Eriks blogg: Framgångar och en olycka i Borås

Vilken vecka i Borås! Borås Grand Prix levererade som vanligt, fantastiska tävlingar, bra sport och härlig stämning, även om vädret gjorde sitt bästa för att påminna oss om att det fortfarande är vinter. Kallt, snöigt och ”friska” vindar, men banorna, arrangemanget och atmosfären vägde upp allt, som vanligt ! 

Jag hade med mig fyra hästar den här gången: Nina, Jagger, Zizzi och Malaco. 

Veckans sk. ”Highlight” är det svårt att välja ut faktiskt. Redan första dagen gick Zizzi in och levererade en stark femteplats i 1,35cm kvalet till ATG heaten. Men det var på lördagen hon verkligen klev fram: i ATG Riders League-heatet vann vi, och i winning rounden blev vi tvåa, igen, samma som på Elmia, hon kan detdär med att leverera Zizzan!! Därmed säkrade vi vår plats i finalen i Scandinavium om en och en halv vecka, så otroligt roligt, det blir tredje gången för oss! Jag är såååå stolt och glad över henne!!!

Malaco gjorde också en fin helg. Första dagen fick vi ett nedslag i 1,35, andra dagen ett ner i 1,45, och sista dagen var han dubbeltfelfri i 1,40-finalen. Vi slutade trea, bara en halv sekund från segern. Det kändes nästan som om jag hade den i handen, men jag fick se mig passerad av halva familjen Arvidsson, dvs både Niklas och Linn Arvidsson. Stort grattis till dem, välridet och välförtjänt!!

Nina hoppade som alltid med hela sitt hjärta och kvalitet. Hon började med att hoppa felfritt i 1,35 och fick en placering. Sedan gick hon felfritt i 1,45 på fredagen. Och sen i Borås Grand Prix i 1,50 på söndagen så var hon återigen felfri i grunden. I omhoppningen blev hon dock lite trött, och jag red inte helt optimalt, vilket resulterade i två nedslag. Ändå räckte det till en femteplats och jag är meeega nöjd med hennes och min prestation.

Sist men inte minst: Jagger. Han kändes jättefin i 1,45 cm på torsdagen med bara ett litet nedslag och kvalade ändå vidare till Riders League-heaten. Men på framhoppningen på lördagen hände det som tyvärr ibland sker i vår sport, en olycka. En annan häst reagerade oväntat och sparkade Jagger på frambenet när vi skulle passera. Vi fick åka direkt till klinik, och även om det var ett otäckt ögonblick så hade vi tur. Skadan var relativt lindrig och han är nu på en liten boxvila med omvårdnad och medicin. Prognosen ser god ut, och förhoppningsvis ser vi honom snart tillbaka på banan igen.

Det här blev en stark påminnelse om hur skört allt kan vara. Med hästar kan saker hända på en sekund, och man kan aldrig ta en felfri runda – eller ens en start – för given. Jag känner en stor tacksamhet över varje runda, varje tävling och varje stund tillsammans med mina hästar. Det är en fantastisk sport, men också en ödmjukande sådan.. Jag vill även här passa på att rikta ett stort tack till alla snälla människor som ställde upp och hjälpte oss och mig när situationen blev som den blev, å er är jag väldigt tacksam!!!

Nu laddar vi om inför helgen i Flyinge, där jag tävlar med fem av mina egna hästar plus några till. Därefter väntar Scandinavium med Nina och Zizzi, något jag verkligen ser fram emot!!! Ses vi där???

Tack till alla som hejat, hjälpt till och följer med på resan. Vi hörs och syns!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, hur mycket man än planerar, förbereder och längtar. Tyvärr blev det ingen tävling för mig i Helsingborg som jag sett fram emot. Jag fick en känning i mitt ena knä som kändes så pass mycket att jag valde att inte pressa kroppen. Jag fick ta lite hjälp av sjukvård och därmed vila och pausa ett par dagar för att få bra och rätt återhämtning.

Det är aldrig kul att behöva backa från en tävling, särskilt när man är laddad inför säsongsstart och mentalt inställd på att rida. Som tävlingsryttare vill man alltid vara stark, alltid köra på och aldrig visa svaghet, men är det något jag har lärt mig är det att ibland är det modigare att stanna upp än att bara trycka vidare. Kroppen och knoppen hänger ihop, och att lyssna på signalerna är en del av att vara hållbar som idrottare.

Det känns som att jag ändå nu hyfsat snabbt är på bättringsvägen igen. Jag är inte helt hundra procent återställd, men jag känner mig tillräckligt stark och stabil för att kunna tävla i Borås i helgen och det ser jag verkligen fram emot! Jag kommer till start med fyra hästar: Nina, Jagger, Malaco och Zizzi. 

Det här blir dessutom det sista kvalet i ATG Riders League inför finalen i Scandinavium, vilket gör helgen extra speciell. Det är en serie som jag verkligen uppskattar, både för sporten och för sammanhållningen mellan ryttarna. Att få vara med och rida mot finalen är en ära, och jag hoppas kunna göra fina rundor med mina hästar och avsluta kvalomgångarna på ett bra sätt.

Samtidigt som jag laddar för tävling har jag också något väldigt roligt att berätta!! Under en längre tid har jag arbetat fram ett nytt koncept som jag nu äntligen är redo att lansera: ”Sitsen och snacket, med Erik Nordström”. 

Det här är en idé som vuxit fram ur mina egna erfarenheter, både som ryttare, företagare och människa. Tanken är att jag ska åka ut till olika klubbar, ridklubbar eller grupper som vill boka mig för en dag tillsammans. Det kan se lite olika ut beroende på vad som önskas, tänker jag.

Det kan dels vara lite mer föreläsningsliknande, där vi kan sitta ner tillsammans och prata. Då kommer jag att dela med mig av mina egna erfarenheter kring det som jag skrivit här om i bloggen, det vill säga bland annat psykisk ohälsa, hur det har varit och är att vara kille i ridsporten, hur det är att driva ett hästföretag och hur lätt det är att fastna i överanalysering – något jag själv brottas mycket med. Jag vill vara öppen, ärlig och personlig, och förhoppningsvis skapa ett tryggt rum där man vågar prata om både framgångar och motgångar.

Det kan även vara lite mer clinic- eller träningsinriktat, där det inte bara handlar om hur man rider, utan också om hur man tänker när man rider, till exempel hur man hanterar press, nervositet och sina egna tankar i sadeln. Jag vill gärna även väva in det mentala perspektivet även i ridningen, eftersom jag tror att det är en så viktig del av utvecklingen.

Jag har redan mina första tillfällen inbokade, vilket känns otroligt roligt och inspirerande. Samtidigt är det lite nervöst, men på ett bra sätt. Jag hoppas verkligen att jag kan bidra med något värdefullt, peppa andra ryttare och kanske få fler att våga prata om det som inte alltid syns utåt.

Nu fokuserar jag på att ta hand om knäet lite extra, ladda inför Borås och njuta av att snart vara tillbaka i tävlingsbanan igen. Det är mycket som händer framöver, både på tävlingsfronten och med min nya satsning, och jag är tacksam för alla som följer med på resan!!!

Vi hörs och syns!

Det här är ett inlägg som jag har drömt om att få skriva någon gång. Nu är jag äntligen där. Jag har köpt min alldeles egna häst!!!

Jag har kämpat länge för det här. Verkligen länge. Även om hästar alltid har varit en självklar del av mitt liv, så har jag faktiskt aldrig ägt en häst helt själv tidigare. Min ponny som jag hade när jag var yngre köptes av mina föräldrar, och även om han betydde allt för mig, så var det inte samma sak som att faktiskt själv stå som ägare.

Genom åren har jag gått in i halvor, framför allt så är det ju Nina. Men jag är också ägaren av halvor i två fantastiska unghästar som går hemma hos mamma och pappa. Den ena äger jag ihop med pappa Bengt och den andra med sambon Rikard! Det har varit ett fint sätt att vara delaktig, utvecklas och lära sig mer, men drömmen om en helt egen häst har alltid funnits där såklart! 

Och nu… nu har det hänt.

Jag är så otroligt tacksam för den här möjligheten och vill verkligen rikta ett stort tack till Angelica, som gav mig chansen att få köpa Frasse. Frasse, som han kallas i stallet, heter egentligen Untouchable C TS – och han är precis lika speciell som sitt namn. En tioårig valack som jag verkligen ser fram emot att utvecklas tillsammans med.

Det känns faktiskt nästan lite overkligt att skriva det här. Allt slit, allt jobb och alla år av målmedvetenhet har lett fram till den här punkten. Att få stå här idag, med en egen häst, är inget som har kommit gratis, och just därför betyder det kanske ännu mer.

Nu blickar vi framåt. I helgen väntar tävlingar i Helsingborg med tre hästar, och redan nästa vecka åker vi vidare till Borås med ett helt gäng. Därefter drar tävlingssäsongen igång på riktigt, och jag är så taggad på allt som väntar.

Det ska bli otroligt roligt att se var Frasse och jag kan ta oss, hur vi kan utvecklas tillsammans och vad framtiden har att erbjuda. Oavsett resultat är det här början på ett nytt kapitel, ett kapitel som jag har jobbat hårt för och som jag är väldigt stolt över.

Tävlingssäsongen står verkligen och knackar på dörren nu, och både jag och hästarna känner oss redo. Hemma pågår det sista finslipet – träning och den där sköna känslan av att allt börjar sitta. För ett par veckor sedan var vi ju i Tyskland och tävlade med Nina och Jagger, vilket var ett väldigt bra kvitto på att vi är på rätt väg. Nu är det snart dags för hela stallet att dra igång på allvar.

Inom kort väntar tävlingar i Helsingborg och Borås, Scandinavium och Flyinge och sen får vi helt enkelt se lite var säsongen tar oss. Det är något jag både älskar och respekterar med sporten: man kan planera mycket, men aldrig allt. Just nu försöker jag mest njuta av starten, känslan och motivationen som alltid kommer den här tiden på året.

Apropå motivation och inspiration så pågår det ju just nu ett EM i handboll som spelas i Sverige, Norge och Danmark. Som många av er vet har jag en gudfar, Rolf-Göran Bengtsson, med medaljer från både OS och EM, så mästerskap och idrott på hög nivå har alltid funnits nära mig. Det är något jag verkligen inspireras av, både då och nu.

Extra roligt är det att handbolls-EM bland annat spelas i Malmö, där familjevänners son Lucas Sandell är med och spelar. Vi var inne och kollade igår när han spelade sin andra gruppspelsmatch, och förhoppningsvis hinner vi ta oss in och se ytterligare några matcher framöver. Det är väldigt häftigt att se någon man känt i princip hela livet stå där i rampljuset. 

Jag brukar skoja om att jag har både en OS-silvermedaljör och EM-mästare i min gudfar och nu också en mästerskapsmedaljör i Lucas Sandell, som jag växte upp med. Vi har spelat hockey på kräftdammarna hemma, fotboll i trädgården, och ja… det var ju Lucas som på blodigt allvar bröt min tå i en glidtackling hemma hos mamma och pappa en gång i tiden, så mycket på spel var det när jag, min bror Johan och bröderna Rasmus och Lucas var i farten! 😉

Skämt åsido – det är otroligt inspirerande att se människor man har nära lyckas, oavsett sport. Det påminner mig om varför man själv lägger ner alla timmar, all träning och allt jobb som kanske inte alltid syns utåt.

Nu fortsätter vi jobba på hemma med hästarna, bygga vidare på det vi har och ta med oss inspirationen in i tävlingssäsongen. Det ska bli väldigt spännande och väldigt roligt att se var den här säsongen tar oss.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Först och främst vill jag säga tack.
Tack för det otroligt fina mottagandet av förra veckans blogg. Jag är både väldigt glad och stolt över att den väckte så mycket tankar, diskussion och engagemang. Att få så många respektfulla och reflekterande reaktioner betyder enormt mycket för mig, och jag är djupt tacksam för hur inlägget togs emot.

Jag vill fortsätta i samma anda den här veckan, men också använda tillfället till att rikta ett stort och innerligt tack till Lövsta och folket bakom Lövsta.

Satsningar på unga hästar och unga ryttare

Under väldigt många år har Lövsta gjort ett enormt arbete för ridsporten, både inom hoppningen och dressyren samt både nationellt och internationellt. Det är ett arbete som kanske ibland tas för givet, men som i själva verket har betytt, och fortsätter betyda, otroligt mycket för sporten. Det som berör mig allra mest är deras långsiktiga satsningar på unga hästar och unga ryttare, inte minst genom Lövsta Future Challenge.

De har gett oss hoppryttare möjligheten att få komma in på arenor som annars hade känts väldigt långt borta. Scandinavium och tidigare Stockholms Stadion under Global Champions Tour-tiden, är upplevelser och möjligheter som sätter spår och ger erfarenheter för livet. 

Även internationellt

Utöver detta har Lövsta också gjort, och gör, stora satsningar internationellt, bland annat i USA, samt genom sitt engagemang i dressyren på Stockholm International Horse Show. De har under många år öppnat ovärderliga dörrar för unga hästar och unga ryttare på ett sätt som är unikt.

Och det stannar inte där. Arbetet de gör genom Lövsta Stuteri, med hingstar och seminstationer, är en enorm tillgång för svensk hästnäring och utveckling. Att ha ett sådant stuteri, med den kunskapen och kvaliteten, i Sverige är fantastiskt och inget vi ska underskatta. För mig är det en trygghet och en stolthet att veta att den kompetensen finns här hemma Sverige.

Önskar att det fanns fler

Jag är väldigt glad och tacksam över att det finns någon som Lövsta. Självklart kan man önska att det fanns ännu fler liknande aktörer som arbetade på samma sätt – med samma långsiktighet, engagemang och förståelse för sporten. För om fler gjorde det, då skulle svensk hoppsport kunna bli ännu starkare, ännu bättre och fortsätta utvecklas på riktigt.

Jag vill också vara tydlig med varför jag väljer att skriva detta nu. I samband med förra veckans inlägg upplevde jag att Lövsta, mer eller mindre explicit, fick kritik och mindre positiv respons för sitt arbete. Personligen tycker jag inte att det är rättvist. Inte sett till allt de faktiskt har gjort, och fortsätter att göra, för oss ryttare och för sporten som helhet. För svensk hoppsport.

Tacksam för egna möjligheter

För min egen del är jag oerhört tacksam för de möjligheter jag har fått genom både Lövsta Future Challenge för unga hästar och för unga ryttare. Det har egentligen betytt mer än vad som går att sammanfatta i några rader.

Och nu vill jag också lyfta det nya Top U25-programmet. Det är en helt otrolig satsning för oss unga ryttare. Det stöd, den uppbackning och den hjälp vi får, både sportsligt, administrativt och mentalt är ovärderlig. Att det dessutom finns möjlighet till ekonomiskt stöd för några av de talanger som är med gör satsningen ännu mer unik. Jag är så tacksam att få vara med i första säsongen av Lövsta Top U25 programmet och ser väldigt spänt på vad som komma skall ihop med den och deras program.

Så, från hjärtat:
Tack, Lövsta.
För möjligheterna, för engagemanget, för tron på unga hästar och unga ryttare – och för allt ni har gjort och fortsätter att göra för svensk ridsport.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare

Jag har läst Jana Wannius krönika flera gånger. Till stora delar håller jag med honom. Vi har haft våra guldår – 2021, 2022 och 2023, och det var magiskt att få uppleva. Att se Sverige stå högst upp på pallen, att inspireras, att känna stolthet. De åren kommer alltid betyda mycket, både för svensk ridsport och för oss som lever i den.

Jag håller också med om vikten av att unga ryttare befinner sig i miljöer där riktigt bra ridning sker. Att få se system, vardag, detaljer, tänk – allt det där som inte går att läsa sig till. Jag har själv haft förmånen att växa upp nära Rolf-Göran Bengtssons stall, sett ridning och träning på nära håll, sett hur ett system byggs över tid. Det är ovärderligt.

Men här vill jag nyansera bilden. För verkligheten för många U25-ryttare idag ser inte ut som den kanske gjorde förr.

Pengar styr – mer än vi vill erkänna

Det går inte att blunda för att pengar idag styr ridsporten i mycket hög grad. Ser man på topp 25 eller topp 50 på U25-rankingen internationellt, så har många av dessa ryttare familjer med enorma ekonomiska resurser bakom sig. Miljon- och miljardföretag. Hästar, tävlingar, personal, platser hos världens bästa ryttare, allt finns där.

Och ja, de befinner sig också hos de bästa i världen. Precis som Jana skriver.

Men vad händer då med vilja och talang, när pengar väger tyngre?

Jag har själv sökt mig till flera stall, främst utomlands, med ambitionen att vara arbetande elev. Att bidra, jobba hårt, lära mig, utvecklas. Så som det fungerade för inte så länge sedan. I dag är det i princip omöjligt. Nästan överallt kostar det stora summor att vara elev, oavsett hur mycket man jobbar. I vissa fall tiotusentals kronor i månaden, i andra fall betydligt mer. Lägg till tävlingskostnader, vanliga vardagliga kostnaderna så som foder, hovslagare, resor.

För mig, trots erfarenhet, trots vilja, trots en egen häst jag rider på 1.50cm nivå på, var det inte genomförbart. Inte ekonomiskt. Och jag är långt ifrån ensam.

Det är svårt att inte känna att pengar i dag går före vilja och talang.

Jag har sett, med egna ögon, via provjobb, via filmer och klipp som sprids – otillåten träning. Barrering. Touching. Hästhållning som jag inte kan stå bakom.

En verklighet jag inte vill vara en del av

Det finns ytterligare en anledning till att jag valt bort många miljöer. Och den är kanske ännu viktigare.

Jag har sett, med egna ögon, via provjobb, via filmer och klipp som sprids – otillåten träning. Barrering. Touching. Hästhållning som jag inte kan stå bakom. Hästar som överhuvudtaget inte får vara häst. För mycket press.

Det här är inga enstaka rykten. Det är en verklighet som många i sporten känner till, om ni vågar vara ärliga med er själva, men som få vågar prata om.

Och här menar jag att vi står vid ett vägskäl.

Om vi menar allvar med att utveckla svensk – och internationell ridsport, då kan vi inte samtidigt acceptera att människor som använder otillåtna metoder fortsätter vara förebilder, tränare och makthavare. Då måste regler följas. Då måste avstängningar användas. Då måste hästvälfärd vara icke förhandlingsbar.

Annars spelar det ingen roll hur många utbildningsprogram vi startar.

Jag håller med – men det räcker inte hela vägen

Jag håller med Jana om mycket. Om behovet av spetskunskap. Om vikten av internationell miljö. Om att sporten utvecklas snabbt.

Men jag tror inte att lösningen är så enkel som att “skicka fler till toppstall”. För tillgången till dessa miljöer är i dag djupt ojämlik. Och vissa av dessa miljöer är inte sådana vi borde vilja reproducera.

Om pengar fortsätter väga tyngre än etik.
Om vilja och arbetsmoral inte längre räcker.
Om unga ryttare tvingas välja mellan sin dröm och sina värderingar.

Då har vi ett större problem än rankingplaceringar.

Förändring kräver mod

Vill vi ha fler U25-ryttare på hög nivå? Absolut.
Vill vi att svensk hoppning ska fortsätta vara relevant internationellt? Självklart.

Men då måste vi våga prata om hela verkligheten.
Om pengar.
Om makt.
Om hästvälfärd.
Om vilket pris vi är villiga att betala – och vilket pris vi inte är villiga att betala.

Jag skriver inte detta för att peka finger. Jag skriver det för att jag älskar sporten. Och för att jag tror att verklig utveckling börjar först när vi vågar vara ärliga.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare

Om några timmar går vi in i det nya året 2026, men hopp och tro om att det ska bli ”vårat” år och på allra bästa och mesta livsglädje och positivitet. Men samtidigt har vi ett år bakom oss att lära oss av och se tillbaka på. Och jag kan verkligen inte annat än att avsluta blogg-året 2025 med att ta upp en tråkigare men välbehövlig diskussion. 

Jag blir förstörd. Förstörd över att läsa och höra om att ännu en kvinna fått sätta livet till på grund av mäns våld mot kvinnor. Förstörd över att vi måste prata om det, år efter år, liv efter liv. Senast nu i dagarna har vi kunnat läsa och höra om fruktansvärda mord och historier.

För det här är inte enstaka händelser. Det är inte olyckor. Det är inte bara ”svartsjuka som gick för långt”. Det är ett samhällsproblem, ett av de största vi har just nu. Mäns våld mot kvinnor.

Och ja, innan någon tänker eller säger det:

Nej, det är inte alla män. Men det är tillräckligt många för att kvinnor fortfarande lever med rädsla som en del av vardagen.

I Sverige dödas i snitt en kvinna var tredje vecka av en man hon har eller har haft en relation med (enligt BRÅ, brottsförebyggande rådet). Globalt har nästan var tredje kvinna utsatts för någon form av fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid (enligt WHO). Det är siffror som är fruktansvärt svåra att ta in, men ännu svårare att acceptera.

”Inte alla män”, men alltid en kvinna

När samtalet om mäns våld mot kvinnor kommer upp, dyker ofta försvarsmekanismen upp direkt: inte alla män. Och det har det gjort sen, alltid? Och det stämmer. Men fokus hamnar fel.

För det här handlar inte om att vi ska stå och peka finger mot individer som aldrig skadat någon. Det handlar om att våldet nästan alltid har samma riktning, en man mot en kvinna.

Och om vi inte vågar prata om det, öppet, ärligt, inte kan lyssna på varandra och utan att gå i direkt försvar – då kommer ingenting att förändras.

Jag tror vi måste börja prata med varandra.

En av de få böcker jag har som verkligen stannat kvar i mig är Bianca Kronlöfs ”Brev till mannen”. Den pratar rakt till en, mänskligt och fruktansvärt sårbart. 

Och kanske är det där vi måste börja:

i samtalen.

Med unga killar.

Med män runt omkring oss.

I omklädningsrum, i fikarum, runt middagsbord.

När någon drar ett ”skämt”. När någon egentligen passerar en gräns. När tystnaden annars hade varit enklare. Det betyder inte att alla män ska ta på sig skuld.

Men det betyder att fler män behöver ta ansvar, stå upp. Tystnad skyddar alltid förövaren.

Jag tror att så länge vi inte pratar om våldet, normaliseras det. Men så länge vi bortförklarar det, lever det vidare.

Så länge fokus flyttas från vad som hänt till känslorna hos den som blir ifrågasatt, händer absolut ingenting.

Vi kan inte fortsätta så här. Vi kan inte acceptera att kvinnor anpassar sina liv efter att dom är rädda att gå ut på kvällarna eller liknande. 

Vi kan inte låta ännu en generation växa upp utan bättre verktyg än den förra.

Jag tror på samtalet. Jag tror på bättre utbildning och förståelse. Jag tror på att vi faktiskt kan göra bättre, tillsammans. Men då måste vi våga stanna kvar i det obekväma, istället för att gå i försvar.

För det här angår faktiskt oss alla. Och allt detta tror jag vi kan börja om vi inte längre tittar bort.

Jag tror på en framtid där kvinnor inte behöver vara rädda för att gå hem. 

Vi kan inte ha det så här längre, det går inte. 

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

När året nu går mot sitt slut kan jag säga en sak med full övertygelse:

Så bra hästar som jag har just nu har jag aldrig haft tidigare.

För tillfället har jag elva hästar i stallet, även om två av dem bara är på en kort visit. De resterande nio är ursprungsligan, den grupp som byggt vardagen, tävlingarna och utvecklingen tillsammans med mig. Av dessa nio har hela sju hoppat 1,40 i år och inför nästa år står jag med en samlad grupp där varenda häst har kapacitet att prestera på riktigt hög nivå.

Det är en väldigt speciell känsla.

Min egen resa genom året har inte varit spikrak. Jag har haft en tuffare period bakom mig, särskilt jämfört med hur det kändes förra året. Men där jag är nu – mentalt, ridmässigt och i livet – är något helt annat.

Jag rider med självförtroende.

Jag är motiverad.

Jag har roligt i vardagen.

Och jag trivs i det liv jag lever just nu.

Det är kanske den största vinsten av allt.

Zizzi, minst i teamet, störst personlighet

Vi börjar med den minsta i teamet: Zizzi.

Vad ska man ens säga? Hon radar upp topp tre-placeringar, har vunnit en hel del klasser, men ja, vi har också haft en tendens att “prenumerera” på andraplatser i år. Det är något vi absolut vill förbättra inför nästa säsong.

Samtidigt är Zizzi verkligen one of a kind. Hon är en sådan häst som man inte behöver förklara i detalj, hon är bara där i zonen alltid, gör alltid sitt bästa och betyder enormt mycket. Det hon har gett mig går inte riktigt att sätta ord på.

Lexi, framtidstro

Lexi kom till mig i slutet av sommaren och har redan hunnit utvecklas väldigt mycket. Hon har presterat bra och vuxit rejält under höst- och vinterhalvåret. Det känns som att vi bara har börjat skrapa på ytan, och det ska bli väldigt spännande att se vad nästa år har att erbjuda med henne.

Carino, talangen som väntar

Carino har vi inte sett så mycket av på tävlingsbanan under hösten. Det har blivit färre starter, men talang saknas det inte. Han är en otroligt begåvad individ, och ibland är det just de hästarna som behöver lite mer tid. Jag är väldigt nyfiken på vad han har att ge framöver.

Malaco, pusselbiten som börjat falla på plats

Malaco är en häst jag alltid har tyckt väldigt mycket om. Personligheten, känslan, hur han är i vardagen, allt det där sitter. Men på tävlingsbanan har vi inte riktigt fått till det, förens nu under höst och vinter.

Just nu känner jag starkt att han har all kapacitet för att göra riktigt bra resultat på 1,50-nivå. Inför nästa år känns det mer som en fråga om när än om.

Nina, med ny energi

Nina känns otroligt fin just nu, och hon har fått med sig mycket positiv hjälp av Rolf, som vi pratade om i förra veckans blogg. Det är roligt att känna hur saker faller på plats och hur små justeringar kan göra stor skillnad.

Belgravia, vilat sig i form

”Bulan” Belgravia har haft lite vila nu ett tag, och efter det känns hon faktiskt som en helt annan häst. Det är fascinerande hur mycket vila kan göra. Nu känns hon både starkare och mer redo, och det ska bli väldigt spännande att ta henne upp i fler 1,40-klasser – och kanske även 1,45cm som jag har som ett litet men tydligt mål. Det känns absolut inom räckhåll.

Kämpar-Kjelle

Sedan har vi mister felfri, ”Kjell”. Han har presenterat sig riktigt fint i årets 7-årsklasser och varit otroligt jämn och stabil. Det ska bli så roligt att se vad han har att ge kommande år när vi får bygga vidare på det vi redan har.

Jagger och utvecklingskurvan

Och så ”Jagger”… oj vilken spännande säsong vi har framför oss där. Han är nog den häst som har utvecklats allra mest under mig under året. Jag är som en pojke på julafton inför framtiden med honom, vi känns verkligen som en riktig match, och den känslan är svårslagen.

Sist men absolut inte minst, faktiskt störst i ligan:

Zebran Arne- one of a kind

Wow, vilken häst. Det ska bli så kul att få visa upp honom för er, och jag är otroligt taggad på framtiden med honom, och det är han också, vill jag lova. Han kan både den ena konsten och den andra, om man säger så…

Det här året har lärt mig mycket, om tålamod, om tillit, och om hur viktigt det är att själv må bra för att kunna prestera. Jag går in i nästa säsong med en stark hästgrupp, ett starkt självförtroende och en genuin glädje för det jag gör.

Den känslan ni!!!

Vi hörs och God jul på er allihopa!

Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

I helgen gjorde jag min sista tävling för året, och vilken fin avslutning det blev. En otroligt rolig och lärorik tävling i Danmark, med så många positiva känslor att ta med sig in i vinterträningen.

Zizzi var helt fantastisk. Hon var trea i en klass, och i en annan hade vi ett nedslag som kostade oss vinsten. I finalen slutade vi sjua – felfria i grunden. I omhoppningen red jag ett lite konstigt vägval, fick göra en liten vänd om och tog en extra sväng. Det räckte ändå till en sjundeplats i ett startfält på nästan 80 ekipage. Hon hoppar helt otroligt och känns bara bättre och bättre.

Nina var också helt fantastisk. I första klassen var hon så fin, och i 1,45-klassen slutade hon fyra. På lördagen red vi Grand Prix 1,50, där hon hoppade med ett nedslag men med en helt fantastisk känsla, jag tror det var den bästa känslan vi haft i en sådan klass någonsin! Så mycket kvalitet och inställning, hon är en häst som verkligen ger allt.

Jag känner också en enorm tacksamhet för den hjälp jag fått de senaste månaderna. Rolf-Göran Bengtsson har hjälpt mig massor, bland annat med byte av bett och justeringar i ridningen som verkligen gjort skillnad. Jens Fredricson har också varit ett otroligt stöd och hjälpt mig enormt mycket i min utveckling. Att ha sådana människor runt sig betyder allt.

Jagger var också helt fantastisk. Vi var sexa i 1,45-klassen, samma klass där Nina var fyra. I Grand Prix hoppade han med två ner, men han var så otroligt fin. Han är bara åtta år och utvecklas hela tiden, en så rolig, härlig och lovande häst att jobba med.

Sammanfattningsvis är jag otroligt glad och stolt över mitt tävlingsår. Så mycket lärdomar, utveckling och fina resultat, men framför allt en känsla av att vi är på rätt väg.

Nästa vecka kommer en lite större sammanfattning av året.

Vi hörs och syns! 💫

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

I helgen gjorde jag och Carino vår riktiga tävlingsdebut i Åstorp, och jag måste bara säga: han skötte sig som ett A-barn. Två riktigt fina rundor, lugn, positiv och med öronen framåt hela tiden. Det kändes som att allt jobb jag lagt ner hemma verkligen börjar falla på plats.

Ni minns kanske att jag presenterade honom här för ett par veckor sedan och att vår allra första “debut” tillsammans faktiskt var på Rolf-Görans clinic i Flyinge. Även där hoppade han fantastiskt, lite väl högt ibland och därför har vi tränat massor hemma och i och med det var jag ännu gladare hur han skötte sig i Åstorp. Han var modig, framme och väldigt trygg i sig själv, precis det man drömmer om inför en debut ihop.

Arne (eller Zebran!) fick också glänsa

I lördags var det även dags för Arne, eller Zebran som han ju också kallas, att hoppa två klasser. Nolla i båda och med en energi som nästan bubblade över i andra klassen. Faktiskt lite lugnare i den första än i den andra, haha! Men det är en otroligt fin häst och med honom tar jag det lite lugnare, utan stress. Det känns så otroligt roligt inför framtiden, båda dessa killarna ger en riktigt bra känsla just nu.

Några ord om Svenska Ridsportförbundets nya förslag

Ni har säkert sett vad Svenska Ridsportförbundet publicerat om tävlingar för ryttare 13 år och yngre. Det har ju också varit uppe i Tidningen Ridsport, så där kan ni läsa mer om detaljerna. Jag vill bara dela min personliga tanke om det.

För mig känns det spontant som ett tråkigt förslag, jag tror inte att ett ett sånt borttagande av tävlingar för unga ryttare skulle gynna sporten. Samtidigt… jag är också helt med på varför frågan finns. Det är en enorm hets i de yngre klasserna: dyra ponnyer som importeras från alla håll och kanter, jakten på mästerskap, kval och placeringar redan i väldigt unga år. Pressen blir stor, både på barnen och på föräldrarna.

Och där känner jag mig lite tudelad.

För jag håller med om problemet, men är osäker på om lösningen är rätt. Jag tror mer att man måste se över kulturen runt barn- och ungdomstävlingar: hur tränare, föräldrar och vi i sporten pratar, tänker och agerar. För tävling i sig kan vara fantastiskt utvecklande, när det inte är förknippat med stress, prestige och jämförelser.

Avslutningsvis

Helgens tävlingar gav mig så mycket glädje och energi. Hästarna kändes otroliga och det var en så fin känsla att avsluta säsongen med dem på det här sättet. Samtidigt är det bra att vi i ridsporten vågar prata om svåra frågor, även när vi inte är helt överens. För i slutändan vill vi ju samma sak: en sport där både hästar och ryttare mår bra och kan utvecklas hållbart.

Imorgon åker vi på årets sista tävlingar, mysiga Vilhelmsborg och deras Christmas show! Vi hörs nästa vecka!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare