sköter ruljansen med övriga hästar och tre kaniner här på hemmaplan kan jag nu – troligen bara tillfälligt, men ändå – återgå till den första sköna fasen som ponnypappa: Fasen där jag är på plats.

Det ska jag verkligen vara.

Jag ska vara otroligt mycket på plats.

Jag ska heja, boosta och uppmuntra.

Jag ska skoja, skratta och äta gott.

Jag ska fota, skriva och intervjua – för givetvis tänker jag skicka in lite texter till Smålandsposten också och rapportera från livet under Strömsholmsdagarna. Jag går på semester i mitten av juni men ärligt talat känns det som att den redan börjat.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

I dag vill jag rikta ett stort tack till följande personer: Nils Peter Mathiasson, Oscar Andersson, Gunnar Collin och Helmer Key.

Känner ni igen dem?

Skulle inte tro det.

Och faktum är att det inte är dessa herrar jag egentligen avser hylla. Däremot vill jag hylla ett ord som kvartetten gett upphov till. Herrarna grundade 1916 företaget AB Mackmeter, som tillverkade bensinpumpar. Namnet Mackmeter var till de första fyra bokstäverna en akronym av de fyra ägarnas efternamnsinitialer. Med åren utvecklades Mackmeter till en allmän benämning på bensinpumpar oavsett märke och sedan 1950-talet har ordet i avhuggen form blivit ”mack”, även år 2023 ett ord vi i dagligt tal använder som synonym till bensinstation.

Denna fredagseftermiddag inser jag ännu en gång att ordet mack är väldigt coolt och att en mack är ett underbart ställe att stanna till vid. Bara minuter tidigare har jag lagt i ettans växel för hemfärd från Värnamobygdens pittoreska anläggning vid lilla Sörsjöns strand. Eftersom Malin jobbar och jag är schemaledig är jag den ende vuxne på resan. Det händer inte speciellt ofta men när det händer är det en stor sak för mig.

Till höger om mig, i lastbilens passagerarsäte, sitter en i vanlig ordning munter och pratglad Angelo. Han är med som groom och ska tävla först i morgon, när det väntas lagtävling i division 1 i samma Värnamo. Längst bak i bilen står en samlad Tango och äter sitt hö. I baksätet, mellan oss och Tango, sitter ett levande åskmoln och grymtar ohörbara ord.

Vi vet att det är lönlöst men vi försöker ändå säga vad vi tycker.

Att LillyBelle ridit bra.

Att Tango skött sig än en gång på den för honom ovana Lätt B-höjden.

Att det kommer en ny tävling, på samma plats, redan på söndag.

Ingenting hjälper.

Hon har blivit utesluten i sina två starter och åskan bakom oss ser ut att vara över oss vilken sekund som helst.

Då får jag syn på den.

Macken, i Värnamokrysset precis vid E4:an.

Till och med två mackar.

Med mackarna föds en idé.

Plötsligt kommer jag på vad LillyBelle frågade mig i går.

– Pappa, får jag en massa godis när vi ska till Värnamo?

– Klart du får, svarade jag.

Nu har jag fått idén, ser läget och överger helt de tafatta försöken att framhålla de bra sakerna LillyBelle gjort på banan.

– Det där godiset vi snackade om i går – ska vi inte köpa det nu? undrar jag.

Inget svar.

Jag fortsätter:

– Det finns ett ställe precis här borta. Jag stannar här.

– Okej då.

Sedan sker magin. Jag parkerar, slår av tändningen och går ut ur bilen. Barnen följer med. Angelo först, men LillyBelle är verkligen inte sen att haka på. Redan här syns en förändring hos LillyBelle och två minuter senare är allt glömt. När jag betalat har Angelo valt en godispåse och en dricka medan LillyBelle med stor entusiasm plockat till sig tre kinderägg, en mindre chokladkaka och en softdrink.

Förtrollningen är bruten.

Resterande sex mil blir en ren triumffärd med massor av skratt i bilen. Uteslutningarna är som bortblåsta och det hotande åskregnet i baksätet har övergått i samma väder som finns på andra sidan vindrutan: strålande sol och 19 grader.

Macken är magisk, inte bara när du behöver trolla fram ett gott humör hos en tävlingsmänniska med hett temperament. Macken har någonting för alla, alltid. Den är det sköna avbrottet från den ofta sega och långdragna tristess bilåkande innebär. Det ska mycket till för att någon ska sitta kvar i bilen under ett mackstopp och jag kan nicka gillande när jag ser slogans av typen ”En vän på vägen” och ”Det du behöver, när du behöver det” eftersom de verkligen stämmer.

Mack, det är akronymen vi alla älskar.

Och dra dig inte för att köra macktricket – när ingenting annat hjälper.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Mellan den djupaste besvikelse och den största glädje finns de. De små luriga marginalerna. Turen och oturen. Det lilla som som får brädan att tippa över åt det ena eller det andra hållet. Den senaste tiden har jag, med en blick på vår egen hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb, bevittnat detta på nära håll. För man kan lugnt säga att VFK fått smaka på båda medicinerna.

Inför förra helgen kunde vi nästan känna förväntningarna i luften, ta på dem. Efter en lång lång vinter hade kalendern äntligen letat sig en bit in i maj. Maj, förresten. Årets bästa månad.

Innan mina barns hästintresse gick från medelstort till ren besatthet och vi gick från två till sju ponnyer hade jag alltid september som årets favoritmånad. Efter en lång härlig och varm sommar kändes det skönt att välkomna den milda hösten. Att hantera två små ponnyer var en promenad i parken året runt. Inte ens ansträngande.

Nu har jag kommit på andra tankar. För en som anammat ridsportens livsstil är maj oslagbart. Ingen is att hacka sönder, inga fingrar som fryser sönder, inga frysboxar till ridhus att plågas i vecka ut och vecka in.

Maj är värme, utomhussäsong och utomhustävlingar där allt roligt finns inom räckhåll och känslan är att vintern, den kommer aldrig mer tillbaka.

Det är därför man nästan kunde ta på förväntningarna på VFK inför föregående helg. Växjö Spring Show står nämligen på programmet. Den första av flera stortävlingar i VFK-regi den här säsongen och med drygt 600 starter.

Som vi längtat.

Som vi väntat.

Då kommer chockbeskedet.

Tävlingen inställd!

Ett enda litet fall av virus i stallet och vips, hela tävlingen blir till en icke-tävling. Alla förberedelser, allt ideellt arbete som lagts ner, alla pengar, alla mobila boxar som monterats upp – allt är plötsligt förgäves och tredagarstävlingen blir till en nolldagarstävling. Virusfallet leder även till att Växjö Distansryttarförening tvingas skrota sin årliga klassiker Dackeritten, som i år skulle ha innehållit SM för juniorer och young riders.

Det är sämsta tänkbara tajming och hopplös besvikelse efter att små saker gjort stora förödande skillnader. Jag kan bara hoppas att anläggningen snart är virusfri. Vad jag hört mår den smittade hästen bra, inga andra hästar har visat symptom och karensdagarna tickar på.

Det är bara för klubben att bryta ihop och komma igen. Och ett bättre sätt eller en större morot för att komma igen än det som hände på andra tävlingsplatser medan VFK:s stod ofrivilligt tom är svår att finna.

Det var i tävlingarna i Västervik det hände. Sista omgången av ponnyelitens laghoppning i den östra zonen. VFK, som tidigare haft lite stolpe ut, är inte bara tvingat att vinna för att ha chansen att ta sig vidare till SM i Strömsholm. De måste även – som vi sportjournalister som bevakar bollsporter brukar säga – ha tur med andra resultat på tavlan. Ett visst lag måste komma sist samtidigt som VFK vinner – annars skrivs ingen historia.

Men det otroliga händer. Efter att första ryttaren Casper Jönberg gjort vad han kunnat men till slut blivit utesluten sätter de tre resterande ryttarna varsin nolla. Först Noelle Ekander, sedan Alicia Jönberg och till sist Elvira Aaby-Ericsson. VFK vinner, har tur med övriga resultat och saken är klar. För första gången i klubbens historia har Växjöortens Fältrittklubb ett ponnylag med på lag-SM i Strömsholm den 6 juni. Det anses så stort att klubben till och med fattat beslut om att boka en supporterbuss som är gratis för alla som vill åka upp och heja fram laget.

Angelo har varit reserv i laget och känner samma glädje som de andra, trots att han inte hoppat ett hinder. Även han ska till Strömsholm, för att rida kringklasser och heja fram lagkamraterna, och just nu pågår planering och logistik inför resan.

Inte nog med det. Apropå lagframgångar var LillyBelle och VFK i farten under söndagens division 3 i Älmhult. Tolv lag kämpade mot varandra och två av dem gick till omhoppning: VFK lag 1 och VFK lag 2. LillyBelle och Peggy brukar vara pålitligheten själva i laghoppning men hade inte sin bästa dag. Det blev ett nedslag i såväl grund- som omhoppning, men vad gjorde det? I lag kan du räddas av dina lagkamrater och det var precis vad som hände när de unga VFK:arna Kajsa Niesel, Alma Lüning och Svea Karlsson svarade för dubbla nollor. De hade dessutom snabbast tid och kunde fira segern med klubbkompisarna i lag 2 som tvåor.

En plats i Strömsholm och dubbelt VFK i topp i division 3.

Det tycker jag att vi är värda efter två hastigt inställda tävlingar.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.