Förra veckans blogg var till stora delar ett preludium till det som väntade den gångna helgen: Börjes Cup i Tingsryd. Mina barns absoluta favoritmeeting, sommarens höjdpunkt, en tre dagar lång källa till glädje.
Med facit i hand blev det inte riktigt så.
Med facit i hand sitter jag här och är heligt förbannad när jag skriver dessa rader.
Jag, alltså. J-a-g är förbannad. Malin också. För barnen har Börjes Cup varit precis så spännande och intensivt sommarroligt som de hoppats på. De har hängt med kompisar, plaskat i vatten och gjort sitt bästa på ridbanan.
De lyckades dessutom vinna var sin klass under cupen. LillyBelle och Woodie vann fredagens kval i konkurrens med 45 andra, med Peggy på tredje plats, och Angelo och Rosie vann lördagens kval 2 i lika tuff konkurrens. Båda var mycket nöjda när allt var över.
För mig och Malin tog meetinget däremot en olustig vändning under finalsöndagen.
Upprinnelsen var en händelse under lördagen.
Efter sin inledande seger på fredagen gick LillyBelle in med sin nya kärlek Woodie för kval nummer två. Efter en lugn och samlad grundomgång går sedan det mesta fel i omhoppningen.
Det är ekipagets blott tredje start tillsammans.
Woodie är stark, har en rejäl turbomotor och här, i sin tredje start med sin nya ponny, råkar LillyBelle ut för problem. Efter den första svängen blir det ”kalabalik” som hon senare ska beskriva det på sitt Instagramkonto. Ryttare och häst hamnar i osynk, Woodie hoppar nästan från stillastående över det andra hindret och resten är lika osynkat.
Det är, rätt och slätt, en dålig omhoppning, inte mer. Det är sådant som kan hända och sådant man ser lite här och där under i princip varje tävling. Det vi inte har en aning om i det läget är att just LillyBelles omhoppning ska bli helgens i särklass mest omtalade under Börjes Cup.
Det är på söndagen Malin förstår att någonting hänt, när en annan ponnymamma kommer fram till henne och försiktigt frågar: ”Hur mår du egentligen efter det som hänt?”.
Malin lägger snabbt ihop ett och ett och det går upp för både henne och mig vad som hänt några timmar tidigare i en stor Facebookgrupp för ponnyföräldrar med nästan 6000 medlemmar.
Där har en anonym medlem (anonym!!!) hängt ut LillyBelle i ett brutalt inlägg där min elvaåriga dotter målas ut som en brottsling på grund av lördagens omhoppning. LillyBelle nämns inte vid namn, men inlägget är skrivet med en så utstuderad och kalkylerad illvilja att detaljerna i inlägget (bland annat beskylls även Angelo för att rida illa) gör det omöjligt att inte identifiera henne.
Jag har inte hört talas om någonting liknande. Trots alla tomtar och troll som dyker upp i kommentarfält och andra forum kan jag inte dra mig till minnes att någon forumskribent – hur vrickad den än må vara – har hängt ut en elvaårig flicka och i ett långt inlägg beskyllt henne för än det ena, än det andra.
Inlägget plockades bort ganska snabbt, men skadan skedde redan sekunderna efter att det tilläts att bli publicerat. Att inlägget hann få en massa kommentarer, varav ingen höll med den elake anonyme fegisen, är ingen tröst. Det här ska bara inte få hända, inte få k-u-n-n-a hända. Inte på ett till synes fredligt föräldraforum. Inte i Sverige. Inte 2023.
Jag tar givetvis kontakt med en av administratörerna för gruppen, Lotta, som beklagar att inlägget blivit publicerat och att det dröjt innan det raderats. Hon visar stor förståelse, skriver direkt ett skarpt inlägg i gruppen där hon berättar att varningar kommer att utdelas vid liknande inlägg framöver. Själv kan jag spontant tycka att anonyma inlägg inte hör hemma i Facebookgrupper över huvud taget. Elaka fegisar och troll hör möjligen hemma på Twitter, men inte ens där – i den sociala mediekloakens mörkaste skitstorm av hat, hot och hets – ger man sig på barn.
Facebook är ju det snälla sociala mediet, åtminstone trodde jag det. Familjära Facebook, som kan användas till så enormt mycket gott. En föräldragrupp på Facebook borde naturligtvis vara ett öppet och välkomnande forum för alla inblandade. Så är det tyvärr inte – och här vill jag ge en stor tumme upp för samma administratörs-Lotta. Dagen efter incidenten postar Lotta ett eget inlägg som inleds så här:
”Varför är många så elaka mot varandra inom ridsporten? Den frågan dyker upp hos mig till och från och jag undrar om det är likadant i andra sporter? Tänker också att vi kanske är lite skarpare mot varandra för att vi anser att vi för de värnlösa hästarnas talan?
Som så många andra ponny- och hästfamiljer har vi också fått oss skopor. Det har handlat om hur vi hanterar våra hästar, hur de beter sig, vilken form hästen rids i och så vidare. Gemensamt för de som skickar ut skoporna är att de är självlärda och sådana som jag själv lite styggt kallar staketryttare. Min dotters framgångar har till exempel vid flera tillfällen solkats av en av mina tidigare vänners elakheter, ju bättre det gått desto mer negativt har vi fått oss till livs.”
Precis så här är det. Och just här finns svaret på frågan varför min dotter blir uthängd.
Någon är missunnsam, någon som till slut inte kan hantera sin missunnsamhet. Den som inte kan hantera sin missunnsamhet utvecklar elaka tankar. Och när de elaka tankarna till sist fyller hjärnan finns det – som vi tydligt kan se – ingen gräns för vad elakheten kan ställa till med.
Vi ser en tydlig kedja här. En kedja av händelser som bildar starka indicier, som i sin tur pekar i en och samma riktning: Mot en missunnsam människa som bara väntat på rätt läge att tömma ett helt magasin av elakhet. Det accepterar vi aldrig. Det ska ingen acceptera.
Vi har valt att, av ren princip, polisanmäla inlägget. Vi är väl medvetna om hur svårt det är att samla bevis i ett fall som detta och medvetna om att domskäl lär saknas även om sanningen kommer fram.
Vi har även varit i kontakt med Svenska Ridsportförbundet där vi fått viktig information och bra tips på vad vi kan göra och hur vi kan agera framöver.
Och till Lotta, du som undrar om elakheten är lika utbredd i andra sporter, kan jag komma med lugnande besked. Nej, de andra sporterna är inte ens nära. Ridsport spelar i en helt egen division när det kommer till elakhet. Den liknar ingen annan sport. Det finns många elefanter i ridsportens rum. Och störst av dem är elakheten.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Jag kan garantera er att inga elakheter tillåts förekomma där. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på