Ponnypappan: Det var på tiden – efter 111 år

Det låg i luften, som man brukar säga. De senaste årens händelser, turbulens och stenhårda kritik mot Svenska Ridsportförbundet i allmänhet och ordförande Ulf Brömster i synnerhet krävde en förändring.

Jag är för dåligt insatt i turerna kring de allvarliga och känsliga frågor som bland annat den här tidningen berättat om för att kunna uttala mig i någon sorts sakfråga. Men det räcker med att ha tagit del av kritikstormarna i sociala medier för att inse att ett omtag är nödvändigt om förbundet vill återskapa ett förtroende och en trovärdighet gentemot medlemmar och övriga ridsportsverige. 

Jag har sett det förr, i andra förbund och organisationer. Man vet liksom när det inte går länge, när förtroendekapitalet är förbrukat och, som Janne Loffe Carlsson säger i Göta Kanal, när någon ”skitit i det blå skåpet”.

Det turbulenta 2022 har krävt mer än så. På något sätt har det, efter allt som hänt, känts givet och logiskt att den som får uppdraget att leda ett hårt kritiserat förbund mot en bättre framtid är en kvinna. Och ärligt talat: efter 111 år med män i toppen kan man väl lugnt påstå att det också är på tiden att det sker. Kvinnor på tunga ordförandeposter inom idrotten generellt är nästan lika ovanligt som att plocka kantareller i februari. 

När det gäller styrelsearbetet i den lilla lokala klubben har jag inga problem med att ett visst kön dominerar. Där är jag faktiskt mer förvånad över att det ens finns styrelser. Att sitta i en styrelse i en liten förening som omsätter ett par miljoner kronor och utföra ideellt arbete är en allt annat än avundsvärd syssla.

Jag vet valberedningar som sliter sitt hår i jakten på personer som kan tänka sig att ingå i en styrelse. Den valberedning som får någon att ens ställa upp, man eller kvinna, är en nöjd valberedning. Att männen dominerar där, brukar jag skämtsamt säga, beror på att kvinnor är smartare än män och har vett att tacka nej när valberedningen ringer.

Att leda arbetet i en hel sport och ingå i en förbundsstyrelse är en helt annan sak. Här handlar det inte om att få någon att vara snäll och ställa upp. Här handlar det om vilka som ska ges makten, förmånen och det yttersta ansvaret för att staka ut en framtida väg för sporten både lokalt, nationellt och internationellt. Att leda ett förbund är ett prestigeuppdrag många strävar efter.

Här har kvinnor historiskt varit en enorm bristvara, men sakta men säkert håller det på att ändras. Jag ser det till och med i sporten jag skriver om mest, den machostämplade ishockeyn. Den som leder tvåmiljardersorganisationen Svenska Hockeyligan i dag heter Jenny Silfverstrand, en ultrakompetent kvinna från Göteborg som tidigare innehaft vd-posten i Djurgården Hockey. Hon gör ett strålande jobb. Växjö Lakers, laget jag bevakar, blev 2018 den första svenska elitklubben i hockey att utse en kvinna till ny ordförande. När ordföranden tackade för sig valde valberedningen åter att nominera en kvinna att hålla i ordförandeklubban.  

Det går framåt – och nu är det äntligen dags för ridsporten. Att valberedningen sökte en kvinna tog jag för givet. När jag på torsdagens förmiddag såg vem den nominerade till ordförandeposten är kände jag mig både glad och lokalpatriotiskt stolt.

Sandra Ruuda!

Från min egen klubb Växjöortens Fältrittklubb.

Min frus tidigare chef.

Mamman till mina barns kompis Doris.

Wow!

Nu är det upp till årsstämman den 6 maj att rösta fram Sandra Ruuda till ny ordförande men det är formalia. Precis allt tyder på att det blir 48-åringen från Växjö som kommer att ställas inför lika inspirerande som tuffa utmaningar.

Om hon kommer att klara av det?

Det är jag helt övertygad om.

Den Sandra jag känner tar ingen skit, hon vet hur man leder företag och är sedan länge ett proffs på styrelsearbete. Hon är ponnymamma, har rötterna i den lokala ridsportmyllan och är därmed van att slita hårt i stallet varje dag utan att störas av lite smuts under naglarna. Hon är påläst, kompetent och kan hantera det dagliga och samtidigt hålla en stadig blick in i framtiden. Hon är inte konflikträdd, sopar ingenting under mattan och är inte främmande för att fatta de mest obekväma beslut.

Fel kan man alltid ha, men jag tror att jag har rätt när jag påstår att Sandra Ruuda är exakt vad svensk ridsport behöver 2023.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag är svag för kloka ord. Kloka ord från personer som verkligen har något att berätta tycker jag är lite som att serveras en lyxrätt mitt i vardagen. Man tar in det, njuter av den nya smakupplevelsen och minns den länge, troligen för alltid.

Kloka ord ger, tycker jag, en tydligare kompass i det liv vi alla navigerar genom och kloka ord är inte minst viktigt i den idrottsliga vardagen.

Den här tidningen vimlar av kloka röster och varje vecka upptäcker jag något som jag kan ta till mig, känna smaken av och inse att ”det här är bra” och ”det här borde många kunna ha stor nytta av”.

Jag drabbades av den känslan när jag läste intervjun med Björne Carlsson i onsdags. Den nu 71-årige nyblivne masterstränaren känns som ett virvlande vattendrag, fyllt av klokskap, och det som träffar mig är det han säger om unga ryttare.

Björne Carlsson antyder både direkt och mellan raderna att de unga ryttarna borde ta för sig mer på egen hand, hitta egna sätt att träna på i vardagen och söka kunskap hos andra än bara hos sina tränare. Han betonar att han i-n-t-e tycker att dagens ungdomar är för bekväma men att de mer och mer förlitar sig till experter än till (min tolkning) de stora upptäckter de själva kan göra på hemmaplan eller i samarbete med andra.

När jag i höstas intervjuade Petronella Andersson till Ridsports artikelserie om omtag i ridsporten touchade hon vid samma ämne, fast från en annan vinkel.

Petronella sa:

”Vår sport är som en databank där man samlar på sig så mycket information man bara kan. Det pågår livet ut och den dag du tror att du kan allt, det är dagen du inte bra nog och slutar att utvecklas. Jag tror att den yngre generationen behöver vara mer intresserad av information, söka informationen och vara öppna och vaksamma”.

Hon underströk även att ”det behövs inga speciella satsningar för att genomföra det här, eftersom det ligger i ryttarnas egna händer”.

Den kloka uppmaningen: Sök kunskap på egen hand. Fundera, träna själv, testa. Jag tror att det är otroligt viktigt. 

Min egen uppfattning kring idrott rent generellt är att det är viktigt att ha en bra tränare men det betydligt viktigare att tänka själv, att vara nyfiken och släppa loss sin fantasi. Idrottsvärlden vimlar nämligen av exempel på vilka enastående mirakel som kan ske när idrottare på egen hand vågar ta några kliv utanför den trygga boxen.

Ta golfaren Jim Furyk som exempel. Det kanske finns någon golfnörd därute som sett mer golf än jag och som säger emot mig nu, men om Jim Furyk påstår jag detta: Ingen professionell golfspelare världshistorien spelar fulare golf än han. Hans sving ser så amatörmässig och klumpig ut att den av experterna elakt beskrivits som att Furyk ”brottas med en skallerorm i en telefonkiosk – och förlorar”.

Jag slår vad om att varenda golftränare i världen gapskrattat när de sett Furyk spela golf. Jag slår vad om att de tränare Furyk haft genom åren gett honom tusentals tips på hur han kan förbättra sin sving. Amerikanen har uppenbarligen lyssnat mer på sin inre röst än på andras. Med sin hemmagjorda skrämmande fula sving lyckades han bli en av världens bästa golfare. Fulsvingen ledde honom bland annat till en majortitel 2003 – och 2016 blev han, med samma bedrövligt fula sving, den förste spelaren på PGA-touren att gå en runda på ofattbara 58 slag.

Bill Koch var en annan amerikan som lyssnade mer på sig själv än på expertisen. Koch var längdskidåkare och insåg att han kunde ta sig fram snabbare i snön genom att skjuta skidan utanför spåret. Han blev utskälld och hånad men fortsatte att experimentera och snart utvecklade han det som internationella skidförbundet sedan tvingades göra till en helt ny längdskidgren: fristilen.

Folk trodde att Dick Fosbury var galen när han fick för sig att floppa över höjdhoppsribban istället för att saxa, som alla konkurrenter gjorde. Fosbury, också han amerikan, blev sedan givetvis så överlägsen att alla andra tvingades följa efter. Fosbury tänkte själv, hittade ny kunskap i vardagen och revolutionerade en hel idrott.

Samma sak gjorde backhopparen Janne Boklöv när han hittade på sin V-stil, backhoppningens motsvarighet till Jim Furyks golfsving när det gäller stil och finess. Det var inte snyggt att se, men Boklövs luftfärder slutade tio meter längre ner i backen än konkurrenternas. Ända sedan Boklövs dagar på 1980-talet är V-stilen det självklara valet för alla backhoppare i världsklass.

Och när det gäller udda men framgångsrika stilar i vår egen sport räcker det att droppa ett enda namn så fattar ni nog vad jag menar: Roger Yves Bost.

Så, kära ungdomar: Lyssna till Björne och Petronella, titta på vad Furyk, Koch, Fosbury och Boklöv ställde till med och se vad nyfikenhet och kunskaper i vardagen kan göra för er.

Kanske bli det någon av er som går till historien som den nye Bosty.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag brukar säga att jag lever som en hockeyspelare fast jag inte spelar hockey eller någonsin befinner mig på en isyta. Att bevaka hockey så pass intensivt som jag gör i mitt yrke påminner faktiskt väldigt mycket om de rutiner en hockeyspelare har. Träning, match, träning, match. Från augusti till april upprepas mönstret och totalt handlar det om mellan 70 och 80 matcher som ska bevakas, inklusive träningen dagen före.

Jag och/eller min kollega Jepsen går på träning, intervjuar och skriver. Dagen efter går jag och/eller han på match, tycker, skriver och intervjuar. Ungefär så ser det ut, vecka efter vecka, månad efter månad. När säsongen sedan tar slut är åtminstone jag ganska tömd och tom och trött i skallen. Det tar på krafterna att jobba med något så intensivt som hockey och när slutspelsbubblan spricker förvandlas jag ungefär till ett däck som fått pyspunka.

Resten av året – alltså på senvåren och under sommaren – försöker jag koppla bort precis allt som har med hockey att göra. Jag hinner vara borta från den sport som fyndigt kallas The coolest game of earth tillräckligt länge för att jag ska tycka det är genuint skönt att slippa den intensiva bevakningen.

Men när sommaren lider mot sitt slut kommer det tillbaka.

Suget efter en ny hockeysäsong.

Det finns faktiskt väldigt mycket i mitt hockeyupplägg som påminner om min andra favoritsport. Där är jag inte lika rutinerad men jag är heller inte grön. Den här månaden – ja, nästan den här dagen – är det exakt sex år sedan jag åkte iväg på mitt livs första hopptävling med mina barn.

Det var i Värnamo, det var Lilly som tävlade på A-ponnyn Tindra och jag glömmer aldrig hur förtvivlad hon var när hon tvingades utgå efter ett oåterkalleligt stopp i omhoppningsrundan. Den tävlingen blev starten på något helt nytt för mig.

Precis som i hockeyn handlar det om intensiv bevakning och inte eget idrottande.

Precis som i hockeyn handlar det om förberedelser och träning och därefter tävling.

Den här bloggen har också bidragit till en annan likhet, eftersom jag ofta skrivit ner mina tankar, känslor och observationer från mina barns tävlingar här.

Jag har kommit in i meetinglivet, upptäckt vilket nöje det är men också vilket hårt jobb och vilka insatser som krävs för att leva just det livet. Jag har upplevt glädjen i nya bekantskaper på tävlingsplatserna, sett hur mina barn fått massor av nya goda vänner och kommit in i det som av nästan alla ridsportmänniskor beskrivs som exakt vad det är: en livsstil.

Den livsstilen handlar för min och familjens del om glädje genom träning, tävling och gemenskap. Och när jag nu går in på mitt sjunde år som pappa till tävlande ryttarbarn vet jag vad som väntar, hur året ser ut. Det är väldigt intensivt under vår, sommar och höst. Det är kval, det är lag, det är cuper. Det är vinster, rivningar och ett och annat ärevarv. Det är mockning, filmning och fika. Det är spänning, drama, besvikelse och lättnad. Det peakar någonstans i november när Jönköping Horse Show och SM avgörs. Därefter får jag ungefär samma känsla som när ett hockeyslutspel är över och sista matchen är spelad. Luften går ur mig, pulsen går ner och det känns som att gå på en lång och skön semester för att vila upp sig och koppla bort allt som har med hopptävlingar att göra.

Men precis som det är med hockeyn efter sommaren är det med ridsporten efter jul, nyår och någon månad in på det nya året.

Då kommer det tillbaka.

Suget efter att en ny säsong ska dra igång.

Precis så är min känsla just nu – och när jag hör barnen prata om vilka tävlingar de vill vara med i och vilka mål de satt upp inför 2025 blir suget ännu större.

Jag känner en saknad och en längtan efter vissa tävlingsplatser, som fått en plats i mitt hjärta. Jag saknar domare, speakers och funktionärer jag lärt känna, jag saknar andra ponnyföräldrar jag brukar skratta tillsammans med och jag saknar den svårslagna dramaturgin den som en gång konstruerade den här sporten skänkt oss.

Det tar på krafterna att genomföra en hel säsong och man är helt slut när den är över, men när allt börjar om – ja, då är man riktigt sugen igen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

311 Glädje

Då var det dags igen. Förra veckans mest negativa laddade nyhet i Ridsportsverige var nyheten om att en ryttare som ingår i en av årets landslagstrupper anmälts till Svenska Ridsportförbundet. Ryttaren ska, enligt anmälan, ha brukat våld mot sin häst vid flera tillfällen genom hård ridning med sparkar och skarpa bett. Ryttaren ska även vid ett tillfälle ha piskat sin häst upprepade gånger.

Det är allvarliga anklagelser. Anklagelserna kommer från ett flertal personer från samma ridklubb, som står bakom anmälan.

Det är, som vi vet, långt ifrån den första anmälan gjorts i svensk ridsport.

Det är dessvärre inte heller den sista.

Rubriken i Tidningen Ridsport löd: ”Landslagsryttare anmäld för våld mot hästar”.

Hur reagerar du när du läser en rubrik av den här typen?

Med omedelbar upprördhet, kanske?

Det gör jag i alla fall.

”Hur kan man göra så mot en häst?” är alltid min första reflexmässiga tanke.

Jag tänker att de flesta av oss nog reagerar på det sättet.

Hur reagerar du i steg två – hur tar du den initiala upprördheten vidare?

Jag gör det genom en annan sak som sker per automatik: nyfikenhet. Jag vill veta mer. Vem? Hur? Varför? Vad händer härnäst?

Genom att klicka vidare från rubrik och ingress och ta del av brödtexten får jag veta mer.

• Ryttaren får under utredningstiden inte delta i landslagsrelaterade aktiviteter.

• Ryttaren är avstängd från klubbens anläggning under utredningen, men är tillåten att tävla.

• Enligt anmälan finns det vittnen till de olika händelserna (det vore i och för sig en stor överraskning om det inte fanns vittnen).

• Ryttaren själv nekar bestämt till samtliga anklagelser och kommenterar det hela så här:

”Jag har ingenting att dölja i min hantering eller träning av hästar så jag välkomnar utredningen. Jag har alltid och kommer fortsätta sträva efter god hästvälfärd samt vara en bra förebild för ridsporten i sin helhet. Anmälan kommer som en chock för mig. Jag tar det på största allvar, nu är det upp till disciplinnämnden att utreda och jag har full tillit till disciplinnämnden i detta”.

Kort recap: En anmälan har inkommit till förbundet, där den anklagade tillbakavisar allt och välkomnar en utredning. Dessa är de fakta som just nu finns på bordet.

Det tredje steget i min reaktionskedja är att följa utvecklingen och det tror jag att cirka 99 procent av er därute också gör.

Är anmälan korrekt, är den underdriven, överdriven eller rentav felaktig?

Talar ryttaren sanning när hen tillbakavisar anklagelserna eller är hen skyldig?

Finns det andra faktorer som ligger bakom?

Det är frågor vars svar jag inte har en aning om och de spekulationer som dyker upp i mitt huvud låter jag stanna kvar där.

Gör det du också.

Och om du i-n-t-e gör det utan av någon anledning känner dig tvingad att outa din åsikt om en anmäld, ohörd och icke dömd ryttare: gör det med förstånd. Att kommentarsfälten i sociala medier ännu en gång förvandlades till en digital avfallsanläggning finns det ingen som tjänar på.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ja, jag blev överraskad när jag såg vilka ryttare som tagits ut i våra landslag. Som vanligt blev jag överraskad över vilken bred spets vi har i svensk ridsport, hur många otroligt bra idrottsmän och idrottskvinnor som ser till att ge oss framgångar och rubriker året runt.

Överraskad blev jag också när jag synade namnet på två specifika hästar: Charlie´s Way och Asterix de Couleur – eller rättare sagt: när jag såg namnet på ryttaren som sitter på deras ryggar i tävlingssammanhang.

Efter nästan ett år i frysboxen har Douglas Lindelöw välkomnats in i landslagsvärmen igen.

Han har fått okej av förbundet och utöver det bedömts uppfylla de sportsliga meriter som krävs för att ta plats i såväl B-truppen (Charlie´s Way) och utvecklingsgruppen (Asterix de Couleur).

Det leder givetvis till åsikter och rubriker men framför allt till en fråga som jag tror att du som läser redan umgåtts med.

Är det rätt att göra Douglas Lindelöw uttagningsbar till landslagsuppdrag igen?

Det är inte på något sätt en rättighet att få representera Sverige i ett landslag. Du kan inte bete dig hur som helst och tro att du är given i ett landslag och ingen kan leva på gamla meriter, men för mig är svaret givet.

Ja, det är rätt att göra Lindelöw uttagningsbar igen.

Varför jag tycker det?

För det första: Oavsett vad han tidigare gjort – upp med en hand den som tror att han någonsin kommer att så mycket som kröka ett hårstrå på någon levande varelse? Om han behövde lära sig någon form av läxa vet jag inte – han är inte dömd eller ens åtalad för någonting – men jag vågar påstå att OM han behövt lära sig en läxa har han definitivt gjort det vid det här laget. Med råge.

För det andra: Svenska Ridsportförbundets generalsekreterare Johan Fyrberg säger att han och förbundet gått till botten med anmälan och utrett saken grundligt. Det intryck jag fått av Johan Fyrberg är just att han verkar vara en grundlig person, en som gärna tänker ett varv extra och som mycket ogärna fattar förhastade beslut. Fyrberg och förbundet har ingenting att tjäna på att frisera sanningen och görs bedömningen att saken är grundligt utredd – ja, då är den helt säkert också det. Därmed har förbundet ingen anledning att hålla Lindelöw kvar i frysboxen.

För det tredje: Vi har lagar, bestämmelser, regler och stadgar att följa även inom idrottens värld. Det finns ingen bestämmelse eller skrivning i någon lagtext eller i något reglemente som förbjuder att Lindelöw är uttagningsbar. Det är för övrigt extremt ovanligt att idrottare inte tillåts tas ut i landslag. Enligt Henrik Ankarcrona är Douglas Lindelöw det enda case under hans åtta år som förbundskapten där förbundet gått in och förklarat en ryttare ej önskvärd i landslagssammanhang. Det påbudet har förbundet nu dragit tillbaka och Ankarcrona har, på sportsliga grunder, funnit Lindelöw tillräckligt skicklig för att ingå i två av landslagen. Jag ser inga brister i den logiken.

För det fjärde: Den som gjort fel förtjänar en andra chans. Jag tror att de allra flesta är överens om den tanken. Med undantag för viss extrem brottslighet är hela vårt rättsväsende uppbyggt kring den principen. Du döms, du sonar ditt brott och är sedan fri, med möjligheten att bli en bättre människa. Här har vi ett fall där personen faktiskt inte ens är dömd för något och få, om ens någon, egentligen vet exakt vad som hänt och inte hänt. Och oavsett vad som hänt kan vi vara säkra på en sak: det här fallet och en rad andra fall har satt hästvälfärden i ett tidigare aldrig skådat fokus.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ingen har kunnat undgå att vi har en pågående debatt inom ridsporten, såväl nationellt som globalt.

Ämnet för debatten är, som vi alla vet, hästvälfärd och debatten förs i går, den förs i dag och den kommer att föras i morgon. 

De flesta av oss som gärna följer debatten i sociala medier har heller inte kunnat undgå att notera att det debattklimat som skapats lämnar – om jag uttrycker mig lindrigt – en hel del övrigt att önska.

Att som debattör, skribent, tränare eller tävlingsryttare ge sig in i debatten är som att vandra rakt igenom ett minfält. Du vet att risken är mycket stor att det smäller om du trampar på fel ställe. Jag har, både i denna tidning och på andra plattformar, sett väldigt många som försökt komma med vad de anser vara kloka inspel men där de sedan, tror jag, bittert ångrat att de ens tog bladet från munnen.

Med ett sådant tonläge i kommentarsfälten, där personangrepp och invektiv haglar och konstruktiv kritik och fördjupande motfrågor knappt existerar – vem vågar till slut säga och tycka någonting alls, över huvud taget? Är det värt att få ett arvode på ett par tusen för att skriva en analys eller krönika och därefter bli hånad, utskälld och idiotförklarad?

Jag tillåter mig att tvivla.

Oförmågan att vilja förstå dominerar tyvärr över viljan att läsa långsamt, ta in andemeningen i det som skrivs och sedan diskutera vidare, utan invektiv och reptilhjärnans tangentbortsknatter. Även sund och relevant kritik blir verkningslös om den som uttrycker kritiken blandar den med ilska.  

Detta är farligt.

Ridsporten behöver alla kloka röster och all samlad kunskap för att bli bättre, för att förändra, för att påverka sitt eget öde. 

Så: Vem vågar då diskutera?

Och: Finns det någon, i detta infekterade debattklimat, som är villig att klampa rakt in i minfältet? Som dessutom kan lyckas med bedriften att tycka eller skriva någonting som alla, oavsett vilken sida de står på, accepterar och kan tänka sig att trycka på gillaknappen åt?

Fram till för halvannan vecka sedan trodde jag att det var en omöjlighet.

Sedan läste jag, på denna sajt, en krönika som gav mig hopp. Krönikan tog upp ett minst sagt minerat hästvälfärdsämne: spänningarna mellan forskare och tränare, mellan vetenskap och erfarenhet – något som verkar nästan lika oförenligt som olja och vatten.

Ett minst sagt laddat ämne, som borde få soldater i båda debattlägrens skyttegravar att snabbt fylla på med ammunition.

Så blev det inte. Med sina välformulerade rader lyckas skribenten Mari Zetterqvist Blokhuis med konststycket jag trodde var en omöjlighet. Att skriva en text på ett enkelt sätt i ett enormt svårt ämne och få alla att gilla det. Eller åtminstone lyckas med bedriften att inte trampa på en enda mina. Jag ser inga drev, inga förolämpningar, inga invektiv när jag noterar hur krönikan tagits emot.

Jag ser bara blåa tummar, röda hjärtan och positiva kommentarer – och det gör mig glad och varm.

Lugnt, pedagogiskt och med konkreta exempel förklarar Mari Zetterqvist Blokhuis varför det är viktigt att praktiker och forskare inte bara bör närma sig varandra utan faktiskt också mötas, eftersom båda sidor har mycket att lära av varandra.

Mari Zetterqvist Blokhuis vet vad hon talar om och det märks att hon, som både är forskare och ridlärare, står med ett ben i båda läger.

Hon använder också ett uttryck i krönikan som i all sin enkelhet och finurlighet kanske kan lära oss alla att både respektera varandra och hitta samarbeten över gränserna även där våra åsikter och uppfattningar går isär: ”Teori utan praktik är tom och praktik utan teori är blind”. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

En del av charmen med att bli och sedan vara hästfamilj gör är att man skaffar nya traditioner. Plötsligt handlar det inte om sol- eller vintersemestrar till resmål där solkräm, badbyxor och cyklop i princip är det enda du behöver använda dig av under dagtid.

Vi hade en sådan tid, men det är länge sedan nu.

All inclusive-band, plask i charterorternas pooler och snäckletande längs dess stränder är sedan flera år ett avslutat eller i alla fall pausat kapitel.

Nu är det nya traditioner som tagit över. Cypern har blivit Falsterbo, Kreta har ersatts av Scandinavium och Florida av diverse favoritmeetings.

En ny tradition i dubbel bemärkelse är att vi firar trettonhelgen med att ta oss an Trettonspelen i Helsingborg, som numera alltid drar igång det nya årets tävlingssäsong.

Den nya traditionen bjuder att Malin och barnen åker ner på meetinget medan min del av avtalet i den nya traditionen är att stanna hemma och jonglera med fler bollar än vad jag kan räkna till. Detta genom att ta hand om en gård, åtta hästar, en hund, två kaniner och två hamstrar samtidigt som jag jobbar hela helgen (jag jobbar för övrigt alltid den helgen, varje år).

Det kräver en noggrann planering, flexibilitet i kubik och ett genomförande som bygger på en vilja av stål för att allt ska fungera. När jag summerar årets upplaga av min nya trettonhelgstradition ger jag mig själv godkänt. Jag har visserligen inte haft en enda sekund över till att tänka, vila eller ta igen mig men alla djur är kvar – mätta, belåtna och väl omhändertagna.

Som jag skrev i förra veckans bloggpost är en era över och vi har en ny verklighet att förhålla oss till. Inga fler B-ponnyer, åtminstone inte i tävlingssammanhang. Tävla, det älskar som bekant mina barn och tävlade, det gjorde ett av dem under denna för oss moderna och återkommande skånska tradition som heter Trettonspelen.

Med Angelo i rollen som hästskötare, fotograf och filmare var det LillyBelle som genomförde alla starterna i Helsingborgs härliga ridhus (ja, jag h-a-r varit där, men bara på endagstävlingar). Ett nytt år mår alltid bra av en bra start och det kan man lugnt påstå att LillyBelle fick. Med sig hade hon två C-ponnyer: Rosie, som hon ärvt av Angelo, och Pop, den bestämda men fantastiska damen som är hennes nya favorit sedan ett par månader tillbaka.

Det var först under finaldagen jag kunde ta mig friheten att smita från mina uppgifter för att följa det som hände i Helsingborg via datorn. Att Trettonspelens samtliga starter går att se varje år är för övrigt ett stort plus för mig. Då kan jag ändå låtsas att jag är där och ser det på riktigt. På skärmen fick jag först se LillyBelle och Rosie vinna den avslutande A1:a:n och därmed även hela Silvercupen efter en otroligt fin runda. Rosie älskade ärevarvet och vad jag förstått har ett komiskt klipp på henne och LillyBelle därifrån blivit viralt på TikTok.

Den bestämda damen Pop ville inte vara sämre. Det här ekipaget klarade sin första Lätt A-nolla och därmed kunde en överlycklig LillyBelle bocka av det första Msv B-kvalet. De slutade sedan på en fin andraplats i den efterföljande omhoppningen, vilket gjorde årets nytradition ännu skönare. Nu laddar vi för nya tävlingar på hemmaplan, där även Angelo ska begå årsdebut i tävlingssadeln.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

2025 är här. Det började som ett regnigt skämt som här i Kronoberg förvandlade hästhagar till både mindre och större vattendrag. Det fortsatte med lite lovande kyla och isbildning och har nu – när jag tittar ut – övergått i ännu mer klassisk vinter med ett par tre minusgrader och virvlande snöfall. Det är januari, det ser ut som januari och det är gott så.

Jag är inte mycket för nostalgi, av det enkla skälet att nostalgi sällan framkallar en skön känsla utan snarare insikten om alltings förgänglighet och att minnena är allt vi bär med oss från den tid som flytt. Att plocka fram minnena ur hjärnans och hjärtats skafferier, polera dem och ge dem ett alltför nytt och intensivt liv är liksom ingenting du kan leva på eller av. Det som gör att du lever är faktumet att du tar dig framåt, en dag i taget, och gör ditt bästa.

Trots detta, trots att året nu är 2025, är det åren 2024, 2023, 2022, 2021, 2020 och 2019 jag tänker uppehålla mig vid under resterande rader. 2025 är nämligen inte vilket år som helst. Det är året då jag – om jag verkligen vill hemfalla åt vemod och nostalgi – skulle kunna plocka fram Andrea Bocelli och Sarah Brightmans nästan ohälsosamt mäktiga duett Time to say goodbye för att på något sätt framkalla känslan jag bär på.

En ny era är här. Nu är det definitivt. För i samma stund som tolvslaget ljöd och vi gjorde allt vi kunde för att lugna våra hästar mitt i kakafonin av pyrotekniska smällar inträdde samtidigt en helt ny verklighet för oss som hästfamilj. I den sekunden gick LillyBelle in på sitt 14:e kalenderår som folkbokförd medborgare av konungariket Sverige. Det betyder i sin tur att hon inte längre får sitta upp på en B-ponny i tävlingssammanhang. Den stund jag inte ens reflekterat över eftersom den alltid känts så avlägsen var plötsligt här. Det är därmed dags att ta farväl av en tid som aldrig kommer åter och dessutom ta itu med en praktisk verklighet som innebär åtskilliga obekväma beslut att fatta.

Det här påståendet kan nog alla ponnyföräldrar skriva under på: Av alla hästar vi har förmånen att vårda och älska finns det inga hästar vi står i större tacksamhetsskuld till än de första hästar våra barn suttit på och tävlat med. De som fått barnen att fastna för den här sporten, fått dem att älska varje moment av den, som tålmodigt skuttat fram trots bristfälliga tekniska kunskaper hos unga orutinerade ryttare. Det är väldigt mycket Gullan Bornemark över hela den här eran och inte alls någon tillfällighet att varianter av Gullans mest kända masterpiece Min kära lilla ponny årligen brusar ur knastrande högtalare under hundratals ärevarv runt om i Ridsportsverige. Nu är Gullan Bornemark-eran över för oss och det är inte så lite sorgligt, om sanningen ska fram. Du som har x antal år kvar till det år ditt barn fyller 14 – var rädd om tiden, vårda den ömt och njut av varje stund. Det är ingen tillfällighet att alla säger att just den tiden är den bästa. Det ÄR den.

Ni som följt den här bloggen genom åren vet att det finns många ponnyer som sett till att mina barn fått vara med om fantastiska upplevelser på tävlingsbanorna.

Tindra – super-A-ponnyn. Det var med henne allt började, det är hon som fått både Angelo och LillyBelle att älska hästar, ridning, och stallhäng. Hon kommer att stanna hos oss för alltid – och varje dag överösas av vår innerliga kärlek och tacksamhet.

Peggy – den andra super-A-ponnyn, som LillyBelle fått låna och som gett henne så mycket glädje och kärlek att jag ärligt talat skulle kunna skriva en ganska tjock bok om det. Peggy är den coolaste, mest obrydda, av alla ponnyer jag träffat. Hon finner sig i allt, har minst fyra rävar bakom varje öra och älskar att tävla.

Erika – ridskoleponnyn LillyBelle förälskade sig i och som, genom tur och tillfälligheter, hamnade hos oss och står kvar än i dag. En saga i sig.

Tango – den snygge engelsmannen med världens kaxigaste galopp, förmågan att vända på en femöring och en personlighet som vi alla älskade och saknar i dag, efter att han sålts och flyttat.

Hilda – järnladyn som kunde krossa vilken bana som helst. En queen, en diva, en mästarinna som fortfarande vid 25 års ålder, flera år efter sin pensionering, snabbt anmäler sitt intresse varje gång lastbilen körs fram, i hopp om att en comeback på tävlingsbanan stundar.

TW – världens snabbaste snigel, kultfiguren som alltid gjort som hon vill, som tar det i sin egen takt och som sedan en tid skänker glädje åt en annan ryttare. Det finns bara en TW och oj vad många skratt hon skänkt oss.

Woodie – vår sista inköpta B-ponny. Blixtrande snabb och underbart hoppglad på banan men framför allt är det hans snällhet som fångat mitt hjärta. Alltid lugn och följsam i box, hage och transport. Aldrig kinkig eller krånglig i hanteringen. Alltid öronen framåt. Jag kommer att sakna honom den dag han lämnar oss men samtidigt veta att hans nästa ryttare kommer att vara lycklig så länge hen har honom.

Från djupet av mitt hjärta: Tack för allt ni gjort, alla nämnda, ingen glömd. Det har varit ett privilegium att få vara nära er varje dag under så många år.

Gullans era är över.

En ny era är här.

Det är med visst svårmod och tungsinne jag motvilligt accepterar att tiden alltid är en övermäktig motståndare.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är annandag jul och klockan är strax före 11.00 när jag skriver detta. Jag sitter ombord på ett dunkande krösatåg som ska ta mig till först Hässleholm och sedan vidare till Malmö, där jag ska bevaka SHL-matchen mellan Malmö Redhawks och Växjö Lakers. När jag ser hur tåget svishar förbi det grantäta småländska skogslandskapet påminns jag om hur även tiden susar fram helt ohejdat. Det slår mig att det jag håller på att skriva är 2024 års sista spaning till den här bloggen och när jag räknar efter noterar jag att det ni just nu läser är min 325:e fredagstext i följd som Ponnypappan.

När jag tänker tillbaka på mina första inlägg hösten 2018 slår det mig hur extremt mycket som hänt och hur fort det gått, både för mig och min familj, att gå från glada amatörer till att bli erfarna hästmänniskor. I början skrev jag mycket om det nya och ofta obegripliga som en nybliven ponnypappa ställs inför när han väl vågat, tvingats eller av annan anledning tagit steget in i den värld av mystik som inte liknar någon annan. Jag skrev om hur jag gjorde bort mig, hur jag stod (och fortfarande står) absolut lägst i rang, hur totalt absorberad jag blev av hästlivet och hur mycket tid och kraft denna nya livsstil tar i anspråk.

Med mer än sex års distans till den vingliga starten på mitt ponnypappaliv inser jag att jag absolut inte är fullärd, men att det samtidigt känns som att jag haft förmånen att få vara med om allt. Det enda jag kände saknades var en rejäl punktering på lastbilen, men den kunde jag bocka av under förra veckan. Lyckligtvis skedde den inte på E4:an, fullastad och med två hästar i utan upptäcktes en tidig morgon här hemma på gården. Höger bakdäck var lufttomt och bortom räddning, det tog ett par dagar att fixa fram och byta till ett nytt och nu kan jag checka av även denna upplevelse.

Samtidigt tänker jag på att det hela tiden föds nya ponnypappor in i den värld där jag gick all-in 2018. Två år senare, hösten 2020, startade jag Facebookgruppen ”Ponnypappor i Sverige” som nu har hela 1 600 medlemmar och stadigt växer. Där delar vi, ponnyföräldrar av båda könen, friskt med oss av våra blandade erfarenheter, inte sällan med humorn som körsbäret på toppen. Till skillnad från i princip alla andra forum jag besökt använder vi oss enbart av god ton. Vi stöttar, hejar och tröstar. Vi hjälper varandra och tipsar. Aldrig under dessa drygt fyra år har jag eller någon av övriga admins behövt moderera i kommentarsfältet. Bara det är värt en applåd till alla härliga ponnyföräldrar.

Förra veckan hittade jag ett fantastiskt inlägg i Facebookgruppen som kort och gott löd:

Nybliven PP – vad behöver jag särskilt tänka på?

Ett sådant inlägg är förstås en upplagd smashboll för att snabbt få en föreläsning som innehåller alla stadier och scenarier en nybliven ponnyförälder snart kommer att få gå igenom, uppleva och hantera. Jag njuter när jag läser kommentarerna och tipsen eftersom de kommer direkt från hjärtat, utan pekpinnar. Att återge tråden känns som en bra avslutning på 2024.

Gör aldrig fel för då får du skäll, inleder en medlem, följt av leende emojis.

En annan förtydligar snabbt:

Nä. Spelar ingen roll om du gör fel. Får skäll oavsett, följt av fler emojis.

Det kan jag och alla andra i den här rollen skriva under på. Därefter kommer nästa sanningsenliga klassiker:

Livet som ponnypappa kommer lösa två bekymmer för dig – vad du ska göra med tiden och pengarna.

Tidsåtgångsperspektivet illustreras sedan av följande finurliga kommentar:

Lägg en lapp på köksbordet: ”Är i stallet, kommer om tre timmar. Är vi inte hemma om tre timmar så läs lappen igen”

Sedan följer ett tips i all välmening:

Uppgradera körkortet – och se till att njuta av ponnylivet!

Därefter kommer ett lakoniskt konstaterande:

Pengar, bra skor och ingen idé att kosta på rekond av bilen längre.

Sedan, ny klassiker:

Välkommen till BOB:s värld – bära och betala.

Därpå följer ett ekonomiskt råd från en väldigt vis man:

Hellre premium på skor, vantar och mössa än på bil.

Detta kompletteras med följande:

Varma kläder till dig själv. Ungar hävdar ju ändå att de aldrig fryser. Förrän efteråt.

Vad är det man brukar säga? Stor igenkänning. En ponnymamma skyndar till med ett nytt bra tips:

Förvara alltid en liten snackbar i stallet med något att äta och dricka. Det kommer alltid ta mycket längre tid än vad som var tänkt från början.

En annan ponnymamma är snabbt framme och komprimerar flera av ovanstående tips:

Avboka allt. Och ha bra kläder och skor och som tidigare skrevs ha tid och ha snacks i stallet. 1 timme blir ofta 3 till 5 timmar.

Nästa tips handlar om den stora förväntade ökningen av digitala data som följer av att barnen börjar träna och tävla regelbundet. ALLT ska filmas, med publicering på sociala medier som oundviklig följd:

Utökad webblagring är snart en nödvändighet.

Sedan kommer tre tips listade till den nyblivne ponnypappan:

Bra att ha med sig varje dag…

1. Glatt humör, alla andra kommer nästan alltid vara arga över nåt

2. Oömma kläder, alla andra kommer nästan alltid säga att de har fel skor/byxor/jacka på sig för att bära vatten/hö/bajs

3. Oändligt jättestor plånbok, alla andra kommer ALLTID säga att de inte har några pengar

Jag läser allt detta med en stigande inneboende värme. Jag tänker tillbaka på allt ovanstående, att det verkligen är exakt som det beskrivs till punkt och pricka. Bland alla tips, råd och uppmaningar i det här Facebookinlägget är det ändå den enorma uppsidan som dominerar. Det faktum att du, trots att du inte investerar för att få ekonomisk avkastning, ändå köpt en vinstlott när du valt att stötta ditt hästtokiga barn.

Den här kommentaren är en bland många på samma tema och den säger mycket:

Men det viktigaste av allt. Se till att ha kul och njut med ditt barn och ponny, ni kommer få väldigt mycket tid ihop och de kommer vara prövningar. Både med och motgångar. Våga fråga om hjälp i motgång och njut i medgång. För allt slit i mörker och kyla och sena kvällar, det är det värt för att se barnens lycka efter att ha klarat en runda i hoppning eller dressyr, men kan vara så enkla saker som att galoppera själv på en stubbåker. Kort och gott ha kul och njut. Välkommen till ponnypappatiden!

Det är snart 2025. Jag inbillar mig att ett nytt år är en perfekt tid för en förälder att gå från vanlig dödlig till att bli ponnypappa eller ponnymamma. Till alla er och till alla andra säger jag: Gott nytt år – och hjärtligt välkommen in i vår gemenskap! Du som vill hänga med oss i gruppen hittar länk nedan!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hur gör de bästa? Varför får de det svåra att se enkelt ut? Varför har just de blivit bäst när det finns så många andra som vill bli nummer ett?

För mig har intresset för den här typen av frågor tilltagit med stigande ålder. Jag är i dag, som sportjournalist, betydligt mer intresserad av svaret på frågan varför än av svaret på frågan vad.

Henrik von Eckermann har varit världsetta i två och ett halvt års tid. Ingen annan har tidigare lyckats sitta på tronen under en så lång tidsperiod.

Varför har han lyckats?

Och när han väl lyckats bli nummer ett: Hur lyckas han sitta kvar där, månad efter månad och år efter år?

Jag tror att han klarar det därför att han känner till sin egen historia. Den historia många av oss andra som följer ridsporten på avstånd aldrig fullt ut kan känna till. Jag intervjuade Henrik von Eckermann i samband med GCT-tävlingarna på Stockholms stadion i juni. Det är särskilt ett citat som etsat sig fast hos mig och det var när jag frågade honom om hur han kan vara så mentalt stark och lyckas stänga ute allt annat när han tävlar. 

Von Eckermann svarade:

– Jag har hållit på jättelänge och haft jättemycket motgångar och där har jag lyckats hitta en väg hur jag sorterar och blir bättre.

Det speciella med citatet är två ord.

”Jättemycket motgångar”.

Det är speciellt därför att det inte är många idrottare som är bäst i världen som kan säga det. Jag jämför återigen med andra sporter och där handlar det oftast om en väg mot toppen som är kanske inte är helt spikrak men inte långt ifrån. En väg som dessutom är väldigt kort i jämförelse med ridsportens väg. I andra idrotter än ridsport upptäcks din supertalang tidigt, du uppvaktas sedan av agenter, tränare, klubbar och annat inflytelserikt folk som hjälper dig – ja, man kan till och med säga curlar dig – att kombinera din supertalang med bra träning och rätt omgivning och ta dig hela vägen till toppen.

Jag har sagt det förr och säger det igen. Ingen annanstans än i ridsporten lär du dig snabbare hur det känns att nästan aldrig vinna. För att ta dig till toppen i den här sporten måste du gå Abraham Lincolns väg. Lincoln nämns ofta av eftervärlden som en av USA:s största, viktigaste och mest framgångsrika presidenter, men det klart mest intressanta med Lincoln är att alltid resa sig, kämpa vidare och aldrig ge upp. Från det att han förlorade jobbet som advokat 1832 följde 28 år praktiskt taget av idel misslyckanden innan Lincoln till slut, 1860, lyckades bli vald till president och därefter som sin största gärning avskaffade slaveriet.

Ryttare som lyckas är mer eller mindre Lincolns. Att förlora blir tidigt en vardag, men att lära sig vinna genom att se varje motgång som en möjlighet att bli bättre utgör drivet. De är medvetna om att belöningen dröjer, om den ens kommer, och det är på det här sätter Henrik von Eckermann, som han sa, ”lyckats hitta en väg hur jag sorterar och blir bättre”.

Vi har den här veckan nåtts av två besked från världsettan.

Det första var att King Edward gjort sitt sista VM. Han kommer inte till start i Aachen 2026.

Det andra att Henrik helt avbryter inomhussäsongen med King Edward.

Tre utbrytningar i tre raka tävlingar räckte för att han skulle fatta det senare beslutet, t-r-o-t-s att King Edward är i hundraprocentig form, veterinärt sett.

Ett otänkbart beslut i vilken annan sport som helst. Ett halvår utan den magiskt mytomspunne Kingen på de penningstinna tävlingarna i Europa innebär en osäker framtid för Henrik von Eckermann. Det lär kosta en betydande del när det handlar om kommande prispengar och det kan framför allt kosta nummer ett-bindeln han haft runt armen under 2,5 år.

Som sagt: Ett helt otänkbart beslut översatt till vilken annan idrott som helst.

Men för en som har en historia av lincolnska motgångar var det ett självklart beslut, speciellt för en etta som insett att självkritik gör honom bättre.

– Det som har hänt kan jag inte göra ogjort tyvärr. Det jag kan göra är att lära mig av mina misstag och göra det bättre nästa gång.

Det kunde ha sagts av Abraham Lincoln 1850.

Det sades av Henrik von Eckermann i december 2024.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.