Ponnypappan: Killar som inte rider – den tråkiga följetongen

Det är fredag, snön har gjort entré med brutal kraft och jag har fått ett mejl. 

Mejlets avsändare heter Peter. Jag känner honom inte sedan tidigare vad jag vet, men i texten betonar han att vi två har minst två gemensamma intressen: hockey och ridsport. 

Peter har ett långt förflutet som ledare inom hockey. 

Jag är journalist med hockey som specialinriktning. 

Peter har numera bytt ishallar mot stallgångar, skriver han, och är ponnypappa, precis som jag. 

En tredje likhet mellan mig och Peter, upptäcker jag snabbt, är att vi delar samma syn på den katastrofalt sneda könsfördelningen inom ridsporten. 

Senast under SM-veckan i Strömsholm slogs jag av att endast en SM-ryttare var kille: Adam Hammarström, som tävlade children. Samtliga tre ponnyklasser hade, om jag tolkade alla förnamn rätt, enbart tjejer i startlistorna.

Startlistor utan killar är inte bara sorgligt.

Det är det normala, något vi sedan länge vant oss vid, kanske rycker på axlarna åt. Killar i startlistorna i ponnytävlingar är anomalier – det sticker ut på ett sätt som gör att man hajar till.

Ishockeyn har upplevt samma sak, fast tvärtom. Det är en sport som historiskt sett varit totaldominerad av pojkar, killar och män. Men det går åt rätt håll, vilket ingen som följer hockey kunnat undgå att se under de senaste åren.

Om detta skriver Peter:

”Skillnaden? Ishockeyn har lyckats vända sin utveckling. Antalet registrerade flick- och damspelare har ökat med 43 procent mellan 2021 och 2024. I ridsporten går kurvan åt andra hållet. Enligt statistik från Svenska Ridsportförbundet består sporten idag av endast 7 procent pojkar och män (2024), jämfört med 15 procent år 2009.”

Varför är det så här?

Hur kan damhockeyn snudd på dubblera sitt utövarantal på bara tre år medan ridsporten tappat halva sin pojkstyrka på 15 år?

Det är förödande fakta för ridsporten.

Har svensk damhockey kanske varit internationellt framgångsrik under de senaste åren? Erövrat medalj i VM? Kanske gått långt i OS? Sådant brukar som bekant mer ofta än sällan generera en boom bland de yngre.

Svaret är nej. Svensk damhockey har under de tio, femton senaste åren upplevt sin absolut mörkaste tid på landslagsnivå. Inte en framgång värd namnet finns att rapportera. Inte sedan 2007 har Sverige ens tagit en medalj (då blev det ett VM-brons). Ändå strömmar unga flickor och tjejer till ishallarna som aldrig tidigare och nya lag och nya seriedivisioner skapas genom de ökande intresset.

Anledningen: Ett långsiktigt arbete inom svensk hockey, där förbundet tagit täten, insett att läget är oacceptabelt och i samarbete med distrikten sjösatt satsning efter satsning, som nu ger frukt och jämnar ut den tidigare så pinsamma könsbalansen. Lite under galgen och efter hård kritik identifierade hockeyn till slut snedfördelningen som ett problem och tog tag i det. Resultatet ser vi nu – och nästa höst startar till exempel klubben här i Växjö sitt första damlag på 17 år.

Svensk ridsport senaste åren?

OS-guld, VM-guld x 2 och EM-guld, bragdguld med mera – samtliga bärgade av företrädesvis män. En svensk manlig ryttare som varit tidernas mest överlägsne världsetta. Bara det borde räcka för att även pojkar ska strömma till stall och ridskolor.

Har så skett?

Uppenbarligen inte.

Jan kan ha missat det, men jag har heller inte sett att en utjämning av snedfördelningen är ett fokusområde hos Svenska Ridsportförbundet. 

Har jag ens läst eller hört någon från förbundet nämna det skämmigt låga antalet ridande killar? 

Jag tror inte det.

Har jag sett någon specifik satsning som inriktar sig direkt mot killar? 

Nej.

Och handen på hjärtat: Om det varit 93 procent killar som red och sju procent tjejer – hade tystnaden från sporten varit lika talande då?

Knappast.

Standardinvändningen om att det är samhällets fel eller skolans fel i form av att killar som rider blir retade – den håller inte längre. Det går inte att skylla på någon annan eller någonting annat i all evighet. Det funkar inte att skyffla undan problemet och låtsas som att det inte finns, för det gör det. Kom igen, det är 2025 nu!

Om vi överhuvudtaget vill ha ridande killar i framtiden måste problemet tas på allvar. Peter sätter ord på det jag känner:

”Problemet är inte sporten – utan bilden av den. Det är dags att justera uppfattningen, hos killar, föräldrar och samhället i stort. Att rida kräver mod, att stanna kvar i sporten ska inte göra det. Hästvälfärd ska alltid ha högsta prioritet, att skapa utrymme för killar bör komma tätt därpå.”

Med Peters mejl följer även ett bifogat pressmeddelande. Han är även entreprenör och har precis lanserat ett nytt varumärke. Jag tänker inte göra textreklam för det i denna blogg, men jag noterar att det Peter skapat är ett klädmärke, enbart för ridande killar, som lanseras under kommande SIHS på Strawberry Arena.

Peter menar att branschen bär en del av ansvaret, att de flesta varumärken fortfarande riktar sig nästan uteslutande till tjejer och kvinnor – både i kommunikation, produktutveckling och design.

”Vi vill bryta med normen, inspirera fler killar att våga sig upp i sadeln, och stanna där. Det här är bara början” står det i pressmeddelandet.

Om det är en början återstår att se.

Själv tycker jag att det verkar modigt, nästan dumdristigt, att satsa på en så skral marknad som ridande killar.

Men jag hoppas att det kan bli början på någonting större och i förlängningen leda till att det astronomiska gapet mellan ridande tjejer och killar minskar.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Johan Fyrberg slutar. Det såg jag inte komma. Det såg knappast någon komma. Det såg inte ens Johan Fyrberg komma om jag tolkar honom rätt när han i denna tidning intervjuas av Anna Nyberg:

”Jag hade siktet inställt på åtminstone 2030”.

Han hade alltså tänkt stanna på sin post i åtminstone fem år till.

Undra på att ingen såg det komma.

Vad händer nu, vad händer när han sätter punkt till våren – och vad blir Johan Fyrbergs legacy som Svenska Ridsportförbundets generalsekreterare?

Den enklaste frågan tar jag först. Nu börjar ett – förutsätter jag – brett sökande efter Fyrbergs efterträdare. En bruttolista med många namn kommer att upprättas. Ur denna kommer sedan namn efter namn att strykas och ersättas av en shortlist, innehållande ett par, kanske tre, riktigt vassa kandidater, varav en av dem kommer att väljas ut. Det är vad som kommer att ske härnäst.

Den svåraste frågan att besvara är den i mitten: Vad kommer att hända när förbundet utsett sin nye generalsekreterare och denne greppar rodret? Den väntar jag med till slutet av den här texten.

Johan Fyrbergs legacy då? Hur kommer vi att minnas honom och vad lämnar han efter sig? Den första delen av frågan är mer subjektiv och den andra mer objektiv. Jag kommer att minnas Johan Fyrberg som mannen som, redan under sin första dag på jobbet, kastades in i ett kaos av trygghets- och välfärdsfrågor men stod stadigt som en gotländsk rauk och hanterade varje våg som sköljdes in över honom. En mer stabil person i dessa obehagliga och jobbiga frågor – går det ens att finna? Ständigt tillgänglig, alltid vältalig och så mån om att allt han säger blir rätt att han ibland nästan är omöjlig att citera. Det är Johan Fyrberg för mig.

Fyrberg förde Sverige upp i världstoppen – inte vad gäller det sportsliga men väl när det gäller precis allt som har med hästvälfärd att göra. Där gjorde Fyrberg Sverige till det lilla jobbiga landet i norr med en egen modig och obekväm åsikt när det gäller att sätta hästarna i första rummet. För det är han värd både en utmärkelse och att få ett pris uppkallat efter sig. I Anna Nybergs utmärkta intervju påstår han även att jobbet inte varit så stressigt som vi som står vid sidlinjen kan få uppfattningen om.

Om detta säger jag: Antingen ljuger Fyrberg, eller är han utrustad med en stresströskel, högre än en fullvuxen ardenner. Jag lutar åt det senare, för någon lögnare tror jag inte att han är. Snarare för ärlig för sitt eget bästa vissa gånger när det stormat kring både ryttare och hästar.

Den svåraste frågan till sist.

Vad händer när Svenska Ridsportförbundet går in i en ny era våren 2026?

Det är svårt att svara på och jag omformulerar därför frågan:

Vad bör hända när en ny boss är på plats?

Som jag ser det finns det ett fokusområde som bör prioriteras före alla andra. Även det ett fokus Johan Fyrberg touchar vid i torsdagens intervju, om än subtilt.

Det är när han säger: ”Målet är att vi ska ha en tydlig sportchef, men just nu har vi rekryteringsstopp på grund av ekonomin”.

Degen måste in. Kontona måste fyllas. Det egna kapitalet måste stärkas. En krigskassa bör skapas. Att förbundet just nu inte anser sig ha råd att anställa en sportchef – en av de absolut viktigaste funktionerna i ett förbund – är både avslöjande och aningen genant.

Vi är redan bäst i världen på hästvälfärd, där Johan Fyrberg varit hela Sveriges ansikte utåt. Men för att bibehålla den positionen krävs, hur tråkigt det än kan låta, mer pengar. Pengar är hästvälfärdens förutsättning, pengar är en förutsättning för att genomdriva projekt och det är klart att Sveriges dyraste breddsport måste upp flera snäpp ekonomiskt för att ha en chans att må bra om fem, tio och tjugo år.

Utan rejäla uppsving när det gäller sorgebarn som försäljning, marknad och tunga samarbetspartners blir de vackra orden i de ambitiösa styrdokumenten bara fluffiga visioner.

Ett ekonomiskt ansträngt förbund och, under den, en verksamhet med hundratals klubbar ute i landet som visar upp röda blödande siffror är en oroande kombination när det gäller att möta framtiden. Därför tror jag att den som tar över stafettpinnen efter Johan Fyrberg dels måste kunna föra hans arv vidare, dels ha talang för att bokstavligt talat sälja svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Att som reporter få bevaka finalerna under ponny- och children-SM är ett privilegium. Jag känner en stor tacksamhet mot Ridsports redaktion som vid hela fem tillfällen gett mig förtroendet att vara den som skriver om det alltid lika spännande drama en finalhoppning erbjuder.

Den här gången hade jag dessutom multitalangen Noomi Skobe Rosén vid min sida. För ett år sedan, i Sundsvall, segerintervjuade jag henne efter att hon och Gorm fått en episk revansch för 2024 års utomhus-SM, där den fina D-ponnyn plötsligt insjuknade och inte kunde komma till start under finaldagen. Nu, i Strömsholm, utgjorde jag och Noomi Ridsports SM-redaktion; jag som skribent och fotograf och Noomi som sociala medier-reporter. Jag är givetvis inte personen att avgöra men det kändes som att vi var en bra kombo. Ni missar väl förresten inte Noomis blogg här på sajten? Annars: börja läs i dag och varför inte genom att ta del av Noomis egen betraktelse från det nyss avslutade mästerskapet?

Finalerna, ja. När jag i somras, efter utomhus-SM, satte mig ner för att skriva den här bloggen var min vinkel given. Jag rubriksatte då Alice Hammarlunds skrällguld som ”Miraklet på fiber” – en travesti på USA:s OS-guld i hockey 1980, som gått till historien som ”Miracle on ice”.

Eftersom jag vet hur sällsynt det är när ett helt okänt namn eller lag plötsligt överraskar alla och står där som segrare kunde jag inte i min galnaste fantasi tro att jag skulle uppleva någonting liknande mindre än tre månader senare.

Men det fick jag.

Redan när jag på torsdagen, efter omgång 2, studerade startlistorna inför lördagens finaler tänkte jag:

Vem är Etta Tjärnström?

Jag inte bara tänkte det. Jag sa det rakt ut i form av en fråga när jag researchade. Jag frågade Angelo, vars hjärna är lika fylld av data som Equipe, men han visste inte. Jag frågade LillyBelle och fick samma svar. När inte ens Noomi visste särskilt mycket om Etta Tjärnström insåg jag en sak. Om Etta blir etta har jag inte bara fått en ny fyndig rubrik. Alla i Strömsholms ridhus kommer att få se ett nytt högst oväntat namn stå som segrare.

Och så blev det.

15-åringen från Ekerö hoppade hela vägen till SM-guld – i sin första SM-start. Precis som i fallet Alice Hammarlund har hon i princip gått från ridskolan till Sverigetoppen på mindre än två år.

Jag gillar det. Vem kan inte gilla det? Jag menar: Det finns många unga skickliga ryttare som både försökt och drömt om att ens kvala in till ett SM och som fortfarande har många försök kvar, men kanske inte har ponnyn med potential att nå de högsta höjderna. Både Hammarlund och Tjernström har vunnit guld med bra och rutinerade hästar, men det viktigaste är att de först lärt sig det svåra hantverket som ryttare. Den som lärt sig det och kanske sedan har turen att få en riktigt bra häst – den unga ryttaren kanske blir nästa unga okända svenska mästare? Det här visar i alla fall att möjligheten finns.

Personligen gladdes jag över mycket under SM. Som medlem i Växjöortens Fältrittklubb är jag både stolt och glad över att klubben genomförde sitt i särklass bästa SM någonsin. Vi saknar fortfarande ett SM-guld, men i Strömsholm var det var nära två gånger om. Först var det Hilma Danielsson som fick rida om guld men fick nöja sig med silvret efter titelförsvararen Melina Falk i kategori B. Sedan hade Isabella Aaby-Ericsson samma möjlighet då hon red en omhoppningsduell om guldet mot en viss Etta Tjärnström i kategori D.

Utöver det nådde Ronja Åhlander en fin fjärdeplats i kategori C efter att ha varit snubblande nära att få omhoppningsrida om medaljerna. Även i children hade VFK en finalryttare i form av Ayleen Ejderland, som slutade åtta.

Inte nog med det. I Svenska Ridsportförbundets Ungponny fick två VFK:are ställa sig överst på prispallen: Lovis Lundblad, i femåringarnas kategori C, och Ella Klevegård i sexåringarnas kategori B. Ronja Åhlander slutade tvåa i femåringarnas kategori D och själva fick vi med oss en bronsmedalj efter att LillyBelle slutat trea i den femåriga C-ponnyklassen.

När klockan passerat 19.00 på söndagskvällen var det dags för den allra sista starten under SM-veckan i Strömsholm 2025.

Sist ut i Guldtourens tredje och sista omgångs omhoppning var då Angelo Enestubbe och Little Tom.

Det blev visserligen ett snöpligt pet på första hindret och en omedelbar besvikelse för ryttaren, men det övergick snabbt i en stolthet och glädje över att sluta trea i cupen. Angelo har gjort ett jättejobb med Tom och deras framtid tillsammans ser mycket ljus ut.

Tack för allt än en gång, Strömsholm! Vi kommer gärna tillbaka.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag har bara varit i Strömsholm en gång tidigare. Det var sommaren 2023, det var lag-SM för ponnyer och det var stekhet strålande sol under samtliga dagar.

Den gången var allt centrerat kring Strömsholms slott med intilliggande grönområden. Jag älskade det redan då och minnet av de där dagarna har etsat sig fast i minnet. Gräsbanan med det luriga nedförs- och uppförslutet som innebär en extra svårighetsgrad för ryttare och hästar. Det friktionsfria arrangemanget. Utställningsrakan med folkmyller. Den vackra dressyrbanan, pyntad med sponsortält.

Allt kändes perfekt, minns jag.

Nu är jag i Strömsholm för andra gången i livet. Detta under en helt ny årstid och sannerligen ett helt nytt väder med konstant regn under hela torsdagen. Men framför allt är jag på ett helt nytt Strömsholm. Späckade sommartävlingar ger inte mycket utrymme för sightseeing och kulturvandringar. Det gör å andra sidan heller inte några tävlingar, oavsett plats och tid på året.

Men det Strömsholm vi nu bor i är det riktiga Strömsholm, riksanläggningen som inte ser speciellt mycket ut för världen när man bara passerar den längs riksväg 252, som vi gjorde sommaren 2023.

Nu bor vi bokstavligt talat mitt i Strömsholm och jag märker när jag pratar med folk att det för många är första besöket här och hur imponerade de är. Jag kan bara hålla med. Det är omöjligt att inte tjusas av det man ser. Vid en titt på områdeskartan räknar till någonstans kring hundra byggnader av olika slag och storlek och upptäcker snabbt att jag befinner mig i en klassisk by, ett helt samhälle som genom decennier och sekel byggts upp, enbart för ridsporten. Det finns inga stora landmärken, inga jättevärstingbyggnader men allt harmonierar och bildar en perfekt helhet som skapar en omedelbar trivsel.

Bara en sådan liten detalj som att det – till skillnad mot alla övriga svenska tävlingsplatser – helt verkar saknas skyltar av typen ”Hästar ej tillåtna” säger allt. Här finns inga ytor som enbart är reserverade för människor. De här domänerna tillhör hästarna, är gjorda för hästar och därför, tror jag, flyter allt på utan någonting att klaga på, möjligen med undantag för strömtillförseln vid elplatserna (som nästan krånglar oavsett meeting i Sverige). Nej, känslan jag får är verkligen att jag befinner mig mitt i hjärtat av någonting unikt och som sagt: Jag skriver det trots att det varit skitväder i princip ända sedan vi kom hit. Då är det på riktigt. Då är det äkta vara.

Jag kan heller inte klaga på hur det gått för barnen. Det verkar som att miljön gör att både ryttare och hästar tänder till och blir extra inspirerade. Hittills har LillyBelle och femårige C-ponnyn Sigge svarat för felfria rundor under de två inledande omgångarna i det som kallas ungponny-SM. Spännande final väntar på söndag. Likaså har Angelo och hans D-ponny Tom svarat för samma prestation i Silvertouren. Två nollor och även där väntar en lika spännande söndagsfinal. Det är mycket svårt att inte trivas just nu.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Bara jag ser eller hör namnet Sverigeponnyn är känslan att blodet i min kropp snabbt fryser till is. Mitt mentala muskelminne slår till direkt, mina känselspröt varnar på röd nivå och jag känner en nervositet som går att ta på.

Ni som följt mig här ett tag har kunnat ta del av hur jag öppet och utförligt beskrivit våndan av att vara ponnyförälder under Sverigeponnyn i Scandinavium. Det tar liksom musten ur en. Det räcker att bara att se den jättelika konservburken mitt i centrala Göteborg för att få andningssvårigheter. Att sedan ta plats i den och följa sitt barn inför samma storpublik som under samma horseshowvecka tittar på världseliten gör att tanken svindlar. Att slutligen stå i Kiss & Cry och med en störd glasartad blick se sitt barn lotsa runt en häst inne på fiberunderlaget – det är mitt livs utan jämförelse mest nervösa ögonblick.

Det är snart två år sedan nu och trots att allt slutade bra den gången kan jag, vid minnet, när som helst framkalla känslan av total nervositet. Något som gör mig lite lugnare när jag tänker tillbaka är att Angelo nog var den av oss alla som hanterade nervositeten bäst och kunde njuta av sitt deltagande i Sverigeponnyn.

Vill man uppleva det igen?

Både ja och nej.

• För mina egna nervers skull – absolut inte. Jag är nämligen helt sanningsenlig när jag säger att jag aldrig varit mer nervös än den där semifinaldagen 2024.

• För mina barns skull – självklart! Det är ju det absolut bästa de vet och att i så ung ålder få tävla i legendariska Scandinavium är ingenting annat än ett enormt privilegium.

Fast först måste du ta dig igenom det nålsöga som kallas kval och apropå nervositet avslöjade jag härom veckan vad jag tycker om just kval: En hemsk företeelse för själen.

Kvalade till Sverigeponnyn gjorde LillyBelle redan i fjol. Hon gjorde en fin ritt, fick höga poäng och när två ryttare återstod var hon i ledningen. Två ryttare senare var hon trea och missade sin dröm med någon tiondels poäng. Grymt och snöpligt, men sånt är livet ibland. Bara bryta ihop och komma igen.

2025 är sista chansen för LillyBelle i Sverigeponnyn innan hon faller för åldersstrecket.

Ett sista kval.

En sista chans.

Kan det bli mer raffinerat, mer definitivt och mer djävulskt än när idrotten själv står som regissör?

Jag tror inte det, men jag tror att det är därför vi älskar idrotten så mycket.

Platsen för kvalet är Ronneby och Malin är chaufför åt LillyBelle och Rosie. Själv har jag massor att göra på hemmaplan med alla hästar och hundar och när klassen startar är jag iväg på ett ärende och befinner mig på riksväg 23 mellan Lenhovda och Växjö. När jag gör ett Icastopp för att handla tar jag upp telefonen. Fram till denna stund har jag nästan lyckats förtränga att LillyBelle ska kvala, men nu blir allt farligt verkligt igen.

I Equipe ser jag att de första ryttarna fått sina resultat.

Näst på tur: LillyBelle Enestubbe och Armathwaite Rosie.

Nervositeten slår plötsligt till som en käftsmäll, logiken pyser ut ur skallen och jag drabbas av helt irrationella tankar. ”Om jag tittar nu kommer hon att riva”, intalar jag mig, stänger telefonen och lägger den på passagerarsätet. Ja, jag är 53 år men lever fortfarande i jinxarnas barnsliga värld.

Sedan vidtar en väntan där på Ica Kvantums parkering strax norr om Växjö. Jag låter det gå en minut. Sedan en halv minut till. Sedan ytterligare en halvminut.

När vågar jag titta? tänker jinxhjärnan och låter en hel minut till passera.

Sedan, med darrande fingrar, smyger jag upp resultatlistan på samma sätt som man smyger upp sina spelkort man fått på given i poker.

Då ser jag det.

1) LillyBelle Enestubbe, Armathwaite Rosie 0/50.7/76.71

Åsynen leder fram till två konkreta saker:

1) Att jag knyter högernäven och skriker rakt ut.

2) Att 90 procent av all nervositet i min kropp växlas in mot erfarenhetens lugn.

Hon har fått 50,7 poäng. För att missa Sverigeponnyn måste två efterföljande ryttare få 50,8 eller mer. Jag vet att det kan hända men vet samtidigt att LillyBelles resultat är så bra att det med stor sannolikhet kommer att räcka.

Det gör det också, med råge.

Hon vinner hela kvalet och är klar för Göteborg.

Jag ska dit igen, jag ska svettas av nervositet men den här gången vet jag vad som väntar – och första gången är nog värst när det kommer till Sverigeponnyn.

Att få göra det en andra gång, med samma häst och med barn nummer två är få förunnat och jag längtar faktiskt redan dit.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Då och då när jag bevakar hockey ser jag nya ansikten på pressläktaren. Med bestämda miner följer de spelet som pågår, gör anteckningar och tittar vidare. De är inte utsända av någon tidning utan av helt andra uppdragsgivare. De tittar heller inte bara på matchen utan på en, eller möjligen, två utvalda spelare. Männen med bestämda miner (det är alltid män) är talangscouter och de är anställda av någon av klubbarna i NHL – världens bästa hockeyliga. Spelarna de granskar är juniorer, oftast 17 år gamla, och som rankas som de största talangerna i Sverige. Framåt sommaren sker NHL:s årliga draft, då klubbarna väljer och försäkrar sig om rättigheterna till de bästa 18-åringarna i världen. Och det är helt och hållet med tanke på draften scouterna sitter där och analyserar varje skridskoskär och varje beslut den unge spelaren tar. Den junior som sedan erbjuds och väljer att skriva kontrakt med den klubb som tingat honom kan räkna med en tryggad ekonomisk framtid. De är garanterade en minimilön på 950 000 dollar per år, alltså i runda slängar tio miljoner kronor.

Så ser det ut i hockeyn.

Du börjar i hockeyskolan som sexåring, fortsätter i pojklaget, sedan i ungdomslag och juniorlag. Är du bra upptäcks du tidigt. Är du en supertalang kommer dina föräldrars telefon att gå varm redan när du är väldigt ung. Man kan tycka vad man vill om scouternas beteende. Fler än en har kallat det de gör för rovdrift, men en sak är samtidigt säker: I hockeyn, eller i fotbollen, kan du inte undgå att bli upptäckt om du är en riktigt stor talang. Dessutom är alla unga spelares dröm att bli proffs i världens bästa liga.

Inte heller i individuella sporter går din talang hökarnas ögon förbi, oavsett om det handlar om tennis, golf, pingis, skytte, gymnastik, badminton eller en kampsport. Tillhör du de bästa tillhör du de bästa, eftersom du tävlar på lika villkor som alla andra.

Just därför har Henrik Johnsson någonting viktigt att säga. Det finns nämligen undantag från allt jag beskrivit ovan och ridsporten är ett av två undantag, tillsammans med motorsport. För oavsett om du rider dressyr, hoppning eller fälttävlan eller kör rally, motocross eller Formel 1 vet du en sak.

Att du är riktigt bra på att rida eller att ratta en bil eller motorcykel räcker inte för att bli nummer ett. Därtill krävs ekonomiska muskler.

När Henrik intervjuas om sin bok Nike på denna sajt säger han:

– Ett väldigt fint, men samtidigt sorgligt, uttryck som jag hört är att ”de bästa ryttarna sitter på läktaren”.

Nu har Henrik Johnssons roman inte ens hunnit komma ut än, men jag tycker att ämnet är extremt viktigt. (Går att förbeställa i Ridsports bokshop som du hittar här, red:s anm)

Att Henrik ställer och dessutom svarar ja på frågan om det är möjligt att nå toppen i ridsport med bara talang och driv kan vara viktigt att höra för alla unga ryttare. Nej, det finns inga talangscouter i ridsport – visst hade det varit kul om det gjorde det? – men inom ridsporten finns det där ordet som nämndes så sent som i förra meningen: Driv.

Driv kan ta dig långt. Väldigt långt. Är du utrustad med talang och driv kommer kanske inte folk stå i kö för att skriva kontrakt med dig i tonåren, men möjligheter kan uppstå, dörrar kan öppnas och du kan nå längre än du någonsin anat. Det är viktigt att veta det och jag tror det är bilden Henrik Johnsson vill förmedla. Att inte ge upp drömmarna när resurser saknas. Att fortsätta kämpa lite till och lite till och att chansen till en riklig belöning finns.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Som journalist hamnar man då och då i jävssituationer. Det handlar framför allt om ämnen som är direkt kopplade till journalistens privata intressen. Därför är det till exempel olämpligt och i princip förbjudet för en journalist som skriver om politik att själv inneha ett politiskt förtroendeuppdrag. Det säger sig självt.

Jäv förekommer även i idrottens värld. Då handlar det främst om föreningar och organisationer man som journalist hyser sympatier för eller är medlem i. Många sportjournalister som har barn upplever detta genom sitt föräldraengagemang i barnens fritidsaktiviteter. Därför är en grundregel för en sportjournalist att alltid tacka nej till exempelvis styrelseposter eller andra ansvarsuppdrag inom de klubbar där deras barn är aktiva utövare.

Jag innehar inget förtroendeuppdrag. För min del har det heller inte varit några som helst problem att skriva vare sig om ridsport eller om Växjöortens Fältrittklubb, där alla i vår familj är medlemmar. Jag har inte sett några problem med att skriva om tävlingar, ens där mina barn deltagit, utan sett det som vilket bevakningsuppdrag som helst. Fram till för två år sedan beskrev jag även, i flera texter, hur processen fortskred när VFK ansökte om lån för bygget av en ny arena. För min del handlade det bara om att berätta vad som hänt och ta kommentarer från klubbledare och från kommunala tjänstepersoner. Fram till hösten 2023 var frågan om det då pågående bygget helt okontroversiell.

Sedan exploderade en bomb när det visade sig att VFK handlat för kommunala pengar man inte haft. Då inträdde jäv för mig. Från den dagen avsade jag mig all form av rapportering kring VFK:s bygge, eftersom jag själv på ett privat plan ingenting hellre vill än att det ska gå bra för klubben mina barn tävlar för. 

Så: Sedan den dagen har jag, när det gäller VFK:s osäkra framtid, bara varit en konsument av nyhetstexter, där mina kollegor på Smålandsposten bevakat och beskrivit processen. I den nyhetsrapporteringen har jag kunnat ta del av polisanmälningar (som senare lagts ner), om konkurs i bolaget som byggde arenan och en hel del hårda ord från ledande upprörda politiker från vänster till höger och från folk i klubben. 

I nyhetsrapporteringen har jag kunnat läsa att kommunen köpt konkursboet och numera äger anläggningen, som fått namnet Abena Arena. Jag har helt och hållet dragit ut sladden till det journalistiska och i mitt stilla privata sinne undrat om det finns någon framtid för Växjöortens Fältrittklubb.

Arenan?

Definitivt en arena med potential att bli en av Sveriges absolut största, bästa och finaste. Dock har bygget, på goda grunder efter allt som hänt, varit satt på paus i två år. Den sista och på sitt sätt viktigaste etappen återstår att bygga, den etapp som adderar både själ och hjärta till en anläggningen. Nämligen värmedelen, med servering, restaurang, omklädningsrum, toaletter, duschar och kontorsutrymmen.

Jag menar: Vi kräver en viss standard för tävlingsaktiviteter år 2025. Vi vill inte gå på bajamajor eller till en spartansk uteservering under en regnruskig höstlördag eller en januarimorgon när termometern visar tolv minus. Då vill man söka sig i i värmen och umgås. Annars väljer man gärna att tävla någon annanstans.

Jag tror det när jag ser det, har jag tänkt om tillkomsten av denna den sista etappen. Jag har även som ponnypappa känt en oro över om klubben överhuvudtaget ska överleva ekonomiskt eller riskera att gå i konkurs. 

Men så kom det till slut, efter två år av oro och ovisshet.

B-e-s-k-e-d-e-t.

Jag läser det på VFK:s hemsida under rubriken ”Glädjande besked från Växjö kommun!”.

Där framgår bland annat…

…att kommunen gett sitt fastighetsbolag Vöfab i uppdrag att färdigställa anläggningen och att en entreprenör redan är utsedd efter upphandling.

…att arrendet, alltså VFK:s hyra, justeras retroaktivt och är på en nivå som ger trygghet inför framtiden.

…att skulden, kopplad till ett tidigare markköp, skrivs av.

Nu ser jag det. 

Nu kan jag även tro på det.

Trots allt som hänt och trots all oro som legat som en våt filt över hela VFK syns nu ett bländande vitt ljus vid tunnelns slut.

VFK kommer att leva vidare.

Och mitt jäviga jag tycker givetvis att Växjö kommun fattat ett väldigt bra beslut.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns ett ord som säger allt det behöver säga och lite till.

Kval.

Kval har två betydelser i ordböckerna.

Den första och äldsta betydelsen beskriver ungefär kval som ett djupt och ihållande lidande.

”Samvetskval”, ”Stå i valet och kvalet” och ”Lida alla helvetets kval”, är ord och uttryck som uppstått ur den ursprungliga betydelsen av ”kval”.

Sedan finns det en mer sentida version av kval. Då handlar det om kortformen av ordet ”kvalificering” och det är, som vi alla vet, starkt förknippat med sport.

Att kvala till något.

Att som lag kvala uppåt till en överliggande serie eller division eller på samma sätt kvala sig kvar.

Att som individuell idrottare kvala till en stor tävling med kvalgräns.

Oavsett vilken betydelse man väljer är kval detsamma som någonting laddat, nästan skrämmande.

Faktum är att båda betydelserna går in i varandra i idrottens magiskt spännande värld.

När du kvalar till något har du alltid en press på dig och inte sällan känns det som att du lider alla helvetets kval när du – nervös från tårna till skulten och skakande av ovisshet – är mitt uppe i det som kommer att sluta i antingen glädje eller besvikelse.

Vi var med om det i fjol när LillyBelle, som kommit igång med sitt kval väldigt sent, stod inför det definitiva avgörandet under den allra sista kvaldagen. En tredje Msv B-nolla och klar för SM eller en ickenolla och stor besvikelse över att SM-tåget gått. Den gången gick det vägen, trots ett extra drama med ett träns som gick sönder fem minuter före startsignal, och vi fick sedan uppleva några magiska dagar under det svenska mästerskapet i Sundsvall.

Under helgen som gick var det dags igen.

Som jag berättade här för några veckor sedan fick LillyBelle, från ingenstans, ett erbjudande om att tävla femårige C-ponnyn Sigge. Hon antog erbjudandet och har sedan dess bekantat sig med den väne och hoppglade killen från Skåne. Förrförra helgen tävlingsdebuterade de i Ljungby och lyckades sätta den första LB-nollan av de två som krävs.

Men kval är kval och deadline är deadline.

Sista datum för att kvala till Svenska Ridsportförbundet Ungponny, det som i folkmun ofta kallas Ungponny-SM, var satt till i söndags.

Det fanns ingen extra tid att vinka på och en titt i TDB visade att det inte direkt vimlade av LB-tävlingar denna helg. Det slutade med att Malin, LillyBelle och Sigge styrde kosan mot Sörmland och Vingåker.

Själv kunde jag inte följa med på grund av jobb på hemmaplan och även om jag varit ledig hade jag inte vågat.

Kval är precis vad jag beskrivit det ovan och spänningsnivåerna i ett kval där mina barn är inblandade överstiger det jag känner att jag klarar av.

Faktum är att jag numera sällan ens vågar titta i Equipe-appen under den här typen av tävlingar, när allt ställs på sin spets.

Jag sitter på Smålandspostens redaktion när jag under lördagseftermiddagen ser Vingåker-sms:et från Malin: ”JAAAAA”.

Senare skyller jag på att jag inte haft koll på starttiden men sanningen är att jag valde bort att titta i appen, av rädsla för att jinxa in ett riv. Även dessa irrationella tankar är ett utslag av explosiviteten i ordet kval. Kval gör någonting med en som förälder, eftersom du vet att det antingen leder till en obeskrivlig glädje för alla inblandade eller till att du förgäves får försöka trösta ett otröstligt barn.

Just nu är glädjen obeskrivlig över att kvalet är över.

Jag är så stolt över dig, LillyBelle. Nu blir det Strömsholm nästa!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Gång på gång har jag läst det. Jag har aldrig hört det sägas.

Vad?

Jo, det här: Varför är stjärnorna så tysta i hästvälfärdsdebatten?

De gånger jag läst det har det i uppskattningsvis 80 procent av fallen handlat om kommentarer på sociala medier och bland sociala medier framför allt Facebook – tummelplatsen för de som älskar att vardagsmucka gräl.

Själv tänker jag: Varför skulle stjärnorna ge sig in i någonting så infekterat som debatten om hästvälfärd, förutom att säga några klassiska floskler på rutin? Jag kan bara tänka mig in i situationen och låtsas att jag är en stjärna, ett vandrande varumärke med livsviktiga sponsorer som största förutsättning för att överhuvudtaget ha en karriär som ryttare.

Skulle jag då vilja gå upp och ställa mig i en talarstol om jag samtidigt ser att delar av publiken nedanför står beväpnade till tänderna med ruttna ägg, påsar med skit, gamla matrester och annat som är tänkt att kastas mot mig om jag råkar yttra någonting misshagligt i deras ögon?

Aldrig i livet.

Och det är det jag tror varje tänkande ridsportstjärna tänker inför att ge sig in i en debatt som inte kan vinnas: Aldrig i livet.

Hat och hot är lite som Helan och Halvan. Två ord som liknar varandra, som är släkt men som samtidigt är olika till sin natur och innebörd. Inget av orden är någonting att sträva efter. Den som ägnar sig åt dem gör fel, enligt den normala moralkompass vi fötts med. Så är det bara. Ändå eskalerar den hätska samtalstonen i samhället. Vi ser det i politiken, i kulturen och vi ser att den sedan länge även letat sig in i ridsporten.

Där förnuftet tar slut tar nävarna vid, sa man förr. Där förnuftet tar slut tar tangentbordet vid, skulle vi kunna säga i dag. Det finns flera intressanta bakgrundsaspekter vi bör analysera när vi ser hur Facebooktrådar kapas, leder samtalet bort från ämnet och landar i metadiskussioner och pajkastningar.

Vissa av de som kritiserar ridsporten har aldrig ens utövat ridsport.

De har häst men hatar tävling med häst, eftersom de tycker att det är fel. Det finns även exempel på allmänna aktivister som knappt klappat en häst men ändå deltar i dreven mot olika personer i olika ridsportämnen.

Men det finns även en annan aspekt, en av de största bovarna bakom det urspårade diskussionsklimatet. Nämligen denna: Många av de som bidrar mest till den dåliga stämningen på sociala medier existerar inte. De tillhör så kallade botfarmar på servrar utomlands där tusentals telefoner kopplas ihop med fejkade identiteter på fejkade konton och vars ”åsikter” är AI-genererade. Mitt i detta lever vi i dag – och folk undrar varför stjärnorna är tysta.

Mot denna mörka bakgrund känns Jens Fredricsons nya satsning Yeeha som ett stort ljus, som en tydlig ledstjärna mot en digital framtid med mindre hat och hot. Jens är en person som folk lyssnar på och om den här tidningen skulle hålla en omröstning om vilken som är svensk ridsports klokaste person är jag säker på att Jens skulle ha fått en av topplatserna.

– Jag har saknat en snäll och vänlig plattform, där man kan söka kunskap utan att få hat och hot mot sig eller bli nedvärderad, säger Jens när han intervjuas av Dagens Nyheters Malin Fransson.

Han understryker också:

– Det betyder inte att jag tycker man alltid ska ha samma uppfattning om saker, snarare tvärtom. Det är genom nya perspektiv som man kan lära sig saker och utvecklas, men man ska kunna resonera och samtala om det i en god och respektfull ton. Det är då bra saker kan hända.

Vad kan man säga, förutom att Jens har rätt? Det fenomenala med digital interaktivitet är att vi kan lära av varandra, trots eller kanske tack vare olika åsikter. Vi kan bredda samtalsämnena och höja dem till oanade nivåer med insiktsfulla inspel. På sociala medier sitter det postade inlägget ihop med dess kommentarer och bildar en helhet. Rätt använd skapar interaktiviteten magi, lärdomar och glädje men det omvända gäller också: Det finns inget ämne, hur insiktsfullt det än är, som inte kan förstöras av nedlåtande eller hatiska kommentarer.

Detta vill Jens Fredricson ändra på. På Yeeha får du nämligen inte bete dig hur du vill. Här ska det goda samtalet främjas och är du dum åker du ut, så enkelt är det. Tonen i dina åsikter analyseras av ett system som larmar vid grovt språkbruk och helt enkelt stoppar dina kommentarer om de inte anses tillföra något eller klassas som simpel vuxenmobbning.

Om det här är vägen att gå?

Givetvis.

Botarnas och de hatiska kommentarernas tid i kommentarfältet lider helt klart mot sitt slut och kanske kan vi hitta vägen till en vänligare och mer respektfull framtid. Det Jens Fredricson lanserat känns som en bra början på någonting nytt och fräscht, där kanske till och med stjärnorna snart delar med sig av sina tankar och åsikter även i känsligare ämnen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hällregn följt av en försiktig och defensiv sol. Därefter mörka moln – och så lite regn till. Jag är nog inte ensam om att bevittna årstiden med de leriga hagarnas återkomst. Det känns åtminstone skönt att denna tid på året sammanfaller med att hockeysäsongen drar igång på allvar. När detta skrivs är vi redan tre omgångar in i SHL, där Växjö Lakers inlett helt okej och skapat lite hopp och hausse i den stad Robert Gustafsson inte utan viss substans kallat för Sveriges golvbrunn.

När det gäller de leriga hagarna är jag förresten skyldig er upplösningen på förra veckans skräckmysterium, där en för oss okänd storgnagare plötsligt och oväntat i princip svarvat av en staketstolpe och gjort allvarlig åverkan på två andra. Mina svaga spekulationer om möss, rådjur och till och med bävrar skulle komma helt på skam, visade det sig, men nu är fallet att betrakta som avslutat och nedlagt.

Det dröjde ytterligare ett par dagar innan brottslingen gav sig till känna – och det skedde helt fräckt och helt öppet, mitt på ljusan dag. Jag nåddes av bevismaterialet via telefonen där Malin bifogat en bild som inte kunde feltolkas. Den föreställde en av hästarna (av integritetsskäl ska jag inte nämna hens namn) som utan minsta blygsel står och tuggar i sig det sista som håller upp staketstolpe nummer ett, som går av. Har man inte jobb så får man när man bor på gård och jag var snabbt ute och ersatte den alldeles för tidigt avlidna stolpen med en ny.

Livet på landet går vidare och som jag nämnde för några veckor sedan gäller det att inte fega ur utan att ta chansen när den kommer. Den gången handlade det om LillyBelle, som fick och tog chansen att debutera på storhäst och gjorde det så bra att hon kom hem med en DM-medalj som förstagångsryttare i children.

Även den här gången gäller det LillyBelle. Nu har hon fått frågan om att anta ännu en utmaning och utan minsta tvekan tackat ja. En förfrågan dök upp från Skåne och efter att LillyBelle gjort tummen upp förärades jag uppdraget att sätta mig i lastbilen för en tur och retur ner till vårt vackra öppna grannlandskap för att hämta objektet.

Han heter Sigge, är fem år och LillyBelle älskar honom redan. Det kan jag förstå. Sigge är, trots sin unga ålder, lugn och fin i hanteringen, uppför sig exemplariskt och har redan imponerat på den annars svårcharmade haggrannen Erika. De senaste dagarna har det nyförälskade paret ägnat sig åt att klia varandras ryggar.

Även som hopphäst besitter Sigge stor talang. Vi tycker väldigt mycket om honom och redan i dag ska han och LillyBelle testa vingarna i tävlingssammanhang. Enligt SMHI ser det dessutom ut att bli två dagar utan blöta bidrag från ovan, vilket förhoppningsvis innebär dåliga nyheter för leran. Vi har därför flera anledningar att se fram emot en rolig och spännande helg.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.