Älskar dagarna på Mill Creek

Det är väldigt typiskt att svara så till någon som bävar inför något stort men lockande, både bra och dålig kommentar tycker jag. Att uttrycka sin rädsla verkar ofta hamna tillbaka i käcka utrop i stället för lite mer konkreta och vettiga råd tycker jag. Jag ogillar kall prat och klyschor, har alltid gjort det, är en ”sanningssägare” som min syrra säger. Tre månader är tre månader….även om man åker iväg till spännande utmaningar så är det tolv veckor utan att någon verklig plats för sitt ego, ni vet att få berätta små trista detaljer om sin dag för sin man eller bara verka lite seg en eftermiddag och klaga lite nää…är man på bortaplan gäller det att vara på topp helat tiden.

Nu har jag inga större problem med det då det är så inspirerande och roligt just där jag hamnat denna gång, men jag har varit på ställen i min ungdom där hemlängtan varit en tung börda att bära. Och för mig är det är ett tufft val att åka iväg mitt i livet, ta ansvar för min egen vilja, sätta saker på spel, och dessutom försöka få ihop en ny verksamhet från andra sidan jorden. En hel del vakna timmar på nätterna har det blivit, balansen rubbas i själen när man förändrar saker, gör nya val i livet, men herregud vad man växer och vinner på att ta det stora steget!

Tiden känns däremot för kort när perspektivet är att hinna lära mig massor, rida mängder av övningar och olika hästar, lära känna nya vänner, och se mer av LA. Hjälp….skall jag snart åka hem, precis nu när jag börjar känna mig hemma!!! För jag älskar dagarna på Mill Creek, jag rider fyra till sex hästar per dag, och får mer och mer känsla och rutin på de nya hästarana. Jag har solen i ansiktet mest hela tiden och upplever en grönska som LA inte sett på de senaste åren då det varit en lång torkperiod. Hela berget är knallgrönt, nu börjar det även blomma på träd och buskar… fåglar kvittrar på dagarna och grodor håller låda kvällar och halva nätter. Jag känner verkligen att jag har energi, måste vara solen hästarna och Mette som skapar arbetsglädjen. Ju mer jag rider ju mer funkar ridningen ju mer vill jag rida…härligt!

Och dessa elever jag undervisar, de är så underbara, suger i sig allt och prisar mig på sitt amerikanska vis, det höjer självförtroendet och bidrar till energin. De har stor respekt för sin tränare här, de klagar aldrig, skyller inte på hästarna, eller svarar emot, det känns lite ovant. Men det kan ju vara så att bristen på olika tränare gör att man är mer tacksam att få hjälp. I Sverige diskuterar vi mer med eleverna runt träning och häst, ibland får man även höra hur hästen skall ridas ”annars går det inte”, det en sak att ha en saklig dialog med en elev som jag verkligen tycker är viktig om samapelet skall utvecklas mellan tränare och elev, en helt annan när man känner att respekten saknas och man byter tränare tills man får mer beröm för sitt sätt att rida.

Iggy och jag delade dressyr banan i dag, hon har paparazzis hängande i buskarna jämt numer och flyttar mellan banorna för att få lugn och ro att lära sig rida, stackars tjej!! Grey som jag red för tillfället gick riktigt bra, första gången jag själv kände mig nöjd med resultatet, han har haft en lång konvalescent i vinter p g a gaffelbandsskada, men nu är han på G och måste bära sig bättre. Härligt när gropen man suttit i som i en hängmatta börjar kännas som en bro redan från början mellan framdel och bakdel. Red även den 4-åring jag har på min lott, Moto, han har stor och bra galopp men väldigt svårt att sitta ihop, men även honom fick jag balans i ganska kvickt i dag, i morgon skall hans ryttare Luna ta en lektion av mig så jag hoppas hon kan få med sig känslan jag hade när jag avslutade.

Det är verkligen styrkan i detta system där eleverna har sina hästar i träning hos en beridare, även om det bara är en eller två dagar man sitter på dem får man bra effekt om det är regelbundet. Dessutom är vissa av eleverna med när deras hästar rids och ser vad vi gör. Pedagogiskt perfekt tycker jag, hade gärna själv sett mina hästar tränas av någon bra beridare regelbundet, återigen är det teamwork som leder framåt! Hoppas jag får respons till mitt stall hemma i Sverige och kan sälja denna helhetslösning för inackorderingar med målet att komma framåt med sin ridning och/eller tävlande.

Vi har även hunnit provrida pa de daux´n, såg riktigt bra ut även om vi bara är i början på träningen mot Las Vegas. Jag skrek vägarna, Mette och Anna red och red, Emma filmade så vi kunde kollade om det såg bra ut ”utifrån” och så att ”ljudkillarna” kan se ungefär hur musiken skall läggas. Men mycket står på spel nu närmaste tiden, två CDI-tävlingar i rad de sista helgerna i mars, Mette skall debutera Marron i GP plus att han skall träna på att vara pausfågel i Vegas i april. Men precis så är Mette, inget tjafs att hästarna blir förstörda, eller om någon annan rider hennes hästar. Om en elev kommer och rider lektion på sin häst och den är halt t.ex. får låna en annan för att inte missa sin lektion. Så befriande prestiglöst, jag uppskattar det sunda förnuft som styr besluten i hennes stall.

To be continued/Karin