”Lusten att prova ännu fler saker är det som gör livet lyckligt för mig”

Det är när det är dags att summera året som det slår mig att jag nog har osedvanligt lätt för att vara nöjd. De flesta vill bara stoppa 2020 i en garderob och slänga bort nyckeln, men jag känner inte så alls. Visst, det är inte bra med pandemin, men om jag gör så att jag säger pandemi, pandemi, pandemi så är jag klar med den.

2020 är året då jag ändrade mitt liv drastiskt, det är året jag vågade flytta över halva landet och börja om. Alla mina djur och jag har hittat en plats på jorden där vi trivs, en lugn liten oas. Äntligen bor jag i skogen och inte i vilken skog som helst utan en helt magisk bokskog. Att försvinna ut i skogen är det absolut bästa jag vet, det är där jag är tryggast och lugnast.

Lydia och jag har utvecklat vår relation och efter flytten har hennes vildsvinsskräck mildrats så mycket att hon nu skrittar avspänt utan små sidohopp. Vi letar nu nya vägar tillsammans och hon verkar njuta av de där utflykterna mycket mer än vad hon någonsin gjorde i de sörmländska granskogarna.

Äntligen bor jag i skogen och inte i vilken skog som helst utan en helt magisk bokskog

Nu är hon så avspänd att vi kan ta med hennes storasyster Nelly som handhäst på våra turer. Nelly har ju också fått en liten nytändning av flytten och hon vill verkligen ut och gå lite bara för att se något annat än hagen.

Det gäller ju att ha lite ordning på grejerna när man rider med handhäst, dels ska ju handhästen lyssna och tänka lite framåt och dels ska den man rider gå att styra med enhandsfattning om man skulle behöva styra upp den andra hästen. Nelly är ju en ledartyp så hon vill nästan alltid trava lite före och ibland är det en utmaning när man sitter på en lika pigg och glad Lydia. I det stora hela så tänker vi alla tre framåt där i skogen och det är bra då det blir balans på det viset.

Det där med ridlust är också en intressant sak. Efter att ha haft ridningen som arbete i många år var min nere på nästan noll. Visst kunde jag tycka att det var trevligt att rida när solen sken och hästen var fin, men alla de där andra dagarna kändes det verkligen som ett jobb. Nu däremot skuttar jag ut till stallet och rider ut i det där skånska regnet med samma entusiasm som jag gjorde när jag var barn.

Det spelar ingen roll hur eländigt väder det är eller hur mörk och kort dagen är, jag längtar upp på hästryggen. Egentligen är det ju helt fantastiskt med tanke på att det inte finns någon ridbana och att ridningen vi utför är i princip helt planlös. Kanske är det så att den där disciplinen som krävs när man utbildar andras hästar och ständiga smärtsymptom är en effektiv lustmördare och nu har jag äntligen tagit mig förbi allt det.

All den där energin verkar smitta av sig på Lydia. Hon är ju till hälften fullblod och det märks när hon börjar få lite bättre kondition. Fullblod har ett speciellt sätt att dansa fram när de är i form. De är ju ofta väldigt mjuka att rida men kan ligga på och vilja iväg. Hon går bara och väntar på att få sträcka ut i galopp, den mest naturliga gångarten av alla för just henne.

Om man aldrig släppt lös ett riktigt bra fullblod så går det inte riktigt att förstå hur oerhört effektiva de är

Lydia har den där långa svepande galoppen som är typisk för fullbloden. Det kan kännas som om de inte alls tar i och ändå så går det rejält fort. De glider fram i långa språng nästan helt ansträngningslöst och kattmjukt. Lydias far var ju svensk sprintmästare en gång i tiden och jag hade honom hemma i ganska många år efter hans karriär. Om man red ut med andra hästar så var det alltid så att medan han cantrade lite lugnt så låg de andra i sträckt galopp för att hänga med. Vid några tillfällen så släppte jag lös honom på riktigt och då exploderade det bara och på nolltid hade man tillryggalagt två kilometer. Om man aldrig släppt lös ett riktigt bra fullblod så går det inte riktigt att förstå hur oerhört effektiva de är och hur fort sjuttio kilometer i timmen egentligen är.

Jag är lyckligt lottad på det viset, jag har provat nästan allt inom hästsport. Jag har provat ett av Sveriges snabbaste fullblod, provat högre skolor i dressyr, hoppat riktigt höga hinder, spunnit med en välutbildad westernhäst, töltat på en bra islänning, kört fyrspann, stått på en voltigehäst i galopp, hoppat bana i damsadel, ridit barbacka på Ullevi i full galopp, jag har helt enkelt aldrig sagt nej.

Just på grund av allt det jag fått tillfälle att göra vill jag inte summera livet efter år eller perioder utan mer som en helhet och som sådan har mitt liv varit fantastiskt. Ju äldre man blir desto mer lär man sig att tiden bara fortsätter oavsett om vi bestämt att det finns veckor månader och år. Födslar, död och annat som händer däremellan är då allt en del av det fantastiska, när det inträffar är inte lika viktigt som att det inträffar då det är livshändelser som bygger upp oss.

Tappar man bort sig i ett liv där man säger mer nej än ja är det ju stört omöjligt att bli nöjd

Även i en hopplös situation som den förra veckan där vi gjorde allt men inte kunde rädda livet på en fin människa finns det styrka att hämta, man ska bara hitta den. Jag finner den alltid i att jag har fina vänner som tröstar och i att jag kanske ändå kan hjälpa någon genom att berätta om sorg lika mycket som glädje. Pratar vi aldrig om den blir den för svår och tar över och då blir det oändligt svårt att någonsin känna lycka igen.

Just den där längtan upp på hästryggen och den där lusten att prova ännu fler saker är det som gör livet lyckligt för mig. Tappar man bort sig i ett liv där man säger mer nej än ja är det ju stört omöjligt att bli nöjd. Kanske är det därför folk är så missnöjda med 2020, de fokuserar på det vi var tvungna att säga nej till och glömmer att räkna in alla ja som de kunde ha sagt eller sa. Eller så uppskattar vi inte längtan tillräckligt mycket.

En som sa det bra var Karin Boye ” Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” Jag är fortfarande på väg framåt och har ingen aning om vart vägen bär de närmaste åren.
Viktigast av allt är att jag ångrar ingenting och det gör livet roligare.

Om en vecka får jag min första spruta, det är en lätt surrealistisk känsla. Hur ska man göra sedan? Ska man börja ta i hand, kramas? Eller är det så att vi ska fortsätta vara försiktiga med tanke på att man senaste året inte ens varit förkyld. Verkligheten har en förmåga att ändras radikalt väldigt fort ibland. Själv skulle jag lätt kunna fortsätta vara lite eremit i min trädgård bland alla mina djur. 

Själva grejen med att ha någon form av gård är att det inte går att bli klar, det finns alltid något att laga, ändra eller bygga.

Min verklighet består av att jag mest går runt och pratar i telefonen, sitter vid datorn på möten och skriver ihop saker. Det ger en massa tid till att gräva runt i trädgården då just telefontid går att kombinera med grävande om man har riktigt bra lurar att prata i. För ett år sedan satt jag i traktorn istället och pratade i telefon. Själva grejen med att ha någon form av gård är att det inte går att bli klar, det finns alltid något att laga, ändra eller bygga.

Min nästan episka kamp mot alla ogräs tar just nu orimligt mycket tid. De bästa bundsförvanterna jag har i detta är mina fantastiska får. De går fram som små röjsågar genom sly och annat och som extra bonus äter de allt jag slår av. Efter sig lämnar de perfekt avbetade ytor. Varje dag förflyttar jag dem en bit och varje kväll går jag sedan ut och slår av brännässlor samt rycker upp fingerborgsblommor. Ska man naturvårda kulturbetesmarker så är får nästan ett måste. De är också bra för själen, att stå omgiven av får som alla försöker trycka sig så nära som möjligt är faktiskt bättre än de flesta andra kramar. 

De närmaste veckorna ska alla åtta hektaren hägnas in på ett sådant sätt att ingen ponny försvinner ut i skogen.

Hästarna bidrar egentligen bara med att beta gräs och med att få mig att sätta fart med staketbyggande. De närmaste veckorna ska alla åtta hektaren hägnas in på ett sådant sätt att ingen ponny försvinner ut i skogen. Då får jag lägga röjning av större sly samt stolpnedslagning till listan av göromål.

Hästarna är ändå väldigt centrala då det är deras välmående som driver förändringarna. Får kan ju liksom leva av lite buskar samt äta både brännässlor, johannesört och björnlokor utan att lida av det – hästarna däremot behöver ytor med perfekt gräs för att kunna trivas. Kanske är det bonden i mig som talar men det finns få saker som är så vackra som välskötta naturbeten med välmående djur.

Kanske är det även bonden i mig som gör att jag går ut tidigt på morgonen och inte slutar dagen innan det blivit mörkt. Sommarens långa dagar är fantastiska och ofta känns det som att jag aldrig vill gå in på kvällen. Det har inte alls med någon slags stress att göra utan mer med att det är en njutning att få hålla på. 

Hur jag då ska hinna bli social också är alltså lite oklart, kanske hade det varit bättre att inte låtsas om att jag fått mina sprutor och bara fortsätta isolera mig. Att börja röra sig mer i samhället innebär ju inte bara glädje att få träffa vänner utan även att det vi kanske glömt bort under isoleringen dyker upp igen.

Vi som har haft det bra behöver nu igen våga fråga hur det egentligen är.

Det där som skaver lite, de där vännerna som inte har det riktigt bra. De där som har blivit tilltufsade av livet. Vi som har haft det bra behöver nu igen våga fråga hur det egentligen är. Att någon vågar fråga är ibland kanske räddningen, att någon ser kan göra skillnad. 

Vi lever i ett samhälle där människor fortfarande tar livet av sig för att det är så svårt att leva och för att de bär saker de inte ska behöva. Det skamliga ligger aldrig hos den som inte ser någon annan utväg utan i att vi inte pratar om det tillräckligt mycket. När någon man tycker om säger att den vill dö gör det outhärdligt ont men samtidigt är det först då man kan hjälpa.

Därför måste vi fråga trots att svaret inte blir det vi vill. Ska man gå genom livet utan skygglappar så får man ändå se till att ha de där andningshålen som djur och natur innebär. För mig är de där kvällarna i fårhagen där vi gemensamt utrotar ogräs just nu det perfekta uppehållet från det som är det svåra i livet. Där upphör alla pandemier och andra sorger att existera. 

Platsen jag bor på har varit bebodd sedan stenåldern och det betyder att det är en bra plats.

Livet är ändå alltid så att det går i vågor, för ett år sedan visste jag ju inte alls att det var just här jag skulle bo eller att jag ens skulle ha en liten gård i Skåne. Jag trivs faktiskt till hundra procent på den här platsen och den där ogräsbekämpningen är ju just nu bara positiv. Platsen jag bor på har ju varit bebodd sedan stenåldern och det betyder att det är en bra plats. Antagligen kommer den fortsätta vara bebodd även långt efter mig så att jag nu får förvalta den är en ära.

Jag kommer nu framöver ta en liten paus från skrivandet då sommarljuset och alla andra projekt måste få all min tid. Min dörr kommer i sommar fortfarande stå öppen för de som behöver en paus eller bara berätta hur de mår. Och ja, jag vågar fråga även om svaren skaver.

Precis som alla andra längtar jag nu efter den där sprutan som helt magiskt ska ändra förutsättningarna för vardagen. Även om jag haft den där smittan så var det ju förra våren så någon immunitet kan jag ju inte längre räkna med. Jag längtar efter att få upptäcka Skåne utan att behöva ha munskydd eller undvika ställen med folk.

Istället för att åka omkring har jag fått koncentrera mig på min nya gård och just nu lägger jag en massa energi på att ta reda på vad som växer här. Jag visste ju om att det fanns alldeles för mycket fingerborgsblommor överallt och dem håller jag på att dra upp så gott det går. Varje dag ägnar jag en stund åt detta och om man bara är tillräckligt envis så går det faktiskt att rensa bort stora mängder oönskade växter.

Förutom uppdragningen av fingerborgsblommorna har jag även startat en kampanj mot brännässlor som ska slås i två år för att försvinna, och så har jag dessutom uppdragning och eldning av ett bestånd av jättebjörnloka att ta tag i. När det gäller sådana saker så finns det inga genvägar – det är bara att gräva, dra, slå och elda som gäller. Man kan ju strunta i det också men då minskar man sina beten vartefter ogräsen tar över. Dessutom så ska det inte finnas giftiga växter där djuren går, även om de sannolikt inte äter av dem så finns det en risk och den är onödig.

För den mentala hälsans skull behöver jag göra saker som är lite svåra och jobbiga.

Eftersom jag inte får tillbringa våren i en traktor så gör det inte så mycket att jag har det där jättejobbet framför mig med att rensa, visst är det jobbigt men ibland så är det bara så. Visst är det trevligt när saker går lätt men för den mentala hälsans skull behöver jag göra saker som är lite svåra och jobbiga. Tillfredsställelsen när man stoppar ner en hög med björnloka i eldtunnan är så mycket större eftersom det var extremt jobbigt att dra upp dem.

Det är lite samma sak med hästar för mig – det är trevligt att jobba med en enkel häst men en som utmanar mig lite är mer intressant. Förr tyckte jag det var roligt med heta och nervösa hästar just för att de krävde så mycket mer av mig. De gav också mer tillbaka då en nervös häst som får hitta lugn och harmoni på något sätt blir mer tacksam.

En häst som är motvillig kan ju lära sig att tycka att det är roligt att springa på men det är inte alls lika tacksamt. Om en stressad häst lugnar sig och börjar lita på mig så kommer den alltid vara intresserad av att samarbeta, det blir bara så. Oftast handlar stressen om att de inte förstått vad människorna vill och det tar väldigt lång tid att få dem att börja tänka och lyssna.

Svaret finns nästan alltid i att de behöver börja kommunicera.

Man kan hålla på och analysera sadlar, byta tränare, utreda hältor i oändlighet utan resultat på dessa hästar, men svaret finns nästan alltid i att de behöver börja kommunicera. Det är precis som med ogräset, det finns inga genvägar. Först måste de bara se mig och sedan får man göra varje moment från början. Varje hantering av hästen ska ju leda till samma sak, jag ska kommunicera med den.

För mig har det handlat om att direkt när jag tar ut hästen från boxen så har jag en kommunikation igång. Att aldrig slarva och låta den fundera på en massa andra saker är en nyckel till framgång. Om man alltid har jobbat så blir det till slut något som sitter i ryggmärgen, en liten del av mig har alltid stenkoll på att hästen jag håller i har full koll på mig.

Visst finns det situationer som utmanar kommunikationen, ska man åka iväg med hästen så är det naturligtvis svårare att få den att inte börja stressa. Det tar år att bygga en så trygg relation att man kan lita helt på att hästen alltid söker sig till en, men när den sedan gör det så kan man känna sig otroligt nöjd.

Naturligtvis är det lättare att få till en bra kommunikation om man får starta med ett helt oskrivet blad som jag nu får med mitt föl (han har fortfarande inget namn). Föl är naturligt nyfikna men också lite försiktiga till att börja med. Det finns massor av olika metoder som folk använder sig av men det enklaste sättet är faktiskt att bara börja prata med fölet och sedan se vad det är för individ.

Min lilla hingst är en lite extra försiktig figur med en viss integritet. Trots att det blev en hel del hantering de första dagarna är han inte särskilt påstridig. Vissa hingstföl kan annars försöka klättra och tugga på en från början men han är rätt nöjd med lite försiktigt pillande. Vi ägnar oss nu åt lite kli och försiktigt snusande några gånger om dagen, allt på hans villkor.

De där mysstunderna är min belöning efter att ha dragit upp oräkneliga växter och även om jag ibland kan titta ut över backen med fingerborgsblommor överallt och tvivla lite på hur klok man egentligen är så vet jag att det är värt det. När jag är klar kommer jag vara nöjd och det är en viktig känsla att känna så ofta man kan.

Nu har det då äntligen hänt, Ulla har fått en sådan där perfekt liten fölunge. Eller egentligen så är han ett av de största fölen som jag har fått, han är helt enkelt jättestor. Det där med storleken styrs ju till stor del av modern, fölen blir aldrig större än att de får plats i livmodern och uppenbarligen finns det mycket plats inne i Ulla.

Varje gång det kommer ett sådant där stort och välutvecklat föl andas man ut litegrann. Själva fölningen var helt normal, snabb och effektiv, Ulla hann inte ens bli svettig. Hon lyckades faktiskt också lura mig lite ändå, jag missade det hela med tio minuter ungefär då jag var inne på en liten paus. När jag gick in stod hon lugnt och åt, när jag kom ut låg det en nyfödd blöt sak bakom henne. Sådana fölningar är de bästa, ju snabbare desto bättre. Ulla är som en klocka då hon när hon reste sig hade av navelsträngen och sedan när hon tvättade den lille klämde ut en hel efterbörd med allt intakt. Allt enligt skolboken.

Nu ska man aldrig tro att det bara för att den första delen gått genom skolboken ska vara helt lugnt. Den lille lyckades i sina försök att resa sig få ett skrapsår på ena bakhasen. Han är stor och tung och Ulla hade lyckats skrapa bort bädden precis där han hamnade vid födseln så oturligt nog kom han åt betongen med just ett ben. Det har därför blivit ett dygn av övervakning och kontroll då det lätt blir infektioner om det går hål på fölen innan de har fått i sig råmjölk.

Han blev lite svullen och jag har nu hållit på och tagit tempen var tredje timme hela det senaste dygnet för att hålla reda på att det inte blir fölsjuka av det hela. Nu har det gått bra, svullnaden har lagt sig och han fick aldrig någon feber. Råmjölken har varit toppenbra så han har nu påbörjat resan mot att bli en stor stark häst utan att behöva andra hjälpmedel än god hygien och en bra mor.

Hon står mest och himlar med ögonen över allt daltande.

Ulla är väldigt bra som mamma och har tagit det hela med ro, att det springer folk och tar tempen på hennes föl och tvättar ett minimalt sår på samma protesterande fölunge är inget problem, hon står mest och himlar med ögonen över allt daltande.

Det är väldigt viktigt att vara uppmärksam just de första dygnen då det är känsligt innan de fått i sig ordentligt med råmjölk. Deras system är ju inte färdigt utan det krävs en massa parametrar som ska stämma. Nu går de flesta fölningar alldeles utmärkt, på drygt hundra fölningar har i princip alla gått helt smärtfritt och jag har aldrig fått fölsjuka på någon. Kanske är det mest tur men förhoppningsvis har det också lite att göra med hygien och noggrannhet med hur stona hålls.

Solsken och gräs är det absolut nyttigaste för fölston och därmed också för föl.

Jag är väldigt noga med att de får komma ut och röra på sig så fort som möjligt. Solsken och gräs är det absolut nyttigaste för fölston och därmed också för föl. Det handlar också om vilka bakterier de utsätts för och i vilken mängd. Det går inte att skapa samma förutsättningar inne i en box som i gräs. Ullas immunförsvar är ju inställt på att gå och beta i en viss hage och hon överför samma immunförsvar till sitt föl så de har alltså fått tillbringa så mycket tid som möjligt där.

Just det där med att se till att stoets immunförsvar är på topp tror jag är en viktig del i det hela. Man ska inte hålla på och flytta stona under den senare delen av dräktigheten och man ska inte introducera nya hästar i deras flock som kan komma med saker som stressar immunförsvaret i onödan. Det är inga stora saker som krävs utan bara logiska.

Mina ston har alltid gått i samma hage under vintern för att sedan flytta till en ren hage på sommaren. Jag har också alltid valt att få fölen under den period då det borde finnas gräs. Jag vet att många får sina föl innan betessäsongen för att de ska få fördel av att vara stora till unghästperioden, men för mig har årgångstävlingar aldrig varit ett mål som gjort det nödvändigt att få föl under stallperioden.

Den där månaden eller två månaderna gör ingen skillnad när de väl är vuxna men det gör en enorm skillnad att stoet har fått beta lite vårgräs innan fölning och att de kan få gå ut direkt första dagen gör allt mycket lättare. 

Målbilden är alltid den där pigga fölungen som skuttar i gröngräset och upptäcker världen.

Målbilden är alltid den där pigga fölungen som skuttar i gröngräset och upptäcker världen. En annan målbild är också just nu att få sova en hel natt igen utan kontroll av dräktigt sto eller kontroll av fölets temperatur. Egentligen återstår nu bara att döpa fölet, kan ju inte bara kalla honom långben framöver. Förslag mottages tacksamt!

Fölet är efter Emerald van ’t Ruytershof, undan One in a Million (e Elmshorn).

Plötsligt händer det…eller inte alls. Ulla har nu gått över tiden snart en vecka och just nu verkar det inte vara särskilt bråttom med den där fölningen.

Det är ju nu inte någon panik, fölet kommer när det kommer. Jag försökte räkna ut ungefär hur många fölningar jag varit med om och kom fram till att det är runt hundra stycken. Ju fler man sett desto mer vet man att det mest handlar om att vänta och se.

Av alla sorters förlossningar så är fölningar bland de mer dramatiska, de går oerhört fort i jämförelse med de flesta andra födslar. Stona är ju också lite luriga på det viset att de kan styra en hel del själva vad gäller tidpunkt. När själva utdrivningen sker kan de styra i ungefär ett dygn och det ska vara så för att de ska hinna gå undan och föla på ett säkert sätt.

De flesta stona vill inte ha sällskap så det gäller att övervaka på ett sådant sätt att de inte misstänker något. Mina ponnyston har aldrig bekymrat sig särskilt mycket, jag har en stolinje som alltid fölat mitt på dagen. De har valt att gå ut i hagen på morgonen och sedan har de letat rätt på ett bra ställe i hagen och bestämt klämt ut ungen där. Det är faktiskt mycket praktiskt på alla sätt och vis.

Att födas i gräs är mer hygieniskt och dessutom så är det lätt att ta sig upp om man slipper en massa väggar att ramla in i. Det bästa hade därför nu varit om Ulla kunde tänka sig att slå sig ner på en lämplig gräsfläck i solskenet och föda. Nu är hon ju ett vanligt halvblod så antagligen ska hon försöka lura mig och föda i mörkret inne i boxen vid fyra på morgonen. Oavsett vad hon har för plan så är det faktiskt inte jättelätt att lura mig längre, så länge jag vet att hon tänker försöka med det så har jag övertaget.

Att vara hönsmamma är mest ett enda långt tålamodsprövande väntande.

De flesta av mina ston är dock så trygga att de faktiskt inte bryr sig om att jag leker fluga på väggen och står och smygkikar på dem. Den minst dramatiska förlossningen som finns är när det ska kläckas fram kycklingar ur ägg. Första gången jag var med om det var det ett enda stort antiklimax. Först blir det ju en pyttespricka i ägget och sedan får man vänta nästan ett dygn innan det står en kyckling där. Jag såg ju framför mig att de skulle picka sig ut och kämpa på för att ta sig ut i världen, men det var mer små skakningar inne i ägget en gång i halvtimmen som till slut spräckte skalet.

Att vara hönsmamma är mest ett enda långt tålamodsprövande väntande. Jag har faktiskt ett slags tvångsmässigt beteende när det gäller det där med att föda upp saker, jag kan bara inte låta bli. Det finns inget mer fascinerande än att se vad det blir av det hela.

Höns är en jättebra sak att föda upp då de är billiga i drift och dessutom betalar tillbaks i form av ägg. Om jag bara fick föda upp hästar skulle det bli alldeles för många så jag är tacksam gentemot både höns, får och hundar för att jag kan underhålla mig med dem istället. Hästar ger lite dålig ekonomi i jämförelse mot andra djur, det är svårt att få kostnadstäckning på dem.

Om man går plus på hästuppfödning så är det plötsligt fint.

Hundar däremot betalar sig själva hyfsat bra om man har tikar som ger lagom stora kullar. Intressant nog så är det tydligen inte helt okej att föda upp hundar för att det är lönsamt, men om man går plus på hästuppfödning så är det plötsligt fint. Det är alltså en lustig skillnad mellan de olika uppfödargrupperna.

Jag har ofta fått höra att hästuppfödare är konstiga när jag umgåtts med hunduppfödare. Man ska helst ha inställningen att man jobbar för rasen och att den ska bli fantastiskt mycket bättre och då är lönsamhet inte ett mål att ha med i det hela. Faktum är att av alla djur jag avlat på så är min boxer Astrid den som lönat sig mest, 22 valpar har jag sålt efter henne och det är inte dåligt.

Hon har finansierat hela sin existens samt några av hästarnas de senaste tio åren, mycket bra jobbat av en liten hund som jag mest förväntat mig skulle vara trevligt sällskap.

Avlar man på en hästras så ligger det däremot i sakens natur att den bästa individen inom rasen är den som blir dyrast så det är då en merit att ha lyckats få fram en häst som lönat sig. Mitt mål är ju egentligen samma inom både häst och hund, att få fram en så bra individ som möjligt så därför blir det konstigt att det i ena fallet blir fint med lönsamhet och i det andra fallet lite skamligt.

Man kan faktiskt göra saker med passion och samtidigt få betalt, det måste inte vara ett motsatsförhållande. Antagligen är det bara den vanliga svenska jantelagen som slår till och gör så att vi ska vara bra på saker utan att tjäna på det. Det är också viktigt att vara ödmjuk på rätt sätt, inte kan väl lilla jag någonting, jag har bara haft tur…Vinn gärna, men inte för mycket. Var duktig men tala för guds skull inte om att du kan något.

/Johanna

Den här våren går tydligen till historien som en av de kallaste. Det är på något sätt som en sådan där nysning som aldrig vill komma ut, man går och kippar lite efter andan. När det väl händer så kommer allt att explodera. Men trots allt så orkar lite blommor med att pryda trädgården och hästarna har sin vana trogna, fällt den värsta pälsen. Det går nu att borsta dem utan att få munnen helt full av flygande hår.

För den goda sakens skull har jag nu betalat medlemsavgift i en ridklubb också. På något sätt är jag ju en föreningsmänniska. För några år sedan gjorde jag en liten koll på hur många föreningar det egentligen blev som jag var medlem i och då visade det sig att jag av gammal vana på något sätt betalade till sisådär 10-12 olika föreningar. Det var allt från den lokala ridklubben till rikstäckande avelsföreningar.

I år är det dock lite extra viktigt att betala medlemsavgifter lite här och där då risken finns att vissa föreningar inte överlever annars.

I år är det dock lite extra viktigt att betala medlemsavgifter lite här och där då risken finns att vissa föreningar inte överlever annars. För ridklubbarna är det ju så att utan aktiviteter så sjunker medlemsantalet direkt. Små klubbar har kanske levt på att det varje år dras ihop några lag som genererar medlemmar eller att man håller träningar någonstans lokalt, men förra året och i år finns risken att dessa medlemmar uteblir.

Just när det gäller de där nya medlemmarna så är ju oftast möjligheten att få delta i ett sammanhang avgörande. Ska man börja tävla så är det perfekt att få haka på i något lag i den lägsta divisionen då det ofta finns en lagledare som hjälper en ut på banan. Samma lilla klubb har ofta träningar där man får gemenskap i det lilla sammanhanget.

Nu tävlar jag inte längre men den dagen jag får för mig att ge mig ut igen så vill jag gärna ha gemenskapen i en liten klubb. För att jag ska kunna ha kvar den möjligheten så behöver jag betala även i år och det gör jag gladeligen trots att jag kanske inte kommer delta på en enda aktivitet.

Tyvärr så är det ju så att ridsportförbundet faktiskt visat upp en viss tondövhet vad gäller det där med svårigheterna som pandemin skapat vad gäller medlemsaktiviteter. Att de går ut och varnar klubbar med för få medlemmar just nu är kanske inte det mest taktiska draget de någonsin gjort. Att avvakta lite hade kanske varit lite mer klädsamt. Det är lite klassiskt svenskt på något sätt att titta på en siffra utan att reflektera över saken lite närmre.

De får ett eget liv på något sätt, och börjar styra sina medlemmar.

Självklart ska det finnas krav på föreningarna som får vara med men samtidigt består Ridportförbundet av samma föreningar – utan föreningar inget förbund. Det är en lustig sak det där med förbund som består av föreningar egentligen. De får ett eget liv på något sätt och börjar styra sina medlemmar.

Naturligtvis kan man förstå att det där med storlek har att göra med att man tänker att det ska garantera en seriös verksamhet. Nu är ändå det här med föreningar inte så enkelt. Att vara seriös handlar faktiskt inte alls om antal utan om efterlevnad av stadgar och regler. Det kan man lyckas eller misslyckas med oavsett storlek.

En förening ska ju främja gemenskap, alla som är med har ett intresse av något specifikt och vill utbyta erfarenheter med varandra. I många fall är en viss närhet till föreningen avgörande och då Sverige är ett avlångt land och relativt glest befolkat till största delen så blir det naturligt att det finns många små föreningar. Om man då bor på ett sådant sätt att det bara finns exakt så många ryttare i byn att man kan få ihop ett lag och det dessutom bara finns ett ridhus eller en ridbana i samma by så finns det naturligtvis en nytta i att just de slår sig ihop i en förening. Att behöva ingå i en förening som ligger många mil bort där det istället för att bli en trevlig gemensam idé att ge sig ut och tävla eller bara träna blir konkurrens om platserna är kanske inte alltid den bästa lösningen.

Själv har jag varit med i alla möjliga sorters föreningar i olika storlekar, nästan alla har varit lika seriösa. De som brunnit mest har dock varit de små föreningarna där man kämpat för att få ihop tillräckligt många medlemmar för att få vara med i förbundet. Oftast har lösningen varit att diverse farföräldrar och morföräldrar samt några syskon fått äran att vara passiva medlemmar för att det lilla laget har ska få existera.

Verkligheten går inte att koka ner till absoluta siffror på det viset.

I vissa fall har de aldrig satt sin fot i ett stall och i andra fall har de tålmodigt tagit sig femton mil till något annat litet ridhus för att heja fram det där laget som de sponsrat genom att betala en medlemsavgift i en förening. Kanske vore det på sin plats att ta ett nytt tag och kika på lösningar där man inte då tänker att 25 personer är lätt att få ihop. Verkligheten går inte att koka ner till absoluta siffror på det viset.

I år är jag redan medlem i åtta föreningar, allt från en med femton medlemmar till stora förbund med tusentals medlemmar. Några till lär det bli innan året är slut, jag har ju flyttat och det tar lite tid innan man hittat de olika lokala föreningarna som man bör bli medlem i. Förutom alla medlemskap så har jag dessutom fått förtroendet att fortsätta vara ordförande i Avelsföreningen Svensk Ridponny ett år till. Det handlar om att genom ideellt arbete i ena änden får jag ut gemenskap och kunskap i den andra.

Inget är som väntans tider säger man ju och nu väntar jag med spänning på årets enda föl. Juvret har börjat fyllas så smått och magen har sjunkit ner. De där små förändringarna som händer från dag till dag är lika spännande att följa varje gång. Varje dräktighet är ju helt unik och det är just det som är charmen med det hela.

Ulla traskar nu omkring med lite frånvarande blick och suckar djupt varje gång det börjar leva runt i magen. Hon är helt redo för att det ska kika ut en långbent sak som hon sedan måste hålla reda på. Ulla är en sådan där snäll mamma som inte är särskilt sträng mot fölet. Det är ju också helt individuellt, vissa mammor springer och daltar med avkommorna medans andra knappt skänker dem en tanke. Bäst är de som är lite lagom åt alla håll.

Helst vill jag använda ston som har ett bra flockbeteende.

Moderns inverkan på fölet är på det sättet väldigt stark. Hennes beteende är ju det fölet har att härma under sin första tid i livet. Det är faktiskt en viktig parameter för mig när jag avlar, helst vill jag använda ston som har ett bra flockbeteende. Det beteende en häst har i flocken är ju ungefär samma som det man sedan har att arbeta med. Om de på riktigt får lära sig ett bra och sunt hästspråk så är ju förutsättningarna oändligt mycket bättre när de sedan ska lära sig att fatta vad vi konstiga människor säger. Det är lite som att lära sig grammatik på sitt eget språk innan man ger sig på ett nytt.

Föl behöver inte nödvändigtvis andra föl eller unghästar att leka med, de behöver en flock med utvecklat språk. I naturen skulle aldrig ettåringar bara umgås med ettåringar utan flocken är naturligt åldersintegrerad. Allt ska ha en viss balans. Min fölunge kommer att födas in i en väl fungerande flock och då behöver inte jag leta efter sällskap i samma ålder, den kommer ändå att lära sig att vara häst. Visst är det roligt att galoppera omkring med en annan fölunge men det är oftast helt okej att galoppera lite själv också.

Mina gamla damer kommer att lära den exakt var gränsen går mellan att vara trevlig och att vara jobbig. Det fina med en flock med vana ston är att de först i början accepterar att fölet är lite klumpigt och ibland råkar springa in i fel läge. Ju äldre fölet blir desto mer säger de till när det gör fel och i slutändan så har det lärt sig vad en liten förändring i hållningen hos ledarstoet betyder.

Jag har ägnat ganska så många timmar åt att bara sitta och titta på mina hästar och vad de pysslar med ute i hagen.

Jag har ägnat ganska så många timmar åt att bara sitta och titta på mina hästar och vad de pysslar med ute i hagen. Det är alltid intressant att veta vad de har för roll och karaktär i sin flock. Nelly har jag ju följt i 25 år och hon är faktiskt väldigt lik sin mamma som ju var min första ponny. Hennes mamma var en naturlig ledare i flocken, hon gick först ut, åt först och gick först hem, alla följde efter henne eftersom hon alltid visste bästa vägen.

När Nelly föddes så fick hon ju då lära sig vid sin moders sida att gå först och göra allt först och så har hon bara fortsatt göra hela sitt liv. Hon fick också lära sig att vara självsäker och det gör att hon inte behöver bråka särskilt mycket med andra hästar. Det behövs inga stora åthävor om man bara går in med en viss attityd. Ju mer osäker hästen är desto mer behöver den ju försvara sig.

Lydia är hennes halvsyster och hon är också en lugn flockmedlem, men hon har fått en viss nervositet från sin fullblodsfar. Den nervositeten gäller dock aldrig hur hon ska bete sig mot andra hästar utan enbart saker som dyker upp oväntat bakom hörn. Allt det här sammantaget gör att båda är väldigt lätta att hantera för mig, de vet exakt vad de ska lyssna på och är intresserade av att kommunicera eftersom de är bra på det.

Nu är ju årets föl ett halvblod men den har en mor som uppfostrats väl av alla de där gamla connemarorna och som därför har lärt sig ett bra språk. Jag är tämligen säker på att Ulla lever fullt nöjd i övertygelsen om att hon faktiskt är en lagom tjock connemara som kan traska genom livet utan stora åthävor. Om inte annat så gör ju detta livet enklare för mig som ska hantera henne, stora halvblod med ett dåligt grundspråk är faktiskt inte särskilt roliga alla gånger.

Egentligen så är alla hästar med dåligt grundspråk lite mindre roliga att jobba med, det tar mycket längre tid att skapa relation med dem och så får man lägga tid på att få dem intresserade av att lyssna. En häst som är van att lyssna på sin flock brukar oftast vara mer intresserad av att försöka förstå vad man vill säga. Det mest sorgliga är dock de hästar som är så avstängda från kommunikation att de inte ens försöker. Det kan gå att rida en sådan häst men för mig blir det aldrig roligt.

Vad som nu än kikar ut så är det ett välkommet nytt litet liv. Varje dag som går kommer vi en dag närmare svaret på vad det blir för kön, vilken färg den, hur långa ben den får och precis hur gullig den är.

Den första gången jag fick höra att jag skulle akta mig för den fula gubben var när jag var sju år. Det fanns en blottare som brukade visa upp sig för små flickor i Järna där jag gick i skolan. När jag var tretton kom en av mina vänner till mig och viskade att hon trodde att hon blivit våldtagen. När jag var sexton fick jag ta emot mitt första dödshot av en arg man.

Jag har haft tur, jag blev aldrig utsatt. Jo, dödshotet och så var kanske på riktigt men det gjorde mig bara arg och efter det har jag bara blivit argare.

När man lever i en värld full av unga så får man också ta emot många historier. Jag har suttit utanför stallet och lyssnat på dem allihopa. Unga tjejer som blivit utvalda av äldre män som sedan noggrant groomat dem hela vägen till något snabbt möte i en bil. Barn som av andra barn hetsats till att utföra saker som de för resten av livet kommer att se tillbaks på med skam. Barn som svikits på det värsta tänkbara sättet av sina föräldrar. Barn som blivit nedtryckta så långt av andra barn att de inte vågar titta upp.

Vid några tillfällen har det varit historier som skulle gett fängelsestraff, de har varit de värsta att lyssna till. Vid flera tillfällen har det varit historier som mest knäckt en stor del av det självförtroende en människa behöver för att inte senare råka illa ut. Har man en gång tryckt ner en person så att den tror att den är värdelös så är det lätt att ge sig på den igen.

Hästar har en lugn puls som aldrig skenar vad du än viskar i deras öra.

Stallet har för dem fått bli en fristad. Det de berättat för mig har säkert tusen gånger viskats i örat på en utvald häst. Fördelen med det är att hästen aldrig dömer, aldrig frågar varför. Det viktigaste är någonstans att få börja berätta, att tala om det som är jobbigt. Hästar har en lugn puls som aldrig skenar vad du än viskar i deras öra.

Linjen mellan att klara sig och att bli utsatt är egentligen hårfin. Vad som avgör vem som råkar illa ut har jag ingen aning om, men det jag vet är att när man hamnat på fel sida så är det aldrig ens eget fel. Alla dessa historier har ett gemensamt, det finns inget lyckligt slut. De ligger bara och värker i hjärtat och spär på den där ilskan. Varje eländig detalj finns fastetsad i mitt minne.

Jag har valt att lyssna på alla och att tro på dem.

Jag har valt att lyssna på alla och att tro på dem. Mitt ansvar har aldrig varit att döma offentligt så därför vill jag hellre tro en historia för mycket än en för lite. Jag vet också att det är många som suttit som jag utanför ett stall och lyssnat på historier. Vi kan kanske inte sudda ut det som hänt men bara genom att få dela med sig och bli trodd blir bördan kanske lite lättare. Skillnaden mellan att tystna helt och ge upp kan ligga i att någon säger att de hör vad man säger. Samhället gör det inte alltid så därför måste vi göra det, vi som orkar.

Det kommer snart ut en bok som beskriver övergrepp i stallmiljö. Jag kan ju inte svara för om den är bra eller inte då jag inte läst den, men historien känner jag väl till och den är värd att lyssna på. Jobbiga berättelser är ibland nödvändiga även om läsningen tar emot. Kanske kan den hjälpa till med förståelsen för hur viktigt det är att våga se att något är galet och att som vuxen kliva in och erbjuda hjälp till de som är utsatta.

Det är inte bara lagen som ska stötta utan vi alla som finns omkring.

Ibland kan små saker hjälpa. Bara att bli erbjuden en säng på ett tryggt ställe, lite stöd i att söka hjälp och att våga prata om det kan göra skillnad. Det är inte bara lagen som ska stötta utan vi alla som finns omkring. Just i fallet med Jerry Jahn så blev han dömd för övergrepp för många år sedan så där sa till och med lagen att han var en förövare. Det är skälet till att en bok om hans övergrepp blir en än mer trovärdig skildring av det helvete det kan vara att bara försöka överleva.

Jag hade tur, när mina föräldrar dog blev jag fosterhemsplacerad hos mina morföräldrar. De fick kämpa för att få igenom detta, jag kunde ha blivit en i den där statistiken som farit illa i en karusell av fosterhem och övergrepp. Jag fick istället det tryggaste hemmet av alla och behövde aldrig kämpa för att överleva.

Just därför orkar jag lyssna till historierna som inte är mina att berätta men som jag kanske kan hjälpa till att bära litegrann.

Det finns ju massor av hästar i vårt land som allihopa ”bara” är rena nöjeshästar. Vi har inte längre en kader av arbetshästar som är basen i vår försörjning så som det varit rent historiskt sett. Vår relation till hästarna har gått från att de var vår mest värdefulla tillgång som vi inte kunde överleva utan till en ren lyx som vi inte vill leva utan. Den förvandlingen innebär inte att hästarnas behov ändrats nämnvärt utan mer att vårt behov ändrats radikalt.

För mig är det lite som att inleda en kärleksrelation när jag får en ny häst att lära känna.

När ett djur går från nyttodjur till sällskapsdjur börjar vi ställa helt andra krav på dem. När vissa köper en häst vill de alltså göra det enligt en specifikation, den ska kunna hoppa eller gå dressyr på exakt en viss nivå annars är den inte värd pengarna. Så är verkligheten för dem som föder upp och säljer hästar många gånger. Nu handlar det mest om de där kunderna som inte är särskilt kunniga eller som aldrig själva bildat en relation med en häst.

Jag har en vän som föder upp trevliga hopphästar som för ett tag sedan hamnade i det läget att en kund, eller rättare sagt en kunds betalande pappa, kom och sa att nu hade han kollat upp exakt marknadsvärde på en häst som gjort exakt vad den aktuella hästen kostade i snitt i det område hästen stod och det var minsann inte exakt vad som begärdes för hästen. Det var ungefär som att köpa en bil för honom, det fanns ett värde som gick att sätta exakt. Förväntningen var också att den skulle fungera felfritt i x antal tävlingar och år. Det var ett enligt honom logiskt sätt att pruta ner priset eftersom han kunde hitta vad han uppfattade som en likadan häst i samma område.

Det han hade missat i det här resonemanget är att den som skulle ha hästen såg en individ och att uppfödaren i fråga hade fler intressenter för det pris hon ville ha. Skillnaden mellan en bil som man måste ha för att ta sig fram och den där lyxen, eller guldkanten som man inte vill leva utan, är då just att en lyxvara kostar det den känslomässigt är värd. Det finns alltså ingen exakt marknad för det hela. Just den här pappan vet jag inte hur det gick för, det förtäljer inte historien, men man kan ju ana att det råder en viss irritation i hemmet eftersom uppfödaren då bara gick vidare till en kund som förstod det där med känslorna.

Hästen betyder ju inte bara prestation eller tävling även om vi ibland köper en och önskar att den ska vilja hoppa. Köpte man en arbetshäst så var det ju tvunget att den drog plogen, annars var den faktiskt värdelös. Nu har kanske inte alla förstått det där med att deras värde har ändrats, men de människorna är det synd om för de har missat hela grejen med att tycka om en individ.

För mig är det lite som att inleda en kärleksrelation när jag får en ny häst att lära känna. Först träffas man för första gången och får en känsla av att det här kan vara den rätta individen. Sedan känner man efter och trevar sig fram litegrann och har man tur så är det faktiskt en individ som man hamnar på samma våglängd med. Vissa relationer blir livslånga och vissa utvecklas åt olika håll. Det de har gemensamt är att om man tar in det hela så utvecklas man.

För oss som varit priviligierade nog att växa upp med hästar är det som livsluft att få vara i stallet. Vi blir ju enligt forskningen starka individer av att tidigt utsättas för just stallmiljö. Enligt mig så handlar det om att bli bra på att se en annan individ, sätta dem framför en själv och att kunna känna kärlek. Av det blir vi inte bara starka utan även lyckliga och om det är något unga människor behöver idag så är det just det. För den stackars prutande pappan innebär det här att han riskerar att inte bidra till att dottern får den chansen.

Börjar man förutsätta att det handlar om bara prestation och krav så finns det risk att man kanske inte tillåter barnet att slappna av och få komma in i den där relationen och utvecklas. Jag har sett en hel del av den varianten där föräldrar med prestationskrav missat att den verkliga vinsten ligger i att man får lära sig att bilda relation och att kämpa tillsammans mot ett mål. Men jag har också sett en hel del av den andra varianten där ett barn utvecklats till en ung människa och under resan tagit sig hela vägen upp i toppsporten tillsammans med en häst och det är fantastiskt att se.

Oavsett pandemier, tävlingsstopp och annat som ändrar de yttre förhållandena för hästhållning så finns känslorna kvar och det är en styrka som många andra saker i vårt liv inte har. Det kommer aldrig gå att jämföra hästsporten med andra sporter på grund av detta.

Den där individen som vi får lov att känna kärlek till varje dag och som ger oss kraft på ett helt unikt sätt.

Det går alltså att köpa lycka i form av en häst.   

Varje vår så länge jag kan minnas händer ungefär samma sak, en känsla av att det är bråttom att genomföra tusen projekt infinner sig. Det absolut största projektet är alltid staketbygge som på något konstigt sätt aldrig blir färdigt på en gård. I år har jag ju en helt ny gård att hägna in och även om jag från början beslutat att ta in hjälp med detta så går det bara inte att låta bli det där spettet och släggan som står och väntar.

Helt plötsligt har lite staket rivits, en grind byggts, några stolpar satts ner och lite staket dragits, nästan lite av sig själv. Det är som någon form av autopilot som slår igång. Det kan bero på att det samtidigt infinner sig en viss sömnbrist som gör att kroppen kräver att få utföra enkla fysiska sysslor för att bli lika trött som hjärnan.

Sömnbristen beror som vanligt på att saker börjar födas och just nu är det ett väldigt gulligt litet chokladbrunt lamm som genererar den största delen av den. Hennes lika chokladbruna moder bestämde sig för att bara ha ett lamm i år så nu får jag alltså äran att vara mor till just detta lilla lamm. Att ha lamm är mycket mysigt och egentligen inte så betungande eftersom det är en väldigt kort period de behöver mycket extra omsorg.

Lamm är faktiskt bra på att överleva och deras magar är helt annorlunda mot små fölmagar.

Lamm är faktiskt bra på att överleva och deras magar är helt annorlunda mot små fölmagar, redan efter en vecka kan de klara sig så pass bra över natten att en stackars utmattad extramamma kan få sova sju timmar mellan kvälls- och morgonmatning.

Förutom det där med projekten och lammen så kryllar det av vårtecken på alla håll och kanter. Naturligtvis så har lite blommor kikat fram och någon enstaka insekt siktats, men värst av allt så har den stora nysperioden startat. Delvis beror nysningarna på pollen men en stor del beror hos mig även på lera i kombination med pälsfällning hos alla de långhåriga ponnyerna.

Så länge pälsen är lite lång och kliar samtidigt som det finns tillgång till leriga partier i hagen så är det oundvikligt att de kör lite inpackning. Som tur är så är det ändå relativt torrt och leran på den här platsen är av en helt annan karaktär än den jag är van vid. När man ska starta om på en ny plats så är det faktiskt ett bra kriterium att kika efter, hur leran ser ut.

När man ska starta om på en ny plats så är det faktiskt ett bra kriterium att kika efter, hur leran ser ut.

Om man har som i Hölö en styv lerjord och mest åkermark runt stallet så blir hagarna aldrig riktigt roliga. Här blir det inga kakor i pälsen ens när det är som blötast utan mer lite jord som lossnar lätt efter bara en halvdan borstning. Hästar är ju vansinnigt bra på att förstöra och trampa sönder sina hagar så väldränerade hagar med bra underlag är guld värda. 

Det där med att lära känna sin jord och sin plats tar nog ändå lite tid och innan jag har känt in allt så vet jag ju inte hur saker kommer att bete sig. Än så länge är det mesta som jag gissade eller lite bättre. Det går ju aldrig att gå på vad en mäklare säger eller hur de som bott där innan upplevt det då det mest är just upplevelsebaserat. Det jag tycker är en bra hage kan en annan tycka är en dålig hage. Det är ju väldigt olika hur mycket en viss hästflock sliter på marken, mycket hänger ju på hur mycket de är ute och om de vandrar runt i hela hagen eller bara står och hänger i ett hörn.

Det är fördelen med gamla kloka ston som ledare, hagen fungerar på alla sätt och vis.

Mina hästar sliter relativt mycket på marken eftersom de både traskar runt och är ute ganska länge. För en ponny är det ju centralt att inte svälta ihjäl så allt ätbart är ganska så snart konsumerat och då krävs det ju att man utnyttjar hela ytan, inte en fläck får lämnas oäten. Nelly är ju ledare i flocken och hon ser till att det vandras runt så att hela hagen blir utnyttjad. Det är ju på sitt sätt bra eftersom de då faktiskt strövar sådär som hästar ska. Allt spring är dessutom kontrollerat eftersom det sparas till de tillfällen då det serveras mat. Det är fördelen med gamla kloka ston som ledare, hagen fungerar på alla sätt och vis.

Förutom lera på hästarna och annat så har hundarna bestämt att det är vår och dags för fortplantning. Två längtansfyllda flickor sitter därför bakom galler för att inte råka träffa på någon fertil hane. Den de har bespetsat sig mest på är naturligtvis flockens alfahane som sitter i solen och glänser. I hundvärlden så osar han tydligen av maskulinitet och sex appeal (hundidealet tänker jag inte ifrågasätta).

Själv är han expert på att se oberörd ut, men faktum är att hur oskyldig han än ser ut så vet jag att han är Sveriges snabbaste när det väl gäller. Han lyckades faktiskt vid ett tillfälle gömma sig i en syrenhäck och vänta i flera timmar på sin hjärtas älskade. Min stackars mormor som då var 90 år skulle bara släppa ut lilla Elsa för att kissa och såg inte att det satt en svart figur bakom en buske och när han kobrasnabbt dök på Elsa så hann hon inte med att stoppa honom.

Aldrig tidigare har en hane lyckats fastna så snabbt, på cirka tio sekunder var det kört. Sju svarta valpar föddes nio veckor senare, Curt-Åke var mycket nöjd med det hela. Nu sitter det alltså två damer och längtar efter just små svarta valpar och Curt-Åke sitter på laddning för att hjälpa till med beställningen. Matten däremot springer runt och försöker se till att det är vattentäta skott mellan alla de kärlekskranka figurerna för några labrador-mopskorsningar eller boxer-mopsar behövs inte i världen just nu.