Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
30 november 2018 11:33

De små benens folkrörelse

De små benens folkrörelse
Käpphästlavinen sveper in över Sverige. Snart går ingen säker.

Jag kan inte släppa det. Den senaste månaden har gjort mig än mer övertygad om vad som är nästa stora grej. Käpphästarna kommer snart att tokdominera.

Redan tidigt i höstas gjorde jag en mental anteckning i ämnet. När ordet var fritt under ett föräldramöte ställdes frågan:
– Får barnen ta med sina käpphästar till skolan?

Av diskussionen som följde förstod jag att aktiviteten blivit enormt populär under rasterna. Att det rentav går att tala om en boom, speciellt bland tjejer. Efterspelet blev att skolan dessvärre sa tvärnej till såväl medhavda käpphästar som innebandyklubbor. Allt med en luddig formulering. Ungefär som skolor kan formulera det ibland.

Det spelar ingen roll. Innebandyn är redan en ostoppbar gigant. Och jag lovar: ingen skola i världen kommer att kunna stå i vägen för den käpphästlavin jag tror är på väg att dra in över Sverige.

Köpphäst2
LillyBelle finslipar tekniken.

Jag inser att min fru Malin var nästan 40 år före sin tid när hon som liten flicka inte bara nöjde sig med en egen käpphästtillverkning. Bevisen för det står för övrigt uppradade i mängder i vårt uthus. Malin har även avslöjat att hon låg bakom en utbredd tävlingsverksamhet och kryddade den med att anordna ridläger för käpphästar. Jag tror att pionjären Malin snart kommer att få uppleva en nostalgisk renässans.

En googling i ämnet ger nämligen stöd för min känsla. Lavinen har redan börjat. Den väller in från Finland, där käpphästridning har exploderat och lockar över 10 000 unga utövare. Även på spridda ställen i Sverige har det börjat anordnas tävlingar i den nya sporten.

Vi såg det på Elmia förra månaden där åskådarna på en nästan fullsatt läktare i stora hallen tjusades av de duktiga tjejerna som med stor snabbhet och skicklighet tog sig över imponerande höga hinder. Vilken PR, tänkte jag. Jag är övertygad om att tävlingen ledde till att ett stort antal nyfrälsta käpphästryttare.

Mina barn är två av dem. Angelo och LillyBelle är käpphästnördar och det är de långt ifrån ensamma om. De har ett par ”finare” käpphästar, sådana som köps för någon hundring i leksaksaffären, men vårt hus har även blivit rena tillverkningsindustrin för käppisar. När mormor kommer på besök får hon mer ofta än sällan hjälpa till med att tejpa fast strumpor på trästänger, sy fast ögon och man.

Käpphäst
Hemgjort eller inköpt? Vilket är bäst. Om detta tvista de lärde.

Mina barn har redan debuterat som käpphästryttare. Det skedde i Mullesprånget hemma i Växjö för några veckor sedan.
Först en 0,20-hoppning med riktig ponny.
Sedan en 0,30-hoppning.
Och slutligen, som sista klass, en käpphästtävling med exakt samma hinder på exakt samma bana som med de levande djuren.

Jag log för övrigt brett när jag i propositionen läste att käpphästtävlingen tillämpar bedömning A:0. En liten seriös markering om att även käpphästtävlingar ska tas på allvar.

Mina barn är ännu orutinerade. LillyBelle rev, ramlade och kämpade sig i mål. Angelo missuppfattade hela grejen, trodde att han var tvungen att kuta samma långa omväg som när han satt på den riktiga hästryggen och tappade massor av sekunder. Men båda var glada efteråt. Ingen brydde sig om resultatet. De hade släppt loss och fått en rejäl skopa motion på köpet. Gott så.

Käpphästridning är en perfekt sport.
Genialt enkel, otroligt billig och erbjuder dessutom hoppningens och hindrens spännande dramaturgi.
Töntigt, invänder kanske någon.
Töntigt? Inte det minsta. Hur töntigt är då inte skidskytte som jämförelse? Åka runt på skidor med ett gevär på ryggen, sedan ta en paus, gå ner på knä och fyra av några salvor? Ändå prisas den som tv-sport och har till och med tilldelats bragdguld.

Eller schackboxning? Visste du ens att den sporten finns?
Det gör den. Först spelar man schack i tre minuter. Sedan går man upp i en ring och pucklar på varandra. Sedan schack igen. Vinner gör man antingen på knockout eller schackmatt. Men så tillhör heller inte schackboxningen de större alternativa idrottsgrenarna.

Käpphästar är någonting helt annat. Milt och ofarligt. Logiskt och utmanande. Här pratar vi om de små benens egen folkrörelse som snart sveper in på en plats nära dig.


Ponnypappan
Igår 11:02

Ponnypappan: ”En ponnypappa kan också vara expert”

Ponnypappan: ”En ponnypappa kan också vara expert”
Jag saknar kunskaper i hur jag tekniskt ska kunna hjälpa mina barn på träning. Men barnen, speciellt Angelo, lyssnar gärna på mina försök att sprida lugn under träningspassen. Foto: Daniel Enestubbe

Jag har här, med önskvärd tydlighet, förklarat för framför allt blivande ponnypappor att livet inte alltid kommer att vara så enkelt som man kanske hoppas på. Att det blir ett liv med ständiga skavsår i plånboken, värk i kroppen efter dagligt slit och återkommande hagelskurar av kritik eftersom din brist på kunskap kvalificerar dig för en sistaplats i näringskedjan.

Jag har valt att inte linda in ponnypappalivet i fint omslagspapper, inte försökt skapa några illusioner, bara försökt dra av plåstret med ett enda snabbt ryck.

Belöningen, har jag förklarat, är att du får glada, passionerade och målinriktade barn som vare sig de vill eller inte tvingas att ta ansvar för de stora djur som utgör deras passion.  Detta, menar jag, formar dem med stor sannolikhet till bra ansvarstagande individer som i förlängningen blir närande, inte tärande, för samhället. Du får i rollen som ponnypappa vara en del i någonting som är både positivt och utvecklande för alla.

Jag inser dock att jag fokuserat för lite på vilka möjligheter vi har som ponnypappor, vilka uppsidor som finns, trots ett relativt kasst utgångsläge. Det är nämligen fullt tillåtet att vara lite streetsmart även om du av din närmaste omgivning ständigt betraktas som den mindre vetande klantskallen som hänger sadeln bak och fram. Det tar en stund att upptäcka det, dra nytta av det, skaffa sig fördelar av det men jag har nu varit med så pass länge att jag nästan kunnat ana ljudet av polletter som trillar ner långt inne i min hjärna.

Det handlar om list.

För att en ponnypappa ska boosta sitt ego och inte bara känna sig likvärdig utan rentav överlägsen krävs att han är listig som ett helt rävgryt. Det absolut enklaste sättet att uppleva en egotripp av den här typen är att befinna dig i en omgivning där människor du möter inte har en aning om vem du är. De som inte vet att du inte vet har ingen aning om vad du vet.

Detta faktum drog jag fördel av så sent som i tisdags. Jag befann mig på Citygross, hastigt ivägskickad för att köpa broddar mitt under en hovslagning, och gick runt på hästavdelningen. Hur mycket jag än letade fick jag inte span på en enda liten brodd. När jag till slut haffade en i personalen och frågade om de säljer broddar fick jag svaret att de säljs i servicedisken.

Servicedisken, tänkte jag, och en listig plan föddes i mitt huvud. Personalen i en servicedisk vet massor om spel, tips och tobaksvaror men, resonerade jag, bör rimligtvis inte veta ett skvatt om hästar, förutom möjligen Harry Boy.

63broddar
Att leka expert på broddar – ett sätt för en ponnypappa att boosta egot. Foto: Daniel Enestubbe

Min analys bekräftas när jag möter mannen i disken, lämpligt nog också ett halvt huvud kortare än mina 186 centimeter. Psykologiskt övertag direkt.
– Broddar! säger jag uppfordrande.
– Eh? Broddar? ekar mannen svagt.
Jag sträcker på mig ytterligare några centimeter.
– Ja, broddar. Till hästar. Jag behöver broddar till både A- och B-ponny, fortsätter jag med en professors säkerhet.
– Jaså, jaha. Just det, det har vi nog här, säger mannen osäkert och drar ut en låda.

Jag känner plötsligt en känsla av auktoritet fara genom kroppen. Jag är igång, har bara börjat. Fortsätter med:
– Vad har ni för gängstorlekar?
Mannen tittar oförstående upp.
– Eh, det där vet nog du. Du får själv titta, säger han och för över lådans innehåll till mig.
Jag har fått syn på en påse, vars innehåll intresserar mig, men jag fortsätter att spela mitt spel och låtsas leta en stund innan jag tar upp påsen.
– Då ska vi se. Hmm. Tre åttondels gänga? Blir bra. Hmm. Åtta millimeter? Får duga. Jag tar den här påsen.

Mannen tror att jag är en expert. Vad han inte vet är att jag, bara halvtimmen tidigare, frågat vår hovslagare vilken exakt typ av broddar han behöver. Vad han inte vet är att min expertis är en bluff, att gängstorlekar och millimetermått skrivits ner som en anteckning i mobilen och pluggats in likt en engelsk glosa på parkeringen utanför stormarknaden.

Så: tänk på att nästan ingen vet hur lite du vet och att om du bara kan lära dig ett fåtal mått eller termer framstår du som rena experten. Utnyttja det! Upplev känslan, njut av ögonblicket, le i smyg.

Jag vet, det här är ett billigt och lite fult sätt att fixa en egoboost. Men det finns bättre och faktiskt rakt igenom ärliga sätt att bli en ponnypappa med koll och kunskap. Ett sätt är att inventera dig själv, inse vad du faktiskt är bra på och därefter utreda om någon av dina färdigheter kan bli en mer konstruktiv tillgång i hästlivet.

Jag har hittat några utsökta användningsområden där jag kunnat dra nytta av kunskaper och talanger som egentligen inte har någonting med hästar att göra. Det viktigaste är min långa erfarenhet av att vara lärare och coach. Visserligen tennislärare och tenniscoach och dessutom var det länge sedan jag var aktiv, men den som går till kärnan i all pedagogik finner stora kontaktytor och beröringspunkter även mellan vitt skilda idrotter.

63hinder
Att uppskatta hinderhöjder är en talang jag besitter. Men det är inte till speciellt stor hjälp för övriga i familjen. Foto: Daniel Enestubbe

Tekniskt kan jag omöjligen instruera mina barn under ett träningspass till häst, men jag har alltid varit bra på att skapa lugn när det behövts, trycka på rätt knappar för att motivera mina elever att tro på sig själva. Ibland kan en lugn röst vara det som behövs för att faktiskt göra skillnad under ett pass. Det har jag testat, särskilt på Angelo.
– Ta några djupa andetag. Titta rakt framför dig. Se vart du ska. Titta på mitten av hindret. Slappna av. Försök känna att du är avslappnad. Andas. Tänk bara på att andas.

Sådana enkla saker säger jag. Angelo är bra på att lyssna och han är enkel att läsa. Många gånger består hans problem i bristande fokus och där kan jag faktiskt vara till hjälp.

Mitt ögonmått är också något jag kan briljera med. Jag behöver inga mätstickor för att slå fast höjd på hinder. Mina uppskattningar ligger oftast inom felmarginalen och jag behöver aldrig något långt måttband för att räkna ut avståndet när jag slår ner staketstolpar. Jag vet hur jag gör för att ta ett steg som är exakt en meter långt. Även detta imponerar på de tre övriga, märker jag, även om det inte är till speciellt stor hjälp för någon av dem.

Ett halvt liv som sportjournalist sätter också sina spår i ponnypappalivet. Få har under extrem tidspress sammanställt fler resultatlistor i fler sporter än vad jag gjort, vågar jag påstå, och det gör mig till en äkta expert i ämnet. Malins intresse för resultatlistor lämnar milt uttryckt en del övrigt att önska och barnen har ännu svårt att tolka alla siffror och cuppoäng som dyker upp i Equipe-appen. För mig är det oftast rena barnleken med tanke på vad jag har i bagaget.

När det är tävling är det jag som är kungen, jag som snabbast kan analysera infon och räkna ut hur barnen ligger till. Det är jag som får alla frågor kring resultat och tolkningar av cupupplägg.

Oavsett om det handlar om fejkad kunskap eller ren expertis – för en ponnypappa är känslan av att någon enstaka gång vara den i gänget som vet mest ganska skön.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna följa mig som ponnypappandaniel på Instagram!


Ponnypappan
6 december 12:17

Ponnypappan: ”Alla behöver en riktigt bra kompis”

Ponnypappan: ”Alla behöver en riktigt bra kompis”
Nervositeten har släppt hos Erika, tack vare att bästa kompisen Tindra ständigt finns i hennes närhet.

Alla kan relatera till känslan. Den krypande otäcka känslan av att vara osäker och nervös. Känslan av att känna sig väldigt liten mitt i en stor värld. Känslan av otrygghet när vardagliga rutiner plötsligt byts ut mot sin motsats i en främmande miljö.

Alla har vi känt olusten, paniken och stressen det innebär att möta den formen av obehag. Känslan av att känna sig utsatt, känslan av en trygghet som inte längre finns där. Den är obehaglig, är svår, nästan omöjlig, att övervinna på egen hand. Den känslan föder snabbt en längtan efter en fast hjälpande hand, någon som finns där och lugnar dig, någon du kan gömma dig bakom och tanka kraft hos.

Hemma i vår familj finns en tjej som utan tvekan kan skriva under på samtliga dessa punkter. En första klassens trygghetsnarkoman. Hon heter Erika, är 15 år gammal och har fyra ben.

Jag har med stor fascination märkt att ju längre tid man har förmånen att närma sig hästar och ju närmare man kommer dem, desto mer framträder karaktärsdrag och desto mer förstår man att varje häst är unik, med sin egen speciella personlighet. I vårt lilla stall står mycket riktigt fyra hästar med fyra vitt skilda personligheter och fyra lika vitt skilda behov för att må bra. Vi har bossen själv, den självständiga Tindra. Minst men tuffast, 99 centimeter över havet men en pondus och en bestämdhet som skrämt många betydligt större utmanare på flykten. Hos oss är det Tindra som styr och ställer. Ingenting sker som inte Tindra har sanktionerat. Hon är det komiskt kortväxta ledarstoet ingen vågar sätta sig upp mot.

62hemma
Erika på hemmaplan. Då trivs hon som bäst.

Peggy är tjejen vi fått låna och som finner sig i alla situationer, som gillar läget, som aldrig brusar upp, som lunkar runt och tar dagarna med jämnmod. Maxad A-ponny, okomplicerad, perfekt att lasta och exemplarisk att dra iväg med på tävlingar. Få saker stressar Peggy och därför har LillyBelle en fantastisk partner på tävlingsbanorna.

Tango är enda killen i stallet. Följsam och fin på ridbanan, trygg och säker i sadeln så länge han inte råkar få syn på en färgglad höpåse eller någonting annat han upplever hotfullt i periferin. Då stressar han upp sig och kan, helt utan illvilja, råka få sin ryttare på fall. Angelo har jobbat stenhårt med Tango och precis som ni kunde se i förra veckans blogg har de nu kommit så långt att de sakta men säkert kan börja närma sig tävlingsarenorna.

Och så har vi Erika. Lika stor i kroppen som liten i själen. Lika rejäl och pålitlig i hemmiljö som nervöst och ångestfylld när hon kommer bort. En gränslös kärlek från LillyBelle förde Erika till oss från första början. Erika har tidigare varit en evighetsmaskin som ridskolehäst och blev den första LillyBelle lyckades få i galopp. Där knöts banden dem emellan och när vi 2018 lyckades få låna Erika över sommaren och sedan såg vilken underbar liten kärlekshistoria som snabbt utvecklades mellan Erika och LillyBelle fann ödet plötsligt det för gott att Erika stannade kvar. Dagen vi köpte henne är och förblir LillyBelles lyckligaste i livet.

62porträtt
LillyBelle med sin största kärlek i hästlivet. Foto: Malin Enestubbe

Faktum kvarstår dock. Det finns ett stort problem med Erika. Här hemma på vår ridbana går hon som en klocka, hoppar på allt, klarar alla banor, flyger lätt och ledigt över en meter höga hinder och är på alla sätt en underbar läromästare till LillyBelle. Paniken kommer när Erika byter miljö. Vi tror att hon, efter alla tidigare miljöombyten hon varit med om, är i ett extremt behov av rutiner. Att byta ryttare varje dag och byta hem två gånger om året kan göra vem som helst fyllt av oro och ångest.

En bra dag för Erika är därför en dag som ser exakt likadan ut som den föregående och exakt som den dag som kommer. Vi har såklart, efter LillyBelles innerliga önskemål och konstanta tjat, provat att placera Erika i tävlingsmiljöer. Det har inte fungerat alls. Erikas tävlingstaktik, att så snart startsignalen går sätta av i galopp mot utgången, är kanske inte den listigaste om man har en ryttare på ryggen som gärna vill ha ett resultat och en rosett.

Erika är som hon är och hennes enda svaga egenskap har fått LillyBelle att gråta många tårar. Men i lördags såg vi en öppning, en möjlighet, en chans. Alla vet att en bra kompis är ovärderlig och Erikas bästa kompis är Tindra. Redan den dag Erika först anlände till vår gård fick vi uppleva det. Tindra – som dittills utan undantag brukar markera vem som bestämmer, hålla nykomlingen kort under ett par veckor och slutligen släppa in denna i en kontrollerad gemenskap – tog emot Erika med öppna hovar och det tog bara två minuter innan de båda stod och betade, sida vid sida. Tindra är Erikas bästa kompis, chef och vägledare och, tänkte vi, om vi kan få med Erika och bästa kompisen till en ny miljö – borde inte det funka?

På programmet stod nämligen en julklappshoppning, i fantastisk regi av Daniela Almqvist och Malin Eriksson ett par mil utanför Växjö. Opretentiöst, öppet för alla, från småbarn till tonåringar, påbjuden maskeradklädsel och en enkel och trevlig bana med sju hinder. Det lät så bra att vi bestämde oss för att ge det ett försök.

Det är en stressig Erika som lastats ut och kommer in i en helt främmande miljö. Hon gnäggar nervöst, vill smita därifrån men redan efter fem minuter märker vi att det går bättre, att Erika lugnar ner sig. Vid hennes sida står hela tiden en kolugn Tindra och signalerar att allt är under kontroll. Erika fyller snabbt på bränsletanken med trygghet och sida vid sida travar de sedan kontrollerat under framridningen.

Väl inne på banan genomför vi vårt nästa schackdrag. Vi har stämt av med arrangörerna att det är okej och när det är Erikas tur placerar vi helt enkelt Angelo och Tindra i mitten av banan, så strategiskt att Erika hela tiden ser Tindra, vet att hon är där som beskyddare och kompis. Sedan flyter det på. En Erika helt utan fruktan tar sig lekande lätt genom banan med en LillyBelle, utklädd till ängel, på ryggen. När allt är över har Erika ridit på två höjder – 40 och 50 centimeter – och dessutom fått ett segertäcke i maskeradtävlingen. Stoltheten LillyBelle känner när hon för första gången får rida ärevarv med Erika går nästan att ta på.

62segertäcke
En avslappnad Erika, klädd i segertäcke, pustar ut efter en ansträngande men givande dag.

Ibland behövs en riktig kompis för att hantera svåra situationer. Det är precis vad som sker och det gör oss alla känslosamma och glada i hjärtat. LillyBelle har äntligen fått tävla, om än på skoj, med den häst hon älskar mest på hela jorden och är så lycklig att jag knappt kan finna ord när jag nu ska beskriva det.

När kvällen kommer frågar jag LillyBelle hur stolt hon är över Erika. Jag måttar med pekfingret och tummen, säger ”så, så eller så stolt?” samtidigt som jag ökar avståndet mellan tumme och pekfinger.

LillyBelle tittar upp, sätter sitt eget pekfinger på köksbordet, går ut i vardagsrummet, kommer tillbaka till köket och placerar åter sitt lilla finger på bordet.

Sedan säger hon:
– Så stolt är jag!

Tack för att ni tog er tid – och tänk på att du som kompis kan göra stor skillnad i andras liv. Du får förresten gärna bli min kompis på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.

Se ekipaget i julklappshoppningen i videon nedan.

 


Ponnypappan
29 november 09:30

Ponnypappans blogg: Hästarnas helande kraft

Ponnypappans blogg: Hästarnas helande kraft
Hästar har en helande kraft. För Angelos del innebär det avslappning och fokus. Foto: Malin Enestubbe

Det är siffrorna 0,0 jag minns.

0,0.
Inget värde alls.

Det är den 25 november 2011 och de svarta siffrorna 0,0 på den annars illröda mätaren får mig att inse att någonting är fel, farligt, riskabelt, rentav dödshotande.

Timmen före har LillyBelle kommit till världen. En stormnatt har passerat över Kronoberg, vi har stigit upp tidigt denna tidiga Ronja Rövardotter-morgon, kört ner till lasarettet, träffat förlossningsläkaren som konstaterat att något är på tok med och omedelbart beordrat akut kejsarsnitt. Malins svårinställda diabetes i kombination med graviditeten har fått till följd att insulintoleransen försvunnit hos barnet och skapat en kedja av händelser som utarmat moderkakan i förtid.

Nu har hon inget blodsockervärde alls, vår lilla nyfödda tjej. Hon får glukosdropp. Nya prover. Samma värde: 0,0. De kommer för alltid att bränna i mina ögon.

61lillynyfodd
Den nyfödda LillyBelle kämpade – och överlevde! Foto: Daniel Enestubbe

Sedan: skräcken, oron, paniken, den mentala dimman. Den varar kanske i några timmar, känns som dagar, månader. Sedan kommer hoppet. Nytt värde: 0,8. Sedan fortsätter vår resa, först på avdelning 10, neonatalavdelningen, där LillyBelle har fler slangar i sin lilla kropp än jag vill räkna till. Sedan, efter tio dagar där, hemsjukvård under ett halvårs tid med sondmatning. Det är jobbigt, känslosamt, tungt men det viktigaste av allt: hon klarar det. LillyBelle kämpar, överlever.

61lilly8ar
Åtta år gammal, och LillyBelle jublar över sina nya hästgrejor. Foto: Daniel Enestubbe

Varje november kommer flashbacksen till stormnatten och varje år fylls jag av glädje när jag ser den ivriga, överenergiska späda flickan slita upp inslagningspapperen och kasta sig över sina födelsedagspresenter. Den här måndagen kan hon bocka av det mesta i sin digra önskelista, enbart bestående av hästgrejer, och poserar glatt på trappan, iförd den högsta infriade önskningen: de nya ridstövlarna. Det känns som ett mirakel att hon finns, det gör mig rörd att se vilken villkorslös kärlek hon har till djur i allmänhet och hästar i synnerhet och ibland är känslan nästan overklig. Det finns ingen gräns för hur ostrukturerad LillyBelle kan vara när det inte handlar om hästar, men som hästtjej är hon redan en liten expert, gör allt ”by the book”, missar inga detaljer. Nu, vid åtta års ålder, rider hon två eller tre hästar om dagen, tar alla chanser hon får att rida för olika tränare och räknar dagarna fram till nästa tävling eller läger.

Det gör mig så oerhört glad att se att LillyBelle och Angelo delar samma kärlek till hästar och ridsport. Angelo är ett kapitel för sig. Att vara diabetiker och samtidigt diagnosticerad med medelsvår ADHD är en livslång kombo att hantera. Högt tempo, dålig impulskontroll och att ständigt vara uppe i varv skjuter blodsockret i fel riktning och måste hela tiden bekämpas med olika medel. Ingenting har visat sig fungera bättre för detta ändamål än en hästrygg. Där fotboll och innebandy gjorde Angelo ännu mer stressad och uppjagad och fick blodsockret att stiga fungerar hästen som ett mirakelpiller. Det nollställer Angelo, får honom att se närmast meditativ ut. Tungan som sticker ut ur hans mun vet vi är ett tecken på total avslappning och fokus på en enda uppgift istället för tjugo.

Det är speciellt en uppgift Angelo fokuserat på under en längre tid, för övrigt en mycket jobbig tid. Han har så gärna velat tävla med sin Tango men inte kunnat. Problem har uppstått, Tango har blivit stressad, Angelo trillat av, tårar fällts. Men ingen har gett upp. Malin har longerat Tango, tränat honom på oväntade situationer, tränaren Katarina Torstensson har coachat och tipsat och Angelo har  suttit i sadeln och kämpat, gjort om, gjort rätt, misslyckats igen, repeterat, gjort om, gjort rätt. Det har under en lång till varit två steg framåt och ett tillbaka och när vi sedan fick syn på en tävling i Ljungby med bedömning A var det dags för det första av många examensprov.

Lördagen kommer. Jag står som vanligt med kameran i hand men känner mig mer nervös än på väldigt länge. Jag vet hur mycket Angelo tränat och kämpat, vet vilket monumentalt misslyckande han kommer att uppleva om det går snett, oavsett våra tröstande ord efteråt. Han är värd detta.

Och så här går det:

Jag drabbas av en mäktig känsla av lycka. En känsla av att vara på rätt väg, en känsla av rättmätig belöning för ett hårt nedlagt arbete och framför allt en känsla av tacksamhet. En tacksamhet över att få uppleva detta, se hur båda mina barn trots tuffa starter i livet och med besvärliga sjukdomar och diagnoser att hantera hittat sin fristad hos hästarna.

61angelotango1
Angelo och Tango klarade examensprovet med bravur! Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – och hoppas att vi syns på Instagram där ni gärna får följa mig på kontot ponnypappandaniel!


Ponnypappan
22 november 12:40

Ponnypappan: ”Varför är det så ont om E?”

Ponnypappan: ”Varför är det så ont om E?”
Det syns rätt tydligt här hur nöjd man kan vara under en prisutdelning. Foto: Daniel Enestubbe

Jag vet inte hur många födelsedagar du som läser detta hunnit fira i ditt liv. Själv har jag firat 47, vilket gör mig så otroligt gammal att jag minns Hasse Alfredson, ett av 1900-talets största komiska genier i Sverige.

Bland de många revyer, filmer och annat Alfredson och parhästen Tage Danielsson skapade under sina kreativa år tillsammans är det framför allt en barnbok, skriven av Alfredson, som etsat sig fast lite extra: Varför är det så ont om Q?

I boken, där handlingen går ut på att ta tillbaka stulna bokstäver, förekommer en speciell karaktär som heter Q-hunden. Den här mycket speciella hundrasen är aldrig mätt och går nästan alltid omkring vrålhungrig eftersom dess favoritkost består av bokstaven Q. Hur många brev och boksidor hunden än slickar i sig kvarstår problemet. Bokstaven Q är lika sällsynt i svenska språket som gåslever är på restaurangernas lunchmenyer.

60angelohopp
Angelo och Tindra svarade för en grymt bra Lätt D. Foto: Daniel Enestubbe

Om jag nu parafraserar Hasse Alfredson och samtidigt förflyttar mig fram till nutidens ridsport i Sverige kan jag konstatera att jag själv är husse till två hungriga hundar, Angelo och LillyBelle. Men de är inte intresserade av bokstaven Q utan av en annan bokstav. Boktiteln i den moderna ridversionen av Alfredsons barnbok blir därför: Varför finns det så ont om E?

Jag talar så klart om Lätt E-tävlingar, med omhoppning; enkla, opretentiösa klasser som vänder sig till nybörjare och unga ryttare som behöver skaffa sig tävlingserfarenhet och dra igång sina små karriärer i lugn takt. Lätt E-tävlingar är sällsynta, du måste leta länge för att hitta dem men när du väl gör det gäller det att kalasa och äta dig mätt. Lätt D funkar absolut, men ett E står för EXTRA, en bonus, körsbäret på toppen.

60pålle
Det här är Pålle. Gissar jag. En trevlig cup har han i alla fall lyckats ordna.

Det är också vad vi gör. Vi letar, länge. Men till slut finns den där – Pålles Cup, i regi av Hässleholms Ridklubb. Det här blir lördagen då det äntligen är dags för tävlingscomeback efter ett antal veckor av daglig träning i olika former. Pålles Cup erbjuder inte bara en Lätt E-klass med omhoppning. Klassen ingår dessutom i en minicup där cuppoäng från Lätt D- och E-klasserna adderas till en slutställning. Två dagar, tre klasser. Kan inte bli bättre. Jo, med tanke på att barnens ridlärare Cristin, som bor ett par mil utanför Hässleholm, låter Malin och barnen övernatta hemma hos henne gör att det hela faktiskt blir ännu bättre.

Själv har jag min tredje raka helgtjänst på Smålandsposten och får det lite besvärligare med logistiken, eftersom även Växjö Lakers–Färjestad i SHL-hockeyn står på min meny. Att missa mina barns tävlingar är dock inte förhandlingsbart, 13 mil enkel resa går ganska fort och ska visa sig vara väl värt besväret.

60lillyhopp
LillyBelle och Peggy under en av två klassvinster. Foto: Daniel Enestubbe

Pålles Cup drar igång med Lätt E. Det är LillyBelle och Peggy vs Angelo och Tindra, syskonduellen som slutar med ett omhoppningsdrama där Angelo först får information om att han vunnit, vilket visar sig felaktigt. LillyBelle och Peggy är snabbare och får rida ärevarvet, till Angelos stora och förståeliga besvikelse.

60angelopris
Plaketter är attraktivt för Angelo. Därför blev de två dagarna i Hässleholm extra kul. Foto: Daniel Enestubbe

Här kommer ytterligare en stor eloge till arrangören. Hässleholms Ridklubb har verkligen ansträngt sig för att få till ett härligt prisbord. Förutom sedvanlig rosett och plakett delas goodiebags ut med massor av saker och framför allt: ett segertäcke som inte liknar en presenning utan verkligen har passform för en A-ponny.

Angelo ska snart bli på betydligt bättre humör. I Lätt D plockar han och Tindra fram det bästa jag sett dem göra och tar hem segern, medan LillyBelle och Peggy noteras för ett nedslag. Även denna gång sitter täcket perfekt och det lyser om Angelo när han drar iväg på ärevarvet. Två klasser, två barn, en seger var. Med denna sifferkombination i huvudet sätter jag mig i bilen och åker tillbaka till Växjö.

Hockeyn väntar, Lakers vinner efter förlängning, jag skriver krönika, gör tv-intervju och skriver några matchtexter. Sedan hem, trött efter en dag som började redan klockan 05.00 och sedan dess har rullat på utan pauser.

Söndagen följer samma mönster. Tidig uppstigning, fodra kvarvarande två hästar hemma på gården och sedan åter bilfärd till Hässleholm, där jag åter sammanstrålar med övriga familjen. Cupen avslutas med en tredje och avgörande klass, där LillyBelle och Peggy får en enkel resa fram till ett nytt ärevarv.

60priserny
Jaaaaaaaaaaaaa! Foto: Daniel Enestubbe

Angelo har en tendens att spänna sig när han börjar fundera på poäng och cupsegrar och detta tar sig uttryck i att han helt enkelt glömmer bort hinder nummer sex. De hopsamlade cuppoängen räcker till en fjärdeplats för LillyBelle och en femte för Angelo i konkurrens med de cupdeltagande B-ekipagen.

Det är med stor glädje jag sammanfattar en härlig tävlingscomeback för mina två numera proppmätta E-hundar.

Tack för att ni tog er tid – jag står som vanligt redo att interagera med er på Instagram som ponnypappandaniel.


Ponnypappan
15 november 12:34

Så fixar du livet som ponnypappa – tio gyllene regler

Så fixar du livet som ponnypappa – tio gyllene regler
Hur blir du glad och nöjd med livet som ponnypappa? Det finns vissa regler du måste underkasta dig, men om du gör det lovar jag att du kommer att njuta.

Jag har nu, under drygt ett års tid, på denna bloggplats gjort mitt bästa för att ge er en inblick hur det är att vara en ponnypappa. Min snäva definition av ponnypappa betyder i det här fallet att vara förälder till ridande barn men själv helt sakna hästbakgrund. När jag postat mina texter på sociala medier har jag omöjligen kunnat undgå att notera att det slående ofta i kommentarfälten skrivs fraser av typen ”igenkänningsfaktor hög”. Det är också mer regel än undantag att en eller flera andra pappor taggas i en kommentar av sin sambo/fru med tillägget ”det här är snart du, XX”.

Jag konstaterar med viss belåtenhet att jag är långt ifrån ensam om mina bestyr som ponnypappa; ni är många därute som befinner er i min situation eller som snart, vare sig ni vill eller inte, kommer att hamna där.

Jag vänder mig därför till er som, i likhet med mig själv, har hästtokiga barn men som, till skillnad från mig, ännu inte tagit steget fullt ut och kastat sig in i en värld där ingenting längre är sig likt.

Guide till alla blivande ponnypappor

Det finns nämligen två gyllene regler du direkt måste lära dig, två regler kring vilka hela ditt liv som ponnypappa står och faller:

#1. Gilla läget.

#2. Kom ihåg regel nummer 1.

Det här är basen, själva fundamentet som möjliggör din roll som ponnypappa. Du kommer att klia dig i huvudet över saker du inte förstår, instinktivt vilja protestera på löpande band och behöva göra ständiga ändringar i din kalender för att det du upplever som rena cirkusen ska kunna fungera. Här stannar det inte vid att skjutsa till och från träning, stå i kiosken ett par gånger om året i samband med tävling och kränga salami och kakburkar till dina arbetskamrater kring jul. Ridsport är inte innebandy. Ridsport kommer att kräva betydligt mer av dig som förälder. Det första du ska göra är därför kort och gott att gilla läget. Förstå att en lydig ponnypappa är en lycklig ponnypappa. Det är förutsättningen för att du även ska ha en chans att följa de andra reglerna.

#3. Inse din plats i näringskedjan.

Som ponnypappa är du ett ständigt lovligt byte. Det är du som vet minst i sällskapet, vars åsikter alltid är underordnade övrigas och därför innehar du platsen allra längst ner i näringskedjan. En plats du för evigt kommer att behålla. Att avancera i hierarkin kan du glömma direkt. Du är den som kommer att bli beskylld även för saker du är helt oskyldig till och även om du kommer med trovärdiga förklaringar kommer ingen att tro dig.

#4. Kämpa men förvänta dig inget beröm.

Eftersom du saknar all grundläggande kunskap om hästlivet får du vackert stå ditt kast. Du och din kropp kommer som en konsekvens därav att utnyttjas skoningslöst för de simplaste men fysiskt mest betungande arbetsuppgifterna. Medan övriga familjen hänger i stallet, sköter finliret och gör sig redo för ännu ett träningspass kommer du att arbeta med spån- och höbalar, banka staket, fylla vattenkärl och mocka ur boxar. Det positiva är att du kan fimpa ditt gymkort om du har något. Det negativa är att du inte kommer att få beröm för arbetet du lägger ner. De uppgifter som tilldelas dig har nämligen samma svårighetsgrad som att hämta ett glas vatten. Och har du någonsin hört någon säga: ”Åh, vad bra du är på att hämta ett glas vatten!”. Nej, just det. Om du blivit ponnypappa för att få beröm har du kommit till fel ställe.

#5. Det kommer att svida i din plånbok.

Att det kostar mycket att hålla på med ridsport har du säkert kunnat lista ut redan på förhand. Jag kan bara komma med ett tillägg: det kostar ännu mer än vad du trott. Mycket mer, faktiskt. Men du, ta en ny titt på regel 1 och 2 så går vi vidare.

190726_ponnypappan_43instruktion
Malin instruerar under ett av de ”tråkiga” passen. En ponnypappa bär däremot veta när han ska hålla sig borta… Foto: Daniel Enestubbe

#6. Lär dig konsten att hålla dig borta.

Den här regeln handlar om psykologi och ren självbevarelsedrift. Ridsport är en sport för passionerade, passion är känslor och ibland svallar känslorna över i irritation och ren explosion. Var vaksam här. Behöver ditt barn tröst efter den där snöpliga rivningen på hinder åtta? Behövs din muskelkraft för att spänna sadeln ett hack till? Kanske, kanske inte. Läs av situationen och om du bedömer läget som att du ska ta ett steg tillbaka istället för ett steg framåt är det oftast en korrekt bedömning. En bedömning som förbättrar läget för alla inblandade och besparar dig en hårtorksutskällning av bibliskt mått.

#7. Svälj stoltheten varje dag.

Att du följer regel 6 betyder naturligtvis inte att du ska försvinna runt ett hörn och hålla dig gömd hela dagen. Lättja är, precis som inom katolska kyrkan, en av ridsportens absoluta dödssynder. Även om du kämpar och sliter så gott du kan får du likväl räkna med en uppsträckning då och då. Det är alls inte omöjligt att dina barn säljer ut dig och låter dig få skulden för fel och misstag de själva begått. Håll då huvudet högt, vänd andra kinden till och sona andras brott utan att blinka. Stolthet och ponnypappa gifter sig inte bra med varandra.

#8. Gör bort dig med stil och klass.

Du är hovnarren i sällskapet, det är viktigt att förstå. Du är den alla driver med, den alla kallar pinsam när han inte hajar svåra ridtermer, som sätter sadeln bak och fram och som aldrig någonsin kan förstå hur ett träns ska hängas upp. Gör det därför till din grej att göra bort dig med stil och finess. Ska du göra bort dig, gör då bort dig rejält. Det du gör kan bli en Instagramklassiker om du anstränger sig tillräckligt hårt, vilket är meriterande.

#9. Bli en eskimå.

Allt du visste om kyla men aldrig vågat fråga om får sina svar när du väl tagit steget fullt ut och blivit ponnypappa på riktigt. Vi kan skylla på våra förfäder som passerade det ena efter det andra varma och sköna landet innan de kom på den geniala idén att ”ju närmare Nordpolen vi kommer, desto roligare måste det vara”. Nu är det som det är, vi bor i ett av världens kallaste länder och det kommer inte att stoppa dina barns lust att träna, tävla och åka på läger vintertid. Eftersom du sällan är i rörelse utan ofta får order i stil med ”håll hästen medan vi går banan” kommer du att uppleva en kyla, så bitande att du hellre skulle vilja bada bastu i ett kylskåp än att stå där och fundera på om livet snart är på väg att ta slut. Här är det upp till dig. Jag har ingen bra lösning på det här problemet.

190816_ponnypappanfb
Kom i håg att njuta av att vara med på dina barns resa.

#10. Njut.

Har du klarat dig ända hit? Uppfyllt alla ovanstående regler? Då kommer den tionde och sista som den enda belöningen du får, nämligen att njuta. Njut medan du kan, medan barnen fortfarande är små och behöver dig. Att vara ponnypappa kräver mycket av dig, men all den glädje som skapas, mycket tack vare dig, är en skatt du kommer att bära med dig hela livet. Inse att den här tiden är lika kort som den är givande och rolig och att du en dag kommer att se tillbaka på den och längta tillbaka. Det är ett privilegium att få vara ponnypappa.

Tack för att ni tog er tid, lycka till alla nyblivna ponnypappor därute och välkomna att följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!


Ponnypappan
8 november 10:57

Ponnypappan: Tristess ska ske med finess

Ponnypappan: Tristess ska ske med finess
Foto: Malin Enestubbe

Att ha tråkigt är något av det roligaste jag vet.

Den paradoxala meningen är rolig att skriva, eftersom det roligaste jag vet är att skriva. Men för att över huvud taget ha en chans att få ha det så roligt som jag har när jag skriver gäller det att behärska konsten att ha tråkigt. Nästan alla goda idéer jag fått de senaste tio femton åren har nämligen uppstått ur tristess, när jag gjort någonting jag bara önskar ska ta slut.

Det finns också åtskilliga studier som visar att det är nyttigt för människan att ha tråkigt. Studier som funnit ett samband mellan det monotona, trista och någonting som utvecklar oss som individer.

Den som behärskar konsten att ha tråkigt blir mer kreativ, mer empatisk, får ett större lugn och känner ett mindre behov av kickar.

Ren logik, eller hur?

Chansen är större att du får en god idé eller finner lösningen på ett problem under tiden då du målar en vägg med grundfärg än när du utövar fallskärmshoppning.

Att, som jag, bo på en liten hästgård på landet med fyra ponnyer innebär rena smörgåsbordet. Här är rena drömmen för den som vill ha tråkigt. Det finns alltid något tråkigt att göra; mocka, gå igenom kilometervis med staketstolpar, hämta hö, fylla på vatten, utfodra, sladda ridbanan, skruva fast isolatorer, hämta spånbalar, you name it. För att inte tala om den tämligen trista aktivitet som gett mig absolut flest uppslag och idéer i min yrkesutövning: promenaden, helst tidigt på morgonen, gärna i dåligt väder. Jag är lyckligt lottad som kan ha det så tråkigt varje dag. Som 70-talist är jag dessutom rutinerad, för vem som växer upp i dag klarar av att bara sitta och titta in i en vägg i väntan på att tandläkaren ska ropa upp ditt namn? Att låta mobilen ligga kvar i fickan är en av vår tids stora utmaningar.

Inom idrotten hör jag ofta snacket att inte ta det så allvarligt, att ”bara låta barnen ha kul”. Är det så smart egentligen? Om allt går ut på att bara låta barnen ha kul när de idrottar, vad händer då den dag de helt plötsligt ska göra någonting som per definition är tråkigt? Är det inte bättre att vi ger barnen små portioner av lågintensiv tristess även medan de utövar sina favoritsporter? Jag tror det. Sedan tycker jag att det är en urusel idé att, som fotbollen gjort, radera alla resultat och tabeller i de yngre årskullarna.

58borstar

Borstar och kratsar, inte tillräckligt tråkigt.

Det är tråkigt att ta bort resultat och tabeller, javisst. Men det är ingen kreativ tråkighet utan en korkad tråkighet eftersom ingen varken vinner eller förlorar. Vinner du ibland får du ju en boost av varje seger medan varje förlust är lika tråkig som lärorik. Dessutom har dessa nya regler inte tillkommit på grund av barnen utan på grund av att det finns en hel del fanatiskt tokiga föräldrar som ska vinna till varje pris och lägger energi på att gnälla på tränare och domare när de ansett att just deras sjuåring blivit bortdömd eller fått spela åtta sekunder mindre än kompisen bredvid.

Tristess ska ske med finess.

Ridsporten? Klart bättre. Här curlar vi inte på samma sätt, här tar vi inte bort några resultat, här är det skarpt och lärorikt läge direkt, här finns det hur mycket tråkiga saker som helst att lära ut. Ridsporten har potential och det är också här mina barn aktivt kommer in i bilden. Ibland undrar jag om det finns någonting annat i hjärnorna på Angelo och LillyBelle än hästar. Deras nördfaktor är nu uppe på röd nivå och här ser jag en möjlighet att lära dem var tråkigt betyder och hur underbart det är.

Men de små rackarna har visat sig vara stenhårda motståndare. Det spelar liksom ingen roll vad man ber dem göra i stallet, detta tristessens tempel. Med god min utför de sina uppgifter och visar ofta oroväckande tydligt, och ibland med kontrollerad irritation, hur roligt de har.

”Angelo, dags att kratsa hovarna!”

”Javisst”.

”Lilly, sätt på sadeln på Erika!”

”Det ska jag, fattar du väl!”

58hö

Att hämta höbalar är ingenting som ligger högt upp på min topplista. Men barnen tycker bara att det är roligt.

58färg

Målning, en guldgruva för tristessens livgivande kreativitet.

Veckan som gått innebar två nya fantastiska möjligheter att bjuda barnen på någonting riktigt tråkigt. Den första handlade om markarbetsträning. För mig: beigt, monotont, tråkigt. Bommar på mark, nöta, nöta, nöta. Angelo och LillyBelle har då fått möjlighet att träna tillsammans med Lovis Lundblad, en av Växjös mest lovande ponnyryttare, och hennes mamma Pernilla, som leder träningen.

Trots att monotonin är total, trots att passet – om man filmat det – utan vidare skulle kunna ersätta receptbelagda sömntabletter ser jag hur det lyser i barnens ögon.

”Sånt här vill jag träna varje vecka!” sammanfattar Angelo och jag tvingas direkt att lägga ner caset.

Möjlighet nummer två uppstår då Veronica, mamma till barnens kompis Tove, bjuder in till Hubertusjakt. En rakt igenom rolig aktivitet förvisso, om det inte vore för en sak: vädret. Det regnar och är geggigt redan när de åtta ekipagen samlas under förmiddagen. Därefter ökar regnet bara i styrka. Själv har jag dessutom klätt mig fel, missat ett lager på överkroppen och står och huttrar redan när barnen beger sig ut på Lilla Rundan, den första av två. Det tar en god stund innan denna ”lilla” runda är över och jag tänker att det här måste till och med Angelo och LillyBelle tycka är tråkigt.

När de sedan, fullkomligt plaskvåta, återvänder hoppar de av sina hästar, kutar in i skogen och tävlar om att först hitta den gömda rävsvansen.

Sedan är det dags för Stora Rundan. Regnet fortsätter att ösa, jag skakar av köld och tar skydd inne i ett uppvärmt garage där nygrillade korvar står och väntar. Ingen kan väl vilja bege sig ut på en runda till, tänker jag.

Jag har fel. Ett fåtal barn väljer utan minsta tvekan att rida iväg på nytt och jag är pappa till två av dem.

Mitt utstuderade lilla tristessprojekt har totalt havererat och nu är tiden mogen för mig att ge upp. Mina barn behärskar ännu inte konsten att ha tråkigt och det får jag motvilligt acceptera. Metoden fungerar i alla fall för mig. Den här texten och många andra har nämligen sitt ursprung i tristessens guldgruva.

Tack för att ni tog er tid – och kanske hittar ni några tråkiga bilder även på mitt Instagramkonto ponnypappandaniel som kan inspirera.


Ponnypappan
1 november 13:49

Ponnypappans bildfest: Hästlov, glädje och en clown

Ponnypappans bildfest: Hästlov, glädje och en clown
En nervös men glad Angelo gör entré i Elmia.

Jag har känt mig lite gnällig i mina senaste texter.

Dags att byta spår.

I dag blir det glädje, bara barnslig glädje.

Och en clown.

När jag sitter här under en tidig torsdagsförmiddag och försöker samla intrycken från gårdagen är det med en varm skön känsla inombords. En känsla som bara en riktigt bra och lyckad gårdag kan framkalla.

Jag sitter i Jönköping, inne i Elmia, när jag skriver dessa rader. Det är vårt tredje år här. De två första enbart som besökare. Detta år även som deltagare. Därav känslan av att ha fått uppleva någonting alldeles extra.

Nej, varken Angelo eller LillyBelle har tävlat; så långt har de inte kommit än. Däremot har vi haft tillfälligheterna och marginalerna på vår sida i kombination med förmånen att äga en häst, så liten och så prickigt söt att många stannar, pekar och kommer fram och spontangosar när de får syn på henne. Tindra, givetvis.

I samband med Karl Oskar Cup i augusti råkade en viss Maria Stigsson få en skymt av Tindra. Det räckte för att Tindra, via Malin, skulle få en förfrågan om att bli showhäst under Jönköping Horse Show. Maria Stigsson är nämligen show director för JHS och såg i Tindras sötfaktor en möjlighet att bjuda publiken på lite godis under onsdagens invigningsföreställning. Efter visst förhandlande lyckades vi dessutom sälja in ett nummer där även LillyBelle och Peggy och Tove och Hjärtat (vars riktiga namn är Heart to Heart) skulle ingå.

Så, efter en väntan och längtan som känts alltför lång, kommer äntligen onsdagen med stort O. I en hyrd lastbil får vi nu en gratis inblick i hur en riktigt stor tävling fungerar bakom kulisserna. På det enorma gräsfältet längs Vätterns södra strand göds en hel hästindustri. Längst ner på fältet, förbi de tre stora mobila stallen, har vi fått reserverade boxar i ett stall där enbart showhästar står.

Medan jag breder ut två balar spån i respektive box och sedan hämtar vatten fixar Malin och barnen med Peggy och Tindra medan Tove och hennes mamma Veronica gör i ordning Hjärtat. Mörkret faller. Mitt i den febrila aktiviteten öppnas dörren till stallboxen och jag hajar till. Känner för en millisekund ren skräck, blod som blir till is.

I dörren står en clown. Livs levande. Perfekt sminkad.

Jag är livrädd för clowner. Tillhör den generation som skrämdes av att läsa Stephen Kings ”Det”, som sedan inte kunde låta bli att se filmen ”Det” och som nu i medelåldern är alltför plågade av tonårsminnen för att våga se den moderna filmatiseringen med Bill Skarsgård i rollen som clownen Pennywise, ondskan själv.

Clownen går förbi, börjar pyssla med fem svarta shetlandshingstar. Jag lugnar ner mig, återgår till sysslorna. Kan inte låta bli att tänka på The Joker, som jag såg på bio häromveckan, och som knappast förstärker illusionen om att clowner är snälla. Sedan kommer problemen. En plym ska sättas fast på Peggys träns och jag lyckas inte få den att peka stadigt upprätt. Veronica har tänkt ett steg längre och har med sig silvertejp, lösningen på alla världsproblem. Rullen närmar sig sitt slut men jag får låna tillräckligt mycket för att fästa plymen perfekt.

Angelo ska vara klädd som cirkusdirektör och behöver ha sin svarta hatt fasttejpad ovanpå hjälmen. När jag börjar fundera på om silvertejpen räcker och på hur tejpen inte ska synas på hjälmen hör jag en skarp röst:

– Det är bättre med svart tejp!

Jag tittar upp och ser rakt in i två clownögon. Clownen kastar en rulle svart tejp framför mig. Jag tar upp den, tackar och tejpar fast hatten. Det visar sig att den här clownen är snäll, att han heter Anton Lundström och är fyrspannskusk. Anton är supertrevlig, berättar att han tävlar mot sig själv i att hitta nya sätt att showa. I dag är han clown, i morgon någonting annat och nästa vecka ska han uppfinna ännu ett hjul. Ingen äkta clown. Skönt.

Vi börjar bli klara. Efter att ha tejpräddats två gånger om är det som upplagt för en sån där kväll där ingenting kan gå fel. Och ingenting går heller fel. Allt går precis så bra och är precis så roligt och givande som vi hoppats på förhand.

När framridningen sedan börjar för showhästarna intar jag fotoposition och det känns dumt att använda alltför många ord för att beskriva kvällen.

Jag visar det i stället, så fortsätt skrolla och titta!

1-57clown1

Plötsligt dyker en clown upp i stallet. Jag blir rädd.

2-57angelo1

Angelo förbereder sig inför showen.

3-57lillybelle1

LillyBelle och Peggy på framridningen.

3-57tove1

Tove och Hjärtat på framridningen.

4-57clown2

Clownen igen. Ser lite ledsen ut.

5-57barn1

Barnen från Habodansarna är förväntansfulla.

6-57besökare

Elmia är som vanligt proppat med folk.

7-57entre

En nervös men glad Angelo gör entré.

8-57lisen

Lisen Bratt Fredricson klipper bandet och förklarar JHS invigt med orden ”kan vi bestämma att vi kallar höstlovet för hästlovet i fortsättningen?”.

9-57invigning

Angelo och Tindra galopperar igång.

10-57clown3

Clownen är igång med sina fem shetlandshingstar.

11-57barn2

Habodansarna genomför ett uppskattat nummer…

12-57gladabarn

…och visar prov på en underbar glädje.

13-57jillsvensson

Jill Svensson – vilken pipa hon har!

14-57hundar1

”När är det vår tur, husse?” undrar hundarna från Cirkus Maximum.

15-57hundar2

Jo, nu är det äntligen dags.

16-57island1

Vad vore JHS utan islandshästar?

17-57clown4

Clownen är tillbaka. Denna gång åker han skidor.

18-57ponnyvsmänniska1

Vem är bäst på höjdhopp – en ponny…?

19-57ponnyvsmänniska2

…eller en människa?

20-57ponnyvsmänniska3

Jo, ponnyn blir skrämd av en trumvirvel och vägrar ut sig…

21-57ponnyvsmänniska4

…och människan visar var skåpet ska stå.

22-57scullydriver

Lite scullydriving med miniatyrhäst livade upp stämningen.

23-57jonglera

Och så lite jonglering på det.

24-57storhäst

Till och med den stora vagnen ser liten ut i jämförelse med den enorma hästen.

25-57avslutning

Angelo och LillyBelle under avslutningen av en magisk dag i Elmia.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto ponnypappandaniel står som vanligt öppet för er som vill följa mig där!

 


Ponnypappan
25 oktober 18:48

Ponnypappan: ”Lider ridsporten av dåligt självförtroende?”

Ponnypappan: ”Lider ridsporten av dåligt självförtroende?”
Trots fantastiska internationella tävlingar, som här i Falsterbo i somras: lider svensk ridsport av dåligt självförtroende? Foto: Daniel Enestubbe

I veckan läste jag ännu en insändare om ridsport. Både rubrik och andemening var samma: ”Ridning är en sport”.

Jaha, tänkte jag. Textförfattaren både redogjorde och ondgjorde sig över kommentarer som mindre vetande personer uttalar mot somliga som rider. Typ ”Hästen gör ju jobbet”, ”Jaså, du gillar att åka häst?” och ”Ni styr ju bara”.

Jag vet inte hur ni reagerar, men jag börjar bli ganska trött på det här. Inte på kommentarerna, de struntar jag fullkomligt i.

Det är den här typen av insändare jag faktiskt börjar bli trött på. Jag tror nämligen inte att de gagnar ridsporten. Vadå ”Ridning är en sport”?

Som om det skulle vara en överraskning för någon som kan tänka två tankar i följd att ridning skulle vara en sport. Som att ridsporten någon gång skulle behöva motivera sin självklara existens.

Det är provokatörer som häver ur sig kommentarer av typen ”Hästen gör jobbet”. Sådana kommer det alltid att finnas, tro ingenting annat, och varför ska man slösa ens en sekund av sin dyrbara tid åt att bry sig om vad provokatörer säger?

På vilket sätt blir ditt liv bättre av att försöka övertyga någon som inte vill förstå, som i själva verket mycket väl förstår men bara vill provocera?

Jag tror att ridsporten behöver lyfta blicken, ignorera det låga som kommer underifrån och fokusera på det vi håller högt, som gör all ridsport så överlägsen all annan idrott.

Med en omvänt provocerande retorik skulle jag istället kunna kontra med att säga: Är andra idrotter än ridsporten verkligen riktiga idrotter?

Vilken annan idrott har en Ulla Håkanson att skryta med? 82 bast och fortfarande passionerad elitryttare.

Vilken annan idrott har en Yasin Haj Abdo från Tingsryd, 19-åringen som trots att han är blind sedan födseln hoppar pay & jump-banor med 60 centimeter höga hinder?

Jag har själv sett honom rida live och det är fullkomligt ofattbart vilken prestation han utför, röstguidad av sin tränare Sara Karlsson. Jag vet inte hur ni resonerar, men själv pratar jag hellre om prestationer som dessa än att slå in öppna dörrar och låtsas förklara att en redan etablerad världssport är en sport.

Är det i själva verket så att ridsporten, om vi nu borrar lite djupare i den här frågan, lider av dåligt självförtroende?

Jag kom att tänka på det för två veckor sedan efter mitt inlägg om Lisen Bratt Fredricson.

Där skrev jag om de många gravt eftersatta ridanläggningarna, särskilt här i Växjö, och om att idrotter som hockey och fotboll tycks kunna mjölka kommunkassorna på enorma summor medan ridsporten alltid står med mössan i hand och nöjer sig med småsmulorna.

I den långa och mycket intressanta diskussion som följde efter att tidningen Ridsport publicerat inlägget på Facebook skymtades en hel del kommentarer som pekade i en viss riktning, nämligen att ridsporten borde ägna sig åt viss självkritik.

Det påstods med rätta att ridsporten varit för snäll när det gäller att kräva sin rätt, stå på sig och argumentera mot De Som Bestämmer.

Är det kanske dags att göra något så mediemodernt som att ”slå larm”? Jag vet inte hur strategierna ser ut på Svenska Ridsportförbundet men någonstans är det ofrånkomligt att det är där det måste börja.

Lobbying – att först i det tysta, därefter i det offentliga utöva påtryckningar mot makthavare – är ett måste för alla sporter som vill framåt. Eftersom vägen framåt alltid stavas pengar är det pengar på kontot som ska in.

Vackra och berömmande ord från makthavarna om samhällsansvar är såklart en fjäder i hatten men de förvandlar inte röda siffror till svarta på sista raden. Har förbundet utrett hur det ser ut i Ridsportsverige eller vet man redan hur akuta behoven är?

Jag hittar i alla fall inget publicerat material vid en snabb sökning på nätet.

Klart är i alla fall att ridsporten kommer att marknadsföra sig bättre genom att framhålla sin förträfflighet än att gång på gång falla för frestelsen att försvara den.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto ponnypappandaniel står som vanligt öppet för er som vill följa mig där!


Ponnypappan
18 oktober 13:19

Kan man ta en överdos av hästar?

Kan man ta en överdos av hästar?
Klappat, klart och invigt!

I en tid som både känns avlägsen eller något jag bara drömt fanns en vardag som jag utan tvekan skulle kalla normal. Normala frukostar med smågnabb, morgontrötthet och ost- och skinkmackor. Småprat om klassiskt vardagliga saker som städning, läxor och jobb samtidigt som barnen tittar på Greta Gris, Daniel Tigers kvarter eller någon Disneyvariant på ipaden.

Det är annorlunda nu.

Hela upplägget är annorlunda.

När vi sätter oss till bords har barnen redan varit ute och matat hästarna, ofta smugglat med sig några extra äpplen och morötter som extra lyx bredvid höet. Väl vid bordet har vi mer ofta än sällan sällskap av en eller två käpphästar. Dessa tilltalas med namn, har egna personligheter och behandlas som vilka frukostgäster som helst. Och inte är det Daniel Tiger som spelas upp på paddan längre utan ständigt nya avsnitt av hästserien Ranchen, där barnen följer spännande händelser och förvecklingar i stallmiljö.

När barnen sedan går iväg till bussen har LillyBelle sett till att packa ner ett par schleichhästar och en hästbox i minatyrformat i ryggan. Förra året, när hon var elevrådsrepresentant, jobbade hon för övrigt stenhårt för att legalisera användning av medhavda käpphästar i skolan. Vi har det senaste året också noterat att hon sällan går som människor normalt gör. Hon galopperar fram, precis som en häst. Vid mitt senaste besök på skolan, LillyBelles utvecklingssamtal, noterade jag att flera av hennes klasskamrater också galopperade fram i korridoren.

– Det smittar ju av sig på andra, sa LillyBelles klassföreståndare och jag kunde även skönja en viss oro bakom leendet.

Efter att barnen gått till skolan infaller den enda normala tiden på dagen. Malin jobbar, tar emot kunder ute i fotostudion, redigerar bilder och utför de tusen andra saker som följer med jobbet som fotograf. Jag, som oftast börjar mitt jobb på eftermiddagen, tar hand om hemmet, mockar boxar, fyller på vatten och hö. Vi äter gemensam lunch, pratar om ditt och datt, planerar för kommande dagar – ja, här är allt precis som det alltid varit. Cirklarna orubbade, tillståndet normalt, stabilt.

Det är framåt eftermiddagen, direkt i anslutning till att skolbussen anländer, precis vad som helst kan hända.

Barnen jobbar på bred front och allt de gör handlar om en sak. Ena stunden kastar de sig ner framför datorn, youtubar fram klipp från kända och mindre kända hopptävlingar och sitter och drömmer. Vips är de borta, käpphästhindren står snart utlagda på gräsmattan och vad de sett på Youtube ska nu genomföras i en fantiserad verklighet inför inbillad storpublik. Intensiva diskussioner hörs mellan Angelo och LillyBelle.

Sedan, från ingenstans, dyker det upp ett mejl i Malins inbox. Det är en bekräftelse från Hästnet om att de mottagit annonsen. Vilken annons? tänker vi båda. Sedan ser vi, under Köpes:

”Snel håpponny, 65 000 kronor. ”

Malin får snabbt annullera annonsen, som annars lagts ut i hennes namn. Och nej, det är inte bara Youtube de surfar på utan även på otaliga hästsajter. Hur de lyckats fylla i en korrekt annons och få iväg den till Hästnet kan vi inte riktigt greppa, förutom att de skoningslöst måste ha utnyttjat Malins automatiska inloggning.

Den här nya verkligheten tränger sig på varje dag, och den kan alltid relateras till hästar. Vips har barnen sadlat varsin häst, vips är de ute på ridbanan innan någon av oss vuxna hunnit ta oss dit för att övervaka vad som sker. De tar alla tillfällen att träna, gå på skogstur eller rida terrängbana. De drömmer om nya saker till hästarna, tjatar om att åka till hästaffären och återgår sedan till den inbillade verkligheten i käpphästarnas paddock. Nyligen fick de sina första mobiler och till sin outsägliga lycka kan de nu dokumentera hela sina hästliv extremt ingående. Min mobil är proppfull av bilder, texter och videor. Och för att förstå i vilket tempo och rus allting går måste jag ge ett exempel.

Nästa månad fyller LillyBelle åtta år. När jag för några dagar sedan frågade vad hon önskade sig sa hon att hon inte visste. ”Men tänk efter, och skriv en önskelista” sa jag. Det gick några dagar, sedan pep det till i min mobil. Den här synen mötte mig:

55önskelista

En ”sep häst”, ett ridspö som är ”jus blå” och ett ”ben syd” som också är ”jus blå” ska vi nog kunna ordna, men den första önskningen på listan tror jag att vi väntar med ett tag.

Jag undrar i mitt stilla sinne: riskerar man någon gång att ta en överdos av hästar? Är allt detta som sker omkring mig verkligen normalt?

Jag har en längre tid känt mig ungefär som Kalle Anka på julafton som förgäves kutar efter och försöker stoppa den hopplöst energiske hackspetten. Till slut, när alla möjligheter att få det som han vill är uttömda, ger Kalle upp, inser att ”if you can´t beat them, join them” och börjar bete sig på exakt samma sätt som hackspetten.

Jag befinner mig där nu. En alltför stor dos av allt vad hästar och hästliv innebär har fått mig att ge upp, att helt och hållet ta steget över till den andra sidan.

För en vecka sedan, under en av mina lediga dagar, hämtade jag såg, skruvdragare, vattenpass och ett gäng överblivna trallbrädor. Tog sikte på barnens alltmer sällan använda lekstuga och skred till verket. Halvtimmen senare stod det klart, ett tolv boxar stort stall för käpphästar som jag överraskade barnen med.

Jag pratade personligen med käpphästarna, hälsade dem välkomna och frågade vilka boxar de helt önskade stå i. De senaste dagarna har jag vaknat upp med en enda sak för ögonen: jag ska bygga ett nytt staket runt ridbanan. Plocka fram verktygen igen, mäta, såga skruva. Belåtet noterar jag att slutresultatet kommer att bli riktigt bra. Ja, det går att överdosera hästlivet. Och ja, det är faktiskt ganska trevligt att befinna sig inne i en bubbla.

Tack för att ni tog er tid – och om ni vill se mer av hur det är inuti bubblan får ni gärna följa mig på Instagram där jag som vanligt heter ponnypappandaniel

55angelokäpphäst
Angelo laddar för ett hopp på käpphästbanan inför inbillad storpublik…
55lillykäpphäst
…och LillyBelle följer efter.
55lekstuga
Efter en överdos av hästar i alla former såg jag genast en möjlighet att skrida till verket i barnens numera alltmer sällan använda lekstuga.
55käpphäststall
Klappat, klart och invigt!
55staket
Staketet runt ridbanan, mitt senast startade projekt.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 85 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 115 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-