Eriks blogg: Om psykisk ohälsa och att bita ihop

Nu har vi bara ytterligare tre tisdagar kvar innan året 2024 lämnar över stafettpinnen till år 2025. Tycker inte ni också att det känns helt sjukt? Jag tycker i alla fall att det känns som att året bara flugit förbi. Och samtidigt är jag otroligt spänd och taggad på vad 2025 har att erbjuda för mig och oss allihopa. 

Jag vill börja med att tacka så otroligt mycket för det fina mottagandet av förra veckans blogg. Jag kan verkligen inte uttrycka med ord hur glad jag blev och blivit av alla er som gillat, kommenterat och hört av sig till mig. Ni är helt fantastiska allihop.

Psykisk ohälsa är något som det pratas väldigt mycket mer om nu än vad de bara gjorde för ett par år sedan, men samtidigt känns det som att det inte kan pratas nog om. Ju mer vi människor får höra och lära oss ju bättre kan vi både hantera det själva eller också hjälpa andra som utsätts för det. Som sagt upplever jag att det pratas otroligt mycket mer om det i dagens samhälle, men när jag tänkte på det nu häromdagen så undrar jag hur det är i ridsporten, pratas det överhuvudtaget om det?

Upp tidigt, fodring, mocka, utsläpp, höpåsar, göra rent och iordning hästar, av och på med täcken, rida, insläpp, harva bana, köra till träning, hämta strö, köra vatten till hage, insläpp, fylla på foder, sopa, natthö. Ja ni alla vet hur det ser ut för oss hästälskare. Och ja alla vet att man blir otroligt trött fysiskt och är dålig på att försöka återhämta sig själv. Men pratas det tillräckligt om den mentala tröttheten och ibland psykiska ohälsan som kan komma av att jobba väldigt mycket och hårt varje, varje, varje dag? Ja vi alla jobbar så hårt för att ge det bästa till våra älskade hästar men jag vill bara säga att det är okej att känna sig helt slut mentalt också. För det kan man verkligen bli. 

Tycker inte ni också att det skulle behöva pratas mer om fysisk och psykisk ohälsa inom ridsporten och hur man ska förhålla sig till det och komma bättre ur sådana situationer?

Jag skulle verkligen vilja se något av det i något slag. 

Men samtidigt tror jag också att bara av att som jag nu gjorde i förra veckan, berättade min historia så tror jag att många kan dra nytta av det, känna igen sig och känna en trygghet i att någon känner samma eller likt mig. Det är så himla lätt att vi ryttare och hästälskare tänker att man bara ska bita i och inte gnälla. Jag skulle vilja påstå att vi har och lever i ett ganska hårt klimat. Med hårt klimat menar jag just det att man som jag nämnde ovan jobbar hårt och mycket från tidig morgon till sen kväll och att gnälla eller vika ner sig inte är ett alternativ. Även fast det på den fronten också blivit en absolut märkvärt bättre miljö för alla även där de sista åren.

Jag själv är sådan att jag motiveras och ser upp otroligt mycket till folk som berättar sina historier och kan tydligt känna mig berörd och stärkt av det. Och jag hoppas både att folk kan känna den känslan när de läser mina bloggar, men jag hoppas samtidigt jag skulle vilja att fler inom ridsporten tar vid och gör likadant. Det behövs tror jag. Men sluta för guds skull inte bara för det med att visa upp era hopp-, dressyr- eller markarbetesövningar. Det vill jag också se, haha. 

Jag tror ni förstår vad jag menar och vill säga med dagens blogg. Håller ni med?

Kram på er allihopa!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Hej på er!

Jag vill börja med att säga ett stort tack för det fina mottagandet av förra veckans blogg. Det betyder verkligen mycket att så många kom fram under tävlingarna i Kungsbacka och pratade om den – så kul att höra era tankar!

Och vilken helg det blev! Hästarna presterade helt magiskt, och jag är så stolt över varenda en av dem.

Zizzi – tillbaka med självförtroende
Zizzi kändes som att hon var tillbaka på rätt spår, med mer självförtroende och en känsla av att vi hittar tillbaka till varandra igen. Hon var tvåa i både 125 och 130, och i söndagens 135 hade ryttaren (dvs jag, haha) ett nedslag på sitt konto – men hennes hoppning var helt fantastisk!

Sheila – felfri och full pott
Sheila hoppade sin andra och tredje 130-start i livet – båda felfria! Söndagens runda var verkligen en sådan runda man kan leva på länge. Helt perfekt, och om man kan säga att en häst hoppar en 10-poängsrunda, så var det precis vad hon gjorde.

Kjell – Mr. Consistent
Kjell var felfri alla tre dagarna! Som enda killen i gänget gäller det ju att hålla fanan högt, och det gjorde han verkligen. Vi debuterade 130 tillsammans på lördagen – felfritt! – och hoppade 130 igen på söndagen, även då felfritt. Vilken go pojk han är!

Bulan – på väg mot något stort
Bulan debuterade också 130 och hoppade helt fantastiskt, speciellt på söndagen. Jag har några knappar kvar att hitta på henne och måste klura ut hur jag kan få fram ännu bättre hoppning. Hon är känslig, precis som sin syster Nina, men hennes egenskaper är helt otroliga. Med mer styrka och fler rundor tillsammans tror jag att det kan bli riktig succé!

Margit – debut i 135 med en drömkänsla
Margit hoppade felfritt med placering både fredag och lördag. På söndagen debuterade vi 135 tillsammans, och det blev en fantastisk runda! Sista bommen föll när jag gav henne lite för mycket plats mot frambommen, men känslan var helt magisk. Hon har blivit så framåt, positiv och kvick i tassarna – nästan så att jag har svårt att hänga med, haha. Tur att Zizzi har lärt mig ett och annat om det!

Nina – toppform och wow-känsla
Och sist men inte minst – min älskade Nina. Hon hoppade en mindre 130-klass på fredagen som uppvärmning inför lördagens 145-klass, och W O W vad hon hoppade! Jag har sagt det förr, men jag har nog aldrig suttit på en häst i bättre form än hon är just nu. Hon var felfri och blev placerad.

På söndagen vilade hon, och både igår och idag har vi tränat för Rolf-Göran hos fina Majo Stables tillsammans med de andra i landslags- och utvecklingsgrupperna. Så kul och inspirerande!

Tack återigen till bästa Kungsbacka ridklubb också för som vanligt helt fantastiska tävlingar. Vi alla i teamet pratade om att det nog inte finns många klubbar där det känns som att alla har så roligt med varandra och att det så tydligt känns av att det är god stämning i klubben. Ni är helt underbara att få vara hos över en helg, all eloge till er!

Mot en drömtävling!

Nästa vecka åker jag och Nina till en tävling som har stått på min bucket list sedan jag började med hästar. Kan ni gissa vart? Det kommer bli helt obeskrivligt!

Tack för att ni följer med på resan – vi hörs snart igen!

// Erik Nordström, 23 år, hoppryttare och egenföretagare

För mig har det bara varit vanligt arbete hemmavid för mig och hästarna. Så det har inte hänt något speciellt annat än att jag håller på hela dagarna långa – och trivs som fisken i vattnet. 

Jag åker till Kungsbacka med alla hästarna på torsdag för tävling i dagarna tre. Det ska bli väldigt roligt i och med att tävlingssäsongen blivit lite som den blivit och det inte har varit så många tävlingar på schemat för mig och mina hästar. Hästarna kommer nog att vara minst lika pigga, fräscha och taggade som jag är, antar jag. 

De senaste veckorna har Falsterbo och dess namnbyte varit SNACKET som gått på stan (det vill säga i hästvärlden). Det lär ingen ha missat. Jag misstänker att Jana Wannius kan vara den 80-åring med flest samtal och meddelanden att svara på den senaste veckan. 

Först och främst skulle jag nog säga att vi alla skulle behöva tänka ett varv extra kring hur vi uttrycker oss i kommentarsfält, vilket jag varit inne på även i tidigare bloggar. Ibland kan artiklar, bilder, filmer eller liknande röra upp känslor. Allt som oftast är det ju så i och med att media vill komma åt och väcka reaktioner, oavsett om det handlar om något positivt eller negativt. 

Och det vet vi ju alla, men ibland skulle man nog behöva tänka ett varv extra innan man låter fingrarna smattra där på tangenterna. Trycka på ”lås hemskärmen” knappen och bara fundera ett varv om och hur man inte ska eller ska kommentera saker. Jag säger som sagt inte att man inte ska kommentera när man vill, men ibland vore det nog klokare att inte göra det. Eller som sagt, åtminstone tänka ett varv extra innan man delar med sig av sin åsikt. 

Jag tycker att det i många fall är så otroligt tråkig ton i kommentarerna. Man hugger, smutskastar och nedvärderar folk även fast man för det först varken känner dem eller för det andra vet att så som man kanske formulerat sin kommentar inte alltid är så som andra uppfattar den. Jag tror ni fattar vad jag menar. 

Tänk hur världen skulle se ut om vi skulle kunna kommunicera med varandra på ett bättre sätt. 

Och tänk också hur världen skulle kunna se ut om man inte hade pratat skit och kastat skit mot någon för hur den klär sig eller ser ut…. På tal om andra dispyter och konflikter. 

Även jag tycker att det är otroligt tråkigt att inte ett svenskt bolag eller en svensk sponsor skulle kunna gå in med pengar så att Falsterbo inte bara kan fortsätta, utan även utveckla, tävlingarna. 

Falsterbo har utvecklats och blivit ännu bättre för varje år som gått men samtidigt finns det ju förbättringspotential även där som för allt och alla. De har fått utstå mycket kritik de senaste åren för att till exempel den mindre gräsbanan den så kallade ”Falsterbobanan” varit i för dåligt skick.

Man har också kunnat höra och läsa hur folk tyckt att framridning- och framhoppningsmöjligheterna till Falsterbobanan varit för dåliga, speciellt i och med att unghästarna hoppar där mest.

Vi alla förstår nog också att det kostar otroligt mycket att underhålla och bevara den stora internationella gräsbanan i skick och dessutom göra den ännu bättre. Många kan nog tycka att ”varför gör de inte bara en fibersandsbana av alltihopa?”. Men då tycker i alla fall jag att Falsterbo förlorar sin charm och jag tycker också att nu måste vi hålla hårt i och bevara de få fantastiska gräsbanor vi har. Det är verkligen något extra att galoppera in på en sådan typ av bana, och jag tycker även att de flesta hästar hoppar ännu bättre på gräs. 

Vi ser samtidigt att prispengar spelar ännu större roll i sporten än vad det har gjort tidigare. Det är dyrt att tävla och resa som vi alla vet och förstår och ja då kanske man reser en extra dag för att samtidigt kanske kunna tävla om ytterligare ett par miljoner. Och även fast många av de bästa ryttarna i världen tycker att Falsterbo är helig mark och vill dit och tävla så har vi de senaste åren sett att startfälten blivit allt mer glesa på de allra största namnen i sporten. 

Även fast det här företaget kanske inte delar sitt lands syn på för att nämna något till exempel kvinnor och homosexuella, är det väldigt svårt för mig att blunda för det. 

Så jag förstår verkligen att Falsterbo, med Jana i spetsen, såg positivt på samarbetet med Al Shira’aa Stables. Mer pengar in betyder större chans till utveckling av allt möjligt, till exempel som sagt arenor och dylikt. Mer prispengar. Troligtvis bättre startfält. Ännu fler åskådare, i alla fall ännu fler utländska åskådare, som i sin tur gynnar både Vellinge och Malmö kommun som kanske i och med det också vill sponsra och vara en ännu större del i tävlingen? 

Men. 

Är det värt det när man plockar in denna typen av sponsor och ger länder och företag som dessa ännu mer utrymme och plats att synas? Kommer denna typen av sponsorer, företag och länder ta över hoppningen (och världen?) helt och hållet? Om och hur kommer det att förändra sporten?

Även fast det här företaget kanske inte delar sitt lands syn på för att nämna något till exempel kvinnor och homosexuella, är det väldigt svårt för mig att blunda för det. 

Jag har spenderat hela veckan i Falsterbo i alla år som jag har levt, och så vill jag att det ska fortsätta. Och jag vill att tävlingsplatsen utvecklas. Och jag vill att ryttarna ska kunna rida med och mot ett bättre startfält. Och jag vill att de ska få ännu mer och större sponsorer så att tävlingen kan fortsätta. 

Men blev detta beslut rätt? Är det värt det att ta in detta företag? Hur kommer det att påverka åskådare, tävlingen i stort, utställare, hästarna, tävlande och säkerheten?

Kan vi annat än att vänta och se?

Ja jag har haft och har många frågor.

Men en sak är säker, jag älskar Falsterbo och vill verkligen inget annat än att åka dit även i sommar.

Men till vilket pris? 

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Att få komma till Göteborg Horse Show är alltid lika magiskt. Det är något speciellt med att kliva in i arenan, känna atmosfären och se så många människor samlas för kärleken till hästar och sporten. Jag var där onsdag och torsdag, och det blev två riktigt bra dagar med hoppning, möten och en hel del annat kul.

Jag kollade på hoppningen, och som alltid var det inspirerande att se så många duktiga ryttare och hästar prestera på topp. Dessutom var jag på U25-möte som var så otroligt givande, spelade in en podd och hann träffa några av mina sponsorer. Det är alltid givande att få tid att prata med dem som stöttar mig och min satsning – jag är otroligt tacksam för deras engagemang!

Det är verkligen synd att det finns de som skriver negativa saker om hästsporten. Hade de varit i Göteborg och fått uppleva stämningen, sett de fantastiska hästarna och den kärlek och passion som finns i sporten, tror jag att de hade fått en helt annan bild. Hästsport handlar om så mycket mer än det som syns utifrån, och Göteborg Horse Show är verkligen ett bevis på det.

Efter några intensiva dagar i Göteborg var det tillbaka till vardagen – och idag, tisdag, har jag tränat både Bulan och Nina för Jens. Det var så kul, och båda hästarna hoppade helt fantastiskt! Ett extra stort tack till Jens, inte bara för hans träningar utan också för det stöd han gett mig under de senaste månaderna, när allt varit som tuffast. Det betyder mer än jag kan beskriva. 

Nu ser jag fram emot kommande tävlingar och att fortsätta utvecklas tillsammans med mina hästar. Tack till alla som följer och hejar på – det betyder allt!

Vi hörs snart igen! 💛

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

I helgen var jag och tränade på öppen bana tillsammans med Nina, Sheila, Bulan och Kjell. Det var så kul att få känna på lite mer banhoppning i deras fantastiska ridhus och att få till lite bra rundor i både kroppen för mig men också hästarna såklart! Extra roligt var det att känna och se Nina hoppa, och om ni är nyfikna finns film från hennes runda att se på mina sociala medier. Hon hoppade verkligen helt fantastiskt!

Som många av er redan läst här på bloggen skulle jag egentligen ha tävlat i Flyinge förra veckan, men på grund av det aktuella coronaviruset blev det tyvärr inget. Jag hoppas verkligen att situationen löser sig på bästa möjliga sätt för Flyinge och framför allt för de berörda hästarna.

Imorgon åker jag upp till Göteborg för en snabb visit på Göteborg Horse Show! Jag ser verkligen fram emot att vara där – det blir en mix av en U25-landslagsträff, att kolla på hoppningen, spela in podd och träffa några av mina sponsorer i deras montrar på mässan. Det ska bli en riktigt rolig onsdag och torsdag!

Utöver träningen och förberedelserna för kommande tävlingar har jag också spelat in en YouTube-video med Jennifer Bratt, som ju gör comeback på YouTube efter några år. Det var så kul att spela in, och jag ser fram emot att både få se resultatet själv och att ni också ska få en inblick i min vardag, snacka gamla minnen och saker som hänt i mitt liv och karriär! Så håll utkik efter det!

Tävlingssäsongen har hittills varit lite fram och tillbaka för mig, som ni vet, med inställda tävlingar av olika anledningar. Men nu känns det verkligen som att jag och hästarna är mer taggade än någonsin på det som väntar! 

Vi hörs snart igen – kram på er allihopa!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Som jag nämnde i förra veckans blogg så skulle jag egentligen ha varit i Belgien och tävlat förra helgen med Nina, men ibland vill ödet (eller i det här fallet lilla hästlastbilen) något annat… På vägen dit valde den helt enkelt att säga upp sig, och istället för en tävlingshelg fick vi fokusera på att bara ta oss hem igen. Så himla tråkigt, men inget att göra åt ju. Allt ska ju inte gå på en räls alltid och det vet ju speciellt alla vi med häst tänker jag haha. 

Istället har jag ridit och jobbat på hemma, med fullt fokus på helgens tävling i Flyinge. Alla sex hästar ska hoppa, och det ska bli riktigt kul! Planen är att få till bra rundor och ge hästarna en bra start på säsongen. De flesta ska också steppa upp och hoppa ett par centimeter högre än vad vi gjort på tävling än så länge och det ska bli både kul och spännande!

En annan höjdpunkt den här veckan var att jag igår var på Bollerups Naturbruksgymnasium och höll ett litet föredrag om mig själv, min verksamhet, lite om min min karriär och allt annat jag brukar skriva om här i bloggen. Det var verkligen så roligt! Det var längesen man stod inför en publik och pratade, men det var kul att få dela med mig av min resa och att det var så många engagerade elever som ställde frågor. Vi satt kvar hur länge som helst i matsalen och fortsatte prata – så inspirerande även för mig!

Nu laddar vi för en spännande helg i Flyinge. Jag uppdaterar nästa vecka med tävlingsresultat – vi hörs då!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Det är så många fina människor som kommer fram när jag är ute på tävlingar och frågar om hur jag mår. Det betyder så mycket att ni bryr er, att man tar sig tid att fråga och verkligen lyssnar. Det är så fint och snällt, och till er vill jag bara säga – tack.

Och jag mår mycket bättre nu. Jag har hittat en trygghet i att vara hemma, nära mina nära och kära. Det ger mig en stabil grund, en plats där jag kan landa samla kraft och bara få vara mig själv. Men min panikångest är något jag fortfarande lever med, något jag lär mig hantera lite bättre för varje dag försöker jag se det som. 

Det kommer återfall ibland, men de är inte lika starka eller lika ofta som förr. Jag försöker utmana mig själv, ta mig an situationer som jag på förhand tycker är lite jobbiga. Det är inte alltid lätt, men jag märker att det gör skillnad faktiskt.

En sak jag verkligen har lärt mig är att uppskatta de stunder då jag bara mår bra och har kul. Förut tog jag dem nästan för givet, men nu vet jag att de är värdefulla. Jag försöker verkligen ta in dem, vara tacksam och vara i de situationerna fullt ut.

På tävlingsfronten har det också hänt en del! Kjell, Nina, Bulan och Margit gjorde sin debut på banan i Helsingborg och skötte sig riktigt fint. Det är alltid speciellt att känna hästarna prestera och vara taggade och trivas i tävlingsmiljön.

Nu väntar nästa äventyr – en resa till Belgien med Nina för att tävla över helgen. Det ska bli så spännande! Jag ser verkligen fram emot att se vad vi kan göra tillsammans där, hon känns super fräsch och redo! 

Tack för att ni följer med på min resa, både inom sporten och livet.

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nu är tävlingssäsongen igång och jag har gjort mina första starter för året tillsammans med Zizzi och Sheila. Det känns fantastiskt att vara tillbaka på banan och dessutom med så fina resultat!

Zizzi presterade riktigt bra första klassen, vilket resulterade i en tredjeplacering. I andra klassen fick jag inte till den gamla goda känslan vi hade för ett par månader sedan och som i första klassen. Hon blev lite för försiktig och tog inte för sig så som hon brukar. Hon är verkligen ingen lätt häst att rida och jag tror bara vi behöver mer tid, träning och ett par mindre tävlingsrundor innan vi kommer tillbaka till gammal god form igen! Världens mest älskade Zizzan. 

Sheila däremot fortsätter att överraska mig på ett helt otroligt sätt. Hon hoppade felfritt både i 120 cm och i sin debut på 130 cm! Det är svårt att beskriva hur mycket hon har utvecklats på så kort tid – hon känns bara bättre och bättre för varje gång jag rider henne och tävlar. Den här resan med henne känns otroligt spännande, och jag kan knappt vänta på att se vad framtiden har att erbjuda.

En av de verkligen största och coolaste känslorna för mig är att se hur hästarna först växer i självförtroende och sedan prestation. 

Samtidigt som jag är tacksam för en fin start på året kan jag inte låta bli att reflektera över en annan nyhet som nått oss nyligen. Ännu en ryttare på hög nivå har blivit anmäld för att ha varit hård mot en eller flera hästar. Det är en nyhet som lämnar en bitter eftersmak och en påminnelse om att vi inom hästsporten verkar ha en bit kvar att gå när det gäller att sätta hästarnas välmående i första rummet. En bransch under granskning – dags för förändring?

Det är dags att vi rannsakar oss själva, både som individer och som sport. Vi måste ställa oss frågan: Hur kan vi arbeta för att skapa en bättre kultur? En kultur där hästens välbefinnande ALLTID går först och där vi som ryttare bär ett ännu större ansvar för att föregå med gott exempel.

För mig handlar det inte om att döma de som begår misstag, utan om att hitta lösningar för att förhindra att det händer från början. Hur utbildar vi framtida ryttare och tränare? Hur stärker vi kommunikationen kring vad som är acceptabelt och vad som inte är det? Och hur skapar vi en miljö där man vågar säga ifrån när man ser något som inte är okej?

Det här är frågor vi alla borde fundera på, oavsett om vi är ryttare, tränare, hästägare, förälder, domare eller tävlingsarrangörer. Det är bara tillsammans vi kan göra skillnad – för våra hästars skull.

Vad tänker ni? Hur ska vi ta oss an den här frågan och skapa en förändring som håller i längden? Kommentera gärna era tankar, jag vill gärna höra vad ni tycker.

// Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Nu i helgen drar tävlingssäsongen äntligen igång, och jag kunde inte vara mer taggad! Sheila och Zizzi är redo efter allt vinterjobb och jag ser verkligen fram emot att se vad vi kan åstadkomma tillsammans den här säsongen.

Känslan av att äntligen få komma ut på tävlingsbanan och visa vad vi har jobbat för är något alldeles speciellt. Nu är det dags, och det ska bli så kul att få kicka igång säsongen med just Zizzan och Sheila. Resten av gänget gör sina första starter nästa helg i Helsingborg är tanken.

Samtidigt som jag ser fram emot tävlingssäsongen har den senaste tiden också varit känslosam på ett helt annat plan. Min älskade mormor gick bort för några veckor sedan. Hon har haft MS sjukdom under många år, och trots att vi alla visste att hon var sjuk så är det svårt att förbereda sig på att någon så betydelsefull lämnar.

I helgen var jag och familjen i Sundsvall för att gå på hennes begravning. Det blev en tung, men också fin stund att få ta avsked och minnas henne tillsammans med familjen. Hon var en sådan viktig del av mitt liv även fast hon bodde hundra mil norrut, och jag är tacksam för alla stunder vi fick ihop.

Det får mig också att tänka på hur viktigt det är att höra av sig till våra äldre, till de som kanske inte alltid kan eller orkar ta initiativet själva. Jag har ändå försökt vara bra på det – ringa, skicka filmer från när jag tränar och tävlar och så vidare – men i efterhand känner jag ändå att jag kunde ha gjort mer. Och jag tror att vi är många som känner så i stunder som dessa men också skulle kunna bli lite bättre på det faktiskt. Det betyder så mycket, både för dem men också för oss själva såklart.

Livet är skört, och ibland påminns man om att det gäller att ta vara på det vi har medan vi har det.

Så även om tankarna är både högt och lågt i veckans blogg så ser jag fram emot att tävlingssäsongen drar igång. Jag vet att mormor hade velat att jag gör det jag älskar och jag ska försöka vara snabbast även om jag bara hoppar avdelning B för det var något hon och morfar alltid sa när man ringde efter en tävling. ”Du hade ju en riktigt bra tid!”, haha! 

Ta hand om er och era nära.

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

En vecka har gått och höjdpunkten var i söndags, för det var en riktigt bra dag! Jag var och tränade med två av mina fantastiska hästar på öppen bana, och de hoppade verkligen jättefint, ”Bulan” Belgravia och ”Kjell” Limonchello. Det är sådana här stunder som påminner mig om varför jag älskar det jag gör – att få arbeta med hästarna, se deras utveckling och känna att vi tar steg framåt tillsammans.

Jag känner mig så tacksam för att jag har möjligheten att driva mitt eget företag och jobba med dessa underbara hästar varje dag. Det är verkligen ett privilegium att få skapa min egen vardag, fylla den med hårt arbete, drömmar och ambitioner. Men det är inte bara resultaten som spelar roll – för mig handlar det nästan mer om resan.

Att jobba hårt lönar sig, men det är i varje liten framgång, varje träningspass där vi blir lite bättre, som den riktiga glädjen ligger. Det är så inspirerande att se hästarna utvecklas, hitta självförtroende och styrka, och veta att vi gör den här resan tillsammans. Det är just den processen som driver och motiverar mig – känslan av att vi tillsammans ständigt blir ett bättre team.

Jag vill också påminna mig själv, och kanske även er, om att det är så viktigt att njuta av vägen dit vi är på väg. Resultat i tävlingar eller prestationer är förstås fantastiska, men det är allt arbete vi lägger ner längs vägen som betyder mest. Det är där vi lär oss, växer och bygger bandet med våra hästar.

Så, idag är jag fylld av tacksamhet – för hästarna, för möjligheten att göra det jag älskar och för alla lärdomar som resan ger mig. Jag ser fram emot fler dagar som i söndags och fortsätter jobba mot våra mål, steg för steg.

Kanske lite klyschigt blogginlägg, men är det inte så otroligt sant? Ibland tror jag att man bara måste stanna upp i vardagen och inse vad man är stolt, glad och tacksam över!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare