En av mina favoriter bland unga ryttare är Victoria Jensen. En anledning till att jag tycker det är att hon rider fint och skickligt men samtidigt skonsamt när hon sitter på sina hästar. En annan anledning till att jag gillar Victoria är att hon inte bara tävlar i ridsport utan även i simning. Inte nog med det. Victoria har lyckats med konststycket att tillhöra den absoluta toppen i båda sporterna och har vunnit SM både som ryttare och simmare.

Det är inte det faktum att Victoria är framgångsrik som gör att jag gillar henne utan att hon fortfarande, vid 16 års ålder, satsar på båda sporterna – utan att välja bort någon av dem.

Det Victoria gör är vad forskningen säger att alla barn och ungdomar borde göra för att må och prestera som bäst, både på tävlingsarenan och i skolbänken. Riksidrottsförbundet har så länge jag kan minnas propagerat för mångsidig träning i flera sporter och för att specialisering inte bör ske för tidigt. Studierna pekar nämligen i en och samma riktning. Barn som ägnar sig åt flera idrotter och inte specialiserar sig i för tidig ålder…

…presterar jämnare.

…har färre skador.

…fortsätter att idrotta längre än de som specialiserar sig tidigt på en sport.

Själv valde jag visserligen tidigt att spela och tävla i tennis när jag var ung, men jag höll samtidigt på med precis allt jag kunde, fast i spontanidrottens form: landhockey, fotboll, hockey, längdskidor, volleyboll, friidrott, basket, you name it. Jag och mina kompisar hade alltid någon aktivitet på gång och på den tiden, under mitten och slutet av 1980-talet, behövdes inget tjat från RF om mångsidig träning. Jag tror att de flesta av oss tränade ofta och mångsidigt, eftersom utbudet av stillasittande alternativ var väldigt skralt på den tiden. Att inte idrotta var helt enkelt tråkigt.

Det är 2025 nu, inte 1985. Sämre matvanor, timtals stillasittande framför skärmar och mobiler och den nya curl-normen med skjuts till och från punkt A och B tros, enligt forskare, vara tre orsaker till att barnfetma blivit ett allt större samhällsproblem. Siffror visar att vart fjärde barn mellan sex och nio år lider av övervikt eller fetma. Pandemin, med ett gäng idiotiska beslut riktade mot idrottande barn, fick dessutom förödande effekter för folkhälsan hos unga och det talas till och med om att samhället står i hälsoskuld till en hel generation barn och ungdomar.

Hur får vi in ridsporten i den här ekvationen? Det känns som en sport där många specialiserar sig direkt och en sport som tar extremt mycket tid men där långt ifrån all tid är flås- och motionsträning. Att utöva enbart ridsport är förstås bra, men hur gör vi den mer mångsidig för våra barn?

Jag vill lansera två vägar att gå för den som är intresserad av att hitta ett bra komplement.

Det ena vägen är att kombinera ridsport med friidrott.

Vadå friidrott? Och hur då? Menar du att mitt barn måste bli medlem i en friidrottsklubb?

Inte alls.

Allt ditt barn behöver är en käpphäst, som högst troligt redan finns i barnets ägo.

Jag undrar om vi ens reflekterar över vilken enastående bra aktivitet det är. Ditt barn har visserligen något i sin hand som döpts till något gulligt men det som sker när barnet lägger en timme på att ta sig runt en bana är utövandet av ren friidrott – en av de absolut bästa träningsformerna, alla kategorier.

• Det tränas sprint.

• Det tränas höjdhopp.

• Det tränas längdhopp (vid hopp över käpphästoxrar).

• Det tränas häcklöpning.

Detta har LillyBelle och tusentals andra unga ryttare i Sverige gjort nästan varje dag under många års tid och det är ingenting annat än en hälsoinvestering som kommer att ge enormt mycket frukt. Även Angelo hoppade mycket käpphäst fram tills för några år sedan, men har sedan enbart hållit till på hästryggen.

Men nu har han valt den andra vägen jag tänker lansera. Vi kan kalla den för Victoria Jensens väg, det vill säga att kombinera ridandet med en helt annan sport.

Angelo är en fotbollsnörd. Han kan alla spelare i alla ligor, hur många mål och målpassningar de gjort, vem som tränar vilket lag och hur stora transfersummorna är vid spelarövergångar. Han älskar Östers IF i Sverige och Chelsea i England och spontanspelar fotboll så ofta han kan, vilket är bra ur motionssynpunkt. Nu har Angelo, nyss 15 år fyllda, tagit det hela ett steg längre. På egen hand har han tagit kontakt med fotbollsklubben Vederslöv/Dänningelanda som ligger bara några kilometer från vårt hus. Nu ingår han i deras gemensamma senior- och ungdomslag, tränar tre timmar organiserad fotboll i veckan och har redan hunnit spela två seniormatcher med klubbens B-lag.

Nu är jag inte längre bara ponnypappa. Nu skjutsar och hämtar jag även min son på Dänningevallen och sitter på läktaren och tittar när han har match. Angelo älskar mixen av två sporter och jag älskar att han älskar det. Att även vara fotbollspappa gör mig extra glad.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag blickar ut från hotellrummet i Tavastehus när jag skriver dessa rader. Här, tio mil norr om Helsingfors, befinner jag mig tillsammans min kollega Alexander Jepsen. Vi är ute på tjänsteresa där vårt uppdrag är att punktmarkera Växjö Lakers, som just nu är ute på en tränings- och matchturné i vårt östra grannland. Efter utcheckning tar vi sikte på Åbo, där det väntar en ny match i kväll.

Efter ett uppehåll sedan april och som alltid känns evighetslångt är jag med stormsteg på väg in i hockeybubblan igen och med det föds funderingar kring den lagsport jag älskar mest av alla. Hockeyn är på många sätt hård, brutal och allt annat än hälsosam. Vill du leva ett liv utan avsevärt fler besök hos läkaren än normalt och med en stor risk för bestående men när din karriär är avslutad ska du välja att inte bli hockeyspelare.

Här finns tydliga kopplingar till ridsporten, den allra farligaste av sporter, men det är inte det jag tänker skriva om här utan om själva tävlingsmomenten i båda sporterna. Hockey (och även fotboll, handboll, bandy och de andra stora sporterna) har en stor fördel gentemot ridsporten när det gäller utveckling.

Du får alltid spela.

Mycket.

Utövar du hockey har du tiden på din sida när det gäller tiden du tillbringar på isen, gräset eller i sporthallen.

I hockey får du tid att både göra misstag och tid att reparera dem.

I ridsporten – not so much. Det är kanske det mest anmärkningsvärda med ridsporten om vi trattar ner det i siffror. Jag menar: Säg att du har en start på en tävling tio mil bort som är beräknad till klockan 9.00, den klassiska starttiden för 95 procent av alla ponnytävlingar. Säg att du stiger upp klockan 5.00, reser klockan 6.30 och är framme vid tävlingsarenan klockan 8.00. Sedan startar tävlingen vid nio, ditt barn har startnummer sex och klockan 9.10 är allt över efter att ditt barn ridit under exakt 60 sekunder och råkat peta ner en bom.

Är det något våra yngsta ryttare behöver är det längre effektiv tävlingstid på banan.

Därefter packar ni ihop, äter något i kafeterian, pratar med några vänner och åker hem. Klockan 12.00 är ni hemma och en timme senare har ni packat ut allt, städat ur transporten och gett ponnyn lite extra kärlek som tack för att den ännu en gång ställt upp.

Er tävlingsdag har då pågått i åtta timmar, vilket är 480 minuter.

Ditt barns aktiva tävlingstid uppgår till EN av dessa 480 minuter.

Det motsvarar… 0,2 procent av tävlingsdagen.

Jämför det med en fotbollsmatch där matchtiden varierar från de allra yngsta, som kanske spelar 3×15 minuter och upp till juniorer som kör 2×45 och skillnaden är galaktisk.

Jämförelsen haltar givetvis en aning eftersom det är lätt att tävla under lång tid när du sparkar eller kastar boll eller skjuter på en puck jämfört med att rida en häst. Vi kan såklart inte utsätta våra hästar för hopptävlingar som pågår i 15, 20 minuter per ekipage, men icke desto mindre: är det något våra yngsta ryttare behöver är det längre effektiv tävlingstid på banan.

Jag vet att problemet är identifierat från förbundshåll och att det har en hög prioritet. Att det, sedan ett par år, till exempel är tillåtet med tre stopp istället för bara två i de lägre ponnyklasserna har gjort att många ryttare som annars stannat ut sig fått känna hur det är att lösa problemet på tredje försöket och sedan ta sig i mål.

Det är ett jättestort steg i rätt riktning.

Jag menar: Det finns redan verktyg i tävlingsreglementet som ger varje ryttare chansen att öka sin tävlingstid. Det är bara att använda dem. Det bästa verktyget, och som jag glädjande noterar att alltfler använder, är totalfel.

Istället för den alltid lika bestraffande A:0/A:0, där petet på första, sista eller något annat hinder förbjuder ryttaren att rida vidare är alla som inte stoppat ut sig välkomna att ta sig an en halv minuts omhoppning.

LillyBelle tävlade till exempel i Värnamo i lördags och vårt upplägg i tid betraktat var ungefär som i exemplet ovan.

Det gick inte speciellt bra, tre bommar föll, men hon fick i alla fall rida igenom HELA banan och inte höra en domare vråla ”Avbryt!” efter hinder sex. För hela fyra av de elva startande i klassen blev det mellan 30 och 40 sekunders extra tävlande, tack vare totalfel.

Egentligen skulle jag önska att A:0/A:0 helt ströks från TR till förmån för totalfel.

En ökning från 0,2 till 0,3 procentenheter låter kanske futtigt, men det är samtidigt en ökning med 50 procent.

Egentligen skulle jag önska att A:0/A:0 helt ströks från TR till förmån för totalfel, eftersom jag inte ser hur det utvecklar ryttaren. För att använda hästtermer: A:0/A:0 är en piska medan totalfel också erbjuder en morot.

Jag tycker helt enkelt att totalfel är helrätt.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det gäller att hänga med i svängarna i den här sporten. Det går fort, inte bara på ridbanan. Allt går fort, allt förändras och visst nämnde jag redan i min förra text att tiden susar förbi som ett japanskt snabbtåg.

Angelo är inte längre en liten parvel på sju med glugg mellan tänderna som skumpar fram på en shettis. Nu är han 15, snart 1,80 lång och det känns som att han suger ut det sista ur ponnytiden.

Om några månader fyller LillyBelle 14, hon är visserligen fortfarande i princip lika liten och tunn som hon alltid varit, men även hon går snart in i en brytningstid som ryttare där ponnyåren obönhörligt närmar sig sitt slut.

Medan Angelo redan provat på att både rida och tävla storhäst har LillyBelle i tävlingssammanhang suttit i sadeln enbart på ponnyer.

Fast inte längre.

Det är också en härlig ingrediens i den här sporten: plötsligt dyker det upp en möjlighet lite från ingenstans. Det är min fasta övertygelse att om du vill något med ditt stora intresse och är seriös i ditt utövande kommer du att få oväntade chanser. Då gäller det att våga säga ja och ta risken att misslyckas och det är någonting jag själv ångrar att jag inte gjorde när jag var ung.

Jag var nämligen ganska feg och bekväm i mitt eget idrottsutövande. Tänkte att det räckte att träna två-tre gånger i veckan och ändå komma någonstans med min tennis. Jag var ganska hyfsad men jag hade kunnat bli bättre och definitivt nått längre om jag haft ett annat mindset. Det jag ångrar mest är att jag, som 18-åring, tackade nej till erbjudandet att sommarjobba som tennistränare på Kreta. Flygbiljetterna var redan betalda, jag behövde bara ta emot dem, åka ner, ha ett par lektioner om dagen och bo gratis på en anläggning alldeles vid Medelhavet. Vilka minnen jag missade genom att säga nej.

Där är mina barn min egen motsats. De gillar utmaningar, vill testa nytt och jag har nästan tappat räkningen på alla små uppdrag de fått genom åren. De har ridit till hästar inför försäljning och ridit till små A- och B-ponnyer och förberett dem för sina unga ägare. Särskilt Angelo har fått och tackat ja till förfrågningar om att ta sig an mer svårridna ponnyer och om att tävla storhästar.

Förra veckan fick LillyBelle en sådan chans när Sandra, en bekant, hörde av sig och undrade om LillyBelle var sugen på att rida hennes hoppglada nioåriga sto. Den här gången handlade det inte om en ponny utan om storhäst och i erbjudandet ingick även LillyBelles allra första tävlingsstart på en häst med en mankhöjd på mer än 148 centimeter.

Det var snabba ryck. De hann träna och bekanta sig med varandra vid ett tillfälle innan lördagen kom, med tävlingar i Värnamo. Hinderhöjden var en meter och det var två klasser i en: först en A/A:0 med totalfel men samtidigt i klassen fanns ett integrerat Smålands-DM med inverkansbedömning insprängt. Det är ännu ett kul och spännande grepp, tycker jag, att man kör ihop klasser på det här sättet.

Jag var själv upptagen med jobb på hemmaplan och stod och fotade beachvolleybollspelare medan tävlingen i Värnamo pågick. När jag väl hade tid att ta en titt i Equipe blev jag väldigt stolt.

I den ordinarie klassen såg jag att LillyBelle slutat fyra av 21 startande och fått rosett. Och i den lite glesare DM-klassen noterade jag glatt att hon fått näst högst inverkanspoäng och slutat tvåa – i sin allra första start med storhäst.

Känner jag mig själv rätt hade jag nog inte vågat tacka ja om jag varit en ung ryttare och fått samma chans som LillyBelle.

Min dotter resonerar som tur är inte som jag – och tack vare att hon tog chansen när den dök upp kommer hon för alltid att vara den som kom tvåa i children-DM 2025.

Sensmoralen i den här texten kan väl inte bli tydligare?

Säg ja när läget dyker upp.

Ta chansen.

Annars kommer du att ångra dig.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Att läsa inkomna motioner inför förbundsstämman har blivit ett nytt intresse för mig. Det är imponerande att se hur ridsport engagerar ute i klubbar och distriktsförbund och hur enormt många motioner som väller in. I våras, inför 2025 års stämma, noterade jag särskilt två motioner, båda inlämnade och undertecknade av ett kluster av klubbar.

Syftet med motionerna var flera, men framför allt två:

1. Att öka antalet starter i lägre klasser.

2. Att, som en indirekt följd av punkt 1, öka klubbarnas intäkter.

Det alla kan hålla med om är att det är två extremt viktiga frågor. Det som förvånade mig var när jag sedan lusläste för att se vilka åtgärder som föreslogs i motionerna. En åtgärd som berörde nummer 2 ovan, gick ut på att ändra dagens regelverk och införa fem startande per placering istället för dagens fyra.

Ergo: Klubbarna vill dela ut färre priser och samtidigt verka för att de får fler starter i de lägre klasserna.

Det kan vara en av de största paradoxerna jag någonsin läst. Kan någon rent logiskt tro att vi ryttarföräldrar som månad ut och månad in betalar för kalaset genom anmälningsavgifter, läsk, godis, glass och dagens lunch ska låta våra barn tävla oftare än de redan gör om priserna blir färre?

Alla – från dagisbarn till bankdirektörer – älskar nämligen att vinna priser i alla möjliga sammanhang. Oavsett om du vinner Wimbledons tennisfinal eller spöar vännerna i en tipsrunda och får en rulle Center i pris älskar du känslan av att bli belönad för något du gjort.

Det är priserna i ridsporten jag ska skriva om i dag. Jag tycker nämligen att systemet med att var fjärde ryttare blir placerad och får pris är genialt uträknat. Var fjärde är tillräckligt lite för att priset ska kännas exklusivt men det är ändå tillräckligt mycket för att i princip ingen ryttare som tävlar regelbundet ska gå lottlös över tid. Ett prisskåp och upphängda rosetter på väggen behövs sannerligen i en sport där du nästan bara förlorar.

Som förälder är jag glad över alla priser mina barn vinner och jag känner mig alltid delaktig när jag får äran att tillfälligt ta hand om påsen eller spannen med priser när något av mina barn ska rida ärevarv. Ska jag vara helt ärlig känner jag till och med lite avundsjuka när barnen hämtar ut sina goodiebags i samband med ankomst till ett meeting. Det är lite julklappsöppnarkänsla över det.

Själva priserna är ett härligt kapitel i sig. De varierar, om vi uttrycker det milt. Barnen har vunnit fantastiska tavlor med hästmotiv, uppskattade presentkort och till och med gratis boxuppstallning till nästa års tävling. Schampoo, oljor, foder och andra produkter är också varmt välkomna i stallet liksom borstar, grimmor och hovkratsar.

Likaså blir det tokigt ibland. Jag glömmer aldrig när Angelo, för några år sedan, blev placerad på en tävling och fick en liten hård kartong i pris. Inuti kartongen låg en elektronisk apparat. Det var en MP3-spelare från tiden innan de smarta telefonerna och längst ner i kartongen låg ett A4-ark med tomtar och texten: ”Tack för ett bra år! Vi önskar dig en god jul och ett gott nytt 2006!”. Vi skrattar fortfarande gott åt minnet.

Angelo har även fått chockrosa schabrak och lika chockrosa strumpor i pris, vilket han givetvis inte uppskattat. Ibland behöver vi bli påminda om att det faktiskt även finns killar i den i övrigt totalt tjejdominerade ponnysporten och att – vild gissning – rosa oftast inte är deras favoritfärg och därmed en färg som bör undvikas på prisbord.

Men om jag nu får skoja till det lite och tänka enbart egoistiskt ställer jag den här frågan:

Vilket är det ultimata priset för ens barn att vinna under en ponnytävling – för en förälder?

Fram till i lördags hade jag inte ens tänkt på frågan.

Nu har jag svaret på den.

Helgen bjöd nämligen på den tävling som för alltid kommer att ha en stor plats i mitt hjärta: Karl Oskar Cup på hemmaplan. Det var där det började 2019, Angelos och LillyBelles överlägset största tävling och mål. Det var där de erövrade sina allra första plaketter, utformade som gyllene hästskor, och där de fick ta emot sina livs allra första goodiebags. Det var under Karl Oskar deras kärlek till ridsporten fördjupades och cementerades och därför kommer vi alltid att älska cupen lite extra.

Under årets cup var både LillyBelle och Angelo lite av veteraner (vart tog alla år vägen!?) och trivdes under de tre soliga dagarna i Bergunda. Under lördagen fick LillyBelle veta att hon var en av tre som vunnit ett pris. Det handlade inte om något hon vunnit på hästryggen utan om att hon skrivit en bra motivering till ett pris, men ändå: hon hade vunnit en tävling och skulle få ett pris.

Fram klev hon tillsammans med två andra lyckliga vinnare samt maskoten Lacke från Växjö Lakers, som gästspelade under Karl Oskar Cup. Via en av sina sponsorer hade Lakers arrangerat tävlingen och fastnat för LillyBelles motivering, i vilken hon hyllat Malin som den klippa hon är.

LillyBelle och de andra fick varsitt presentkort av maskoten, men när hon såg vad presentkortet skulle användas till verkade hon mer neutral och frågade än överlycklig och stolt. När jag tittade på vinsten förstod jag att LillyBelle inte förstod vad hon vunnit. Själv hade jag svårt att hålla tillbaka en knuten näve och ett högt jubel.

Vad hon vunnit?

Jo, en lyxrekond av lastbilen hos en av Växjös bilverkstäder och till ett värde av 4000 kronor.

Är det någonting som vi i hästsekten inte direkt förknippas med är det pedantskötta bilar, vilket i praktiken är en omöjlighet med alla hundratals saker som packas in och ut ur dem hela tiden. I en normal svensk ”ridsportbil” är det nog mer regel än undantag att hitta tydliga spår av innehållet i hösäckar och mashspannar, go to-kaffemuggar och papper från det senaste snabbstoppet vid macken eller hamburgerrestaurangen.

I sju år har jag längtat efter att ersätta dammsugaren och putsdukarna med en riktig äkta lyxig rekond.

Nu blir det av – tack vare det ultimata föräldrapriset. Jag känner faktiskt att vi är värda det. Tack för det, LillyBelle!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ett tag, när mina ögonbryn ännu en gång höjdes i oväntad förvåning i Facebooks kommentarfält, kände jag mig frestad att skriva om Noomi Skobe Roséns fantastiskt välformulerade och hudnära inlägg som – obegripligt nog – ledde till en skur av HELT onödiga pekpinnar från vuxna som verkligen inte KAN hålla sig.

Men det ska jag inte göra.

Jag ska heller inte skriva om den tumregel som borde utgöra moralisk kompass för alla som kommenterar på Facebook, nämligen denna: 99 gånger av 100 där du tänker tanken att offentligt kritisera en person du inte känner för dens åsikter är det rätta att göra att INTE göra det.

Jag ska inte vara negativ i dag.

Jag ska vara allt annat än negativ.

Under söndagen i Mölndal led jag inte bara med Noomi Skobe Rosén. Dagen skänkte även en händelse som fick mig att tänka drygt 45 år tillbaka i tiden, till den 22 februari 1980 i Lake Placid. Jag skulle fylla åtta och ni tror mig kanske inte, men det jag talar om är faktiskt mitt allra första idrottsminne.

Miracle on ice.

Framför teven fick lilla jag se ett gäng amerikanska amatörer och collegekillar besegra den oslagbara röda sovjetiska hockeymaskinen med 4–3 och senare vinna OS-guld på hemmaplan.

Bedriften är än i dag ansedd som en av de största överraskningarna, om inte den allra största, i idrottshistorien och den har fått mig att älska hockey och helt säkert även påverkat mitt yrkesval.

Jag älskar skrällar. Jag älskar de gånger det inte går som experterna trott. Älskar när någon helt okänd kliver fram, överraskar allt och alla och får ställa sig överst på prispallen. Skrällar är lätta att älska, eftersom de i princip aldrig inträffar. Sedan Miracle on ice har jag nämligen inte upplevt någonting som riktigt är i närheten av vad de amerikanska collegekillarna lyckades med.

Jag har sett Grekland helt oväntat vinna fotbolls-EM 2004, men även greker spelar fotboll på hög internationell nivå.

Jag har sett Leicester fullkomligt överraskande vinna Premier League 2016, men deras lag hade ändå miljardbudget.

Jag har såklart även sett den ytterst mediokre Steven Bradbury vinna OS-guld i skridsko 2002, men ingen idrottare i världshistorien har haft mer tur än australiern (alla hans motståndare ramlade i sista kurvan i såväl semifinal som final).

Sedan jag kom in i ridsporten som ponnypappa och regelbundet började bevaka banhoppning som journalist har jag givetvis fantiserat och drömt om att någon gång få uppleva en riktigt underbar skräll även på en ridbana.

Framför mig i drömmarna har jag sett en helt okänd bondpojk eller bondtjej som kommer från ingenstans och rider hem ett guld på en häst som heter Brunte, Gamle Svarten eller liknande.

Någon bondtjej var det inte och hästen hette inte Brunte, men nu har jag sett det. Nu har jag sett en riktig och äkta ridsportskräll.

Att den skulle komma på trivsamma Åbytravet i ett ponny-SM hade jag ingen aning om, men det gjorde den.

Skrällen kom dessutom i SM-tävlingarnas allra sista klass, D-ponnyklassen, och dessutom efter att jag och övrig publik fram till dess fått se favoritsegrar i både children, B-ponny och C-ponny, där samtliga SM-vinnare från torsdagens inverkan pallat för trycket och ridit hem dubbla guldmedaljer.

När D-ponnyklassen ska avgöras står sex ekipage på dubbla nollor inför den tredje och avgörande finalomgången. Först ut av de felfria är Alice Hammarlund.

Alice vem?

Genom Malin har jag halvtimmen tidigare fått reda på att det handlar om en tjej som knappt tävlat, som i princip gått direkt från ridskolan och ut på tävlingsbanan.

Hög wowfaktor, tänker jag redan där.

Wowfaktorn blir ännu högre när jag ser en ung ryttare som lugnt och behärskat tar sin häst i mål utan fel.

Tre nollor och Alice Hammarlund är klar för omhoppning om medaljerna, tänker jag.

För inte finns det väl på kartan att de fem efterföljande ryttarna ska misslyckas med att passera mållinjen felfritt?

Jo, det finns på kartan.

En efter en faller bort i guldstriden och när sista ryttaren river är saken klar.

Alice Hammarlund är svensk mästare.

Jag tar mig snabbt ner till innerplan, får syn på hennes tränare Raul Elfström trycker på inspelningsfunktionen på min telefon.

Elfström bekräftar uppgifterna jag fått.

För 15 månader sedan var Alice Hammarlund ridskoleryttare. Då var hon glad om hon klarade fem hinder i Lätt E eller Lätt D med en ridskoleponny, säger Elfström.

Nu står hon här på Åbytravet med chockad uppsyn och guldmedalj runt halsen förstår nog inte riktigt vad hon ställt till med.

När jag frågar henne vem Alice Hammarlund är svarar hon:

– En person med otroligt mycket vilja. Jag har alltid, i hela mitt liv, velat komma till den här nivån. Jag är en riktig tävlingsperson och började tävla intensivt för drygt ett år sedan. 

Det lyser om henne.

Hon har gjort det ingen, särskilt inte hon själv, trodde var möjligt.

Hon har också svarat för det senaste bidraget till min samling av skrällar och jag vet precis vad jag ska döpa den till.

Miraklet på fiber.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är faktiskt redan augusti och varje år slås jag, och säkert även du, av hur fort allt gått. Känslan är att man knappt sluppit gå ut och slå hål på de sista isbelagda vattenkärlen i hagarna förrän det är dags att förbereda sig för en ny vintersäsong.

Den korta varma period som råkar passera däremellan kallas sommar och det gäller att spela ut alla kort man har på handen för att få shortsens och solkrämens årstid så meningsfull och njutbar som möjligt. Där löser ändå ridsporten många problem med alla tävlingar, såväl endagarstävlingar som fyradagarsmeetings. Att tävla motsvarar – får man säga – att semestra på olika ställen i Sverige eller utomlands.

Men det kan också kännas skönt att bara släppa hästarna ett tag, komma iväg, göra någonting helt annat och skapa minnen som inte har med stora fascinerande djur att göra. När jag såg spelschemat till årets Fotbollsallsvenska fick jag en lysande idé. Jag noterade att Östers IF, som äntligen är tillbaka i allsvenskan efter tolv evighetslånga år, hade bortamatch mot AIK på ett så förstklassigt datum som den 27 juli. Jag är själv rätt dåligt uppdaterad på fotboll och mitt intresse för sporten kan inte på något sätt jämföras med mitt intresse för hockey eller ridsport.

Men Angelo älskar fotboll. Han vet allt om varenda bra spelare i världen och bland många lag han gillar finns det ett han älskar: Östers IF.

Därför satte vi oss för en vecka sedan på tåget upp till kungliga huvudstaden. När jag för drygt en månad sedan bokade biljetterna slog det mig att Angelo faktiskt aldrig varit i Stockholm. Det har han nu och jag passade på att vara hans guide. Med stort intresse lotsade jag honom genom de klassiska platserna: Kungsträdgården, Slottet, Gamla Stan, Djurgården, Sergels Torg, Åhléns, NK – ja, allt. Sedan tillbringade vi ytterligare två dagar i Tullinge hos min syster med familj. Bad i Mälaren, kubbspel, sällskapsspel, shoppning, god mat. Det kändes märkligt men ändå nyttigt att göra en massa saker utan att ha hästar att tänka på och ta hand om. Crescendot skedde på söndagen då vi närmast andaktsfullt slog oss ner på varsin stol på Strawberry Arena, svensk fotbolls katedral.

– Är det verkligen här hopptävlingarna är på hösten? undrade Angelo förvånat medan 22 spelare spelade 0–0 på den finklippta gräsmattan.

Jag kunde bara hålla med.

Ett par timmar efter att domaren blåste i visselpipan för sista gången rullade vi hemåt längs rälsen på södra stambanan. Sedan dess har Angelo mer eller mindre bara ridit några gånger och packat om sina väskor. I onsdags morse åkte hela familjen minus mig till SM-veckan på Åbytravet i Mölndal.

När detta skrivs pågår SM för fullt och för min del väntar också en resa västerut. På söndag har jag nämligen fått äran och förtroendet att bevaka SM-finalerna för ponny och children här på Tidningen Ridsport.

Klart att jag längtar. Stockholm var bra och det kändes skönt att för en gångs skull inte behöva ställa klockan på strax före 06.00 och veta att hästfrukost väntar, men samtidigt: hästtävlingar är bokstavligt talat livet för alla i vår familj och sommaren är kort.

De senaste dagarna har jag skött ruljansen på hemmaplan men jag har inte varit ensam. Jag har heller inte bara haft sällskap av åtta hästar, två kaniner och två marsvin. Nej, jag är även högste ansvarig för sju hundar. Måndagen efter midsommar nedkom nämligen vår snart sexåriga jack russell-tik Doris med inte mindre än sex valpar: Hjördis, Daisy, Bruno, Rufus, Gertrud och Dixie.

Det finns mycket som är sött och gulligt i den här världen, men ingenting är sötare eller gulligare än en hundvalp.

Att ta hand om denna sötchock till valpkull är ett nöje utöver det vanliga. Ta bara en titt på bilderna så förstår ni vad lycka är.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag fastnade framför ett Facebookinlägg i veckan, som jag fann väldigt intressant. Det var skrivet av en ponnyförälder och rubriken var ”Alltid retar det någon”. Ponnyföräldern satte fingret på något hon och många andra stör sig på inom ridsporten.

Egentligen handlar inlägget om den klassiska Jantelagen: ”Du ska inte tro att du är något”. Om missunnsamheten, avunden och andra lika klassiska som mindre bra egenskaper vi människor går omkring och bär på.

Bland många välfunna formuleringar i inlägget fastnade jag speciellt för en. Den handlade om själva essensen i begreppet idrott.

Om att tävla.

Och – framför allt – om att vinna.

Så här klokt skrev ponnyföräldern om det:

”I vår familj är tävling en del av livet. “Roligt har man när man vinner” är ett uttryck som passar oss ganska bra. Inte för att vi inte har roligt annars – men för att vi älskar tävlingsmomentet. Vi gillar att sätta mål, att jobba hårt och att se resultat. Att prestera ger oss glädje, och vi står för det

Men det många inte förstår är att “vinna” inte alltid betyder att komma först. Ibland är en vinst att klara en bana som kändes omöjlig för några veckor sen. Ibland är det att hästen vågar ta ett språng den tidigare vägrat, att inte ge upp, eller att lyckas behålla fokus när nerverna skriker.

Men när det går bra – när resultaten kommer, när glädjen sprudlar – då retar det alltid någon. Det verkar nästan vara oundvikligt.

Men vet ni vad? Det får det vara värt. För vi vet vad vi har lagt ner. Vi vet hur många tidiga mornar, sena kvällar, tårar, skratt och slit som ligger bakom varje start, varje framgång. Oändliga antal träningar som både går bra och dåligt.”

Jag tittade i reaktions- och kommentarfälten. Nästan 500 lajks. Nästan 20 delningar. Och bland de nästan 100 kommentarerna syntes enbart medhåll och tummar upp.

Den som idrottar gillar att vinna.

Är det verkligen svårt att förstå?

Och att den som tävlar till häst älskar att vinna – det borde vara ännu enklare att förstå.

Jag menar: Du vinner ju nästan aldrig i ridsport.

Ta Henrik von Eckermann som ett exempel. Han är den i särklass mest långvarige världsettan ridsportvärlden skådat med sina 33 raka månader på tronen. Ingen har över tid presterat lika bra och lika länge som han.

Men hur ser hans facit ut?

Jo, en titt i FEI:s databas ger vid handen att HvE sedan 2010 startat i 3402 internationella tävlingar.

Hur många gånger av dessa har han kunnat fira en seger, tror ni?

Svaret: 189.

Vinstprocenten: 5,5.

På 100 starter har världens bästa genom tiderna inte ens vunnit sex av dem i genomsnitt.

Det är helt otroliga siffror och därför säger jag: Vinn så länge du orkar och kan!

Jag brukar i de här sammanhangen tänka på den före detta hockeyspelaren Richard Gynge. Han var inte bra på allt men han var bra på en sak: att göra mål. Richard Gynge gjorde ofta mål och det jag förundrades över var hur barnsligt glad han blev efter varje mål han gjorde. Han skrek, jublade, kastade sig, skrek igen och betedde sig alltid som att han gjort sitt första mål i karriären.

För några år sedan, när Richard passerat 35 år, frågade jag honom hur han fortfarande kan bli så barnsligt glad när han gör mål.

Hans svar sa allt:

– Det gäller att passa på. Du vet aldrig om det är ditt sista mål.

När jag idrottade älskade jag att tävla och att vinna, i mitt fall på tennisbanan. Lika glad som jag var när jag vann, lika nedslagen och besviken var jag när jag förlorade. Efter någon timme gick det över och det var fokus på nästa match som gällde. Det var en oerhört rolig tid. Givande och utvecklande på så många plan.

Som förälder känner jag igen mig när jag ser mina barns kärlek till tävling och glädjen när de får till en fullträff och vinner – eller sätter den där nollan de kämpat för under lång tid.

Och även de gånger någon i ditt ”team” inte vinner finns det andra som gör det. Och varför inte glädjas med dem, dela deras glädje? Att se en ung ryttare som vunnit är att se sann lycka och jag vet inte med dig, men själv har jag svårt att inte drabbas och ryckas med.

Vi hade ett fint meeting i Aneby i helgen, där LillyBelle bland annat vann en klass med Rosie. Att se dem fara iväg i ärevarvets lyckorus går direkt in i själen. Men minst lika glada var vi när en annan ryttare gjorde någonting hon aldrig tidigare lyckats med. Det handlar om en ryttare vi känner, har följt under flera år och unnar all framgång: Nelly Perrin från Vaggeryd-Skillingaryds Ridklubb.

Många gånger har Nelly ställts mot både LillyBelle och Angelo, fast då har det handlat om Lätt B och Lätt A.

Den här söndagen sitter Nelly på D-ponnyn Oatfield Black Magic, en häst hon bara haft i tre månader men lyckats väldigt bra med.

Nu handlar det om Medelsvår A, om högsta nivån.

Det är sista dagen och därmed sista chansen för Nelly att kvala in till SM kommande vecka.

Det är allt eller inget, glädje eller besvikelse – det är allt vackert och allt grymt som idrotten erbjuder i ett och samma paket.

Vi följer Nelly med enorm spänning. Vi hejar, biter på naglarna och tourettes-lyfter på fötterna när hon klarar hinder efter hinder.

Max åtta fel får hon ha.

När det är två hinder kvar och Nelly är felfri säger Angelo:

– Nu räcker det att hon hoppar de två sista så är hon klar.

Nelly river näst sista.

Sedan rider hon mot sista – och klarar.

Hon är inte bara SM-klar. Hon vinner dessutom hela klassen, i konkurrens av flera ryttare i den absoluta Sverigeeliten.

Det är inte bara vi som jublar. Nästan hela anläggningen tycks klappa eller ropa efter målgång. Lyckan är vacker och total. Nelly gråter av lycka. Hennes mamma, pappa och tränare gråter. Malin gråter och hade jag – som inte kan gråta – kunnat gråta hade jag gråtit.

Att tävla är underbart.

Att vinna är underbart.

Att se någon göra någonting hen tidigare aldrig varit i närheten av – det är magiskt.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

”Ja, man lider ju med Norge…”

Så inledde SVT:s Maria Wallberg intervjun med Henrik Ankarcrona direkt efter att det stod klart att Sverige, på Norges bekostnad, som tionde och sista nation blev klart för dagens final i laghoppning.

Ni som lyssnade på Ankarcronas svar noterade säkert att han inte med ett ord nämnde Norge.

Anledningen är enkel.

Han skiter i hur det går för Norge.

Det gör nämligen de flesta av oss.

När det är mästerskap hejar vi på vårt land och struntar i alla andra länder.

Men tjatet om hur synd det plötsligt var om Norge efter att Oda Charlotte Lyngvaer noterat 16 fel är det enda malplacerade SVT i allmänhet och Maria Wallberg i synnerhet svarat för under årets europamästerskap.

Bortsett från Norgetjatet har jag njutit av varje sekund. Maria Wallberg är ett superproffs och tillsammans med parhästen Lotta Björe förmedlar SVT-duon en närhet och känsla som om de satt bredvid mig i tv-soffan. Wallberg ställer rätt frågor, är exceptionellt bra på att intervjua snabbt och rappt på engelska och lyckas föredömligt snabbt hitta rätt personer att intervjua.

Björe varvar knastertorra analyser med mer känslobaserat beröm och håller sig alltid till ämnet. Trots Norgefadäsen ger jag SVT en solklar femma i betyg så här långt in i EM och jag hyser ingen oro över att dina och mina public service-pengar inte ska fortsätta att leverera på samma top notch-nivå.

Om jag nu fokuserar på det sportsliga och på Sverige (som jag tycker att man ska göra) är detta mästerskap det utan tvekan mest intressanta jag sett hittills. Precis som jag skrev på denna plats i samband med att Ankarcrona presenterade EM-truppen har Sverige, om inte mirakel sker, ingenting med medaljracet att göra. De senaste sju-åtta mästerskapen har den mest intressanta frågan annars varit:

Blir det guld – eller kanske ett silver?

Det är inte frågan den här gången. Den här gången är det intressanta att se hur den oerfarna mästerskapstruppen tar sig an EM.

Jag kan efter två tävlingsdagar slå fast det jag på förhand anade och hoppades. Wilma Hellström har tagit tag i det, blivit det ankare hon ska vara och visat exakt var ett EM-skåp ska stå. Det handlar inte bara om att hon är dubbelnolla och faktiskt, med en Cicci i uppenbar toppform, kan bråka om en fin slutplacering individuellt. Wilma utstrålar hela paketet. Hon bubblar av glädje och självförtroende och visar tydligt att hon är den av de fem som redan har ett EM-guldmedalj i lag hemma i prisskåpet. Om ett hopplag kunde ha en lagkapten hade Wilma varit given. Hon rider enastående vackert, hon gör det bra, hon hanterar media med bravur och visar tydligt att hennes plan är att bli den nästa stora världsryttaren i Sverige. Det lyser om henne.

Lika intressant som det varit att studera Wilma Hellströms självförtroende, minst lika intressant har det varit att studera hur de andra tvingats jobba med det som sitter mellan öronen. Man kan slarvigt påstå att Erika Lickhammer-van Helmond, Amanda Landeblad och Petronella Andersson svarade för varsin dålig ritt under den inledande onsdagen.

Det handlade inte om det.

Det handlade inte om hur bra det var.

Det var uppenbart att det handlade om den sorts nervositet som drabbar alla debutanter, oavsett nivå.

Första gången är oftast svårast – ja, till och med alldeles för svår – men den är oftast också mest lärorik.

Ibland kan den leda till en blixtrande snabb revansch och det var exakt vad vi fick se när Erika gick ut som första ryttare i det svenska laget på torsdagen. Borta var nervositeten, orytmen och de skoningslösa hjärnspökena. Nu red hon som hon brukar och lotsade sin Come Tessa i mål utan ett enda fel. Hon gjorde det i EM. I sitt första mästerskap. Det är otroligt bra gjort.

Om ni vill se en intervju som är en enda stor glädjerusig utandningslättnad ska ni se Maria Wallbergs med Erika Lickhammer-van Helmond. Öppenhjärtigt medgav hon hur tufft det varit på onsdagen och hur hon sedan hittat rätt. Flera gånger återkom hon till vad som gjorde henne mest glad och nöjd.

Att hjälpa laget.

Att hjälpa laget är en osjälvisk lagidrottares största dröm och Erikas nolla hjälpte laget till tionde plats.

En som inte var med i laget men som däremot, tillsammans med Erika och Wilma, är klar för den individuella finalen är Angelie von Essen. Hon har också visat hur man tackar för ett förtroende.

I dag skulle det inte förvåna mig om det är Amanda Landeblads eller Petronella Anderssons tur att skaka av sina hjärnspöken och slå till. Jag tror att båda går ut med en obeskrivlig lust att ta revansch på sig själva samtidigt som de vet att de inte har mycket att förlora och tillåts chansa. Det är så man bygger lag, hjälper laget och skapar laganda och framgång över tid.

Att ingen av de fyra stora giganterna finns med i årets blågula trupp har gjort att vi ser årets EM ur ett högintressant ”B-gruppsperspektiv”. Det är vi inte vana vid, bortskämda som vi är med att Sverige står på noll fel efter både första och andra dagen. Men tvärtom kan det, tror jag, vara nyttigt att se hur svårt det verkligen är att bli ett av världens bästa lag.

Nu stannade vi på 23,93 fel.

Det räckte till en tiondeplats – som faktiskt kändes som ett litet guld.

Tack för det, Norge, förresten!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

”Heja pappa!”
”Heja pappa!”

Först efter att jag hört kommentaren två gånger hajar jag till. Jag vrider huvudet 45 grader åt vänster och ser en liten pojke klappa i händerna och tjuta av glädje. Jag bedömer hans ålder till fyra, möjligen fem.

Jag står med kameran i hand på Lars Hedin-läktaren och inser att jag just knäppt en bildserie på pojkens pappa. Jag inser att pojkens namn måste vara Noah von Eckermann (eller möjligen Sprunger) och jag förstår att han är glad under den molnfria himlen på Falsterbonäset.

När hans pappa passerar mållinjen jublar Noah och alla andra.

Henrik von Eckermann går upp i ledningen i torsdagens avslutande 1,45-hoppning och kröner en redan enastående tävlingsdag. Med Glamour Girl leder han länge och blir till slut tvåa efter brasilianaren med ridsportvärldens längsta (?) namn: Joao Victor Castro Aguiar Gomes De Lima. Timmarna tidigare har von Eckermann vunnit 1,50-hoppningen i Grand Prix-kvalet. Då sittandes i en sadel som tillhör Steely Dan, en nioårig valack jag omedelbart fattade tycke för.

Henrik von Eckermann tävlar i Falsterbo Horse Show och det är han inte ensam om i den täta världstoppen. Att hela sex av planetens tio just nu bästa ryttare samlas här är någonting vi ska vara otroligt tacksamma för. Frukten av de senaste sju åtta åren av svenska framgångar gör att vi har två svenska ryttare vars popularitet är i en klass för sig. Populariteten når inte Björn Borgs eller Ingemar Stenmarks magnitud. Borg och Stenis fick, klyschigt uttryckt, en hel nation att stanna upp.

Det kan man inte påstå att Henrik von Eckermann och Peder Fredricson gör (med möjligt undantag för OS-omhoppningen 2021) men när de tävlar i Sverige får de arenapubliken att först gå bananas, sedan bli knäpptyst och slutligen antingen sucka (vid ett pet) eller tokjubla (vid en målgång med noll fel). Inga andra ryttare lyckas som Henrik och Peder hypnotisera en svensk publik och att få se det live, under en av sommarens vackraste eftermiddagar, är viktigt för hela vår sport.

Det var annars med viss oro jag körde de 23 milen ner till Skåne under onsdagen. När jag tog av från E6:an och in på den klassiska riksväg 100-sträckan ut mot Skanör och Falsterbo växte oron. Det är mitt åttonde raka år jag besöker Falsterbo Horse Show och jag vet vad som alltid väntar när man tar av från E6 till 100.

Man får vänta. Länge. Ofta jobbigt länge. Så länge att jag betraktar en bilkö, mindre än en kilometer lång, som relativt kort. Så är det bara.

Den här gången är det annorlunda. Vad är alla andra? tänker jag när jag inser att problemet inte är att jag på sin höjd kan gå från noll till tio kilometer i timmen och krypköra i kön. Problemet är att det inte finns någon kö över huvud taget. Att kunna hålla maximal lagstadgad hastighet på väg 100-sträckan är någonting helt nytt för mig och med det följer frågor:

Blir årets Falsterbo ett fiasko efter allt som hänt? Har delar av ridsportfolket gjort allvar av sina hot om att bojkotta årets upplaga?

Själv tycker jag att Al Shira’aa-beslutet långt ifrån var det mest genomtänkta jag upplevt, men det var å andra sidan inte de hat och hot som riktades mot de inblandade heller. Jag har för länge sedan vänt blad och gått vidare. Det jag ser i Falsterbo är nämligen unikt, inte bara för ridsporten. Ingen annan sport erbjuder en mötesplats för en hel sport under nio av årets bästa dagar, där alla skolbarn har sommarlov och de allra flesta vuxna har semester. Det närmaste jag kommer i jämförelse är Båstads tennisvecka, men där handlar det om en ynka tävling – och enbart för vuxna. I Falsterbo kan inte bara Henrik von Eckermann och Peder Fredricson vara med. Även för Kalle, 9, och Lisa, 10, finns klasser att drömma om, kvala till och delta i, inför en generöst jublande storpublik.

Falsterbo är den klart största samlande kraften i Ridsportsverige och lyckligtvis visade det sig att jag inte hade fog för min oro. Efter att jag frågat runt har jag fått reda på att utställningsmontrarna visserligen är något färre än i fjol, men att det i flera fall beror på att det är dåliga tider i Sverige och att vissa helt enkelt inte har råd att ställa ut.

Folkvimlet i övrigt talar sitt tydliga språk. Jag njöt när jag satt på en fullkomligt fullspäckad arena och följde den alltid lika spännande och underhållande huntingen, där bland andra LillyBelles terrängtränare Esmeralda Gyllensvärd deltog med bravur. Jag har för första gången lärt mig att uppskatta trängseln och köerna som Falsterbo erbjuder.

Det är en mötesplats och en samlande kraft, utan vilken svensk ridsport skulle må väldigt mycket sämre. Därför njuter jag lite extra när jag tänker på Noah von Eckermanns oförställda glädje bredvid den internationella hoppbanan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

En 15 000 tecken lång text om svensk friidrotts sportchef Mikaela Wieslander var det sista jag gjorde. Sedan loggade jag ut – och det dröjer innan jag loggar in igen. Sedan i fredags har jag varit ordinarie schemaledig och sedan i måndags är jag officiellt inne på den första av totalt sex raka semesterveckor. Ja, jag är en sån som lyckas bygga upp ett berg av gammal komp och ännu äldre semester men sedan har begränsad talang när det gäller att kapa det där ständigt växande berget.

Därför antar mina somrar sedan ett par år mer konturerna av barndomens sommarlov än rättvist planerade semestrar där man fått ge och ta i förhållande till kollegornas önskemål. Om ditt berg bara är tillräckligt högt låter din chef dig gärna få en gräddfil och given förtur när du kommer med just dina önskemål, har jag märkt. En liten kul lärdom.

Jaha, en ny sommar är plötsligt här. Jag tycker ärligt talat att den förra precis tog slut. Är det verkligen ett helt år sedan Börjes Cup i Tingsryd? Ja, det är det och det är mer än så, eftersom årets cup redan är över och jag inledde min ledighet med att besöka samtliga cupdagar. Där fick jag se LillyBelle och Rosie vinna omgång 1, komma tvåa i omgång 2, vinna meetingpriset och slutligen satsa allt i en final där satsningen inte höll.

Och Falsterbo Horse Show sen.

Falsterbo 2024 känns… kanske, fem sex månader bort i upplevd tid. I morgon drar 2025 års upplaga igång. Vad hände? Vad händer? Kan någon stoppa tiden? Det känns som att den springer fram i ett tempo jag inte ens är i närheten av att matcha. ”Vänta på mig!” vill jag skrika.

I de lägena vet jag att det finns ett motmedel, ett sätt att få tiden att gå långsammare. Nämligen att fylla den med så mycket som möjligt och sträva efter att, när det är möjligt, i-n-t-e göra samma saker dag efter dag. Att bryta mönster och skaffa nya sinnesintryck är det bästa receptet för att sakta ner tiden och det bästa exemplet på det är att åka iväg på en veckolång resa. Känslan när man lägger sig på kudden för att sova efter den första dagen är magisk. Då känns det som att det gått två, tre dagar istället för en. Att man faktiskt lyckats stoppa tiden. Men glädjen är kortvarig. Redan dag två sliter tiden sig loss och snart är resan slut, men återigen: bryter du mönstret från vardagen lyckas du i alla fall tillfälligt sinka tiden.

Nu befinner jag mig som sagt bara i vecka 1 av 6 men hittills har jag lyckats rätt bra. I tisdags drog hela familjen till Göteborg och en lång härlig dag på Liseberg som aldrig ville ta slut men ändå gjorde det på ett hotell i Mölndal.

Skön känsla. Vi blåste tiden på lite tid.

På hemvägen blev det både stopp för shoppning och mat och när kvällen kom såg jag ännu en möjlighet att sakta ner och njuta. Då rodde jag och Angelo ut i vår båt på en vykortsvacker sjö och kastade förväntansfullt iväg våra spinnare. Vi fick upp och släppte tillbaka sex abborrar – jag en, Angelo fem – och en styv timme upplevdes som tre eller fyra.

Där blåste vi tiden på ytterligare lite tid.

När jag skriver detta är det torsdag. Då har vi kört igång med det första av flera projekt här på gården. Taket och skelettet fixade vi i våras. Nu går vi in på etapp två när det gäller bygget av två nya uteboxar. Tillsammans med Angelo och Malin har jag sett till att vi kommit ett gott stycke på vägen. Såg, vattenpass och skruvdragare är underbara verktyg för att få tiden att växla ner från femmans till åtminstone treans växel. Vi lyckas blåsa tiden på lite tid igen. Det är så det känns just nu och det känns rätt bra.

Samtidigt är jag plågsamt medveten om att allt är en illusion; snart står jag mitt i vecka sex och undrar vart tiden tog vägen. Tiden vinner alltid, men i år ska jag i alla fall ge den lite tuggmotstånd.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det går rykten om att ordet ”generationsväxling” ringde upp Henrik Ankarcrona i går och ville ha tillbaka sin betydelse.

Jag kan nämligen inte dra mig till minnes någon enda förbundskapten som så totalt förändrat ett landslag från föregående till innevarande års stora internationella mästerskap.

Alla ryttare från Paris är borta.

Tre av dem är tidigare världsettor.

Den fjärde ett evigt underbarn och superlagspelare som alltid lyckas pricka formen när det gäller som mest.

Hur jag än rådfrågar min hjärnas minnesbank och söker efter något liknande i ridsport eller i någon annan sport hittar jag ingenting.

Om vi ser på det isolerat är det en generationsväxling de luxe vi ser.

Till Spanien skickar vi nu Wilma Hellström, Petronella Andersson, Erika Lickhammer van Helmond, Amanda Landeblad och Angelie von Essen.

Bara Wilma har erfarenhet. Av ETT stort mästerskap – å andra sidan var det 2023 års europamästerskap, där hon var med och bärgade guldet och fick känna hur det är att befinna sig på toppen.

Övriga: Helt gröna på nivån.

Vad jag tycker om det?

Superkul, fantastiskt, otroligt bra.

Det är en förbundskaptens skyldighet att bygga för framtiden och det har blivit många förbundskapteners fall (i andra sporter) att hålla fast vid det gamla alltför länge. Och vi kan väl lugnt påstå att Henrik Ankarcrona bygger för framtiden under ett år där varken Henrik von Eckermann, Peder Fredricson eller Malin Baryard har några klockrena mästerskapshästar tillgängliga.

Hur det kommer att gå?

Det kommer att gå bra. Investeringen i dessa fem ryttare kommer att betala av sig, var så säkra. Nej – ingen kommer att vinna någonting, troligen inte ens vara i närheten av någon medalj. Om så skulle ske har den eller de inblandade gjort någonting som gränsar till en bragdguldskandidatur. Givetvis kommer vi att h-o-p-p-a-s på medalj, det gör vi alltid. Men vi kommer inte att tro på medalj och vi kommer absolut inte att ha några som helst förväntningar på medalj.

Inte nu.

Skulle det komma nu blir det en första klassens sensation, en superbonus som kommer att smaka nästan lika bra som de tre raka laggulden.

Investeringen ligger i att äntligen ta ut fem ryttare, varav fyra är debutanter i stora mästerskap.

Det är därför jag tror att Sverige har en chans.

Kanske redan på VM i Aachen 2026 eller absolut när det är dags för OS i Los Angeles 2028.

Att prestera på absolut högsta nivå handlar inte om hur bra dagsform du kan ha när allt stämmer. Att prestera på högsta nivå handlar om någonting helt annat. Henrik Ankarcrona sa det både bra och humoristiskt när han inför VM 2022 gästade min tidigare podd på Smålandsposten:

”70 procent är mentalt. Resten sitter i huvudet”.

Jag menar: Om de fem i dagens trupp skulle möta de fyra tidigare ässen i en tävling på skoj på en träningsanläggning är det inte alls säkert att Peder eller HvE skulle vinna, även om vi tänker oss att de har sina stjärnhästar. Men en tävling på träning betyder egentligen ingenting. Alla kan vara bra när man utövar sin sport helt utan press. Det som betyder någonting på de stora mästerskapen är erfarenheten från sådana sammanhang. Det spelar ingen roll hur många gånger du hoppat i världscupen om du aldrig tidigare känt lukten av en EM-start. Det spelar heller ingen roll hur många nationshoppningar du ridit. Ingen av dem kan mäta sig med ett mästerskap där du vet att folk sitter bänkade framför teven och biter på naglarna när du tävlar.

Du kan inte träna dig till det, inte i någon sport. Du måste uppleva det, samla läropengar i en börs och använda dina erfarenheter till att bli bekvämare och bättre nästa gång. Det sitter i huvudet – och därför känns det så enormt bra att Henrik Ankarcrona sätter in ett helt mästerskap på dessa fem ryttares rutinkonton.

Det kommer att ge resultat i framtiden.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag är nog inte ensam om att tycka att det är något speciellt med Grevagården. Att åka dit bara över dagen är gott nog för att få en trivsam upplevelse på en fin anläggning, där det alltid arrangeras bra tävlingar, serveras god hemlagad mat och det är lätt att må bra.

Att välja Grevagården som platsen för ett meeting innebär minst en dimension till. Att dessutom välja ett meeting över fyra dagar i form av Midsommarhoppet – då är glädjen och upplevelsen i det närmaste total.

Jag skriver detta på tävlingsdag nummer tre och grejen är den här: Det är inte tävlingarna jag umgås med i mina tankar just nu, trots att LillyBelle precis slagit till och vunnit en LB+ i tuff konkurrens. Nej, det jag tänker på är allt det andra. Allt runtom, allt man annars inte hinner uppleva eller knappt ens förnimma. Grevagården är nämligen finurligt utformad som ridsportanläggning. Den är tillräckligt stor för att inhysa tusen människor, flera hundra hästar och lika många lastbilar och transporter men området är samtidigt så lagom ”storlitet” (uppfann jag nyss ett ord?) att allt ligger nära. Hundratals människor i ständig rörelse innebär att du i princip springer på alla på området.

Du gör det heller inte EN gång. Snarare en gång varannan timme. Det är genuint trevligt och mysigt på Grevagården och det öppnar upp för det sociala spelet, för att lära känna helt nya människor eller för att äntligen få ett namn på den där trevliga ponnyföräldern från Jönköping, Skara eller Trollhättan man morsat på varje tävling i flera års tid men där man ännu inte presenterat sig med namn. Allt detta får sin lösning – eller i alla fall en god möjlighet till lösning – på Grevagården.

Jag förvånas heller inte över att så många barn rankar Midsommarhoppet högt. Det är lite samma sak där. Ett tajt och mysigt område skapar nya relationer och kompisgäng och om New York är staden som aldrig sover är Midsommarhoppet meetinget där det alltid händer någonting.

Jag menar: Dagarna tar ju knappt slut. Det är tävling från åtta till åtta till att börja med, med allt vad det innebär. Därefter är det varje kväll tävlingar på innerplan. Tävlingar som pågår fram till midnatt och tävlingar där även vi vuxna engageras, deltar och hejar – både på oss själva och på barnen.

Så kom det sig att jag, vid 53 års ålder, vann min första rosett dagen före midsommarafton.

Jag kom trea bland sex deltagare i föräldrarnas Grand Prix i käpphästhoppning över 30-centimetershinder. Jag var klart äldst i startfältet, insåg snabbt att det inte är sommaren 1993 längre och fick hoppas på turen.

Och turen var på min sida.

Jag borde nämligen ha slutat fyra. Jacob, en av mina nyvunna bekantskaper under meetinget, hade en tid som spöat min med flera sekunder men precis som när man sitter till häst gäller det att bommarna står kvar i hinderstöden. Att Jacob oförklarligt rev en av dem ledde till jag fick lägga vantarna på min enastående vackra rosett. Men min framgång står sig slätt i jämförelse med mina barns. Angelo slutade tvåa i 50-klassen medan LillyBelle var allra snabbast i den mördande konkurrensen på 70 centimeter.

Guld, silver och brons till dotter, son och ponnypappa utan att någon levande häst är inblandad.

Det kommer nog aldrig att hända igen och jag är evigt tacksam över att det hände just här på magiska Grevagården.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vet inte hur hur du fungerar men låt mig komma med en kvalificerad gissning.

Jag tror att du ibland känner att det är lättare att hitta fel och att kritisera än att fokusera på det som är bra och berömma det.

Så fungerar i alla fall jag.

Jag vet inte varför, det bara är så. Det ligger någon sorts medfött kritiskt tänkande hos oss alla som i sig är bra, som fyller en funktion och till exempel gör att vi inte tror på allt som sägs eller kan luras till vad som helst.

Det är det positiva sidan av kritiskt tänkande. Den negativa sidan är att kritiskt tänkande lätt blir negativt tänkande. Jag tror inte minst att vi påverkas negativt av medieflödet, som inte direkt är känt för att slösa med positiva nyheter.

Men trots mitt inledande medgivande – att man lätt girar åt det negativa hållet – kan en liten positiv nyhet få samma effekt som när man går genom en skog, hittar en glänta och där upptäcker ett kantarellställe.

Man blir… ja, lycklig är nog rätt ord.

Den här veckan kom en sådan pytteliten nyhet som inte bara visade sig gå rakt in i mitt hjärta utan slog ner som en enda stor bomb av glädje i Sverige.

Jag talar om pensionärerna i Norra Sävsjö utanför Nybro som var ute och red på varsin islandshäst tillhörande Gården Hägnen.

Jag talar om det fantastiska som hände efter en egentligen helt självklar vardaglig situation: En lastbilsförare som visar respekt inför mötet med hästar och helt sonika vrider startnyckeln motsols och stannar bilen.

Det fantastiska är att j-a-g nu känner till den här storyn. Anledningen till att jag gör det är att jag läser den här sajten. Och anledningen till att Tidningen Ridsport skrev om storyn är att P4 Kalmar gjorde ett inslag om den. Och anledningen till att P4 Kalmar fick upp ögonen för det är den virala klick- och kommentarbomb ett litet enkel Facebookinlägg gav upphov till. Och anledningen till det är att en av de ridande pensionärerna tog sig till att skriva ett par rader.

Det här är sociala medier när sociala medier är som bäst. Där små enkla goda vardagsgärningar kan utmana det negativa bruset och få nästan alla av oss att dras med i lyckoruset, på samma sätt som när vi möts av nyheter av typen ”Bortsprungen katt hittade hem – efter fyra månader”.

Sedan är det även något med namnet på chauffören som får mig att bli glad.

Han heter Yade.

Yade Gunnarsson.

Jag älskar redan namnet och till min son Angelo vill jag säga: Om du inte kommit till världen för snart 15 år sedan utan fötts i dag hade du utan minsta tvekan fått namnet Yade Enestubbe. Bara så du vet.

Det bästa av allt är egentligen inte att den blott 22 år unge Yade tyckte det var självklart att stanna när pensionärsgruppen närmade sig till häst. Det allra bästa med hela den virala historien är att den nått ut till stora delar av Sverige och satt fingret på någonting lika viktigt som allvarligt: trafikvett.

Här övergår jag till att bli mitt vanliga kritiska jag igen.

När det kommer till möten mellan häst och bil är jag nämligen mest förbannad – på uppskattningsvis 90 procent av alla bilförare. Dessa struntar helt i ett djur som – med en högre sannolikhet än någon av dessa 90 procent bilförare kan förstå – plötsligt kan bli nervöst och panikslaget och ta ett par blixtsnabba kliv rakt ut i körbanan.

Jag misstänker att det är med Guds försyn det inte förekommer fler allvarliga och helt onödiga olyckor mellan bil och hästekipage.

Att förebygga olyckor, i form av attitydförändrande statliga kampanjer, skulle kosta massor av pengar. Här, genom ett par rader på Facebook, har kanske Yades lilla goda gärning sparat både liv och statliga kampanjpengar. Åtminstone hoppas och tror jag att de tusentals och åter tusentals som läst solskenshistorien också tagit till sig dess budskap och förstår det.

Det är ju inte så svårt:

Sakta ner när du ser en häst. Stanna. Låt hästen passera. Var som Yade. Tänk som Yade. Då gör du världen lite bättre.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hoppning, dressyr, fälttävlan, sportkörning, distansritt, voltige, WE, reining, mounted games.

Ridsport är inte EN sport utan ett helt träd där ryttare och häst tillsammans är roten och stammen och allt det som nämndes i förra meningen är grenarna på trädet. 

Det är grenar som erbjuder olika sätt att hantera och tävla en häst.

Det finns massor att välja på för en ryttare men, har jag märkt, den som väl gjort sitt val håller ofta fast vid det.

Har du valt dressyr fortsätter du troligen med dressyr. Gillar du hoppning har du svårt att hinna med något annat än hoppning.

Mina barn är hoppryttare, som ni vet. Jag har visserligen sett dem rida både inverkan och equitation men dessa tävlingsformer är likväl bara varianter på samma tema. I grunden handlar det om hoppning och allt sker på en klassisk avgränsad ridbana.

Utöver dessa varianter av hoppning är det sällan jag, som betraktare, bjudits på någonting som känts nytt.

Därför var förra helgen en stor milstolpe, både för LillyBelle som ryttare och för mig som förälder och åskådare. När jag lyssnat med ett halvt öra den senaste månaden har jag hört begreppet ”Sugar Cup” nämnas och nu har jag förstått vad det innebär. Sugar Cup startade 2009 och har sedan dess avgjorts varje år. Det rids i sju regioner från Skåne i söder till Ångermanland i norr och det inleds med två grundomgångar, som enbart räknas som träning.

Det var den första träningsomgången som ägde rum i lördags.

Grenen: Fälttävlan, äntligen någonting helt nytt för mig. Jag har nämligen, skam till sägandes, aldrig någonsin befunnit mig på en tävling i fälttävlan. Jag har såklart sett klipp från tävlingar och tjusats över terrängmomentet, som ser farligt och härligt ut på samma gång, men aldrig varit på plats. 

Och i Sugar Cup är det enbart terrängmomentet det handlar om.

En ny upplevelse väntade för oss alla, men särskilt för LillyBelle och Rosie, som jag alltid känt är en ponny, klippt och skuren för terrängritt. Bara en sån sak som att alla starttider är fastställda på förhand innebar ett bekymmer mindre. I hoppfamiljen har vi sedan länge lärt oss att det egentligen krävs 40 högskolepoäng i Equipekunskap för att till fulla kunna förutspå när det är dags för en någorlunda ungefärlig start i banhoppning.

Här var det bara att slappna av, bestämma en tid för avfärd och sedan åka iväg utan att oroa sig för sen ankomst.

Ett par mil utanför Växjö, på Esmeralda Gyllensvärds andlöst fina anläggning och med allt i perfekt regi av Esmeralda, var det sedan bara att lägga upp taktiken. Inte taktiken för själva ritten, utan taktiken för att lyckas filma så mycket av ritten som möjligt. Här är hoppningens begränsade bana en stor fördel för den som öppnat telefonens kameraapp. En komplett terrängritt, vet jag nu, är en omöjlighet att fånga för en och samma person.

Därför delade vi upp oss. Malin fångade starten, jag tog mellanakten när LillyBelle och Rosie susade förbi bland gräs, stubbar och grenar och ut på fältet för att avverka ytterligare några fasta hinder. Inför slutsträckan växlade vi över till Sara, som snällt gått med på att filma LillyBelles väg in över mållinjen.

Sedan sammanstrålade vi tre dokumentärfilmare och delade klipp med varandra.

Det blev en mycket lyckad första träningsomgång. Intresset var stort – över 20 anmälda – och alla tog sig i mål med varsitt leende på läpparna. Jag undrar om inte LillyBelles leende var bredast och om hästar kunde säga ”Det här var det roligaste jag gjort i hela mitt liv” tror jag att Rosie sagt det.

Sugar Cup var en välkommen, uppfriskande och helt underbar upplevelse.

Nu laddar vi för träningsomgång två och det viskas även om att ställa upp i den kommande regionfinalen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag läser Linnea Lindahls utmärkta intervju i denna tidning med Marie Thelander Dellhag, den av regeringen utsedda särskilda utredare som i veckan överlämnade sitt betänkande i den så kallade hästutredningen.

Frågorna är relevanta liksom svaren som Thelander Dellhag ger, men jag höjer inte på ögonbrynen någon gång. Utredarens ord är en enda lång bekräftelse på det jag, du och alla som på minsta vis ingår i hästsportbranschen redan vet.

Det är krångligt, svårt och ofta olönsamt att vara företagare i hästbranschen.

Det finns på många håll ett skriande behov av ytterligare kompetens och det är svårt att navigera genom den svårgenomträngliga terrängen av lagar, regler, tillstånd och e-blanketter.

Hästsporten erbjuder en meningsfull fritid för barn och ungdomar, men deltagarantalet i såväl ridskolor som på tävlingar minskar.

Det visste vi också redan.

Nu finns det svart på vitt i betänkandet, alltså vet regeringen också – i alla fall från och med nu.

Sverige är ett land av utredningar.

Här går det sällan undan när det ska hända något.

Här utreder vi, sedan funderar vi, sedan händer det eventuellt typ kanske någonting.

Eller som pressmeddelandet från landsbygds- och infrastrukturdepartementet (finns det ingen övre gräns på antal bokstäver i ett departement, förresten?) avslutas:

Betänkandet kommer nu att beredas. Därefter tar regeringen ställning till hur förslagen ska tas vidare.

Beredas. Ta ställning. Tas vidare.

För mig, som vill att någonting stort ska hända helst i går, är det en kanslisvenska som visserligen följer kanslisvenskans mall men som ändå känns misstänkt defensiv.

Luktar det papperskorg om den här utredningen eller kommer vi faktiskt att se ett före och ett efter den?

Jag vet inte.

Jag vet bara att en enskild idrott eller en enskild bransch sällan kan ställa sitt hopp till utredningar och att utredningar som genomförs nära inpå ett riksdagsval löper större risk att glömmas bort och bli verkningslösa än utredningar som sker tidigt under en mandatperiod.

I den här utredningen vet ju alla redan vad som behövs.

Vi som lever i hästbubblan vet att det det finns en lika enkel som svår lösning på de problem hela hästsporten och hela hästnäringen brottas med.

Jag talar som vanligt om det Alexanderhugg som stavas pengar. Pengar är svaret på precis allting i den här utredningen. Vi behöver mer pengar till en sport som inte liknar någon av de andra 71 sporterna under RF-paraplyet utan bör bedömas annorlunda. Vi behöver mer pengar till en näringsverksamhet inom den djurbransch som måste vara den minst lönsamma av alla, där många drivs av ett kall, en brinnande iver, en enorm entusiasm eller av ren välgörenhet. Vi behöver mer pengar för att kunna fortsätta att erbjuda samma meningsfulla ridskoleverksamhet – en verksamhet som i dag mer ofta än sällan finansieras av klubbarnas tävlingsintäkter.

Ridsporten behöver pengar.

Hela hästutredningen skulle egentligen kunna sammanfattas enbart med dessa tre ord.

Om Farbror Staten öppnar plånboken?

Jag säger som min gamle kollega Sven alltid sa när något stort och sensationellt påstods vara på gång.

Jag tror det när jag ser det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Här hittar du hästutredningen

Okej, då är det dags att svära ordentligt i den idrottens heliga kyrka som heter World Anti Doping Agency, Wada förkortad.

Jag har stört mig rätt länge genom åren och min ilska har inte mildrats sedan jag drogs in med full kraft i ridsporten.

Tvärtom.

Verkligen tvärtom.

Sadismen inom Wada vet nämligen inga gränser. Organisationen är hög på att sätta dit idrottare, blir upprymd varje gång ett prov lyser det minsta rött och deras rigida längtan efter att kasta grus i ögonen på hårt kämpande idrottare gör att Wada gång på gång uppnår klimatisk njutning.

Till er som redan nu valt att missförstå: Jag vill såklart att varje simpel fuskare inom idrotten ska åka fast och få ett hårt och kännbart straff. Alla, inklusive jag själv, njöt väl när världens genom tiderna mest uppmärksammade dopningsfall avslöjades: den kanadensiske 100-meterslöparen Ben Johnson, som var fullproppad med sterioder under OS i Seoul 1988. Eller det systematiska fusk med bloddopning som hela den finska längdskidlandslaget ägnade sig åt under hemma-VM i Lahtis 2001. Då var det bye bye till sex groteska fuskare. Alla kunde vi SE att något inte var normalt när Johann Mühlegg utklassade allt och alla i längskidspåren under OS i Salt Lake City 2002. För att inte tala om det strukturella ryska fusk under OS i Sotji 2014 där urinprov byttes ut genom ett hemligt hål i väggen. Det avslöjandet ledde till att 43 ryska vinteridrottare stängdes av på livstid.

Det är inte dessa jag tänker på.

Fuskar du medvetet ska du inte få tävla.

Det är sunt förnuft och om detta tvista vi icke.

Det som gör mig förbannad är när giganten Wada ger sig på idrottare som inte fuskat eller som fuskat utan att vara medvetna om det.

Här finns det ett gäng ryttare som genom åren blivit drabbade och jag känner att det finns flera frågor kring Wadas regelverk som borde ställas men som likväl aldrig ställs.

För det första undrar jag varför samma dopningsregler ska gälla för alla idrottare.

Frågan jag ställer mig är: KAN du dopa dig som ryttare? Jag menar: Det är klart att man kan dopa sig i egentlig mening, men finns det något sätt att höja sin fysiska prestation som ryttare genom att peta i sig ett preparat som finns på Wadas evighetslånga lista över förbjudna substanser?

Jag är inte ryttare själv, men jag har ändå svårt att se hur det skulle göra någon skillnad i världstoppen om någon plötsligt kom på idén att testa något kosttillskott som råkar innehålla någonting förbjudet.

Jag tror inte det.

Är du tyngdlyftare, kutar maraton eller cyklar Tour de France är det självklart att du får fördelar om du medvetet fuskar och dopar dig. Men även om vi låtsades att det fanns en värld där allt var tillåtet kan jag omöjligt se att en ryttare skulle kunna skaffa sig prestationsfördelar genom att knapra sterioder. Jag ställde faktiskt frågan till en av Sveriges största antidopningsexperter för ett par veckor sedan. Den enda grupp av ryttare han kunde tänka sig som kunde dra nytta av förbjudna preparat är jockeyer, som likt boxare måste ha en viss kroppsvikt när de tävlar sina galopphästar. I övrigt kunde denne välrenommerade expert inte nämna ett enda scenario där andra typer av ryttare skulle kunna höja sin prestation genom dopning.

Nej, i vår sport borde dopningsfokus till 99 procent vara på hästarna. Jag vet också att hästar testas betydligt oftare än ryttare, men det innebär inte att ryttare testas sällan. Tvärtom. Ryttare testas ofta. Den italienska fälttävlansryttaren Vittoria Panizzon hade testats över 60 gånger under en 15-årsperiod. I samtliga fall handlade det om oanmälda tester och i samtliga fall var provsvaren negativa. Så kom hösten 2023, där Panizzon tog ut en efterlängtad semester och reste till en avlägsen plats för att koppla av. Stället var så avlägset att hon saknade mobiltäckning, vilket fick till följd att hon inte kunde uppdatera sin vistelseort enligt Wadas krav. Denna ofrivilliga brist på kommunikation ledde till att hon heller inte kunde genomföra det oanmälda dopningstest som var planerat.

Den italienska antidopningsorganisationen, som lyder under Wada, gnuggade sina händer. Nu hade de fångat en fisk i näten och de höll inte direkt någon låg profil när de avkunnade domen i juli 2024.

• Avstängning fyra år.

• Panizzon förbjöds att träna på förbundsanslutna anläggningar.

• Hon förbjöds till och med att coacha andra idrottare.

Avstängningen erkändes även av FEI:s tribunal, som även den är underställd Wada och lyder minsta vink från den mäktiga antidopningsbyrån.

Ett annat närtida exempel är den spanske dressyrryttaren Agusti Juan Elias Lara, som testades positivt för det förbjudna ämnet klenbuterol under tävlingar 2022. Elias Laras förklaring var att han oavsiktligt fått i sig de mikroskopiskt små mängderna då han hanterat en medicin för att behandla en häst för bronkit.

”En helt absurd förklaring” tänkte FEI och dömde även spanjoren till hela fyra års avstängning. FEI var alltså av uppfattningen att koncentrationen 0,04 nanogram per milliliter i Elias Laras kropp hamnat där för att ryttaren själv skulle prestera bättre.

Det är just detta jag vänder mig emot i fall där ryttare hängs ut som fuskare. De blir aldrig trodda av den första dömande instansen. Deras ord väger lika lätt som om de vore friidrottare, cyklister eller längdskidåkare.

Som tur är för ryttarna finns det en högsta domstol som i den här typen av fall kan sätta ner foten, rentvå dem och rädda deras karriärer från total katastrof.

Både Vittoria Panizzon och Agusti Juan Elias Lara överklagade nämligen till CAS, idrottens internationella högsta domstol. I fallet med italienskan strimlade CAS förra månaden sönder den tidigare domen fullständigt. Avstängningen och böterna på 3000 euro upphävdes omedelbart och redan den här månaden har hon återvänt till tävlingsbanan. Däremot kostade det henne både heder, ära och 70 000 pund i rättegångskostnader och hon har riktat hård kritik mot både FEI och NADO, den italienska dopningsbyrån, för bristen på stöd.

I fallet med Agusti Juan Elias Lara ansåg CAS i motsats till FEI att hans förklaring var ytterst trovärdig. Avstängningen reducerades till två år och straffet ansågs avtjänat eftersom ryttaren redan förbjudits från att tävla i mer än två år i väntan på CAS beslut.

Två karriärer som på väg mot avgrunden genom ett absurt system, där ryttare jämställs med 100-meterslöpare, räddades av en instans som inte drivs av att hänga ut utan av att värdera vad som är troligt och mest sant.

Det är dags att fokusera ännu mer på vilka ämnen och substanserna hästarna får i sig. Öka testerna på hästar och lämna ryttarna ifred. Jag står fast vid min uppfattning: En ryttare kan inte fuska genom det hen äter.

Det borde till och med Wada fatta.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jobba på distans. Begreppet existerade knappt under vintern 2020 men på bara ett par månader blev det en daglig verklighet för merparten av Sveriges arbetsföra befolkning. Plötsligt jobbade alla hemifrån och istället för att träffas IRL bekantade vi oss och anpassade oss blixtrande snabbt till Zoom, Meet och alla andra nyupptäckta tjänster som tillhandahöll videomöten. 

Vissa gillade det, trivdes med att arbeta hemifrån. Jag tillhörde inte den skaran.

Hem är hem och jobb är jobb och får jag bestämma ska dessa separeras så långt det är möjligt.

Jag älskar båda var för sig men undviker att mixa dem.

Men verkligheten är vad den är och det man vet om verkligheten är att den alltid förändras. Covid är sedan länge som vilket influensavirus som helst och trots att det på min arbetsplats fortfarande, som en rest från pandemin, är tillåtet att jobba på distans för den som vill har jag valt bort det. Jag gillar att vara på min arbetsplats, trivs tillsammans med mina kollegor och framför allt: Jag känner att jag befinner mig i den riktiga verkligheten – den där man ser och kan ta på saker istället för fejkvärlden där ettor och nollor regerar.

Det finns dock undantag. Ingen regel är utan dem och eftersom verkligheten förändras i takt med tiden finns det ibland inga val. I vissa situationer tvingas jag tillbaka till tiden då distansjobb och digitala möten var de enda alternativen. För fem år sedan dikterades villkoren i dessa situationer av covid och Anders Tegnell.

Det är annorlunda nu.

Nu dikteras villkoren av meetings och av hästar på hemmaplan.

Att både stanna hemma och jobba hemifrån när resten av familjen åker på meeting är det nya normala för mig. Flashbacksen är omedelbara. Jag sitter helt ensam i ett rum och försöker värka fram texter. Det är knappnålstyst, inget skönt sorl från kollegorna hörs och jag drabbas av samma känsla som vid undantagstillståndets år 2020. En känsla av instängdhet.

Så är mina meetinghelger på hemmaplan – ensam i ett öde hus på landet med ett gäng hästar att ta hand om mellan arbetspassen inne i det tysta rummet. En annan ångestframkallande känsla av deja vú är känslan av att ha digitala möten att passa. Under covidtiden stirrade vi på varandra på suddiga skärmar varje dag samtidigt som vi spånade idéer. Det gällde att inte missa tiden och hoppas på att uppkopplingen inte strejkade och jag minns att det var förenat med ångest.

Under dagens flashback-meetings är det digitala mötet utbytt mot någonting annat. Nu är det inte möten med kollegor jag ska passa. Eftersom jag inte vill missa något viktigt som händer på meetinget gäller det att parera in de olika tävlingsklasserna mellan mitt eget jobb och arbetet med mockning, packning och utfodring.

Jag tittar på klockan, inser att det är dags och skyndar in till datorn. Jag loggar in, hoppas att uppkopplingen fungerar och att jag inte är för sent ute. Känslan är nära nog identisk med 2020. På skärmen ser jag sedan Grevagårdens stora härliga ridbana, hör det bekanta ljudet av fibersand som sladdas och inser att jag inte missat något. Efter en stund drar tävlingen igång och snart ser jag LillyBelle på skärmen. Att se hur det går för henne, Rosie och Poppis är de ”digitala möten” jag har under den här helgen. Bra går det dessutom. Jag ser henne vinna två LC-klasser med Rosie och komma trea med Poppis i LA och som vanligt är känslan densamma: Jag vill vara där. Jag vill se det på riktigt.

Flashbacksen från fem år bakåt i tiden gör därför att jag längtar en månad framåt i tiden.

Då är det meeting på Grevagården igen.

Ryktena säger att även jag ska följa med.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Minns ni någon medaljör från senaste kortbane-VM i simning – det som hölls i Budapest i december?

Inte?

Kan ni nämna någon medaljör från det näst senaste världsmästerskapet på kortbana då – det som hölls i Melbourne 2022?

Inte?

Då tillhör ni samma lag som jag. Jag har ingen aning om vem som vann någon medalj i någon enda gren i ett mästerskap jag bara vet existerar men inte mycket mer.

I simning är det långbana som räknas. Knappt någon, förutom simentusiasterna själva, bryr sig om vem som vinner i en 25 meter lång bassäng. Ingen svensk skulle kunna vinna ett bragdguld eller vara i närheten av ett Jerringpris med meriter från kortbanemästerskap.

Det är precis samma sak med inomhus-VM i friidrott. Många av de bästa struntar i att ens delta utan använder vintern som träningsförberedelse för det som verkligen räknas i friidrott: VM utomhus och OS. Övriga mästerskap är… om inte oviktiga så klart mindre viktiga än de två stora. Det finns även andra sporter där det går inflation i antal mästerskap. Jag tänker inte minst min paradsport hockey där det avgörs VM vartenda år (VM 2025 inleds förresten i Globen i dag) – dessutom med B-lag eftersom de stora stjärnorna samtidigt spelar NHL-slutspel. Jag kan själv knappt hålla reda på hur det gått för Sverige i VM de senaste åren.

Jag är säker på att fler än jag vill se att antalet mästerskap minskas för att höja statusen, men jag vet samtidigt varför de inte reformeras. Mästerskapen ger fortfarande värdlandets respektive förbund ett rejält klirr i kassan. Det är fortfarande lukrativt att arrangera mästerskap och det är sällan någon som vågar testa någonting nytt. Och testas det nytt innebär det ofta att antalet mästerskap och grenar ÖKAR snarare än minskar.

Mot den bakgrunden var det med en stor applåd jag mottog Svenska Ridsportförbundets nyhet om att upplägget av SM görs om till 2026. Nuvarande SM-upplägg har nämligen stora likheter med simningens inflationsupplägg med ett mästerskap på kortbana och ett annat på långbana. I hoppning har vi först ett SM utomhus i augusti, då en svensk mästare koras. Detta för att tolv veckor senare åter utse en guldmedaljör – som svensk mästare inomhus. Det känns spontant som ett SM för mycket och framför allt känns det helt felplacerat med mindre än tre månader mellan de svenska mästerskapen.

Det slipper vi nu, har Svenska Ridsportförbundets hoppkommitté bestämt. Från och med 2026 koras bara en svensk seniormästare och redan det kommer att höja statusen på SM. Dessutom flyttas mästerskapet från sensommar till senvår och kommer att ha betydelse för uttagningar till diverse landslag. Också det lär höja statusen eftersom det högst sannolikt ger ett betydligt vassare startfält. Med andra ord kan SM mer likna ett ”riktigt” SM, där åtminstone någon eller några av de absolut bästa är med. Vi får kanske aldrig återuppleva något Falsterbo 2020 igen, då nästan alla var med och Rolf-Göran vann SM-guldet, Peder silvret och Malin bronset. Men även en lightversion av pandemiupplagan skulle höja SM väsentligt.

En annan ändring jag också tycker är väldigt bra är att unga SM blir så gott komplett med ponny, children och juniorer på samma ställe medan YRSM går tillsammans med seniorernas mästerskap. Inte som tidigare, att junior-SM ingår i klump med senior-SM. Det är dessutom en klar fördel – både vad gäller logistik och att slippa begära ledigt från skolan – att utomhus-SM för unga äger rum under sommarlovet och därmed mitt i semestern.

Att dessutom införa SM-klasser även i Lätt A och Lätt B ser jag flera fördelar med. Det ger unga ryttare som ännu inte nått högsta nivån möjlighet att få känna på vad en riktig stortävling som SM innebär. Det i sig borde vara extremt viktigt, inte minst för den mentala utvecklingen hos en ung idrottare. Med det här upplägget blir SM en mjukare övergång till större tävlingar. En solklar uppsida med de nya klasserna bör även vara att antalet deltagare ökar och med den känslan av en riktig folkfest.

Jag vet att Niklas Jonsson, ordföranden i hoppkommittén, varken är född i går eller är tappad bakom en vagn och det förvånar mig inte att han varit drivande i det jag tror blir en utmärkt reformation av SM – det som brukar kallas det finaste vi har. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vi lever i historiska ridsporttider. I onsdags kom beskedet att allas vår Rolf-Göran Bengtsson tvingas gå skilda vägar med Zuccero. Jag skriver ”allas vår” för att jag uppfattar det just så, att han är en del av alla oss i Sverige som älskar den här sporten. Det finns kanske folk som är mer insatta än jag som hört något ont ord sägas om Rolf-Göran men jag har åtminstone aldrig gjort det.

Trots att jag själv inte rider ser jag upp till Rolf-Göran Bengtsson enormt. Jag gillar hur ödmjuk han är, hur vackert och ekonomiskt han rider och fascineras av hela hans långa resa genom och förbi EM-guld, positionen som historisk svensk världsetta och som lika historisk Jerringprisvinnare. Om du inte läst Annelie Franks otroligt fina krönika om Rolf-Göran – gör det. Det är en måste-text. Anledningen till krönikan är det som just i dag svider lite i själen: Den 62-årige evige gentlemannen har troligen ridit sitt sista stora mästerskap.

Det känns.

Det kommer att bli tomt.

Vi kommer att sakna Rolf-Göran Bengtsson på de stora scenerna.

Tack för allt, Rolf-Göran!

Samtidigt: Han ä-r 62 och hur många i en världsidrott har förmågan och ynnesten att få hålla på så länge i den absoluta toppen? Jag kan inte hitta någon, hur jag än letar. Det närmaste jag kommer är en årskamrat till mig: Den tjeckiske hockeyikonen Jaromir Jagr, 53, som ännu en gång lovat att den här säsongen är hans sista, men kanske spelar han vidare hemma i Kladno, i klubben han för övrigt äger.

Att epoken Rolf-Göran Bengtsson är över var onsdagens stora nyhet. En nyhet som, förmodar jag, offentliggörs i dag är att en annan epok är över.

Henrik von Eckermanns regeringstid som etta i världen.

Nu får Henrik lämna över den vackra vita bindeln till Kent Farrington och gå från att vara jagad till att jaga bland de andra i klungan bakom den formtoppade amerikanen.

Epoken Henrik von Eckermann är det största och mäktigaste ridsportvärlden någonsin skådat. Jag vet inte med er men jag har känt en extra stolthet över att vara svensk och komma från det lilla landet längst upp i norr.

Känslan är bekant och jag slår vad om att du känner igen den.

Den där känslan av nationell stolthet som bara idrotten kan ge. Hur stolta har vi inte varit över Björn Borg, Ingemar Stenmark och Annika Sörenstam? Hur stolta är vi inte över Armand Duplantis, Sarah Sjöström – och Henrik von Eckermann?

Jag gillar siffror. Speciellt siffror som i sin enkelhet säger mycket.

2857. Wayne Gretzkys oslagbara rekord i antal NHL-poäng.

9,58. Det lika oslagbara rekordet på 100 meter, satt av Usain Bolt.

59. Annika Sörenstams livs runda då hon som första golfdam lyckades gå en rond på detta antal slag.

Till dessa vill jag addera en ny siffra.

33.

Det antal månader Henrik von Eckermann var världsetta – i rad.

Mer än två och ett halvt år, i mördande konkurrens från motståndare från flera kontinenter.

Det ska inte gå – och jag tror att 33 blir ett lika oslagbart rekord som Waynes Gretzkys i hockey och Usain Bolts i friidrott.

33 är så bra att Henrik von Eckermann borde göra som nämnda Annika Sörenstam. Den magiska bedriften i Phoenix en vacker vårdag 2001 ledde till att Sörenstams superrunda blev ett signum. 59 blev ett varumärke som följt med henne fram till denna dag.

Om jag får komma med ett tips till Henrik är det detta: Gör 33 till d-i-t-t varumärke, det är en chans du inte kan missa och en chans du verkligen förtjänat. Varför inte i samarbete med Svenska Ridsportförbundet? Kanske instifta en 33-fond, ett stipendium eller annat som exempelvis kan hjälpa unga ryttare framåt mot sina drömmar? Lansera en klädkollektion eller merchandise som kan säljas hos svenska ridklubbar som win-win? Möjligheterna är oändliga och som jag ser det är det öppet mål.

Tack för allt, Mr 33!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är äntligen grönt. Inte längre bara brunt, gult, grått eller någon annan tråkig nyans av jord eller grus. Ett skäggskugga av gräs tar just nu över hagarna jag ser från mitt fönster, som en invasiv art fast i enbart positiv bemärkelse. Det gröna är tecknet på att den enkla årstiden är här. Den utan vantar men med mjuka, nästan ljudlösa, sommardäck. Den med regn då och då men aldrig snö och alltid med lovande plusgrader på utetermometern.

Det börjar närma sig sommar och det känns.

Ett av de första och säkraste sommartecknen, inte vårtecknen, är när våra älskade hästar och ryttare får bege sig ut i en paddock istället för en manege för att mäta sig med andra.

Det finns en charm i att gå in i ridhusen om hösten när det börjar bli ruggigt men ingenting slår känslan av att gå inifrån och ut till de ofta härligt väl tilltagna ridbanorna. Sommarlov och semestrar närmar sig och man kan planera, drömma, förbereda och rita in både endagstävlingar och underbara meetings i kalendern.

Nu är premiären avklarad och det i form av ett smidigt meeting på hemmaplan. Alltså inget riktigt meeting, eftersom vi bor fem minuter från arenan, men ett bra avstamp och en perfekt möjlighet att bara få uppleva utomhuskänslan igen.

Påskhoppet.

Fyra dagar med tävlingar.

Hela högtiden fixad och klar, liksom.

Själv körde jag slalom mellan å ena sidan jobb långfredag och annandag och å andra sidan ledigt påskafton och påskdagen. Man vill ju se så mycket som möjligt när ens barn tävlar och särskilt när det äntligen är utepremiär. Jag kombinerade därför jobbutflykter till fotbollsmatcher med Påskhoppet så gott jag kunde och lyckades se en hel del live. Speciellt ville jag se LillyBelle och Poppis tävla i fredagens ackumulatorhoppning, som min dotter ringat in som sin favoritklass under tävlingen. När jag skrivit min sista bokstav fotboll och publicerat på Smålandspostens sajt tittade jag på klockan.

Nog skulle jag hinna?

Jag skyndade mig iväg, kastade ett öga i Equipe och såg att klassen skulle starta alldeles strax. När jag med en Ronny & Ragge-sladd parkerade bilen på Abena Arenas kortsida hade LillyBelle och Poppis redan börjat. Jag hann se deras sex sista språng och det var en mäktig syn. Det såg både kontrollerat, flowigt och snabbt ut utan att vara slarvigt, de nådde mållinjen felfria med maximala 65 poäng och vann klassen med hela åtta sekunder. Det gladde mig särskilt att se LillyBelle som en glad vinnare igen med tanke på det sorgliga hon går igenom och bearbetar.

Hon lyckades även ro hem en andraplats under lördagens Lätt A och därefter testa sin och Poppis nästa utmaning, medelsvår, där de har en bit kvar.

Angelo red lugnt och fint på storhästen som vi kallar No Name och som han fått låna under de senaste veckorna. Tre fina rundor blev det och två med C-ponnyn Fairy, som han också tränar och tävlar med.

Jag ser tillbaka på en glad, grön och välbehövlig påsk med löften om mycket mer.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.