Erik Nordströms blogg om veckan på Strömsholm, snökaos, webb-tv och framsteg

Förra veckan åkte jag till Strömsholm med Malaco. Redan på torsdagen fick vi kämpa oss dit genom snöväder. Vägarna var ändå förvånansvärt bra, trots att snön vräkte ner. Väl framme kändes allt ändå lovande inför helgens starter.

I fredags hoppade jag 1.45, men tyvärr var Malaco lite matt. Han fick inte riktigt till sina bästa språng och vi nådde inte upp till den nivå som vi vet att vi kan hålla. Det blev inte världens bästa runda, men så är det ibland, hästar är inga maskiner, och dagsformen varierar.

Dagen efter kändes han däremot otroligt mycket bättre. Då hoppade han 1.45 med en helt annan energi och kvalitet. Ett ner från toppstriden så det var surt men jag är så himla nöjd med honom ändå!

Det som gör mig extra glad är hur mycket han har utvecklats de senaste 2–3 månaderna. Hemma har han känts fantastisk, och det börjar verkligen synas på tävling också. Nu får han en välförtjänt lugnare period under några av vinterveckorna som kommer. Jag är väldigt nöjd med honom ändå, han har gjort ett otroligt fint jobb och det är en häst jag verkligen älskar! Nästa år ser jag fram emot med stoooor entusiasm!

Denna gången red jag inte ATG Riders League men istället gjorde jag ett litet inhopp i sändningen. Jag bifogar klippet från Equisport/ATG Live här nedan, där jag, Jessica från ATG och Stefan pratade om hästvälfärd den senaste tiden och generellt. Förra veckan gjorde jag även ett liknande inhopp fast här i bloggen ju, bland annat med anledning av händelserna i Verona, men också för att frågorna är viktiga att lyfta i allmänhet.

Se mitt inhopp i ATG-studion nedan.

Det blir ingen lång blogg idag, utan jag lämnar istället över till sändningen där ni kan lyssna på mitt samtal med ATG gänget och höra hur vi resonerar, tänker och tycker.

Tack så mycket för att ni följer med, ha det bra så länge allihopa!!!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Här hemma är allt riktigt bra, även om kylan börjar smyga sig på på allvar nu. Men det gör faktiskt inte så mycket, för det har varit en helg som fyllt på energikontot mer än vad minusgraderna dragit ifrån.

I helgen tävlade jag några hästar i Flyinge, och dessutom har ett nytt ansikte (eller ja, nytt huvud och fyra ben!) flyttat in i stallet. Han heter egentligen Aurelianos, men här hos oss har han redan blivit Arne.

Arne är en 6-årig valack efter Grand Slam VDL, och han är… ja, speciell är bara förnamnet. Hans teckning på sidan är nästan lite zebralik, något av det mest unika jag sett. Jag fick honom i början av förra veckan, och efter ett litet ”avhopp” i Rolf-Göran Bengtsson-träningarna i måndags och tisdags fick jag möjlighet att vara med och hoppa honom där sista dagen.

Och vilken känsla! Han hoppade helt fantastiskt på träningen. Sedan fick han hoppa en liten klass på torsdagen i Flyinge, en 1.10, och gick felfritt runt. Det känns otroligt lovande inför nästa säsong. Han har något extra, och jag är så glad över att få ha honom i stallet. Tack Sofia Kroon för förtroendet!

Sofias andra häst hos mig, Lexus, tävlade också i helgen. Hon var felfri i 1.30, och vi debuterade sedan 1.40 med två ner, men hon hoppade superfint och känns verkligen på rätt väg.

Även Jagger, som haft ett litet tävlingsuppehåll, var tillbaka i tävlingssammanhang med besked, först felfritt i 1.30 och sedan felfritt även i 1.40, där han dessutom blev fyra. Det gjorde mig riktigt glad, en riktig pangrunda fick vi till.

En snabbtur till Köpenhamn, och tillbaka i tid för start

Vi är ju bortskämda här nere i Skåne med närheten till Danmarks huvudstad Köpenhamn, och det utnyttjade vi ordentligt i helgen.

Jag, Sara, sambon Rickard och mina ”extrasyskon” i tvillingarna Alma och Elna, tog en liten tur över bron och spenderade fredagen och en bit av lördagen i fina vinter- och julskrudade Köpenhamn. 

Det var helt fantastiskt att kunna vara i Köpenhamn på förmiddagen och sedan tävla i Flyinge på eftermiddagen. Den kombinationen känns nästan lyxig, och det var verkligen välbehövt att få bryta av vardagen lite. Det gör så mycket för mitt välmående att ibland göra saker som inte bara handlar om hästar.

Nästa äventyr, Strömsholm

Den här veckan packar jag och ”Malle” Malaco ihop oss för en liten ”grabbresa”, eller ja, skämt åsido, det är mest vi två, upp till Strömsholm. Vi åker på torsdag och tävlar fredag, lördag och söndag i det andra kvalet av Lövsta Future Challenge. Han känns i riktigt bra form, så jag ser verkligen fram emot helgen.

Och tack för all fin respons på förra veckans blogg! Det betyder mycket och ger energi att fortsätta dela resan med er.

Vi hörs i nästa veckas blogg!!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Den här veckan kunde vi läsa nyheter från FEI-mötet där man beslutade att förmildra reglerna kring synligt blod på tävling. Sverige röstade nej. Tyskland röstade nej. Flera andra ridsportförbund röstade också nej.

Men majoriteten sa ja.

Och där någonstans börjar min oro.

För om vi ska ta ridsporten in i framtiden, mot hållbarhet, hästvälfärd och en sund utveckling, hur kan vi då tillåta att gränserna för vad som är okej att hästen utsätts för blir allt ”suddigare”?

Det här är inte en liten fråga. Det är en fråga om sportens framtid.

När verkligheten hamnar på film

Vi som lever på sociala medier, vi som följer sporten nära, har säkert sett klipp från framhoppningar inom toppsporten världen över, där vissa saker kan ifrågasättas.

Vanligtvis älskar jag när publiken får komma nära inpå framridningen. Jag tycker det är så inspirerande att se hur världseliten förbereder sig och tränar, nästan mer än själva sporten.

Men nu… när allt filmas och sprids okontrollerat… ja, då syns också det som inte borde få förekomma.

Och framför allt: Hästen hamnar i fokus, på fel sätt. 

Allmänheten dömer snabbt, och ibland med all rätt.

Vi har länge sett liknande problem i dressyren. Nu ser vi det alltmer i hoppningen. Det borde vara en varningssignal för alla.

Vem ska stå upp för hästen?

Det är här jag tycker FEI måste vakna. Stewards måste våga kliva in. Ledare måste ta ansvar.

Och vi ryttare måste stå upp för den sport vi älskar, inte bara när kamerorna är riktade mot oss på prisutdelningen.

Om sådant här fortsätter att normaliseras, och dessutom tillåts mer i regelboken, då tror jag inte ridsportens framtid ser särskilt ljus ut. Inte internationellt. Inte nationellt. Inte någonstans.

Ridsporten är fantastisk, därför måste vi försvara den.

För att förtydliga: Jag tror stenhårt på ridsporten.

På samspelet mellan häst och människa.

På glädjen.

Just därför måste vi fortsätta prata om det här ämnet, även när det är obekvämt.

För vad händer om vi tystnar?

Vad händer om vi låter fel krafter styra utvecklingen?

Så… vad tycker du?

Vi behöver fler röster i den här diskussionen. Inte färre.

Hur tänker du kring framtiden för ridsporten?

Var ska gränserna gå, för hästens skull?

Kommentera gärna. Låt oss prata om det.

För det är så vi kan påverka tror jag – tillsammans.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Tidigt onsdagsmorgon rullade lastbilen ut från gården, fullastad med fem hästar, packning och massor av förväntan. Jönköping Horse Show på Elmia har alltid en speciell stämning och i år var inget undantag. Det har varit en otroligt bra vecka med fina banor, bra sport och härlig atmosfär. Visst, vädret kunde bjudit på lite mer sol och boxarna var mer åt det blöta hållet… men vad gör väl det när hästarna presterar så fint. 

Det viktigaste av allt: vi hade fantastiskt roligt. Hela familjen var på plats för att hjälpa till och heja, vilket betyder väldigt mycket!

⸻

Veckans höjdpunkter, häst för häst

Zizzi, LMG’s Zyprexa

Zizzi var helt fantastisk, som vanligt haha. Hon blev tvåa i höstfinalen av ATG Riders League i 135 cm, en riktig höjdpunkt!! Hon hoppade super i både kval och heat, och i omhoppningen var hon snabb som vinden, felfri och riktigt ”på”. Hästen med det största hjärtat som verkligen alltid levererar när det gäller!

Malle, Malaco

Malle gjorde en otrolig vecka med ett nedslag i två 1,45 klasser och vinst i 1,40. Jag känner verkligen att vi har hittat rätt tillsammans nu. Han är i superform och känslan på banan är bara wow. Så himla roligt att få ut det på tävling!

Kjell, Limonchello

Kjell fortsätter imponera. Han var fyra i andra 7-årskvalet över 140 cm och kvalade därmed till finalen. I finalen blev det ett nedslag, men känslan var magisk. Jag var lite nervös inför atmosfären, han kan vara åt det spända och tittiga hållet, men han var otroligt duktig och avslappnad. Han har så mycket potential.

Bulan, Belgravia

Bulan var med för att se och lära. Tre starter i 135 cm och hon hoppade superfint alla rundor. Vi fortsätter jobba på teknik och styrka, och när det sitter helt kommer hon kunna ta ytterligare ett steg. Hon gjorde precis det hon skulle den här veckan och kändes super!

Nina, Namibia 

Nina har verkligen en uppåtgående form. Första 145 cm-klassen hoppade hon väldigt fint med ett litet nedslag. I andra kvalet över 150 cm var hon felfri länge men rev två hinder mot slutet, men det räckte ändå för att kvala till Grand Prix.

I Grand Prix på söndagen kände jag att något inte riktigt stämde. Hon blev spänd, stark och springig. Vi fick några nedslag och jag valde att utgå. Det var inte riktigt likt henne, så nu tar vi ett steg tillbaka, lite lugnare period, någon lättare klass och försöker hitta rätt känsla igen.

⸻

Sammanfattning

Trots regn, blöta boxar och några små frågetecken på slutet så var det en superrolig vecka med fina resultat och många riktiga kvalitetsrundor. Hästarna har utvecklats massor och jag är så stolt över var och en av dem.

Nu är vi hemma fulla av motivation, och jag ser redan fram emot nästa start. Tack Elmia och Jönköping Horse Show för en magisk vecka!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Den här veckan har det varit full fart hemma, men på ett väldigt målmedvetet och fokuserat sätt. Jag har tränat hästarna väldigt planenligt och individuellt inför Elmia, dit fem av mina åtta hästar ska åka.

Imorgonbitti lastar vi hela familjen och fem hästar, det ska bli så roligt att komma iväg! Alla hästarna känns fina, i bra form, och jag själv känner mig också stark både mentalt och fysiskt inför tävlingen. Sista tiden har det ju verkligen så kallat rullat på för mig på tävlingsfronten och jag känner nästan att det är ett litet bra stim jag är i.

Utöver träningen har jag haft lite kunder hemma och gjorde också två starter i Skabersjö i helgen. Lexus blev trea i 130cm klassen och gjorde en fantastiskt fin runda och det kändes som kvitto på den utveckling han har gjort hemmavid. Han hoppade otroligt fint, och det var verkligen en sådan där runda som gör en riktigt glad och varm i sitt lilla hästhjärta.

Men det starkaste intrycket den här veckan kom faktiskt inte från ridningen eller hästarna, utan från soffan. Jag såg dokumentären “Starkast vinner” på SVT Play. Sedan tidigare har de gjort en föregångare som hette “Smalast vinner”, som handlade om tjejers kroppsideal, ätstörningar och pressen att se ut på ett visst sätt. Den tyckte jag redan då var väldigt gripande och viktig. Men det jag verkligen uppskattade den här gången var att fokus låg på killar och män, ett ämne som ofta hamnar i skymundan.

För jag vet, både från egna erfarenheter och från människor jag känner och följer, att kroppsideal och press att passa in påverkar även killar i hög grad idag. Det finns en tydlig norm om hur en manlig kropp ska se ut, och det är lätt att känna att man måste leva upp till den bilden. Och när man drar det ännu längre, vet vi ju att unga killar tyvärr tydligt toppar självmordsstatistiken i både världen och Sverige. Just det handlar kanske inte bara om kroppsideal, men jag tror att det är en del av ett större problem, att många killar känner att de inte kan eller får visa svaghet eller känslor i stort.

Jag blev särskilt berörd av intervjun med influencern Martin Skålander och hans pappa. Deras samtal, där båda visade känslor och tårar, var otroligt starkt. Att se en pappa och son prata så öppet om känslor, det är något man inte ser ofta. Och det visar hur viktigt det är att prata. Att våga prata, oavsett om det är med familj, vänner, eller någon med professionell befattning.

Ni som har läst mina tidigare inlägg vet att jag själv har skrivit om ideal och hur jag under perioder har haft svårt att acceptera min kropp och känna mig bekväm i mig själv. Det har inte alltid varit lätt, men med tiden och med rätt stöd och uppbackning har jag hittat mer trygghet. Därför blev den här dokumentären extra stark för mig, den satte ord och bild på något som verkligen behöver uppmärksammas och belysas.

Så, inför Elmia känner jag mig både tacksam och peppad. Tacksam för att jag får göra det jag älskar med mina fantastiska hästar, och peppad inför en vecka fylld av fina upplevelser och nya minnen. Hästarna är i toppform, jag känner mig redo, så nu kör vi – Elmia, here we come!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

En hel vecka i Herning, Danmark, är nu över, och vilken vecka det har varit!

Det var en fantastisk tävling. Själva upplägget påminde mycket om Elmia och Jönköping Horse Show som vi har framför oss nu. Ganska snarlikt både i känsla och miljö, skillnaden är väl att den stora arenan i Herning är lite större än Elmias.

Danskarna är verkligen otroligt bra på att arrangera tävlingar. Allt flyter på smidigt, stämningen var härlig och stallen var superfina. Det var tältboxar, men de stod inne i byggnader så det kändes som permanenta stallar, riktigt bra och hästarna trivdes!

Vi åkte dit på tisdagen, mamma, pappa och jag. Jag tävlade med Nina, Jagger och Zizzi. Och vilken vecka det blev!

Zizzi, min lilla fighter 

Zizzi var helt fantastisk. Hon hoppade otroligt fint och var snabb som en vessla i alla klasserna. Första dagen vann vi den trestjärniga klassen i “Lilla Touren”, ett startfält på runt 75 ekipage! Andra dagen blev vi tvåa, efter en dansk som precis slog oss. Och sista dagen i finalen vann vi igen!

Hon är verkligen en riktig tävlingsmaskin. När man rider fram är helt kolugn och ser ut som vilken liten häst som helst, öronen ut åt sidorna och går i sitt eget lilla tempo och värld. Men när man rider in på banan, då händer något. Det är som att någon slår på en knapp. Hon letar hinder, fokuserar och kämpar helt otroligt hela vägen. En helt fantastisk och nästan obeskrivlig känsla.

Ni som följt mig länge vet att jag haft Zizzi i många år. Hon såldes ett tag, men jag fick tillbaka henne när jag flyttade hem till Sverige. Det har tagit tid att bygga upp vårt förtroende till varandra igen, men nu är det verkligen tillbaka. Vi är så galet samspelta nu, jag känner henne utan och innan, vet exakt vad hon behöver för att både må bra och prestera!

Nina, på väg upp igen 

Nina har inte gått så många större klasser på ett tag. Hemma har hon känts lite sådär, därav ingen tävling, det har känts lite som att hon är i en fas av utveckling. Jag har skruvat lite på små detaljer för att få ut det bästa av oss, och ibland kan det ju nästan kännas som ett steg tillbaka i början innan man förhoppningsvis känner framsteg. Och det har jag känt på sistone men den här veckan var verkligen ett kvitto på det! 

Första dagen var hon felfri och placerad i 1.40, andra dagen hade vi ett ner och i 1.45cm Grand Prixen hoppade hon verkligen superfint. Vi fick ett litet nedslag på sista hindret i trekombinationen, men känslan var fantastisk, jag tror faktiskt knappt hon hoppat så bra i en stor klass på länge!

Jagger, framtidslöftet 

Första dagen var Jagger felfri i lilla arenan och kändes toppen. När vi sen gick upp till stora arenan blev han lite väl pigg och busig, men hoppade ändå riktigt bra. Tredje dagen fick vi ett litet missförstånd på en linje från utgången, där jag kom lite stort på en oxer och han blev lite rädd för vattenmattan, så det får vi hem och öva på!!

Men känslan med honom är något helt speciellt. Det känns som att det inte finns några för höga hinder för honom. Jag längtar efter att fortsätta utveckla honom, han har verkligen allt i mina ögon.

Framåt mot Elmia 

Nu är vi hemma igen och förbereder hästarna inför Elmia nästa vecka. Fem hästar ska med, och jag älskar den här perioden, att lägga upp en exakt plan för varje dag fram till tävling. Vissa hästar behöver mer trim, andra mer uteridning, vissa får hoppa lite större för att få det i kroppen medans andra bara finslipar på mindre hinder en gång.

Jag känner verkligen att jag är i ett bra stim just nu, motiverad, glad och fylld av energi. Det ska bli otroligt kul att se vad Elmia-veckan har att bjuda på – för mig, hästarna och hela teamet!!

Vi hörs och syns! 

Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Vilken vecka det har varit! Först tävlingar i Flyinge med Malaco, Bulan Belgravia och Jagger, och sedan vidare till Lund med Singoalla och Lexus. Och det finns så mycket att ta med sig hem, både glädje, utveckling och några riktiga sk. ”kvitto-ögonblick”.

MALACO, TID, TÅLAMOD OCH ÄNTLIGEN RESULTAT
Jag har lagt så otroligt mycket tid och tålamod på Malaco. På pappret är han verkligen en häst som borde passa mig perfekt: lite mindre modell, mycket blod, sådana hästar trivs jag ofta väldigt bra med. Men något har inte klickat, förens nu. 

En stor del tror jag handlade om hans vardag. Han har aldrig varit riktigt nöjd med vanliga stall-rutiner. Han är van vid att vara ute länge och trivs bäst när han får mycket frihet, alla väder, mycket hage och få timmar på box. Mina hästar får generellt mycket utevistelse, men han behövde mer än de andra. Så jag satte honom hos grannen där vi stod innan där de kunde gå ut från tidig morgon till sena kväll i riktigt stora beteshagar. Det gjorde enorm skillnad för hans välmående.

Nu har jag bytt stall så har jag sett till att han kan ha samma rutiner även här, och det märks direkt, han är lugn här också, gladare och får utlopp för energin på rätt sätt.

På marken älskar jag att rida honom. Han har utvecklats så mycket i markarbetet och känns fantastisk där. Men inne på tävlingsbanan har det inte klickat som jag velat… förrän nu i helgen. Det var precis som att jag hittat knapparna. All träning börjar visa sig och vi hittar varandra, äntligen känns vi som ett riktigt sammansvetsat ekipage.

Resultaten talar för sig själv:

• Onsdag: femma i 1.40
• Fredag: VINST i 1.40, med gudfar Rolf-Göran Bengtsson som tvåa och Peder Fredricson trea (!)
• Söndag: dubbelnolla och tvåa i 1.45 Grand Prix-klassen

Helt galet och så himla kul. Ett sånt kvitto på att tålamod och rätt förutsättningar kan förändra allt.

BULAN BELGRAVIA
Bulan var också superfin hela helgen. Först hoppade hon 1.35 felfritt, men hon var så luftig i sina språng att ryttaren tappade stigbygeln, så jag fick lägga lite extra tid inne på banan för att komma tillbaka i balans. Tiden var snålt satt, så det blev två tidsfel trots en jättefin runda.

Dagen efter hoppade hon 1.35 igen, var felfri och slutade fyra. Hon har gjort en så fin utveckling, och det är verkligen roligt att se hur hon växer med uppgifterna.

JAGGER
Jagger gick bara en klass som uppladdning inför Herning den här veckan, och han kändes fantastisk. Men han fick feeling och busade till det, stannade på murdelen som fanns på banan. Sånt händer, och nu vet vi att vi får träna mer på just det kanske och motbevisa att de inte kommer äta upp honom haha. 

TÄVLING I LUND: SINGOALLA & LEXUS
På lördagen åkte jag från Flyinge till Lund för fler starter, Singoalla, som jag rider åt familjen Jahnke, har gjort en enorm resa. Vi hoppade vår andra 1.30 tillsammans, var felfria och slutade tvåa. Vinnaren? Jo, Jörgen Larsson, även kallad Jögge, som nu kan vara nöjd, för han har tjatat om att han aldrig får vara med i bloggarna. Nu säger jag det officiellt: jag blev slagen av Jörgen Larsson…! 

Lexus, min fina sjuåring som ni känner från bloggen, hoppade också en superfin runda i samma klass. Hon rev näst sista hindret men känslan var jättebra, och det är det viktigaste.

SUMMAN AV HELGEN
Det här är verkligen en vecka av tävling som jag tar med mig mycket från. Det största är känslan med Malaco, att aldrig ge upp, att våga ha tålamod och att tro på resan även när resultaten dröjer. Varje häst lär en något nytt och nu känns det som att jag äntligen fått ut på banan det jag känt i markarbetet.

Tre dagar i rad, i stora klasser, och att få avsluta med en dubbelnolla och andra plats i 1.45… otroligt.

NU: HERNING!
Just nu sitter vi i lastbilen, jag, pappa och mamma där framme och Jagger, Nina och Zizzi där bak, på väg mot Herning i Danmark. Vi tävlar onsdag till söndag, så det kommer fler uppdateringar i nästa veckas blogg.

Vi hörs då!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Först och främst vill jag säga stort tack för det otroliga mottagandet efter förra veckans blogg! Jag blev verkligen så glad över hur många som hörde av sig, kommenterade och delade med sig av sina egna tankar kring ämnet, fram­hoppningen.

Som jag skrev i förra inlägget så upplever jag ju att det ofta är väldigt bra stämning på framhoppningen. Det är kul, folk hjälper varandra, man peppar, skrattar och har det härliga samspelet som gör att man känner sig välkommen och förbereder sig ihop. 

Men som sagt, ibland uppstår situationer där tonen blir tråkig, där man kanske inte riktigt vill hjälpas åt, och det blir lite “alla för sig själva”-känsla. Det tycker jag är synd, för vi är ju ändå där med samma mål: att göra vårt bästa tillsammans med våra hästar och ha kul på vägen.

Därför känns det extra fint att så många av er ville prata om det här ämnet. Det behövs verkligen! Jag tyckte att diskussionerna i kommentarsfältet var jättebra, respektfulla, ärliga och konstruktiva. Många delade med sig av egna erfarenheter och tankar kring hur vi kan göra framhoppningen till en ännu bättre plats för både ryttare och hästar. Det är precis sådana samtal som öppnar dörrar och skapar förändring. Tack för det!

Men nog om det, det var förra veckans blogg, jag ville bara göra ett kort svar/recap på det.

Förra veckan var det dessutom dags för Breeders Trophy, mästerskapet för svensk­uppfödda hästar, och vilken vecka det blev!

Jag hade med mig sexårige valacken Anakin, som jag har fått äran att rida tack vare Maria Gretzer, Stall Tillflykten, Ella och hennes snälla mamma. Han gjorde två av tre felfria rundor och var verkligen jättefin. Framför allt i sista klassen på fredagen, där kände jag verkligen hur mycket han har utvecklats under den korta tid vi har haft tillsammans. Han har gått från klarhet till klarhet, och det är så roligt att få vara en del av hans resa!

Och så till bästa lilla Kjell, min fantastiska sjuåring! Han gjorde en supervecka!!!

• Torsdag: 5:a i första kvalet (135 cm)
• Fredag: 6:a i andra kvalet (135 cm)
• Söndag: felfri i grundomgången i finalen (140 cm), en väldigt svår bana, och till slut 3:a i sjuårschampionatet för svensk­uppfödda hästar!

Jag är så otroligt stolt över honom. Han kämpade hela vägen, och även om jag gjorde ett litet misstag i omhoppningen där vi fick med oss bakbommen på en oxer, så kändes det ändå nästan som en seger haha! 

Extra kul också att Sofia Farman Zetterman vann med sin fina No Doubt, stort grattis till henne!

Att tänka på att jag och Kjell har tävlat ihop i exakt ett år nu känns nästan lite overkligt. På det året har vi gått från 1,20 till 1,40, och haft bara fyra bommar ner totalt. Det säger en del om vilken fantastisk häst han är. En riktig maskin. (Förutom den gången i Göteborg när han blev lite rädd för tälten, men det är en annan historia 😉.)

Nu väntar ännu en tävlingsvecka på Flyinge med några av de äldre hästarna, och veckan efter bär det av till Herning för större tävlingar, något jag verkligen ser fram emot!

Tack igen till alla som läser, kommenterar och delar med sig. Det betyder så mycket.

Vi hörs snart igen, tills dess, ta hand om er själva och era hästar!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Vi som tävlar regelbundet vet hur framhoppningen ser ut. Oftast är vi sex till nio ekipage där inne, med en medhjälpare var, våra egna rutiner och vår egen tidsplan. Alla vill göra sitt bästa och ge hästen rätt känsla inför starten, helt förståeligt.

Men trots att vi delar både passionen och platsen upplever jag att framhoppningen ofta blir mer stressig än den behöver vara. Det handlar inte om regler, funktionärer eller tävlingsledning, utan om hur vi beter oss mot varandra där inne.

Smågnabb som växer.

Många av oss har varit med om det:

– Diskussioner om hindret ska höjas eller sänkas.

– Otydlighet kring vem som är näst in.

– Någon som startar långt senare men ändå vill ändra hindret direkt.

– Kommentarer med tråkig ton när någon “gör fel” vid hindret.

Och visst, ibland är det småsaker. Men stämningen blir snabbt vass, irriterad eller nonchalant. För många medhjälpare, särskilt de som inte är vana att ta ton eller som är lite konflikträdda, kan det vara riktigt jobbigt att ens stå där. 

Det finns ljusglimtar.

Själv har jag varit med om fantastiska situationer också. När man får haka på någon annans hinder för att man inte har en medhjälpare med sig just då. När någon hjälper till utan att man ens hinner fråga. När folk samarbetar i tyst samförstånd och visar respekt.

Det visar att det går. Så varför är det inte standard?

Vad behöver förändras?

Jag tror inte vi behöver ett regelverk. Jag tror vi behöver:

• Bättre koll på startordningen. Veta ungefär vem som är före och efter en själv.
• Tydligare kommunikation, men med vänlig ton.
  Att fråga istället för att bara göra. Att föreslå istället för att kräva.
• Följsamhet och samarbete kring hindren.
  Exempelvis låta någon hoppa först, sen justera.
• Respekt för olika behov och rutiner. Alla värmer upp på sitt sätt, och det måste man få göra.
• Påminnelsen: bemöt andra som du själv vill bli bemött. En enkel sanning som lätt glöms i stundens hetta. 

Varför spelar det någon roll?

Framhoppningen är ett nödvändigt sista steg mot en bra runda, inte en mental fight innan man ens ridit in på banan. Vi tävlar tillsammans, ofta mot samma människor vecka efter vecka. Det hade kunnat vara en ganska trygg och rolig plats, inte en kamp om vem som gör vad och bomhöjder…

Jag önskar att framhoppningen var en miljö där man:

• hjälper varandra
• kan be om ändring utan suckar,
• får göra fel utan att bli tillrättavisad med tråkig ton,
• känner sig välkommen även om man är ny, stressad eller liknande

Det handlar inte om att alla ska kramas och hålla hand, bara om att ha lite mer samarbetskänsla och mindre egen bubbla. För i slutänden vill vi alla samma sak: ge vår häst bästa möjliga chans när vi rider in på banan.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Just nu befinner jag mig på en så otroligt bra plats i livet. Jag känner mig motiverad till jobbet på ett sätt jag inte gjort på länge, och jag har en grupp fantastiska hästar som utvecklas mer och mer för varje vecka. Det är en sådan glädje att se deras framsteg, och samtidigt känna hur mycket jag själv har utvecklats.

Speciellt min grundridning och sits har tagit ett stort steg framåt. Jag känner att jag är mer medveten om vad jag gör, och det skapar en trygghet och ro både i ridningen och i vardagen. Efter en tuffare period bakom mig känns det verkligen som att saker börjar falla på plats, både med hästarna och i livet i stort.

Jag har nu sju hästar i stallet, med otroligt bra hästägare och ett härligt gäng omkring mig. Det känns positivt och roligt att gå in i framtiden med så mycket motivation och energi. Hästarna speglar ju alltid ryttaren, och jag märker hur de svarar på min känsla och mitt fokus, det vi gör hemma börjar ge resultat på banan. 

Veckans höjdpunkt var helt klart träningen idag med Mick Jagger för min tränare Jens Fredricson. ”Jagge” kändes fantastisk, och jag är både glad, stolt och tacksam för all hjälp och push jag får av Jens. Han lär mig så mycket, och det betyder otroligt mycket för både mig och hästarna.

Från helgens tävlingar i Helsingborg tar jag också med mig Belgravias runda i 135cm klassen. Ett litet nedslag, men en känsla av enorm utveckling, framför allt emellan hindrena och det ger också bättre hoppning. På marken har hon utvecklats otroligt mycket på sistone, och det känns verkligen som att det börjar släppa även inne på banan. Hoppningen hon har i sig är av största klass tror jag, hon har verkligen ett helt magiskt språng.

Nu ser jag fram emot Breeders med Limoncello (eller Kjell, som vi kallar honom), och därefter väntar två stora tävlingar: Herning och Elmia i Jönköping. Det ska bli så roligt och jag känner verkligen att både jag och hästarna är på väg i rätt riktning.

Just nu är jag bara otroligt tacksam, för hästarna, människorna runt mig, och för att jag får göra det jag älskar varje dag. Det här är en resa jag verkligen njuter av.

Vi hörs och syns!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare