Banbyggare Varela: ”Hästarna är stjärnorna”

Santiago Varela Ullastres, 50 år,  är spanjor och bor i Madrid, han är hemtam på deras arena Club de Campo Villa. Sedan 28 år sitter han med i arrangörskommittén för deras stora internationella tävlingar. När Rolf-Göran Bengtsson tog guld där 2011 var det på en bana byggd av Varela.

– Det vare en stor dag för oss båda när Rolf-Göran tog guld, det förändrade mycket för mig. Jag har varit banbyggare sedan 1984, gjorde någon Nations Cup runt 2000 men EM i Madrid var mitt första mästerskap, helt fantastiskt, minns Santiago Varela.

Hur kom det sig att du blev banbyggare?
– Jag och min familj har haft hästar sen jag var liten, började rida som liten. När jag var 14 skulle jag ridit ett ungdomsmästerskap men min häst var skadad. Istället började jag hjälpa banbyggaren för att fördriva tid, det blev fler tillfällen och efter hand tog det över. I ärlighetens namn var jag bättre på marken än i sadeln.

Har banbyggandet varit ett heltidsjobb?
– Nej jag är lyckligt lottad att kunna förena en stor passion med mitt arbete som vd för företag inom sektorn anläggningar inom infrastruktur. Mitt civila yrke tar mig jorden runt med projekt såsom byggandet av motorvägar, broar och liknande.

Du har ett långt perspektiv inom hoppsporten, hur ser du att den har förändrats det senaste decenniet?
– Sporten har under de senaste 20 åren transformerats minst tre gånger. Idag är hästarna superatleterna, ryttarna är otroligt professionella, distanser och kombinationer byggs helt annorlunda. Idag måste du ta hänsyn till hästarnas balans och istället testa ryttarnas förmåga. Du måste alltid vara rättvis mot hästarna och bygga för dem. Jag skulle säga att det mesta har förändrats och fortsätter att förändras.

– Idag så skyddar vi hästarna bättre och så måste det vara. Alla måste komma ihåg att i den här sporten är det hästen som är stjärnan. Det måste vara klart för alla och varje ryttare måste inse att de är bara en del i kombinationen, hästarna är viktigast för sporten.

Tidigare var det vanligare att fler ryttare i världscupfinalen hade två hästar, idag är det en handfull. Är det en del i förändringen?
– Idag måste ryttare verkligen tänka till och jobba med en strategi, de måste vara smarta i sitt upplägg. Såsom tävlingen är upplagd nu kan det vara svårt att ha sin häst fräsch och i form till andra dagen – det är å andra sidan svårt att komma in i en tävling på så stor och svår nivå som till andra finalen.

Hur gick tankarna inför finalens andra hoppning?
– Det är en tuff bana inte bara för ryttarna utan även för banbyggaren. Skillnaden mellan åtta felfria och 15 är ofta mycket liten, det är svårt. Många tror att det är rätt om du har fem eller åtta felfria men det är bara siffror. I den omgången finns det många svårigheter, 14 hinder och 17 språng med en sista linje där ryttarna måste vara försiktiga och verkligen se till att ha ork kvar i hästen. Det var en trekombination där bommarna ligger mycket lätt. Men, det blir inte alltid det jag tyckte var svårt som blir utslagsgivande, det här är inte en exakt vetenskap. Både hästar och ryttare överraskar mig hela tiden.

– Vi har två atleter att ta hänsyn till, två uppsättningar känslor och sinnen som ska samspela.

Vad är ditt drömscenario för söndagens final?
– Att vi slutar på topp med hästar och ryttare som presterat bra och mår bra även i nästa vecka. Om alla kan tävla nästa vecka och är sunda så är jag nöjd. Hästarna ska hoppa bra och den som vinner är bäst, det är väldigt enkelt.