”Barn är inte dumma i huvudet”

Jag är numera ponnymamma och har i flera år funderat över svensk bedömning på lokala tävlingar i LC:1 och LB:1 för B-ponnyer. De flesta som rider på denna nivå är mellan åtta och elva år. (Många 12-13 åringar tävlar redan på LA/SM-nivå).

Min åsikt är att dessa barn bör tävla för att lära, ha roligt, lära sig att rida noggranna vägar med mjuk ridning och genom detta få tävlingsrutin inför framtiden. Barnen har ofta ganska korta ben, deras hjärna är inte utvecklad för den koordination som krävs för att samtidigt använda skänklar, sits, handleder, blicken, komma ihåg program och så vidare. Ändå är det viktigaste, för att rida över 60 procent, att ponnyn rids i FORM. Om ryttaren rider noggranna vägar och mjukt, men ponnyn är lite öppen i formen ligger oftast procenten runt 55-59 procent.

Barn är inte dumma i huvudet. De lägger snabbt snabbt ihop att ’kröker ponnyn bara på nacken” blir procenten högre.

Jag ser långsiktigt och ser upp till till exempel tyskarnas upplägg när det gäller de yngsta ryttarna. I Tyskland får unga tävla med en löst spänd inspänningstygel för att ryttarna enbart ska fokusera på sin sits och sin ridning, på en någorlunda balanserad häst. Hur bra rider inte tyskarna? Kika bara på resultaten från de senaste årens ponny-EM. Årets mästerskap var inget undantag för de tyska ponnyryttarnas framgångar.

Det är hög tid att Svenska Ridsportförbundet nu på allvar tänker till.

I Sverige däremot ser jag alltför ofta unga ryttare som sågar ner sin ponny så den kröker på nacken och vips belönas med höga procent inne på tävlingsbanorna. Det här skickar väldigt fel signaler till unga ryttare som är i början av sin ryttarkarriär.

Jag coachar mina barn att resten kommer med tiden….men det finns ju många som inte har föräldrar med tävlingserfarenhet eller hästbakgrund och då blir det lätt väldigt fel signaler.

Det är 25 år sedan Sverige tog medalj på ponny-EM i dressyr och det är hög tid att Svenska Ridsportförbundet nu på allvar tänker till kring hur domarutbildningen liksom bedömningen av barn är upplagd. Grundsystemet behöver ses över.

Sophia Skobe Rosén