Noomis blogg: Mina lärdomar 2025

Gott nytt år hela Ridsport-familjen! Och tack för att jag har fått ta del av er detta året, hoppas att ni precis som jag ser fram emot fler år tillsammans!

2025 har nu kommit till sitt slut. 

Ett år då mycket hänt på många olika sätt. Jag hade idag tänkt att sammanfatta detta året i dagens och årets sista blogg.

I början på detta året, i slutet på Januari så kom Twilight in i mitt liv. Nybliven 7-åring som jag nu fick möjligheten att vidare utbilda. Twilight är ett otroligt speciellt sto med mycket personlighet, det är nog också därför jag tycker om henne så mycket som jag gör. Men ston med mycket personlighet kan också vara svåra att förstå och komma nära. 

Att se hennes utveckling under året och att få vara en del av den har nog varit bland det roligaste jag någonsin gjort. Att inte bara lära mig rida henne utan också bygga ett band tillsammans och att få komma riktigt nära varandra. Se henne mogna och bara bli bättre och bättre. Och att få bli ett starkt team tillsammans.

Detta året blev inte som planerat med min kära Gorm. Under 2024 så trodde vi att våran resa bara hade börjat och att vi hade så mycket framför oss under de kommande åren. Men tyvärr så satte Gorms skada stopp för det. Som jag nämnt tidigare är det en ovanlig skada som vi inte kunnat ha en chans att veta någonting om tidigare. 

Jag vill inte klaga, men det har varit tufft. I samband med Gorms avbrott så tappade jag glädjen i sporten och tävlandet. Även när det gick bra med Captain och Twilight, så var det inte min Gorm. Jag gjorde det inte längre med honom och det kändes fel, det gjorde ont, det var inte detsamma längre. Det tog emot att gå in på banan utan honom vid min sida.

Men detta gjorde mig starkare. Man hör ofta folk säga det, att motgångar stärker än. Det är svårt att förstå när man är där, i djupet då det känns som man snart drunknar. Men lyckas man ta sig upp därifrån så blir man starkare, tro mig. 

Jag skrev om detta när jag var mitt i en tuffare period, i ett inlägg på min Instagram efter min SM final med Captain i somras. Ett inlägg som väckte stackare reaktioner på många olika sätt. Folk som tyckte jag var modig som delade med mig av den ofta för tystade sanningen här i sporten. Om att allt inte alltid går vägen, om att denna sporten är tuff och om att samarbetet mellan ryttare och häst är A&O om man ska lyckas i sporten. Jag ville vara ärlig och berätta om mina egna känslor och tankar. Men det fanns även dom som inte höll med om det jag skrev. Som skrev att man inte ska hålla på med sporten om man inte klarar av det tuffa klimatet. Som skrev att vi unga ryttare inte har en aning om vad kämpa betyder och som tyckte man skulle byta hobby om man hade för mycket känslor här i sporten, för att visa känslor i ridsporten var fel i deras ögon.

Som tur är gillar jag att göra motsatsen till vad folk säger eller tycker. Jag lät inte detta tynga ned mig. Detta sporrade enbart mig till att bli bättre, träna hårdare och utvecklas som ryttare och att skriva mer om att vara ung i ridsporten. Jag insåg även då att detta kräver en förändring. Att vi unga i sporten inte längre kan låtas tyngas ned av vad den äldre generationen har att säga. Jag fick då möjligheten att börja skriva min blogg här på Tidningen Ridsport. För att inte bara göra min utan alla unga ryttares röster hörda. 

Så jag vill verkligen säga tack! Tack till alla ni som läser, uppskattar och vill vara med på min resa med mina ponnyer här på bloggen och tack till Ridsport som låter mig göra oss unga rösters hörda.

Jag gillar att tror att allt som händer har en mening med sig. Att allt händer av en anledning. Men jag har längre haft svårt att förstå varför just Gorm skulle utsättas för något sådant. Det kändes inte rättvist mot honom på något sätt. Men nu över tiden så tror jag att även detta har haft sina anledningar. Jag och Gorm spenderar otroligt mycket tid på marken tillsammans och blir bara närmare och närmare varandra. Twilight har fått en chans att ta del av rampljuset. Inte bara har vi kunnat lägg ner mer träningstid med varandra som gett resultat på tävlingsbanan. Utan det har nu även blivit kul igen. Vi är ett team, ett team som har otroligt roligt tillsammans både hemma och på tävling.

Captain och min resan ihop har nu fått ett nytt kapitel. Han bor kvar på gården och är fortfarande i vår ägo men med min kusin i sadeln. Till en början tog det emot men nu är jag så otroligt tacksam över att se honom lära Alice allt han kan och göra henne lika glad som han har gjort mig under våran fyra år tillsammans. 

I samband med detta så känner jag min redo för nästa steg. Att se vad livet och det nya året har att ge och jag välkomnar nu 2026 med öppna armar, utan förväntningar då det ändå oftast inte går helt enligt plan. Jag känner mig tacksam att gå in i det nya året med min fina Twilight som nu klassas som ”vuxen” och med nya utmaningar att ta oss an tillsammans. Men även att få gå in i det nya året med min älskade Gorm kvar här i stallet vid min sida som håller på att lära Twilight allt han kan. 

Gott nytt år önskar jag och ponnysarna ♥️

/Noomi

Nu börjar det dra ihop sig inför årets största hästfest, Falsterbo Horse Show. Tävlingen som bjuder på allt från kaninhoppning och shower, till svår klass i både hoppning och dressyr. Och massor, massor mer!

Personligen känns det som jag vuxit upp på Falsterbo. Varje sommar spenderades på den stora hästanläggningen och den magiska stranden vid havet. Hela familjen samlades när min mamma tog plats inne i arenan, mamma har ridit mycket unghästklasser där genom åren. 

Jag tror att alla vi ryttare och hästmänniskor kan hålla med om att tävla på Falsterbo Horse Show är en stor dröm. Något som alla vill, har som mål och drömmer om.

2023 var första gången jag fick uppleva adrenalinet av att rida in på den stora hopparenan med den häftiga atmosfären, inför mycket publik och ögon på sig. Att rida in på en arena som den är något man behöver öva på, det går inte att jämföra med något annat. Hur lugn eller avslappnad man än brukar vara i tävlingssammanhang så smyger sig ändå alltid Falsterbo-nerverna på. Och det tycker jag är fantastiskt! Det är så det ska kännas, speciellt. Det är inget man gör varje dag.

Det är så det ska kännas, speciellt. Det är inget man gör varje dag.

Jag har haft den otroliga möjligheten att redan ha ridit där flera gånger. Jag red min tidigare storhäst Girlfriend i childrenklassen 2023, Gorm i Pony Grand Prixen och Captain i lag-SM 2024. 

Och efter att ha missat favorittävlingen förra året, då min älskade Gorm utreddes för sin skada, så var självklart drömmen att få komma tillbaka dit i år.

Men inte skulle jag tro för ett halvår sedan att jag denna gången ska få göra min debut inne på dressyrarenan tillsammans med Smurf. Det känns helt overkligt och är fortfarande svårt att ta in. Något som jag är så innerligt tacksam och glad för, och inget som jag tar för givet.

Under de senaste veckorna har vi (eller ja, rättare sagt Juni) satt ihop ett kür-program. Mitt uppdrag har varit att välja musik och det har jag gjort bra! I alla fall enligt mig själv.

Tillsammans med lite sponsorer och min otroliga mamma har vi satt ihop en stilig outfit som förhoppningsvis ger lite extra liv inne på dressyrarenan. För det är mitt mål, inte att vinna eller få högst procent, men att liva upp stämningen, bjuda på show och förhoppningsvis se många leenden på läktaren. 

Den fjärde och femte juli, den första Falsterbo-helgen, är det dags för mig och Smurf. Jag hoppas så många som möjligt tar plats på läktaren och hejar på oss. Var inte rädda för att sjunga med i musiken om ni kan texten, eller varför inte dansa i tak med mig och Smurf. Tillsammans gör vi dressyren roligare! 

Ps. Ha på er något rosa om ni hejar på oss!

Jag fick även igår beskedet om att jag och Twilight har fått ett wildcard och att även vi två ska få ska få tävla på Falsterbo i år. Vi kommer att hoppa ponnyernas Grand Prix på tisdag och onsdag nästa vecka. Som sagt är jag verkligen så tacksam för denna möjligheten och jag tar verkligen inte för givet att få rida på en sån drömtävling som Falsterbo.

Förutom Smurf och Twilight så hänger även Junis häst Sessan med.

Så idag åker bilen fullpackad med hästar, hö och utrustning, redo för en förhoppningsvis fantastisk Falsterbo-vecka!

Något som är så otroligt med just Falsterbo är gemenskapen. Hästarna för samman oss ryttare från så många olika discipliner och sporter. Och jag hoppas på att träffa så många av er läsare och följare som möjligt! Hoppas vi ses!

Ridsporten är så intressant. Det är en så rolig och fantastisk sport, samtidigt som det är otroligt krävande på många sätt – tid, pengar, fysiskt men framförallt psykiskt krävande och mycket mer.

Under nästan hela förra veckan så slutade mina pass på Twilight i tårar. Inte för att något faktiskt hände, eller för att någon av oss skadades fysiskt. Men på grund av känslan att jag inte ”fick till det”. 

Jag har lagt ned väldigt många timmar och arbete både i sadeln och från marken med Twilight, hon har också blivit så otroligt fin och utvecklas fortfarande hela tiden. 

Men efter att vi var i Drammen och hoppade så fick Twilight lite välförtjänt vila och efter den vilan så var batterierna fulladdade. Twilight rent ut sagt sprakade av energi. Jag har mycket tålamod med henne då jag också vet om att det verkligen krävs och behövs. Men samtidigt så blir jag, efter att vi ridit ett tag, lite stressad. Twilight blir bara piggare och piggare och ibland känner jag inte att jag läser ut det eller kan ge henne rätt signaler. Då blir jag frustrerad av att jag inte kan få henne att förstå vad jag menar och vill, hon gör ju såklart det hon kan utifrån vad jag försöker förklara för henne.

Jag tror detta är något som många ryttare kan känna igen sig i och det är just därför som jag vill berätta om detta. När man tränar med sin häst flera gånger i veckan, varje månad, år efter år och man väl känner att man ”får till det”. Man kommer dit man vill komma, när det känns sådär helt perfekt.

Det händer inte ofta men när man väl fått den känslan så blir man lätt beroende av den. Att det ska kännas så där varje pass, helt perfekt. Något som är helt omöjligt, eftersom både du och din häst är levande individer som kommer prestera olika bra olika dagar på grund av olika förutsättningar. Men i stunden kan det fortfarande vara svårt att tänka ur det perspektivet. Jag är trots allt så tacksam över personerna som jag har runt omkring mig i denna bergochdalbana till sport.

Förra helgen var fullspäckad och spenderades mestadels på Mantorp Hästsportförening. Det var som vanligt otroligt bra engagemang, bra banor och till och med fint väder!

På lördagen hoppade vi en 120cm, MsvB. Och hon kändes då på samma sätt som hon gjort resten av veckan. Inget arg eller så på något sätt, utan bara att hon har så otroligt mycket energi som hon inte vet vart hon ska göra av. Hon hoppade fantastiskt fint men mot slutet av banan så började min energi att hålla ihop piggelinen ta slut vilket tillförde en liten bom på nionde hindret.

Planen i Mantorp var att vi skulle hoppa en 120cm på lördagen och sedan debutera 130cm på söndagen. Men efter känslan under veckan var jag tveksam om det var en bra idé. Inte för att hon inte skulle vara redo eller i form för att debutera. Vi har som sagt tagit det väldigt lugnt och försiktigt med Twilight för att hon skulle få den tid hon behövt innan hindren och vanorna blir för stora. 

Vi valde att debutera 130cm dagen efter. Och då helt plötsligt var hon helt sig själv igen, tillbaka i sin luftiga fina galopp, enkel för mina små hjälper igen och precis så som hon brukar vara. Så kanske handlade det inte om mina hjälper och signaler dagarna innan, utan kanske var det bara ett rejält energiöverskott hos Twilight. Hon behövde tid, busa av sig och göra av med energi. 

För i söndags, i vår MsvA debut, och min bebis allra första 130cm i livet var hon helt underbar. Vi var ett team inne på banan och krigare tillsammans i mål utan ett enda litet fel och slutade på en tredjeplats.

Känslan att gå i mål felfritt i en debut som denna, med en så fantastisk ponny och att verkligen känna hur allt arbete lönat sig, den känslan går inte att beskriva. Och jag skulle ljuga om jag sa att glädjetårarna inte rann ned för min kind när vi travade ut från banan, inte bara felfria utan också kvalade till svenska mästerskapet. Det känns stort, trots att jag kvalat flera hästar och ponnyer tidigare slår nog detta det mesta.

Men inte bara hoppade jag Twilight på Mantorps stora, fina bana förra helgen. Jag fick även äran att tillsammans med hoppryttaren Siri Swärd ta plats uppe I domartornet med Albin Bolin när vi dömde Falsterbo pony equitation kvalet och wow så duktiga och fina ekipage som deltog, stort grattis och en stor guldstjärna till alla av er som red den klassen! 

Efter det på lördagskvällen så tog jag, Albin och Andrea plats på framridningsbanan. Där skulle ingen hoppning avgöras utan en kvällsshow som bestod av ponnykörning. Så roligt! Men tyvärr förlorade vårt lag, team Albin mot överdomaren Annki Modigs lag. 

Det största tack till Mantorp som gjorde ett fantastiskt jobb, precis som alltid med att engagera tävlingar!

Efter min och Twilights MsvA på söndagen så var vår tävlingshelg slut, men det var inte min! Vi åkte hem, bytte häst och packade in dressyrsadeln. Det var då dags för min och Smurfs tredje start tillsammans. Jag skrev om vår första start i en tidigare blogg, när domaren verkade se genom min dressyr-förklädnad. Men vi gav oss inte, tränade på och åkte några veckor senare till Eksjöorten där vi lyckades få ihop ett personbästa på 72,5 procent och en blågul rosett med hem!

I söndags gjorde Smurf ännu en gång sitt bästa för mig och dansade sig till ännu en vinst denna gången med 69,6 procent!

Vilken dröm! Jag är så otroligt tacksam över att få rida Junis fantastiska häst, lära mig, utvecklas och samla på mig ännu mer rutin som ryttare, nu innanför ett vitt staket!

Sommarlovet drar nu igång och detta är kanske den bästa perioden på hela sommaren, när man har allting framför sig! Jag ser fram emot så mycket just nu, timmar med hästarna, träningar och roliga äventyr och tävlingar som jag kommer kunna berätta om snart! Stay tuned!

Hej på er alla Ridsportläsare!

Jag sitter nu tillsammans med mamma och Twilight där bak i lastbilen, påväg mot ett nytt äventyr i Drammen. 

Jag och Twilight nu har blivit uttagna och fått den otroliga möjligheten att hoppa Nations Cup i det norska Drammen. En stor milstolpe för oss två att nu få representera vårt land tillsammans. Det känns så stort, häftigt och helt ärligt overkligt att få göra denna resa med denna ponny. Jag fick tillsammans med Gorm göra denna resan för ett par år sedan, och att nu få göra det samma med Twilight är en dröm.

Efter så mycket arbete som ligger bakom allt så börjar vi nu uppnå våra mål och drömmar tillsammans.

I Drammen har vi varit flera gånger tidigare. Senast var på Baltic Cup 2023 där jag faktiskt gjorde min första start någonsin med Gorm, jag tävlade även Captain och Magic. 

Ni vet hur man kan ha olika känslor kring olika tävlingsplatser, man känner av en viss aura kring anläggningen. Och från Drammen har jag bara bra känslor från. De har två stora fina banor med en stor fin restaurang i mitten som avskiljer dem.

Förberedelsen inför denna tävlingen har mestadels bestått av att se till så Twilight är i den bästa möjliga form hon kan vara, vilket man såklart vill till alla tävlingar.

Vi har galopptränat i skogen för att jobba och hålla igång konditionen. Min tränare Tomas har varit uppe hos oss två gånger, lite hoppning som jag berättade om i förra bloggen, men mest markerade och skrittarbete. Vår älskade Anette Odder var hos oss förra helgen och jobbade med alla hästar och kände igenom Twilight.

Målet för denna veckan är att förhoppningsvis göra stadiga rundor hela vägen, rida för nollor, samla rutin för Twilight som inte hoppat NC tidigare. Men självklart och det viktigaste njuta och ha kul!

/Noomi

För några veckor sedan var vi två veckor i Belgien och tävlade. Jag skrev även då att jag efter några veckors uppehåll är tillbaka med bloggen. Men sen kom jag hem från hästarnas sagovärld och inkastad i verkligheten igen. 

Verkligheten och vardagen fylld av skola och prov efter prov, och helt plötsligt kändes dagarna väldigt korta. Därav fick jag inte heller till en blogg förra veckan.

Dagens bloggen ska inte handla om hur orealistisk och överdriven jag tycker skolan är men är det inte sjukt hur mycket press som läggs på elever kring prov och ännu värre nu i årskurs nio med dessa nationella prov. Lärare pratar om dessa prov som om hela vår framtid avgörs här och nu. Och det tycker jag inte är sunt.

Kanske känns det värre då jag ofta är iväg från skolan på tävlingar eller för att mina eftermiddagar tillbringas i stallet och inte med plugg. Jag tycker i alla fall det är absurt! Men samtidigt som skoldagarna känns långa så närmar vi oss för varje dag sommarlovet, är nog inte bara jag som längtar efter friheten av sommarlov. Tillbringa dagarna hur man vill och även förhoppningsvis sol och värme och massa timmar med hästarna!

Hur som helst, vad har egentligen hänt dom senaste veckorna? 

Jo jag har både ridit, tränat och tävlat på min systers (eller ska jag kanske säga min?) dressyrhäst, Netsttueriets Smirnoff eller som vi kallar honom, Smurf. En sån härlig kille med fantastisk och mycket personlighet.

Och wow!! Vilken otrolig skillnad det är från det jag är van vid. Så svårt och så mycket att tänka på! Men också hur fysiskt jobbigt det är att rida dressyr på det sättet. För absolut, jag rider nästan dressyr flera gånger i veckan på mina hopphästar, men detta var något helt annat.

Jag tror tyvärr domaren lyckades se igenom min förklädnad om att vara dressyrryttare

Förutom att genomföra ett helt dressyrprogram, där jag enbart glömde bort en litet moment i programmet, så fick jag nu även känna på hur det är att tävla där en domare bestämmer ens plats i resultatlistan, efter vår insats såklart. Och jag tror tyvärr domaren lyckades se igenom min förklädnad om att vara dressyrryttare och jag tyckte inte våra procent spelade känslan eller ritten… Men vi ger oss inte! Jag ska lära mig rida Smurf bättre, sätta dom olika rörelserna och bli ännu starkare i min sits.

Förutom det så har jag och Twilight nog haft vår bästa hoppträning tillsammans någonsin. Jag får verkligen nypa mig i armen varje gång vi hoppar tillsammans, vilken otrolig ponny hon är.

Istället för att tävla förra helgen så valde vi som sagt att fokusera på tränandet. Min tränare Tomas kom då upp till Säthälla gård för att hjälpa mig och ponnyerna.

På lördagen så fick även Captain och Gorm vara med och hoppa. På söndagen åkte vi till Mantorp hästsport arena med Twilight på öppen bana. Vi tränade då på det jag själv tycker är svårt, att våga använda och behålla galoppen. Och min prinsessa hoppade verkligen gudomligt. När hårt arbete och träning ger resultat får man njuta lite extra uppe i sadeln. 

En till liten uppdatering är att våra bedårande kattungar nu hunnit bli tre veckor gamla och blir bara sötare och sötare!

/Noomi

I måndags kom vi hem till gården igen efter vårt två veckor långa äventyr i Europa med Twilight och Vinnie.

Första veckan tillbringade vi på stora och fina tävlingsplatsen Sentower Park. Mer från första veckan i Belgien kan ni läsa om i förra veckans blogg, där jag berättar om mina och Twilights rundor.

Andra veckan i Belgien var ännu mer fullspäckad när även Vinnie fick vara med och hoppa. Alltid när man rider och lära känna nya hästar så kan man inte vara helt säker på vad man kan förvänta sig på första tävlingen. Man ser på filmer från vad hästen har gjort innan, man förbereder sig, men hur det faktiskt kommer bli sen i verkligheten får man helt enkelt vänta in och se med sina egna ögon.

Och med Vinnie blev jag verkligen positivt överraskad! Så otroligt glad och positiv till att få hoppa, jag satt med ett leende på läpparna ända från första språnget på framhoppningen tills vi gick i mål inne på banan. Vi hoppade 110 cm, 120 cm och avslutade med en 110 cm sista dagen, och Vinnie var 100% felfri i alla klasser och rörde inte en bom!

Men vi är fortfarande nya med varandra och i vår 120 cm blev det ett litet missförstånd mellan oss två, vilket gjorde att jag la en volt som kostade oss 11 tidsfel plus fyra fel för volten.

Jag ser så mycket fram emot att fortsätta lära känna detta härliga sto.

För er som inte vet det så får man galet mycket mer tidsfel på internationella tävlingar än i Sverige samt att maxtiden oftast är mycket kortare. Utomlands får man ett tidsfel per sekund vilket gör att en volt kan kosta på väldigt många fel.

Men det var absolut inte hela världen och jag är så himla glad för den starten vi fick tillsammans och jag ser så mycket fram emot att fortsätta lära känna detta härliga sto. Som en bonus fick vi även med oss en sjätteplacering från första klassen och en andraplats från sista klassen.

Min prinsessa Twilight gjorde som vanligt sitt absoluta bästa och hoppade helt fantastiskt genom alla sina klasser. Däremot är jag själv lite besviken över att jag inte lyckades hålla ihop det hela vägen in i mål.

Vi fick två bommar ner i båda våra 120 cm-klasser. Något som jag absolut inte lägger på Twilight, utan som helt ligger på mig då jag inte gjorde mitt jobb inne på banan. I den sista klassen, 125 cm ponny Grand Prix i söndags. så hade jag bestämt mig för att verkligen ”rida för det” och kämpa tillsammans med Twilight.

Och det gjorde vi verkligen! Vilken otrolig ponny hon är med en sådan kämparglöd, hon krigade med mig hela vägen in i mål och hoppade med hela sitt hjärta för mig, trots att vi båda var lite småtrötta i den sista klassen. Vi fick en liten touch på femman, ett nedslag där jag inte tror att vi hade kunnat göra något annorlunda. Det var helt enkelt bara lite orutin och trötthet på det hindret.

Nu är vi hemma, med mer rutin och minnen som vi bär med oss för resten av livet, vilken otrolig upplevelse!

Nu är vi som sagt hemma, med mer rutin och minnen som vi bär med oss för resten av livet, vilken otrolig upplevelse! Nu är det återhämtning och sedan efter det mer träning som står på schemat, innan vi laddar om inför nästa äventyr och nya utmaningar.

Jag är även så glad att vara hemma med mina favorit valacker Gorm och Captain igen! Världens bästa killar! Och så tacksam för mina otroliga skimmelston som hoppat helt fantastiskt under dessa veckor och tagit mig runt så många banor. Jag känner mig också så himla tacksam över mitt team och alla som står bakom och gör detta möjligt!!

Och sist men inte minst vill jag säga ett stort tack till er som hejar, supportrar, läser och skriver hemifrån – tack till er alla!

/Noomi

Första veckan här i Belgien är nu över och jag kunde inte vara mer nöjd med min och Twilights presentation tillsammans.

När vi anlände var det totalt kaos på anläggningen när hundratals hästar och lastbilar skulle finna sin plats och komma till rätta. Långa avstånd och mycket bärande och släpande på saker så kom vi till slut i ordning. På tisdagseftermiddagen var det även vetcheck och Twilight fick komma ut och sträcka på benen under ett joggingpass.

Första klassen gick på onsdagsmorgonen. Vi hoppade då en 120cm. Årets första utomhusstart gick galant och Twilight gjorde det helt felfritt. Hon är verkligen så häftig som inte bryr sig ett dugg om sin omgivning, hinder eller utsmycknad på banan. 

Andra klassen gick tidigt på torsdagen, även då en 120cm klass. Att gå in på banan med henne här har verkligen varit en speciell känsla. Jag har inte varit en sekund nervös eller orolig över hur det skulle gå eller över själva tävlandet. Jag litar på Twilight till hundra procent och känner mig så otroligt säker med henne.

Vi red även i den andra starten en säker och fin runda, felfria fram till sista hindret där jag inte tog min förhållning i tid efter vattengraven vilket gjorde att vi fick med den sista bommen på banan. Men Twilights hoppning går inte att klaga på!

Vår första internationella ponny-GP ihop

Efter det så hade vi två vilodagar innan det var dags att hoppa Grand Prix. Dagarna kändes både långa samtidigt som gick fort och plötsligt dags att hoppa vår sista klass i Sentower.

Sedan var det dags – 125cm Grand Prix och vår första internationella ponny-GP ihop, Twilights första internationella 125cm någonsin. Som jag skrev är det en så speciell känsla att verkligen inte känna någon press eller förväntningar, att bara kunna leva i nuet och njuta av att hoppa dessa banor med min fantastiska ponny.

Twilight hoppade hinder efter hinder, linje efter linje helt korrekt och gjorde banans alla svårigheter som ingenting. Vi var helt felfria fram till den sista linjen där det var en oxer, sju galoppsprång till en två kombination sedan fem steg ut på det sista räcket.

Tyvärr så red jag henne med lite för lite galopp in på oxern för den lite stora distansen som vi red an. Jag tror också att Twilight inte uppfattade bakbommen på den stora, parallella, turkosa oxern. Hon gjorde sedan resten av linjen lika bra som resten av banan och slutade då på totalt 6 fel efter att vi fick 2 tidsfel efter att ha varit 1.36 sekunder över maxtiden plus vårt nedslag på hinder nummer tio. Min grymma ponny! Första gången, men gör det som hon inte gjort annat!

Tävlingarna i Sentower är över men vi har stannat kvar här på tävlingsplatsen innan vi fortsätter till Lier. Så skönt för hästarna som nu i vilodagarna har kunnat ridas ut i de stora belgiska skogarna och beta det gröna gräset.

Idag, onsdag, fortsätter resan mot Lier för några fler intensiva dagar när båda flickorna ska få tävla. Ser så mycket framemot ännu en vecka och denna gång med fler starter och hoppning för min del. 

Nu har vi startat upp utomhussäsongen och känt på det en första gång. Så kul att nu denna vecka kunna fortsätta träna på galoppen och hitta utomhus-takten.

En annan sak som hänt där hemma är att min katt Smulan fått sina andra kull, tre kattungar har nu välkomnats till världen och allt verkar gått fint. Repris från förra året när smulan födde sin första kull medans vi var med Gorm i Holland. Det gör att man längtar hem lite extra.

Hej alla Ridpsortläsare!

Det har nu gått ett bra tag sedan jag sist skrev här. Tiden har bara inte riktigt funnits till och det har varit några intensiva veckor i skolan med prov, nationella prov och med hästarna. Jag har också haft otroligt svårt på senaste tiden med inspiration till mina bloggar och känna att det finns en mening med det jag skriver.

Har ni något särskilt ämne ni vill att jag ska ta upp här så tar jag gärna emot förslag!

Men nu är jag iallafall tillbaka med en ny blogg och lite life update!

Vi är just nu på en långresa ner i Europa där vi ska spendera två veckor i Belgien på de fina tävlingsplatserna Sentower och Azelhof.

Men innan vi kommer fram så har vi gjort två stopp på vägen. Först hos min tränare i Skåne för en sista avstämning med hästarna och lite vila för både dem och min mamma Sophia som sitter bakom ratten – största hyllningen till henne som kör runt på mig och hästisarna genom hela Europa!

Både Twilight och Vinnie, som är med denna gången, är båda rätt så unga men trots det väldigt beresta och har hittills tagit resan med ro.

I måndags fortsatte vi till norra Tyskland, Negelnbötel där vi tog en vilopaus innan vi i dag tisdag kör hela vägen till Belgiska Sentower. 

En lång resa med flera viktiga stopp för att hästarna ska få vila upp sig. Både Twilight och Vinnie, som är med denna gången, är båda rätt så unga men trots det väldigt beresta och har hittills tagit resan med ro – vilket är otroligt skönt! 

Med inte för höga förväntningar så är jag så taggad inför detta. Och att utesäsongen äntligen drar igång! Att få spendera två hela veckor enbart på hästar och med andra människor som älskar det lika mycket som jag, en ren dröm!

Vi har de senaste två åren varit på just denna tävling i Sentower med Gorm. Första gången hoppade han CSIP stora ponny rundan och andra året CSIOP i nations cup laget. Fina tävlingar med stora fina banor och bra engagemang.

Jag och Twilight har inte tävlat på ett tag nu och har aldrig varit på en sådan här internationell tävling tillsammans, första gången någonsin för henne. Men det kommer oavsett resultat bli en lärdom och rutin för både henne och mig. Vi hoppar samma klasser båda veckorna ”CSIP big tour pony”, 120cm, 120cm och sista dagen båda veckorna avslutar vi med en 125cm ponny grand prix om allt går enligt plan. 

Det är nästan alltid mycket svårare och mer teknisk utomlands än i Sverige.

Något vi vet från tidigare stora internationella tävlingar som vi varit på med Gorm så är det nästan alltid mycket svårare och mer teknisk utomlands än i Sverige, det känns dessutom alltid som att hindren är mycket mer maxade och högre.  Så vi bestämde oss för att dessa klasser förhoppningsvis passar för att ge oss både utmaning men ändå inte bli alldeles för svåra eller höga för henne när det är första gången.

Vinnie och jag känner inte varandra superväl ännu, även fast jag verkligen märker hur vi kommer närmare varandra för varje dag. Både i stallet och i ridningen. Jag börjar förstå hur hon fungerar och hon börjar förstå vad det är jag ber henne om. Vi har ingen stress och tar verkligen det lilla lugna med henne. Vi vill att hon ska komma in i vårt team, bygga band med oss alla i stallet men också såklart bygga mer muskler, kondition och göra henne starkare – det där man alltid jobbar på med sina hästar!

Vi valde inte att ta med henne för att vi känner oss stressade att börja tävla henne eller för att snabbt komma upp i klasser utan för att lära känna varandra mer, spendera massor med tid ihop och hoppa några lägre klasser tillsammans istället för att hon skulle vara hemma och vila i två veckor. Men också då det är en trygghet för Twilight att ha med sig en kompis på den långa resan, och tro mig dom är redan bästisar!

Vinnie och jag hoppar däremot enbart tre klasser tillsammans under den andra veckan och inget nu nästa vecka, helt enkelt då vi inte tyckte det fanns klasser som passade, vi vill som sagt ge både henne och mig en härlig känsla så här i början och inte kasta oss ut j något som är för svårt eller stort.

Jag ska försöka uppdatera här på bloggen lite extra under dessa veckor för att uppdatera er om hur allting går! Jag vill också göra upp det till er som saknat bloggen under de senaste veckorna!

/Noomi

I söndags så kom fina Vinnie hem till oss på Säthälla.

I höstas så la jag ut på min Instagram och berättade om att Gorm kommer vara ifrån tävlandet och hoppningen under en längre period. Och att vi i och med det även sökte storhäst att låna eller leasa. Jag fick då svar av en supergullig tjej som skulle gå in i lumpen nu i vår och behövde hitta ett tillfälligt hem åt sin häst. 

Och nu några månader senare så står hon här hemma i boxen bredvid min kära Gorm.

Alltid så spännande när en ny resa startar och man har allting framför sig. I söndags var även första gången som jag satt på hennes rygg. Vanligtvis så provrider vi alltid innan en häst kommer hem till oss. Vid köp av häst så måste allt kännas rätt. Självklart i ridningen och i hoppningen, men för mig så avgör även stunden i stallet innan och efter man rider en stor del. Finns det någon connection mellan häst och ryttare, någon glöd? Det kan vara svårt att känna första gången man träffar en häst. Men man känner ofta om det känns rätt.

Men vi kände denna gången att det blir bra oavsett. Det är självklart svårt att vara 100% säker men jag tror detta kommer bli bra, och jag tror vi har roliga och lärorika 15 månader framför oss. Och efter i tisdags så känner jag mig ännu säkrare. Inte för att vi red ett komplicerat pass, hoppade högt eller något i den stilen. Utan att jag idag kände den där glöden mellan oss. Vinnie fick springa runt löst i ridhuset men valde ändå inte att någon gång lämna min sida.

Jag pratade just om det med min stall kompis. Hur jag verkligen hoppas och längtar efter dagen då Vinnie lyser upp när hon hör min röst eller ser mig komma in i stallet, precis så som Gorm och Twilight gör, den där fantastiska känslan av att vara sin fyrbentas människa. Det brukar vara svårare att komma intill och bli riktigt nära med ett sto, jag själv tycker att det är lättare med valacker. Men när du väl har ett stos hjärta, då kommer hon göra allt och lite till för dig. 

Jag är så otroligt tacksam för förtroendet att få ta hand om fina Vinnie. Att äntligen få fler timmar i sadeln och fler hopp i kroppen. Minns inte senast jag faktiskt hoppade så lite som jag gör nu. Twilight är vi som sagt väldigt sparsamma med och jag hoppar inte henne så värst ofta när det inte är tävling. Gorm har inte hoppat stora hinder sedan i maj och Captain hoppar Alice nu för tiden! Och man känner verkligen hur snabbt man blir ringrostig. För nåt år sedan kunde jag hoppa 12 runor på en helg när jag hade med mig flera ponnyer och just nu är det ”bara” Twilight – och jag är så glad som har henne! Men vi alla vet hur mycket det ger av att hoppa och rida flera olika hästar.

Ser så mycket fram emot en ny resa med en ny stjärna.

Förra helgen var vi i Grevagården och hoppade två klasser med Twilight. Vi började på lördagen med en 120cm klass. 

För ett år sedan när jag och Twilight började tävla tillsammans så kunde hon ibland få lite scenskräck när vi skulle gå in på banan. Hon satte ned hovarna i backen och ville inte ta ett steg förrän hon väl var inne på banan. Jag vet inte om det berodde på att vi var nya med varandra eller att hon kände sig osäker på att gå in på främmande tävlingsbanor. Det kunde lätt bli ett stressmoment när man skulle lämna framhoppningen och det blev vår tur att inta banan. Men vi tog det lugnt och i hennes takt, visade henne att det inte var nån fara och att vi oavsett resultat var nöjda och stolta över henne. 

Nu har vi ju självklart även lärt känna och blivit mycket närmare varandra. Men hon går numera självsäkert in på banan. Och det känns som att hon verkligen tycker att det är roligt att hoppa och tävla. 

Detta gör mig så glad. Ska man tävla en häst eller ponny så vill man såklart att hästen ska tycka det är lika roligt som vi ryttare tycker. 

Man pratar ofta om hur ryttare och människor kan bli nervösa och få prestationsångest innan man går in på banan eller under framhoppningen men jag tror det är lika vanligt hos hästarna. Och det behöver inte vara för att hästen inte vill hoppa eller för att den tidigare varit med om någon jobbigare upplevelse inne på banan, utan kanske bara att hästen förstår precis som oss människor att det nu är på riktigt. 

Jag tror att detta inte behöver bli ett stort problem. Skulle detta hända er så har jag några tips!

Se alltid till så att du och din häst känner er redo för att ta er an klassen eller höjden som ni ska rida! Det är inte snällt mot varken dig eller din häst om du redan innan känner dig tveksam över att lyckas ta er över hindren eller in i mål. Din häst ska aldrig utsättas för något som ni inte tror ni klarar av eller har kapacitet för.

Slappna av och gör det inte till en för stor grej. Din häst påverkas mer än vad du tror över ditt humör och din känsla i kroppen. Om du blir nervös och spänner dig så kommer din ridning omedvetet påverkas.

Och blir du lätt nervös så har jag ett tips – Le!

Att bara göra något så enkelt som att le inne på framhoppningen eller när du går in på banan gör så mycket mer än vad man kan tro. Det kommer få både dig och din häst i ett bättre mood och ni kommer kunna njuta och ta vara på minuterna inne på banan på ett annat sätt.

Men tillbaka till helgen, som sagt då så går Twilight självsäkert och ståtligt in på banan men när man väl fattar galopp och rider mot första hindret blir hon lite blyg. Så det tränar vi på just nu. Mer power och mod direkt i starten. Efter lite dåligt flyt över första hindret i helgens 120cm så kom vi igång bra och fick fint flyt hela banan igenom. Vi slutade på noll fel i lördagens MsvB.

I söndags hoppade vi en 125cm, MsvB+. Mycket bättre flyt och galopp redan från första hindret och felfri fram till nästa sista hindret, hinder nummer 10 där jag kommer på en linje från nian med fyra galoppsprång emellan. Jag red fram henne på den linjen. När jag kom ut från banan var jag så chockad över vad jag själv precis gjort. Varför red jag fram på Twilight som jag vet om har en otroligt stor galopp och som aldrig någonsin har fått långt på en sån linje. Vi rev hinder tio och fick sedan med oss frambommen på det elfte hindret.

Jag tycker det där är så intressant. Hur man kan veta något så djupt inom sig, gå banan och ha en klar plan men ändå i stundens hetta göra precis tvärtom. 

Det var iallafall två bra rundor med mer rutin för mig och Twilight!

Jag hoppas att jag nu framöver ser fler ryttare som ler inne på framhoppningen och banan! Låt inte den nervösa känslan ta över glädjen till att hålla på med sporten vi älskar!