Vad tycker ni om att få råd, tips och visdomsord av andra?

Under förutsättning att det inte sker i en överlägsen eller mästrande ton tycker jag att det är väldigt trevligt, uppskattat och charmigt. Jag gillar att lyssna och lära och kan jag snappa upp ett tänkvärt citat gör jag gärna det.

Sedan vår familj blev ett stående inslag på ridanläggningar runt om i södra Sverige har jag haft förmånen att lära känna och prata med massor av härliga personer. Vi har utbytt tankar och åsikter, skrattat och hejat tillsammans eller bara hunnit med ett snabbt ”Hur är läget?”. Bland allt jag hört och verkligen lagt på minnet är det en sak som sticker ut. Ett litet visdomsord jag hört fler gånger än andra – och ofta när den jag pratar med är några år äldre än jag, alternativt har barn som är äldre än mina:

”Njut av ponnyåren. De är de bästa”.

Det citatet har jag bevarat längst inne i mitt hjärta och jag tänker på det… inte varje dag, men i vart fall ett par dagar i veckan. Det gör jag för att det är sant. Det måste det vara när jag hört det från så många.

Njut av ponnyåren.

Och som jag njutit. Vad mycket vår familj fått vara med om tillsammans sedan barnens hästintresse började explodera i sex-sjuårsåldern.

Men tiden går.

I år fyller Angelo 14 och LillyBelle 13. Båda har för längesedan fått känna på hur det är att rida stor häst och med tanke på hur fort tiden går är de snart där permanent, som unga vuxna och kanske utflugna.

Därför fortsätter jag att njuta av ponnytiden, så länge den fortfarande tickar på. Ponnytiden har fört oss till platser vi knappt visste fanns. Den har fört oss till mysiga meetings, genom nagelbitande omhoppningar där glädje och besvikelse bott grannar med varandra. Och så har ponnytiden fört oss till arenor jag på allvar inte i min allra bindgalnaste fantasi trodde att jag skulle få se mina barn ponnytävla på.

Bara att se dem rida in på fotbollsarenan Värendsvallen hemma i Växjö 2019 var en overklig syn på sin tid.

Att sedan se först Angelo och sedan LillyBelle x 2 kvala in till och tävla i det ridsportseldorado som heter Elmia kan jag än i dag knappt ta in.

Och apropå att ta in: Jag vet med mitt förnuft att Angelo tävlade i Sverigeponnyn i Scandinavium i februari, men min hjärna processar fortfarande informationen för att liksom få den bekräftad en gång för alla.

Och vad händer i lördags på Sundbyholm samtidigt som jag mockar Tindras lilla box här hemma i Växjö?

Jo, LillyBelle slutar tvåa i kvalet till FHS Pony Equitation med Rosie, som hon fått låna av Angelo.

Ettan och tvåan går vidare.

I fjol slutade hon trea i kvalet, besegrad med 0,1 poäng. Den här gången har hon marginalerna med sig i form av 0,1 poäng ner till trean.

Hon är klar för FHS.

Klar för Falsterbo Horse Show.

Falsterbo – det största av det stora, det vackraste av det vackra, det mäktigaste av det mäktiga. Där ska en lite myra på tolv år rida in och tävla under två underbara julidagar.

Och jag ska få följa med.

Jag ska inte säga att jag inte kan ta in det. Det kan jag, eftersom jag såg exakt samma tävling på plats under förra årets FHS. Det var en fantastisk tävling där vi hejade med allt vad vi hade på LillyBelles bästis Ayleen. Nu är det LillyBelles tur – och den här gången känns det visserligen overkligt men framför allt helt underbart att ha förmånen att få se sitt barn delta i ett nytt ridsportsmecka.

En ny höjdpunkt är inbokad i kalendern. Och om du som läser det här är förälder till en liten knatteryttare som precis ska börja tävla säger jag som andra sagt till mig: Njut av ponnyåren. De är de bästa.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Den senaste tiden finns det två idrottare i världen som fascinerar mig mer andra.

Golfaren Ludvig Åberg.

Hoppryttaren Henrik von Eckermann.

Förrförra söndagen kunde jag inte slita mig från SVT:s sändning från klassiska Augusta, en av världens mest fruktade banor, där lika klassiska US Masters avgjordes. Mitt i fältet av rutinerade proffs med stenansikten och introverta kroppsspråk stack en ung svensk grabb ut ur mängden. Han skrattade, skämtade med publiken och visade på alla upptänkliga sätt att han älskade det som pågick.

Det var Ludvig Åbergs allra första majortävling (golfens mest prestigefyllda tävlingar) i livet och trots att han, till skillnad mot övriga startfältet, aldrig ens sett den fruktade Augustabanan tidigare slutade han på en otrolig andraplats. För det blev han drygt 23 miljoner kronor rikare. Ludvig Åberg är redan ett fenomen, som kommit från ingenstans och plötsligt är en av de bästa i världen. Att se hur han hanterar det extrema mentala spelet som golfen kräver är det som fascinerar mest med honom. 25-åringen från Eslöv har hittat sin mentala styrka i ett utåtriktat sätt att vara, mitt under brinnande tävling.

Henrik von Eckermann har valt en annan väg. Prestationer i olika sporter är omöjliga att jämföra, men det som hände i världscupfinalen i söndags är en prestation jag inte trodde var möjlig. Att Henrik von Eckermann nollar sig igenom fyra rundor har vi sett förr. Det är i sig ingenting konstigt. Det fascinerande är HUR han gör det. Det handlar inte längre om att han är en talangfull ryttare med en mästerlig häst. Det handlar om någonting annat och det är detta andra som fascinerar betydligt mer än den förstklassiga prestationen.

Jag menar: Han är redan uppe på en nivå som inom sportslang förkortas GOAT, greatest of all time.

Han är på en nivå där han inte kan nå längre, bara bibehålla eller tappa sin position. Bara en kan nå toppen och det är världens mest utsatta position att befinna sig på, med en klunga som ständigt jagar dig. Det är därför positionen världsetta i hoppning i regel blir ganska kortvarig. Men där, i blåsten, har han stått sedan augusti 2022 och sett till att ingen tagit sig upp och knuffat ner honom. Ingen har stått där längre.

Jag förstår inte hur Henrik von Eckermann fungerar. Däremot börjar jag förstå VARFÖR han är bäst. HUR han rider är inte det intressanta just nu. Det jag tittar på är hans ansiktsuttryck, vad han säger, hur han kommunicerar, vilka signaler han sänder ut.

Det är där han avslöjar hur tufft det är att vara etta.

Det är där jag inte förstår hur Henrik von Eckermann är funtad, hur han kan orka mentalt, hur han kan hitta mentala krafter för att kunna gå ut sist i fältet och fixa en nolla.

Men aldrig tidigare har Henrik von Eckermann så tydligt avslöjat hur tung den där bindeln runt armen är att bära än efter världscupfinalen. Aldrig tidigare har heller en världsetta visat på en större mental styrka i det skarpaste av lägen. På ett aldrig tidigare skådat sätt fick vi också i intervjuerna direkt efter världscupfinalsegern se hur fullständigt mentalt utmattad Henrik var. Han kunde knappt le, trots att han måste kokat av segerglädje. Han hade svårt att prata, trots att han nog bara ville skrika ut ett segervrål. Han var där, men samtidigt någon annanstans. Han befann sig liksom mitt uppe i en process där han inte lyckades ta sig ut ur den mentala bubbla han byggt upp.

Att bli tvåa är att förlora för en som är etta.

Ettor hatar andraplatser.

Det var det enda som framgick tydligt mellan raderna i Henriks SVT-intervju.

Att fortsätta vara etta kräver ett fruktansvärt högt pris, där Henrik von Eckermann byggt upp ett mentalt kapital som är stort nog att kunna betala med.

Det var det vi såg.

Det är det som fascinerar, långt bortom alla resultat.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ända sedan jag e-postade mitt första blogginlägg för publicering i oktober 2018 har jag varit stolt över att få ha en liten plattform på Tidningen Ridsport. Jag gillar den här tidningen, att hänga på sajten, andas in de nördiga lärdomarna som ligger i texterna, kommunicera med alla underbara medarbetare och utmana mig själv i mitt tänkande och skrivande.

Den senaste tiden har jag vid två tillfällen känt mig extra stolt över att vara en liten perifer del av Tidningen Ridsport.

Det första tillfället var när beslut fattades om att vrida åt tumskruvarna när det gäller vad som är en acceptabel ton på sociala medier. Det var, tror jag, ett svårt beslut men samtidigt nödvändigt för att slå vakt om det öppna goda samtalet där man både kan vara ense och oense, men samtidigt visa varandra respekt.

Jag vet inte hur hårt Ridsports sociala medie-moderatorer behövt jobba i kommentarsfälten efter beslutet, men en sak vet jag eftersom jag ser det: Tonen i kommentarfälten är trevligare och mer respektfull utan att för den skull vara mesig eller meningslös. Beslutet är med tidigt facit i hand ett stort steg i rätt riktning.

Det andra tillfället jag kände en extra stolthet var när Ridsport i veckan klargjorde att man inte närvarar vid världscupfinalen i Riyadh. Som chefredaktör Catharina Hansson skrev i senaste ledaren är närvaron under finalen annars en närmast helig tradition för Ridsport. Och tro inte att svinrika länder med i bästa fall medeltida människosyn avskräcker media från att bevaka stora mästerskap. Jag minns till exempel de ändlösa debatterna som föregick fotbolls-VM i Qatar 2022. Hur sportkrönikörerna turades om att indignerat skriva om den sjuka kvinnosynen och om hur många gästarbetare som fått sätta livet till i byggandet av de enorma arenorna inför mästerskapet.

Från olika håll kom krav på att bojkotta VM, att vissa länder rentav skulle dra sig ur mästerskapet och att diktaturer aldrig bör få arrangera internationella tävlingar över huvud taget.

Men vad hände när det väl blev dags för avspark? Då satt de där, samma krönikörer som ondgjort sig över den närmast totala bristen på mänskliga rättigheter. Nu skulle det analyseras fotboll till varje pris – och upp med handen den som läst en indignerad sportkrönika om Qatar det senaste året.

Bojkotter sker liksom inte längre. Det kunde ske förr, av skäl relaterade till kalla kriget, som när USA bojkottade OS i Moskva 1980 och när östblocket fyra år senare svarade med att bojkotta OS i Los Angeles.

I dag är det money talks som gäller.

Hur illa de deltagande länderna tycker om ett värdlandet är frestelsen efter pengar, ära och berömmelse för stor för att en bojkott ens ska övervägas. ”Sport och politik hör inte ihop” sjungs det som ett mantra – trots att det är just det sport och politik gör.

Både sommar-OS i Peking 2008 eller vinter-OS i Sotji 2014 genomfördes utan några som helst protester – och den minnesgode kommer ihåg att avslutningsceremonin i Sotji knappt var över innan Ryssland annekterade Krim, den lågintensiva starten på dagens invasionskrig i Ukraina.

Därför känns Ridsports bojkott av världscupfinalen som en liten med väldigt frisk nypa luft.

Här tar någon äntligen ställning.

Här är det äntligen verkstad mitt i allt snack om att ”påverka på plats”, en annan favoritklyscha till varför de tävlar i världens värsta diktaturer.

Samtidigt kan det knappast ha varit ett enkelt beslut. Skillnaden mellan att vara på plats där det händer och att förlita sig på tv-sändningar och att folk svarar i telefon är enorm. Att vara beroende av pressmeddelanden istället för att på egen hand gräva efter fler infallsvinklar är frustrerande.

Men vill vi ha förändring på riktigt, påverka både de aktivas syn på diktaturer och rikta udden mot diktaturerna själva är bojkott det enda som hjälper.

Tidningen Ridsports bojkott av världscupfinalen är ett babystep.

Men det viktiga är att det är ett babystep i rätt riktning till skillnad mot alla andra stora steg i fel riktning.

Det gör mig extra stolt. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Här kommer en bekännelse: Jag har alltid varit svag för idrottsnamn. Redan i början av 1980-talet fascinerades jag av alpina storheter som Gustavo Thöni, Pirmin Zurbriggen och Marc Girardelli. Jag tyckte det var otroligt coolt med tennisspelare med ovanliga efternamn som Gerulaitis, McEnroe och Lendl och när jag började följa NHL-hockey var Lemieux, Gretzky och Yzerman fräcka namn som låg på allas läppar.

Min fascination för idrottsnamn har fortsatt fram till i dag och tagit sig in i ridsporten, som erbjuder en hel del guldkorn. 

Här kommer därför min lista över världens tio vackraste ryttarnamn.

10. Esmeralda Gyllenswärd

Sverige, fälttävlan

Tian på listan är faktiskt en klubbkamrat till mig och min familj i Växjöortens Fältrittklubb med ett förflutet som både framgångsrik kartläsare i rally och deltagare i Farmen 2020. Hon innehar dessutom plats 764 på FEI:s rankning över fälttävlansryttare. Namnet skapar ett omedelbart intresse eftersom det är ett extremt ovanligt förnamn och ett ännu mer extremt ovanligt efternamn. Kombinerat utgör de ett vackert slutresultat.

9. Bernand Briand Chevalier

Frankrike, hoppning

Det här känns som ett skyddat varumärke och innehåller det mesta. Förkortningen BBC för tankarna till brittisk broadcasting, det smakar bra i munnen och skulle kunna vara allt från en exklusiv hundkennel till ett lika exklusivt klädmärke, vilket sista namnet dessutom är. 

8. André Americo de Miranda

Brasilien, hoppning

En mix av manligt och kvinnligt i namnen går här hem på samma sätt som till exempel i fallet med golfspelaren José Maria Olazabal. Vackert, men kanske lite svårt att lägga på minnet.

7. Juan Pablo Jimenez Torres

Mexico, hoppning

Jag älskar spanskklingande namn och här förs tankarna på ett mjukt och fint sätt till flera andra kända idrottare: Fernando Torres (fotboll) Miguel Angel Jimenez (golf) och Juan Pablo Montoya (Formel 1). Ofrivillig briljans av ryttarens föräldrar.

6. Henrik von Eckermann

Sverige, hoppning

Det här är väl den enda lista vår superman inte toppar, men likväl är han med och hugger högt upp i fältet och tar hem en hedrande sjätteplats. Henrik von Eckermann låg fint på tungan redan innan han växte ifrån alla andra ryttare i världen och precis som med allt annat kring honom andas även HvE:s namn stil och klass.

5. Kebie van der Heijden

Nederländerna, dressyr

Nederländare är ett säreget släkte när det kommer till både språk och dopnamn. Det känns liksom som om nyblivna föräldrar i landet lägger ner alla bokstäver i en tombola, slumpmässigt plockar de bokstäver som matas fram och därefter monterar ihop dem till ett namn. Ibland blir det alldeles för många konsonanter och ibland märkliga vokalkombinationer men i vissa fall hittar tombolan rätt. Kebie van der Heijden kan vara allt från din pålitliga bergsguide i Nepal till Ursula von der Leyens hemliga tvillingsjäl i EU-kommissionen. Namnet lyfter dessutom när man uttalar det och måste vara en dröm för en tv-kommentator.

4. Fabricio Caldas Albuquerque

Brasilien, fälttävlan

Här har vi ett vackert namn som i sig lyckas med det tredimensionella konststycket att både kunna vara en ryttare och/eller namnet på en häst och/eller namnet på en stad – samtidigt. Denna svårslagna brasilianska bokstavsmagi trollar sig hela vägen in på en fjärdeplats. Bra jobbat! 

3. Mary Sophie Haid Bondergaard

Sverige, dressyr

Det känns som att Charlotte och Rasmus tänkte till för nästan exakt 20 år sedan då de skulle ge namn åt sin nyfödda. Oddsen för att flickan tidigt skulle fastna för dressyr var låga och chansen att hon skulle lyckas bli en riktigt bra ryttare om möjligt ännu lägre. Då gäller det att tänka till och det gjorde paret uppenbarligen. Mary Sophie Haid Bondergaard är ett långt namn men kombon av traditionellt brittiskt, hårt tyskt och klassisks danskt gifter sig häpnadsväckande väl med varandra. Det både ser bra ut och låter bra när det uttalas.

2. Cathrine Laudrup-Dufour

Danmark, dressyr

Silvret går till Danmark och det finns helt klart goda skäl till det. Namnet Cathrine Dufour, som hon hette som ogift, hade inte ens varit nära att kvala in på den här listan. När Cathrine gifte sig med sin Rasmine Laudrup hände det däremot saker. Laudrup adderar konst och artisteri till namnet och gör det oemotståndligt. Apropå min kärlek till namnet Laudrup ska erkännas att det är inte av ringa betydelse att Rasmines pappa heter Brian, en av Danmarks bästa fotbollsspelare genom tiderna.

1. Erika Lickhammer-van Helmond

Sverige, hoppning

Det här är rena trollkonster. Var för sig säger dessa fyra namn ingenting. Tillsammans skapar de en grund av briljans och förstklassigt artisteri. Den här typen av namn finns bara i Hollywood och då är de dessutom helt påhittade. Här har vi en svensk ryttare med ett vanligt förnamn och ett ovanligt vackert efternamn. Hon gifter sig med en man som den nederländska tombolan tveksamt döpt till Juris i förnamn men där kraften ligger i det förnämliga efternamnet van Helmond. Att ett så pass långt namn kan uttalas så problemfritt som fallet är här ska inte vara möjligt. Men när jag hörde Stefan Fur uttala namnet under Gothenburg Horse Show i februari slog det mig. Erika Lickhammer-van Helmond är världens vackraste ridsportnamn.

Här kan du läsa ett stort reportage om ryttaren med världens vackrast ridsportnamn!

Bubblare: Roger Yves Bost, Frankrike, hoppning, Jessica Springsteen, USA, hoppning, William Ligier de la Prade, Frankrike, hoppning, Judith Sarda Mane, Spanien, dressyr, Brittany Fraser-Beaulieu, Kanada, dressyr, Paolo Roberto Brasileiro Miranda, Brasilien, dressyr, Lea Adams-Blackmore, USA, fälttävlan.

Hur ser din lista ut? Vilket tycker du är ridsportens vackraste namn? Om du läser det här på sociala medier får du gärna kommentera!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vad ska man göra när man vaknar, tittar ut och ser att livet i april mer liknar ”Hej mitt vinterland” än ”Vintern rasat ut bland våra fjällar”?

När det regnat så mycket att hagarna mer liknar kvicksand än lera och Kung Bore sedan får för sig att bomba oss med ännu en snökanon?

Det är som bekant aldrig för sent att ge upp, men det vill jag inte.

Tänka framåt?

Det orkar jag inte nu, mitt i stunden.

Jag tänker bakåt istället.

Innan alla meteorologiska bakslag och allt trafikkaos runt om i landet slog till hann faktiskt en riktigt trevlig påskhelg passera. Eftersom hockeylaget Växjö Lakers, som jag skriver om, dessutom bara behövde spela fyra matcher i sin kvartsfinal blev det behagligt vitt i almanackan för min del under nästan hela högtiden.

Vad passar då bättre än att kasta sig in i en annan tävlingsbubbla, nämligen barnens?

Februariveckan med Sverigeponnyn i Scandinavium tog hårt på de mentala krafterna och veckorna därefter fick tjänstgöra som någon sorts djup och lång utandning och en paus från tävlandet.

Men ni som gillar tävling vet hur det är.

Efter ett tag kommer suget tillbaka, och för min del kom därför Påskhoppet på hemmaklubben Växjöortens Fältrittklubb som ett efterlängtat inslag.

Till att börja med tackade jag glatt ja till att ställa upp som funktionär på kort varsel. Eftersom jag jobbar varannan helg året runt brukar jag drabbas av dåligt samvete över att jag inte utför mer ideellt arbete än vad jag gör.

Hela vår unika idrottsrörelse bygger på det. Personen som med ett leende serverar dig din efterlängtade burgare, personerna som sköter insläpp till framhoppning och till tävlingsarenan, den som visar dig var du ska parkera bilen – alla dessa som ställer upp utan betalning gör att du eller ditt barn kan tävla. Utan dem – inga tävlingar. Därför var det en skön känsla att under fyra påskaftonstimmar hälsa alla välkomna till VFK och dirigera dem till rätt parkering.

Dessutom fanns det många spännande klasser att titta på när jag inte befann mig i ideell tjänst. LillyBelle har de senaste tiden haft förmånen att utveckla ett samarbete med den lille söte nioårige hingsten Amcede Danny Boy, eller Oskar som han kortare och godare kallas. Oskar är en B-ponny, en liten supertalang som barnens kompis Felicia Gustavsson och hennes familj låter LillyBelle träna och tävla när tillfälle ges. Hittills har de gjort fem starter tillsammans: en lätt B, en lätt B+, två lätt A och en lätt A+. Samtliga rundor har klarats av med nollor i protokollet och de två sista skedde under Påskhoppet.

LillyBelles och Oskars sista start innebar debut i Lätt A+ och en väldigt fin runda senare stod de där som segrare. För övrigt den första segern i Lätt A+ som vunnits av en Enestubbe. Det var väldigt kul att se.

Nu är det fredag och om några timmar kastar jag mig tillbaka in i hockeybubblan, då den första matchen mellan Växjö Lakers och Rögle väntar.

Till sist vill jag återge den mycket kloka formulering som författats av det franska upprop som publicerats i tidningen Le Parisien och som återgetts som nyhet på denna sajt:

”Låt oss ge hästen, som tack för dess generositet och dess förtroende för oss, den hänsyn och den respekt den förtjänar.”

Jag säger ett amen på det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är utan minsta förvåning men med stor besvikelse och återhållen vrede jag läser Ridsports ledare av chefredaktör Catharina Hansson.

”Till slut gick topplocket” skriver hon och förklarar sitt beslut att skärpa kommentarsreglerna på Ridsports Facebook-konto.

Jag är som sagt inte förvånad över beslutet. Inte det minsta. Så pass sent som två dagar före jul skrev jag själv en text här i bloggen med rubriken ”Från skön värme till ett dagis för kverulanter” som väl säger en del om vad jag tycker om utvecklingen i ridsportens sociala kommentarfält.

Jag vet inte hur många gånger, både före och efter den texten, jag sett hur Ridsports FB-admins tvingats gå in och radera kommentarer och ryta till mot folk som utvecklat den bisarra hobbyn att kapa högintressanta diskussionstrådar.

Trots varningar och hot om tuffare tag har utvecklingen fortsatt att gå åt helt fel håll. Och trots att det inte är en särskilt stor konst att framföra kritik på ett sakligt sätt hemfaller alltfler åt direkta personangrepp.

Till slut blev det en varning för mycket.

Till slut var det dags att sätta ner foten.

Till slut var det dags för det som nu skett. En stark skärpning av kommentarsreglerna beträffande texter om personer under 18 år och gentemot de lallare som tror att det är helt okej att marknadsföra just sin mirakelprodukt i trådarna.

Jag är inte förvånad.

Jag är dock otroligt besviken och det tror jag gäller många med mig.

Jag menar: SOCIALA medier.

Det hörs ju redan på namnet att det är någonting interaktivt, vackert och attraktivt.

Något vi tillsammans delar, vårdar och utvecklar.

Något vi känner ett stort ansvar kring för att det ska fungera smärtfritt.

Något som kräver att vi åtminstone räknar till tio och tänker ett extra varv innan vi låter en elak tanke passera genom hjärnan, ut genom fingrarna till tangentbordet och via ett publicera-tryck skicka ut den till allmän beskådan. Om alla tänkte på det sättet skulle Facebooks administratörer ha ett enkelt jobb, inte tvingas lägga timtal av sin redaktionella arbetstid åt att vara digitala förskolepedagoger åt kverulanter som vägrar vanligt hederligt hyfs och sunt förnuft.

Som barn kände jag en lika gammal som envis man. ”Jag ger mig inte hur fel jag än har” lär han ha yttrat vid fler än ett tillfälle och tyvärr bär många urspårade kommentarer mannens signum. Inför ögonen på tusentals läsare startar de dryga dueller där sans och balans ersätts av ständiga utmaningar av yttrandefriheten. Till och med dessa borde veta att de inte kan säga och tycka vad som helst och skyddas av grundlagen.

Att tonen på sociala medier hotar hela sociala mediers framtid är ett faktum. Världen över förbereds lagförslag om att kraftigt minska vår frihet att tycka, diskutera och dela saker med varandra. Det sker samtidigt som stora aktörer valt att lämnat sina sociala medieplattformar eftersom ämnena de postar alltid kapas och förstörs. SVT Nyheter har exempelvis helt stoppat möjligheten att kommentera på sitt X-konto, vilket i praktiken gör detta sociala media till ett osocialt media.

Är det där vi vill hamna?

Vill vi att ridsportens i övrigt så levande och informativa kanaler på Facebook ska förminskas till enbart en källa för envägskommunikation?

Det vill ingen, jag lovar.

Men för att det ska ske måste alla bete sig som folk, jag lovar.

Annars är det inte svårt att gissa att fler, ännu tuffare, åtgärder kommer att vidtas.

Catharina Hanssons beslut borde vara en väckarklocka, till och med för de sabotörer som inte ger sig hur fel de än har.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Lugnet före stormen, brukar man säga. Lite så känns det för min del just nu. Ni som följt mig här genom åren vet att jag vid denna tid på året kastas in i den mentala torktumlare som kallas för slutspelshockey.

Match varannan dag och träning varannan dag för laget Växjö Lakers, som jag bevakar, betyder för mig att skriva o-m match varannan dag och skriva i-n-f-ö-r match varannan dag. Det betyder tajta deadlines, resor, hotellboende och långa förlängningar som aldrig vill ta slut. Det betyder intervjuer med smågriniga spelare och irriterade tränare som egentligen inte vill bjuda på någonting. Den torktumlaren har jag kastat mig rakt in i när du läser dessa rader.

Om jag bott själv i en lägenhet mitt i stan hade jag kunnat leva i den här typen av bubbla och förmodligen känna mig helt vilsen när jag tog mig ur den. Som tur är finns det både fru, barn och inte minst hästar som jämnar ut balansen och tvingar mig att dubbelfokusera och prioritera smart och effektivt och kombinera det bästa av två världar. Temperaturen pendlar lite mellan plus och minus just nu men visst är det här ändå den kanske bästa tiden på året? Vintern hänger mot repen, snart är den förbi, våren tar över och ger löften om allt som ligger framför.

Apropå löften känner jag mig hoppfull inför den framtid som de senaste månaderna tett sig ganska osäker när det gäller vår hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb. Eftersom jag räknar mig som part i målet, som pappa till två tävlande VFK-barn, har jag på egen begäran valt att inte skriva texter i Smålandsposten om utvecklingen av det hästsportcenter som nästan är färdigbyggt, men där Växjö kommun sagt nej till att låna ut de sista miljonerna. Detta efter att de drivande personerna i bygget spenderat mer pengar än vad de haft tillgång till och räknat med att kommunen skulle hjälpa till, även med det sista steget.

Oron för framtiden har därför varit stor bland oss medlemmar, en hel del hårda ord har uttalats i media från olika håll och fortfarande vet ingen hur det slutar. Det har till och med skrivits att det kan sluta med konkurs. En sak har dock den senaste veckan lärt mig och det är att engagemang är en mäktig kraft. Och engagemang är det minsta man kan säga att det finns i VFK.

Som medlem i olika föreningar och organisationer har jag genom livet besökt diverse årsmöten. Som journalist har jag, under snart 30 års tid, bevakat hundratals. Med undantag för e-t-t enda årsmöte – en hockeyklubb med två trätande falanger för 15 år sedan – har jag varje gång jag besökt ett årsmöte slagits av en dyster slutsats. Nämligen att föreningsdemokratin är på väg att dö.

Känslan är att 99 av 100 årsmöten bara besöks av de närmast sörjande, varav en stor del av dem redan sitter i styrelsen. Alla blir alltid valda/omvalda, valberedningens förslag (ofta har valberedningarna fått kämpa för att ens få fram namn till en fulltalig) klubbas alltid igenom och sällan eller aldrig förs det fram motkandidater att rösta på. Om du gått på fler än ett årsmöte i ditt liv tror jag att du känner igen dig. Närvaron på en klubbs årsmöte är ett mått på det föreningsdemokratiska engagemanget i klubben, vilket oftast befinner sig farligt nära den absoluta nollpunkten.

Antalet deltagande medlemmar på ett genomsnittligt årsmöte i en riktigt stor fotbolls- eller hockeyklubb skulle jag uppskatta till mellan 20 och maximalt 30.

På årsmötet i den relativt lilla klubben Växjöortens Fältrittklubb i söndags kom 140. Det var fullt till absolut sista plats i den bokade konferenslokalen på Stadshotellet.

Jag har varit med på årsmöten som varat i mindre än 15 minuter och ett långt årsmöte skulle jag säga är ett möte som pågår i över en timme.

VFK:s började klockan 19.00 och när mötesordföranden förklarade det hela avslutat tittade jag på klockan och såg siffrorna 22.04.

Tre timmar och fyra minuter.

Det fina var det som pågick under dessa tre rekordlånga timmar. Det var föreningsdemokrati i sin renaste form. Olika alternativ som fördes fram, nya förslag som utmanade valberedningens egna förslag. Slutna omröstningar – något jag trodde var utrotat ur idrottsrörelsen – begärdes både en, två och tre gånger. Alla medlemmar fick användning för just sin röst, precis som det ska vara, och det gjorde det hela lika spännande som ett riksdags- eller kommunfullmäktigeval.

Alla var inte nöjda, precis som alla partier inte är nöjda efter ett riksdagsval. Men alla fick vara med och bestämma istället för att en liten trött klick av närmast sörjande skulle göra sin plikt och ställa upp för ett år till i styrelsen.

Likaså sprutades det ut frågor om anläggningen och verksamheten och jag tror att jag räknade till fyra inkomna motioner, som också behandlades.

Alla tyckte inte lika, alla var inte överens men alla var med och bestämde. Det var ett engagemang utöver det vanliga och en bländande uppvisning i hur föreningsdemokratin i Sverige borde fungera.

Min känsla är att VFK går stärkta ur den här kommunkrisen och att en av Sveriges finaste anläggningar både kan bli helt färdigställd och blomstra som ridskole-, tränings- och tävlingsarena i många år.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vad händer med en bana när tävlingen är över?

Sug på frågan i ett par sekunder.

Eller tänk efter i fem sekunder till.

Oavsett hur länge du funderar tror jag att svaret är detsamma.

Banan försvinner. Finns inte längre. Den existerar kanske som en digital skiss på en server någonstans, men betraktad som ett fysiskt och levande väsen förpassas den till historien likt en dagslända efter ett kort, intensivt och dramatiskt liv.

På detta har jag tänkt under en längre tid och landat i två frågor som jag sedan låtit ligga i marinad.

Första frågan:

Varför låter vi banorna bara försvinna?

Jag har inget svar på det, förstår inte varför. Misstänker att det ”kanske bara är så”. Tänker även att det kanske inte är tillåtet att använda samma bana flera gånger men tvivlar samtidigt på att förhåller sig så.

Min andra fråga lyder:

Om det är okej att använda gamla banor – varför i hela världen görs inte det?

Jag menar, ta banan Peter Lundström designade under världscupens Europafinal i Scandinavium i februari som exempel. Publiken älskade den, ryttarna älskade den och jag är säker på att Peter Lundström var nöjd med den.

Se bilden av Peder Fredricsons chansning under omhoppningen när han går innanför på bortre kortsidan i hopp om att vinna tid, men där chansningen inte går hem. Eller tänk på Henrik von Eckermanns omhoppning, där det saknas futtiga 28 hundradelar upp till förstaplatsen.

Tror ni att Peder och Henrik velat hoppa banan på nytt om de fått?

Klart att de velat.

Om så varit fallet: Hade Peder fortfarande chansat och lyckats eller hade han spelat säkrare och gått utanför? Hade Henrik hittat ett sätt att kapa tre tiondelar?

Själv hade jag älskat att se hur ryttarna hanterat samma bana på nytt, ett år senare – och jag förstår inte varför en bana måste vara som en fyrverkeripjäs på nyårsafton; någonting som sprakar vackert och intensivt under en kort tid för att sedan helt försvinna.

Här finns ett helt nytt och otroligt spännande tävlingsmoment att ta till. Genom att, vid vissa stora utvalda tillfällen, använda tidigare banor skulle hoppsporten skapa en helt ny tävlingsform utan att behöva ändra på en enda regel. Samma bana som föregående år skulle betyda förhandsspekulationer, tidsjämförelser med föregående år – ja, det skulle till och med kunna slås banrekord.

En sådan klass skulle skapa buzz. Ryttarna skulle för första gången få chansen att revanschera sig och reparera gamla misstag och publiken skulle för första gången kunna läsa på och ladda upp genom att titta på reprissändningar av tidigare tävlingar.

En sådan tävlingsform skulle framför allt vara en hyllning till våra enastående konstnärer till banbyggare runt om i Sverige och världen.

Jag ser en vinn-vinn-vinn-situation här.

Ryttarna är vinnare eftersom de, likt golfspelare, får återvända till samma bana.

Publiken är vinnare, eftersom ett nytt spänningsmoment adderas.

Banbyggaren är vinnare, eftersom hens fina hantverk får en ny dimension av uppskattning.

Därför undrar jag:

• Varför inte införa en klass som kan få heta typ Peter Lundström Classic under nästa GHS?

• Varför inte en Fredrik Malm Special eller en Maria Alfredsson Trophy?

• Eller varför inte en klass på din egen hemmaklubb där en av dina lokala banbyggares bästa banor återanvänds och hyllas?

Men som jag nämnde ovan har jag en brasklapp: Är detta över huvud taget tillåtet?

Eftersom jag fram till i onsdags kväll svävade i ovisshet beslutade jag mig för att kontakta en som vet och ställa tre frågor:

1. Är det okej att använda exakt samma bana flera gånger?

2. Om ja: Varför har man i så fall inte gjort det tidigare?

3. Vad skulle du själv tycka om att banor återanvänds?

Jag valde att ringa mästaren själv, Peter Lundström. Han svarade på andra signalen och sedan följde ett 19 minuter långt samtal där Peter, lika ödmjukt som inspirerande, bjussade på sina tankar om banbyggnad. Han svarade dessutom på mina frågor, som kortfattat fick följande svar:

1. Jag ser ingenting i reglementet som förbjuder det.

2. Jag vet inte/Svårt att svara på.

3. Det skulle vara väldigt intressant.

Så: om skidsporten lyckats öka sin popularitet genom införandet av masstarter och sprintlopp och orienteringssporten lägger in tävlingar i stadsmiljö för att få större publiksiffror – varför inte skruva upp stämningen i banhoppning genom lite smart återvinning?

Vad tycker du?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det slog ner en bomb i Ridsportsverige i veckan när det internationella ridsportförbundet, FEI, offentliggjorde sina nya riktlinjer avseende rörligt material från större tävlingar. Från och med nu är det FEI:s egna kanaler som gäller. Ryttare, groomar och andra i respektive ryttarteam tillåts inte filma sina ritter eller lägga upp dessa på sociala kanaler, sajter och bloggar.

Denna sajt var en av flera som uppmärksammade de nya riktlinjerna och som brukligt är publicerades nyheten på Ridsports Facebooksida. Just nu räknar jag till drygt 250 kommentarer varav lejonparten består av måttligt till extremt uppretade ridsportmänniskor.

Kritiken är inte direkt av det lindriga slaget:

• En del anser att det är en skymf mot hästvälfärden att FEI tuffar till reglementet.

• Det antyds att FEI har något att dölja.

• Flera läsare undrar om det är första april.

• En del tycker det är ”sjukt”, någon blir ”bara trött” och någon ropar ”censur”.

Och så vidare.

Stormen i vattenglaset är verkligen intensiv.

Själv tycker jag också att FEI:s beslut är väldigt konstigt.

Inte att beslutet fattats men att det fattats först i mars 2024.

Det enda konstiga här är att riktlinjerna inte redan skrevs för 20 år sedan, när Facebook uppfanns, eller åtminstone 2005 då Youtube såg världens ljus.

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att få ingå i Ridsports reporterteam på plats i Scandinavium (tack, det var bland det roligaste jag någonsin gjort!). Det jag förvånades mest över var att det var okej att lägga upp korta filmklipp från hela arenan i form av reels och stories på Instagram. Där satt jag inne i arenan med min telefon och hade i stort sett fritt blås. Jag filmade ceremonin när Henrik von Eckermann väljs in i Hall of Fame, när Peder Fredricson tar sig vidare till omhoppning i Gothenburg Trophy och en massa annat smått och gott. Sedan gick jag in på Ridsports instakonto och tryckte på publicera.

Jag skriver det igen: Som ackrediterad media tilläts jag använda mobilen helt utan minsta restriktioner. Något jag inte i min vildaste fantasi kunnat inbilla mig att jag någonsin skulle få göra.

Med reservation för att jag inte hunnit kolla alla stora idrottsorganisationer i världen vågar jag ändå påstå att FEI:s riktlinjer fram till nu varit unikt liberala. Jag har aldrig tidigare hört talas om att man, oavsett idrott, tillåts filma från en stor pågående tävling eller match, lägga upp klippet på sin egen mediesajt i syfte att dra klick och därmed kamma hem intäkter. Det är faktiskt helt obegripligt.

Jag ringde till och med runt till några av de största sporterna i Sverige för att verkligen kolla läget. De skrattade, för de fattade knappt vad jag menade. Samtliga har rigorösa föreskrifter och absolut förbud för media och andra att utan tillstånd filma under pågående match och sedan publicera som inlägg i sina kommersiella kanaler. 

Hockeyligan SHL har exempelvis sålt sina rättigheter till TV4 för extremt dyra pengar och om jag till exempel skulle vilja lägga upp en målsituation från en match är det TV4:s konton på Instagram och X (Twitter) mitt hopp står till. Min möjlighet är då att – om TV4 råkar välja ut det klipp jag önskat – bädda in TV4:s inlägg och publicera det i min egen text. För mig är det helt självklart att en aktör som betalat enorma pengar för att sända också har ensamrätten på allt rörligt material. Vad FEI har sysslat med vet jag faktiskt inte – och jag undrar till exempel hur kul SVT, som har rättigheterna till alla våra stora FEI-tävlingar, tycker om att konkurrenter kan gå runt och filma lite som de vill och sedan publicera. Hade jag varit i ledande ställning hos ett sändande bolag hade jag givetvis satt press på den som sålt rättigheterna till mig – och precis så tror jag att det är i det här fallet också. Köper du rättigheterna till rörligt material vill du ju självklart också ha ensamrätten till det.

Om man kan likna FEI vid en tidning har FEI hela vägen fram till nu varit en tidning som helt skänkt bort allt sitt material, helt fri från Plus, Premium och vad betalväggar brukar kallas. Att man först nu stramar upp reglerna – så ofattbart sent som i mars 2024 – är någonting jag knappt kan ta in. Självklart vill FEI att deras utvalda material ska få maxad spridning, liksom det sändande bolagets.

Dessutom har jag svårt att förstå upprördheten av helt andra skäl. För det första ser jag inget som förbjuder privat filmande från läktarna utan bara för ryttarna själva, deras team och vi i media. Logiskt, eftersom dessa har egna plattformar med stora antal följare (vissa följs av flera miljoner) och FEI givetvis vill att det rörliga materialet som delas bär FEI:s eget märke, alternativt det sändande bolagets. För det andra gäller riktlinjerna enbart FEI:s större tävlingar. Är det inte en FEI-klassad tävling (alltså mer än 99 procent av alla tävlingar i Sverige) lär det vara fritt fram att filma för vem som helst, var som helst och när som helst.

Så ta av foliehattarna, sluta slåss mot väderkvarnarna och chilla lite! Det vi ser här är ingen konspiration eller illasinnad agenda med syfte att dölja något. Det här är ett sätt att slå vakt om och ge mervärde, både åt både ett internationellt idrottsförbund och till innehavare av svindyra sändningsrättigheter.

FEI har varit unikt snällt ända fram till nu. 

Det är de faktiskt värda ett stort tack för.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Att uppleva nästan en hel vecka i, kring och på avstånd från Scandinavium har varit som att befinna sig inne i en torktumlare som går på hög hastighet. Med vilken skräck och fysisk nervositet jag upplevde Angelos semifinal i Sverigeponnyn redogjorde jag för ganska utförligt i förra bloggen.

Därefter gick det mesta in i en ny skönare fas.

Fredagens uppladdning inför lördagens final var behaglig och när det hela var över hade Angelo slutat på en femteplats – i hela Sverigeponnyn. Jag är otroligt stolt över honom och jag både hoppas och tror att han själv är enormt nöjd och stolt över det han klarat av.

Ni som följt mig här genom åren vet att jag kommer från en helt annan idrottsmiljö än ridsportens. Ni vet i så fall också hur mycket ridsporten fascinerar mig eftersom den så gott som alltid sticker ut. Den liknar egentligen ingen annan sport utan spelar i en egen liga, med egna regler och helt andra uppförandekoder än övriga sporter. Så är det bara, och det har jag också redogjort för i den här bloggen fler gånger än vad jag kan räkna.

Här kommer ännu en take i ämnet ”Därför liknar ridsporten ingenting annat”. Under den gångna omtumlande veckan i Göteborg har jag nämligen slagits av ännu en insikt som sätter ljuset på ridsporten allena, ännu ett bevis på vilken speciell och unik sport vi alla är en del av.

Det är under Sverigeponnyns finaldag det händer. Det är när jag för andra gången på tre dagar, i en position snett bakom Angelo och Rosie, går upp för den klassiska rampen in till det allra heligaste. Under en sekund känns det som att jag träffas av blixten. Jag blir Tjuren Ferdinand som sticker ut huvudet, chockmöts av folkets jubel och omedelbart drar tillbaka huvudet i ren skräck.

Det. Är. Fullsatt.

12 000 personer sitter på varsin stol inne i Scandinavium. Om det fanns någonting lugnande med torsdagens semifinal var det de glest befolkade läktarna.

Nu?

Fullt till sista plats.

Scenen är så dramatisk att jag nästan tappar det.

12 000 är väl helt okej när Frölunda spelar SHL-hockey här eller när HvE, Peder och de andra ska göra upp i världscupens Europafinal, men det här är Sverigeponnyn. Det är barn som tävlar. Barn. Inför full salong.

Och det är inte bara barn. Det är hästar också. Hästar som barn sitter på. Och det är inte bara hinder som ska klaras av. Det är stilbedömning också. Inför stränga domarögon och tolvtusen andra ögonpar.

Kom igen! Det är dags att vakna upp, öppna ögonen och inse följande:

Inte i någon annan sport i Sverige utsätts barn för någonting som ens liknar det här. Det är inte ens nära.

Kom inte dragande med Gothia Cup i fotboll eller Kalle Anka Cup i tennis. Ingen av dessa stora barntävlingar kan jämföras med pressen, stressen och nervositeten hos barn till häst som synas av tolvtusen.

Vad jag tycker om det?

Innan jag lämnar mitt svar ska jag vidga perspektiven för att påvisa exakt hur unikt det här exemplet är. Vi lever nämligen i en tid där flera andra stora sporter arbetar aktivt för att ta bort tävlingsmomentet. Det skippas resultat, det publiceras inga tabeller och det genomförs därför heller inte någon prisutdelning efter matcher. Att idrotta för att vinna anses vara fel drivkraft trots att tävlingsmomentet är idrottens själva kärna och väsen – ja, den är till och med själva huvudkriteritet för att en idrott ens ska få kallas för en idrott och en anledning till att exempelvis Friskis & Svettis alltid nekats medlemskap i Riksidrottsförbundet.

Jag har som journalist själv varit ute på och skrivit om flera pojk- och flickmatcher i olika sportcuper där någon verklighetsfrämmande syn på idrott för att ”skydda barnen” gjort att mål och resultat inte räknas.

Senast för en månad sedan var jag på en bandycup med matcher utan resultat. Det roliga var när jag frågade en tjej hur det gått för henne och fick svaret:

– Bra. Först vann vi med 3–2, sen förlorade vi med 1–4 och sen vann vi två till.

Det de vuxna förbjuder – med sin ängsliga värdegrund som välmenande bas – struntar barnen fullkomligt i.

Det kan ju vara bra att veta, tänker jag. Att barnen öppet räknar mål och räknar ut hur de ligger till i cupen medan de vuxna tror att barnen bara tycker det är roligt med lite frisk luft och motion.

Ha nu bilden av bandycupen utan mål och resultat framför er.

Tänk sedan att Sverigeponnyn rids utan domare och utan några andra regler än att varje ekipage ska försöka ta sig runt banan och sedan lämna den – utan att få reda på antal fel eller inverkanspoäng.

1. Kan ni se det framför er?

2. Känns det som ett fräscht grepp?

3. Tror ni att den typen av tävlingsfri ponnyridning skulle locka 12000?

Nej på 1, nej på 2 och tok-nej på 3.

Publiksiffran skulle vara närmare 12 personer än 12000.

Så: Vad tycker jag om att barn tävlar inför ett fullsatt Scandinavium?

Svaret kommer här: Jag tycker att ridsport är bäst – ännu en gång. Det räcker så.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Att ha haft förmånen att under mer än fem års tid skriva nästan vad jag vill på den här plattformen har lett till många nya bekantskaper inom ridsporten. Det händer ganska ofta att personer jag aldrig tidigare sett eller känner igen men inte kan placera hejar på mig på tävlingar. Jag har blivit uppringd och tackat ja till att delta i Karlavagnen tack vare en blogg jag skrev om svårigheten att gråta. Jag har pratat i P4 Kronoberg om elakhet i ridvuxenvärlden. Jag kommer heller aldrig att glömma det massiva stöd som blev följden av en av mina första bloggtexter, den om när Angelo blev retad för att han rider och snälla människor hjälpte honom att få vara med på träning för Malin Baryard.

Den här torsdagen har jag för första gången en kollega som punktmarkerar mig. Det är Rebecka från Göteborgs-Posten som – om jag förstått det rätt – vill bevaka en tävling delvis ur en förälders vinkel. Hon kunde inte valt ett värre tillfälle, tänker jag när vi står i det 031-typiskt sneda regnet på Valhallas asfalt och hon frågar:

– Hur är det med nervositeten?

Exakt hur orden föll när jag svarade minns jag inte, men jag minns på ett ungefär. ”Jag har varit nervös tidigare men aldrig ens i närheten av detta. Jag känner en fysisk nervositet som börjar i bröstet, letar sig ner i magen och det känns som att den vill slita ut mig ur min egen kropp”.

Klockan är halv tio på förmiddagen och nervositeten har redan tömt mig på all energi. Det är en halvtimme kvar till Sverigeponnyns semifinal. Drygt fyra månaders träning och nötning ska ställas på sig spets och avgöras under mindre än en minut och det är det som är så hemskt. Som ni kanske minns hyllade jag Sverigeponnyn här för bara ett par veckor sedan som en tävling där faktiskt alla är vinnare. Att nu veta att drömmarna för 36 ridande barn kan slås i spillror av ett enda litet nervositets-pet får det att värka ännu mer i mig.

Alla vill till final, bara tio går dit och hela 26 barn åker besvikna hemåt. Jag umgås rentav med tanken på att föreslå en regeländring till kommande upplagor att, likt en sällskapsrond i golf, införa en så kallad pilsnerboll.

Det vill säga: Om du totalmissar ditt första utslag tillåts du, utan pliktslag, att slå om bollen. Översatt till Sverigeponnyn: Om du råkar riva ETT hinder, eller i alla fall det FÖRSTA hindret, i en semifinal räknas det som noll fel och domarnas poängbedömning för din inverkan gäller.

Men det är min alternativa verklighet.

I den riktiga verkligheten knäpper jag av en bild på Angelo i Sveriges mest klassiska entréramp, den i mäktiga Scandinavium. Arenan har fått mången elitidrottares nerver att dallra. Här har klassiska matcher avgjorts i allehanda sporter på VM- och EM-nivå. Här har det skrivits historia så många gånger att det inte går att räkna. Och just här, på denna drygt 50-åriga mytomspunna plats, släpper jag iväg min son som en gladiator till lejonen. Det är så det känns. Det är vad den fysiska känslan i magen gör med mig.

Jag står som en staty uppe på den lilla speciella VIP-läktare som endast är avsedd för aktuell ryttares team. Ser Angelo därinne med det plågsamma startnumret 2, nästan först av alla. För mig är det ren skräck att sedan se vad som händer. Han river väl första? Nej, han klarar. Men han river väl andra? Nej, han klarar. Är han inte nervös alls eller varför river han inte ens tredje?

Låter det rationellt? Nej, fysisk nervositet är sällan det. Att se Angelo och LillyBelle tävla på Elmia är en västanfläkt jämfört med detta. På Elmia får alla dubbla chanser och första dagen är bara uppvärmning. I Göteborg kan allt vara över på fem sekunder i Sveriges största och äldsta konservburk.

Plötsligt ser jag mina armar sträckas upp mot skyn och jag hör skumma höga läten komma ut från min mun. Efter 55 sekunder som känts som 55 minuter är det över. Angelo är i mål, alla hinder står kvar och publiken applåderar varmt.

Det är över. Nu kan Angelo inte bli besviken, tänker jag. Nu kommer han att få poäng, som alla andra som tar sig i mål. Plötsligt är han och den underbara Rosie ute ur Scandinavium och åter nere i dess katakomber. Vi går tillbaka till ännu en hockeyrink som bytt is mot grus och fiber och ställer oss i sidoarenan. Där pågår framridning och framhoppning för fullt och jag slås av tanken att mitt faktiskt är över. Alla de andra har sina nervositetsdemoner kvar att möta.

Så kommer poängen. Eller är det verkligen poängen som kommer? 51,2. Femtien komma två? Så mycket vet jag om inverkansridning att allt över 50 är väldigt bra. Med mitt förnuft förstår jag redan där att Angelo med stor sannolikhet är klar för final, men det är ett faktum som inte går att processa.

Inte ens när allt är över kan jag ta in det. Det går liksom inte att ladda batteriet i själ och hjärta. Än en gång är det bara mitt förnuft och mitt intellekt som registrerar de faktiska händelserna som utspelat sig.

Angelo, 13 år, har ridit semifinal i Sverigeponnyn och tagit hem en delad förstaplats tillsammans med duktiga Mirelle Karlsson.

Att dra till med att jag borde nypa mig i armen känns heller inte rättvist mot Angelo. Jag vet att han hade över 50 poäng även i kvalet och att det går bra för honom är egentligen helt i linje med vad han presterat tidigare och hur han tränat.

Nu ska han rida final på lördag.

Det verkar på honom som att han redan nollställt tankarna efter semifinalen.

Värre är det med mig.

Häxbrygden av utandningens lättnad och vulkanisk glädje får samsas med den kvardröjande klangen av nervositeten och den bottenlösa stoltheten över min son ett tag till. Och jag undrar verkligen hur jag kommer att porträtteras i Göteborgs-Posten.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Andreas Helgstrand. Cesar Parra. Aftonbladets avslöjande. Med mera, med flera.

Det är händelser som gör att vi lever i stormens tid. Det blåser inte bara på toppen. Det blåser lite överallt och alla känner vi vinden från skandaler och vanvård piska oss rakt i ansiktet.

Stormens tid är en omtumlande tid för hela ridsporten och efter den wallraffande dokumentären från Danmark är det ingen vågad gissning att dressyrsporten som vi känt den fram till nu radikalt kommer att förändras i grunden. Udden är riktad mot ridsporten nu och medias ögon är vidöppna i jakten på fler missförhållanden. Den nu aktuella och ständigt växande Parraskandalen kan följas av fler fasansfulla upptäckter när visselblåsare vågar träda fram och äntligen tycks få gehör.

Allt detta har skakat om oss. Den som för ett år sedan inte kände till eller umgicks med ordet ”hästvälfärd” gör det i dag. Hästvälfärd är ordet vi pratar om, det är överst på agendan och det är förstås bra. Men det som också ger mig en olustig magkänsla är hur vi som på ett eller annat sätt aktivt deltar i ridsporten har knockats mentalt av alla svarta nyheter.

Den tyckare, krönikör, bloggare eller poddare inom ridsporten finns inte som inte uttryckt sin vrede och ilska över den dubbelt mörka årstid vi genomlider för tillfället. Den här bloggen har skrivit om det, liksom mina bloggkollegor här på Ridsport. Krönikörer har belyst hästvälfärden i ljuset av Helgstrand-affären och andra ridsportprofiler har kommit med kloka inspel. Alla som kunnat har luftat sin kritiska åsikt.

Det jag finner i hela ridsportkollektivet – om jag nu slarvigt buntar ihop oss alla – är även ord som bekymrar mig.

Uppgivenhet. Skuld. Skam. Rädsla. Ånger. Ångest.

Jag läste någon som beskrev att hon till och med kände skamkänslor när hon gick runt i ridkläder på stan. Skamkänslor över att tillhöra ridsportkollektivet. Känslan av att tänka ”Vad tänker folk om mig?”.

Jag känner igen det. Trots att jag inte rider har jag känt samma känslor som nämns ovan. Jag är nog inte den ende som kontemplerat kring vad det egentligen är vi hästmänniskor håller på med. Det är ju vi som, utan att vi ens reflekterat över det, utsätter hästar för olika grader av obehag och får dem att acceptera det.

Hur kul hade jag själv tyckt det varit att ha en metallstång i munnen, kopplad till en tygel och ovanpå mig en individ som drog och slet i stången genom min mun? Efter att ha läst runt noterar jag att även den typen av frågeställningar drabbat erfarna ryttare. Hästen, från början vild, gör sedan årtusenden allt för att tjäna människan och den insikten är tuff, svår och drabbande när man tänker på den efter det som hänt.

Men det är farligt att tappa sugen. Och skulle vi samla ihop dem alla skulle vi nog kunna fylla en hel soptipp med tappade sugar.

Så här kan vi inte ha det.

Det är aldrig för sent att ge upp men ingenting blir bättre av att vi ger upp. Det kanske först måste bli värre för att kunna bli bättre och nu är det dags att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Hoppas att fler syndare åker fast och straffas.

Hoppas på att regler ändras, på att sporten blir renare och på att den chockvåg av skuld och dåligt samvete många av oss känner kanaliseras tillbaka i form av ännu mer omtanke och kärlek till hästen.

Jag har, bara under de korta men även snabba år jag varit en passiv/aktiv del av svensk ridsport, sett så mycket gott i ridsportens namn att jag känner djup tacksamhet. Jag har sett hur hästar får kärlek och omsorger i överflöd och att det verkligen är mer regel än undantag att det förhåller sig så. Och oavsett hur deppigt och skuldtyngt det kanske känns på många håll är jag helt säker på att vi alla redan börjat tänka ÄNNU MER på hur vi gör det bästa tänkbara för att våra hästar ska må bra.

Mörkret får alltid ge sig mot ljuset och nu är det dags att tända lampan. Vi bör både fortsatt kritiskt granska det mörka men samtidigt också ledas av ljuset från de oändligt många goda exemplen som är lätta att glömma bort i en tid av storm.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns många saker som är intressanta och som sticker ut med ridsporten. Det känns som att jag skrivit om det otaliga gånger i den här bloggen genom åren.

Ridsport är den farligaste sporten alla kategorier, sett till risken för allvarliga skador och till och med när det gäller risken att dö.

Ridsport är den i särklass dyraste sporten att hålla på med för den ryttare som tar sitt ridande vidare upp till tävlingsnivå.

Ridsport är rimligen också den sport som innehåller flest moment och tar mest tid i anspråk för den som ska genomföra ett träningspass.

Men inte nog med det.

Ridsport måste även vara den största sporten för förlorare. Då menar jag inte förlorare likt epitetet ”loser” som elaka människor kan klistra på vem som helst. Jag menar förlorare i rent sportslig mening. Om du och din häst håller på och tävlar lär ni er blixtrande snabbt hur det är att förlora tävlingar, oavsett om du heter Pelle, Lisa, Kalle, Tova eller Henrik von Eckermann.

Oavsett nivå finns det i ridsport ingen Mondo Duplantis, som vinner precis allt han ställer upp i.

Det finns heller ingen Novak Djokovic, som fortfarande, efter snart 20 år i toppen, är världens bäste tennisspelare och vinner de stora titlarna.

Till och med nämnde Henrik von Eckermann, världens bäste ryttare och mest långvarige världsetta, har långt fler placeringar som är tvåa eller sämre jämfört med hur många gånger han slutat etta.

Det är, helt enkelt, väldigt tufft att vara ryttare – av flera ovan nämnda tunga skäl.

Att göra om ridsporten till en billig sport är nog omöjligt, men när det gäller hur farlig den är kan vi öka säkerhetstänket ytterligare.

Och vet ni – jag har hittat en tävling där jag vågar påstå att långt fler än den som kommer etta är vinnare. Ja, jag kan gå så långt som till att våga påstå att i princip alla är vinnare i den här tävlingen.

Jag tänker på Sverigeponnyn.

Ända sedan jag, för ungefär fem år sedan, lärde mig vad Sverigeponnyn är har jag gillat allt jag sett och hört om Sverigeponnyn.

Den vänder sig till C-ponnyekipage, alla som testat på Lätt B får delta i kvalet och för de allra lyckligaste väntar en hel veckas träning, umgänge och tävling i samband med semifinal och final i Scandinavium.

Jag vill som sagt påstå att alla är vinnare, såväl ryttare som hästar.

Varför?

Jo, för det första handlar det om inverkan. Om att sitta bra, rida bra, välja bra vägar. Allt detta främjar god ridning och god ridning är mer skonsamt för din häst och gör att du utvecklas som ryttare.

För det andra tror jag så här: I samma stund som en ung ryttare anmäler sig till ett kval till Sverigeponnyn tänker denne ryttare på h-u-r den ska rida, inte på hur s-n-a-b-b-t den ska rida. Redan tiden som passerar mellan anmälan till ett kval och själva kvalet är en seger för ryttaren, just därför att ryttaren måste tänka ”hur” istället för ”hur snabbt”.

För det tredje: Den som misslyckas i ett kval är vinnare ändå, åtminstone alla som lyckas passera mållinjen. Deras ritter har då granskats och bedömts av rutinerade och specialutbildade inverkansdomare. Med sig får ryttaren ett protokoll där domaren, i sympatisk punktform, anger vad som behöver förbättras och tränas på framöver. Att få sådan konstruktiv kritik är också att vara en vinnare för framtiden. Min egen son Angelo är ett bra exempel. När han red sitt första kval hösten 2022 och inte lyckades ta sig vidare till Göteborg fick han svart på vitt vad han behöver träna på för att bli en bättre ryttare – och har sedan dess verkligen gjort det. Han är en mycket bättre ryttare i dag därför att han har ett helt annat ”hur-tänk”.

För det fjärde: Enligt all rimlig logik borde ett genomtänkt koncept som Sverigeponnyn även få alla inblandade hästar att känna sig som vinnare. Jag tror nämligen att många polletter trillar ner hos ryttare som ägnar sig åt inverkan och bakom varje pollett borde det finnas en glad häst som känner sig som en firad vinnare.

Det är mindre än två veckor kvar nu, sedan är det dags för Sverigeponnyn 2024.

Under en magisk kväll i Karlshamn i höstas lyckades Angelo och Rosie kvala sig vidare till Göteborg. Ända sedan den dagen har Angelo gått omkring med ett ännu skarpare ”hur-tänk” och gjort allt han kan för att rida väl.

Han kommer säkerligen inte att vinna Sverigeponnyn, men det spelar faktiskt ingen roll. Angelo och alla de hundratals som kvalat är vinnare ändå. Det gör Sverigeponnyn till den perfekta tävlingen i vår dyraste och farligaste sport för förlorare.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

I måndags var jag på presskonferens i Vida Arena, hockeytemplet i Växjö. Där, ensam på ett podium, satt Liam Reddox. Han är numera 38 år och har hockeykarriären bakom sig men under åtta säsonger utvecklade han en kärlekshistoria mellan honom själv och hockeyn i Växjö. Hans osjälviskhet gjorde honom enormt populär och uppskattad under åren i Sverige. Liam Reddox gav alltid allt i alla lägen, han satte laget före jaget och fick, som lagkapten, bland annat lyfta pokalen till skyn när Växjö Lakers vann SM-guld 2018.

Anledningen till att Liam Reddox flugits in till Växjö från Kanada den här gången, fem år efter att han lämnade Lakers, var att hans nummer 85 ska hissas till Vida Arenas tak och pensioneras. Numret är numera heligt och ingen spelare kommer att få spela med det i en Växjötröja, vare sig nu eller i framtiden.

Efter presskonferensen småpratade jag ensam med Liam Reddox och undrade vad han haft för sig efter att han helt slutat som aktiv hockeyspelare. Liam berättade att han direkt utbildade sig till polis och efter det tjänstgjort som ”police officer”.
– Men jag sa upp mig för ett halvår sedan, sa Liam.
– Nu jobbar jag med hockey igen. Jag har startat eget företag och tränar unga spelare.

Okej, tänkte jag. Du har utbildat dig till och arbetat som polis. Varför slutade du? var den första tanken som dök upp.

Tanken letade sig ner till min mun och Liams svar på frågan blev:
– Jag har sett för många saker jag önskade att jag aldrig sett. Jag kan aldrig få dem osedda.

I can never have them unseen.

Så sa han ordagrant.

Jag frågade förstås inte vad han ville ha osett. Jag vill nämligen inte veta. Liam utvecklade förstås heller inte vad han varit med om i Torontos polisdistrikt. För mig räcker det att höra hans ord för att veta och må illa. Mitt i glädjen och stoltheten över att bli hyllad drog något mörkt över Liam när han berättade om sin korta tid i kåren. Om jag påstår att en liten del inom honom gått sönder tror jag inte att jag överdriver.

Nu läser jag om colombianen Cesar Parra, den senaste i raden av djurplågare till ryttare som nått en välförtjänt rubrikstatus. Nu ska han utredas av både USA:s ridsportförbund och FEI och jag noterar också att hans sätt att träna sina hästar anses vara ”förfärande och avskyvärt”. Att Parra dessutom, läser jag, initialt lagt upp filmerna i sina egna kanaler gör att jag inte ens vill veta vad han gjort när inte kameran varit på. Om han tycker att det andra kallar avskyvärt är okej bör man undra om det finns några gränser för honom.

Ridsportens allvarliga problem, i synnerhet inom dressyren, började inte med Helgstrandskandalen, precis som sexuella övergrepp inte startade med Jeffrey Weinstein. Men båda händelserna blev droppar som inte bara fick bägare att rinna över utan även fördämningar att brista.

Weinsteins hemligheter ledde till Metoo-revolutionen.

Helgstrands hemligheter kommer – om jag tolkar kloka hästmänniskor rätt – att leda till en revolution och reformation av dressyrsporten som vi känt dem fram till nu.

Tyvärr tror jag inte att Cesar Parra är den siste djurplågaren som avslöjas på bar gärning och när jag läser ridsportsajter numera känner jag mig lite som en patrullerande Liam Reddox. Precis som i texten om Parra på den här sajten och andra texter där rubrikerna är av typen ”XX utreds för YY” eller ”XX piskade sin häst” är jag vaksam när jag läser. Jag försöker ha koll på vad mina ögon gör och när jag ser texten ”Varning för starka bilder!” nöjer jag mig med att bara läsa, inte titta.

Jag vill inte se eftersom jag vet att jag i så fall kommer att vilja ha det osett.

När det kommer till att titta på människor som plågar djur känner jag som den kanadensiske före detta polisen.

I can never have them unseen.

Gör jag rätt eller fel när jag väljer att inte titta?

Det undrar jag.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Bortskämda med framgångar och utmärkelser som vi blivit satt vi ännu en gång med visst hopp i tv-sofforna framför Idrottsgalan. Att ridsporten är nominerad i alla stora sammanhang är någonting vi numera, otroligt nog, tar för givet.

I år: von Eckermann och Ankarcrona i varsin kategori; Årets manlige idrottare och Årets ledare.

Henrik och eller Henrik eller ingen alls?

Så löd frågan.

Jag var ganska säker på att svaret skulle bli noll och intet. Sverige må vara ett lilleputtland på jorden med en relativt begränsad befolkning när det kommer till eliturval men oj, vilken stor nation vi är på idrottshimlen när en jury ska utse vinnare.

Mondo Duplantis tycker jag, trots stenhård konkurrens av bland andra von Eckermann, var en värdig vinnare. Det han gör borde vara omöjligt. Han spränger gräns efter gräns och vinner bokstavligt talat varje tävling han ställer upp i med en överlägsenhet som känns övermänsklig.

När det kommer till kategorin Årets ledare är jag mer tveksam.

Hade Henrik Ankarcrona varit mer förtjänt av priset än skidskyttets Johannes Lukas?

Jag har ärligt talat ingen aning.

Årets ledare är en knepig, ja faktiskt till och med märklig, priskategori. För hur ska en ledares prestation bedömas i förhållande till andra ledares? Ytterst få av oss, nästan ingen alls, har ju minsta insyn i hur dessa ledare utövar sitt ledarskap, vilka knappar de trycker på för att skapa trivsel och framgång eller hur de löser konflikter?

Vi har ingen aning.

Ändå är alla dessa tränare, som de i någon form är, värda all form av uppskattning. Att vara tränare är nämligen beundransvärt svårt eftersom du måste vara bra på det för att överleva. Är du inte en bra tränare inom elitidrotten försvinner du, antingen genom att du får sparken (som i de stora lagidrotterna) eller på grund av att ingen vill ha dig.

Efter att ha dagligen ha skrivit om idrott under nästan 30 år finns det ingen yrkeskategori som imponerar mer på mig än tränarna. De ska alltid kunna säga något begåvat och kunna dra en analys två sekunder efter att en match är slut. De måste samtidigt hålla huvudet kallt och åtminstone inte öppet visa att de blir förbannade på exempelvis dumma frågor.

Inom ridsporten är det lika tufft, trots att en tränare i ridsport sällan eller aldrig tvingas bli konfronterad i media. Istället ska tränaren ha koll på olika ekipage, bestående av en människa och ett djur, och kunna se, granska och analysera alla hundratals, kanske tusentals, olika detaljer som ligger bakom ekipagets prestationer.

Tygellängd, sits, skänkel hit och skänkel dit, distanser, språng och ”titta vart du ska” ska tillsammans med alla andra moment kokas ner till sekundsnabba råd och tips som förväntas leda till omedelbar förbättring hos ryttaren. Detta sker dessutom i svinkalla ridhus och kan pågå i fem-sex timmar beroende på hur många träningsgrupper som finns på schemat. Sedan ska videor studeras i mobilen, feedback ges och uppföljningar göras. För att inte tala om alla frågor som, i alla övriga sammanhang, regnar över den som är tränare.

Jag säger så här: Vi behöver inte utse EN person till Årets ledare. Vi borde alla utse vår egen eller – som i mitt fall – mina barns tränare till Årets ledare. Därför utser jag här och nu Ann Liwing till Årets ledare. Grattis Ann – du är verkligen värd priset för allt du gjort och gör för Angelo och LillyBelle! Det du gör betyder allt för dem och för oss, ska du veta. Mitt råd till alla er som läser den här texten: Gör samma sak som jag. Gå till er tränare och tala om att ni utsett hen till Årets ledare. Det kommer att vara en välförtjänt utmärkelse.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

En sak har jag lärt mig efter ett gäng intensiva år på gård. Livet på landet är inget för mesar, gnällspikar eller för folk som inte tål att få lite skit under naglarna. Livet på landet är hårt, slitsamt och består av dagliga rutiner som tar massor av tid i anspråk. För de som accepterar dessa livsvillkor är det som vilken annan sak som helst i livet. Du lär dig, du blir bättre på det och till slut går det på autopilot, direkt från förlängda märgen.

Den återkommande mockningen, den evighetslånga vattenpåfyllningen, bärandet och kånkandet blir vardag ganska snabbt. Till slut reagerar du inte ens på antalet timmar du lägger i stallet varje vecka. Allt bara finns där. Du accepterar det, och det gör dig lugn och stresstålig.

Sedan finns, i likhet med mycket annat, undantagen. De små mentala tuvorna som från ingenstans stjälper ett helt lass uppe i hjärnan. Det hör sannerligen inte till vanligheterna men det händer ändå med viss regelbundenhet i stallmiljö att irritation och ilska erupterar och hela topplocket går.

Upplever du samma sak?

Brinner det av hos dig i stallet ibland också – och i så fall varför?

Här är min lista över stallhändelser som får mitt topplock att gå:

• Det frusna boxlåset
När plusgrader och regn raskt ersätts av torr luft och ett gäng minusgrader står man ibland där som ett fån och vill bara skrika. Hästen ska ut, boxlåset rör sig inte ur fläcken och jag bannar mig själv för att jag inte smörjt det och förebyggt den uppkomna situationen. Jag hämtar istället en hammare. Bara genom extrem självbehärskning lyckas använda den till att försiktigt banka loss sprinten – inte till att slå sönder hela låset, som jag innerst inne vill.
Topplocksfaktor: 1.

• Kisstäcket
Jag känner våra hästar innan och utan nu. Vet hur de för sig när de står på box, hur mycket de dricker och om de är pedanter eller slarvrar när det de förtärt ska leta sig ur genom tarmar och urinrör. Att då se att en normalt sett skötsam häst lyckats täcka varje kvadratcentimeter spån med kiss får mig att sjuda av ilska. Jag fattar aldrig hur det gått till. Det jag fattar är att ALLT måste bort och ersättas av nytt spån.
Topplocksfaktor: 2.

• Den glömda skottkärran
Att råka glömma att ta in skottkärran när det är plusgrader är inte hela världen. Att göra det så här års är däremot en dödssynd som alltid gör mig tokig, trots att jag ibland (oftast) är den skyldige. Bara att ta i de kalla isbelagda handtagen får mig att rysa. Om kärran dessutom glömts kvar utan att ha blivit tömd stannar en tredjedel av mocket kvar och man får hugga bort eländet med grepen. Fasansfullt irriterande.
Topplocksfaktor: 3

• Bajsvattenchocken
Det fina med hästbajs är att det bara luktar i någon minut. Sedan är det i princip luktfritt. En bajshög ser heller inte speciellt äcklig ut och är närmast behändig att mocka bort. Att däremot mötas av mardrömssynen när en hel hög landat i vattenkärlet får det att vända sig i magen på mig. Att tömma ett helt kärl med bajsvatten – DET är äckligt. Dessutom måste kärlet självklart diskas noggrant samtidigt som man oroar sig för att hästen inte fått i sig tillräckligt med vätska.
Topplocksfaktor: 4

• Det stora grepfiaskot
Värstingen på listan dyker alltid upp från ingenstans. Du står och mockar i godan ro, med skottkärran bredvid dig och grepen vant i hand. Du fyller grepen med spån och bajs, lyfter upp den och ska tömma den i kärran – men håller den FÖR LÅGT! Trots att du är en fullt fungerande person kan du plötsligt inte tajma höjdskillnaden mellan grepen och kärran. Grepen krockar med kärran, innehållet kastas åt alla håll och du är i det läget övertygad om att du är den sämsta människan i hela världen på precis allting. Ilskan och självföraktet är totalt.
Topplocksfaktor: 5.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vet inte hur det är med er eller hur det är i skolan nuförtiden, men jag växte upp med Maslows behovstrappa. Ni minns säkert de fem stegen där ”grundläggande behov” är det första och största steget. Sedan följer ”trygghet”, ”gemenskap” och ”uppskattning” för att en människa ska må bra.

Alla dessa fyra känns bra att både uppleva själv och se hos andra.

Sedan finns det femte steget.

Kanske inte lika livsviktigt som de andra fyra om sanningen ska fram, men det är samtidigt det steg som gett mig mest inombordsvärme och glädjetårar genom åren. Både när jag själv uppnått det och när jag sett andra göra det.

Självförverkligande.

Att bli det man vill vara. Att sikta mot ett mål och uppnå målet. Mat på bordet är livsviktigt, en trygg uppväxt är ofta avgörande för hur livet ter sig och gemenskap och uppskattning klingar skönt i själen.

Men att på egen hand genomföra en svår uppgift och känna att vingarna bär – det är obetalbart, både att uppleva och att få bevittna.

Alla människor mår bra av att ha ett mål. De som lyckas uppnå sitt mål, hur litet det än må vara, är en människa som växer genom egna aktioner och handlingar. Genom självförverkligande kommer utveckling och det är underbart att se.

På datorskärmen ser jag den här lördagen en liten flicka på en häst som, av den anledningen, ser större ut än vad den är. Flickan kämpar målmedvetet och tillsammans med sin häst tar hon sig över hinder efter hinder. Till slut är de nära målet. Det allra sista hindret återstår. Språnget tar dem över och förbi. Noll fel i en avdelning B och flickan skriker ut ett av de största glädjevrål jag någonsin hört.

Att flickan heter LillyBelle och råkar vara min dotter gör inte det hela sämre. Jag älskar att se andra nöjda och glada och få saker slår att se sin egen lilla ryttare uppnå en målsättning. Det är en Lätt A och nollan gör att hon är framme vid sitt största mål hittills i livet. Det är nollan som gör att hon och hennes älskade Hazelwood Bramble, som jag kallar Hasse, är kvalificerade för att rida Medelsvår B.

Jag har sett hur oförtrutet hon kämpat, hur hon försökt, misslyckats och haft stolpe-ut. Hur det varit nära men ändå inte riktigt framme vid målet. Jag har sett hennes beslutsamhet, hennes målinriktade sätt att se på tillvaron och känslan av att hon aldrig tvivlat, bara försökt på nytt. Nu kan hon slå ner en av de stora milstolparna i marken och det gör mig sådär svårförklarat översvallande glad. Ett barns självförverkligande har den inverkan på en. Det enda som svider lite är att jag inte är där och får se det live, på plats. Men trots det sprider sig värmen i mitt hjärta på ett nästan barnsligt sätt.

Ridsporten ger dig inga grundläggande behov. Den är absolut ingen garanti för någon form av trygghet och att bli uppskattad inom ridsporten kan du heller inte ta för givet. Däremot tror jag att ridsporten, tack vare hur svår den är att utöva, erbjuder ett självförverkligande som få andra sporter kan matcha. För den som tar ridsport seriöst väntar visserligen en hel del besvikelser men också ett pärlband av självförverkligandets Maslow-kickar som den yttersta belöningen. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag sitter här och innehar en tvivelaktig titel, som jag inte riktigt vet namnet på.

Ponnygräsänkling?

Meeting-observatör på distans?

Annat förslag?

Efter att – för att damma av ett gammalt Monty Python-citat – övriga familjen på torsdagens morgon ”stigit upp innan de gått och lagt sig” och avverkat 20 mycket försiktiga trafikmil ner till Helsingborg stannar jag kvar i Växjö och håller ställningarna.

Om jag älskat alla dessa engelska jobbtitlar som låter fina men egentligen inte är det skulle jag kunna kalla mig property manager just nu istället för svenskans mer modesta och sanningsenliga ”han som tar hand om gården”.

För tar hand om gården, det gör jag sannerligen. Faktum är att jag just nu, när detta skrivs, är mitt uppe i en av mina största och mest ansvarsfulla uppgifter någonsin som ponnypappa. Det är inte bara jag, sju hästar, tre kaniner och en hund. Det är även jag som agerar sköld mellan djuren och de fasansfulla 17 minusgraderna som termometersiffrorna ilsket signalerar om.

Jag vet att invånarna i det rubrikmakande köldhålet Nikkaloukta hanterar betydligt värre grader än så men de har 1) valt att bosätta sig där och är 2) tämligen vana vid att hantera läget. Dessutom misstänker jag att antalet hästar i Nikkaloukta är lätträknade. För att vara här nere i Småland är 17 minus ovanligt kallt och därför blir utmaningen större och tuffare när även hästarna är brickor i spelet. Jag är heller inte ensam om att bekymra mig. Ser i olika Facebookgrupper att flera användare ställer frågor om vad som är viktigt att tänka på för att hästarna ska hålla värmen. Det gör att jag känner mig mindre ensam.

Olika hästar klarar kylan olika bra, så mycket har jag lärt mig. Vissa behöver inte ens täcke medan andra behöver två. Alla behöver dock vatten och när det gäller tillgången till vatten i flytande form är hästarna helt utlämnade till mig som ansvarig property manager. Trots påfyllning av varmt vatten dröjer det inte mer än ett par timmar innan isbildning skymtar i de icke uppvärmda kärlen. Det MÅSTE jag ha koll på, hela tiden. Annars utsätter jag mina hästar för det jag hatar mer än någonting annat: djurplågeri. Detsamma gäller kaninerna inne i den lilla lekstugan på baksidan.

I hagarna handlar det även om att se till att tillgången till hösilage är av en annan kaliber än vid mer behagliga temperaturer. Mer att äta, och fler mål mat. Det är alls ingen ny info för mig men när man står ensamt ansvarig blir allt mycket större och allvarligare. Man måste tänka i 3D, dela in dagen i tydliga arbetsområden och tidpunkter och inte missa någonting. Som jag tidigare skrivit om här i bloggen är jag mer känslig när jag har med hästar att göra än med exempelvis hundar, som på ett mycket tydligare sätt signalerar när de är nöjda och glada och när de inte är det. Jack russeln Doris läser jag som en öppen bok. Viftar hon på svansen vet jag att hon stortrivs. Vill hon kuta in i stallet på jakt efter möss signalerar hon det tydligt. Fryser hon ställer hon sig utanför ytterdörren. Och så vidare.

Att hästar redan i sitt normalläge ser mer ledsna ut än hundar gör det hela ännu värre när kylan börjar närma sig 20 grader. De står och funderar i hagen precis som vanligt men utan att tydligt signalera hur de egentligen mår.

Det gör ont i mig att bara kunna göra allt jag kan, men inte mer. Just nu är jag ungefär halvvägs. Ett och ett halvt dygn återstår innan familjen är återförenad under samma tak och den normala tryggheten och uppdelningen av ansvar är återställd. Fram till dess får jag nöja mig med råd, tips och anvisningar per telefon.

Hur mycket müsli är det Tindra ska ha, nu igen?

Ska alla ha B-vitamin?

Är det Diet eller Seniorfoder som gäller för Hilda?

Var hittar jag extratäcket till Miami?

Jag åker slalom mellan portar som består av mockning, höpackning, kraftfoderstater, vattenpåfyllning och equisport-tittande. Underlaget på slalombanan är ansvar, grusat med oro, och just nu känner jag bara att jag längtar efter att ta mig över mållinjen med hedern i behåll.

Nu måste jag sluta.

Påfyllning av varmvatten i kannor väntar och därefter ett extra mål mat till de sju i hagarna.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vilket är ditt förhållande till snö? Det beror säkert till viss eller betydande del på var i landet du bor någonstans. Bor du ovanför Dalälven är snö troligen någonting som färgar din vardag i vitt under ett antal månader om året. Bor du, som jag, i den södra delen av Sverige är vintern ofta mer grön och slaskig än svinkall och snövit. Det gör årstiden svårhanterlig eftersom temperaturen väldigt ofta pendlar mellan plus och minus. Med ett gäng hästar runt knuten blir vardagen extra krånglig. Ena dagen faller snö, andra dagen töar det och tredje dagen fryser det på. Ena dagen slår jag hål på isen i vattenkärlen var tredje fjärde timme och fyller på med varmt. Nästa dag är vattnet flytande i kärlen men då har hagar och paddock förvandlats till farliga skridskoisar. Dag tre pryds hagarna av nybildade dammar här och var. Bara att glömma roliga träningspass eller mysiga turer i skogen för barnen. Det här är årstiden då bara ridhusen är säkra nog för träning.

Alltså: mitt förhållande till snö är – ansträngt. Jag skulle tippa på att det ultimata vintervädret för en ponnypappa i Småland är noll grader eller mer och ingen nederbörd.

Samtidigt vet jag att det finns massor av människor i vårt landskap som ständigt längtar efter snö och som vill staka sig fram i spåren eller åka utför. I mitt tidigare liv har även jag åkt massor med skidor i olika former och vet vilken adrenalinkick det ger, vilken känsla det är och hur man upplever att livet leker. Mitt nya liv som snöhatare krockar därför med det gamla, där snö var det jag längtade efter. Jag till och med lider med alla de fantaster som år efter år tvingas se sina skidor stå kvar ute i förrådet.

Mot den bakgrunden var onsdagens uppdrag på Smålandsposten närmast chockartat för mig. Ett skidspår skulle invigas, var det enda förhandsinfon jag hade. Väl framme vid platsen för reportaget växer mina ögon i storlek. Jag står framför ett sprillans nytt skidstadion – i Växjö, på breddgrad 57 – och kan inte förstå att det är sant. Genom gåvor och lån har en nybildad skidklubb investerat tio miljoner kronor i projektet. Förvåningen blir ännu större när jag ser en stor fet skjutvall, redo att tas i bruk. Här ska det inte bara åkas skidor utan även utövas skidskytte. Jag upprepar: Det sker i Växjö, av alla icke vinterstäder. Här ska sex snökanoner se till att det går att skida runt på fyra fem olika slingor från 500 meter upp till fyra kilometer spårad snö. Konstsnön innehåller den typ av speciella kristaller som gör att den lätt fixar en veckas extremt mildväder utan att försvinna.

Denna positiva och konstgjorda snöupplevelse sammanfattar ett år som tar slut på lördag. Vi går in i 2024 och det är dags att göra ännu en årssummering. 2023 har varit ett år med både nationell och global oro. Ett år av krig och elände, dödsskjutningar och terrorattentat. Ett år där oron spridit sig i takt med rusande inflation och räntor och där frågorna varit fler än svaren. Under ett sådant år är det överlägset att leva med hästar i sin närhet. Hästar vet inte vem Putin är, de är omedvetna om konjunktursvängningar, varsel och uppsägningar. Hästarna ger oss sin finaste gåva genom att tjäna människan på det fantastiska sätt de gör. De förtjänar all vår kärlek, omsorg och värme med tanke på all den glädje de ger oss tillbaka. Jag hoppas att de skandalösa avslöjanden som rullats upp under den här hösten och vintern får oss att älska våra hästar ännu mer.

I början var jag försiktig i mitt möte med hästar. I dag är de sedan länge mina samtalspartners. Jag pratar med dem flera gånger varje dag och märker att de är utmärkta lyssnare. Öronen signalerar nivån av intresse och när ögonen riktas mot mina egna är jag rätt säker på att hästarna gillar vad de hör och stöttar mig när jag tjatar om vardagsproblem. Att öppna dörren och gå in i stallet är att stänga ute den hårda världen därute. Ett stall fullt av hästar är en kraftkälla som kommer att behövas mer än någonsin under 2024.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla ett riktigt gott nytt 2024! Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag ska inleda den här texten med att bekänna en sak. När jag hösten 2018 på allvar omfamnade ridsporten och dess samtalsklimat på sociala medier var det med högre krav och en betydligt lägre toleranströskel än i den sport jag kom ifrån. Bakom mig hade jag 15 års läsande av och deltagande i hockeyns diskussioner på nätet.

Hockeyn är som den är. Den är utvecklad i Kanada, med slagsmål som givet inslag under match mellan tand- och hjälmlösa busar. I Sverige är hockeyn en gigantisk publiksport där supporterkulturen är otroligt stark, känslorna ännu starkare och samtalstonen blir därefter.

Det är hårda ord i hockeyn. Grova påhopp och okvädningsord är standard. Begreppet ”hat och hot” har blivit aningen urvattnat i Sverige, men i hockeyn förekommer – kan jag avslöja – riktigt hat och riktiga hot. I hockeyn är det också uteslutande män som sätter agendan för samtalet och ribban för samtalsklimatet. Det tror jag beror på två saker:

• Sporten är ojämställd. Det är än så länge försvinnande få kvinnor som utövar hockey jämfört med hur många män som gör det.

• Kvinnor som gillar hockey nedlåter sig inte till den typen av plumpa påhopp, hat och hot som jag refererar till ovan. Min uppfattning har alltid varit att kvinnor är smartare och uppför sig betydligt mer civiliserat än skrikande hockeygubbar.

Från den primitiva och kontroversiella hockeyn var det därför en enorm kontrast att omfamna ridsportens samtalsklimat. Här fanns inte alls den hets kring tävling som i lagsporten hockey. De plumpa påhoppen var mycket lätträknade och känslan i samtalen var att de som deltog kunde skilja på sak och person och, till skillnad från hockeyn, hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Jag kände direkt att trådarna på exempelvis den här tidningens Facebookkonto ständigt lärde mig nya saker och ibland mer påminde om ett intressant föredrag än om ett kommentarfält.

Kontrasten var precis så slående som jag väntat mig och jag minns hur skönt, varmt och hoppfullt det kändes. ”I den här sporten kan folk verkligen bete sig” var min känsla under de första åren.

Den känslan har jag inte i dag. Under de senaste åren har någonting hänt. Det har gått fort och det har gått åt helt fel håll. När jag i dag loggar in på Facebook för att läsa kommentarer i Tidningen Ridsport möts jag inte sällan av att sidans moderator har fått jobba hårt med att rensa bort kommentarer och än en gång känt sig tvungen att understryka vilka regler som gäller för den som vill kommentera.

Det oftast varma diskussionsforum som kändes så givande för bara några år sedan har övergått i sin raka motsats. Ridsportens Facebook har blivit en konflikternas spelplan, där surpuppor och grälproffs turas om att fultolka citat, leta fel och ta heder och ära av både varandra, krönikörer och personer som nämns i den länkade artikeltexten. Diskussionstrådarna liknar inte länge ett givande föredrag. De har blivit ett dagis för kverulanter som kapar diskussionstrådar och ger sig ut i ändlösa upprörda tirader om ingenting.

I det samtal som för inte så länge sedan hade högt i tak har de bärande balkarna rasat. Andras åsikter respekteras inte längre. De fördöms. Och med det kommer personangreppen, idiotförklarandena och de fula slagen under bältet. Jag är inte ensam om att notera detta. Jag ser att till exempel bloggkollegan Erik Nordström gör en liknande observation i sin senaste post. I likhet med mig och säkert många av er därute verkar även Erik ha tröttnat på det samtalsklimat som råder. Jag har läst honom ända sedan han började blogga för drygt ett år sedan och tycker att han gör det oerhört bra.

Med stor klokskap har Erik Nordström lyft allvarliga och viktiga ämnen som exempelvis psykisk ohälsa, mobbning och självmordstankar. Jag kan inte hitta någonting i hans texter som är värt att kritisera eller fördöma. Tvärtom! Att han likväl tvingats rida ut fler än en skitstorm i kommentarfältet på Facebook är alarmerande och ytterligare ett bevis för vilken sorglig diskussionsväg ridsporten valt.

Jag gick från ett mansdominerat, rått och hatiskt samtalsklimat i hockeyn in i ridsportens varma och totalt kvinnodominerade debattflora. Men i dag drar det kallt i rummet, det känns mer och mer som att jag gått ur askan i elden och just nu är jag inte ens säker på att jag tycker att kvinnor är smartare än män.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla en varm och skön jul med högt i tak och givande samtal kring bordet! Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar (garanterat fritt från personangrepp) är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.