Denna veckans blogg blir en liten ”hyllningstext” till en av mina fantastiska hästar.
One Aventador är en valack född år 2013 och är efter Luidam – Lord Z, han är även kallad Uno, Fjunis och galenpannan.
Kärt barn har många namn.
Jag brukar beskriva Uno som en blandning mellan Lill-Babs och Per Andersson ha, ha. Lill-Babs för att han är så himla gullig, alltid närvarande, omtänksam och snäll. Per Andersson för att han alltid har något skit för sig, hittar på märkliga saker, inte kan vara still och är allmänt överallt. Bra beskrivning ändå tycker jag och de flesta som känner honom kan nog känna igen sig.
Uno är så att säga en riktigt rolig pjäs…
Skämt åsido, Uno är en häst som kräver mycket stimulans och utevistelse annars spritter det lite mycket i benen. Därför blir han alltid riden först av alla på morgonen, borstas och görs iordning relativt kvickt för att vänta och ha tålamod är inte Unos grej.
Sen rids han, går direkt ut i hagen och är där från cirka 08:30 till ungefär 15:30 beroende på väder. Vid intag på eftermiddagen vill han gärna in först av alla, då är han dessutom hungrig och vet att kraftfodret och höet ligger och väntar på honom så då är tålamodet ännu mindre om det kan vara det.
När man väl fått tag på honom mellan bockserierna i hagen är det full fart in mot boxen som gäller och hejdar en hungrig Uno det gör man bara inte. Sen äts maten upp i raketfart och sen somnar han tidigt och är på morgonen exakt lika pigg som på morgonen dagen innan och därefter är det samma rutiner igen.
Uno är så att säga en riktigt rolig pjäs med otroligt mycket personlighet! Världens mest älskade häst!
Den 1 januari 2021 började min och Unos resa. Då fick jag förtroendet av familjen Behrens (även kallad ALFAB familjen) att ta över bästa fuxpojken. Som unghäst köptes Uno in från England ifrån Angelie Von Essen och James Davenport. Därefter reds han av lite olika ryttare i lägre klasser innan han kom till mig som nybliven 8-åring och då hade han hoppat två 130- klasser.
Dock gick jag lite för snabbt upp i klass om man får vara efterklok.
Snabbt kunde jag märka att det fanns otrolig kapacitet och många kvaliteter man vill ha i en modern sporthäst. Jag tränade hemma ett tag och lärde känna honom och i slutet på januari gjorde vi våran första start. Enkelt tyckte jag och Uno och jag verkade från start passa som handen i handsken ihop.
Dock gick jag lite för snabbt upp i klass om man får vara efterklok, men det lärde jag mig av som med alla små misstag man gör i livet, därefter backade vi ett par steg och startade om. Då hoppade vi ett par små och enkla 120-klasser och sedan fick han nästan en månads vila.
Är det något jag lärt mig under åren jag ridit och ägnat mig åt hästar så är det att vila är något extremt underskattat. Hästarna blir som nya efteråt. Då har de tagit åt sig av det dem lärt sig och kommer tillbaka med ny energi och glädje.
Efter det tragglade vi på i 130-klasser i över ett år, allt för att få erfarenhet, självförtroende och styrka. Vid debuten på 140-höjd rev vi bara första hindret och vår tredje 140 tillsammans gjorde vi vid de internationella tävlingarna i Opglabbeek i Belgien och var felfria och placerade. I maj i år debuterade vi 145 och var felfria, sen gick vi ner och hoppade någon enkel 130-klass igen.
Hade vi inte rivit bakbommen på sista hindret hade det blivit guld.
Efter det har vår resa och resultat gått rakt uppåt måste jag säga, 3:a i en stor 140-omhoppnings klass i Stensäter, placerade i medium tour 140-finalen på West Coast Equestrians nya tävling, 11: på SM i Sundbyholm, felfria i en stor 145-omhoppnings klass i Norrköping, 3:a i 140- WR GP klass i Ljungby, 10:a i Riesenbecks 2* Medium tour final med över 100 startande, 6:a i Jönköpings Ungdoms Grand Prix på 145- höjd (bästa young rider ekipage) och nu i helgen var vi 5:a på inomhus SM i Grevagården – hade vi inte rivit bakbommen på sista hindret hade det blivit guld.
En helt fantastisk resa Uno gjort. Och visst resultaten är helt otroliga men vad som betyder allra mest är återigen resan dit och alla lärdomar vi båda fått under vägen. Vi har verkligen lärt oss ihop och jobbat oss fram till det sammansvetsade ekipage vi är idag. Jag & Uno.
Världens bästa Uno, min egna korsning mellan Lill-Babs och Per Andersson, vem kunde tro att det skulle bli en så bra blandning.
Och stort TACK till bästa familjen Behrens för att jag fått förtroendet att förvalta denna fantastiska häst! Ni anar inte hur mycket han betyder för mig!
Tänk vad en häst kan ge en…
/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare
Följ Ridsport på