Som alla kan räkna ut finns det flera avgörande skillnader mellan individuella sporter och lagsporter. I ett lag är du en bland många, en vars enskilda prestationer läggs ihop med hundratals andra prestationer och skapar ett slutresultat. Ett misstag här och där spelar mindre roll och ska heller inte spela någon roll så länge du är barn och idrottar enbart för nöjes skull.
Det spelar heller ingen egentlig roll om du gör misstag som individuell idrottare. Ingen hänger dig om det inte går som du vill, tvärtom finns i stort sett alltid vuxna till hands för att trösta när någonting gått snett.
Det som däremot markant skiljer de olika idrottsformerna åt är själva tävlingsmomentet. Det är nämligen mycket enklare att vinna som lag än som enskild utövare. Två lag möts, en vinner, en förlorar eller så blir det oavgjort. Så lyder idrottens grundlag.
Men så fungerar det inte i ridsporten. Där är du ensam på scenen med din häst. Just du är föremålet för allas blickar och sorry – oavsett om du heter Peder Fredricson eller Angelo Enestubbe gäller ridsportens egen grundlag: det finns inget utrymme för misstag för den som vill känna känslan av att vinna.
Vinna är väl inte så viktigt? Nej, det kan j-a-g säga som 47-åring och med en halv mansålders erfarenheter av idrott. Men säg det till ett barn som älskar tävla, älskar att befinna sig på tävlingar och som i stum beundran bevittnat prisutdelningar och ärevarv. Skulle det inte vara viktigt att vinna? Nonsens. Den som tränar för att tävla tävlar för att vinna, så enkelt – och så svårt – är det.
Mina barn har tävlat sedan i början av året. Allt är fortfarande nytt för dem, de har liknande förutsättningar, är ungefär lika bra på att rida men de har haft olika förhållande till de berömda marginalerna. Angelo har haft en förmåga att ha stolpe-in i flera viktiga lägen. Redan i våras fick han rida ärevarv vid två tillfällen när hans division 3-lag i Växjöortens Fältrittklubb först vann en deltävling, sedan hela serien. På Lilla Gubben Cup i Vimmerby i början av september plockade han fram sin bästa ridning hittills och fick känna på känslan att vara cupvinnare.
LillyBelle har haft stolpe-ut i liknande lägen. Hon är visserligen bara sju år, men minst lika sugen på att vinna och få rida ärevarv som Angelo. I samma laghoppning där Angelo fick vara med och vinna hamnade LillyBelle utanför prispallen trots att hon bidrog med fyra nollor till sitt lag. Hon hade en snöplig rivning i Lilla Gubben Cup och har i andra tävlingar ställts mot äldre och alltför tufft motstånd.
Jag unnar henne en seger. En enda seger räcker för att få smaka på den obeskrivliga känslan av att ha gjort någonting riktigt bra. Jag favoriserar givetvis inget av mina barn, hoppas alltid att det ska gå så bra som möjligt för båda men den här söndagen håller jag en liten extra tumme för LillyBelle. Får jag bestämma vill jag att båda ska rida bra men att LillyBelle ska få till en riktig fullträff.
Vi är i Sölvesborg, fyra A-ponnyekipage är anmälda och ett pris står därmed på spel. LillyBelle rider som vanligt på Peggy och tillsammans med Tove går hon banan. Om Tove, som äger Peggy, ger LillyBelle några tips vet jag inte men Tove ser lurig ut när de båda återvänder.
– Peggy vinner det här, säger Tove med ett snett leende.
Så inleds tävlingen. Första start är igång. Tjejen som rider gör det riktigt bra. Felfritt, snabb omhoppning. Sedan är det LillyBelle. Jag vågar knappt titta men gör det givetvis ändå. Det ser bra ut i grundomgången. Samtidigt vet jag att Peggy inte är någon raket. Omhoppningen börjar, LillyBelle hittar några snabba ridvägar, det flyter på och de spurtar över sista hindret. Jag tittar på klockan. En sekund snabbare än föregående. De leder!
Men nu kommer Angelo och Tindra. Jag vet att rallyräkan Tindra galopperar snabbare än Peggy och att en felfri omhoppning kommer att föra upp Angelo i ledningen. Men redan på andra hindret händer någonting som jag har svårt att hantera. Angelo slarvar, Tindra går åt fel håll. Ett stopp. Ska jag tycka synd om Angelo eller glädjas med LillyBelle? Jag bestämmer mig för att göra både och. När Angelo sedan inte verkar ett dugg besviken utan klappar om sin älskade Tindra känner jag de nervösa bubblorna ta över min kropp.
LillyBelle i ledning. En start kvar. Jag väntar. Tittar. Ser ett nytt stopp. Inser att det är klart. Förflyttar mig så snabbt jag kan ut från ridhuset.
Där sitter LillyBelle på Peggy. Ansiktsuttrycket är obetalbart. Hon har precis insett att hon vunnit sin första seger någonsin. Och den första segern är på sätt och vis alltid den största. Hon har gjort det, hon har fått känna hur det är att vinna och jag är så outsägligt glad för hennes skull.
LillyBelles första ärevarv kommer också att bli ett framtidshistoria att berätta för barnbarnen. För vad händer när varvet är avklarat och en salig LillyBelle vill rida ett varv till men Peggy bestämt sig för att ta kurs mot utgången? LillyBelle tappar balansen, faller av och landar med ryggen före på marken. Sjukvårdare och funktionärer skyndar fram. LillyBelle ligger kvar.
Funktionärerna och sjukvårdaren ser oroliga ut. Jag är däremot inte det minsta orolig. Jag ser nämligen det oefterhärmliga flinet i LillyBelles ansikte. Vad är ett fall med ryggen före mot en seger, liksom? Sedan reser hon sig, hoppar upp på Peggy och slår armarna om ponnyn. Då ler även sjukvårdare och funktionärer.
Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel
Följ Ridsport på