Hoppning, dressyr, fälttävlan, sportkörning, distansritt, voltige, WE, reining, mounted games.

Ridsport är inte EN sport utan ett helt träd där ryttare och häst tillsammans är roten och stammen och allt det som nämndes i förra meningen är grenarna på trädet. 

Det är grenar som erbjuder olika sätt att hantera och tävla en häst.

Det finns massor att välja på för en ryttare men, har jag märkt, den som väl gjort sitt val håller ofta fast vid det.

Har du valt dressyr fortsätter du troligen med dressyr. Gillar du hoppning har du svårt att hinna med något annat än hoppning.

Mina barn är hoppryttare, som ni vet. Jag har visserligen sett dem rida både inverkan och equitation men dessa tävlingsformer är likväl bara varianter på samma tema. I grunden handlar det om hoppning och allt sker på en klassisk avgränsad ridbana.

Utöver dessa varianter av hoppning är det sällan jag, som betraktare, bjudits på någonting som känts nytt.

Därför var förra helgen en stor milstolpe, både för LillyBelle som ryttare och för mig som förälder och åskådare. När jag lyssnat med ett halvt öra den senaste månaden har jag hört begreppet ”Sugar Cup” nämnas och nu har jag förstått vad det innebär. Sugar Cup startade 2009 och har sedan dess avgjorts varje år. Det rids i sju regioner från Skåne i söder till Ångermanland i norr och det inleds med två grundomgångar, som enbart räknas som träning.

Det var den första träningsomgången som ägde rum i lördags.

Grenen: Fälttävlan, äntligen någonting helt nytt för mig. Jag har nämligen, skam till sägandes, aldrig någonsin befunnit mig på en tävling i fälttävlan. Jag har såklart sett klipp från tävlingar och tjusats över terrängmomentet, som ser farligt och härligt ut på samma gång, men aldrig varit på plats. 

Och i Sugar Cup är det enbart terrängmomentet det handlar om.

En ny upplevelse väntade för oss alla, men särskilt för LillyBelle och Rosie, som jag alltid känt är en ponny, klippt och skuren för terrängritt. Bara en sån sak som att alla starttider är fastställda på förhand innebar ett bekymmer mindre. I hoppfamiljen har vi sedan länge lärt oss att det egentligen krävs 40 högskolepoäng i Equipekunskap för att till fulla kunna förutspå när det är dags för en någorlunda ungefärlig start i banhoppning.

Här var det bara att slappna av, bestämma en tid för avfärd och sedan åka iväg utan att oroa sig för sen ankomst.

Ett par mil utanför Växjö, på Esmeralda Gyllensvärds andlöst fina anläggning och med allt i perfekt regi av Esmeralda, var det sedan bara att lägga upp taktiken. Inte taktiken för själva ritten, utan taktiken för att lyckas filma så mycket av ritten som möjligt. Här är hoppningens begränsade bana en stor fördel för den som öppnat telefonens kameraapp. En komplett terrängritt, vet jag nu, är en omöjlighet att fånga för en och samma person.

Därför delade vi upp oss. Malin fångade starten, jag tog mellanakten när LillyBelle och Rosie susade förbi bland gräs, stubbar och grenar och ut på fältet för att avverka ytterligare några fasta hinder. Inför slutsträckan växlade vi över till Sara, som snällt gått med på att filma LillyBelles väg in över mållinjen.

Sedan sammanstrålade vi tre dokumentärfilmare och delade klipp med varandra.

Det blev en mycket lyckad första träningsomgång. Intresset var stort – över 20 anmälda – och alla tog sig i mål med varsitt leende på läpparna. Jag undrar om inte LillyBelles leende var bredast och om hästar kunde säga ”Det här var det roligaste jag gjort i hela mitt liv” tror jag att Rosie sagt det.

Sugar Cup var en välkommen, uppfriskande och helt underbar upplevelse.

Nu laddar vi för träningsomgång två och det viskas även om att ställa upp i den kommande regionfinalen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag läser Linnea Lindahls utmärkta intervju i denna tidning med Marie Thelander Dellhag, den av regeringen utsedda särskilda utredare som i veckan överlämnade sitt betänkande i den så kallade hästutredningen.

Frågorna är relevanta liksom svaren som Thelander Dellhag ger, men jag höjer inte på ögonbrynen någon gång. Utredarens ord är en enda lång bekräftelse på det jag, du och alla som på minsta vis ingår i hästsportbranschen redan vet.

Det är krångligt, svårt och ofta olönsamt att vara företagare i hästbranschen.

Det finns på många håll ett skriande behov av ytterligare kompetens och det är svårt att navigera genom den svårgenomträngliga terrängen av lagar, regler, tillstånd och e-blanketter.

Hästsporten erbjuder en meningsfull fritid för barn och ungdomar, men deltagarantalet i såväl ridskolor som på tävlingar minskar.

Det visste vi också redan.

Nu finns det svart på vitt i betänkandet, alltså vet regeringen också – i alla fall från och med nu.

Sverige är ett land av utredningar.

Här går det sällan undan när det ska hända något.

Här utreder vi, sedan funderar vi, sedan händer det eventuellt typ kanske någonting.

Eller som pressmeddelandet från landsbygds- och infrastrukturdepartementet (finns det ingen övre gräns på antal bokstäver i ett departement, förresten?) avslutas:

Betänkandet kommer nu att beredas. Därefter tar regeringen ställning till hur förslagen ska tas vidare.

Beredas. Ta ställning. Tas vidare.

För mig, som vill att någonting stort ska hända helst i går, är det en kanslisvenska som visserligen följer kanslisvenskans mall men som ändå känns misstänkt defensiv.

Luktar det papperskorg om den här utredningen eller kommer vi faktiskt att se ett före och ett efter den?

Jag vet inte.

Jag vet bara att en enskild idrott eller en enskild bransch sällan kan ställa sitt hopp till utredningar och att utredningar som genomförs nära inpå ett riksdagsval löper större risk att glömmas bort och bli verkningslösa än utredningar som sker tidigt under en mandatperiod.

I den här utredningen vet ju alla redan vad som behövs.

Vi som lever i hästbubblan vet att det det finns en lika enkel som svår lösning på de problem hela hästsporten och hela hästnäringen brottas med.

Jag talar som vanligt om det Alexanderhugg som stavas pengar. Pengar är svaret på precis allting i den här utredningen. Vi behöver mer pengar till en sport som inte liknar någon av de andra 71 sporterna under RF-paraplyet utan bör bedömas annorlunda. Vi behöver mer pengar till en näringsverksamhet inom den djurbransch som måste vara den minst lönsamma av alla, där många drivs av ett kall, en brinnande iver, en enorm entusiasm eller av ren välgörenhet. Vi behöver mer pengar för att kunna fortsätta att erbjuda samma meningsfulla ridskoleverksamhet – en verksamhet som i dag mer ofta än sällan finansieras av klubbarnas tävlingsintäkter.

Ridsporten behöver pengar.

Hela hästutredningen skulle egentligen kunna sammanfattas enbart med dessa tre ord.

Om Farbror Staten öppnar plånboken?

Jag säger som min gamle kollega Sven alltid sa när något stort och sensationellt påstods vara på gång.

Jag tror det när jag ser det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Här hittar du hästutredningen

Okej, då är det dags att svära ordentligt i den idrottens heliga kyrka som heter World Anti Doping Agency, Wada förkortad.

Jag har stört mig rätt länge genom åren och min ilska har inte mildrats sedan jag drogs in med full kraft i ridsporten.

Tvärtom.

Verkligen tvärtom.

Sadismen inom Wada vet nämligen inga gränser. Organisationen är hög på att sätta dit idrottare, blir upprymd varje gång ett prov lyser det minsta rött och deras rigida längtan efter att kasta grus i ögonen på hårt kämpande idrottare gör att Wada gång på gång uppnår klimatisk njutning.

Till er som redan nu valt att missförstå: Jag vill såklart att varje simpel fuskare inom idrotten ska åka fast och få ett hårt och kännbart straff. Alla, inklusive jag själv, njöt väl när världens genom tiderna mest uppmärksammade dopningsfall avslöjades: den kanadensiske 100-meterslöparen Ben Johnson, som var fullproppad med sterioder under OS i Seoul 1988. Eller det systematiska fusk med bloddopning som hela den finska längdskidlandslaget ägnade sig åt under hemma-VM i Lahtis 2001. Då var det bye bye till sex groteska fuskare. Alla kunde vi SE att något inte var normalt när Johann Mühlegg utklassade allt och alla i längskidspåren under OS i Salt Lake City 2002. För att inte tala om det strukturella ryska fusk under OS i Sotji 2014 där urinprov byttes ut genom ett hemligt hål i väggen. Det avslöjandet ledde till att 43 ryska vinteridrottare stängdes av på livstid.

Det är inte dessa jag tänker på.

Fuskar du medvetet ska du inte få tävla.

Det är sunt förnuft och om detta tvista vi icke.

Det som gör mig förbannad är när giganten Wada ger sig på idrottare som inte fuskat eller som fuskat utan att vara medvetna om det.

Här finns det ett gäng ryttare som genom åren blivit drabbade och jag känner att det finns flera frågor kring Wadas regelverk som borde ställas men som likväl aldrig ställs.

För det första undrar jag varför samma dopningsregler ska gälla för alla idrottare.

Frågan jag ställer mig är: KAN du dopa dig som ryttare? Jag menar: Det är klart att man kan dopa sig i egentlig mening, men finns det något sätt att höja sin fysiska prestation som ryttare genom att peta i sig ett preparat som finns på Wadas evighetslånga lista över förbjudna substanser?

Jag är inte ryttare själv, men jag har ändå svårt att se hur det skulle göra någon skillnad i världstoppen om någon plötsligt kom på idén att testa något kosttillskott som råkar innehålla någonting förbjudet.

Jag tror inte det.

Är du tyngdlyftare, kutar maraton eller cyklar Tour de France är det självklart att du får fördelar om du medvetet fuskar och dopar dig. Men även om vi låtsades att det fanns en värld där allt var tillåtet kan jag omöjligt se att en ryttare skulle kunna skaffa sig prestationsfördelar genom att knapra sterioder. Jag ställde faktiskt frågan till en av Sveriges största antidopningsexperter för ett par veckor sedan. Den enda grupp av ryttare han kunde tänka sig som kunde dra nytta av förbjudna preparat är jockeyer, som likt boxare måste ha en viss kroppsvikt när de tävlar sina galopphästar. I övrigt kunde denne välrenommerade expert inte nämna ett enda scenario där andra typer av ryttare skulle kunna höja sin prestation genom dopning.

Nej, i vår sport borde dopningsfokus till 99 procent vara på hästarna. Jag vet också att hästar testas betydligt oftare än ryttare, men det innebär inte att ryttare testas sällan. Tvärtom. Ryttare testas ofta. Den italienska fälttävlansryttaren Vittoria Panizzon hade testats över 60 gånger under en 15-årsperiod. I samtliga fall handlade det om oanmälda tester och i samtliga fall var provsvaren negativa. Så kom hösten 2023, där Panizzon tog ut en efterlängtad semester och reste till en avlägsen plats för att koppla av. Stället var så avlägset att hon saknade mobiltäckning, vilket fick till följd att hon inte kunde uppdatera sin vistelseort enligt Wadas krav. Denna ofrivilliga brist på kommunikation ledde till att hon heller inte kunde genomföra det oanmälda dopningstest som var planerat.

Den italienska antidopningsorganisationen, som lyder under Wada, gnuggade sina händer. Nu hade de fångat en fisk i näten och de höll inte direkt någon låg profil när de avkunnade domen i juli 2024.

• Avstängning fyra år.

• Panizzon förbjöds att träna på förbundsanslutna anläggningar.

• Hon förbjöds till och med att coacha andra idrottare.

Avstängningen erkändes även av FEI:s tribunal, som även den är underställd Wada och lyder minsta vink från den mäktiga antidopningsbyrån.

Ett annat närtida exempel är den spanske dressyrryttaren Agusti Juan Elias Lara, som testades positivt för det förbjudna ämnet klenbuterol under tävlingar 2022. Elias Laras förklaring var att han oavsiktligt fått i sig de mikroskopiskt små mängderna då han hanterat en medicin för att behandla en häst för bronkit.

”En helt absurd förklaring” tänkte FEI och dömde även spanjoren till hela fyra års avstängning. FEI var alltså av uppfattningen att koncentrationen 0,04 nanogram per milliliter i Elias Laras kropp hamnat där för att ryttaren själv skulle prestera bättre.

Det är just detta jag vänder mig emot i fall där ryttare hängs ut som fuskare. De blir aldrig trodda av den första dömande instansen. Deras ord väger lika lätt som om de vore friidrottare, cyklister eller längdskidåkare.

Som tur är för ryttarna finns det en högsta domstol som i den här typen av fall kan sätta ner foten, rentvå dem och rädda deras karriärer från total katastrof.

Både Vittoria Panizzon och Agusti Juan Elias Lara överklagade nämligen till CAS, idrottens internationella högsta domstol. I fallet med italienskan strimlade CAS förra månaden sönder den tidigare domen fullständigt. Avstängningen och böterna på 3000 euro upphävdes omedelbart och redan den här månaden har hon återvänt till tävlingsbanan. Däremot kostade det henne både heder, ära och 70 000 pund i rättegångskostnader och hon har riktat hård kritik mot både FEI och NADO, den italienska dopningsbyrån, för bristen på stöd.

I fallet med Agusti Juan Elias Lara ansåg CAS i motsats till FEI att hans förklaring var ytterst trovärdig. Avstängningen reducerades till två år och straffet ansågs avtjänat eftersom ryttaren redan förbjudits från att tävla i mer än två år i väntan på CAS beslut.

Två karriärer som på väg mot avgrunden genom ett absurt system, där ryttare jämställs med 100-meterslöpare, räddades av en instans som inte drivs av att hänga ut utan av att värdera vad som är troligt och mest sant.

Det är dags att fokusera ännu mer på vilka ämnen och substanserna hästarna får i sig. Öka testerna på hästar och lämna ryttarna ifred. Jag står fast vid min uppfattning: En ryttare kan inte fuska genom det hen äter.

Det borde till och med Wada fatta.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jobba på distans. Begreppet existerade knappt under vintern 2020 men på bara ett par månader blev det en daglig verklighet för merparten av Sveriges arbetsföra befolkning. Plötsligt jobbade alla hemifrån och istället för att träffas IRL bekantade vi oss och anpassade oss blixtrande snabbt till Zoom, Meet och alla andra nyupptäckta tjänster som tillhandahöll videomöten. 

Vissa gillade det, trivdes med att arbeta hemifrån. Jag tillhörde inte den skaran.

Hem är hem och jobb är jobb och får jag bestämma ska dessa separeras så långt det är möjligt.

Jag älskar båda var för sig men undviker att mixa dem.

Men verkligheten är vad den är och det man vet om verkligheten är att den alltid förändras. Covid är sedan länge som vilket influensavirus som helst och trots att det på min arbetsplats fortfarande, som en rest från pandemin, är tillåtet att jobba på distans för den som vill har jag valt bort det. Jag gillar att vara på min arbetsplats, trivs tillsammans med mina kollegor och framför allt: Jag känner att jag befinner mig i den riktiga verkligheten – den där man ser och kan ta på saker istället för fejkvärlden där ettor och nollor regerar.

Det finns dock undantag. Ingen regel är utan dem och eftersom verkligheten förändras i takt med tiden finns det ibland inga val. I vissa situationer tvingas jag tillbaka till tiden då distansjobb och digitala möten var de enda alternativen. För fem år sedan dikterades villkoren i dessa situationer av covid och Anders Tegnell.

Det är annorlunda nu.

Nu dikteras villkoren av meetings och av hästar på hemmaplan.

Att både stanna hemma och jobba hemifrån när resten av familjen åker på meeting är det nya normala för mig. Flashbacksen är omedelbara. Jag sitter helt ensam i ett rum och försöker värka fram texter. Det är knappnålstyst, inget skönt sorl från kollegorna hörs och jag drabbas av samma känsla som vid undantagstillståndets år 2020. En känsla av instängdhet.

Så är mina meetinghelger på hemmaplan – ensam i ett öde hus på landet med ett gäng hästar att ta hand om mellan arbetspassen inne i det tysta rummet. En annan ångestframkallande känsla av deja vú är känslan av att ha digitala möten att passa. Under covidtiden stirrade vi på varandra på suddiga skärmar varje dag samtidigt som vi spånade idéer. Det gällde att inte missa tiden och hoppas på att uppkopplingen inte strejkade och jag minns att det var förenat med ångest.

Under dagens flashback-meetings är det digitala mötet utbytt mot någonting annat. Nu är det inte möten med kollegor jag ska passa. Eftersom jag inte vill missa något viktigt som händer på meetinget gäller det att parera in de olika tävlingsklasserna mellan mitt eget jobb och arbetet med mockning, packning och utfodring.

Jag tittar på klockan, inser att det är dags och skyndar in till datorn. Jag loggar in, hoppas att uppkopplingen fungerar och att jag inte är för sent ute. Känslan är nära nog identisk med 2020. På skärmen ser jag sedan Grevagårdens stora härliga ridbana, hör det bekanta ljudet av fibersand som sladdas och inser att jag inte missat något. Efter en stund drar tävlingen igång och snart ser jag LillyBelle på skärmen. Att se hur det går för henne, Rosie och Poppis är de ”digitala möten” jag har under den här helgen. Bra går det dessutom. Jag ser henne vinna två LC-klasser med Rosie och komma trea med Poppis i LA och som vanligt är känslan densamma: Jag vill vara där. Jag vill se det på riktigt.

Flashbacksen från fem år bakåt i tiden gör därför att jag längtar en månad framåt i tiden.

Då är det meeting på Grevagården igen.

Ryktena säger att även jag ska följa med.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Minns ni någon medaljör från senaste kortbane-VM i simning – det som hölls i Budapest i december?

Inte?

Kan ni nämna någon medaljör från det näst senaste världsmästerskapet på kortbana då – det som hölls i Melbourne 2022?

Inte?

Då tillhör ni samma lag som jag. Jag har ingen aning om vem som vann någon medalj i någon enda gren i ett mästerskap jag bara vet existerar men inte mycket mer.

I simning är det långbana som räknas. Knappt någon, förutom simentusiasterna själva, bryr sig om vem som vinner i en 25 meter lång bassäng. Ingen svensk skulle kunna vinna ett bragdguld eller vara i närheten av ett Jerringpris med meriter från kortbanemästerskap.

Det är precis samma sak med inomhus-VM i friidrott. Många av de bästa struntar i att ens delta utan använder vintern som träningsförberedelse för det som verkligen räknas i friidrott: VM utomhus och OS. Övriga mästerskap är… om inte oviktiga så klart mindre viktiga än de två stora. Det finns även andra sporter där det går inflation i antal mästerskap. Jag tänker inte minst min paradsport hockey där det avgörs VM vartenda år (VM 2025 inleds förresten i Globen i dag) – dessutom med B-lag eftersom de stora stjärnorna samtidigt spelar NHL-slutspel. Jag kan själv knappt hålla reda på hur det gått för Sverige i VM de senaste åren.

Jag är säker på att fler än jag vill se att antalet mästerskap minskas för att höja statusen, men jag vet samtidigt varför de inte reformeras. Mästerskapen ger fortfarande värdlandets respektive förbund ett rejält klirr i kassan. Det är fortfarande lukrativt att arrangera mästerskap och det är sällan någon som vågar testa någonting nytt. Och testas det nytt innebär det ofta att antalet mästerskap och grenar ÖKAR snarare än minskar.

Mot den bakgrunden var det med en stor applåd jag mottog Svenska Ridsportförbundets nyhet om att upplägget av SM görs om till 2026. Nuvarande SM-upplägg har nämligen stora likheter med simningens inflationsupplägg med ett mästerskap på kortbana och ett annat på långbana. I hoppning har vi först ett SM utomhus i augusti, då en svensk mästare koras. Detta för att tolv veckor senare åter utse en guldmedaljör – som svensk mästare inomhus. Det känns spontant som ett SM för mycket och framför allt känns det helt felplacerat med mindre än tre månader mellan de svenska mästerskapen.

Det slipper vi nu, har Svenska Ridsportförbundets hoppkommitté bestämt. Från och med 2026 koras bara en svensk seniormästare och redan det kommer att höja statusen på SM. Dessutom flyttas mästerskapet från sensommar till senvår och kommer att ha betydelse för uttagningar till diverse landslag. Också det lär höja statusen eftersom det högst sannolikt ger ett betydligt vassare startfält. Med andra ord kan SM mer likna ett ”riktigt” SM, där åtminstone någon eller några av de absolut bästa är med. Vi får kanske aldrig återuppleva något Falsterbo 2020 igen, då nästan alla var med och Rolf-Göran vann SM-guldet, Peder silvret och Malin bronset. Men även en lightversion av pandemiupplagan skulle höja SM väsentligt.

En annan ändring jag också tycker är väldigt bra är att unga SM blir så gott komplett med ponny, children och juniorer på samma ställe medan YRSM går tillsammans med seniorernas mästerskap. Inte som tidigare, att junior-SM ingår i klump med senior-SM. Det är dessutom en klar fördel – både vad gäller logistik och att slippa begära ledigt från skolan – att utomhus-SM för unga äger rum under sommarlovet och därmed mitt i semestern.

Att dessutom införa SM-klasser även i Lätt A och Lätt B ser jag flera fördelar med. Det ger unga ryttare som ännu inte nått högsta nivån möjlighet att få känna på vad en riktig stortävling som SM innebär. Det i sig borde vara extremt viktigt, inte minst för den mentala utvecklingen hos en ung idrottare. Med det här upplägget blir SM en mjukare övergång till större tävlingar. En solklar uppsida med de nya klasserna bör även vara att antalet deltagare ökar och med den känslan av en riktig folkfest.

Jag vet att Niklas Jonsson, ordföranden i hoppkommittén, varken är född i går eller är tappad bakom en vagn och det förvånar mig inte att han varit drivande i det jag tror blir en utmärkt reformation av SM – det som brukar kallas det finaste vi har. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vi lever i historiska ridsporttider. I onsdags kom beskedet att allas vår Rolf-Göran Bengtsson tvingas gå skilda vägar med Zuccero. Jag skriver ”allas vår” för att jag uppfattar det just så, att han är en del av alla oss i Sverige som älskar den här sporten. Det finns kanske folk som är mer insatta än jag som hört något ont ord sägas om Rolf-Göran men jag har åtminstone aldrig gjort det.

Trots att jag själv inte rider ser jag upp till Rolf-Göran Bengtsson enormt. Jag gillar hur ödmjuk han är, hur vackert och ekonomiskt han rider och fascineras av hela hans långa resa genom och förbi EM-guld, positionen som historisk svensk världsetta och som lika historisk Jerringprisvinnare. Om du inte läst Annelie Franks otroligt fina krönika om Rolf-Göran – gör det. Det är en måste-text. Anledningen till krönikan är det som just i dag svider lite i själen: Den 62-årige evige gentlemannen har troligen ridit sitt sista stora mästerskap.

Det känns.

Det kommer att bli tomt.

Vi kommer att sakna Rolf-Göran Bengtsson på de stora scenerna.

Tack för allt, Rolf-Göran!

Samtidigt: Han ä-r 62 och hur många i en världsidrott har förmågan och ynnesten att få hålla på så länge i den absoluta toppen? Jag kan inte hitta någon, hur jag än letar. Det närmaste jag kommer är en årskamrat till mig: Den tjeckiske hockeyikonen Jaromir Jagr, 53, som ännu en gång lovat att den här säsongen är hans sista, men kanske spelar han vidare hemma i Kladno, i klubben han för övrigt äger.

Att epoken Rolf-Göran Bengtsson är över var onsdagens stora nyhet. En nyhet som, förmodar jag, offentliggörs i dag är att en annan epok är över.

Henrik von Eckermanns regeringstid som etta i världen.

Nu får Henrik lämna över den vackra vita bindeln till Kent Farrington och gå från att vara jagad till att jaga bland de andra i klungan bakom den formtoppade amerikanen.

Epoken Henrik von Eckermann är det största och mäktigaste ridsportvärlden någonsin skådat. Jag vet inte med er men jag har känt en extra stolthet över att vara svensk och komma från det lilla landet längst upp i norr.

Känslan är bekant och jag slår vad om att du känner igen den.

Den där känslan av nationell stolthet som bara idrotten kan ge. Hur stolta har vi inte varit över Björn Borg, Ingemar Stenmark och Annika Sörenstam? Hur stolta är vi inte över Armand Duplantis, Sarah Sjöström – och Henrik von Eckermann?

Jag gillar siffror. Speciellt siffror som i sin enkelhet säger mycket.

2857. Wayne Gretzkys oslagbara rekord i antal NHL-poäng.

9,58. Det lika oslagbara rekordet på 100 meter, satt av Usain Bolt.

59. Annika Sörenstams livs runda då hon som första golfdam lyckades gå en rond på detta antal slag.

Till dessa vill jag addera en ny siffra.

33.

Det antal månader Henrik von Eckermann var världsetta – i rad.

Mer än två och ett halvt år, i mördande konkurrens från motståndare från flera kontinenter.

Det ska inte gå – och jag tror att 33 blir ett lika oslagbart rekord som Waynes Gretzkys i hockey och Usain Bolts i friidrott.

33 är så bra att Henrik von Eckermann borde göra som nämnda Annika Sörenstam. Den magiska bedriften i Phoenix en vacker vårdag 2001 ledde till att Sörenstams superrunda blev ett signum. 59 blev ett varumärke som följt med henne fram till denna dag.

Om jag får komma med ett tips till Henrik är det detta: Gör 33 till d-i-t-t varumärke, det är en chans du inte kan missa och en chans du verkligen förtjänat. Varför inte i samarbete med Svenska Ridsportförbundet? Kanske instifta en 33-fond, ett stipendium eller annat som exempelvis kan hjälpa unga ryttare framåt mot sina drömmar? Lansera en klädkollektion eller merchandise som kan säljas hos svenska ridklubbar som win-win? Möjligheterna är oändliga och som jag ser det är det öppet mål.

Tack för allt, Mr 33!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är äntligen grönt. Inte längre bara brunt, gult, grått eller någon annan tråkig nyans av jord eller grus. Ett skäggskugga av gräs tar just nu över hagarna jag ser från mitt fönster, som en invasiv art fast i enbart positiv bemärkelse. Det gröna är tecknet på att den enkla årstiden är här. Den utan vantar men med mjuka, nästan ljudlösa, sommardäck. Den med regn då och då men aldrig snö och alltid med lovande plusgrader på utetermometern.

Det börjar närma sig sommar och det känns.

Ett av de första och säkraste sommartecknen, inte vårtecknen, är när våra älskade hästar och ryttare får bege sig ut i en paddock istället för en manege för att mäta sig med andra.

Det finns en charm i att gå in i ridhusen om hösten när det börjar bli ruggigt men ingenting slår känslan av att gå inifrån och ut till de ofta härligt väl tilltagna ridbanorna. Sommarlov och semestrar närmar sig och man kan planera, drömma, förbereda och rita in både endagstävlingar och underbara meetings i kalendern.

Nu är premiären avklarad och det i form av ett smidigt meeting på hemmaplan. Alltså inget riktigt meeting, eftersom vi bor fem minuter från arenan, men ett bra avstamp och en perfekt möjlighet att bara få uppleva utomhuskänslan igen.

Påskhoppet.

Fyra dagar med tävlingar.

Hela högtiden fixad och klar, liksom.

Själv körde jag slalom mellan å ena sidan jobb långfredag och annandag och å andra sidan ledigt påskafton och påskdagen. Man vill ju se så mycket som möjligt när ens barn tävlar och särskilt när det äntligen är utepremiär. Jag kombinerade därför jobbutflykter till fotbollsmatcher med Påskhoppet så gott jag kunde och lyckades se en hel del live. Speciellt ville jag se LillyBelle och Poppis tävla i fredagens ackumulatorhoppning, som min dotter ringat in som sin favoritklass under tävlingen. När jag skrivit min sista bokstav fotboll och publicerat på Smålandspostens sajt tittade jag på klockan.

Nog skulle jag hinna?

Jag skyndade mig iväg, kastade ett öga i Equipe och såg att klassen skulle starta alldeles strax. När jag med en Ronny & Ragge-sladd parkerade bilen på Abena Arenas kortsida hade LillyBelle och Poppis redan börjat. Jag hann se deras sex sista språng och det var en mäktig syn. Det såg både kontrollerat, flowigt och snabbt ut utan att vara slarvigt, de nådde mållinjen felfria med maximala 65 poäng och vann klassen med hela åtta sekunder. Det gladde mig särskilt att se LillyBelle som en glad vinnare igen med tanke på det sorgliga hon går igenom och bearbetar.

Hon lyckades även ro hem en andraplats under lördagens Lätt A och därefter testa sin och Poppis nästa utmaning, medelsvår, där de har en bit kvar.

Angelo red lugnt och fint på storhästen som vi kallar No Name och som han fått låna under de senaste veckorna. Tre fina rundor blev det och två med C-ponnyn Fairy, som han också tränar och tävlar med.

Jag ser tillbaka på en glad, grön och välbehövlig påsk med löften om mycket mer.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag skulle vara en patologisk lögnare om jag påstod att veckan som gått inte varit någonting annat än förfärlig. Att förlora en häst alldeles för tidigt drabbar plötsligt och utan urskillning alla närvarande. Att gå förbi och blicka ner i den tomma box ingen av oss ännu orkat mocka ur framkallar en explosion av minnen. Det kommer att ta tid, det kommer att kosta i kraft men på något sätt kommer det att gå att gå vidare eftersom andra alternativ än att kämpa en dag i taget helt enkelt är sämre. 

Det känns futtigt att bara säga tack till alla er – ni är ofantligt många – som stöttat, skrivit fina ord, delat med er av liknande sorger eller på annat sätt visat ert deltagande i kommentarsfält. Jag har läst allt, tagit in det och gett det en fast plats i mitt hjärta. Det ni gjort och gör betyder mycket för vår just nu sköra och sörjande hästfamilj. När man ser den kollektiva kraften i sociala medier manifesteras på det här sättet… det är stort, det är starkt och – jag lovar – det ger tröst och ork att veta att man inte är så ensam som man känner sig i sorgehanteringens stund.

Än en gång: Jag vet att det låter futtigt, men T-A-C-K ska ni ha!

Som sagt: Veckan har varit förfärande i sin sorg, sina panikkänslor och oräkneliga tårar, men mellan de mörka inslagen har vi försökt leva vidare på samma sätt som tidigare. Det finns andra underbara hästar som – och det här hade aldrig någon kunnat slå i mig för tio år sedan – faktiskt fungerar som terapeuter i svåra stunder. Hästar lyssnar, de står kvar när man pratar med dem, de deltar i konversationer utan att säga något. De bara finns där, och det är helande för en sargad själ.

Mest glad i bedrövelsen är jag över att LillyBelle snabbt kommit upp i sadeln igen. Tänk om hon inte orkat, inte velat se en ponny mer – tänkt om hon lagt ner det som bokstavligt talat varit hennes liv i många år.

Det har hon lyckligtvis inte.

Hon rider sina C-ponnyer Poppis och Rosie med en kärlek som bara växer och i söndags deltog hon under en sedan länge planerad hingstvisning i Tingsryd. Det blev ett mycket uppskattat initiativ där lovorden haglade över ASRP (Avelsföreningen Svensk Ridponny). LillyBelle fick visa upp Amcede Danny Boy, den B-ponny hon förra året fick låna, tävla och kvala in till ponny-SM med. Nu såg det precis lika fint ut för LillyBelle och ”Oscar”, som den hoppglade och orädde lille hingsten kallas, och de var faktiskt på förstabilden i Kim C Lundins fina reportage om hingstvisningen här i Tidningen Ridsport.

Vi gör också påsken till en tävlingshögtid i år. På vår arrangörsflitiga hemmaklubb Växjöortens FK handlar det om Påskhoppet under dagarna fyra. Utomhuspremiär minsann, med temperaturer på upp till 20 grader. Det känns skönt, och det hjälper och lindrar stukade och tacklade själar.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Sedan jag började skriva på den här plattformen har jag vid flera tillfällen konstaterat en sak.

”Den som väljer ett liv tillsammans med djur får uppleva betydligt fler glädjeämnen än de som väljer bort det, men den som väljer ett liv med djur tvingas också uppleva fler sorger”.

Ett mynt har alltid två sidor.

En uppsida och en nersida.

Detsamma gäller livet tillsammans med djur, där vi under så många år njutit av allt djuren berikat våra liv med här ute på gården.

Sedan finns den andra sidan. Den sida man inte vill tänka på, inte vill kännas vid men som ibland visar sig.

Där är vi nu – för plötsligt står han inte där i sin box 2 i stallet.

Han är borta, för gott.

Woodie.

Hasse.

Eller det vackra namn som står i hans pass: Hazelwood Bramble.

Han finns inte längre.

Han blev bara tio år.

I fredags kväll var han lika pigg, go och välmående som alla de andra dagar vi hade förmånen att ta hand om och älska honom.

På lördagsmorgonen hade något hänt.

Någon form av kolik.

Veterinär kommer ut, undersöker, bekräftar koliken men antyder också att det inte rör sig om en ”vanlig” kolik.

Vi agerar direkt, åker ner till djursjukhuset i Helsingborg.

Från de första försiktigt positiva beskeden följer sedan fler och fler frågetecken och till sist – på den tredje dagen – återstår bara en sak: buköppning, med osäker prognos.

Vi hoppas, tror, ber in i det sista.

Sedan får vi beskedet att Woodie drabbats av någonting extremt ovanligt, till och med unikt för Helsingborg. Om jag förstår det rätt hade tarmen vuxit ihop med magsäcken eller något liknande och ingenting fanns att göra.

Allt blir så kolsvart och tyst och definitivt – ett tillstånd bara döden kan uppbringa. När hoppet är ute tar den omedelbara chocksorgen vid. Den som både förmår och inte förmår acceptera det som hänt. Den sorg som sedan träffar en som ett fysiskt slag i solar plexus och som öppnar alla fördämningar i tårkanalen.

Han är borta.

LillyBelles hjärtevän är borta och mitt i min egen sorg kan jag knappt ens förstå hur djup och tung hennes sorg måste vara. Hon som upplevt allt tillsammans med sin älskade Woodie. Han kom som en vind en sommardag i juni 2023. Tanken var först att LillyBelle skulle rida till honom inför försäljning, men det sa klick mellan dem direkt och för oss var det absolut ingenting att tveka på. I sin första tävling, Midsommarhoppet på Grevagården, kvalade det söta ekipaget in till Agria Pony Trophy på Elmia och sedan fortsatte de. LillyBelle och den väne, lene, positive, känslige och alltid glade och positive Woodie. Det var de två, de hade alltid roligt tillsammans och ingenting kunde skilja dem åt så länge LillyBelle var B-ponnyryttare.

Den här sommaren skulle han snart hjälpa en annan ung ryttare till nya större höjder och skänka kärlek i ännu ett hästälskande hem. Vi skulle med spänning följa hans fortsatta äventyr.

Så blev det inte.

Det tog slut här och han fick inte ens fylla elva.

Box 2 står tom – och jag trodde aldrig att någonting kunde göra så ont.

Farväl Hazelwood Bramble och tack för allt, du älskade lilla underbara söta ponny som aldrig någonsin kom på idén att lägga öronen bakåt.

Du kommer för alltid att vara saknad men aldrig någonsin glömd.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Efter 33 månader på tronen och – precis som i Riyadh i fjol – med precis allt att förlora går han in och tar ledningen. Det räcker till slut till en fjärdeplats för Henrik von Eckermann i den första rundan av årets världscupfinal och jag säger bara wow! Så där agerar en mästare i en sport där extremt mycket handlar om det mentala och om att hitta lugnet mitt i stormen.

Han betonade det också i intervjuerna efteråt. 

Lugnet. 

Att han lyckades få Iliana lugn men samtidigt snabb. Henrik såg glad och avslappnad ut och trots att han aldrig brukar vara nöjd när han inte vinner sa han att han bara skulle bli missnöjd om han hamnade utanför topp fem.

Nu är han fyra när denna den utslagsgivande dag 2 i Basel är här.

Jag, du och hela ridsportvärlden har tänkt på och förundrats enormt mycket över Henrik von Eckermann under de senaste drygt 2,5 åren. Han har faktiskt gett mig Hugo Simon-vibbar, blivit en ridsportens popstjärna som är älskad vart han än åker och kommer. Så är han också tidernas mest överlägsna världsetta över tid och de resultat han gjort under sin regeringstid har, enligt statistikerna, krossat alla tidigare siffror när det gäller att hålla en jämn och hög nivå.

Men mitt i den härligt och hett emotsedda världscupfinalen tänker jag på en annan ryttare.

En ryttare som inte ens är på plats i Basel.

Jag tänker på Kent Farrington, han som kommer att bli nästa världsetta i hoppning. Han missade OS i Paris efter att hans häst drabbats av en oförklarlig allergi. Han tycker inte att en inomhustävling i Europa (den i Basel nu) passar hans utomhusupplägg hemma i Florida och det är nog därför amerikanen – trots att han tidigare varit etta i världen – är lite av en doldis, i alla fall för mig.

Om han är en doldis i Europa är han samma typ av popstar hemma i staterna som von Eckermann är i Europa. Jag har den senaste tiden plöjt rätt mycket amerikansk media och där är bilden entydig: Kent Farrington är i sitt livs form, har jobbat långsiktigt med flera supertalangfulla hästar som nu slagit ut i full blom. Just nu har han TVÅ superhästar: Greya och Toulayna, båda i den perfekta åldern elva år där båda, särskilt Greya, har kapacitet att bli en ny King Edward. Farrington sitter med andra ord på ett otroligt bra material.

I sporten där du nästan aldrig vinner har Kent Farrington under 2025, när vi precis gått in i årets fjärde månad, vunnit SEX stortävlingar med sina hästar. På den senaste rankningen är han bara 61 poäng efter Henrik, som har en världscuptitel att försvara för att inte tappa rejält med poäng.

Så: Är det slut nu?

Är detta den sista månaden Henrik von Eckermann toppar FEI:s rankning?

Ja, jag tror det. Antingen om en månad eller två kommer det att ske ett tronskifte.

Men: Är det dåligt med ett tronskifte?

Nej, absolut inte. Det är alltid bra med syresättning i toppen i alla sporter.

Det jag hoppas och även vill tro är att vi redan under 2025 kan få en ridsport där vi har TVÅ stjärnor som hela tiden duellerar om att vara bäst i världen. Det skapar buzz, det skapar magi, det skapar en välbehövlig rivalitet.

Vad vore Björn Borg om inte John McEnroe fanns där som arg tennisrival?

Vad vore Lionel Messi utan Cristiano Ronaldo?

Vad vore Anja Pärson utan Janica Kostelic?

De vore lika självklara och överlägsna som exempelvis Armand Duplantis i stavhopp och ärligt talat – hur spännande är det att se hans tävlingar om man bortser från att han kan slå världsrekord i varje tävling?

Konkurrens på toppen kan skapa magi hos oss i den breda massan. Det är det jag hoppas på när Kent så småningom puttar ner Henrik från tronen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

I går kom beskedet, lite från ingenstans. Plötsligt låg ett pressmeddelande i min inkorg med ett otvetydigt budskap: Falsterbo Horse Show avslutar samarbetet med den sponsor från Förenade Arabemiraten jag aldrig kommer att lära mig att stava till utan att först googla.

Nyheten som för en månad sedan slog ner som en bomb i Ridsportsverige har sedan dess skapat olika grader av surhetskänsla i allas våra magar.

Det har skavt, det har funnits där som ett problem som måste lösas genom en fråga alla måste besvara:

Var går gränsen för mig?

Svaret: Gränsen för vad folk i Ridsportsverige kan acceptera passeras när ridsporten, som första sport i Sverige, tar emot stora pengar från minst sagt tveksamma diktaturer.

Det som skaver åt andra hållet är den direkta anledningen till det skrotade samarbetet.

För att citera från pressmeddelandet:

”Men det hat och de olika hot som har förekommit mot Al Shira’aa, mot H.H. Sheikha Fatima bint Hazza bint Zayed Al Nahyan, mot mig personligen och mina medarbetare har varit utom all rimlighet”

Det är inte vackert. Åsikter är en sak. De är grundlagsskyddade och det står dig, mig och alla andra fritt att uttrycka dem. Hat och hot är en helt annan sak. Hata får du kanske göra, även i skydd av grundlagen, men det är knappast någonting som gör dig till en bättre människa. Hot har däremot aldrig någon plats i ett civiliserat samhälle.

Jag vet inte hur många gånger jag i denna blogg skrivit om den urballade samtalstonen på sociala medier. Jag har gjort och gör det av två skäl; dels för att jag ärligt tycker att tonen är direkt ociviliserad, dels därför att den unika möjligheten vi har att uttrycka oss fritt kommer att lagstiftas bort om åsikter fortsätter att bli till hat och hat fortsätter att bli till hot. Så är det bara.

Med det sagt: Beslutet att skrota samarbetet var rätt, eftersom tanken från början var fel. Tävlingsledningen hade, som sportjournalisten Olof Lundh uttryckte det, ”väldigt dåligt bollsinne” när den valde att ens tänka tanken på att ingå den här typen av sponsoravtal.

Det räcker så.

Saknar du bollsinne blir det svårt att vinna beundran som artist.

Nu hoppas jag att allt som hänt ändå kan leda till att årets Falsterbo Horse Show blir den folkfest den alltid varit. Om samarbetet blivit verklighet hade den legat där som en våt filt under hela veckan och varit det uttalade och outtalade samtalsämnet bland många. Nu får alla vi som älskar Falsterbo Horse Show förhoppningsvis uppleva en ny härlig vecka där glädjen står i centrum under en alltid lika svårslagen hästfest.

Här i Växjö, liksom i övriga landet, vinner våren nya andelar. Solen tittar fram, i dag väntas det bli 15 grader varmt och utomhussäsongen finns bakom hörnet med sina löften. På hemmaklubben VFK fortsätter det att arrangeras tävlingar och denna helg är inget undantag. Redan denna fredag står 151 starter på programmet och både Angelo och LillyBelle finns med i startlistorna. Det ser med andra ord ut att bli ännu en härligt hästig helg i Småland.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Så sent som i förra veckans text letade jag halmstrån mitt i ridsportens ekonomiska bedrövelse och fann ett, som ni säkert minns. Antalet starter i januari och februari har ökat med nästan 2 000 jämfört med samma tid 2024. Nyheten var dock inslagen i ett paket med en brasklapp: den sista mätdagen 2025 var en späckad tävlingsdag medan den sista mätdagen i fjol var tävlingsfri. Därmed en nyhet, svår att dra slutsatser av. Jag lovade också, i samma text, att min familj skulle dra vårt strå till stacken kommande helg genom ett antal starter.

Det gjorde vi.

Det bjöds på tävlingar på hemmabanan Abena Arena på Växjöortens Fältrittklubb och vi var där.

Men det var inte förrän sent på fredagen jag tog en första titt i Equipe för att se när barnen skulle ge sig in i leken.

Jag trodde först att jag såg fel, att siffrorna inte stämde, att en bug måste kommit in i systemet.

Lördag, dagen för tävlingar med storhäst: 306 starter.

306!

Jag hade väntat mig tresiffrigt, inte mycket mer. Men 306? Inte i min vildaste.

Jag slängde även en blick på söndagens ponnyklasser och slogs av samma tanke: Det måste vara något fel i systemet, hälften av ekipagen måste ha dubbel-eller trippelregistrerats eller nåt.

Men inte.

331 starter!

När jag tittade under Ryttarmeddelande såg jag även att tävlingen försetts med en kraftig uppmaning till samtliga ryttare: ”Vi har väldigt många starter, se till att hålla er väl framme!”.

Vilket underbart uppfordrande meddelande från en tävlingsledning som till och med tvingats tidigarelägga första klassen en timme både lördag och söndag.

Detta ger en enkel matematik. 306 plus 331 är 637 starter – under två dagar. Det är inte bara bra. Det är all time high för en tvådagarstävling i Växjö. Och det bästa av allt är att det kommer mitt i det deprimerande nyhetsbruset om vikande medlemssiffror och minskat antal starter. Är tävlingen i Växjö och de nämnda nationella januari/februarisiffrorna ett tecken på ett trendbrott – på riktigt? Jag hoppas det. 

Jag vill verkligen tro det.

För vilken enorm skillnad det är att ha förmånen att befinna sig på en välbesökt tävling. Vad underbart det är att nästan tvingas armbåga sig fram och till och med köa en bra stund för att köpa sig en kopp kaffe. 

Nedgången har märkts, menar jag. När Angelo och LillyBelle började sin tävlingsbana 2019 var det sista året innan pandemin bröt fram. Där har jag minnen från enorma startlistor, parkeringsproblem och långa väntetider. Det kändes nästan jobbigt då men i dag är precis det man saknar.

Att nu få uppleva det igen – det var ett kärt återseende. Att jag skulle få se en enskild klass som lockade hela 94 starter (lördagens 1,00-hoppning) är inget jag trodde att jag någonsin skulle få se i Växjö. Heller inte en ponnyklass (söndagens Lätt D) som nådde upp till 90 starter. Att studera en bangång och få intrycket att man tittar rakt in i en mänsklig myrstack var heller ingenting jag trodde mig få se igen – men det bara myllrade av folk.

Kanske visar det sig att jag bara stuckit huvudet i fibersanden och inte vill se den riktiga verkligheten, men det jag fick se med mina egna ögon i helgen gör mig oerhört glad och hoppfull.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Att ta del av tillståndet i svensk ridsport är via nyhetsflödena är sannerligen ingen munter läsning. Känslan är att varje ridklubb i Sverige har problem i olika grad och att var och varannan klubb vänder sig till sin kommun för att få akut hjälp. Bara här i närområdet har vi tre klubbar vars fortsatta existens står och faller med hur politiker och tjänstemän i kommunhusen tänker, resonerar och beslutar.

Ett exempel är Alvesta Ridklubb som klarar livhanken tills vidare efter att kommunen går in med miljonbelopp.

Ett exempel på att ekonomiska problem för med sig nya problem är Båstads Ridklubb, som länge haft det skralt i klubbkassan. Vid årsmötet den 26 februari stod det dessutom klart att bara två personer i styrelsen var villiga att fortsätta arbetet. Klubben har av kommunen fått en månads respit för att se till att få ihop tillräckligt många styrelseledamöter, annars går klubben i graven. Att köra vidare utan styrelse är givetvis inte tillåtet.

Hela hästnäringen är i kris, konkurserna ökar och många väljer att lägga ner sin verksamhet eftersom den inte längre än lönsam. En bransch som till stor del lever på pengar som kommer från ridutövares hobbyverksamhet drabbas hårt när det finns allt mindre över i det bärande kundsegmentets plånböcker.

Träningsappen Ridesum finns inte längre, klädmärket PS of Sweden genomgår en rekonstruktion för fortsatt överlevnad och konkurrenten Svensk Ridsport redovisar blodröda siffror – för att dra ett fåtal exempel ur hatten.

Inte är det roligare att läsa hur Svenska Ridsportförbundet mår. De senaste två verksamhetsberättelserna visar att förbundet tappat 14 000 medlemmar sedan 2022. För att göra siffrorna ännu mer skrämmande kan man säga att förbundet tappat nästan var tionde medlem på drygt två år. Under samma tidsperiod har antalet föreningar minskat från 841 till 803. Det innebär att 38 föreningar försvunnit.

Det är detta som är gisslet för ridsporten. En redan svindyr sport kan överleva rätt så bra när det är goda tider. Men under år av ständigt stigande priser, djup lågkonjunktur och räntor som satt villaägare under press – då finns inte längre några marginaler kvar. Då blir det ett skärande i alla icke livsnödvändiga kostnader, där en redan svindyr ridsport står först i kön hos många.

Men har vi ingenting på pluskontot?

Finns det ingen ljusning i någon tunnel någonstans?

Det är den lätt desperata känslan jag drabbats av när jag senaste tiden läst om allt ridsportelände.

Jag har gått omkring och känt ”Ge mig en positiv nyhet nu – vad som helst!”

Efter idogt letande och med lågt ställda krav hittade jag den till slut.

Den Positiva Nyheten.

Jag fann den på Svenska Ridsportförbundets sajt med en rubrik som faktisk känns len och skön i själen:

Vikande hopptrenden bruten.

Siffror visar faktiskt att antalet starter ökat under 2025 års två inledande månader jämfört med motsvarande period i fjol.

Ökningen är 1 999 starter i en- till femstjärniga klasser.

Visserligen kommer nyheten med en brasklapp: att sista dagen i mätperioden i år var en fredag med pågående tävlingar medan den i fjol var en tävlingslös torsdag – men ändå. Det är en POSITIV nyhet och starter i tävlingar ger pengar in på skrala klubbkonton.

Det är alltid något och jag hoppas av hela mitt hjärta att trenden fortsätter uppåt.

I helgen som väntar lovar i alla fall jag att vår familj bidrar till att antalet starter 2025 ökar ytterligare.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Efter en fantastisk helg i Göteborg där blågula framgångar dominerade vår gemensamma glädje följde någonting helt annat.

Al Shira’aa Falsterbo Horse Show.

En riktig bomb.

Sedan dess har debatten rasat varje dag, i olika forum, där frågor, kritik och fördömanden varit legio.

Det blåser kring Falsterbo och kring svensk ridsport.

Först vill jag hylla Tidningen Ridsports redaktion, som sakligt och lugnt rapporterat om vad samarbetet går ut på, lärt oss vem Sheikha Fatima är och täckt in en massa andra vinklar i det uppmärksammade avtalet.

Debatten vi nu är mitt uppe i speglar en konflikt mellan ekonomiska behov och etiska värderingar inom svensk ridsport.

Kort sagt: samarbetet petar där det gör ont. Pengar behövs för att säkra inte bara Falsterbos framtid utan även den blödande svenska ridsportens. Problemet med svenska sponsorer inom svensk idrott generellt är att de i regel är väldigt snåla. Företagen vill inte gå in med speciellt mycket pengar. Det gör den svenska konkurrenskraften begränsad när det handlar om att arrangera tävlingar som lockar de allra bästa. De allra bästa i världen tycker nämligen att prispengarna är för låga i Sverige när det gäller exempelvis tennis, golf och ridsport.

Det är här Al Shira’aa kommer in som en orkan med femmans magnitud. Jag kan tänka mig att det, i jämförelse med svenska och europeiska sponsorer, handlar om fantasisummor Jana Wannius förhandlat fram. Pengar är liksom inte något problem för en kungafamilj i Förenade Arabemiraten, ett land där gästarbetarna (som utgör nästan 90 procent av befolkningen) lever under slavliknande former och där lagstiftningen delvis baseras på sharia, vilket kraftigt begränsar kvinnors rättigheter.

Nu ska det alltså bli misstänkt sportswashing på svenska gräsmattor via ett mastodontavtal med Falsterbo Horse Show, vilket till och med medger ett namnbyte av den klassiska tävlingen (ytterligare ett tecken på att emiratet degat upp enorma summor).

Hur svårt är det att fördöma detta?

Inte svårt, är såklart ett första och väldigt enkelt svar.

Men jag vill vidga frågan. Jag vill veta hur du resonerar och vad jag, du och vi står i den här typen av frågor generellt. Det är inte direkt första gången ridsporten är föremål för sporttvätt men det är första gången vi har en riktigt het debatt i frågan. Låt oss därför bredda geografin lite – och även blanda in Saudiarabien och Kina. Dessa båda länder har sedan länge öppnat sina plånböcker för ridsporten. Vi vet också att dessa båda också är betydligt mer kända för sina ekonomiska stormaktspositioner än för sina mänskliga rättigheter, om vi uttrycker oss löjligt milt.

Men vi börjar med Förenade Arabemiraten och jag undrar nyfiket:

Var går gränsen för DIG när det gäller att ta avstånd från bristande mänskliga rättigheter genom exempelvis en bojkott?

Uppskattar du till exempel att svenska företag gör business i landet och därmed göder dess BNP? Jag noterar att H&M – hopplandslagets supersponsor – har flera butiker i Dubai och Abu Dhabi.

Går din gräns där? Bojkottar du H&M?

Jag erkänner: Så sent som strax efter jul handlade jag i en H&M-butik här i Växjö, så nej, jag bojkottar inte.

Visste ni förresten att en av Falsterbos mest framträdande utställare, Hästens sängar, har butiker i FAE?

Går gränsen där?

Nu äger jag ingen Hästens, men jag har besökt deras luxuösa monter i Falsterbo flera gånger, ska jag villigt erkänna.

Sandvik, Volvo, Ikea, Ericsson, ABB, Tetra Pak och ett gäng andra svenska giganter finns också på plats i landet och bidrar till att göra kungafamiljen allt mer förmögen.

Går min gräns där?

Uppenbarligen inte. Jag kör Volvo, dricker mjölk ur Tetra Pak dagligen och som född och uppvuxen i Älmhult känns en Ikeabojkott nästan principiellt avlägsen.

Det ser likadant ut i diktaturerna Saudiarabien och Kina. Svenskt näringsliv finns representerat överallt och givetvis även världens alla stora tunga globala företag. Läser du den här texten på en iPhone, förresten? Då är den med stor sannolikhet tillverkad i Kina och därmed gynnas den kinesiska regimen av ditt telefonval. Själv har jag, det erkännes, gjort flera beställningar från struntprisappen Temu och ja, jag äger en iPhone.

Eftersom Saudi och Kina är stora världsekonomier dras även ridsporten dit. FEI har, som alla vet, sedan länge valt att göra ”en Falsterbo” och satsat på att placera flera av sina sportsliga flaggskepp i Saudiarabien och även flera i Kina.

Jag frågar igen: Var går gränsen?

Passeras din gräns när våra svenska toppryttare tävlar i Saudi?

Tar du avstånd från dem? Jag menar: de åker helt frivilligt dit enbart för pengarnas skull, tro ingenting annat.

Går din gräns där? Är det där du drar strecket i sanden? Är det dags att pressa våra toppryttare på svar och inte låta dem komma undan med floskler om att det är så ”bra tävlingar” eller klassikern att de ”kan göra skillnad på plats”?

Om MIN gräns går där?

Tyvärr inte. Jag satt och skrek som en galning när Henrik säkrade segern i världscupfinalen i Riyadh i fjol. Jag vore en hycklare om jag satt här nu och krävde bojkott av FEI-tävlingar i Saudi.

Vad jag vill ha sagt med allt ovanstående är att det är svåra frågor, trots att de initialt kan te sig enkla och självklara.

Veckan som gått har i alla fall tvingat fram en etisk fråga jag tror att de flesta Ridsportsverige brottas med just nu.

Är det dags att bojkotta Falsterbo 2025?

För vår familjs del: Är det dags att bojkotta det event vi först av allt brukar boka in när det är dags för semesterplanering?

Jag väljer att passa på frågan här och nu.

Jag vet inte hur vi kommer att göra, bara vad jag inte tänker göra.

Jag tänker INTE utlova bojkott här i mars för att kanske sedan, i juli, sitta med solhatt på Lars Hedin-läktaren och titta på den nya Rolexserien där världens bästa ryttare gör upp om miljonerna.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag är tillbaka. Tillbaka i samma roll som i fjol och samtidigt i en helt annan roll. Under Gothenburg Horse Show 2024 spelade jag dubbla roller. Det gör jag inte nu. Nu är min enda roll att vara Tidningen Ridsports reporter under tävlingarna (tusen tack för det förnyade förtroendet!).

Rollen jag däremot slipper är den roll jag har i den här bloggen: ponnypappans. Men det räckte faktiskt att slå sig ner på en av stolarna på Scandinaviums läktare på torsdagen för att återuppleva ångesten från i fjol. Ångesten att som ponnypappa se sitt barn rida ut, likt en liten gladiator, på en världsarena.

Nervositeten mitt i all förväntan.

Skräcken mitt i glädjen och stoltheten över att ens få vara här.

Det närmast fysiska obehaget i magtrakten när Sverigeponnyns ovissa semifinal är igång.

Vetskapen att ett enda litet ynkligt misstag omöjliggör ett avancemang till lördagens final.

Allt det där slipper jag nu, men jag ser det i andra ponnyföräldrars ögon, ser hur otäckt nervösa de är och hur illa de mår av pressen.

Det här är i sig inget negativt. Tvärtom. Erfarenheten av att ha upplevt Sverigeponnyn ger – tror jag – insikten hos både ponnyföräldrar och ponnybarn att allt går, allt är möjligt och att det inte finns någonting annat som kan mäta sig med Göteborg när det gäller att klara av en svår utmaning. Det är bara det att det är så infernaliskt spännande. Nu, precis som i fjol, är jag extremt imponerad av barnen. Imponerad över att de vågar ta sig upp för den klassiska rampen och in på den ännu mer klassiska och mytomspunna banan för att granskas och bedömas av den svenske förbundskaptenen.

För att citera Emma Granberg, mamma till semifinalvinnaren Melody och som jag intervjuade efteråt:

”Jag har gått omkring och varit nervös hela januari över att köra så många mil, komma fram i tid och jag har känt mig rädd för att jag inte ska hitta rätt i Göteborg. Mitt i all nervositet säger dottern: ’Jag känner mig inte nervös, det känns bara bra’. Då tänkte jag att jag aldrig skulle våga göra det som hon gjorde”

En spännande final väntar på lördag inför fullsatta läktare. Jag kommer att bevaka den, intervjua en lycklig vinnare men jag kommer framför allt att känna nervositeten i hela kroppen trots att jag saknar kopplingar till ryttarna.

I övrigt är det som vanligt fullt ös här i Scandinavium där Svenska mässan intill för mina tankar till en jättelik mänsklig myrstack. Det vimlar, det myllrar, det kokar av liv och rörelse.

Två dagars hästfest återstår och det sägs att det är det mest stjärnspäckade startfältet i GHS på många år. Frågan som just nu intresserar mig mest är: Kan Peder ta sig till Basel? Får han till en fullträff och vinner på söndag talar mycket för att han gör regerande världscupmästaren Henrik von Eckermann sällskap i världscupfinalen i april.

Häng med i vår nyhetsrapportering här på sajten!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag är svag för kloka ord. Kloka ord från personer som verkligen har något att berätta tycker jag är lite som att serveras en lyxrätt mitt i vardagen. Man tar in det, njuter av den nya smakupplevelsen och minns den länge, troligen för alltid.

Kloka ord ger, tycker jag, en tydligare kompass i det liv vi alla navigerar genom och kloka ord är inte minst viktigt i den idrottsliga vardagen.

Den här tidningen vimlar av kloka röster och varje vecka upptäcker jag något som jag kan ta till mig, känna smaken av och inse att ”det här är bra” och ”det här borde många kunna ha stor nytta av”.

Jag drabbades av den känslan när jag läste intervjun med Björne Carlsson i onsdags. Den nu 71-årige nyblivne masterstränaren känns som ett virvlande vattendrag, fyllt av klokskap, och det som träffar mig är det han säger om unga ryttare.

Björne Carlsson antyder både direkt och mellan raderna att de unga ryttarna borde ta för sig mer på egen hand, hitta egna sätt att träna på i vardagen och söka kunskap hos andra än bara hos sina tränare. Han betonar att han i-n-t-e tycker att dagens ungdomar är för bekväma men att de mer och mer förlitar sig till experter än till (min tolkning) de stora upptäckter de själva kan göra på hemmaplan eller i samarbete med andra.

När jag i höstas intervjuade Petronella Andersson till Ridsports artikelserie om omtag i ridsporten touchade hon vid samma ämne, fast från en annan vinkel.

Petronella sa:

”Vår sport är som en databank där man samlar på sig så mycket information man bara kan. Det pågår livet ut och den dag du tror att du kan allt, det är dagen du inte bra nog och slutar att utvecklas. Jag tror att den yngre generationen behöver vara mer intresserad av information, söka informationen och vara öppna och vaksamma”.

Hon underströk även att ”det behövs inga speciella satsningar för att genomföra det här, eftersom det ligger i ryttarnas egna händer”.

Den kloka uppmaningen: Sök kunskap på egen hand. Fundera, träna själv, testa. Jag tror att det är otroligt viktigt. 

Min egen uppfattning kring idrott rent generellt är att det är viktigt att ha en bra tränare men det betydligt viktigare att tänka själv, att vara nyfiken och släppa loss sin fantasi. Idrottsvärlden vimlar nämligen av exempel på vilka enastående mirakel som kan ske när idrottare på egen hand vågar ta några kliv utanför den trygga boxen.

Ta golfaren Jim Furyk som exempel. Det kanske finns någon golfnörd därute som sett mer golf än jag och som säger emot mig nu, men om Jim Furyk påstår jag detta: Ingen professionell golfspelare världshistorien spelar fulare golf än han. Hans sving ser så amatörmässig och klumpig ut att den av experterna elakt beskrivits som att Furyk ”brottas med en skallerorm i en telefonkiosk – och förlorar”.

Jag slår vad om att varenda golftränare i världen gapskrattat när de sett Furyk spela golf. Jag slår vad om att de tränare Furyk haft genom åren gett honom tusentals tips på hur han kan förbättra sin sving. Amerikanen har uppenbarligen lyssnat mer på sin inre röst än på andras. Med sin hemmagjorda skrämmande fula sving lyckades han bli en av världens bästa golfare. Fulsvingen ledde honom bland annat till en majortitel 2003 – och 2016 blev han, med samma bedrövligt fula sving, den förste spelaren på PGA-touren att gå en runda på ofattbara 58 slag.

Bill Koch var en annan amerikan som lyssnade mer på sig själv än på expertisen. Koch var längdskidåkare och insåg att han kunde ta sig fram snabbare i snön genom att skjuta skidan utanför spåret. Han blev utskälld och hånad men fortsatte att experimentera och snart utvecklade han det som internationella skidförbundet sedan tvingades göra till en helt ny längdskidgren: fristilen.

Folk trodde att Dick Fosbury var galen när han fick för sig att floppa över höjdhoppsribban istället för att saxa, som alla konkurrenter gjorde. Fosbury, också han amerikan, blev sedan givetvis så överlägsen att alla andra tvingades följa efter. Fosbury tänkte själv, hittade ny kunskap i vardagen och revolutionerade en hel idrott.

Samma sak gjorde backhopparen Janne Boklöv när han hittade på sin V-stil, backhoppningens motsvarighet till Jim Furyks golfsving när det gäller stil och finess. Det var inte snyggt att se, men Boklövs luftfärder slutade tio meter längre ner i backen än konkurrenternas. Ända sedan Boklövs dagar på 1980-talet är V-stilen det självklara valet för alla backhoppare i världsklass.

Och när det gäller udda men framgångsrika stilar i vår egen sport räcker det att droppa ett enda namn så fattar ni nog vad jag menar: Roger Yves Bost.

Så, kära ungdomar: Lyssna till Björne och Petronella, titta på vad Furyk, Koch, Fosbury och Boklöv ställde till med och se vad nyfikenhet och kunskaper i vardagen kan göra för er.

Kanske bli det någon av er som går till historien som den nye Bosty.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag brukar säga att jag lever som en hockeyspelare fast jag inte spelar hockey eller någonsin befinner mig på en isyta. Att bevaka hockey så pass intensivt som jag gör i mitt yrke påminner faktiskt väldigt mycket om de rutiner en hockeyspelare har. Träning, match, träning, match. Från augusti till april upprepas mönstret och totalt handlar det om mellan 70 och 80 matcher som ska bevakas, inklusive träningen dagen före.

Jag och/eller min kollega Jepsen går på träning, intervjuar och skriver. Dagen efter går jag och/eller han på match, tycker, skriver och intervjuar. Ungefär så ser det ut, vecka efter vecka, månad efter månad. När säsongen sedan tar slut är åtminstone jag ganska tömd och tom och trött i skallen. Det tar på krafterna att jobba med något så intensivt som hockey och när slutspelsbubblan spricker förvandlas jag ungefär till ett däck som fått pyspunka.

Resten av året – alltså på senvåren och under sommaren – försöker jag koppla bort precis allt som har med hockey att göra. Jag hinner vara borta från den sport som fyndigt kallas The coolest game of earth tillräckligt länge för att jag ska tycka det är genuint skönt att slippa den intensiva bevakningen.

Men när sommaren lider mot sitt slut kommer det tillbaka.

Suget efter en ny hockeysäsong.

Det finns faktiskt väldigt mycket i mitt hockeyupplägg som påminner om min andra favoritsport. Där är jag inte lika rutinerad men jag är heller inte grön. Den här månaden – ja, nästan den här dagen – är det exakt sex år sedan jag åkte iväg på mitt livs första hopptävling med mina barn.

Det var i Värnamo, det var Lilly som tävlade på A-ponnyn Tindra och jag glömmer aldrig hur förtvivlad hon var när hon tvingades utgå efter ett oåterkalleligt stopp i omhoppningsrundan. Den tävlingen blev starten på något helt nytt för mig.

Precis som i hockeyn handlar det om intensiv bevakning och inte eget idrottande.

Precis som i hockeyn handlar det om förberedelser och träning och därefter tävling.

Den här bloggen har också bidragit till en annan likhet, eftersom jag ofta skrivit ner mina tankar, känslor och observationer från mina barns tävlingar här.

Jag har kommit in i meetinglivet, upptäckt vilket nöje det är men också vilket hårt jobb och vilka insatser som krävs för att leva just det livet. Jag har upplevt glädjen i nya bekantskaper på tävlingsplatserna, sett hur mina barn fått massor av nya goda vänner och kommit in i det som av nästan alla ridsportmänniskor beskrivs som exakt vad det är: en livsstil.

Den livsstilen handlar för min och familjens del om glädje genom träning, tävling och gemenskap. Och när jag nu går in på mitt sjunde år som pappa till tävlande ryttarbarn vet jag vad som väntar, hur året ser ut. Det är väldigt intensivt under vår, sommar och höst. Det är kval, det är lag, det är cuper. Det är vinster, rivningar och ett och annat ärevarv. Det är mockning, filmning och fika. Det är spänning, drama, besvikelse och lättnad. Det peakar någonstans i november när Jönköping Horse Show och SM avgörs. Därefter får jag ungefär samma känsla som när ett hockeyslutspel är över och sista matchen är spelad. Luften går ur mig, pulsen går ner och det känns som att gå på en lång och skön semester för att vila upp sig och koppla bort allt som har med hopptävlingar att göra.

Men precis som det är med hockeyn efter sommaren är det med ridsporten efter jul, nyår och någon månad in på det nya året.

Då kommer det tillbaka.

Suget efter att en ny säsong ska dra igång.

Precis så är min känsla just nu – och när jag hör barnen prata om vilka tävlingar de vill vara med i och vilka mål de satt upp inför 2025 blir suget ännu större.

Jag känner en saknad och en längtan efter vissa tävlingsplatser, som fått en plats i mitt hjärta. Jag saknar domare, speakers och funktionärer jag lärt känna, jag saknar andra ponnyföräldrar jag brukar skratta tillsammans med och jag saknar den svårslagna dramaturgin den som en gång konstruerade den här sporten skänkt oss.

Det tar på krafterna att genomföra en hel säsong och man är helt slut när den är över, men när allt börjar om – ja, då är man riktigt sugen igen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

311 Glädje

Då var det dags igen. Förra veckans mest negativa laddade nyhet i Ridsportsverige var nyheten om att en ryttare som ingår i en av årets landslagstrupper anmälts till Svenska Ridsportförbundet. Ryttaren ska, enligt anmälan, ha brukat våld mot sin häst vid flera tillfällen genom hård ridning med sparkar och skarpa bett. Ryttaren ska även vid ett tillfälle ha piskat sin häst upprepade gånger.

Det är allvarliga anklagelser. Anklagelserna kommer från ett flertal personer från samma ridklubb, som står bakom anmälan.

Det är, som vi vet, långt ifrån den första anmälan gjorts i svensk ridsport.

Det är dessvärre inte heller den sista.

Rubriken i Tidningen Ridsport löd: ”Landslagsryttare anmäld för våld mot hästar”.

Hur reagerar du när du läser en rubrik av den här typen?

Med omedelbar upprördhet, kanske?

Det gör jag i alla fall.

”Hur kan man göra så mot en häst?” är alltid min första reflexmässiga tanke.

Jag tänker att de flesta av oss nog reagerar på det sättet.

Hur reagerar du i steg två – hur tar du den initiala upprördheten vidare?

Jag gör det genom en annan sak som sker per automatik: nyfikenhet. Jag vill veta mer. Vem? Hur? Varför? Vad händer härnäst?

Genom att klicka vidare från rubrik och ingress och ta del av brödtexten får jag veta mer.

• Ryttaren får under utredningstiden inte delta i landslagsrelaterade aktiviteter.

• Ryttaren är avstängd från klubbens anläggning under utredningen, men är tillåten att tävla.

• Enligt anmälan finns det vittnen till de olika händelserna (det vore i och för sig en stor överraskning om det inte fanns vittnen).

• Ryttaren själv nekar bestämt till samtliga anklagelser och kommenterar det hela så här:

”Jag har ingenting att dölja i min hantering eller träning av hästar så jag välkomnar utredningen. Jag har alltid och kommer fortsätta sträva efter god hästvälfärd samt vara en bra förebild för ridsporten i sin helhet. Anmälan kommer som en chock för mig. Jag tar det på största allvar, nu är det upp till disciplinnämnden att utreda och jag har full tillit till disciplinnämnden i detta”.

Kort recap: En anmälan har inkommit till förbundet, där den anklagade tillbakavisar allt och välkomnar en utredning. Dessa är de fakta som just nu finns på bordet.

Det tredje steget i min reaktionskedja är att följa utvecklingen och det tror jag att cirka 99 procent av er därute också gör.

Är anmälan korrekt, är den underdriven, överdriven eller rentav felaktig?

Talar ryttaren sanning när hen tillbakavisar anklagelserna eller är hen skyldig?

Finns det andra faktorer som ligger bakom?

Det är frågor vars svar jag inte har en aning om och de spekulationer som dyker upp i mitt huvud låter jag stanna kvar där.

Gör det du också.

Och om du i-n-t-e gör det utan av någon anledning känner dig tvingad att outa din åsikt om en anmäld, ohörd och icke dömd ryttare: gör det med förstånd. Att kommentarsfälten i sociala medier ännu en gång förvandlades till en digital avfallsanläggning finns det ingen som tjänar på.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ja, jag blev överraskad när jag såg vilka ryttare som tagits ut i våra landslag. Som vanligt blev jag överraskad över vilken bred spets vi har i svensk ridsport, hur många otroligt bra idrottsmän och idrottskvinnor som ser till att ge oss framgångar och rubriker året runt.

Överraskad blev jag också när jag synade namnet på två specifika hästar: Charlie´s Way och Asterix de Couleur – eller rättare sagt: när jag såg namnet på ryttaren som sitter på deras ryggar i tävlingssammanhang.

Efter nästan ett år i frysboxen har Douglas Lindelöw välkomnats in i landslagsvärmen igen.

Han har fått okej av förbundet och utöver det bedömts uppfylla de sportsliga meriter som krävs för att ta plats i såväl B-truppen (Charlie´s Way) och utvecklingsgruppen (Asterix de Couleur).

Det leder givetvis till åsikter och rubriker men framför allt till en fråga som jag tror att du som läser redan umgåtts med.

Är det rätt att göra Douglas Lindelöw uttagningsbar till landslagsuppdrag igen?

Det är inte på något sätt en rättighet att få representera Sverige i ett landslag. Du kan inte bete dig hur som helst och tro att du är given i ett landslag och ingen kan leva på gamla meriter, men för mig är svaret givet.

Ja, det är rätt att göra Lindelöw uttagningsbar igen.

Varför jag tycker det?

För det första: Oavsett vad han tidigare gjort – upp med en hand den som tror att han någonsin kommer att så mycket som kröka ett hårstrå på någon levande varelse? Om han behövde lära sig någon form av läxa vet jag inte – han är inte dömd eller ens åtalad för någonting – men jag vågar påstå att OM han behövt lära sig en läxa har han definitivt gjort det vid det här laget. Med råge.

För det andra: Svenska Ridsportförbundets generalsekreterare Johan Fyrberg säger att han och förbundet gått till botten med anmälan och utrett saken grundligt. Det intryck jag fått av Johan Fyrberg är just att han verkar vara en grundlig person, en som gärna tänker ett varv extra och som mycket ogärna fattar förhastade beslut. Fyrberg och förbundet har ingenting att tjäna på att frisera sanningen och görs bedömningen att saken är grundligt utredd – ja, då är den helt säkert också det. Därmed har förbundet ingen anledning att hålla Lindelöw kvar i frysboxen.

För det tredje: Vi har lagar, bestämmelser, regler och stadgar att följa även inom idrottens värld. Det finns ingen bestämmelse eller skrivning i någon lagtext eller i något reglemente som förbjuder att Lindelöw är uttagningsbar. Det är för övrigt extremt ovanligt att idrottare inte tillåts tas ut i landslag. Enligt Henrik Ankarcrona är Douglas Lindelöw det enda case under hans åtta år som förbundskapten där förbundet gått in och förklarat en ryttare ej önskvärd i landslagssammanhang. Det påbudet har förbundet nu dragit tillbaka och Ankarcrona har, på sportsliga grunder, funnit Lindelöw tillräckligt skicklig för att ingå i två av landslagen. Jag ser inga brister i den logiken.

För det fjärde: Den som gjort fel förtjänar en andra chans. Jag tror att de allra flesta är överens om den tanken. Med undantag för viss extrem brottslighet är hela vårt rättsväsende uppbyggt kring den principen. Du döms, du sonar ditt brott och är sedan fri, med möjligheten att bli en bättre människa. Här har vi ett fall där personen faktiskt inte ens är dömd för något och få, om ens någon, egentligen vet exakt vad som hänt och inte hänt. Och oavsett vad som hänt kan vi vara säkra på en sak: det här fallet och en rad andra fall har satt hästvälfärden i ett tidigare aldrig skådat fokus.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ingen har kunnat undgå att vi har en pågående debatt inom ridsporten, såväl nationellt som globalt.

Ämnet för debatten är, som vi alla vet, hästvälfärd och debatten förs i går, den förs i dag och den kommer att föras i morgon. 

De flesta av oss som gärna följer debatten i sociala medier har heller inte kunnat undgå att notera att det debattklimat som skapats lämnar – om jag uttrycker mig lindrigt – en hel del övrigt att önska.

Att som debattör, skribent, tränare eller tävlingsryttare ge sig in i debatten är som att vandra rakt igenom ett minfält. Du vet att risken är mycket stor att det smäller om du trampar på fel ställe. Jag har, både i denna tidning och på andra plattformar, sett väldigt många som försökt komma med vad de anser vara kloka inspel men där de sedan, tror jag, bittert ångrat att de ens tog bladet från munnen.

Med ett sådant tonläge i kommentarsfälten, där personangrepp och invektiv haglar och konstruktiv kritik och fördjupande motfrågor knappt existerar – vem vågar till slut säga och tycka någonting alls, över huvud taget? Är det värt att få ett arvode på ett par tusen för att skriva en analys eller krönika och därefter bli hånad, utskälld och idiotförklarad?

Jag tillåter mig att tvivla.

Oförmågan att vilja förstå dominerar tyvärr över viljan att läsa långsamt, ta in andemeningen i det som skrivs och sedan diskutera vidare, utan invektiv och reptilhjärnans tangentbortsknatter. Även sund och relevant kritik blir verkningslös om den som uttrycker kritiken blandar den med ilska.  

Detta är farligt.

Ridsporten behöver alla kloka röster och all samlad kunskap för att bli bättre, för att förändra, för att påverka sitt eget öde. 

Så: Vem vågar då diskutera?

Och: Finns det någon, i detta infekterade debattklimat, som är villig att klampa rakt in i minfältet? Som dessutom kan lyckas med bedriften att tycka eller skriva någonting som alla, oavsett vilken sida de står på, accepterar och kan tänka sig att trycka på gillaknappen åt?

Fram till för halvannan vecka sedan trodde jag att det var en omöjlighet.

Sedan läste jag, på denna sajt, en krönika som gav mig hopp. Krönikan tog upp ett minst sagt minerat hästvälfärdsämne: spänningarna mellan forskare och tränare, mellan vetenskap och erfarenhet – något som verkar nästan lika oförenligt som olja och vatten.

Ett minst sagt laddat ämne, som borde få soldater i båda debattlägrens skyttegravar att snabbt fylla på med ammunition.

Så blev det inte. Med sina välformulerade rader lyckas skribenten Mari Zetterqvist Blokhuis med konststycket jag trodde var en omöjlighet. Att skriva en text på ett enkelt sätt i ett enormt svårt ämne och få alla att gilla det. Eller åtminstone lyckas med bedriften att inte trampa på en enda mina. Jag ser inga drev, inga förolämpningar, inga invektiv när jag noterar hur krönikan tagits emot.

Jag ser bara blåa tummar, röda hjärtan och positiva kommentarer – och det gör mig glad och varm.

Lugnt, pedagogiskt och med konkreta exempel förklarar Mari Zetterqvist Blokhuis varför det är viktigt att praktiker och forskare inte bara bör närma sig varandra utan faktiskt också mötas, eftersom båda sidor har mycket att lära av varandra.

Mari Zetterqvist Blokhuis vet vad hon talar om och det märks att hon, som både är forskare och ridlärare, står med ett ben i båda läger.

Hon använder också ett uttryck i krönikan som i all sin enkelhet och finurlighet kanske kan lära oss alla att både respektera varandra och hitta samarbeten över gränserna även där våra åsikter och uppfattningar går isär: ”Teori utan praktik är tom och praktik utan teori är blind”. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.