Jag skulle vara en patologisk lögnare om jag påstod att veckan som gått inte varit någonting annat än förfärlig. Att förlora en häst alldeles för tidigt drabbar plötsligt och utan urskillning alla närvarande. Att gå förbi och blicka ner i den tomma box ingen av oss ännu orkat mocka ur framkallar en explosion av minnen. Det kommer att ta tid, det kommer att kosta i kraft men på något sätt kommer det att gå att gå vidare eftersom andra alternativ än att kämpa en dag i taget helt enkelt är sämre. 

Det känns futtigt att bara säga tack till alla er – ni är ofantligt många – som stöttat, skrivit fina ord, delat med er av liknande sorger eller på annat sätt visat ert deltagande i kommentarsfält. Jag har läst allt, tagit in det och gett det en fast plats i mitt hjärta. Det ni gjort och gör betyder mycket för vår just nu sköra och sörjande hästfamilj. När man ser den kollektiva kraften i sociala medier manifesteras på det här sättet… det är stort, det är starkt och – jag lovar – det ger tröst och ork att veta att man inte är så ensam som man känner sig i sorgehanteringens stund.

Än en gång: Jag vet att det låter futtigt, men T-A-C-K ska ni ha!

Som sagt: Veckan har varit förfärande i sin sorg, sina panikkänslor och oräkneliga tårar, men mellan de mörka inslagen har vi försökt leva vidare på samma sätt som tidigare. Det finns andra underbara hästar som – och det här hade aldrig någon kunnat slå i mig för tio år sedan – faktiskt fungerar som terapeuter i svåra stunder. Hästar lyssnar, de står kvar när man pratar med dem, de deltar i konversationer utan att säga något. De bara finns där, och det är helande för en sargad själ.

Mest glad i bedrövelsen är jag över att LillyBelle snabbt kommit upp i sadeln igen. Tänk om hon inte orkat, inte velat se en ponny mer – tänkt om hon lagt ner det som bokstavligt talat varit hennes liv i många år.

Det har hon lyckligtvis inte.

Hon rider sina C-ponnyer Poppis och Rosie med en kärlek som bara växer och i söndags deltog hon under en sedan länge planerad hingstvisning i Tingsryd. Det blev ett mycket uppskattat initiativ där lovorden haglade över ASRP (Avelsföreningen Svensk Ridponny). LillyBelle fick visa upp Amcede Danny Boy, den B-ponny hon förra året fick låna, tävla och kvala in till ponny-SM med. Nu såg det precis lika fint ut för LillyBelle och ”Oscar”, som den hoppglade och orädde lille hingsten kallas, och de var faktiskt på förstabilden i Kim C Lundins fina reportage om hingstvisningen här i Tidningen Ridsport.

Vi gör också påsken till en tävlingshögtid i år. På vår arrangörsflitiga hemmaklubb Växjöortens FK handlar det om Påskhoppet under dagarna fyra. Utomhuspremiär minsann, med temperaturer på upp till 20 grader. Det känns skönt, och det hjälper och lindrar stukade och tacklade själar.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Sedan jag började skriva på den här plattformen har jag vid flera tillfällen konstaterat en sak.

”Den som väljer ett liv tillsammans med djur får uppleva betydligt fler glädjeämnen än de som väljer bort det, men den som väljer ett liv med djur tvingas också uppleva fler sorger”.

Ett mynt har alltid två sidor.

En uppsida och en nersida.

Detsamma gäller livet tillsammans med djur, där vi under så många år njutit av allt djuren berikat våra liv med här ute på gården.

Sedan finns den andra sidan. Den sida man inte vill tänka på, inte vill kännas vid men som ibland visar sig.

Där är vi nu – för plötsligt står han inte där i sin box 2 i stallet.

Han är borta, för gott.

Woodie.

Hasse.

Eller det vackra namn som står i hans pass: Hazelwood Bramble.

Han finns inte längre.

Han blev bara tio år.

I fredags kväll var han lika pigg, go och välmående som alla de andra dagar vi hade förmånen att ta hand om och älska honom.

På lördagsmorgonen hade något hänt.

Någon form av kolik.

Veterinär kommer ut, undersöker, bekräftar koliken men antyder också att det inte rör sig om en ”vanlig” kolik.

Vi agerar direkt, åker ner till djursjukhuset i Helsingborg.

Från de första försiktigt positiva beskeden följer sedan fler och fler frågetecken och till sist – på den tredje dagen – återstår bara en sak: buköppning, med osäker prognos.

Vi hoppas, tror, ber in i det sista.

Sedan får vi beskedet att Woodie drabbats av någonting extremt ovanligt, till och med unikt för Helsingborg. Om jag förstår det rätt hade tarmen vuxit ihop med magsäcken eller något liknande och ingenting fanns att göra.

Allt blir så kolsvart och tyst och definitivt – ett tillstånd bara döden kan uppbringa. När hoppet är ute tar den omedelbara chocksorgen vid. Den som både förmår och inte förmår acceptera det som hänt. Den sorg som sedan träffar en som ett fysiskt slag i solar plexus och som öppnar alla fördämningar i tårkanalen.

Han är borta.

LillyBelles hjärtevän är borta och mitt i min egen sorg kan jag knappt ens förstå hur djup och tung hennes sorg måste vara. Hon som upplevt allt tillsammans med sin älskade Woodie. Han kom som en vind en sommardag i juni 2023. Tanken var först att LillyBelle skulle rida till honom inför försäljning, men det sa klick mellan dem direkt och för oss var det absolut ingenting att tveka på. I sin första tävling, Midsommarhoppet på Grevagården, kvalade det söta ekipaget in till Agria Pony Trophy på Elmia och sedan fortsatte de. LillyBelle och den väne, lene, positive, känslige och alltid glade och positive Woodie. Det var de två, de hade alltid roligt tillsammans och ingenting kunde skilja dem åt så länge LillyBelle var B-ponnyryttare.

Den här sommaren skulle han snart hjälpa en annan ung ryttare till nya större höjder och skänka kärlek i ännu ett hästälskande hem. Vi skulle med spänning följa hans fortsatta äventyr.

Så blev det inte.

Det tog slut här och han fick inte ens fylla elva.

Box 2 står tom – och jag trodde aldrig att någonting kunde göra så ont.

Farväl Hazelwood Bramble och tack för allt, du älskade lilla underbara söta ponny som aldrig någonsin kom på idén att lägga öronen bakåt.

Du kommer för alltid att vara saknad men aldrig någonsin glömd.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Efter 33 månader på tronen och – precis som i Riyadh i fjol – med precis allt att förlora går han in och tar ledningen. Det räcker till slut till en fjärdeplats för Henrik von Eckermann i den första rundan av årets världscupfinal och jag säger bara wow! Så där agerar en mästare i en sport där extremt mycket handlar om det mentala och om att hitta lugnet mitt i stormen.

Han betonade det också i intervjuerna efteråt. 

Lugnet. 

Att han lyckades få Iliana lugn men samtidigt snabb. Henrik såg glad och avslappnad ut och trots att han aldrig brukar vara nöjd när han inte vinner sa han att han bara skulle bli missnöjd om han hamnade utanför topp fem.

Nu är han fyra när denna den utslagsgivande dag 2 i Basel är här.

Jag, du och hela ridsportvärlden har tänkt på och förundrats enormt mycket över Henrik von Eckermann under de senaste drygt 2,5 åren. Han har faktiskt gett mig Hugo Simon-vibbar, blivit en ridsportens popstjärna som är älskad vart han än åker och kommer. Så är han också tidernas mest överlägsna världsetta över tid och de resultat han gjort under sin regeringstid har, enligt statistikerna, krossat alla tidigare siffror när det gäller att hålla en jämn och hög nivå.

Men mitt i den härligt och hett emotsedda världscupfinalen tänker jag på en annan ryttare.

En ryttare som inte ens är på plats i Basel.

Jag tänker på Kent Farrington, han som kommer att bli nästa världsetta i hoppning. Han missade OS i Paris efter att hans häst drabbats av en oförklarlig allergi. Han tycker inte att en inomhustävling i Europa (den i Basel nu) passar hans utomhusupplägg hemma i Florida och det är nog därför amerikanen – trots att han tidigare varit etta i världen – är lite av en doldis, i alla fall för mig.

Om han är en doldis i Europa är han samma typ av popstar hemma i staterna som von Eckermann är i Europa. Jag har den senaste tiden plöjt rätt mycket amerikansk media och där är bilden entydig: Kent Farrington är i sitt livs form, har jobbat långsiktigt med flera supertalangfulla hästar som nu slagit ut i full blom. Just nu har han TVÅ superhästar: Greya och Toulayna, båda i den perfekta åldern elva år där båda, särskilt Greya, har kapacitet att bli en ny King Edward. Farrington sitter med andra ord på ett otroligt bra material.

I sporten där du nästan aldrig vinner har Kent Farrington under 2025, när vi precis gått in i årets fjärde månad, vunnit SEX stortävlingar med sina hästar. På den senaste rankningen är han bara 61 poäng efter Henrik, som har en världscuptitel att försvara för att inte tappa rejält med poäng.

Så: Är det slut nu?

Är detta den sista månaden Henrik von Eckermann toppar FEI:s rankning?

Ja, jag tror det. Antingen om en månad eller två kommer det att ske ett tronskifte.

Men: Är det dåligt med ett tronskifte?

Nej, absolut inte. Det är alltid bra med syresättning i toppen i alla sporter.

Det jag hoppas och även vill tro är att vi redan under 2025 kan få en ridsport där vi har TVÅ stjärnor som hela tiden duellerar om att vara bäst i världen. Det skapar buzz, det skapar magi, det skapar en välbehövlig rivalitet.

Vad vore Björn Borg om inte John McEnroe fanns där som arg tennisrival?

Vad vore Lionel Messi utan Cristiano Ronaldo?

Vad vore Anja Pärson utan Janica Kostelic?

De vore lika självklara och överlägsna som exempelvis Armand Duplantis i stavhopp och ärligt talat – hur spännande är det att se hans tävlingar om man bortser från att han kan slå världsrekord i varje tävling?

Konkurrens på toppen kan skapa magi hos oss i den breda massan. Det är det jag hoppas på när Kent så småningom puttar ner Henrik från tronen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

I går kom beskedet, lite från ingenstans. Plötsligt låg ett pressmeddelande i min inkorg med ett otvetydigt budskap: Falsterbo Horse Show avslutar samarbetet med den sponsor från Förenade Arabemiraten jag aldrig kommer att lära mig att stava till utan att först googla.

Nyheten som för en månad sedan slog ner som en bomb i Ridsportsverige har sedan dess skapat olika grader av surhetskänsla i allas våra magar.

Det har skavt, det har funnits där som ett problem som måste lösas genom en fråga alla måste besvara:

Var går gränsen för mig?

Svaret: Gränsen för vad folk i Ridsportsverige kan acceptera passeras när ridsporten, som första sport i Sverige, tar emot stora pengar från minst sagt tveksamma diktaturer.

Det som skaver åt andra hållet är den direkta anledningen till det skrotade samarbetet.

För att citera från pressmeddelandet:

”Men det hat och de olika hot som har förekommit mot Al Shira’aa, mot H.H. Sheikha Fatima bint Hazza bint Zayed Al Nahyan, mot mig personligen och mina medarbetare har varit utom all rimlighet”

Det är inte vackert. Åsikter är en sak. De är grundlagsskyddade och det står dig, mig och alla andra fritt att uttrycka dem. Hat och hot är en helt annan sak. Hata får du kanske göra, även i skydd av grundlagen, men det är knappast någonting som gör dig till en bättre människa. Hot har däremot aldrig någon plats i ett civiliserat samhälle.

Jag vet inte hur många gånger jag i denna blogg skrivit om den urballade samtalstonen på sociala medier. Jag har gjort och gör det av två skäl; dels för att jag ärligt tycker att tonen är direkt ociviliserad, dels därför att den unika möjligheten vi har att uttrycka oss fritt kommer att lagstiftas bort om åsikter fortsätter att bli till hat och hat fortsätter att bli till hot. Så är det bara.

Med det sagt: Beslutet att skrota samarbetet var rätt, eftersom tanken från början var fel. Tävlingsledningen hade, som sportjournalisten Olof Lundh uttryckte det, ”väldigt dåligt bollsinne” när den valde att ens tänka tanken på att ingå den här typen av sponsoravtal.

Det räcker så.

Saknar du bollsinne blir det svårt att vinna beundran som artist.

Nu hoppas jag att allt som hänt ändå kan leda till att årets Falsterbo Horse Show blir den folkfest den alltid varit. Om samarbetet blivit verklighet hade den legat där som en våt filt under hela veckan och varit det uttalade och outtalade samtalsämnet bland många. Nu får alla vi som älskar Falsterbo Horse Show förhoppningsvis uppleva en ny härlig vecka där glädjen står i centrum under en alltid lika svårslagen hästfest.

Här i Växjö, liksom i övriga landet, vinner våren nya andelar. Solen tittar fram, i dag väntas det bli 15 grader varmt och utomhussäsongen finns bakom hörnet med sina löften. På hemmaklubben VFK fortsätter det att arrangeras tävlingar och denna helg är inget undantag. Redan denna fredag står 151 starter på programmet och både Angelo och LillyBelle finns med i startlistorna. Det ser med andra ord ut att bli ännu en härligt hästig helg i Småland.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Så sent som i förra veckans text letade jag halmstrån mitt i ridsportens ekonomiska bedrövelse och fann ett, som ni säkert minns. Antalet starter i januari och februari har ökat med nästan 2 000 jämfört med samma tid 2024. Nyheten var dock inslagen i ett paket med en brasklapp: den sista mätdagen 2025 var en späckad tävlingsdag medan den sista mätdagen i fjol var tävlingsfri. Därmed en nyhet, svår att dra slutsatser av. Jag lovade också, i samma text, att min familj skulle dra vårt strå till stacken kommande helg genom ett antal starter.

Det gjorde vi.

Det bjöds på tävlingar på hemmabanan Abena Arena på Växjöortens Fältrittklubb och vi var där.

Men det var inte förrän sent på fredagen jag tog en första titt i Equipe för att se när barnen skulle ge sig in i leken.

Jag trodde först att jag såg fel, att siffrorna inte stämde, att en bug måste kommit in i systemet.

Lördag, dagen för tävlingar med storhäst: 306 starter.

306!

Jag hade väntat mig tresiffrigt, inte mycket mer. Men 306? Inte i min vildaste.

Jag slängde även en blick på söndagens ponnyklasser och slogs av samma tanke: Det måste vara något fel i systemet, hälften av ekipagen måste ha dubbel-eller trippelregistrerats eller nåt.

Men inte.

331 starter!

När jag tittade under Ryttarmeddelande såg jag även att tävlingen försetts med en kraftig uppmaning till samtliga ryttare: ”Vi har väldigt många starter, se till att hålla er väl framme!”.

Vilket underbart uppfordrande meddelande från en tävlingsledning som till och med tvingats tidigarelägga första klassen en timme både lördag och söndag.

Detta ger en enkel matematik. 306 plus 331 är 637 starter – under två dagar. Det är inte bara bra. Det är all time high för en tvådagarstävling i Växjö. Och det bästa av allt är att det kommer mitt i det deprimerande nyhetsbruset om vikande medlemssiffror och minskat antal starter. Är tävlingen i Växjö och de nämnda nationella januari/februarisiffrorna ett tecken på ett trendbrott – på riktigt? Jag hoppas det. 

Jag vill verkligen tro det.

För vilken enorm skillnad det är att ha förmånen att befinna sig på en välbesökt tävling. Vad underbart det är att nästan tvingas armbåga sig fram och till och med köa en bra stund för att köpa sig en kopp kaffe. 

Nedgången har märkts, menar jag. När Angelo och LillyBelle började sin tävlingsbana 2019 var det sista året innan pandemin bröt fram. Där har jag minnen från enorma startlistor, parkeringsproblem och långa väntetider. Det kändes nästan jobbigt då men i dag är precis det man saknar.

Att nu få uppleva det igen – det var ett kärt återseende. Att jag skulle få se en enskild klass som lockade hela 94 starter (lördagens 1,00-hoppning) är inget jag trodde att jag någonsin skulle få se i Växjö. Heller inte en ponnyklass (söndagens Lätt D) som nådde upp till 90 starter. Att studera en bangång och få intrycket att man tittar rakt in i en mänsklig myrstack var heller ingenting jag trodde mig få se igen – men det bara myllrade av folk.

Kanske visar det sig att jag bara stuckit huvudet i fibersanden och inte vill se den riktiga verkligheten, men det jag fick se med mina egna ögon i helgen gör mig oerhört glad och hoppfull.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Att ta del av tillståndet i svensk ridsport är via nyhetsflödena är sannerligen ingen munter läsning. Känslan är att varje ridklubb i Sverige har problem i olika grad och att var och varannan klubb vänder sig till sin kommun för att få akut hjälp. Bara här i närområdet har vi tre klubbar vars fortsatta existens står och faller med hur politiker och tjänstemän i kommunhusen tänker, resonerar och beslutar.

Ett exempel är Alvesta Ridklubb som klarar livhanken tills vidare efter att kommunen går in med miljonbelopp.

Ett exempel på att ekonomiska problem för med sig nya problem är Båstads Ridklubb, som länge haft det skralt i klubbkassan. Vid årsmötet den 26 februari stod det dessutom klart att bara två personer i styrelsen var villiga att fortsätta arbetet. Klubben har av kommunen fått en månads respit för att se till att få ihop tillräckligt många styrelseledamöter, annars går klubben i graven. Att köra vidare utan styrelse är givetvis inte tillåtet.

Hela hästnäringen är i kris, konkurserna ökar och många väljer att lägga ner sin verksamhet eftersom den inte längre än lönsam. En bransch som till stor del lever på pengar som kommer från ridutövares hobbyverksamhet drabbas hårt när det finns allt mindre över i det bärande kundsegmentets plånböcker.

Träningsappen Ridesum finns inte längre, klädmärket PS of Sweden genomgår en rekonstruktion för fortsatt överlevnad och konkurrenten Svensk Ridsport redovisar blodröda siffror – för att dra ett fåtal exempel ur hatten.

Inte är det roligare att läsa hur Svenska Ridsportförbundet mår. De senaste två verksamhetsberättelserna visar att förbundet tappat 14 000 medlemmar sedan 2022. För att göra siffrorna ännu mer skrämmande kan man säga att förbundet tappat nästan var tionde medlem på drygt två år. Under samma tidsperiod har antalet föreningar minskat från 841 till 803. Det innebär att 38 föreningar försvunnit.

Det är detta som är gisslet för ridsporten. En redan svindyr sport kan överleva rätt så bra när det är goda tider. Men under år av ständigt stigande priser, djup lågkonjunktur och räntor som satt villaägare under press – då finns inte längre några marginaler kvar. Då blir det ett skärande i alla icke livsnödvändiga kostnader, där en redan svindyr ridsport står först i kön hos många.

Men har vi ingenting på pluskontot?

Finns det ingen ljusning i någon tunnel någonstans?

Det är den lätt desperata känslan jag drabbats av när jag senaste tiden läst om allt ridsportelände.

Jag har gått omkring och känt ”Ge mig en positiv nyhet nu – vad som helst!”

Efter idogt letande och med lågt ställda krav hittade jag den till slut.

Den Positiva Nyheten.

Jag fann den på Svenska Ridsportförbundets sajt med en rubrik som faktisk känns len och skön i själen:

Vikande hopptrenden bruten.

Siffror visar faktiskt att antalet starter ökat under 2025 års två inledande månader jämfört med motsvarande period i fjol.

Ökningen är 1 999 starter i en- till femstjärniga klasser.

Visserligen kommer nyheten med en brasklapp: att sista dagen i mätperioden i år var en fredag med pågående tävlingar medan den i fjol var en tävlingslös torsdag – men ändå. Det är en POSITIV nyhet och starter i tävlingar ger pengar in på skrala klubbkonton.

Det är alltid något och jag hoppas av hela mitt hjärta att trenden fortsätter uppåt.

I helgen som väntar lovar i alla fall jag att vår familj bidrar till att antalet starter 2025 ökar ytterligare.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Efter en fantastisk helg i Göteborg där blågula framgångar dominerade vår gemensamma glädje följde någonting helt annat.

Al Shira’aa Falsterbo Horse Show.

En riktig bomb.

Sedan dess har debatten rasat varje dag, i olika forum, där frågor, kritik och fördömanden varit legio.

Det blåser kring Falsterbo och kring svensk ridsport.

Först vill jag hylla Tidningen Ridsports redaktion, som sakligt och lugnt rapporterat om vad samarbetet går ut på, lärt oss vem Sheikha Fatima är och täckt in en massa andra vinklar i det uppmärksammade avtalet.

Debatten vi nu är mitt uppe i speglar en konflikt mellan ekonomiska behov och etiska värderingar inom svensk ridsport.

Kort sagt: samarbetet petar där det gör ont. Pengar behövs för att säkra inte bara Falsterbos framtid utan även den blödande svenska ridsportens. Problemet med svenska sponsorer inom svensk idrott generellt är att de i regel är väldigt snåla. Företagen vill inte gå in med speciellt mycket pengar. Det gör den svenska konkurrenskraften begränsad när det handlar om att arrangera tävlingar som lockar de allra bästa. De allra bästa i världen tycker nämligen att prispengarna är för låga i Sverige när det gäller exempelvis tennis, golf och ridsport.

Det är här Al Shira’aa kommer in som en orkan med femmans magnitud. Jag kan tänka mig att det, i jämförelse med svenska och europeiska sponsorer, handlar om fantasisummor Jana Wannius förhandlat fram. Pengar är liksom inte något problem för en kungafamilj i Förenade Arabemiraten, ett land där gästarbetarna (som utgör nästan 90 procent av befolkningen) lever under slavliknande former och där lagstiftningen delvis baseras på sharia, vilket kraftigt begränsar kvinnors rättigheter.

Nu ska det alltså bli misstänkt sportswashing på svenska gräsmattor via ett mastodontavtal med Falsterbo Horse Show, vilket till och med medger ett namnbyte av den klassiska tävlingen (ytterligare ett tecken på att emiratet degat upp enorma summor).

Hur svårt är det att fördöma detta?

Inte svårt, är såklart ett första och väldigt enkelt svar.

Men jag vill vidga frågan. Jag vill veta hur du resonerar och vad jag, du och vi står i den här typen av frågor generellt. Det är inte direkt första gången ridsporten är föremål för sporttvätt men det är första gången vi har en riktigt het debatt i frågan. Låt oss därför bredda geografin lite – och även blanda in Saudiarabien och Kina. Dessa båda länder har sedan länge öppnat sina plånböcker för ridsporten. Vi vet också att dessa båda också är betydligt mer kända för sina ekonomiska stormaktspositioner än för sina mänskliga rättigheter, om vi uttrycker oss löjligt milt.

Men vi börjar med Förenade Arabemiraten och jag undrar nyfiket:

Var går gränsen för DIG när det gäller att ta avstånd från bristande mänskliga rättigheter genom exempelvis en bojkott?

Uppskattar du till exempel att svenska företag gör business i landet och därmed göder dess BNP? Jag noterar att H&M – hopplandslagets supersponsor – har flera butiker i Dubai och Abu Dhabi.

Går din gräns där? Bojkottar du H&M?

Jag erkänner: Så sent som strax efter jul handlade jag i en H&M-butik här i Växjö, så nej, jag bojkottar inte.

Visste ni förresten att en av Falsterbos mest framträdande utställare, Hästens sängar, har butiker i FAE?

Går gränsen där?

Nu äger jag ingen Hästens, men jag har besökt deras luxuösa monter i Falsterbo flera gånger, ska jag villigt erkänna.

Sandvik, Volvo, Ikea, Ericsson, ABB, Tetra Pak och ett gäng andra svenska giganter finns också på plats i landet och bidrar till att göra kungafamiljen allt mer förmögen.

Går min gräns där?

Uppenbarligen inte. Jag kör Volvo, dricker mjölk ur Tetra Pak dagligen och som född och uppvuxen i Älmhult känns en Ikeabojkott nästan principiellt avlägsen.

Det ser likadant ut i diktaturerna Saudiarabien och Kina. Svenskt näringsliv finns representerat överallt och givetvis även världens alla stora tunga globala företag. Läser du den här texten på en iPhone, förresten? Då är den med stor sannolikhet tillverkad i Kina och därmed gynnas den kinesiska regimen av ditt telefonval. Själv har jag, det erkännes, gjort flera beställningar från struntprisappen Temu och ja, jag äger en iPhone.

Eftersom Saudi och Kina är stora världsekonomier dras även ridsporten dit. FEI har, som alla vet, sedan länge valt att göra ”en Falsterbo” och satsat på att placera flera av sina sportsliga flaggskepp i Saudiarabien och även flera i Kina.

Jag frågar igen: Var går gränsen?

Passeras din gräns när våra svenska toppryttare tävlar i Saudi?

Tar du avstånd från dem? Jag menar: de åker helt frivilligt dit enbart för pengarnas skull, tro ingenting annat.

Går din gräns där? Är det där du drar strecket i sanden? Är det dags att pressa våra toppryttare på svar och inte låta dem komma undan med floskler om att det är så ”bra tävlingar” eller klassikern att de ”kan göra skillnad på plats”?

Om MIN gräns går där?

Tyvärr inte. Jag satt och skrek som en galning när Henrik säkrade segern i världscupfinalen i Riyadh i fjol. Jag vore en hycklare om jag satt här nu och krävde bojkott av FEI-tävlingar i Saudi.

Vad jag vill ha sagt med allt ovanstående är att det är svåra frågor, trots att de initialt kan te sig enkla och självklara.

Veckan som gått har i alla fall tvingat fram en etisk fråga jag tror att de flesta Ridsportsverige brottas med just nu.

Är det dags att bojkotta Falsterbo 2025?

För vår familjs del: Är det dags att bojkotta det event vi först av allt brukar boka in när det är dags för semesterplanering?

Jag väljer att passa på frågan här och nu.

Jag vet inte hur vi kommer att göra, bara vad jag inte tänker göra.

Jag tänker INTE utlova bojkott här i mars för att kanske sedan, i juli, sitta med solhatt på Lars Hedin-läktaren och titta på den nya Rolexserien där världens bästa ryttare gör upp om miljonerna.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag är tillbaka. Tillbaka i samma roll som i fjol och samtidigt i en helt annan roll. Under Gothenburg Horse Show 2024 spelade jag dubbla roller. Det gör jag inte nu. Nu är min enda roll att vara Tidningen Ridsports reporter under tävlingarna (tusen tack för det förnyade förtroendet!).

Rollen jag däremot slipper är den roll jag har i den här bloggen: ponnypappans. Men det räckte faktiskt att slå sig ner på en av stolarna på Scandinaviums läktare på torsdagen för att återuppleva ångesten från i fjol. Ångesten att som ponnypappa se sitt barn rida ut, likt en liten gladiator, på en världsarena.

Nervositeten mitt i all förväntan.

Skräcken mitt i glädjen och stoltheten över att ens få vara här.

Det närmast fysiska obehaget i magtrakten när Sverigeponnyns ovissa semifinal är igång.

Vetskapen att ett enda litet ynkligt misstag omöjliggör ett avancemang till lördagens final.

Allt det där slipper jag nu, men jag ser det i andra ponnyföräldrars ögon, ser hur otäckt nervösa de är och hur illa de mår av pressen.

Det här är i sig inget negativt. Tvärtom. Erfarenheten av att ha upplevt Sverigeponnyn ger – tror jag – insikten hos både ponnyföräldrar och ponnybarn att allt går, allt är möjligt och att det inte finns någonting annat som kan mäta sig med Göteborg när det gäller att klara av en svår utmaning. Det är bara det att det är så infernaliskt spännande. Nu, precis som i fjol, är jag extremt imponerad av barnen. Imponerad över att de vågar ta sig upp för den klassiska rampen och in på den ännu mer klassiska och mytomspunna banan för att granskas och bedömas av den svenske förbundskaptenen.

För att citera Emma Granberg, mamma till semifinalvinnaren Melody och som jag intervjuade efteråt:

”Jag har gått omkring och varit nervös hela januari över att köra så många mil, komma fram i tid och jag har känt mig rädd för att jag inte ska hitta rätt i Göteborg. Mitt i all nervositet säger dottern: ’Jag känner mig inte nervös, det känns bara bra’. Då tänkte jag att jag aldrig skulle våga göra det som hon gjorde”

En spännande final väntar på lördag inför fullsatta läktare. Jag kommer att bevaka den, intervjua en lycklig vinnare men jag kommer framför allt att känna nervositeten i hela kroppen trots att jag saknar kopplingar till ryttarna.

I övrigt är det som vanligt fullt ös här i Scandinavium där Svenska mässan intill för mina tankar till en jättelik mänsklig myrstack. Det vimlar, det myllrar, det kokar av liv och rörelse.

Två dagars hästfest återstår och det sägs att det är det mest stjärnspäckade startfältet i GHS på många år. Frågan som just nu intresserar mig mest är: Kan Peder ta sig till Basel? Får han till en fullträff och vinner på söndag talar mycket för att han gör regerande världscupmästaren Henrik von Eckermann sällskap i världscupfinalen i april.

Häng med i vår nyhetsrapportering här på sajten!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag är svag för kloka ord. Kloka ord från personer som verkligen har något att berätta tycker jag är lite som att serveras en lyxrätt mitt i vardagen. Man tar in det, njuter av den nya smakupplevelsen och minns den länge, troligen för alltid.

Kloka ord ger, tycker jag, en tydligare kompass i det liv vi alla navigerar genom och kloka ord är inte minst viktigt i den idrottsliga vardagen.

Den här tidningen vimlar av kloka röster och varje vecka upptäcker jag något som jag kan ta till mig, känna smaken av och inse att ”det här är bra” och ”det här borde många kunna ha stor nytta av”.

Jag drabbades av den känslan när jag läste intervjun med Björne Carlsson i onsdags. Den nu 71-årige nyblivne masterstränaren känns som ett virvlande vattendrag, fyllt av klokskap, och det som träffar mig är det han säger om unga ryttare.

Björne Carlsson antyder både direkt och mellan raderna att de unga ryttarna borde ta för sig mer på egen hand, hitta egna sätt att träna på i vardagen och söka kunskap hos andra än bara hos sina tränare. Han betonar att han i-n-t-e tycker att dagens ungdomar är för bekväma men att de mer och mer förlitar sig till experter än till (min tolkning) de stora upptäckter de själva kan göra på hemmaplan eller i samarbete med andra.

När jag i höstas intervjuade Petronella Andersson till Ridsports artikelserie om omtag i ridsporten touchade hon vid samma ämne, fast från en annan vinkel.

Petronella sa:

”Vår sport är som en databank där man samlar på sig så mycket information man bara kan. Det pågår livet ut och den dag du tror att du kan allt, det är dagen du inte bra nog och slutar att utvecklas. Jag tror att den yngre generationen behöver vara mer intresserad av information, söka informationen och vara öppna och vaksamma”.

Hon underströk även att ”det behövs inga speciella satsningar för att genomföra det här, eftersom det ligger i ryttarnas egna händer”.

Den kloka uppmaningen: Sök kunskap på egen hand. Fundera, träna själv, testa. Jag tror att det är otroligt viktigt. 

Min egen uppfattning kring idrott rent generellt är att det är viktigt att ha en bra tränare men det betydligt viktigare att tänka själv, att vara nyfiken och släppa loss sin fantasi. Idrottsvärlden vimlar nämligen av exempel på vilka enastående mirakel som kan ske när idrottare på egen hand vågar ta några kliv utanför den trygga boxen.

Ta golfaren Jim Furyk som exempel. Det kanske finns någon golfnörd därute som sett mer golf än jag och som säger emot mig nu, men om Jim Furyk påstår jag detta: Ingen professionell golfspelare världshistorien spelar fulare golf än han. Hans sving ser så amatörmässig och klumpig ut att den av experterna elakt beskrivits som att Furyk ”brottas med en skallerorm i en telefonkiosk – och förlorar”.

Jag slår vad om att varenda golftränare i världen gapskrattat när de sett Furyk spela golf. Jag slår vad om att de tränare Furyk haft genom åren gett honom tusentals tips på hur han kan förbättra sin sving. Amerikanen har uppenbarligen lyssnat mer på sin inre röst än på andras. Med sin hemmagjorda skrämmande fula sving lyckades han bli en av världens bästa golfare. Fulsvingen ledde honom bland annat till en majortitel 2003 – och 2016 blev han, med samma bedrövligt fula sving, den förste spelaren på PGA-touren att gå en runda på ofattbara 58 slag.

Bill Koch var en annan amerikan som lyssnade mer på sig själv än på expertisen. Koch var längdskidåkare och insåg att han kunde ta sig fram snabbare i snön genom att skjuta skidan utanför spåret. Han blev utskälld och hånad men fortsatte att experimentera och snart utvecklade han det som internationella skidförbundet sedan tvingades göra till en helt ny längdskidgren: fristilen.

Folk trodde att Dick Fosbury var galen när han fick för sig att floppa över höjdhoppsribban istället för att saxa, som alla konkurrenter gjorde. Fosbury, också han amerikan, blev sedan givetvis så överlägsen att alla andra tvingades följa efter. Fosbury tänkte själv, hittade ny kunskap i vardagen och revolutionerade en hel idrott.

Samma sak gjorde backhopparen Janne Boklöv när han hittade på sin V-stil, backhoppningens motsvarighet till Jim Furyks golfsving när det gäller stil och finess. Det var inte snyggt att se, men Boklövs luftfärder slutade tio meter längre ner i backen än konkurrenternas. Ända sedan Boklövs dagar på 1980-talet är V-stilen det självklara valet för alla backhoppare i världsklass.

Och när det gäller udda men framgångsrika stilar i vår egen sport räcker det att droppa ett enda namn så fattar ni nog vad jag menar: Roger Yves Bost.

Så, kära ungdomar: Lyssna till Björne och Petronella, titta på vad Furyk, Koch, Fosbury och Boklöv ställde till med och se vad nyfikenhet och kunskaper i vardagen kan göra för er.

Kanske bli det någon av er som går till historien som den nye Bosty.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag brukar säga att jag lever som en hockeyspelare fast jag inte spelar hockey eller någonsin befinner mig på en isyta. Att bevaka hockey så pass intensivt som jag gör i mitt yrke påminner faktiskt väldigt mycket om de rutiner en hockeyspelare har. Träning, match, träning, match. Från augusti till april upprepas mönstret och totalt handlar det om mellan 70 och 80 matcher som ska bevakas, inklusive träningen dagen före.

Jag och/eller min kollega Jepsen går på träning, intervjuar och skriver. Dagen efter går jag och/eller han på match, tycker, skriver och intervjuar. Ungefär så ser det ut, vecka efter vecka, månad efter månad. När säsongen sedan tar slut är åtminstone jag ganska tömd och tom och trött i skallen. Det tar på krafterna att jobba med något så intensivt som hockey och när slutspelsbubblan spricker förvandlas jag ungefär till ett däck som fått pyspunka.

Resten av året – alltså på senvåren och under sommaren – försöker jag koppla bort precis allt som har med hockey att göra. Jag hinner vara borta från den sport som fyndigt kallas The coolest game of earth tillräckligt länge för att jag ska tycka det är genuint skönt att slippa den intensiva bevakningen.

Men när sommaren lider mot sitt slut kommer det tillbaka.

Suget efter en ny hockeysäsong.

Det finns faktiskt väldigt mycket i mitt hockeyupplägg som påminner om min andra favoritsport. Där är jag inte lika rutinerad men jag är heller inte grön. Den här månaden – ja, nästan den här dagen – är det exakt sex år sedan jag åkte iväg på mitt livs första hopptävling med mina barn.

Det var i Värnamo, det var Lilly som tävlade på A-ponnyn Tindra och jag glömmer aldrig hur förtvivlad hon var när hon tvingades utgå efter ett oåterkalleligt stopp i omhoppningsrundan. Den tävlingen blev starten på något helt nytt för mig.

Precis som i hockeyn handlar det om intensiv bevakning och inte eget idrottande.

Precis som i hockeyn handlar det om förberedelser och träning och därefter tävling.

Den här bloggen har också bidragit till en annan likhet, eftersom jag ofta skrivit ner mina tankar, känslor och observationer från mina barns tävlingar här.

Jag har kommit in i meetinglivet, upptäckt vilket nöje det är men också vilket hårt jobb och vilka insatser som krävs för att leva just det livet. Jag har upplevt glädjen i nya bekantskaper på tävlingsplatserna, sett hur mina barn fått massor av nya goda vänner och kommit in i det som av nästan alla ridsportmänniskor beskrivs som exakt vad det är: en livsstil.

Den livsstilen handlar för min och familjens del om glädje genom träning, tävling och gemenskap. Och när jag nu går in på mitt sjunde år som pappa till tävlande ryttarbarn vet jag vad som väntar, hur året ser ut. Det är väldigt intensivt under vår, sommar och höst. Det är kval, det är lag, det är cuper. Det är vinster, rivningar och ett och annat ärevarv. Det är mockning, filmning och fika. Det är spänning, drama, besvikelse och lättnad. Det peakar någonstans i november när Jönköping Horse Show och SM avgörs. Därefter får jag ungefär samma känsla som när ett hockeyslutspel är över och sista matchen är spelad. Luften går ur mig, pulsen går ner och det känns som att gå på en lång och skön semester för att vila upp sig och koppla bort allt som har med hopptävlingar att göra.

Men precis som det är med hockeyn efter sommaren är det med ridsporten efter jul, nyår och någon månad in på det nya året.

Då kommer det tillbaka.

Suget efter att en ny säsong ska dra igång.

Precis så är min känsla just nu – och när jag hör barnen prata om vilka tävlingar de vill vara med i och vilka mål de satt upp inför 2025 blir suget ännu större.

Jag känner en saknad och en längtan efter vissa tävlingsplatser, som fått en plats i mitt hjärta. Jag saknar domare, speakers och funktionärer jag lärt känna, jag saknar andra ponnyföräldrar jag brukar skratta tillsammans med och jag saknar den svårslagna dramaturgin den som en gång konstruerade den här sporten skänkt oss.

Det tar på krafterna att genomföra en hel säsong och man är helt slut när den är över, men när allt börjar om – ja, då är man riktigt sugen igen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

311 Glädje

Då var det dags igen. Förra veckans mest negativa laddade nyhet i Ridsportsverige var nyheten om att en ryttare som ingår i en av årets landslagstrupper anmälts till Svenska Ridsportförbundet. Ryttaren ska, enligt anmälan, ha brukat våld mot sin häst vid flera tillfällen genom hård ridning med sparkar och skarpa bett. Ryttaren ska även vid ett tillfälle ha piskat sin häst upprepade gånger.

Det är allvarliga anklagelser. Anklagelserna kommer från ett flertal personer från samma ridklubb, som står bakom anmälan.

Det är, som vi vet, långt ifrån den första anmälan gjorts i svensk ridsport.

Det är dessvärre inte heller den sista.

Rubriken i Tidningen Ridsport löd: ”Landslagsryttare anmäld för våld mot hästar”.

Hur reagerar du när du läser en rubrik av den här typen?

Med omedelbar upprördhet, kanske?

Det gör jag i alla fall.

”Hur kan man göra så mot en häst?” är alltid min första reflexmässiga tanke.

Jag tänker att de flesta av oss nog reagerar på det sättet.

Hur reagerar du i steg två – hur tar du den initiala upprördheten vidare?

Jag gör det genom en annan sak som sker per automatik: nyfikenhet. Jag vill veta mer. Vem? Hur? Varför? Vad händer härnäst?

Genom att klicka vidare från rubrik och ingress och ta del av brödtexten får jag veta mer.

• Ryttaren får under utredningstiden inte delta i landslagsrelaterade aktiviteter.

• Ryttaren är avstängd från klubbens anläggning under utredningen, men är tillåten att tävla.

• Enligt anmälan finns det vittnen till de olika händelserna (det vore i och för sig en stor överraskning om det inte fanns vittnen).

• Ryttaren själv nekar bestämt till samtliga anklagelser och kommenterar det hela så här:

”Jag har ingenting att dölja i min hantering eller träning av hästar så jag välkomnar utredningen. Jag har alltid och kommer fortsätta sträva efter god hästvälfärd samt vara en bra förebild för ridsporten i sin helhet. Anmälan kommer som en chock för mig. Jag tar det på största allvar, nu är det upp till disciplinnämnden att utreda och jag har full tillit till disciplinnämnden i detta”.

Kort recap: En anmälan har inkommit till förbundet, där den anklagade tillbakavisar allt och välkomnar en utredning. Dessa är de fakta som just nu finns på bordet.

Det tredje steget i min reaktionskedja är att följa utvecklingen och det tror jag att cirka 99 procent av er därute också gör.

Är anmälan korrekt, är den underdriven, överdriven eller rentav felaktig?

Talar ryttaren sanning när hen tillbakavisar anklagelserna eller är hen skyldig?

Finns det andra faktorer som ligger bakom?

Det är frågor vars svar jag inte har en aning om och de spekulationer som dyker upp i mitt huvud låter jag stanna kvar där.

Gör det du också.

Och om du i-n-t-e gör det utan av någon anledning känner dig tvingad att outa din åsikt om en anmäld, ohörd och icke dömd ryttare: gör det med förstånd. Att kommentarsfälten i sociala medier ännu en gång förvandlades till en digital avfallsanläggning finns det ingen som tjänar på.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ja, jag blev överraskad när jag såg vilka ryttare som tagits ut i våra landslag. Som vanligt blev jag överraskad över vilken bred spets vi har i svensk ridsport, hur många otroligt bra idrottsmän och idrottskvinnor som ser till att ge oss framgångar och rubriker året runt.

Överraskad blev jag också när jag synade namnet på två specifika hästar: Charlie´s Way och Asterix de Couleur – eller rättare sagt: när jag såg namnet på ryttaren som sitter på deras ryggar i tävlingssammanhang.

Efter nästan ett år i frysboxen har Douglas Lindelöw välkomnats in i landslagsvärmen igen.

Han har fått okej av förbundet och utöver det bedömts uppfylla de sportsliga meriter som krävs för att ta plats i såväl B-truppen (Charlie´s Way) och utvecklingsgruppen (Asterix de Couleur).

Det leder givetvis till åsikter och rubriker men framför allt till en fråga som jag tror att du som läser redan umgåtts med.

Är det rätt att göra Douglas Lindelöw uttagningsbar till landslagsuppdrag igen?

Det är inte på något sätt en rättighet att få representera Sverige i ett landslag. Du kan inte bete dig hur som helst och tro att du är given i ett landslag och ingen kan leva på gamla meriter, men för mig är svaret givet.

Ja, det är rätt att göra Lindelöw uttagningsbar igen.

Varför jag tycker det?

För det första: Oavsett vad han tidigare gjort – upp med en hand den som tror att han någonsin kommer att så mycket som kröka ett hårstrå på någon levande varelse? Om han behövde lära sig någon form av läxa vet jag inte – han är inte dömd eller ens åtalad för någonting – men jag vågar påstå att OM han behövt lära sig en läxa har han definitivt gjort det vid det här laget. Med råge.

För det andra: Svenska Ridsportförbundets generalsekreterare Johan Fyrberg säger att han och förbundet gått till botten med anmälan och utrett saken grundligt. Det intryck jag fått av Johan Fyrberg är just att han verkar vara en grundlig person, en som gärna tänker ett varv extra och som mycket ogärna fattar förhastade beslut. Fyrberg och förbundet har ingenting att tjäna på att frisera sanningen och görs bedömningen att saken är grundligt utredd – ja, då är den helt säkert också det. Därmed har förbundet ingen anledning att hålla Lindelöw kvar i frysboxen.

För det tredje: Vi har lagar, bestämmelser, regler och stadgar att följa även inom idrottens värld. Det finns ingen bestämmelse eller skrivning i någon lagtext eller i något reglemente som förbjuder att Lindelöw är uttagningsbar. Det är för övrigt extremt ovanligt att idrottare inte tillåts tas ut i landslag. Enligt Henrik Ankarcrona är Douglas Lindelöw det enda case under hans åtta år som förbundskapten där förbundet gått in och förklarat en ryttare ej önskvärd i landslagssammanhang. Det påbudet har förbundet nu dragit tillbaka och Ankarcrona har, på sportsliga grunder, funnit Lindelöw tillräckligt skicklig för att ingå i två av landslagen. Jag ser inga brister i den logiken.

För det fjärde: Den som gjort fel förtjänar en andra chans. Jag tror att de allra flesta är överens om den tanken. Med undantag för viss extrem brottslighet är hela vårt rättsväsende uppbyggt kring den principen. Du döms, du sonar ditt brott och är sedan fri, med möjligheten att bli en bättre människa. Här har vi ett fall där personen faktiskt inte ens är dömd för något och få, om ens någon, egentligen vet exakt vad som hänt och inte hänt. Och oavsett vad som hänt kan vi vara säkra på en sak: det här fallet och en rad andra fall har satt hästvälfärden i ett tidigare aldrig skådat fokus.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ingen har kunnat undgå att vi har en pågående debatt inom ridsporten, såväl nationellt som globalt.

Ämnet för debatten är, som vi alla vet, hästvälfärd och debatten förs i går, den förs i dag och den kommer att föras i morgon. 

De flesta av oss som gärna följer debatten i sociala medier har heller inte kunnat undgå att notera att det debattklimat som skapats lämnar – om jag uttrycker mig lindrigt – en hel del övrigt att önska.

Att som debattör, skribent, tränare eller tävlingsryttare ge sig in i debatten är som att vandra rakt igenom ett minfält. Du vet att risken är mycket stor att det smäller om du trampar på fel ställe. Jag har, både i denna tidning och på andra plattformar, sett väldigt många som försökt komma med vad de anser vara kloka inspel men där de sedan, tror jag, bittert ångrat att de ens tog bladet från munnen.

Med ett sådant tonläge i kommentarsfälten, där personangrepp och invektiv haglar och konstruktiv kritik och fördjupande motfrågor knappt existerar – vem vågar till slut säga och tycka någonting alls, över huvud taget? Är det värt att få ett arvode på ett par tusen för att skriva en analys eller krönika och därefter bli hånad, utskälld och idiotförklarad?

Jag tillåter mig att tvivla.

Oförmågan att vilja förstå dominerar tyvärr över viljan att läsa långsamt, ta in andemeningen i det som skrivs och sedan diskutera vidare, utan invektiv och reptilhjärnans tangentbortsknatter. Även sund och relevant kritik blir verkningslös om den som uttrycker kritiken blandar den med ilska.  

Detta är farligt.

Ridsporten behöver alla kloka röster och all samlad kunskap för att bli bättre, för att förändra, för att påverka sitt eget öde. 

Så: Vem vågar då diskutera?

Och: Finns det någon, i detta infekterade debattklimat, som är villig att klampa rakt in i minfältet? Som dessutom kan lyckas med bedriften att tycka eller skriva någonting som alla, oavsett vilken sida de står på, accepterar och kan tänka sig att trycka på gillaknappen åt?

Fram till för halvannan vecka sedan trodde jag att det var en omöjlighet.

Sedan läste jag, på denna sajt, en krönika som gav mig hopp. Krönikan tog upp ett minst sagt minerat hästvälfärdsämne: spänningarna mellan forskare och tränare, mellan vetenskap och erfarenhet – något som verkar nästan lika oförenligt som olja och vatten.

Ett minst sagt laddat ämne, som borde få soldater i båda debattlägrens skyttegravar att snabbt fylla på med ammunition.

Så blev det inte. Med sina välformulerade rader lyckas skribenten Mari Zetterqvist Blokhuis med konststycket jag trodde var en omöjlighet. Att skriva en text på ett enkelt sätt i ett enormt svårt ämne och få alla att gilla det. Eller åtminstone lyckas med bedriften att inte trampa på en enda mina. Jag ser inga drev, inga förolämpningar, inga invektiv när jag noterar hur krönikan tagits emot.

Jag ser bara blåa tummar, röda hjärtan och positiva kommentarer – och det gör mig glad och varm.

Lugnt, pedagogiskt och med konkreta exempel förklarar Mari Zetterqvist Blokhuis varför det är viktigt att praktiker och forskare inte bara bör närma sig varandra utan faktiskt också mötas, eftersom båda sidor har mycket att lära av varandra.

Mari Zetterqvist Blokhuis vet vad hon talar om och det märks att hon, som både är forskare och ridlärare, står med ett ben i båda läger.

Hon använder också ett uttryck i krönikan som i all sin enkelhet och finurlighet kanske kan lära oss alla att både respektera varandra och hitta samarbeten över gränserna även där våra åsikter och uppfattningar går isär: ”Teori utan praktik är tom och praktik utan teori är blind”. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

En del av charmen med att bli och sedan vara hästfamilj gör är att man skaffar nya traditioner. Plötsligt handlar det inte om sol- eller vintersemestrar till resmål där solkräm, badbyxor och cyklop i princip är det enda du behöver använda dig av under dagtid.

Vi hade en sådan tid, men det är länge sedan nu.

All inclusive-band, plask i charterorternas pooler och snäckletande längs dess stränder är sedan flera år ett avslutat eller i alla fall pausat kapitel.

Nu är det nya traditioner som tagit över. Cypern har blivit Falsterbo, Kreta har ersatts av Scandinavium och Florida av diverse favoritmeetings.

En ny tradition i dubbel bemärkelse är att vi firar trettonhelgen med att ta oss an Trettonspelen i Helsingborg, som numera alltid drar igång det nya årets tävlingssäsong.

Den nya traditionen bjuder att Malin och barnen åker ner på meetinget medan min del av avtalet i den nya traditionen är att stanna hemma och jonglera med fler bollar än vad jag kan räkna till. Detta genom att ta hand om en gård, åtta hästar, en hund, två kaniner och två hamstrar samtidigt som jag jobbar hela helgen (jag jobbar för övrigt alltid den helgen, varje år).

Det kräver en noggrann planering, flexibilitet i kubik och ett genomförande som bygger på en vilja av stål för att allt ska fungera. När jag summerar årets upplaga av min nya trettonhelgstradition ger jag mig själv godkänt. Jag har visserligen inte haft en enda sekund över till att tänka, vila eller ta igen mig men alla djur är kvar – mätta, belåtna och väl omhändertagna.

Som jag skrev i förra veckans bloggpost är en era över och vi har en ny verklighet att förhålla oss till. Inga fler B-ponnyer, åtminstone inte i tävlingssammanhang. Tävla, det älskar som bekant mina barn och tävlade, det gjorde ett av dem under denna för oss moderna och återkommande skånska tradition som heter Trettonspelen.

Med Angelo i rollen som hästskötare, fotograf och filmare var det LillyBelle som genomförde alla starterna i Helsingborgs härliga ridhus (ja, jag h-a-r varit där, men bara på endagstävlingar). Ett nytt år mår alltid bra av en bra start och det kan man lugnt påstå att LillyBelle fick. Med sig hade hon två C-ponnyer: Rosie, som hon ärvt av Angelo, och Pop, den bestämda men fantastiska damen som är hennes nya favorit sedan ett par månader tillbaka.

Det var först under finaldagen jag kunde ta mig friheten att smita från mina uppgifter för att följa det som hände i Helsingborg via datorn. Att Trettonspelens samtliga starter går att se varje år är för övrigt ett stort plus för mig. Då kan jag ändå låtsas att jag är där och ser det på riktigt. På skärmen fick jag först se LillyBelle och Rosie vinna den avslutande A1:a:n och därmed även hela Silvercupen efter en otroligt fin runda. Rosie älskade ärevarvet och vad jag förstått har ett komiskt klipp på henne och LillyBelle därifrån blivit viralt på TikTok.

Den bestämda damen Pop ville inte vara sämre. Det här ekipaget klarade sin första Lätt A-nolla och därmed kunde en överlycklig LillyBelle bocka av det första Msv B-kvalet. De slutade sedan på en fin andraplats i den efterföljande omhoppningen, vilket gjorde årets nytradition ännu skönare. Nu laddar vi för nya tävlingar på hemmaplan, där även Angelo ska begå årsdebut i tävlingssadeln.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

2025 är här. Det började som ett regnigt skämt som här i Kronoberg förvandlade hästhagar till både mindre och större vattendrag. Det fortsatte med lite lovande kyla och isbildning och har nu – när jag tittar ut – övergått i ännu mer klassisk vinter med ett par tre minusgrader och virvlande snöfall. Det är januari, det ser ut som januari och det är gott så.

Jag är inte mycket för nostalgi, av det enkla skälet att nostalgi sällan framkallar en skön känsla utan snarare insikten om alltings förgänglighet och att minnena är allt vi bär med oss från den tid som flytt. Att plocka fram minnena ur hjärnans och hjärtats skafferier, polera dem och ge dem ett alltför nytt och intensivt liv är liksom ingenting du kan leva på eller av. Det som gör att du lever är faktumet att du tar dig framåt, en dag i taget, och gör ditt bästa.

Trots detta, trots att året nu är 2025, är det åren 2024, 2023, 2022, 2021, 2020 och 2019 jag tänker uppehålla mig vid under resterande rader. 2025 är nämligen inte vilket år som helst. Det är året då jag – om jag verkligen vill hemfalla åt vemod och nostalgi – skulle kunna plocka fram Andrea Bocelli och Sarah Brightmans nästan ohälsosamt mäktiga duett Time to say goodbye för att på något sätt framkalla känslan jag bär på.

En ny era är här. Nu är det definitivt. För i samma stund som tolvslaget ljöd och vi gjorde allt vi kunde för att lugna våra hästar mitt i kakafonin av pyrotekniska smällar inträdde samtidigt en helt ny verklighet för oss som hästfamilj. I den sekunden gick LillyBelle in på sitt 14:e kalenderår som folkbokförd medborgare av konungariket Sverige. Det betyder i sin tur att hon inte längre får sitta upp på en B-ponny i tävlingssammanhang. Den stund jag inte ens reflekterat över eftersom den alltid känts så avlägsen var plötsligt här. Det är därmed dags att ta farväl av en tid som aldrig kommer åter och dessutom ta itu med en praktisk verklighet som innebär åtskilliga obekväma beslut att fatta.

Det här påståendet kan nog alla ponnyföräldrar skriva under på: Av alla hästar vi har förmånen att vårda och älska finns det inga hästar vi står i större tacksamhetsskuld till än de första hästar våra barn suttit på och tävlat med. De som fått barnen att fastna för den här sporten, fått dem att älska varje moment av den, som tålmodigt skuttat fram trots bristfälliga tekniska kunskaper hos unga orutinerade ryttare. Det är väldigt mycket Gullan Bornemark över hela den här eran och inte alls någon tillfällighet att varianter av Gullans mest kända masterpiece Min kära lilla ponny årligen brusar ur knastrande högtalare under hundratals ärevarv runt om i Ridsportsverige. Nu är Gullan Bornemark-eran över för oss och det är inte så lite sorgligt, om sanningen ska fram. Du som har x antal år kvar till det år ditt barn fyller 14 – var rädd om tiden, vårda den ömt och njut av varje stund. Det är ingen tillfällighet att alla säger att just den tiden är den bästa. Det ÄR den.

Ni som följt den här bloggen genom åren vet att det finns många ponnyer som sett till att mina barn fått vara med om fantastiska upplevelser på tävlingsbanorna.

Tindra – super-A-ponnyn. Det var med henne allt började, det är hon som fått både Angelo och LillyBelle att älska hästar, ridning, och stallhäng. Hon kommer att stanna hos oss för alltid – och varje dag överösas av vår innerliga kärlek och tacksamhet.

Peggy – den andra super-A-ponnyn, som LillyBelle fått låna och som gett henne så mycket glädje och kärlek att jag ärligt talat skulle kunna skriva en ganska tjock bok om det. Peggy är den coolaste, mest obrydda, av alla ponnyer jag träffat. Hon finner sig i allt, har minst fyra rävar bakom varje öra och älskar att tävla.

Erika – ridskoleponnyn LillyBelle förälskade sig i och som, genom tur och tillfälligheter, hamnade hos oss och står kvar än i dag. En saga i sig.

Tango – den snygge engelsmannen med världens kaxigaste galopp, förmågan att vända på en femöring och en personlighet som vi alla älskade och saknar i dag, efter att han sålts och flyttat.

Hilda – järnladyn som kunde krossa vilken bana som helst. En queen, en diva, en mästarinna som fortfarande vid 25 års ålder, flera år efter sin pensionering, snabbt anmäler sitt intresse varje gång lastbilen körs fram, i hopp om att en comeback på tävlingsbanan stundar.

TW – världens snabbaste snigel, kultfiguren som alltid gjort som hon vill, som tar det i sin egen takt och som sedan en tid skänker glädje åt en annan ryttare. Det finns bara en TW och oj vad många skratt hon skänkt oss.

Woodie – vår sista inköpta B-ponny. Blixtrande snabb och underbart hoppglad på banan men framför allt är det hans snällhet som fångat mitt hjärta. Alltid lugn och följsam i box, hage och transport. Aldrig kinkig eller krånglig i hanteringen. Alltid öronen framåt. Jag kommer att sakna honom den dag han lämnar oss men samtidigt veta att hans nästa ryttare kommer att vara lycklig så länge hen har honom.

Från djupet av mitt hjärta: Tack för allt ni gjort, alla nämnda, ingen glömd. Det har varit ett privilegium att få vara nära er varje dag under så många år.

Gullans era är över.

En ny era är här.

Det är med visst svårmod och tungsinne jag motvilligt accepterar att tiden alltid är en övermäktig motståndare.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är annandag jul och klockan är strax före 11.00 när jag skriver detta. Jag sitter ombord på ett dunkande krösatåg som ska ta mig till först Hässleholm och sedan vidare till Malmö, där jag ska bevaka SHL-matchen mellan Malmö Redhawks och Växjö Lakers. När jag ser hur tåget svishar förbi det grantäta småländska skogslandskapet påminns jag om hur även tiden susar fram helt ohejdat. Det slår mig att det jag håller på att skriva är 2024 års sista spaning till den här bloggen och när jag räknar efter noterar jag att det ni just nu läser är min 325:e fredagstext i följd som Ponnypappan.

När jag tänker tillbaka på mina första inlägg hösten 2018 slår det mig hur extremt mycket som hänt och hur fort det gått, både för mig och min familj, att gå från glada amatörer till att bli erfarna hästmänniskor. I början skrev jag mycket om det nya och ofta obegripliga som en nybliven ponnypappa ställs inför när han väl vågat, tvingats eller av annan anledning tagit steget in i den värld av mystik som inte liknar någon annan. Jag skrev om hur jag gjorde bort mig, hur jag stod (och fortfarande står) absolut lägst i rang, hur totalt absorberad jag blev av hästlivet och hur mycket tid och kraft denna nya livsstil tar i anspråk.

Med mer än sex års distans till den vingliga starten på mitt ponnypappaliv inser jag att jag absolut inte är fullärd, men att det samtidigt känns som att jag haft förmånen att få vara med om allt. Det enda jag kände saknades var en rejäl punktering på lastbilen, men den kunde jag bocka av under förra veckan. Lyckligtvis skedde den inte på E4:an, fullastad och med två hästar i utan upptäcktes en tidig morgon här hemma på gården. Höger bakdäck var lufttomt och bortom räddning, det tog ett par dagar att fixa fram och byta till ett nytt och nu kan jag checka av även denna upplevelse.

Samtidigt tänker jag på att det hela tiden föds nya ponnypappor in i den värld där jag gick all-in 2018. Två år senare, hösten 2020, startade jag Facebookgruppen ”Ponnypappor i Sverige” som nu har hela 1 600 medlemmar och stadigt växer. Där delar vi, ponnyföräldrar av båda könen, friskt med oss av våra blandade erfarenheter, inte sällan med humorn som körsbäret på toppen. Till skillnad från i princip alla andra forum jag besökt använder vi oss enbart av god ton. Vi stöttar, hejar och tröstar. Vi hjälper varandra och tipsar. Aldrig under dessa drygt fyra år har jag eller någon av övriga admins behövt moderera i kommentarsfältet. Bara det är värt en applåd till alla härliga ponnyföräldrar.

Förra veckan hittade jag ett fantastiskt inlägg i Facebookgruppen som kort och gott löd:

Nybliven PP – vad behöver jag särskilt tänka på?

Ett sådant inlägg är förstås en upplagd smashboll för att snabbt få en föreläsning som innehåller alla stadier och scenarier en nybliven ponnyförälder snart kommer att få gå igenom, uppleva och hantera. Jag njuter när jag läser kommentarerna och tipsen eftersom de kommer direkt från hjärtat, utan pekpinnar. Att återge tråden känns som en bra avslutning på 2024.

Gör aldrig fel för då får du skäll, inleder en medlem, följt av leende emojis.

En annan förtydligar snabbt:

Nä. Spelar ingen roll om du gör fel. Får skäll oavsett, följt av fler emojis.

Det kan jag och alla andra i den här rollen skriva under på. Därefter kommer nästa sanningsenliga klassiker:

Livet som ponnypappa kommer lösa två bekymmer för dig – vad du ska göra med tiden och pengarna.

Tidsåtgångsperspektivet illustreras sedan av följande finurliga kommentar:

Lägg en lapp på köksbordet: ”Är i stallet, kommer om tre timmar. Är vi inte hemma om tre timmar så läs lappen igen”

Sedan följer ett tips i all välmening:

Uppgradera körkortet – och se till att njuta av ponnylivet!

Därefter kommer ett lakoniskt konstaterande:

Pengar, bra skor och ingen idé att kosta på rekond av bilen längre.

Sedan, ny klassiker:

Välkommen till BOB:s värld – bära och betala.

Därpå följer ett ekonomiskt råd från en väldigt vis man:

Hellre premium på skor, vantar och mössa än på bil.

Detta kompletteras med följande:

Varma kläder till dig själv. Ungar hävdar ju ändå att de aldrig fryser. Förrän efteråt.

Vad är det man brukar säga? Stor igenkänning. En ponnymamma skyndar till med ett nytt bra tips:

Förvara alltid en liten snackbar i stallet med något att äta och dricka. Det kommer alltid ta mycket längre tid än vad som var tänkt från början.

En annan ponnymamma är snabbt framme och komprimerar flera av ovanstående tips:

Avboka allt. Och ha bra kläder och skor och som tidigare skrevs ha tid och ha snacks i stallet. 1 timme blir ofta 3 till 5 timmar.

Nästa tips handlar om den stora förväntade ökningen av digitala data som följer av att barnen börjar träna och tävla regelbundet. ALLT ska filmas, med publicering på sociala medier som oundviklig följd:

Utökad webblagring är snart en nödvändighet.

Sedan kommer tre tips listade till den nyblivne ponnypappan:

Bra att ha med sig varje dag…

1. Glatt humör, alla andra kommer nästan alltid vara arga över nåt

2. Oömma kläder, alla andra kommer nästan alltid säga att de har fel skor/byxor/jacka på sig för att bära vatten/hö/bajs

3. Oändligt jättestor plånbok, alla andra kommer ALLTID säga att de inte har några pengar

Jag läser allt detta med en stigande inneboende värme. Jag tänker tillbaka på allt ovanstående, att det verkligen är exakt som det beskrivs till punkt och pricka. Bland alla tips, råd och uppmaningar i det här Facebookinlägget är det ändå den enorma uppsidan som dominerar. Det faktum att du, trots att du inte investerar för att få ekonomisk avkastning, ändå köpt en vinstlott när du valt att stötta ditt hästtokiga barn.

Den här kommentaren är en bland många på samma tema och den säger mycket:

Men det viktigaste av allt. Se till att ha kul och njut med ditt barn och ponny, ni kommer få väldigt mycket tid ihop och de kommer vara prövningar. Både med och motgångar. Våga fråga om hjälp i motgång och njut i medgång. För allt slit i mörker och kyla och sena kvällar, det är det värt för att se barnens lycka efter att ha klarat en runda i hoppning eller dressyr, men kan vara så enkla saker som att galoppera själv på en stubbåker. Kort och gott ha kul och njut. Välkommen till ponnypappatiden!

Det är snart 2025. Jag inbillar mig att ett nytt år är en perfekt tid för en förälder att gå från vanlig dödlig till att bli ponnypappa eller ponnymamma. Till alla er och till alla andra säger jag: Gott nytt år – och hjärtligt välkommen in i vår gemenskap! Du som vill hänga med oss i gruppen hittar länk nedan!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hur gör de bästa? Varför får de det svåra att se enkelt ut? Varför har just de blivit bäst när det finns så många andra som vill bli nummer ett?

För mig har intresset för den här typen av frågor tilltagit med stigande ålder. Jag är i dag, som sportjournalist, betydligt mer intresserad av svaret på frågan varför än av svaret på frågan vad.

Henrik von Eckermann har varit världsetta i två och ett halvt års tid. Ingen annan har tidigare lyckats sitta på tronen under en så lång tidsperiod.

Varför har han lyckats?

Och när han väl lyckats bli nummer ett: Hur lyckas han sitta kvar där, månad efter månad och år efter år?

Jag tror att han klarar det därför att han känner till sin egen historia. Den historia många av oss andra som följer ridsporten på avstånd aldrig fullt ut kan känna till. Jag intervjuade Henrik von Eckermann i samband med GCT-tävlingarna på Stockholms stadion i juni. Det är särskilt ett citat som etsat sig fast hos mig och det var när jag frågade honom om hur han kan vara så mentalt stark och lyckas stänga ute allt annat när han tävlar. 

Von Eckermann svarade:

– Jag har hållit på jättelänge och haft jättemycket motgångar och där har jag lyckats hitta en väg hur jag sorterar och blir bättre.

Det speciella med citatet är två ord.

”Jättemycket motgångar”.

Det är speciellt därför att det inte är många idrottare som är bäst i världen som kan säga det. Jag jämför återigen med andra sporter och där handlar det oftast om en väg mot toppen som är kanske inte är helt spikrak men inte långt ifrån. En väg som dessutom är väldigt kort i jämförelse med ridsportens väg. I andra idrotter än ridsport upptäcks din supertalang tidigt, du uppvaktas sedan av agenter, tränare, klubbar och annat inflytelserikt folk som hjälper dig – ja, man kan till och med säga curlar dig – att kombinera din supertalang med bra träning och rätt omgivning och ta dig hela vägen till toppen.

Jag har sagt det förr och säger det igen. Ingen annanstans än i ridsporten lär du dig snabbare hur det känns att nästan aldrig vinna. För att ta dig till toppen i den här sporten måste du gå Abraham Lincolns väg. Lincoln nämns ofta av eftervärlden som en av USA:s största, viktigaste och mest framgångsrika presidenter, men det klart mest intressanta med Lincoln är att alltid resa sig, kämpa vidare och aldrig ge upp. Från det att han förlorade jobbet som advokat 1832 följde 28 år praktiskt taget av idel misslyckanden innan Lincoln till slut, 1860, lyckades bli vald till president och därefter som sin största gärning avskaffade slaveriet.

Ryttare som lyckas är mer eller mindre Lincolns. Att förlora blir tidigt en vardag, men att lära sig vinna genom att se varje motgång som en möjlighet att bli bättre utgör drivet. De är medvetna om att belöningen dröjer, om den ens kommer, och det är på det här sätter Henrik von Eckermann, som han sa, ”lyckats hitta en väg hur jag sorterar och blir bättre”.

Vi har den här veckan nåtts av två besked från världsettan.

Det första var att King Edward gjort sitt sista VM. Han kommer inte till start i Aachen 2026.

Det andra att Henrik helt avbryter inomhussäsongen med King Edward.

Tre utbrytningar i tre raka tävlingar räckte för att han skulle fatta det senare beslutet, t-r-o-t-s att King Edward är i hundraprocentig form, veterinärt sett.

Ett otänkbart beslut i vilken annan sport som helst. Ett halvår utan den magiskt mytomspunne Kingen på de penningstinna tävlingarna i Europa innebär en osäker framtid för Henrik von Eckermann. Det lär kosta en betydande del när det handlar om kommande prispengar och det kan framför allt kosta nummer ett-bindeln han haft runt armen under 2,5 år.

Som sagt: Ett helt otänkbart beslut översatt till vilken annan idrott som helst.

Men för en som har en historia av lincolnska motgångar var det ett självklart beslut, speciellt för en etta som insett att självkritik gör honom bättre.

– Det som har hänt kan jag inte göra ogjort tyvärr. Det jag kan göra är att lära mig av mina misstag och göra det bättre nästa gång.

Det kunde ha sagts av Abraham Lincoln 1850.

Det sades av Henrik von Eckermann i december 2024.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ett återkommande påstående jag som skribent på en regionaltidning fått höra genom åren är detta:

”Ni journalister letar ju bara skit”.

Det har, ska sägas, i de flesta fall kommit från personer som vid tillfället för påståendet varit en aning pressade eller varit föremål för granskning, men ändå.

Det är givetvis ett felaktigt påstående, särskilt inom sportjournalistiken där det mesta handlar om just sport – och sport är som regel någonting vi tycker är kul och i nio fall av tio skriver positivt och passionerat om.

Men visst skriver vi även om det negativa som händer i sportens värld. ”Skit” vet jag däremot inte om jag vill kalla det såvida inte ”skit” är synonymt med kritik eller granskning, vilket det – senaste gången jag kollade i en synonymordbok – inte är.

Även som perifer medarbetare på denna tidning har jag fått höra att det skrivs alldeles för mycket… inte ”skit”, men att vi ”bara skriver negativt”. Jag kan å ena sidan slå fast att det varit en hel del negativt laddade texter under det senaste åren, fast å andra sidan finns det en naturlig förklaring till det. Faktum är att det känts som att hela ridsporten befunnit sig i stabsläge under ett par års tid, den kanske mörkaste tiden i ridsportens historia. Det är klart att det måste rapporteras, det är klart att Helgstrand, blåtungor, trakasserier, övergrepp, piskrapp och vidrigt djurplågeri inte bara måste belysas utan även fördömas, debatteras och analyseras på djupet. Det är mediernas uppdrag. Det är också glasklart att ridsporten inte direkt blomstrat av all negativ publicitet den fått över sig, men det vore fegt och direkt tjänstefel av oss i media att inte kalla en spade för en spade.

Efter alla händelser som skakat om ridsportvärlden undrar jag ibland om vi tappat orienteringen lite grann. Att vår inre syn gått från ljus till först gråzonsdimmig för att senare anta mer och mer mörka ingångsvärden. Att vi knappt upptäcker eller reagerar på positiva ridsportnyheter längre, trots att de fortfarande – vågar jag påstå – utgör en förkrossande majoritet av antalet publicerade texter.

Vi är som bekant inne i en bokstavligt talat mörk tid på året och vad kan då passa bättre än att lyfta fram några positiva nyheter i ljuset?

Det tänker jag göra här och nu och det är framför allt två saker i Ridsportsverige som denna vecka gör mig väldigt glad och som jag tycker förtjänar att highlightas lite extra.

Den första nyheten jag vill pinpointa dök upp i måndags, med rubriken: ”Hästutredningen ber om hjälp”.

Helt fantastiskt initiativ. Jag menar: Vi pratar om en statlig utredning här, där utredaren som redan omges av utvalda experter ändå ber om hjälp – från dig och andra därute som kan sitta inne med kreativa förslag och vettiga åsikter. Det känns som ett unikt grepp, något som definitivt ska tolkas som ett gott betyg till hästfolket. De sitter på kunskap, klokskap och även den sorts milda ”dårskap” som ofta är en tillgång under ett utredningsarbete.

Jag tycker att utredarens initiativ andas dels ödmjukhet inför uppgiften, dels respekt inför de människor som berörs av utredningen. Så sträck på er, skriv ner era kloka åsikter och för dem vidare in i utredningen.

Den andra härligt positiva nyheten nådde oss i går.

Rubriken löd: ”Henrik Ankarcrona får ny roll på riksanläggningarna”.

I texten framgår två viktiga och positiva saker kring vad som ska hända på Strömsholm och Flyinge framöver.

1) Vår exempellöst framgångsrike förbundskapten får titeln ”strategisk rådgivare”.

2) Jens Fredricson byter roll från stallmästare till ”senior rådgivare”.

Jag ser det här som startskottet på någonting nytt, som det första steget i en ny stark satsning med den tydliga avsikten att göra Sverige bättre sportsligt. Det handlar, tror jag, om att se till att vi inte bara är en toppnation i dag utan är med och konkurrerar på världsnivå även om tio, tjugo och trettio år. Jag har genom åren tyvärr sett många exempel på satsningar i andra idrotter som inte fungerat. Där har fel personer satts på fel plats, man har börjat i fel ände istället för att göra ett grundligt förarbete och resultaten har uteblivit.

Vad som händer här och nu?

Jo, två av de kunnigaste, nördigaste och mest respekterade hästmänniskorna vi har blir drivande rådgivare i en ny fräsch satsning. Dessutom i varsin fri roll på mittfältet. Det krävs ingen större analysförmåga för att räkna ut att Jens Fredricson och Henrik Ankarcrona kommer att vara svensk ridsports inofficiella chefsideologer, troligen under lång tid.

Rätt personer på rätt platser.

Det är så man börjar, så man sjösätter en satsning och ger den förutsättningar att lyckas.

Trots att vi även fortsättningsvis kommer att kalla en spade för en spade när vi skriver och trots att den sista svarta rubriken inte är satt får vi inte glömma att det händer massor av positiva saker i svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Något jag tycker är enormt uppfriskande med ridsporten är engagemanget som finns. Känslan är att alla har en åsikt om allt och att alla sitter på någon sorts egen idé om hur sporten kan förändras, utvecklas och ta nästa steg. Som jag kunnat konstatera många gånger genom åren när jag satt ridsporten i relation till andra sporter är att den sticker ut.

När det gäller att komma med åsikter och förslag till förändring vågar jag fastslå att ingen annan sport ens är i närheten av ridsportens anhängare. Det om något andas frisk luft och det skapar ett konstant drag genom hela ridsportens ventilationssystem. Om New York är staden som aldrig sover är ridsporten dess motsvarighet inom idrotten.

En av mina absoluta höjdpunkter under mina år som ridsportälskare var att följa årsstämman i maj 2023. Jag kunde inte slita mig från den digitala sändningen och trots att den (väl?) borde ha slagit någon sorts rekord i möteslängd kändes det aldrig långtråkigt. Åsikterna ven som pilar genom luften under ett världsmästerskap i dart och från distrikt och klubbar vällde 40 motioner in, en fullkomligt otrolig siffra.

Den gången – 2023 – var det en typ av frågor som dominerade stämman, som föregåtts av intensiva sociala medie-diskussioner och som ägnades mer tid än alla andra. Det kändes som att hela mötet hölls till stor del för att föra den sortens frågor ännu högre upp på dagordningen.

Trygghetsfrågorna.

Ett antal obehagliga case hade spätt på kritiken mot förbundet, folket krävde handling och den hårt kritiserade ordföranden Ulf Brömster hade aviserat att han inte ställde upp för omval. Med facit i hand och när jag hade fakta på bordet kunde jag dra slutsatsen att ridsporten alls inte varit dålig på trygghetsfrågor som debattens vågor gjort gällande.

Tvärtom, faktiskt.

Problemet, även i dag, är att Riksidrottsförbundets stadgar inte tillåter den typ av radikala förändringar på området som ridsporten vill driva igenom. Så länge RF begränsar hastigheten till 70 km/h på Idrottens väg tillåts inte Svenska Ridsportförbundet köra om i innerfilen i 120, dessvärre.

Snart är det 2025. Om ett halvår är det dags för nästa stämma och i veckan publicerades samtliga inkomna motioner. Denna gång är de 29 till antalet, fortfarande en grymt imponerande siffra. När jag går igenom motionerna ser jag att dominansen av åtgärder inom trygghetsområdet är borta. Det tolkar jag som ett tecken på att förbundet sköter dessa frågor tydligt och bra, vilket även är intrycket jag fått när jag hört generalsekreteraren Johan Fyrberg och ordföranden Sandra Ruuda uttala sig i media.

I år är det en annan fråga som dominerar.

En verklig ödesfråga.

Den viktigaste frågan av alla, eftersom den är förutsättningen för att alla andra delar i ridsporten ska fungera och utvecklas.

Ekonomin.

I en tid där det sällan hinner passera en vecka i svensk media utan nya konkurshot och nödrop från ridklubbar ser jag ingenting annat än att svensk ridsport är på väg in i ett ödesår.

Det syns i motionerna, där det framför allt är tre som sticker ut, samtliga undertecknade av 16 klubbar i Halland och Småland.

Motionerna gäller 1) Att få en större del av intäkterna från tävlingar, 2) Åtgärder för att öka antalet tävlingsstarter och 3) En mer rättvis fördelning av tävlingar.

Det är ett upprop, ett larm, ett rop på hjälp. Och det handlar knappast om bara dessa 16 klubbar utan, skulle jag tro, om nära nog samtliga klubbar i Sverige. Att ekonomin ligger bakom det minskade antalet starter kan vem som helst räkna ut. Att klubbarna därför vill ha större intäkter för de tävlingar de arrangerar är lika enkelt att förstå, liksom att de önskar att förbundet verkar för att i möjligaste mån undvika tävlingskrockar i kalendern.

Men var ska förbundet få sina pengar ifrån?

Även förbundets kassa blöder och det är troligen anledningen till att vi inte hört en knyst om några stora sportsliga satsningar, trots att svensk ridsport håller världsklass och det sportsligt sett omöjligen kan vara ett bättre läge att satsa och sälja ridsporten än nu.

Tja, om det inte går att dra in pengar får man inrikta sig på att spara pengar. Min uppfattning är att det i alla förbund går alldeles utmärkt att se över sin verksamhet, ställa frågan ”Behöver vi verkligen det här?” och sedan kanske fatta ett beslut om en besparing. Ett alldeles utmärkt tips till förbundet på en rejäl besparing kommer förresten i form av motion D17, undertecknad av Skånes Ridsportförbund.

Där föreslås tydligt och klart att papperstidningen Häst och Ryttare, som ges ut av förbundet, ingår i medlemsavgiften och utkommer fyra gånger per år snarast läggs ned. Skåningarna vill fimpa den och anför som skäl att kostnaden för att ge ut tidningen uppgår till 4,5 miljoner kronor varje år. Stämmer den siffran borde det vara en självklarhet att stoppa distributionen redan nu och kanske låta Häst och Ryttare bli en PDF-tidning som var och en kan ladda ner från förbundets hemsida. De pengarna skulle istället kunna gå till att ge klubbarna en större del av intäktskakan från sina tävlingar.

De goda åren är över.

2025 blir en rysare för svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Skarven november/december – finns det något positivt att plocka fram ur den? Tiden då solen knappt orkar gå upp förrän den börjar gäspa igen och det destruktiva mörkret vinner andelar i vårt psyke. Tiden med ömsom hagar fyllda med gegga, ömsom begynnande tjäle, svinkyla och vattenkärl med centimetertjock is att hantera. Tiden då man tycker synd, inte bara om sina hästar utan även om sig själv. Tiden då man förbannar sina urfäders beslut att vandra ytterligare ett hundratal mil norrut genom de vackrare och varmare delarna av Europa innan de slog ner sina bopålar.

Lyckas man dessutom springa rakt in i en dunderförkylning parallellt med insikten att gårdens nio fyrfotingar struntar fullständigt i det utan kräver samma omvårdnad och kosthållning som tidigare – ja, då är det bara att ge upp, bryta ihop och komma igen.

Någonstans där är jag nu, i slutet av en förkylningstunnel, med bortdomnade fingrar, en hosta levererad som ett brev på posten och en ny väntande dag där solen vägrar bjuda på sig själv bakom de mörka molnen.

Vi behöver ett ljus som lyser upp mörkret och plötsligt slår det mig att det finns ett. I den hopplösa skarven november/december finns det faktiskt någonting som verkligen kan lyfta alla som känner sig som jag. Jag vet inte vem som fattade besluten, om det var en kvinna eller en man, men jag vet att denne någon måste ha vetat vad hen gjorde. Vi talar om världshistoriens mest vältajmade placering av en tävling i kalendern.

Sweden International Horse Show.

Bara namnet räcker. Jag älskar det. Det är vad det låter som. En tävling med internationell storaura som i exakt rätt tid dyker upp och skänker tron och hoppet åter och är för oss vad Batman är för Gotham City. SIHS brakade igång redan i går. Det fortsätter idag, levlar upp på lördag och kulminerar på söndag med H&M Grand Prix – se där, ett annat namn som doftar gott av stortävling.

Det sämsta med SIHS är att jag hittills aldrig varit där. Det ska jag dock försöka ändra på, senast nästa år. Men det absolut bästa med SIHS är att trenden håller i sig: tv är på, tv vill sända och tv sänder. Då vet ni vad vi alla måste göra, vi som vill fortsätta se ridsport i världsklass på tv.

Om du är på plats: Njut, festa, shoppa, lattja, roa dig i den bästa av miljöer!

Om du, som jag, inte är på plats: Titta! TV4, TV4 Play och TV12 sänder under alla tävlingsdagarna och jag räknar till cirka 13 timmas sändning från och med i dag till och med på söndag. Mitt råd till dig: Se ALLT. Se ALLA 13 timmar.

Jag menar: The GOAT är där. Den bäste någonsin tävlar i Sverige för andra och sista gången i år. Han som varit världsetta så länge att vi snart inte kan hålla räkningen. Han är där – titta på honom, på allt han gör och låt dig inspireras. Peder är där, Malin är där, Roffe och Evelina är där, Scott Brash och Olivier med världens mest svårstavade efternamn är där. Se dem alla, se allt de gör.

Glöm heller inte att värma upp med tölt-WC-final, GP-dressyr och internationell fälttävlan. Och när du ändå håller på: bänka dig framför familjematinén också så missar du ingenting. Se allt och tanka in allt ljus du kan i ditt inre. Enligt mina beräkningar kan du leva på det fram till den 21 december klockan 10.19, då allt vänder, dagarna blir ljusare för varje dygn fram till sommarsolståndet i juni.

Det KAN räcka med mellan åtta och nio timmars tv-tittande, men för att vara på den säkra sidan är mitt råd till dig att se ALLT.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.