Eriks blogg: Om nya hästar och självförtroende

Först vill jag säga tack så himla mycket för det fina mottagandet av förra veckans blogg. Det var så många fina människor som skrev till mig och kommenterade. Så tack snälla för det!

Sedan sist vi hördes av har jag bara så kallat ”knegat” (jobbat) på här hemma och lär känna de två nya förmågorna mer och mer. Och jag tänkte att jag skulle berätta lite mer om dem här nedan. 

Först ut är det Belgravia, även kallad Bulan, haha. Bulan har ingen mindre än Nina som sin storasyster, de har nämligen samma mamma men det skiljer tre år på dem. Maria Gretzers fina Stingray är det tredje syskonet som föddes däremellan. Bulan är ett sto som är sju år gammal och har haft ett föl och hon är efter Singular med Cardento som morfar. Hon har tävlats upp till 125-klasser tidigare med hennes förra ryttare Rebecka Milton. Hon har många likheter med Nina men är samtidigt så olik på vissa sätt, det ska bli fantastiskt roligt att se vart vi kan ta oss! Tack även till bästa Agneta Tegnér som ger mig chansen med även denna fina förmåga!

Sedan har vi Margit, eller Maartje R som hon så fint heter. Hon är även hon sju år gammal och är efter Entertainer och har Ustinov som morfar. Margit är ett brunt, sött och snällt sto som har massor av kapacitet och fina kvaliteter i sig. Jag har tidigare fått följa Margit från sidan med Madelene Wahlqvist som gjort ett fint jobb med henne och nu har jag alltså fått ta över tyglarna och det ska bli så roligt att se hur framtiden ser ut för oss tillsammans. Och jag är så glad och tacksam att jag får förvalta även denna fina häst. Tack till snälla ägaren Carl Malmqvist som låter mig få ha Margit. 

Redan nästa vecka ansluter det ytterligare två nya fina hästar till mig och det ser jag också framemot så så mycket. Blir ni också som små barn när man får nya hästar? Som ni märker bli jag det iallafall haha. 

För tretton år sedan nästan på dagen exakt publicerade jag detta på Facebook, och jag undrar var i hela friden försvann det stora självförtroendet? Brorsan har ju i alla fall alltid stöttat och trott på mig haha! Och nu på torsdag åker jag och de tre hästarna jag har just nu till gudfar Rolf-Göran och ska träna på att, som brorsan skrev i kommentarsfältet, bli nästa Roffe. Även fast jag har lite svårt att tro det, på tal om självförtroendet haha! Nä men skämt åsido, det ska bli otroligt roligt och jag är så otroligt tacksam till min familj och Rolf som gav mig detta i födelsedagspresent – hur bra present?

Vi hörs nästa vecka allihopa!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Då har återigen en vecka gått sedan sist vi hördes av. Ytterligare två hästar har tillkommit i mitt stall. Ja jag vet, det skulle bara vara en egentligen men det blev helt enkelt två.

En av dem är ingen mindre än ZZZ, jag hoppas ni minns, Zuper Znabba Zizzi såklart! Och för det är jag så glad, för vad är liksom livet utan en Zizzi?! Hon såldes ju en tid innan jag flyttade utomlands men som många av er vet är Zizzi inte den enklaste lilla fartdåren att tygla så familjen som köpte henne och hennes föredetta ägare kom överens om att jag fick ta över rodret igen. Vilket som ni förstår jag tycker är helt fantastiskt! Nä men jag tycker det är så stort av familjen som köpte henne att säga att det är en fantastiskt fin häst men att hon är lite för svår. Istället för att det blir för svårt, att något man inte vill ska hända händer och så vidare. Och att man istället pratar om det och kan nå en lösning som denna, jag tycker det är väldigt fint och bra gjort, mer sånt tycker jag, för allas bästa!

Utöver Zizzan är det två andra fina hästar som tillkommit i stallet. Den första av dem är fina stoet Sheila, som är sex år gammal efter Kannatol och med Hip hop som morfar. Sheila har varit i träning hos Rolf-Göran under en tid så jag fick med mig henne hem därifrån och det ska bli väldigt kul att se var vi kan ta oss ihop.

Och sist men inte minst är det fina ”Kjell”, eller LMS Limonchello som han så fint heter. Kjell har fått en fantastisk utbildning av Martina Wallentin, som ju dessutom utbildat och tävlat lite på min älskade Nina. Och de har tillsammans varit i unghästfinaler i Scandinavium, youngsters på Grevagården och nu senast förra helgen på Breeders bland annat. Så Kjell är nästintill världsvan för att vara endast sex år gammal. Så nu är det Kjell, jag och sen fem tjejer i stallet…, tur det är snälla tjejer så vi killar inte blir helt överkörda haha.

Nä men skämt åsido jag är så himla tacksam och glad över de fina hästar jag fått och får äran att rida nu när jag kommit hem och startat eget igen, verkligen så kul!

Och sist men inte minst tänkte jag gratta och hylla duktiga Viktor Edvinsson samt ägaren Agneta Tegnér till fina Bazookas fina resultat på sju års-Breeders förra veckan, som avslutades med en tredjeplats i finalen.
Ni som följer bloggen har kunnat uppmärksamma att Bazookas namn funnits i mina bloggar förr i tiden, då jag under ett tag red och tränade henne. Jag kände att när jag haft Bazooka ett tag att det inte riktigt var en häst som passade mig och vi synkade inte alls, samtidigt visste jag och kände tydligt att det var en häst med massor av kapacitet och förmåga att kunna hoppa stora hinder.

Bazookas uppfödare och ägare Agneta Tegnér som ju även äger Nina och Belgravia som står i mitt stall, försökte övertala mig lite smått om att åka ut på någon tävling och att det såg fint ut när vi tränade och hoppade tillsammans. Men jag kände underliggande att någon annan kunde göra ett bättre jobb med henne och jag vill ju både hästens och Agnetas bästa så jag ringde Agneta och sa att jag tyckte att hon skulle kontakta Viktor om han hade tid, vilja och möjlighet att ta emot Bazooka. Vilket han hade och ville, och vips, som ni kanske sett och märkt, a match made in heaven. De passar som handen i handsken ihop och har flertalet placeringar i 140 hoppning redan, så otroligt roligt att se och jag är så glad för allas skull. Och klapp på axeln på mig som ”match-make’ade” ihop Viktor och Bazooka, haha!

Jag tror på mer sånt här, att ta hjälp av varandra, och att inte se varandra som konkurrenter för mycket ibland utan mer kollegor. Eller vad tror ni?

Kram från mig så hörs vi kompisar!!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

En vecka har gått sedan sist vi hördes av här inne och än en gång får jag väl säga att tiden springer bara förbi som i vanlig ordning.

I förra veckans blogg kunde ni läsa att jag dels skulle till Rolf-Göran med tre hästar men också att jag skulle ta emot ytterligare två hästar denna vecka och nu har en av dessa anslutit medans den andra ansluter lite senare i veckan. Mer om det i nästa veckas blogg tänker jag.

Nu till träningen, och ja man är lite mör i både kroppen men kanske allra mest i knoppen haha. Jag tränade i dagarna tre med mina hästar och de blev bara finare och finare ju längre helgen gick måste jag säga. Det är tre väldigt olika individer Nina, Bulan och Margit så det gäller att man ändrar sitt mindset lite efter vilken individ man jobbar med men samtidigt så är det ju som ni vet mycket samma grundtanke.

Ni alla som följt Rolf på något sätt, genom till exempel träningar, clinics, klipp eller artiklar vet att hans slogan är ”back to basics” kan man väl säga. Så enkelt sagt är det väl att det mesta (läs allt) på utbildningsskalan ska fungera på ett lätt, harmoniskt och samspelt sätt. Lättare sagt än gjort, att få hjälp med alla dessa bas-saker av just Rolf är typ den bästa hjälpen man kan få tycker jag.

Nedan tänkte jag nämna och ta upp lite vad jag har utvecklingspunkter att jobba på med mina olika hästar. Tänkte det kunde vara roligt att läsa.  

Med Nina är den största grejen jag måste jobba på att jag ska våga utmana mig själv och Nina i grundjobbet lite mer. Som de flesta av er vet så har det mesta med Nina hittills handlat om tillit och att hon ska slappna av och låta mig få sk. ”Komma in på henne och att hon ska låta mig rida henne lite mer”. Ni förstår nog vad jag menar. Men att jag nu när hon fått så mycket självförtroende måste våga träna lite mer och bättre. Med det sagt så blir det lätt så att jag inte vågar kanske göra en övning eller rörelse helt till fullo för att jag är lite rädd att hon ska spänna sig eller bli stressad. Även fast jag innerst inne vet att det inte är fallet för att hon har så stor tillit till mig nu. Och för att både hålla rent fysiskt, bibehålla och utveckla den form hon har nu när hon hoppar så pass stora hinder och svåra banor så krävs det ännu lite bättre grundjobb och slipning av detaljer från mig och oss.

För att nämna något specifikt som vi jobbade på annars med Nina är att försöka få henne att söka sig lite mer neråt och framåt med näsan och samtidigt få lite mer ryggverkan. Både i markjobbet men också i hoppningen. Allt eftersom vi tränade och jobbade på så blev det redan efter en och två dagar stor skillnad och jag fick tips och tricks att ta med mig. Nina som är så otroligt ambitiös och hoppade helt fantastiskt.

Med Margit jobbade vi på att trampa på lite bättre framåt i balans samtidigt som vi jobbade på att hon ska låta mig få ha lite mer åsikter och att saker och ting går lite lättare om jag fick lite mer mandat i vad som ska hända och ske. Haha skämt åsido jag tror ni förstår. Margit är en rolig prick med massor av kapacitet och bra egenskaper man vill ha i en häst. Men hon kör gärna lite sitt eget race på sitt egna lilla vis. Vi jobbade på att hon skulle gå fram lite lättare och kvickare och när det funkade så gick vi vidare till att hon ska vara mer lösgjord, tillåta mig att få lite bättre kontakt med henne, sedan få lite mer power i det hela, bli rakare och till sist kunna sätta sig bättre på bakbenen och samla sig korrekt. Ja som ni märker, back to basics haha. Men wow vad fin hon blev i slutet och hoppade helt fantastiskt måste jag säga.

Och sist men absolut inte minst utan störst har vi Bulan. Bulan är som sagt en stor tjej som det hela handlar om att hålla lite på mattan samtidigt som jag jobbade på att sätta mer tryck och fart på sakerna. Min allra bästa egenskap som ryttare skulle jag nog säga är mitt lugn och att mina hästar får väldigt stor tillit till mig. Men mitt lugn kan också vara lite min akilleshäl, att jag ibland blir lite för försiktig. I Bulans fall jobbade vi på att jag ska hitta ett tydligare, bättre och jämnare framåtläge. Allt eftersom de tre träningarna vi fick så kändes det helt otroligt bra och så lätt, följsamt och rytmiskt. Fina fina Bulan som även hon är en arbetsmyra och verkligen vill göra rätt vid alla tillfällen.

Vilka fantastiska dagar och vilken möjlighet för mig, jag är så tacksam, glad, stolt och nöjd!

Vi fick även äran att följa Rolf och Zucci´s (Zuccero) sista förberedelser inför Nations cup finalerna i Barcelona i helgen, det får ni inte missa vettja!

Vi hörs och syns allihopa! Kram på er!

// Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Tisdag och bloggdags! 

Sedan vi hördes av senast har jag flyttat in på nya gården där jag kommer att driva min verksamhet från och med nu. Jag och min syster Sara körde dit med Nina och en massa saker häromdagen, samtidigt som jag tog emot två hästar som jag nu så smått börjar lära känna! Liten beskrivning av de nya förmågorna får ni om ett par veckor när jag har lärt känna dem bättre. I början på oktober kommer ytterligare ett par hästar som jag ska ha i träning. Det ser jag verkligen fram emot. 

Jag och hästarna trivs hur bra som helst och ser fram emot vardagen här. En ryttare som är glad och mår bra rider bättre tror jag, så jag tycker faktiskt att det är lite hästvälfärd att vara snäll mot sig själv som ryttare! Håller ni inte med?

Det säger kanske sig självt att en välmående person gör ett bättre jobb, för så är det verkligen. Jag märker i alla fall väldigt tydligt på mig själv, att när jag är glad, pigg och mår bra blir inte bara jobbet roligare att göra utan jag gör det även bättre! Däremot går det på något konstigt vis långsammare…! Haha nä, men skämt och sido är det så sant som det är sagt! 

Den senaste tiden har jag haft kontakt med en psykolog med jämna mellanrum och det är verkligen att rekommendera. Oavsett om du mår dåligt psykiskt, har ett trauma som du vill jobba dig igenom och komma ur eller om du bara känner att du behöver någon att prata med så känns det otroligt skönt att ha en person som en psykolog att vända sig till. En som bara lyssnar eller om du vill och känner för det, hjälper dig att sortera dina tankar och på det sättet kan du komma lättad därifrån och det känns lite som att en sten fallit från ens axlar. Jag tycker det i alla fall och i mitt fall har jag haft all kontakt med min psykolog online, både enkelt, smart och tryggt. 

Kanske en konstig blogg, men jag ville verkligen dela med mig av min upplevelse av att för första gången ha kontakt med en psykolog, samtidigt som jag tycker att stigman runt det behöver minskas. Kanske allra helst för oss unga killar. 

Vi hörs och syns alla, och ta hand om er och era nära och kära!!!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Hej igen alla bloggkompisläsare här inne!

Hoppas allt är bra med er alla och att ni njutit av vad som det sägs vara ”sommarens sista dagar”.

Sen vi hördes av sist så kan jag väl bara säga att jag knappt kan förstå vad som hände där i söndags eftermiddag på Henriksdal. I slutet på förra veckans blogg nämnde jag stoltheten och tacksamheten över min älskade Nina och att hon gått ifrån att ha skakigt hoppat runt en meter i Lund till att rocka en 1,45-bana i Malmö.

Och att rocka banan var exakt det hon gjorde även i 1,45-klassen i Henriksdal i söndags, hon travade in med världens självförtroende, slappnade av, tryckte till och hoppade helt magiskt. Klockrent felfri med magisk känsla och hela vägen till en andraplacering. Det känns faktiskt helt ofattbart! Visst, jag börjar kanske bli lite tjatig om detta men jag är verkligen helt förbryllat stolt, glad och tacksam. Vilken resa vi varit och är på, tillsammans!

Utöver det så har jag och mina andra sju ATG Talang-kompisar spenderat måndagen och tisdagen på mäktiga Solvalla för den tredje träffen tillsammans.

Återigen har jag/vi fått med oss massor med ny kunskap som vi alla kan ta med oss på olika sätt till vår fortsatta satsning, för att både förändra och förbättra den.

Måndagen spenderades åt mental träning med Johan Plate, för att sedan fortsätta med föreläsning om underlag och dess påverkan på alla möjliga olika sätt tillsammans med Lars Roepstorff. Sedan avslutades kvällen med föreläsning om anti-dopning och dopning i stort tillsammans med Peter Kallings. Som ni hör väldigt intressanta ämnen som skapade väldigt trevliga och lärorika diskussioner gällande olika erfarenheter.

Trötta och fullmatade med massa ny rolig information lade vi oss i sängen för att sedan vakna upp utvilade och pigga på tisdagsmorgonen, och starta med vad som för mig och min ATG Talang-kompis Amanda Eriksson skulle vara ett fys-pass – men som slutade med meditation och andningsövningar.

Detta då vi kom fram till att både jag och Amanda är lite dåliga på att andas när vi tränar eller utför någonting fysiskt, låter kanske konstigt men så var och är det. Så nu har jag verkligen lärt mig något nytt, nämligen hur man andas, eller i alla fall lite bättre!

Utöver detta pratade vi även individuellt om kost, detta efter att vi under en vecka utfört en slags kostregistrering och utefter den fick man tips och hjälp med hur kosten kunde förbättras.

Tisdagen avslutades sedan med föreläsning med veterinär Marie Rhodin från SLU om hästens biomekanik och hur vi påverkar hästen vid arbete, samt frågeställningar angående hästvälfärd vid ridning. Mycket intressant och nyttigt just nu i dessa tider.

Jag önskar verkligen att alla ungdomar som vill satsa på eller ens hålla på med just ridsporten hade fått chansen att vara en del av ett utvecklingsprogram som ATG Talang är. Där man får lära sig mer om både hästen men kanske mest om ryttaren och hur du kan utvecklas och på så sätt optimera dig själv inför hästen och det arbete ni ska utföra.

Just nu finns även chansen att söka just ATG Talang och jag hoppas att alla ni som kan, söker!

Vi hörs och syns nästa vecka! Kram på er allihopa.

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Hej dagboken, eller jag menar bloggen.

Som många av er vet ser jag min blogg här lite mer som min dagbok än som en blogg som ganska många läser. Både för att det är en skön känsla att gå in med när jag skriver, men också för att det är lite läskigt om man hela tiden skulle tänka på hur många som faktiskt läser den.

För det första vill jag be om ursäkt för att jag inte har publicerat min blogg på ett par veckor, men det har hänt en del saker i vad jag brukar kalla ”Eriks lilla liv”. Och i och med att många av er kunde se mig och Nina i start- och resultatlistor vid förra veckans tävlingar på Ribersborg i Malmö, har det kommit en del frågor också. 

Efter mycket funderande har jag nu flyttat hem till Sverige igen, men värmen har jag inte kommit undan, den verkar ha förföljt mig hela vägen hem. 

Ibland känns beslut som man tar inte helt rätt, och i det här fallet landade jag i att flytta hem var det bästa för mig. Det var ett tufft beslut att fatta, men sedan en tid tillbaka har jag inte mått så bra rent psykiskt heller, tappat lite självförtroende och inte riktigt varit den där pigga, glada utåtriktade killen som jag vanligtvis är. 

Visst kommer vi alla i våra små dippar i livet ibland, och man tänker att man ”bara” ska bita ihop, kämpa och så vänder vinden och man får medvind i seglet igen. Men den senaste tiden har jag känt att jag hamnat lite väl långt ner i gropen så att få komma hem där jag får hjälp, trygghet, support, värme och stöttning från familj och vänner känns väldigt skönt och viktigt här och nu.  

Men jag vill såklart tacka för den tiden jag hade nere i Grekland och jag kommer verkligen sakna alla fina hästar som jag fick lära känna! Och som med allt annat i livet så lär man sig av allt man är med om och jag har blivit en stor erfarenhet rikare och kan ta med mig mycket från den här tiden. 

Men tillbaka till det jag nämnde tidigare i bloggen, tävlingarna på ”Ribban” i Malmö med Nina. Jag har sagt det många gånger och säger det igen, vilken solskenshistorie/resa jag är på med henne. Från att hon hoppade rakt upp och rakt ner helt livrädd och med noll självförtroende i en 1-meters klass i Lund i slutet på januari 2023 till att hon nu i slutet på augusti 2024 går in och rockar en 145-bana på Ribban! Det är helt magiskt och jag är så otroligt stolt och glad över hennes utveckling och vad vi får göra tillsammans! När man har gjort en sådan här typ av resa med en häst så känns det som att framgångar betyder och känns snäppet mer i ens hjärta! Du magiska häst – så tacksam och ödmjuk jag är inför att få ha en så fin häst! 

Tillbaka till att jag nu flyttat hem igen så kommer jag snart att dra igång min egen lilla verksamhet igen och det ser jag så mycket fram emot och det ska bli så spännande att se vilka fina hästar och fantastiska hästägare jag får förmånen att jobba ihop med, stay tuned och har du en fin häst som vill bli omhändertagen och riden av mig så hit me up haha! 

Vi hörs och syns nästa vecka! 
Kram på er allihopa! 

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare

Då var ännu en tisdag kommen och jag sitter i lastbilen på tävlingarna i Samorin, Slovakien, och har nyss sett hoppningens OS-final ifrån Paris. Och ja, vad säger man egentligen? Det var verkligen inte Sveriges mästerskap. Men samtidigt så har vi blivit bortskämda deluxe de senaste åren, då alla bommar stannat i skrållorna och turen legat på vår sida.

Igår kände jag extra för Roffe som gjort enligt mig tre helt prickfria rundor med egenproducerade Zuccero i helt fantastisk form, då han fick det minsta nedslaget jag varit med om tror jag. Först så jag inte ens vad som trillade och trodde det var ett väldigt fördröjt vattenfel han fått men icke sa nicke den där attans frambommen på C-hindret rullade sakta och fruktansvärt ner otroligt långsamt mot backen. Extra ledsamt när Roffe blev två utanför finalen och det visade sig att Harry Charles häst inte var fräsch och nummer trettioett fick chansen idag….. Surare än surast.

Och idag är det nog inte bara jag som istället känner för Henrik, speciellt efter att ha sett Sportbladets intervju med honom då han brister ut i tårar av besvikelse över sitt misstag. Fruktansvärt att se. Och ja, kanske får han aldrig en häst av King Edwards kaliber igen och har man satt OS-guldet som ett så tydligt mål och trillat på målsnöret två gånger om så tror jag nog ingen faktiskt kan förstå just det han har inombords just nu. Jag lider med honom på alla sätt.

Tufft på en ny nivå för våra fantastiska legender till ”gubbar” i vårt svenska landslag. Men det är bara att bryta igen och komma tillbaka. Jag menar hur coolt vore det inte om gudfar Rolf-Göran äntligen vinner OS-guld i Los Angeles 2028, som pensionär. Jag menar Zuccero är ju bara sexton år då så det är ju bara att hänga i RGB, eller hur allihopa??? 😉

För min del och mitt tävlande här i Samorin så blev resultatet den andra veckan lite upp och ner. Vi blandade ett par fantastiska rundor med rundor som man bara får släppa, gå vidare och visa sig bättre nästa gång. Men för att dra ett litet sammandrag så kan vi börja med att säga att sjuåriga lilla fighterstoet Hope var felfri och placerad i sjuårs finalen, fantastiskt kul! Ikoon var felfri i en U25 140cm medans vi i finalen i 145cm fick två ner i slutet på banan efter fin hoppning dessförinnan. Indy hoppade en 3* 145cm klass med ett ner. Kelly var femma utav 125 stycken i en 3* 135cm klass. Zelona var felfri och placerad i en 135cm klass och sist men inte minst så gjorde min älskade Nina tävlingscomeback efter hennes lilla break. Första dagen fick hon hoppa en liten klass för att bli lite varm i kläderna, andra dagen hade hon ett ner i 135cm och sista dagen fick hon hoppa 140cm GP klass och fick två ner. Men hon bjöd på fantastisk hoppning och det kändes lite som att hon behövde bli lite varm i kläderna efter tre månaders off från tävling så den kommande veckan tror jag hon är ännu mer fit for fight!

Nu ska jag vila upp mig lite för att redan imorgon drar sista veckans tävlande igång och det ser vi framemot!

Vi hörs och syns allihopa!!!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare, tävlingsberidare

Tisdag, bloggdags och en första tävlingsuppdatering ifrån värmen här i Samorin, Slovakien.

I måndags förra veckan kom vi fram till Samorin och i onsdags drog tävlandet igång och höll på så hela vägen tills i söndags. Nu har vi haft och har tre lediga tävlingsdagar innan det drar igång på torsdag igen.

Första helgen som gick så tävlade fem av de sex hästar som vi tagit hit, det var bara min egna Nina som inte tävlade då hon inte är så van vid att resa och jag ville ge henne ett par dagar mer ledigt ifall resan tog lite mer energi för henne. Men hon verkar ha rest super så det är skönt att veta.

Tävlingsveckan som gått har bestått av fina rundor med bra känsla men dock lite stolpe ut resultatmässigt.

Zelona var felfri och placerad i båda hennes starter och till den kommande veckan hoppar hon lite större klasser. Sjuåriga Hope var felfri i en klass och hade två ner i debuten i 135cm men känslan var super. Ikoon hoppade felfritt i den inledande 2* 140-klassen men i 145-klassen dagen efter så hade han inte samma energi och jag fick inte riktigt till ”den där” känslan så det trillade tre bommar. Men sådana rundor behövs ju också, där man efteråt bara kan bryta ihop, kolla och reflektera över vad som behöver göras annorlunda och sedan bli bättre! Kelly var lika snabb som vanligt, snabbast i torsdags men ett nedslag tyvärr och i 140-Grand Prix-klassen på söndag så hade vi även där ett oturligt litet nedslag, hon ska få hoppa på stora fina gräsbanan denna helgen så det ser vi framemot. Och sedan avslutningsvis stora killen Indy, felfri och placerad i 140 första dagen och sedan gjorde vi vår största och svåraste klass i den 2* 145-GPklassen i söndags och hade onödigt ner B hindret i trekombinationen! Annars en helt fantastisk runda med så bra känsla, vilken gentleman han är!

Så imorgon har vi alltså besiktning igen för att på torsdag sedan börja andra veckans tävlande, och då hoppar hästarna i allt ifrån unghästklasser för Hope, 1*, 3* och Ikoon i U25 klasserna! Och det ska bli så spännande!!

Så håll tummarna och håll utkik inför nästa veckas tävlingsuppdateringar!!

Och för guds skull, glöm inte hålla tummarna för de svenska ridsportsstjärnorna också, jag håller en extra tumme för gudfar RGB som gör sitt sjunde OS och sjätte som aktiv!! Hur coolt!! Heja Rolf och Zucci!!!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare, tävlingsberidare

Tisdagen är kommen ännu en gång och det betyder bloggdags! 

Sedan sist vi hördes av så fortsätter jag att förbereda de flesta hästarna som ska tävla i Samorin nästa vecka. Vi lämnar härifrån gården senare i veckan och är framme på söndag natt/måndag morgon och sedan börjar tävlandet på torsdag nästa vecka. Så i nästa veckas blogg kommer de första intrycken från tävlingsplatsen, ska bli spännande att se hur det ser ut i Samorin då det är många som sagt att det är väldigt fint! 

Jag och hästarna känns väldigt laddade och ser framemot tre veckors tävlande. I söndags och i måndags så kom Sylve Söderstrand ner hit till oss och höll träningar, han brukar komma med jämna mellanrum men mest inför tävlingar. Så då fick alla stallets hästar hoppa och öva på det vi tillsammans behöver jobba på. Och jag måste säga att alla stallets tio tävlingshästar känns riktigt fina, fräscha och pigga!

Nina fick även göra sin första riktiga lite större hoppning sen hon kom ner hit och oj vad pigg och glad hon var. Nina är som ni hört mig säga innan en riktig Erik-häst och att få både hoppa henne och samtidigt kalla henne min egen till en del är ju som ni förstår en magisk känsla.

I övrigt så har ju Falsterboveckan hemma hos er kommit till sin ända och jag har ju som häst- och tävlingskollande nörd såklart kollat på de klasserna man kunnat följa via livesändning. Jag måste dock uttrycka att det varit väldigt tråkigt att man inte kunnat följa stora delar av klasserna via livesändning måste jag säga. Varför det är så vet jag inte, men Falsterbo måste nog vara den enda stora tävlingen i typ världen som har det så och det ställer jag mig som sagt frågande till?! 

Men till tävlingarna, vilken sport vi fick se trots att vädret verkligen såg ut att vilja försöka att förstöra. Dels såklart det vinnande tjej- och Henrik- Nationshoppnings laget, som stod för en mäktig bedrift att vinna på hemmaplan. Jag trodde på förhand att det irländska laget skulle bli väldigt svåra att slå men när de fick ett plurr i vattnet och ett par nedslag så banade det ju vägen för svensk succé! Henriks snabba Illiana, magiska Amanda och hennes fuxstjärna For Killy, otroliga Emma och hennes Bella och inte minst Cicci och hennes otroligt välridande Wilma. 

Jag som ett par gånger hyllat människor, ryttare, hästar, ekipage här i bloggen innan, ska nu göra det igen. Jag bara måste.

Först vill jag nämna den sistnämnda i Nationslaget, Wilma Hellström. Jag som gillar att nörda ner mig i hur ryttare rider och hur de utvecklas måste säga att jag är otroligt imponerad över hur Wilma utvecklat sin ridning och hur hennes samspel med Cicci blivit så fantastiskt. Visst har de alltid varit ett magiskt ekipage ihop men jag tror att både tack vare att Henrik Ankarcrona gett dem förtroendet i många stora Nationshoppningar och världscuper men också hur Wilma jobbat med sig själv och sin Cicci utifrån de svårigheter de mött, har gjort deras utveckling så fantastisk! Så kul att se och man kan ju tycka att hon borde fått en OS-plats med sin fina form men att återigen slå sig in i den där gruppen gamla rävar får vi vänta på ett tag till…. Men de brukar ju sköta sig ganska bra så de får väl fortsätta ett tag till! 

En annan ryttare och hennes häst som man inte kan undvika att imponeras av är Ottilia Lundgren och hennes så fina ComeOnConrad. Ottilia som tränat och tagit fram fantastiska Conrad själv till att de nu hoppar en 5* 160 GP hoppning med två nedslag kan man ju inte inte imponeras av så otroligt mycket. Ellerhur? 

Way to go alla Sveriges megaduktiga ryttartjejer!!! 

Lycka till alla duktiga ungdomar under EM runtom i världen som börjar nu också! Håller tummarna för er alla!

Vi hörs nästa vecka! Kram på er!

//Erik Nordström, hoppryttare, egenföretagare, tävlingsberidare

Då var ännu en vecka gången och det dags för mig att sätta mig och skriva min blogg ännu en gång.

Sedan sist vi hördes av förra tisdagen så har jag ridit på hemmavid som vanligt, de yngre hästarna hopptränade en dag samtidigt som de äldre fick sig en liten veterinärcheck och lite lugnare period. Men alla känns riktigt fräscha och pigga inför att vi om ett par veckor mot Samorin i Slovakien för tre veckors tävlande. Så planen just nu är att de äldre hästarna görs redo inför det samtidigt som de yngre förmågorna tränar på lite hårdare inför att de kommer ha lite sommarledigt när vi är iväg på tävlingstur.

De flesta av er som läser bloggen just nu befinner sig mest troligt på Sveriges stora hästfest i Falsterbo och jag ska inte ljuga med att jag saknar er alla lite extra just nu och önskar att jag också kunnat få vara med er! Falsterbo är ju verkligen någonting extra på alla sätt. Faktum är att jag nog aldrig missat ett Falsterbo horse show i hela mitt liv, jag får dubbelkolla med mamma angående de första åren i mitt liv men vad jag kan minnas så har jag minsann inte missat ett enda år. De första åren var jag dock inte så intresserad av hästarna och sporten… Något år var det minigolfen på campingen som var höjdpunkten, ett annat att jag och min bror och ett par kompisar samlade en himla massa pant och tjänade pengar haha, något år var det kaninhoppningen som dessutom gjorde att jag tappade bort mamma och pappa så de fick ropa ut över hela tävlingen att jag stod vid informationen vid ingången… Men jag kommer ändå ihåg när Rolf-Göran trillade av MacKingley i vattenhindret på derbyt och då kan jag inte varit så gammal haha. Nä men skämt åsido det känns faktiskt lite speciellt att inte vara där med er men snart är jag tillbaka på stora gräsbanan det vill jag lova. Hälsa Falsterbo från mig!!!

Utöver vardagen hemmavid och Falsterbosnack så tänkte jag i veckans blogg dela med mig av en text som skrivits på sociala medier av en god vän till mig som jag tyckte var väldigt bra och håller med till punkt och pricka om. Det är Johanna Lassnack jag pratar om, som på sina sociala medier fått utstå lite kommentarer angående att hon valt att sluta tävla ett tag, för att istället bygga upp sina hästar och skapa en bättre grund och i och med det bättre förutsättningar för framgång på banan. Ett fantastiskt föredöme att göra så tycker jag, och det får en själv också att tänka en extra gång. Nedan delar jag det hon skrivit och hur förklarar att hon både vill satsa på sporten men samtidigt stå för hästvälfärd och att dessa ska kunna sammanflätas utan att man ska behöva placeras i det ena eller det andra ”facket” så som det känns just nu.

Såhär skriver Johanna:

”Jag vill satsa och komma så långt det bara går i min gren hoppningen. Jag vill tävla, hoppa högt, rida fort och felfritt. Jag vill stå på prispallen! Jag vill lägga all min själ, tid och passion för att försöka bli en så bra ryttare som möjligt, men också en så bra hästmänniska som möjligt.

Jag vill kunna stå för allt jag gör. Jag vill att man ska kunna filma mig 24/7 och vem som helst skulle kunna gå in och kolla när som helst och jag ska kunna stå för allt jag gör. Och skulle man gå in och kolla skulle man antagligen se att jag gör massa misstag. Men där framför kameran kommer man se en person som försöker, och när det blir fel antagligen inte lärt sig ännu eller förstått ännu. Men som jobbar på det.

Jag har aldrig gjort och kommer aldrig göra något perfekt men jag vill försöka göra så bra jag kan med den erfarenhet och kunskap jag har. Det tror jag vi alla vill. Och för mig kommer det säkert ändra sig. Det jag tycker och tänker idag kommer antagligen vara något annat om några år. Och det visar ju bara att man utvecklar sig. Och det är viktigt för mig att hela tiden röra mig framåt. Att utveckla mig, förstå mer, lära mig mer etc.

Jag har ingen aning om det jag gör är rätt. Vem vet egentligen? ”Den som tror sig veta allt, vet ingenting” sa någon. Jag vet inte om det är så. Oavsett så tror jag vi alla försöker vårt bästa och vill göra så bra som möjligt för våra hästar. På vägen kommer vi hålla med varandra men vi kommer också inte göra det. Vi kommer ha olika åsikter, ha olika sätt att göra saker på, ha olika ambitioner – men måste vi dela in oss i fack för det? Kan vi inte bara vara en enda stor hästsekt som älskar våra djur där det är lika okej att rida i reparimma som det är att sikta mot OS? Men också en kombination av dem?”

Håller ni inte med eller?!? Jag tycker det var fantastiskt skrivet och wow vilket föredöme du är Johanna! Heja dig!

Sen vill jag även slå ett slag för att börja läsa och följa min nya ”bloggkollegas” blogg här på Tidningen Ridsport, nämligen Sara Nilsson. Så kul att ha dig här!!!

Kram på er så hörs vi!!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare, tävlingsberidare