Jag har precis gått in på Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige för att göra ett inlägg när jag noterar två saker. En gruppmedlem, Fredrik, har nyligen gjort ett inlägg med exakt samma ämne som jag tänkt skriva om. Jag noterar även att det Fredrik skrivit är exakt de ord jag själv vill få ur mig:
”Visst är det något speciellt när det är lag. Vanlig individuell tävling i all ära. Men när det är lag så är det något speciellt. Men ser gemenskapen hur alla stöttar varandra och hejar på.”
Precis så är det.
Jag ser även i kommentarfältet att känslan delas av fler.
”Rida lag är en ynnest” skriver en medlem.
”Lagtävlingar är underbart” skriver en annan.
Det är bara att hålla med.
Att en av de individuella sporter där utövarna är som mest utsatta och ensamma när de tävlar också kan erbjuda tävling i lag är inte bara otroligt bra utan framför allt otroligt viktigt. Tre eller fyra ryttare går ihop och blir ett lag, med allt vad det innebär. Plötsligt blir klubben eller rentav hela nationen en mittpunkt, vilket vi inte minst fått uppleva under senaste OS och VM. Kanske har de två blågula laggulden bidragit till att vi i dag om möjligt känner ännu mer för lagtävlingen och än tydligare sjunger dess lov.
För något speciellt är det, tveklöst. A:1a-bedömningen. De ständiga omkastningarna i resultatlistan. Ovissheten. Hejaropen. Applåderna. Nervositeten. Allt finns där även i en ponnylagtävling. Mekanismerna och regin är exakt likadana som under stora mästerskap. Känslan av att alla måste göra det tillsammans, känslan av att man både kan rädda sina lagkamrater såväl som att man kan bli räddad av dem. Lagtävlingen är faktiskt den enda disciplin som ger hoppryttaren en chans att reparera sina misstag genom en lagkamrat och jag är övertygad om att den känslan är viktig och skapar just lagsammanhållning.
Själv har jag och de andra på Abena Arena i Växjö serverats en minst sagt spännande avslutning på premiärtävlingarna på hemmaplan, där den avslutande klassen var ponnylagens division 1. Det är den andra omgången och fem entusiastiska klubbar ska mäta sina krafter med varandra. Angelo ingår i Växjöortens lag tillsammans med Wille, Ayleen och Elvira. Alla fyra har ridit bra i de individuella klasserna där särskilt Elvira utmärkt sig genom att vinna Guldcupen, den största cupen under Valborgshoppet, som tävlingarna kallas.
Det spelar ingen roll om det är grundomgång eller omhoppning. Lagtävlingar är lika spännande hela tiden. Eller rättare sagt: i de fall där de tre första ryttarna nollar infinner sig ett alltid lika lättat lugn före stormen. LillyBelle, som tävlat bra individuellt och vunnit Bronscupen med Peggy och kommit trea i en klass med TW, utgör nu hejaklack tillsammans med en handfull klubbkompisar. De har ambitiöst skrivit ner ramsor, en ramsa för varje ekipage. När klacken sjungit för tredje gången har i tur och ordning Wille, Ayleen och Angelo svarat för varsin felfri ritt. Elvira kan därför unna sig lyxen att avstå och spara sin ponny. Vi är klara för omhoppning! Känslan är magisk.
Till final går också Vaggeryd-Skillingaryd, som ridit mycket skickligt, och Tingsryd, där sista ryttaren Molly behåller ett iskallt lugn i sista omgången och säkrar lagets tredje nolla.
Tre lag ska göra upp.
Svårighetsgraden är Lätt B+.
Ni vet känslan.
Först ut för oss är Wille, som siktat in sig på att göra en snäv sväng mellan två hinder. Wille rider fint men chansningen går inte hem. Det blir fyra fel. Efter Wille kommer Ayleen som kämpar stenhårt och lyckas fixa en nolla. Sedan stiger den personliga nervositeten till ohälsosamma grader.
Pulsen är hög oavsett när eller var jag ser mina barn tävla. Att se Angelo och Rosie i en lagomhoppning är nästan outhärdligt spännande. Men Angelo har en fin rytm i sin hoppning, Rosie svarar på allt han gör och snart jublar både hejaklacken och vi andra Växjösupportrar. Två nollor är hemma. Återstår gör Elvira med sin D-ponny Bobbys Son, som strålat av självförtroende hela helgen. Det finns ingen osäkerhet i Elviras ridning, bara en sund självsäkerhet. Hon hittar den snäva svängen få andra vågar sig på och tar sig sedan lekande lätt över hindret. Elvira fixar tredje nollan och klockas dessutom för en supertid.
Vi noterar att vi ligger etta, sju sekunder före Vaggeryd-Skillingaryd. När sedan Tingsryd inte lyckas komma upp i tre nollor är det klart. Växjöortens Fältrittklubb vinner, dessutom på hemmaplan. Och här kommer lagglädjen in. Vi som tittar kan dela den med fyra ryttare, med ett helt lag och att se ett helt lag rida ärevarv är snudd på oslagbart.
Det är sant det som står i kommentarfältet på Facebook:
Rida lag är en ynnest.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på