Ponnypappa på distans

Den gråa soffan är modern men obekväm. Jag sitter som fastcementerad i den, känner hur pulsen stiger och koncentrationen tilltar. Vid bordet snett framför mig har just spelkorten delats ut. Mina syskon Jonas och Caroline och Carros man Johan gör upp med pappa i en omgång Chicago. Mamma, som nyss fyllt 70, studerar en karta över Åland. Det är min mors bemärkelsedag som är anledningen till att vi nu befinner oss i en vackert renoverad lägenhet i Mariehamn, med utsikt över färjeterminalen där vi anlänt kvällen före. Här, på den helt svensktalande ön, är vi samlade för att fira henne.

Men firande är det sista jag tänker på nu. Det är lördag, klockan visar 9.55 och en nervositet och en oro jag inte känt på länge drar in i min själ som ett olycksbådande lågtryck. Jag vill vara på plats, vill se saker hända med mina egna ögon. Att följa ett evenemang på teve funkar, medan radio gör mig frustrerad. Nu har jag varken eller. Det enda jag har är mobilen i min hand där jag stirrar med galen blick på Equipeappen. Jag är på Åland medan Malin, Angelo och LillyBelle befinner sig i Vimmerby.

Lilla Gubben Cup står på programmet och för första gången är jag inte på plats när mina barn tävlar. Det går knappt att beskriva i vilket hjälplöst tillstånd jag befinner mig, men jag är ändå djupt tacksam för att Equipe finns. Alternativet, att inte ha någon koll alls, är långt värre.

Klockan 10 ska det dra igång. Första klassen av två i cupen. Angelo, som haft svårt att skapa flyt med Tango, gör tävlingscomeback med sin älskade lilla Tindra. För LillyBelle är det den nya ögonstenen och låneponnyn Peggy som gäller.

Så blir klockan tio. Plötsligt går tidsräkneverket igång och jag börjar skaka.

– Angelo är igång! skriker jag och övriga i lägenheten hoppar till.

Tiden fortsätter att rulla. Sekunder läggs till sekunder och jag väntar på att fas 1 förhoppningsvis ska övergå i fas 2 efter felfri grundomgång. Men sekunderna bara fortsätter att ticka. Oroväckande nu. Sedan kommer det upp. Fel: 1.

Har Tindra gått över maxtiden? Så måste det vara. Sedan: Fel: 2. Fel: 3. Fel: 4. Fel: 5. Och 6, 7, 8, 9, 10. Hela 16 fel hinner registreras.

Vad är det som händer? Det känns inte alls som Tindra. Vi känner henne vid det här laget. Antingen är Tindra på bra humör och flyger över hindren, eller säger hon ”nej tack, jag ska hem” och vägrar. Men det här? Tidsfel? Det kan inte stämma. Eller?

Precis när jag är på väg att ge upp och tappa hoppet försvinner alla siffror och fel. Allting nollställs, tiden startar från noll igen och jag inser att det är någon form av arrangörsmiss eller tidstest jag först sett.

Nu verkar det fungera. Nu verkar Angelo och Tindra vara på gång och snart ser jag, till obeskrivlig lycka, hur fas 1 övergår i fas 2. Sedan kommer de underbara slutsiffrorna: 0–0/28.08. De har klarat det. Yes!

– Angelo är felfri! skriker jag och de andra, som nu insett vad som skett, jublar ikapp med mig.

Sedan kommer LillyBelle med sin fruktade vinnarskalle på Peggy. Ser ut att gå bra, de fixar fas 1 och jag räknar sekunderna. Ska LillyBelle besegra Angelo eller hur går det? Tindra är supersnabb för att vara A-ponny och jag tänker att det blir tufft för LillyBelle. Fyra fel kommer upp. Tiden blir 33.85. Stackars LillyBelle, tänker jag. Så arg och besviken hon måste vara nu.

Efter en stund ringer jag Malin som bekräftar att tidtagningen strulade inledningsvis. Hon bekräftar också att Angelo och Tindra flugit över hindren och att LillyBelle setts gladare än nu. Men min dotter repar sig, tar nederlaget avsevärt bättre än efter käpphästomhoppningen jag skrev om förra veckan.

När jag timmen senare får LillyBelle på tråden låter hon lika glad och tokig som vanligt. Det visar sig att hon sneddat alltför snävt under omhoppningen.

– Jag chansade, pappa, säger hon och skrattar när jag frågar vad som hände i fas 2.

Angelo är stolt och nöjd. Har fått plakett, segerschabrak och andra priser. Berättar att han skänkt schabraket till LillyBelle som glatt tagit emot det.

Jag slappnar av, återgår till den åländska verkligheten och vi firar mamma med slottsbesök, äventyrsgolf, dart och en god middag på en av Mariehamns trevligare restauranger.

På söndagen går allting på repeat. Dag två i Lilla Gubben Cup, jag stirrar med laserfokus i Equipeappen och följer dramat i Vimmerby. Kan Angelo följa upp lördagens fina insats med en ny, trots att hindren höjts en aning? Kan LillyBelle och Peggy studsa tillbaka? Jag skakar ännu en gång av nervositet.

Efteråt, när Malin skickar filmen, får jag med egna ögon se att Angelo och Tindra går ut och svarar för följande uppvisning:

Av filmen att döma har jag aldrig sett dem bättre. Inte Malin heller. Två dubbelnollor ger en superetta i resultatlistan.

LillyBelle har dessvärre otur. Hon kämpar och smackar, får igång Peggy och är på väg mot en omhoppning. Men på grundomgångens sista hinder kommer nedslaget och ekipaget får lämna med fyra fel. Även här verkar dock LillyBelle hantera besvikelsen hyfsat bra, enligt Malin.

Angelo är däremot i sjunde himlen. Han tar hem sin första cupseger, dekoreras med segertäcke, ännu en plakett och flera andra priser. Blir till och med intervjuad av lokalpressen. Och jag är inte där och får uppleva det! Det skaver inuti mig men det finns samtidigt ingenting jag kan göra åt det.

Till helgen ska jag i alla fall titta på hästtävlingar.

På söndag tävlar nämligen Tove i en lokal klass i Lammhult.

Med TW…

Tack för att ni tog er tid! På Instagram heter jag som vanligt ponnypappandaniel för er som vill följa mig där.

Under åren som gått med tävlande barn vid min sida har jag innehaft många olika roller. Den klassiska Bob-rollen (bära och betala) bör väl alla ponnypappor kunna klistra in på sitt visitkort. Likaså att vara den som mockar, fyller på vatten, går kort- och långrundor med hästarna, håller hästar under bangång, städar, fixar och donar.

När jag nu tagit plats i Borås under den pågående SM-veckan inser jag att jag, utöver ovanstående, fått en helt ny roll.

Transportörens.

Normalt är transportdelen ganska självklar. När alla tusen grejer är packade och hästarna lastade – ja, då kör man till destinationen, tillbringar sin tid där tills sista start är avverkad och sedan – efter en stressbetonad och smått irriterad sista packning – kör man hem igen.

I år? Annorlunda. För det första ligger Borås 17 mil från Växjö. Det är inte direkt något kort avstånd normalt sett, men i SM-sammanhang får man definitivt betrakta det som gynnsamt. Eftersom vi bestämt att tre hästar ska tävla, lastbilen tar två och dessutom en husvagn ska med landade logistikplaneringen i att jag själv gav mig titeln transportör.

Det började redan i tisdags då jag hämtade husvagnen, körde upp till Borås, ställde den vid en elplats på en nästan helt öde grusplan och körde tillbaka.

Onsdagen bestod i att jag och LillyBelle körde samma sträcka med Rosie och Poppis som medpassagerare, packade upp och stallade in hästarna.

Efter en natts oväntat god sömn i husvagnen inledde jag torsdagens morgon med en ny tur tillbaka till Växjö för att hämta Angelo, lasta Tom och sedan köra till Borås på nytt.

Nu är det fredag, omgång 1 av Lätt A-SM x 3 hästar står på programmet. Direkt efter LillyBelles sista start är det dags för en ny transport – tur och retur till Jönköping och Elmia där LillyBelle ska få vara med om någonting mycket roligt och som jag högst troligt kommer att berätta om i nästa bloggtext.

I morgon lördag fortsätter det. Jag kommer då att köra hem den av LillyBelles två ponnyer som inte ska delta i en eventuell SM-final, där varje ryttare bara får ställa upp med en häst.

Min avslutande insats som transportör sker på söndag då jag åter ska köra personbilen upp till Borås, rulla hem och lämna tillbaka den hyrda husvagnen. Alltså: sex av sex dagar är jag på rull, som värsta yrkeschauffören.

Och ja, jag kan väg 27 mellan Växjö och Borås ganska bra nu. Känner till varje kurva, varje rastplats, varje busshållplats och varje tvåfilig omkörningssträcka. Det känns nästan som att jag skulle kunna köra vägen med förbundna ögon.

Men är det SM så är det, då får man hugga i lite extra – och det känns som att Borås bjuder till på samma fina sätt som för tre år sedan.

Här finns det mysiga caféet Ladan, här finns det trivsamma ridhuset med väl tilltagna läktare och tillmötesgående personal och funktionärer. Framför allt väntar de alltid lika spännande tävlingarna, själva DNA:t i ridsportens oöverträffade dramaturgi där precis allt kan hända och ingenting är klart förrän sista hindret är avklarat.

Tack för att ni tog er tid!

Jag vet inte mycket, egentligen ingenting, om vad som kommer att ske i framtiden. Jag är nämligen inte det minsta synsk. Däremot kan jag med ganska stor säkerhet veta hur jag kommer att se tillbaka på vissa tidseror, platser och händelser när jag, åldrad av tidens tand, en dag blickar tillbaka.

Grevagården är till exempel ett ställe som kommer att bo kvar i mitt huvud fram till min sista dag här på jorden.

Här finns redan en stor minnesbank lagrad i skallen. När en nioårig LillyBelle red A-ponnyn Tindra nästan exakt sex år sedan. När hon under den ljuvliga sommaren 2023 kvalade in till Elmia med sin då helt nya B-ponnykärlek Hazelwood Bramble. Eller när Angelo och Rosie hösten 2022 slog till med seger i Kingsröd Pony Challenge efter en rafflande omhoppning.

Den här söndagen är jag tillbaka på den sköna anläggningen en mil utanför Skövde. Det blir en blixtvisit, eftersom LillyBelle generöst fått åka upp redan på torsdagen och bott tillsammans med kompisar medan vi haft sjukdomsproblem här på hemmaplan.

Jag är normalt varken sentimentalt eller nostalgiskt lagd, men drabbas omedelbart av en känsla av vemod och slås av tanken att jag kommit för sent till en fest.

Det är den sista tävlingsdagen, det börjar bli glest med folk i stallen och när jag vandrar längs den lika glesnande campingen kan jag nästan höra skratten, pulsen och livet som pågått i lastbilar och husvagnar kvällen före.

Trots att jag vet att fler meetings väntar, både på Grevagården och på andra ställen, drabbas jag alltid av samma känsla som när en festival är slut och handlare och tivoli- och scenarbetare packar ihop det sista före avfärd. Ja, vemod är det rätta ordet.

Innan vemodet slog till hann jag, via Equipe och filmklipp, bekanta mig med en för mig helt okänd tävlingsform: Hit and hurry. Det måste någon sorts ridsportens svar på en korvätartävling. Hoppa så mycket du kan på XX sekunder, typ. Det blev ett makalöst race inne i ridhuset och till LillyBelles stora glädje slutade det i seger med Sigge med 22 erövrade poäng (en poäng för riv, två poäng för klarat hinder). Tänka sig att ridsporten för en gångs skull har en klass där man räknar uppmuntrande istället för bestraffande: poäng istället för fel. Tumme upp för det.

På söndagen är det, från den sekund jag anländer till dess att vi vänder hemåt, skarpt läge som gäller. Jag hinner bara knäppa av en enda halvsuddig bild med mobilkameran, dessutom från den oglamorösa framhoppningen, men jag hinner sedan se LillyBelle och Sigge sätta nytt personbästa i kvalet till Prins Carl Philips pris genom att nolla sin första Msv B+ och ta sig vidare till omhoppning. Där chansar LillyBelle, har den snabbaste tiden men det kostar två fallna bommar. Hon är ändå väldigt nöjd när hon sätter sig i passagerarsätet med destination Växjö.

Nu går jag från ett vemod till ett annat, med mycket förmodad glädje och nya minnen mellan vemoden. Redan i morgon inleds nämligen ponny-SM i mysiga Borås och med de nyinstiftade SM-klasserna blir det en nio dagar lång hästfest med onsdagen som enda kompletta vilodag. Reflektioner och tankar från Knalleland utlovas i nästa blogg.

Tack för att ni tog er tid!

Tiden går. Det känns som att utomhus-SM nyss avgjordes när det slår mig att det snart är dags för inomhusvarianten av det svenska mästerskapet i hoppning. Därför var den här helgen någon sorts genrep för LillyBelle, som ska delta både i Lätt B-SM med Poppis och i Lätt A-varianten med Rosie.

På menyn stod tävlingar på hemmaplan i Växjö och i Tingsryd. Utöver Rosie, som tävlade i Växjö, och Poppis, som hoppade i Tingsryd, passade LillyBelle även på att göra en start med Noppan, en storhäst som vi fått låna.
Det gick… hur bra som helst, måste jag säga.

På Noppan inledde LillyBelle med att hoppa en meter och dessutom vinna sin allra första tävling på storhäst. Hon fortsatte i samma fina stil med Rosie, där det blev seger i Lätt A och den andra blågula rosetten för dagen.

Söndagen gick i samma fina tecken när jag, LillyBelle och hennes kompis Isa begav oss till Tingsryd. Där blev det nya segrar för LillyBelle när hon och Poppis genrepade i såväl Lätt C som Lätt B. Hon avslutade sedan en händelserik helg med en ny Lätt A-runda med Rosie i Växjö, där ekipaget noterades för åtta fel.

Sammantaget alltså en alldeles strålande helg på två ställen, där samma outtröttliga, ideellt arbetande funktionärer gjorde tävlingarna möjliga.
Jag borde inte ha någonting att klaga på, men det finns ändå en kvardröjande negativ känsla i magen.

Parallellt med tävlingarna i Växjö noterade jag nämligen att någonting som liknar ett drev pågick mot vår hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb. Om du är inne och kollar nyheterna på den här sajten dagligen vet du vad jag syftar på.

På torsdagen gick klubben ut med följande meddelande:
”Vi har nu fått provsvar som visar att hästarna med symtom har drabbats av så kallad falsk kvarka. Samtliga hästar är nu symtomfria och vi följer den plan som tagits fram tillsammans med veterinär.
Tävlingen genomförs därför som planerat i Bergunda, Växjö.
Anläggningen är indelad i olika smittskyddszoner och de banor och ridhus som används under tävlingen har varit avstängda för de uppstallade hästarna.”

Klara besked. De tidigare snoriga hästarna var symtomfria och hade inte befunnit sig i tävlingsområdets direkta närhet. Det går till och med en asfalterad väg mellan där hästarna står och där tävlingarna genomfördes.
Trots detta blev det… ja, jag vill nog kalla det ett drev. Ett drev som gick ut på två saker:

1. Startavgifterna till dem som, givet informationen kring tävlingen, valt att avanmäla sig bör betalas tillbaka.
2. Tävlingarna borde aldrig ha hållits över huvud taget.

Här är det viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jag har full förståelse för att de som avanmält vill få sina pengar tillbaka. Jag kan till och med tycka att det vore rimligt. Nu fattade klubben ett annat beslut och då får man antingen respektera det fullt ut eller bli besviken. Det är vad det är. Det finns inga lagar, regler eller bestämmelser som reglerar hur en klubb ska göra i det här läget.

Det är den andra punkten som känns i magen. De många kommentarer som i olika ordalag fördömer VFK:s val att över huvud taget arrangera tävlingarna blottar ett fenomen som blivit allt synligare i västvärlden sedan sociala medier gav oss en ny digital dimension att leva våra liv i.

Nämligen detta: Föreställningen att känslor trumfar fakta. Att den egna åsikten står över det som står i reglementet. Jag talar om resonemang av typen ”Jag känner att det här är fel, alltså är det fel” – trots att det finns ett helt regelverk som bevisar motsatsen.

Precis så var det i Växjö. En veterinär hade gett klartecken för att tävlingarna skulle kunna genomföras på ett smittsäkert sätt. Det var heller inte vilken veterinär som helst, utan en veterinär som under de senaste åren bland annat arbetat vid Sveriges absolut största tävlingar, som Falsterbo och Gothenburg Horse Show.

Det finns ett helt reglemente för den här typen av situationer. Vi talar om regler och säkerhetsföreskrifter som under många år varsamt mejslats fram av kloka, välutbildade personer inom sporten. Regler och säkerhetsföreskrifter som, såvitt jag vet och hörde, följdes till punkt och pricka under de två tävlingsdagarna.

Så vad är problemet?

Knappast klubben, knappast veterinären. Däremot blev känslans inbillade makt över fakta ett så stort problem att Svenska Ridsportförbundet via förbundsveterinär Mia Svensson tvingades gå ut i ett skarpt formulerat uttalande som dels klargjorde att vare sig klubben eller några deltagande ryttare gjort ens något moraliskt fel, dels riktade udden mot dem som inte kunde hålla fingrarna borta från det frestande tangentbordet:
”Jag vänder mig starkt emot det drev och den uthängning som pågår i sociala medier. Vi kan ha olika åsikter, men att hänga ut personer för att de tycker annorlunda är inte okej och det strider mot Svenska Ridsportförbundets gemensamma värdegrund”.

Känslor trumfar inte fakta.
Jag hoppas heller aldrig den dagen kommer då så blir fallet.

Tack för att ni tog er tid!

Den 6 oktober 2026 innebar slutet för tidernas mest framgångsrika fotbollskarriär. Det var dagen Lionel Messi gjorde sitt sista framträdande i en argentinsk landslagströja.

Givetvis avslutade han precis som alla trodde, med ett mål och två målgivande passningar när hans himmelsblå landslag 3–0 besegrade Benin. Ingen spelare har med en sådan ständigt skyhög högstanivå burit ett landslag på sina axlar. Messi har regerat över varje kvadratcentimeter gräsyta och är fortfarande, vid 39 års ålder, världens smartaste fotbollsspelare.

Han kommer fortfarande att spela klubblagsfotboll i den amerikanska ligan MLS något år till, där han dominerar fullständigt, men inte ens Messi kan besegra den största motståndaren: tiden.

Det är förenat med starkt vemod att se det sista kapitlet av en lång karriär skrivas, men det är samtidigt en ynnest att få uppleva det i realtid.

Ridsporten är, som vanligt, lite annorlunda. Här har vi ryttarkarriärer, så långa att de knappt ens tar slut förrän ryttaren uppnår samma pensionsålder som vi vanliga dödliga. Rätta mig om jag har fel, men visst är det också ytterst ovanligt att ridsporten anordnar hyllningskvällar för ryttare som aviserat sina karriärslut?

Nej, här är det hästen som har en kort karriär, som blir mytomspunnen och geniförklarad. Jag gillar det.

Sagan om All-In, som blev en dokumentär. Sagan om Indiana, som också borde bli dokumentär. Milton, Gladstone, Big Ben, Hickstead. Eller United Touch, svenskfödda Point Break eller Kent Farringtons unga och magiskt lovande Greya för att nämna några av dagens topphästar som kan uppnå legendstatus.

Och så, ungefär samtidigt som beskedet om Messis landslagsfarväl, nås jag av uppgifterna att den häst som imponerat mest på mig och – tror jag – alla andra under det senaste decenniet ska göra comeback i Världscupen.

Den magiska gummibollen King Edward som kämpat sig tillbaka från skada är anmäld till helgens premiär i Oslo.

För mig är han ridsportens Messi, hästen som höjer sig över mängden, som kan göra det omöjliga möjligt och som både skänkt OS-guld, VM-guld och världscupsegrar till en hel nation – och fått en hel nation att älska honom.

Den 16-årige Kingen är tillbaka och nu är det dags att salutera både det och det faktum att TV4 storsatsar på ridsport, vilket innebär att vi i direktsändning kommer att kunna följa hela världscupen från starten i Oslo till målet i Scandinavium, dit finalen återvänder till det 50-årsjubilerande Gothenburg Horse Show.

Nu smäller det.

Missa inte den fyrfotade Messi!

Tack för att ni tog er tid!

Har du hört talas om uttrycket ”lägga rabarber på”? Säkert har du det. I ”Klöversnoa” sjunger Ted Gärdestad exempelvis:

Den som har klöver på ängarna, ängarna, ängarna
Lägger rabarber på pengarna, pengarna, ja pengarna

Det betyder ungefär att man beslagtar eller lägger beslag på någonting. Men hur kom egentligen rabarberna in i detta misstänkt idiomatiska uttryck?

Jo, rabarberna är en förvanskning av det ursprungliga uttrycket: ”lägga embargo på”. Eftersom ordet embargo var främmande för många svenskar och dessutom lät lite som rabarber, förvandlades det till det nu gällande och betydligt roligare uttrycket – med en grönsak i huvudrollen.

Därför använder även jag uttrycket utan att längre tänka på vad det egentligen betyder. Samma sak gäller uttalen av accessoar och acceptera. Jag kan slå vad med dig om två saker.

1. Du säger ”Jag ska köpa en [assessoar].
2. Du uttalar acceptera som [akseptera].

Det intressanta är att [assessoar] egentligen bryter mot samma uttalslogik som [akseptera] följer. Ändå har det blivit så etablerat att även jag använder det, trots att jag vet att det egentligen borde vara [aksessoar].

Varför?

För att jag inte vill framstå som pinsam inför min omgivning. Framför allt inte inför mina barn.

Så där har vi alltså ett språk där ett främmande ord kan förvandlas till en grönsak och där ett uttal kan bli rätt bara för att tillräckligt många människor säger fel. Och det där är en ganska bra ingång till ridsporten.

För där är jag, trots att jag är tämligen språkkunnig, fortfarande en glad amatör. Och glada amatörer gör bäst i att inte ifrågasätta de fullblodsproffs som de ständigt frotterar sig med. Bara att navigera förbi ord som cavaletti, karleder och rakriktning gör att man blir yr. Att därefter försöka förstå eftergifter, schwung och genomsläpplighet gör inte upplevelsen lättare. Till slut blir man en människa som det går att driva hejdlöst med.

För så mycket inom ridsporten låter som hittepå – fast det inte är det – att vem som helst skulle kunna få mig att tro på nästan vad som helst. Du skulle kunna säga att det finns något som heter skänkelresonans, taktförskjutning eller bakbenssamling, och jag skulle förmodligen nicka allvarligt och säga:

”Ja, precis.”

Så nedtryckt i skorna är jag. Och det är just där någonstans som min språkliga logik började haverera. För i en värld där rabarber kan ersätta embargo och där man riskerar att framstå som en tönt om man uttalar accessoar på det sätt som faktiskt följer uttalsreglerna, varför skulle jag då våga sätta mig upp mot ridsportens malliga fikonspråk?

Det tog ett tag, faktiskt åtskilliga år, men till slut insåg jag att jag ibland kanske inte alls var den som behövde lära mig. Det kunde vara ridsporten som behövde förklara sig. Det började redan när mina barn gick på ridskolan, för över tio år sedan. För mig var det som att sätta sig i skolbänken och plugga engelskaglosor. Ett av alla dessa märkliga ord var det jag själv kallade för dubbelhinder. Det kallades i själva verket för oxer.

Jaha, då lärde jag mig det. Dubbelhinder = oxer. Sedan var det inte mer med det. Det var först några år senare, när barnen började tävla, som logiken började svikta.

Från olika håll hörde jag kommentarer som: ”Det är breda oxrar i dag.”

Och: ”Tänk på att det är en bred oxer på åttan.”

Jag lyssnade nyfiket, sedan tittade jag på oxrarna. De såg inte bredare ut än de enkelhinder som jag förstått kallades räcken. Konstigt, tänkte jag. Men jag tog för givet att arrangören använde någon form av längre specialbommar för att göra oxrarna bredare. Det konstiga var bara att jag inte kunde se någon skillnad.

Varje hinder såg ungefär lika brett ut. Bommarna såg ungefär lika långa ut. Och så noterade jag att funktionärerna ibland justerade oxrarnas djup genom att öka avståndet mellan de två delarna av hindret.

Där började jag ana oråd. För skillnaden mellan höjd, bredd och djup är trots allt sådant man lär sig redan i lågstadiet. Inte kan väl ridsporten vara så knäpp att den medvetet ersätter djup med bredd? Det vore ju ungefär lika logiskt som att kalla svart för vitt eller kallt för varmt.

Till slut vågade jag fråga. Svaret jag fick var ungefär: ”Men så är det bara.” Och där stod jag, med mina språkkunskaper och intresse för logik mitt i en sport som tydligen bestämt sig för att göra geometrin till en definitionsfråga.

För i ridsporten betyder ett extra brett hinder att hindret i själva verket är extra djupt. Ett extra djupt dubbelhinder är alltså en bred oxer. Jag hade med andra ord gått omkring i flera år och trott att jag förstått ordet bred. Det hade jag inte. Men vem är jag att komma dragande med sanningen?

Vad jag själv kallar ett djupt dubbelhinder i dag?

En bred oxer, givetvis.

Vem vågar svara att 1+1=2 på ett prov när alla andra får rätt av läraren när de skriver 3 som svar. När sanningen gör mig pinsam väljer jag att medvetet säga fel.

Tack för att ni tog er tid!

Sådärja. Nu har säsongen äntligen flyttat in under tak och efter de senaste veckornas regelbundna regnande känns det mer efterlängtat än på flera år.

Att för egen del få inleda barnens inomhussäsong i Ljungby under den gångna helgen kändes också som den perfekta kick-offen. Det tar bara 45 minuter att köra dit från Växjö och att komma till Ljungby är på något sätt alltid förenat med positiva känslor. Det beror inte på några tidigare sportsliga framgångar som etsat sig fast i minnet utan på att Ljungby är Ljungby. Alltid bra arrangemang, alltid bra personal och funktionärer och en anläggning som, med den väl tilltagna serveringsdelen som hjärtat, alltid känns tilltalande att besöka.

I Ljungby var det dags för seriefinal. Sista omgången av ponnyallsvenskans division 1 stod på programmet och det skulle visa sig bli en final värd namnet. För ett par bloggar sedan skrev jag om den näst sista omgången, avgjord i ett regnigt och ödsligt Vaggeryd. Den omgången var undantaget som bekräftar regeln om att lagtävlingar alltid erbjuder spänning. Den gången var allt avgjort på tio minuter efter tre snygga nollor av Växjöortens Fältrittklubb. Utklassningssegern förde upp oss i pole position inför finalen i Ljungby.

Förutsättningarna var klara: Om vi håller Vetlanda bakom oss blir det serieseger, ärevarv och vinnartäcke. Laget för dagen bestod av de tre supernollorna från Vaggeryd – Lova Ek, Nellie Wikingsson och Saga Norberg – medan Angelo och Tom var utbytta mot LillyBelle och Sigge som fjärdeekipage. Bra lag, goda förutsättningar och därmed peggat för dramatik.

Så drog det igång. När tre Växjöryttare ridit stod vi på två nollor och LillyBelle och Sigge hade chansen att sätta rejäl press på Vetlanda i händelse av en ny nolla. Det gjorde de. Vetlanda hade då en ryttare kvar, duktiga Alice Björk Sjöberg, som allt hängde på. Hon gick ut tredje sist och så dags stod vi föräldrar VFK-gänget inne i framhoppningen och höll i varsin ponny medan barnen följde dramat inne i stora ridhuset. Efter en minut utbröt vilt jubel från Vetlandas hejaklack då det stod klart att Alice Björk Sjöberg lyckats hantera pressen på ett bra sätt och sätta sitt lags tredje nolla.

Omhoppning i en lagfinal – finns det något bättre? Kanske, men få saker är mer spännande än när även tiden kan fälla avgörandet. Och spännande, det blev det verkligen. När lagen avverkat tre ekipage hade de samma resultatrad: 4+4+0 fel med klar tidsfördel för Vetlanda.

Dags för LillyBelle och Sigge.

Rida taktiskt och hoppas på en nolla?

Chansa och gå för det?

Jag vet att LillyBelle älskar den här typen av lägen och jag vet att hon ibland också verkar tänka att det ena inte behöver utesluta det andra.

Det var så det såg ut. Snabbt, men ändå säkert. Snävt, men ändå kontrollerat. Taktiskt, men ändå djärvt.

När hon valde en tajtare väg före näst sista hindret och fick med sig en följsam Sigge var det bara sista kvar.

När de flög över även det skrek vi av både jubel och lättnad. Ritten gjorde det i princip omöjligt för Vetlanda att passera oss och till slut skiljde det sju sekunder mellan lagen.

Priser, segertäcken och ärevarv till laget.

Även priser till mig, som ingående i den skara som utsågs till bästa hejaklack (en påse bilar och ett kexchoklad).

Inomhussäsongen kunde knappast ha inletts på ett bättre sätt.

Tack, Ljungby. Tack, laget. Tack, alla.

Och tack för att Ni tog er tid!

Som halvt intresseskadad hästmänniska är begreppet Skogens konung något jag numera mest förknippar med meetinget med samma namn som arrangeras i Aneby en julivecka varje år. I övrigt är det ingenting jag går omkring och tänker på.

Den här veckan är ett undantag.

Att hästar rymmer då och då är väl någonting alla som har med dessa djur att göra upplever med jämna mellanrum. När jag i söndags via sms fick veta att tre av våra lämnat sina hagar men sedan återfunnits under lyckliga omständigheter tänkte jag inte mer på det. Det är liksom livet på landet. Det var när Malin började prata om ett väldigt stort antal omkullvräkta stolpar jag började lyssna på allvar. Jag var nämligen helt övertygad om att hon överdrev.

När jag på måndagens morgon går upp till den berörda hagen inser jag två saker.

1. Malin överdrev inte. I denna härliga skogshage ligger ett enda stort plockepinn av före detta robusta staketstolpar, vissa intakta, majoriteten knäckta. Jag räknar dem inte men det handlar säkerligen om ett 20-tal.

2. Det är knappast någon av våra hästar som på egen hand har forcerat stängslet. Vid samtliga tidigare rymningar jag varit med om har det antingen handlat om slarv/mänsklig faktor i form av att någon (ja, jag har varit den skyldige någon gång) glömt stänga en grind, eller om att en stolpe blåst omkull eller att en liten rymmarvänlig öppning bildats av annan orsak. Aldrig har jag varit med om den fullskaliga massaker på staketstolpar jag nu ser.

Då slår det mig. Det är skogens konung som varit framme. Det tar heller inte lång stund för mig att få det bekräftat. I marken syns på flera ställen tydliga trampmärken efter jättelika hovar, vilket omöjligen kan tillhöra de förhållandevis små ponnyhovar som normalt klampar i hagen. Under de snart 18 år vi bott på gården har vi alltid haft elstängsel och någon gång har jag slagits av tanken på om viltet i skogen gått emot stängslet och fått sig en kyss och hur ofta det i så fall händer.

Här har det hänt mer än så. Älgen måste på något sätt ha kommit emot tråden och fått en elstöt samtidigt som den trasslat in sig i tråden, fått panik och sedan bara sprungit bananas nedför backen som finns i hagen. Jag tycker lite synd om konungen och hoppas att jag klarat sig bra.

För mig var det bara att avsätta en heldag till att köpa nya stolpar, ny tråd och nya isolatorer. Därefter plåga min dåliga rygg och mina sargade axlar med spett och klubba tills allt var återställt.

Ja, jag tar fortfarande igen mig efter ansträngningen och jag hoppas att det dröjer 18 år till innan skogens konung trasslar till det igen.

Tack för att ni tog er tid!

Det här är tiden då vi kramar ur de sista dropparna av utomhussäsongen i väntan på att kliva in under tak. Jag minns känslan från min egen tennistid, hur inspirationen att spela på blåsiga grusbanor med åskilliga gula löv sakta började tryta till förmån för att gå in i en varm, skön och vädersäkrad hall.

Det är lite så jag känner nu.

Jag har lagt sommaren bakom mig, jag längtar in i ridhusen och ser fram mot en spännande tävlingshöst.

Icke desto mindre har jag varit på det som möjligen kan bli den sista utomhustävlingen för året. Den skedde i Vaggeryd, där lagtävling i division 1 stod på programmet. Både att delta i lag – förutsätter jag – och inte minst att titta på en lagtävling är alltid något extra. Det kastas om i resultatlistorna, ett resultat får räknas bort och det kan hända att ett lag har tre ryttare kvar när ett annat lags samtliga fyra ryttare redan gått i mål.

Lagtävlingar är i princip en garanti för spänning och dramatik men det finns alltid undantag som bekräftar regeln. Ett sådant undantag fick jag uppleva den här lördagen. I Växjös lag, som slutade tvåa i den första omgången, fanns denna dag Lova Ek, 11, Saga Norberg, 12, Nellie Wikingsson, 13, och så åldermannen i gänget: Angelo Enestubbe, 16.

Det här visar också, som jag så många gånger konstaterat, hur befriande det är med ridsporten ur ett åldersperspektiv. Här bedöms du efter vad du och din häst kan prestera tillsammans – inte av vilket år du som ryttare råkar vara född. Medan en hockeyspelande 15-åring statistiskt missgynnas av att vara född sent på kalenderåret existerar över huvud taget ingen åldershets av den här typen inom ridsporten.

Lagtävlingen?

Ja, det blev alltså undantaget som bekräftade regeln om spänning och dramatik. Den här gången sa det bara pang, bom och svisch och efter fem minuter var det mer eller mindre klart. Lova satte första nollan, tätt följd av Nellie och sedan Saga. Övriga tre lag hade samtidigt svårt att sätta nollorna och långt innan Angelo, som näst siste ryttare, skulle in stod det klart att Växjö stod som segrare.

”Jag kanske ska gå in och hoppa ettan från fel håll” tillät han sig till och med att skämta, så avslappnad var han.

Sedan gick han in, red sin runda och lämnade banan med ett pet, som inte spelade någon roll i sammanhanget. Det är så det är i lag. Förra omgången gick Angelo ut sist med pressen att nolla för att säkra andraplatsen, och klarade det. Den här gången kunde han rida helt utan press, och gjorde det.

Enda smolken i bägaren denna lördag var ödsligheten. Jag tyckte synd om all trevlig personal, som sett till att göra bra tävlingar trots återkommande regnskurar under hela dagen. Den trevliga klubblokalen med uppdukad tacobuffé och mysiga sittplatser kom liksom inte alls till sin rätt. De sju klasserna, inklusive de 15 starterna i lagklassen, lockade bara 57 startande. Bland starterna noterades bland annat en Lätt B-seger för LillyBelle och Poppis. Det låga antalet starter är förhoppningsvis en konsekvens av kombinationen dåligt väder och längtan efter inomhussäsongen. Annars är siffran oroande.

Tack för att ni tog er tid!

Jag har en händelserik vecka att se tillbaka på. Den tog sin början i vårt östra grannland där jag och en kollega punktmarkerade Växjös hockeylag under dess matchturné i och kring Helsingfors. Det blev tre dygn i Finland med livechatt, intervjuer, två inspelade poddar, ett gäng skrivna krönikor och ett par personporträtt med utvalda spelare.

Fredagen var vår hemresedag och när resan inleddes fyra dagar tidigare hade jag trott att den skulle avslutas med en tågresa mellan Stockholm och Växjö.

Så blev det inte.

Min ganska förutsägbara och trevliga hockeyvärld kolliderade nämligen med min mindre förutsägbara men lika trevliga ridsportvärld. På schemat detta veckoslut stod tävlingar i Högby för LillyBelle lördag och söndag. Själv skulle jag efter hemkomsten från Finland jobba helg på Smålandsposten enligt schemat.

Malin lider sedan flera månader av svår värk i rygg och ben och har svårt att köra några längre sträckor med lastbilen. Hon konstaterade att värken var för svår för att kunna köra till och från Gästrikland och tack vare min tillmötesgående chef Daniel Rydström beviljades jag ledighet under söndagen och tilläts att jobba på distans under lördagen.

Så: Istället för Växjö som slutdestination på tåget hem hoppade jag av SJ:s snabbtåg redan i Linköping. Där bytte jag helt enkelt plats med Malin, som kämpat sig upp till Östergötland med lastbilen.

Vi möttes på perrongen, sedan satte hon sig på tåget och jag bakom ratten.

Därefter var det bara att köra norrut igen – och jag kände att jag såg fram emot det. Med LillyBelle som GPS-kartläsare sista milen hittade vi fram till hennes kompis Myra, vars familj generöst lät oss bo i deras stallägenhet.

Högbo Ridklubb väntade och nu när jag ser tillbaka på detta mitt första besök på klubben hittar jag bara en direkt negativ sak att säga.

Det är 60 mil mellan Växjö och Högbo.

I övrigt: Fantastiskt ställe, där allt känns genomtänkt och är samlat på ett ställe och där avstånden aldrig blir långa oavsett var man placerar punkt A och punkt B. Till det ska läggas väl tilltagna fikautrymmen, en enastående trevlig personal (vilket i och för sig knappast är unikt) och en uppskattad matmeny. Ovanpå allt detta svarade Högbo Ridklubb för ett lysande smidigt arrangemang med ett skönt tidsflyt trots ett par oönskade regnskurar.

LillyBelle och Sigge tävlade lördag och söndag och som jag nämnde gjorde omständigheterna att jag tvingades jobba på distans under lördagen. På menyn i Högbo stod LillyBelles kval till Prins Carl Philips pris medan min sportjournalistmeny erbjöd den allsvenska fotbollsmatchen mellan Växjö DFF och Malmö FF.

Givetvis krockade dessa båda event, men den som ägnar sig åt ridsport har tidigt fått lära sig att käka effektivitet och kreativitet till frukost.

Därför blev min första uppgift att leta upp en arbetsplats. Efter en stunds rekande fann jag den vid ett gammalt bord på kortsidan av ridhuset. Jag kopplade upp mig, loggade in på Viaplay och började bevaka matchen. Samtidigt hade LillyBelle sett till att få hjälp med Sigge medan hon gick banan tillsammans med hennes tränare Ann Liwing, som även hjälpte henne under framhoppningen.

Klassen drog lyckligtvis igång när första halvlek närmade sig sitt slut och Malmö FF redan i praktiken avgjort matchen genom två snabba snygga mål.

I pausen smög jag ut lagom till att få se LillyBelle och Sigge rida väldigt bra trots att det blev åtta hinder- och tre tidsfel i mål. Därefter gick jag tillbaka till min dator, såg ytterligare två Malmömål och när matchen var slut intervjuade jag tränaren på telefon, skrev ett par texter och satte punkt.

Söndagen erbjöd bättre väder och även bättre resultat.

Den här dagen gällde kvalet Borås Grand Prix och LillyBelle gick ut som tvåa. Efter en ritt jag tyckte var helt perfekt gick hon upp i ledningen. Länge såg det ut att hålla till seger men som näst siste ryttare slog Melwira Jenderholt till med en superrunda och LillyBelle och Sigge tog hand om andraplatsen.

Flyg från Helsingfors till Stockholm, sedan tåg Stockholm-Linköping, därefter lastbil till Gävle och Högbo och slutligen en hemresa till Småland igen.

En händelserik vecka avslutades med glädje i Gästrikland.

Tack för att ni tog er tid!