Vilket fantastiskt år det varit för svensk ridsport. Jag menar: EM har knappt börjat men det spelar ingen som helst roll hur det går i EM. Även om tio femton år kommer vi att med det mest njutningsfulla välbehag direkt att kunna återkalla minnet av Den Klassiska Omhoppningen i OS.
Idrottsminnen är otroligt seglivade, ja, de finns rentav kvar för alltid som en inre skatt, omöjlig att utplåna.
Samtidigt, mitt uppe i efterskalven av det saliga lyckoruset från OS-guldet, finns det en person i Ridsportsverige jag tycker synd om, på fler än ett sätt. Fredrik Jönsson.
OS skulle ha blivit hans mästerskap. Det kunde ha varit Jönsson och Cold Play som bidrog till det efterlängtade guldet.
Att sedan tänka på anledningen till att han inte var i Tokyo gör det rent smärtsamt att tänka på hur Fredrik Jönsson mår innerst inne. Att läsa Annelie Franks intervju med honom i hans nya ovana rollen som SVT:s expertkommentator är också en konst i att läsa mellan raderna. Det känns ungefär som att läsa om en stjärnspelare i hockey som över en natt gått från att vara hyllad av fansen varje kväll till att vara vaktmästare i ishallen och sedan, i intervjuform, berättar om sin nya roll.
Det måste svida något fruktansvärt för Fredrik Jönsson att sitta där – en stjärna som tagit en plågsam ofrivillig paus – och kommentera sina stjärnkollegor istället för att själv utmana dem och jaga medaljer. Det är just det man kan läsa in mellan raderna i intervjun. Vetskapen om att Cold Play inte längre finns, på grund av den osannolik tragedin i våras, gör det hela till en dubbel olycka. Jag kan bara innerligt hoppas att Fredrik Jönsson snart kommer tillbaka, med en värdig arvtagare till Cold Play och starkare än någonsin. TV-expert får han gärna vara, fast helst om sisådär 25 år.
Här hemma i Växjö är vi lyckligtvis – peppar, peppar – förskonade från elände, åtminstone för stunden. Att Angelo lyckats kvala in till Elmia kommer, som jag nämnde i förra bloggposten, att ta sin tid att smälta. Jag kan ännu inte föreställa mig honom på stora banan i slutet av oktober, det känns enbart overkligt.
Därför var det en stor nypa frisk luft för oss alla att i helgen bege oss ut på till Braås, tre mil utanför Växjö. Braås Ponny- och Ridklubb är en väldigt liten men väldigt mysig klubb, som påfallande ofta och med stort hjärta arrangerar både pay and jumper och tävlingar. Att åka till Braås har aldrig gjort mig nervös, bara glad och nöjd. I Braås handlar det nästan alltid om låga klasser och jag inbillar mig att många små ryttare gjort sin allra första tävling just där.
Braås har någonting så småunikt som en tävling som är lokal i rent geografisk mening, lokal i tävlingsklassad mening (även om det heter enstjärnig tävling nu) och som totaldomineras av lokala unga ryttare. Helt enkelt en lokal-lokal-lokal tävling. Här är det visserligen skarpt läge – all form av tävling är på något sätt skarpt läge – men det är skarpt läge i ett oerhört behagligt klimat.
Här kan Angelo utan minsta nervositet ställa upp med TW i två klasser (LD och LC) och känna 100 procent njutning och noll procents oro för att göra bort sig. Det syns också hur roligt han och TW har därute och den som har roligt har oftast lättare att göra bra ifrån sig. Bra går det också. Angelo och TW dubbelnollar och slutar femma av tolv startade i LD och i LC, där TW hittills bara tävlat en gång och vägrat hoppa ett enda hinder, går de i mål med ett enda petfel.
På denna lokal-lokal-lokala festtävling kan även LillyBelle och Peggy gå ut och köra för fullt och utmana Angelo/TW och de andra B-ekipagen på ren glädje. Det går fantastiskt bra för dem. I LD vinner de hela klabbet efter hundradelsdramatik före kompisen Casper Jönberg och tar sedan täten i ett litet charmigt ärevarvståg. I LC hittar de små smarta omhoppningssvängar som bara överträffas av en annan kompis, Isabella Aaby-Ericsson från Lammhult.
Stort och smått, glädje och sorg, lek och allvar.
Ridsport är som livet självt.
Tack för att ni tog er tid – glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.
Följ Ridsport på