Det finns många situationer i livet då man är helt utlämnad åt sig själv. Situationer där allt hänger på dig, där du måste göra allt själv, där andra kan titta på men inte själva skynda till din hjälp.
Det sägs till exempel att författare är världens mest ensamma yrke. Trots att jag bara är en fritidsförfattare till litteratur om ishockey kan jag skriva under på det. Att skriva en bok är bland det värsta som finns just eftersom du, bara du, måste göra allt jobb själv och att ensamheten i kombination med pressen att prestera gentemot ett förlag ibland känns outhärdlig. Några av mina svartaste stunder i livet har varit när jag, mitt under ett bokprojekt, har kört fast, tappat lusten eller – som vid det värsta tillfället – drabbats av total skrivkramp. Att i det läget ha en eller två medförfattare som kan pusha och hjälpa har varit en omöjlig fantasidröm.
På samma sätt som författaryrket är jordens mest ensamma skulle jag våga påstå att ryttaren i många fall är idrottens motsvarighet till författaren. Ryttaren står ensam med sin häst, kan inte få hjälp när startsignalen väl har gått och jag är faktiskt full av beundran över sättet på vilket ryttare, stora som små, hanterar den extrema press det innebär att, uppe på en hästrygg, manövrera sig igenom ett dressyrprogram, ett fälttävlansmoment eller en knixig hoppbana.
Ryttare är i det avseendet, och för övrigt i många andra avseenden, beundransvärda i sitt sätt att hantera ensamhet, utsatthet och press.
Jag har, som ni kanske snappat upp här genom åren, också ett förflutet som tennisspelare. Också det en individuell idrott där du står ensam mot världen under långa matcher, med risken att bli utspelad, hånad och förlora med 0–6, 0–6 – den värsta skammen en tennisspelare kan råka ut för. Därför, minns jag, var det en enorm befrielse att få ingå i ett serielag när det begav sig.
Plötsligt var vi fyra stycken inne i omklädningsrummet som peppade varandra inför matcherna. Plötsligt fanns det en kompis som klappade i händerna när en forehand eller lobb satt där den skulle. Och eftersom vi spelade fyra singel- och två dubbelmatcher kunde vi vinna trots att vi förlorade en eller ett par delmatcher. Att känna känslan av laget före jaget, känna tillfredsställelsen att ingå i ett lag – det var en känsla av lyckorus mitt i allt individuellt idrottande.
Precis så är det även i ridsporten, bevittnar jag nu som ponnypappa. Att för en dag någon gång ibland byta ensamidrottarens press och krav mot glädjen över att en blir fyra, att de fyra inte representerar sig själva utan sin klubb – det ger en helt annan dimension till tävlingsmomentet i ridsport.
Bara att se att ryttare från alla lag gå runt med likadana västar och jackor, med det gemensamma klubbemblemet broderat, signalerar att något utöver det vanliga är på gång. En ryttare blir fyra, fyra ryttare blir ett lag och ett lag skapar grupptillhörighet och en känsla av laget före jaget, ett av mina favorituttryck inom all idrott.
Laget före jaget var parollen när vi i helgen reste till Vetlanda. Av totalt 27 lag i Småland som deltagit under de första tre deltävlingarna, uppdelade i fyra zoner, gick de tre bästa i varje zon vidare till distriktsfinalen. Från vårt län, Kronoberg, hade vi tre lag kvalificerade: Tingsryds Rid- och Körklubb, Lammhults Ridklubb och så vår hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb. Anledningen till att just vi finns på plats är att LillyBelle fått en plats i laget. Hon har för tredje gången i sitt liv fått låna Hjärtat av generösa Tove, som också ingår i laget tillsammans med Alice och Annie.
Det är en härlig dag med massor av folk på läktarna. Och en annan underbar liten detalj som skiljer lagtävlingar från individuella är ljudnivån i publiken. Plötsligt hörs hejaklackar skandera ramsor och det är särskilt Tingsryds klack som utmärker sig. Applåder efter avslutad ritt följs upp av höga skrik och höjer stämningen flera nivåer. Och precis som i min ungdoms tennismatcher kan en mindre lyckad insats räddas upp av en ryttare med lite bättre dagsform eftersom bara tre av fyra resultat räknas. Här finns lagidrottens kärna: det kan hänga på just dig, eller kan du räddas av någon annan och ändå ta dig vidare och vinna hela tävlingen.
Fem lag tar sig vidare till omhoppning och Växjöorten är ett av dem. Alla tjejerna i laget har nollat och sedan är det dags för final. LillyBelle inleder med en ny nolla, sedan blir det en lång pressande väntan på D-ekipagen, som går ut sist. Här räcker det inte riktigt hela vägen. Växjöorten slutar femma, men samtidigt: femma av totalt 27 deltagande klubbar i Småland är väl något att verkligen vara stolt över.
Hejaklacksklubben Tingsryd ser med ett fint och samspelt lagarbete till att ge segern till Kronoberg i en sekundstrid mot Grännabygden. Efter att de tre bästa ritterna lagts ihop skiljer det bara drygt en sekund mellan lagen. Glädjen är total när de fyra segertäckena delas ut och Tingsrydsryttarna får rida ärevarv – tillsammans, efter att ha bytt sitt ensamma tävlande mot lagets underbara gemenskap och fyrdubbla segerglädje.
Ensam är inte alltid stark men tillsammans är vi alltid starka. Och laget, det är alltid större än jaget.
Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram, vill ni lyssna finns jag i podden Fria Tyglar (nytt avsnitt ute nu) och jag rekommenderar er varmt att gå med i föräldragruppen Ponnypappor i Sverige på Facebook, där även många ponnymammor är medlemmar!
Följ Ridsport på