Ponnypappan: Jag åkte aldrig till Rambergsvallen

Jag minns att jag sitter ner, i full förtvivlan, samtidigt som jag slår numret till en av mina chefer. Klockan kan inte vara mer än fem, halv sex på söndagsmorgonen och när chefen till slut svarar är det tydligt att jag väckt honom. 

– Han dör! Jag kan inte åka till Göteborg! skriker jag i mobilen efter att jag i panik förklarat vad som hänt.

Min sömndruckne chef har efter att jag avfyrat ett gäng dramatiskt grötiga ångestglosor gått från att tro att han fortfarande drömmer till att inse allvaret. 

– Glöm Göteborg. Vi löser det, säger han så lugnt och tydligt han förmår.

Jag lägger på. Ett problem är avklarat. Jag behöver i alla fall inte jobba. Jag behöver i alla fall inte resa till Göteborg och bevaka Östers bortamatch mot BK Häcken i Fotbollsallsvenskan.

Men paniken är total efter de senaste halvdygnets händelser. Jag befinner mig i ett tillstånd där tiden står still, där handlingsförlamning varvas med rationellt tänkande.

Dramat inleds när jag, kvällen före, åker ut till stallet där vi har våra två inhyrda hästar, en av dem dräktig. Vi har turats om att åka ut under de senaste veckorna och jag har fått instruktioner av Malin. Hon har bland annat lärt mig att jag ska se efter om det bildats vaxproppar på juvren. Då är det nära, lär jag mig. Men hittills har allt varit lugnt. Stoet, som heter Karisma, har bara sett tjock ut, som dräktiga hästar gör. Inga vaxproppar. Inte heller den här gången ser jag några vaxproppar men jag, som knappt vet någonting om hästar, ser ändå att den här hästen beter sig underligt. Hon kissar och kissar och kissar. Det tar aldrig slut. Så har hon aldrig gjort förut. Jag ringer Malin, hon kastar sig i bilen och tio minuter senare rusar hon in.

Kort därefter ser han dagens ljus. Det lilla hingstfölet. Vi får dra ut honom, han ligger kvar i fosterhinnan som vi också får göra hål i.

Han har kommit till världen. Äntligen. Som vi har väntat, kämpat och väntat igen. Så långt allt väl. Vi ställer oss utanför boxen och väntar på att mor och son ska börja interagera. Det gör de inte. Fölet letar efter spenen men hittar inte, hur han än försöker. Mamman gör heller ingenting för att underlätta. Tiden rusar iväg och vi vet att ett föl måste börja dia, att systemet ska komma igång. 

Ingenting händer.

Vi försöker mjölka ur spenarna men det kommer ingen mjölk. Ingen mjölk. Ingen livsviktig råmjölk.

Till slut inser vi att något drastiskt krävs. Jag får i uppdrag att ringa till en klinik Malin känner till och som brukar sälja råmjölk. Kliniken ligger fem mil bort, mitt ute i skogen. Klockan är kanske två på natten. Det är inte bara min chef som blir väckt av mig den här natten. Först väcker jag en i personalen på kliniken, betydligt mer van vid att bli väckt vid obekväma tidpunkter än vad min chef senare visar sig vara.

– Ja, det finns mjölk.

– Ja, du kan komma direkt.

Jag hör det jag vill höra, sätter mig i bilen och – jag erkänner – överträder ett antal hastighetsbegränsningar.

Mitt ute i skogen köper jag med mig ett antal små påsar med mjölk till ett literpris av 700 kronor. Väl hemma igen sätter vi igång. Vi matar den nyförlöste med nappflaska.

Han är svag. Mycket svag. Men vi matar.

Någonstans här inser jag att det är morgon, att jag inte sovit alls, att det inte är säkert att fölet överlever och att jag inte tänker åka till Göteborg. Hur dagen sedan förlöper minns jag inte i detalj mer än att tid och rum inte existerar. Bara en enda gnagande oro.

Dagen rullar vidare, fölet lyckas inte dia från spenen trots att vi försöker hjälpa honom på traven så mycket vi kan och till slut är den köpta mjölken slut. Jag får på nytt uppdraget att åka ut till kliniken i jakt efter påfyllning.

Jag hinner inte fram till kliniken förrän det plingar till i min mobil. Det är ett MMS från den tidens begränsade mobilkameror, men jag ser tydligt vad filmen föreställer.

Ett föl. Fölet diar.

Senare i livet ska jag få uppleva två BB-barnafödslar men det här MMS:et framkallar det jag där och då känner är mitt livs lyckligaste stund.

Lille Nelson diar. Älskade Nelson, dig som jag fick ge namn åt. Du som är den ende häst som sparkat mig (som ettåring, träffade min knäskål framifrån, fruktansvärd smärta). Du som gnäggar som ingen annan. Du som med din nyfikenhet alltid är först med att upptäcka och reagera på saker. Du som var, är och förblir den sötaste häst jag någonsin sett. Du som fick ut och tävla dressyr på duktiga ryttare, du som bott både i Skåne, Halland och Norrland innan du tröttnade på tävlandet och blev världens bästa sällskaps- och motionshäst.

Nu står du här igen, hemma på den gård vi byggde året efter att du fötts, gården där du tillbringade dina första år i livet. Det är en cirkel som sluts. 

Jag åkte aldrig till Rambergsvallen efter den där dramatiska natten i april 2006. Jag gjorde någonting mycket större och viktigare. Jag fick vara med och spela en aktiv roll i kämpandet för att rädda en nyförlöst liten häst.

Det är både ett av mina värsta och skönaste minnen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vad gör dig rädd?

Ormar, spindlar eller kanske höga höjder?

Öppna ytor, trånga ytor eller kanske bananer, som en före detta minister utvecklat fobi för?

Förutom höga höjder är ingenting ovan någonting som sätter skräck i mig. Men ibland när jag känner att jag behöver uppleva någonting riktigt ångestframkallande brukar jag göra en databassökning.

Det brukar räcka med att skriva ”ridklubb konkurs” eller ”ridklubb ekonomisk kris” för att sekunden senare ställas inför ett otäckt sökresultat.

Kära vänner, det går inte speciellt bra för vår sport. Att lusläsa de träffar som kommer upp i artikelsöken är minst sagt deprimerande. Jag undrar om det finns någon enda klubb i Sverige som har en skattkista på banken. Jag tvivlar faktiskt. Och eftersom det inte – hur gärna vi än vill – hjälper att blunda tillräckligt hårt för att få ett problem att försvinna tycker jag att hela ridsporten måste prata mer om hur vår sport mår.

Jag har flera gånger lyft ämnet här. Med risk för att låta tjatig gör jag det ännu en gång och det är nog heller inte sista gången, är jag rädd. I tisdags möttes jag av den här sorgliga Facebookposten från Ranarps Ridklubb:

”Hej alla, jag vill meddela den tråkiga nyheten att vi i styrelsen har blivit tvungna att fatta beslutet om nedläggning av Ranarps Ridklubb.

Jag vill tacka alla som varit verksamma under de 23(!) år som vi varit aktiva. Det är ändå länge för en liten, lantlig klubb. Har du bilder eller minnen så dela gärna med dig. Många har ridit har på ridskolan, och många ponnyer har passerat. Glöm inte heller våra fantastiskt duktiga ponnyekipage som tog ett suveränt SM-guld 2011.”

Ännu en klubb som ansett sig vara bortom räddning och från och med nu raderats från ridsportkartan. Jag läser även att Ale Jennylunds Ridklubb riskerar att gå samma öde till mötes redan till sommaren. I Ljungby, sex mil från där jag bor, slås det larm om dålig ekonomi och i Uddevalla längtar ridfolket tillbaka till den tid då Uddevalla Ridklubb existerade. Den gick i konkurs 2023. För att nu bara ta ett axplock, som man brukar säga.

Varför ridklubbarna har det tufft är ganska lätt att lista ut. Vem som helst kan räkna ut att en sport som inte tillhandahåller döda ting som fotbollar, innebandyklubbor och puckar utan driver dygnet runt-öppna hotell för jättelika djur drabbas hårdare än andra sporter när priserna stiger.

Så: Att identifiera orsaker är det enkla. Det svåra är att hitta en lösning. Den nu levande människa som gör det borde minst belönas med Nobelpriset, adlas och få en staty rest över sig. I väntan på den dagen behöver svensk ridsport skaffa en strategi. Jag vet vilken strategi som givet bristen på lösningar är den enda och bästa.

Sätt press på kommunerna.

Med det menar jag: Sätt ÄNNU mer press på kommunerna.

Det funkar nämligen.

Varför?

Jo, kommunerna har ett enormt dåligt samvete kring hur styvmoderligt de behandlat ridsporten genom åren.

De har bevisligen – om jag nu generaliserar lite – inte gjort mycket mer än att lappa och laga gamla slitna och mer eller mindre utdömda anläggningar från 1970-talet. Några brädor där, några nya boxar där, lite bidrag till ditt och datt men inte mer. De kroniskt eftersatta underhållen och den kroniska kommunala oviljan att ens tänka tanken att satsa på riktigt och BYGGA NYTT var ridsportens verklighet fram till för knappt tio år sedan.

Då hände något, nästan på en given signal. Jag vet inte varför men plötsligt började det pratas ridsport även bland politiker. Inför valet 2018 frågade vi på Smålandsposten samtliga partier vad de ville göra för idrotten generellt. Samtliga partier utom ett nämnde i sina svar specifikt ridsporten som den viktigaste sporten att satsa på. ”Nu är det ridsportens tur” löd det inofficiella mantrat.

Politik tar tid, det måste man ha respekt för, och några år senare skulle jag säga att det inte bara var snack från politikerna utan även en hel del verkstad. Växjö kommun har faktiskt låtit det regna miljoner över ridsporten den senaste femårsperioden. Jönköpings kommun har tagit det ett steg till genom att satsa vad är det… 150 miljoner (?) på ridklubbarna där och det finns fler exempel på kommuner som vaknat upp.

Den politiska viljan finns eftersom politikerna har ett enormt dåligt samvete. För tro inte annat än att de flesta av de politiker som sitter i kultur- och fritidsnämnder tvingats ut i verkligheten och genom studiebesök bevittnat hur det ser ut i random ridklubb. Halva syftet och hela poängen med sådana besök är att skapa ytterligare dåligt samvete. Att tjata ut fler politiker på ännu fler studiebesök bör ingå i strategin.

En annan given strategi är: Be om hjälp i tid. Vänta inte till konkursen knackar på dörren. Be om hjälp, spela på kommunernas dåliga samvete. Det finns nämligen en stor chans att du får hjälp.

I två, kanske tre, av exemplen ovan ser det hoppfullt ut.

• Ljungbys politiker lovar mer eller mindre att två nya ligghallar kommer att byggas, vilket underlättar arbetet och sparar personalkonstnader.

• Ale Jennylunds Ridklubb ligger nu i långt gångna diskussioner med Ale kommun där en tänkbar lösning är att kommunen köper de byggnader klubben äger för att säkra framtiden för verksamheten där.

• Det ser även ut att finnas visst hopp om en lite ljusare framtid i Uddevalla. Nu undersöker kommunen plötsligt möjligheterna att skaka liv i den anläggning som står tom efter konkursen för tre år sedan.

Kommunerna i Sverige vet att de gjort too little, to late för ridsporten.

För detta har de dåligt samvete och har väldigt svårt att motivera ett nej när en ridklubb ber om hjälp.

Utnyttja det i väntan på den frälsare som i framtiden ska få en staty rest efter sig.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns så otroligt mycket fint och unikt med ridsporten. Den är könsmixad, saknar helt åldersfixering och erbjuder tävling på så många olika nivåer att det finns någon nivå som passar alla. Den både erbjuder och kräver samspel med ett stort djur och med det följer ansvar och empati som ryttaren har med sig hela livet.

Nu saknar jag data och siffror men jag kan heller inte tänka mig att det finns någon annan idrott där föräldraengagemanget är större, räknat i antal timmar, än vad den är i ridsporten. Detta stärker även samspelet mellan förälder och barn. Dessutom innebär all den tid barnen lägger ner på sina hästar att det blir mindre tid över för att… tja, ränna på stan och kanske hitta på dumma saker.

Dessutom är ridsporten så mångfacetterad att jag helt säkert skulle missa någon disciplin om jag skulle försöka mig på att reda ut alla grenar som sticker ut från dess enorma träd av olika möjligheter till utövning. Det ger i sin tur upphov till att du stiftar bekantskap med nya tränings- och tävlingsformer. Ridsportens ”bucketlist” tar liksom aldrig slut och i helgen som gick var det dags för mig och för hela vår familj att bocka av ännu en liten milstolpe.

För första gången någonsin har jag nämligen sett ett av mina barn tävla i dressyr. Det handlar som ni vet nästan bara om hoppning hos oss, men då och då dyker det upp något nytt på repertoaren. För två år sedan var det pony equitation som var årets nyhet för mig och förra sommaren introducerades jag för Sugar Cup med den härliga terrängen. Och nu kan jag alltså även bocka av dressyr som ponnyförälder.

Dessutom bjöds jag på en hel del nostalgi när jag, mycket förvånad, fick höra vilken tävlingsplats som gällde för dagen: Theleborgs Ryttarsällskap, en Växjöklubb som gick i konkurs för ett par år sedan men vars fina moderna anläggning tagits över av kommunen. Genom kommunen har i sin tur Växjö Ridklubb, som knappast är känd som någon tävlingsförening, hyrt in sig på Theleborgs anläggning.

Ni som hängt med mig under hela den här bloggresan vet att jag skrivit en del om just Theleborgs Ryttarsällskap. Det var där barnen gick på ridskola, där de blev förälskade i olika ponnyer, där de hängde på pizzakvällar och spökaftnar och – när modet besegrade rädslan – sov över uppe på loftet under skolloven.

Minnena svämmade över och jag slogs ännu en gång av den plågsamma insikten att åren verkligen rusar iväg. Därför var det lite bitterljuvt att se denna ödeanläggning blomstra, om än bara för en dag. Men det blev en bra dag. En dag där jag för första gången fick se min dotter genomföra ett dressyrprogram i en officiell tävling, en Lätt B:1. Så här i efterhand kändes det extra skönt att inte bli alls så ohälsosamt nervös som jag och andra ponnyföräldrar alltid blir när vi ser våra telningar på en hästrygg.

Den som ökar sin kunskap ökar ju sin plåga, för att citera Bibeln, och som tur är gäller även det omvända: ”Ju mindre du vet, desto roligare har du”. Att titta på LillyBelles dressyrprogram var ju ingenting, eftersom jag omöjligt kan bedöma de små detaljerna som bara ett tränat öga kan upptäcka.

Det blev därför några extremt lugna minuter och därefter en väntan på resultatet. Det var i sig inte imponerande, men både LillyBelle och alla vi andra var väldigt nöjda, både med dagen, prestationen och inte mints för tävlingsplatsen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Fåglarna kvittrar glatt utanför mitt fönster, morgnarna med frost blir allt färre och framåt lunchtid bjuds vi numera på tvåsiffrigt antal plusgrader så gott som dagligen. Det är en bra tid på året, en tid att uppskatta, en tid som föder hopp. Jag gillade våren långt innan jag blev ponnypappa men efter barnens inträde i den tävlingsaktiva delen av ridsporten har jag kommit att älska april ännu mer. Det är månaden då utomhussäsongen drar igång på allvar.

Jag har absolut ingenting emot tävlingar under tak, men anledningen till att de ens existerar är att vi är Sverige och inte Florida och i Sverige måste vi gå in under tak under ett helt halvår för att utöva ridsport. Jag mår alltid dåligt när jag kör förbi en utomhusanläggning när snön yr och allt ligger öde. Kanske är det därför just den här tiden är så fylld av hopp och glädje. Vetskapen om att den enkla tävlingssäsongen snart är här med sina meetings och med sol, bad och grillning mellan starterna. Delen av säsongen då du inte behöver skrapa rutorna innan avfärd eller vara rädd för att slira i moddsträngarna på vägarna. Den delen av säsongen har börjat nu och får vår del innebar det en utflykt till ett av våra absoluta favoritställen på jorden.

Aneby.

Jag vet inte varför jag, vi och så många andra dras till Aneby som myror till en smältande isglass. Aneby är en liten fluglort på kartan – en oansenlig kommun på Småländska Höglandet med 6 000 centralortsinvånare och som är känt för… absolut ingenting. Här finns inget Astrid Lindgrens värld att besöka, som i Vimmerby eller något Ikea som givet extrastopp, som i Älmhult.

I Aneby finns ingenting att se.

Förutom Anebyortens Ridklubb.

Det räcker.

Jag undrar faktiskt om de politiker som styr Aneby kommun vet hur mycket PR dess ridklubb gör för den i övrigt minst sagt osynliga orten. Jag kan bara hoppas att de som styr också ser till att stötta klubben rikligt ekonomiskt.

Varför så många älskar Anebyortens Ridklubb?

Svårt att svara på. Som vanligt är det många små ingredienser som skapar en välsmakande helhet. En sak är avstånden, eller bristen på avstånd. Här ligger allt samlat på ett ställe, med bekvämt gångavstånd tillbaka till parkeringen. Du rör dig hela tiden runt banan, vart du än är på väg, och du kan egentligen följa tävlingarna oavsett var du befinner dig på området.

Utbudet av mat är en annan detalj som absolut inte ska underskattas. Ett klent utbud ger färre återvändare, så är det bara, och i Aneby hittar du en oväntat bred meny av luncher och godsaker; frallor, sallader och nygrillade hamburgare kompletteras av en thaivagn med olika rätter att välja på. Varken jag eller någon annan i familjen har någonsin haft anledning att klaga på maten i Aneby. Tvärtom.

Anebyorten har dessutom ofta den goda smarta smaken att erbjuda klasser som både passar nybörjaren som vill testa en Lätt E och upp till den som vill sätta ett kval i Medelsvår A. Det ger en skön spännvidd mellan ungt/oerfaret och tonårigt/mer rutinerat i startfälten. Perfekt för till exempel två tävlande syskon med några års mellanrum.

Tävlingarna i Aneby är även publikvänliga på så sätt att du aldrig riskerar att bli utan plats. Det finns en stor kortsidesläktare där många får plats. Vid ena hörnet mot långsidan finns det lite finare sittplatser med bord, stolar och parasoll, där du om du har tur kan avnjuta din lunch och följa spänningen från bästa plats. På andra långsidan, noterade jag nu, har klubben investerat i ett gäng nya fina bänkar.

I sekretariatet sitter en alltid lika trevlig personal, som tålmodigt svarar på frågor och hjälper till, och en våning upp sitter domarteamet och ser till att allt flyter på enligt tidsschemat. Att hela anläggningen dessutom ligger nere i en ”gryta” med Anebysjön som närmaste granne gör det hela pittoreskt och inbjudande.

Här har vi trivts sedan första sekunden vi först kom hit och denna lördag trivs vi lika bra – jag, LillyBelle, Angelo, Tom och Sigge. Det är lätt A som gäller för båda ryttarna. LillyBelle och Sigge sätter sin nolla och är därmed klara för ”Ungponny-SM” (jag har aldrig hört någon människa SÄGA SvRF Ungponny, som tävlingen egentligen heter) medan Angelo och Tom gör en fin runda men ser en bom falla till marken.

Utomhussäsongen är igång – och det en extra skön känsla att premiären skedde i Aneby.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Grönt kort. Det finns i lite alla möjliga sammanhang. Min enda personliga erfarenhet av grönt kort är när jag en gång för många år sedan ville börja spela golf. Eller rättare sagt: Jag hade spelat en hel del på pay and play-banor, var om jag får säga det själv ganska bra på det och ansåg med rätta att jag inte behövde avlägga vare sig teoretiska eller praktiska prov för att få spela. Jag löste det smidigt genom en kontakt som kände en golfinstruktör som under några timmar gick igenom allting med mig och där jag som avslutning klarade uppspelningen galant (bland annat slog jag till med ett par på ett par 3-hål).

I ridsport finns inga genvägar till gröna kort, har jag förstått. Här sitter man under flera dagar och korvstoppar i sig kunskap både digitalt och fysiskt innan man skriver upp och blir godkänd, registrerad och kan titulera sig godkänd tävlingsryttare. Det är sådant alla som vill tävla måste göra och jag minns att LillyBelle och Angelo gick sin kurs för några år sedan och att det gick bra.

Men det finns tydligen andra kort att ta inom ridsporten. Förra sommaren valde LillyBelle att för första gången pröva terräng-vingarna i form av Sugar Cup tillsammans med Rosie. Det var en härlig upplevelse att få vara med om och för det krävdes inget grönt kort. Om hoppning är ridsportens heliga graal är terrängridning definitivt dess vilda västern, med fart, fläkt och flow genom fasta hinder i skog och mark och med känslan av att det skulle kunna vara… ja, en scen i en västernfilm. Fälttävlan i allmänhet och terrängdelen i synnerhet känns som ett roligt och lite friare komplement till den avgränsade hoppbanan.

Idrottsvetare och forskare har i alla tider predikat hur viktigt det är att barn idrottar mångsidigt istället för att tidigt specialisera sig på en idrott. Det har i alla tider också funnits många barn som kombinerar fotboll med hockey, innebandy med handboll, basket med friidrott och alla upptänkliga kombinationer.

Att göra detta som ryttare är svårt givet hur mycket tid du tvingas lägga på din sport när du har en häst eller fler att träna, ta hand om och ta hänsyn till varje dag. För att skapa mångsidighet inom ridsporten – vad kan vara bättre än att mixa sin hoppning med fälttävlan?

Så verkar LillyBelle tänka.

I alla fall har hon det senaste året hintat om att hon gillar specifikt terrängdelen och jag vet att Sugar Cup-deltagandet gav henne blodad tand.

Därför har denna vecka inneburit ännu ett möte med det gröna kortet. Officiellt heter det inte grönt kort, ska sägas, utan Fälttävlanskortet. Efter att LillyBelle tränat på en hel del saker var det i måndags dags för examination ute hos Esmeralda Gyllenswärd. Eftersom Rosie dragits med en lättare stukning (friskförklarad precis när detta skrivs, för övrigt) har hon generöst fått låna en annan C-ponny, Abbey, under förberedelsetiden. Provet genomfördes på ett mycket bra sätt och nu är LillyBelle Enestubbe godkänd fälttävlansryttare. Känner jag henne rätt har hon inte tagit det ”bara för att”. Det blir nog snart mer vilda västern härute.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Just nu befinner jag mig i den märkliga tid på året då jag lever i parallella världar. Det är vår och med våren kommer SM-slutspelet i hockey med matcher varannan dag och intervjuer och annan faktainsamling dagarna mellan matcherna. Råkar man dessutom bevaka ett lag som ser riktigt vasst ut i år vet man inte riktigt när livet inne i hockeybubblan slutar. När detta skrivs är ganska nyligen hemkommen från fyra hotellnätter i Gävle, där jag följt två matcher på plats mellan Brynäs och Växjö Lakers.

Kul att vara utsänd där det händer, förstås, i det jag för alltid kommer att tycka är världens roligaste jobb. Samtidigt drabbas jag av den evigt filosofiska frustrationen över att inte kunna befinna mig på två ställen samtidigt, uppblandat med den lika klassiska känslan av FOMO, fear of missing out, rädslan över att missa någonting viktigt.

FOMO-känslan visade sig stämma väldigt väl med det som utspelade sig i verkligheten hemma i Växjö, där det äntligen var tävlingsdags igen på hemmaplan. Både Angelo och LillyBelle fanns med i startlistorna. Men fysisk utgångspunkt från Gävle fick jag nöja mig med att betrakta det hela digitalt i närtid och visuellt i efterhand. Jag gillade det jag såg, kände tydliga FOMO-känslor när resultatlistorna började klarna för att slutligen bli definitiva. Den här helgen var Angelos och jag unnar honom det enormt efter att hans slit och stenhårda arbete med D-ponnyn Tom börjar att ge frukt. Det syns så tydligt att de gillar varandra och på hemmaplan i Växjö svarade de för lysande föreställningar.

De inledde med att vinna ackumulatorhoppningen i Lätt B.

De fortsatte med seger i Lätt B+-klassen.

De avslutade med att sätta sin första Lätt A-nolla, där de slutade tvåa.

Som grädde på moset tog de hem hela meetingpriset.

En fantastisk helg som bådar väldigt gott inför fortsättningen av 2026.

LillyBelle? Hon fick kämpa men gjorde det bra. Tillsammans med Poppis, som hon börjar hitta tillbaka till formen med, blev det en seger i Lätt C och ett snöpligt riv som stoppade dem från vinst Lätt B-ackumulatorn. Med sin busige sexåring Sigge satte hon det sista LB-kvalet och provade sedan på att hoppa avdelning A där det blev fyra fel i Lätt C+ och sedan åtta fel i Lätt A, avdelning B. En bra början på någonting jag tror kommer att bli fantastiskt.

Nu är Växjö Lakers klart för SM-semifinal efter att ha slagit ut Brynäs med 4–1 i matcher. Därmed är jag tillfälligt ute ur slutspelsbubblan fram till på onsdag när det är dags att kasta sig rakt in i nästa matchserie. Nu ska jag njuta av en glad påsk och detsamma önskar jag er!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ett väl fungerande förbund finns till för sina medlemmar. Medlemmar finns aldrig till för ett förbund. Det är snarare så att medlemmarna är förbundet eftersom inget idrottsförbund existerat om dess hjärta, idrotten, saknade medlemmar.

Det kan vara värt att tänka på, att de som bestämmer i svensk idrott gör det på mandat av sina medlemmar och bör se sig själva som en leverantörer av det medlemmarna vill ha.

Den senaste tiden har lärt oss att det finns både dåliga och goda exempel på hur detta ansvar fungerar i praktiken.

Denna vecka har innehållit ett mycket bra exempel på att det lönar sig att höja sin röst, reagera på ett fattat beslut och kräva att det rivs upp. Avsändaren är i detta fall Avelsföreningen Svensk Ridponny och adressaten för skrivelsen Svenska Ridsportförbundet. Skrivelsen landade hos förbundet för drygt en vecka sedan, där avelsföreningen lugnt och sansat på punkt efter punkt uttrycker och motiverar varför de nya ändrade kvalreglerna till, och genomförandet av, finalerna SvRF Ungponny omedelbart bör ses över.

I skrivelsen betonas följande:

• Tidsförskjutningen när det gäller det nya SM-upplägget på närmare tre månader (från november till augusti) medför i sig en avsevärt kortare kvalperiod för ungponnyerna, vilket högst sannolikt kan leda till kvalstress hos både häst och ryttare.

• Finalerna rids vecka 32 och sammanfaller därmed inte med ponny- och children-SM, som brukligt är. Detta riskerar att tävlingens attraktionskraft minskar eftersom hästarna inte längre exponeras i den SM-miljö som annars är en naturlig mötesplats för tränare, uppfödare och ryttare.

Sagt, gjort och inskickat.

Responsen från förbundet: I det närmaste omedelbar. Redan i tisdags gick förbundet ut med att både reglerna för kvalet och tidpunkten för finalerna ändras. Dessutom helt i enlighet med skriftställarnas önskemål.

Istället för två godkända kvalrundor halveras kraven till att bara innehålla ett godkänt kval.

Istället för att tävla långt bort från den harmoniska och nätverkande SM-miljön kommer ungponnytävlingarna nu samköras med ponny- och children-SM, precis som det varit tidigare.

Jag tycker att det här är stort, att det förtjänar en liten applåd. Dels att förbundet agerar snabbt, tar till sig av konstruktiv kritik och direkt väljer att gå den klagande till mötes. Dels därför att förbundet äntligen verkar göra det välfungerande förbund gjort i alla tider: ha örat närmare rälsen för att snabbare kunna lyssna av och släcka bränder i tid.

Framför allt är det en signal, kanske på grund av tillnyktring, om att ”vi tar våra medlemmar på allvar”.

Vem vet. Kanske väljer förbundet även att lyssna på Tidningen Ridsports webbchef Lina Nydahl som i en krönika nyligen bad förbundets frontfigurer att skyndsamt sluta upp med bruket av det ständigt inflationsökande fluff- och floskelordet ”dialog” i var och varannan mening?

Vi kan ju hoppas.

Vad jag däremot vet är att både LillyBelle och hennes sprallige sexåring Sigge gör varsin stor tumme och hov upp för det nya ungponnyupplägget.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns människor som har förmågan att uttrycka åsikter nästan alla känner igen sig i, som kan göra det på ett sätt som inte går att feltolka och dessutom har ett sätt att skriva som manar till spontana nickningar och eftertanke.

Trots det enorma flöde av information, tyck och åsikter som svischar förbi oss varje dag i både traditionella och sociala medier är det ganska sällan den här typen av guldkorn vaskas fram ur den enorma mängden material.

Niklas Jonssons text är ett sådant undantag.

Hans ord är veckans utan jämförelse viktigaste och om du bara tänker läsa en enda text under det här veckoslutet och råkar ha missat Niklas text är det den du ska läsa.

Chansen är stor att du redan läst hans ord. De har redan publicerats både på Niklas Jonssons egen Facebooksida, på denna tidnings sajt och på Hippsons och har gillats, älskats och delats i en sådan omfattning att den i Ridsportsverige som inte ens upptäckt den förmodligen lever under en sten, vilket i sig är tämligen ovanligt för hästfolk.

I sin text gör Niklas Jonsson upp med den nidbild som ibland målas upp om ponnyföräldrar och som, med Jonssons egna ord, beskrivs som en ”högljudd, gränslös och osympatisk person som utan tvekan pressar sina barn för att kunna förverkliga sig själv”.

Om den typen av föräldrar finns?

Absolut.

Efter ett helt liv inom sport och allt jag sett, hört och upplevt vet jag att det enklaste sättet att på nära håll erfara hur galet det kan bli är att besöka valfri fotbollscup. Där, i gränslandet mellan två gräsplaner, står de. Föräldrarna som tycker det är dödsviktigt med spelsystem, att just deras unge ska få spela så mycket som möjligt och som inte tvekar en sekund att högljutt klaga och ilsket gestikulera mot en stackars oerfaren 15-årig domare som de tycker fattat fel beslut. På min att göra-lista som sportjournalist står bland annat att smyga runt under en hel cupdag och wallraffa, notera alla nedsättande kommentarer jag hör och sedan skriva en story om det.

Men finns den här typen av föräldrar i ridsporten?

Niklas Jonsson varken utesluter eller påstår det. Han konstaterar att ridsporten är ett tvärsnitt av samhället i stort men han gör också en väldigt viktig distinktion. Han pekar indirekt på ansvaret som aldrig går att köpa sig fri från som ponnyförälder. Det som skiljer vår sport från exempelvis bollsporterna är just detta: Känner du att du inte orkar/hinner/kan/vill engagera dig i ditt barns idrott behöver du faktiskt inte göra speciellt mycket mer än att skjutsa ditt barn till och från träningen. Där står redan tränare redo att ta hand om ditt barn, träningen genomförs utan din närvaroplikt och du hinner både hämta ut ett paket från Zalando och handla det nödvändigaste till middagen innan det är dags att hämta.

Ridsport fungerar inte så och det är den stora skillnaden för mig. I ridsport går du som förälder nästan runt och undrar om det är osunt att lägga så pass många timmar på ditt barns intresse att du får dåligt samvete gentemot den värld som befinner sig utanför din hästbubbla. Du är med från start till mål, du kan inte bara hämta och lämna utan du måste själv aktivt delta – i alla förberedelser, i själva genomförandet och inte minst i efterarbetet. Skillnaden mellan en häst och en innebandyklubba är ändå relativt stor, tror jag att vi alla kan enas om, och därmed skapas en enorm skillnad i ansvar.

Det är just i ansvarsdelen, tror jag, agnarna så att säga skiljs från vetet. Om du ägnar hela dagarna åt ansvar för ditt barns idrott – hur ska du då kunna förvandlas till den där skoningslösa föräldern som fanatiskt driver ditt barn framför dig?

Det är där ekvationen inte går ihop.

För att åter citera från veckans viktigaste text: ”Det jag ser är föräldrar som avstår sin zumbaträning eller torsdagens AW och istället packar bil och transport en mörk novemberkväll, kör mil efter mil till träningen och fryser röven av sig i ett kallt ridhus. Jag ser de som sitter i sekretariatet, dirigerar parkering, kokar kaffe och brer mackor i kafeterian på helgens tävling. Jag ser dom som väljer bort sin egen bekvämlighet och självförverkligande. Inte för sin egen vinning, utan för sina barns skull.”

Som ponnyförälder har jag sedan vintern 2019 regelbundet varit ute på tävlingar, vilket vid det här laget innebär hundratals totalt. Det betyder i sig att jag träffat, sett, hört och betraktat tusentals ponnyföräldrar och hur de beter sig under tävling. Det må kallas för en anekdotisk bevisföring men jag kan inte dra mig till minnes att jag känt ett behov av att klistra epitetet ”galen” på någon enda av dessa tusentals föräldrar.

Inte en enda.

Jag har sett tydlig irritation, jag har hört ordväxlingar som skett i affekt mellan föräldrar och barn och landat fel och jag har sett gott om besvikelse från både stor och liten. Men framför allt har jag sett ett outtröttligt engagemang och en gemenskap jag tror är svår att finna någon annanstans än i ridsporten.

Utan föräldrarnas engagemang vore ridsporten ingenting.

Utan föräldrarnas engagemang har vi ingen ridsport.

Och jag knycker avslutningen på veckans bästa text för att avsluta lika snyggt och sanningsenligt som Niklas Jonsson:

”I min värld är den absoluta majoriteten av ridsportföräldrar inte skurkar. De är människor som gör sitt bästa. Inte alltid rätt, men sitt bästa. Och inte allt för sällan, i mina ögon, är de riktiga vardagshjältar i det tysta.”

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag ska inte påstå att jag vet särskilt mycket om Martin Luther, mer än det jag lärde mig i skolan och som därmed få anses ingå i vanlig allmänbildning. Jag vet att han är fader till den protestantism som än i dag utgör fundamentet i Svenska kyrkan. På en quizfråga skulle jag också kunna plocka fram både platsen, Wittenberg, och antalet teser, 95, som Luther spikade upp när han under 1500-talet modigt utmanade den katolska kyrkan.

Mycket djupare än så går inte min kunskap om Luther, men genom livet har jag snubblat över ett citat som tillskrivits samme reformator och som tilltalar mig.

Jag lyfter på hatten och går vidare.

Dessa ord lär Luther ha yttrat när han kört fast i något bibelord han inte kunde förstå eller tolka, med avsikten att släppa det, gå vidare och kanske förstå innebörden längre fram.

Att vara ponnypappa har få likheter med att vara reformator av världens största religion, men behovet av att lyfta på en imaginär hatt och gå vidare finns där definitivt.

Från det att jag för snart tio år sedan öppnade dörren in till den fullkomligt snurriga värld som ett liv i daglig närkontakt med hästar erbjuder har jag bildligt talat lyft på hatten så många gånger att jag haft träningsvärk om jag gjort det bokstavligt.

• Lära sig att mocka ordentligt.

• Sätta på ett träns.

• Packa rätt mängd hö i säcken med rätt färg.

• Lära sig helt okända och overkliga ord som martingal, vojlock, longering, cavaletti, blockhalt och bläs.

• Att det inom ridsporten så malplacerade snacket om Kevin Bacon inte handlar om skådisen från 90-talet utan en ridgubbe som startat ett ridsportmärke.

• Att Isabell inte bara är ett kvinnligt namn utan även en hästfärg.

• Förstå varför alla tillbehör kostar så mycket och få förklarat för sig varför det likväl är självklart och fullt motiverat att köpa dem.

Allt detta har jag lärt mig genom att följa Martin Luthers enkla lifehack: lyfta på hatten, gå vidare och sedan hoppas på att läget klarnar genom nya insikter och hårt pluggande av nya ord och uttryck.

Men inga träd växer till himlen och inga tips och trix fungerar på allt, inte ens Martins.

Det finns ett område där jag förgäves lyft på hatten i alla år och gått vidare utan att bli en klokare människa. Tvärtom ses jag, inte utan viss rätt, av samtliga övriga familjemedlemmar som mer och mer dum i huvudet ju längre tiden går.

”Det fattar du väl att du måste sätta på ett 200-grams?”

”Han ska ha en liner också, det har vi ju sagt!”

”Nej, hon har det lila med gröna detaljer, inte det mörkblåa med vita!”

”Det bruna? Det ligger ju någonstans därinne, du får väl leta!”

Min fattningsförmåga när det gäller hästar upphör vid täcken. Jag förstår grejen med täcken precis som jag förstår vikten av att klä sig när det är kallt eller regnigt ute. Men jag lär mig aldrig vilken häst som ska ha vilket täcke, hur mycket det ska väga, om det ska vara fler än ett täcke, om det ska kopplas ihop med en halsdel, när denna del ska tas av, hur tjockt täcket ska vara vid varje given situation, när linern ska in i bilden.

Stalltäcken, utetäcken, ländtäcken, svettäcken, fleecetäcken, skrittäcken – jag får inte ihop det hur mycket jag än lyfter på min hatt och hur mycket jag än försöker plugga på. Det enda som är glasklart för mig är det självklara: när det regnar bör en häst ha ett regntäcke på sig och när knott, flugor och andra helvetiska flygande saker dominerar luftrummet är det djurplågeri att inte utrusta sin fyrfoting med ett insektstäcke kombinerat med en flugluva.

Då är det enkelt.

Då agerar jag.

Då gör jag rätt.

Resten är ett enda virrvarr av kombinationer och kunskaper som vägrar sätta sig i min hjärnbark. Då hjälper inte ens Martins lifehack. Och nej, alla ni som i all välmening tror att ni enkelt kan lära mig grundläggande täckeskunskap: Det går inte. Jag är ett hopplöst fall. Jag är till och med lite stolt över det, på samma sätt som vissa gamlingar kan gå runt och skryta om att de minsann ”inte kan lära sig det här med datorer”.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vet inte med er, men jag har svårt att släppa ridsportens utan jämförelse hetaste och mest kontroversiella ämne sedan… jag vet inte ens när. Ja, jag dröjer mig fortfarande kvar vid beslutet om den 13-årsregel som detonerade i december och vars smäll ännu ekar i korridorerna på Strömsholm.

Det har nämligen hänt någonting väldigt intressant i just detta ämne i en annan sport som jag ofta refererar till och jämför med, nämligen hockeyn. Sedan hockeyförbundet 2016 i praktiken införde förbud mot serietabeller och annan statistik har cuper och matcher spelats utan egentlig målräkning. Barnen har förstås haft koll och räknat målen själva i smyg men formellt existerar inga cupresultat för de yngsta. Att budskapet efter regelns tillkomst blivit att det är fult att tävla är något till och med hockeyförbundet erkänt i efterhand.

Det har i sin tur skapat en stor marknad för privata aktörer, så kallad selectverksamhet, som erbjuder exakt det klubbarna som är underställda förbundet inte får göra. Nämligen cupspel med målräkning, tabeller, statistik och utdelade pokaler till vinnande lag. Dessutom erbjuds specialträning, läger utomlands och till och med landslagsspel i svensk tröja mot andra nationer från tio års ålder.

Jag skrev för övrigt en krönika om det här i Ridsport för ett par veckor sedan om ni vill läsa. Min poäng i krönikan är att det ett förbund väljer att förbjuda skapar ett tomrum och en marknad som någon annan drar nytta av och tjänar pengar på. Ett förbud i ridsporten skulle på samma sätt öppna dörren för liknande privata initiativ, där ridsportförbundet, precis som hockeyförbundet, skulle bli konkurrensutsatt helt i onödan. Tar du bort SM och ett antal rikstäckande cuper och lagtävlingar kan du vara säker på att det kommer att dyka upp privata alternativ.

Under sportlovet som nyss passerade skedde någonting unikt i svensk hockey.

En klubb trotsade reglerna och utmanade förbundet genom att bjuda in till en cup där man både räknade mål, utsåg en vinnare i varje match och även lät de två bästa lagen spela final och göra upp om förstaplatsen.

Klubben är Växjö Lakers, en av landets största och mest framgångsrika och dessutom klubben jag själv bevakar dagligen.

Det som hände efter cupen var att en förälder till ett av barnen gjorde ett inlägg på sociala medier där Växjös arrangemang hyllades. Det ledde i sin tur till att någon skvallrade till Smålands Ishockeyförbund, som sedan dess skickat en skrivelse till Växjö Lakers. Klubben måste nu besvara ett antal frågor om varför man trotsade förbundets ramverk för cupspel och riskerar att bestraffas för tilltaget.

Jag pratade i onsdags med klubbens vd och utvecklingschef. Båda medgav att draget att utse en cupvinnare gjordes just för att utmana förbundet, skapa debatt och i slutändan få till stånd en tillbakadragning av beslutet från 2016.

När jag frågar utvecklingschefen hur långt klubben är beredd att gå för att utmana regelverket svarar han:

”Jag och vi skulle kunna gå väldigt långt, därför att vi tillsammans behöver utmana det här systemet”.

Den ängslighet som för tio år sedan tvingade fram 13-årsregeln inom våra största lagsporter, med syftet att motverka stress, är i dag ersatt av en helt annan mentalitet. Knappt någon jag pratat med de senaste åren tycker att beslutet fått positiva effekter. Tvärtom har konkurrensen från de privata initiativen – selectverksamheterna – skapat en stress hos både föräldrar och barn att man ”måste” åka på selectläger och cuper för att ha en chans att lyckas.

Fram till i december 2025 var ridsporten – som till sin natur är annorlunda och bedrivs på ett helt annan sätt än lagidrotterna – en av få sporter som gick mot wokeströmmen, inte föll för ängsligheten utan lät alla barn som ville tävla obegränsat. Att sedan införa en 13-årsregel samtidigt som klubbar i andra idrotter nu öppet utmanar samma regel – det är ingenting annat än definitionen av taskig tajming.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.