Jag och min journalistkollega Alexander brukar skämtsamt kalla Växjö för Sveriges Pori.
Vid Bottenhavets östra kust i Finland finns en stad vid namn Pori, på svenska mer känd som Björneborg. Finländska hockeyspelare jag talat med under åren i Växjö beskriver Pori som staden som är känd för två saker: lite sol och mycket regn. Grundläget i Pori är grått, trist och molnigt och trösten för många finländare i Poris höstrusk, vintergegga och vårdimma är att staden huserar Ässät, ett av Finlands bästa hockeylag.
Jag har själv varit i Pori och även om mitt besök där inskränkte sig till blott två dagar kan jag, baserat på det, intyga att hockeyspelarna från Finland är helt rätt ute i sin analys.
Att jag och Alexander som växjöbor synnerligen olokalpatriotiskt kallar vår stad för Sveriges Pori kan kanske tolkas som kurage men tro inte att vi är några orädda antihjältar. Hittills har vi inte, trots att vi skämtar friskt om vädret i Växjö i vår hockeypodd, betraktats som några förrädare.
Tvärtom, skulle jag säga.
Till skillnad från invånarna i vissa andra städer, som tänder till och blir aggressiva vid minsta kritik om deras hemvist, har Robert Gustafssons beskrivning av Växjö som ”Sveriges golvbrunn” blivit ett både uppskattat och stående skämt med enorm igenkänning i Växjö med omnejd.
Likaså är ett av årets absolut största nöjen för oss växjöbor att vänta in siffrorna för solligan. Då är det inte för att ännu en gång nås av uppgiften att Ölands norra udde ligger i topp. Frågan vi i Växjö ställer oss med nervös spänning är alltid: Finns det någon stad som haft färre soltimmar än vi eller har tar vi hem segern även i år? SM-guld i hockey och seger i färst antal soltimmar.
Det är det som driver oss framåt här i Kronoberg.
Ja, det regnar mycket i Växjö.
Nej, solen visar sig inte frivilligt i Växjö.
Detta är fakta och därom tvista vi ej. Vi har lärt oss leva med dessa två givna förutsättningar, likt finländarna vid Bottenhavets östra kust.
Men nu har någonting hänt. Världen har förändrats mitt framför våra ögon. Det går inte att förklara, det är att betrakta som ett rent mirakel. Plötsligt lyser solen över Växjö som om den inte gjort annat. Plötsligt är allt blått och ljust. Plötsligt har även vi i Växjö lärt oss att det finns någonting som kan kallas sol på riktigt och att den är ljuvligt behaglig att ta del av.
Plötsligt nås jag via lokalradion av fullkomligt häpnadsväckande nyheter: Växjö sätter nytt solrekord och det handlar inte om något pytterekord. Det tidigare rekordet är SLAKTAT redan när det återstår nio dagar av en marsmånad som går utanpå allt jag tidigare upplevt. Inte ens i mina mest fåfänga förhoppningar har jag trott att jag under min livstid skulle få uppleva ett positivt väderrekord i Växjö, men nu händer det.
Denna nya situation är svår att hantera för oss alla. Rida i fullt solsken och dussintalet plusgrader när det egentligen ska vara snett göteborgsregn – och på en snustorr och rykande paddock som egentligen mer ska påminna om en misslyckad maträtt? Sådant gör saker med oss. Hästarna tar chansen direkt, lägger sig i sina hagar och lapar sol istället för att stå blickstilla och vara måltavlor för regnattacker.
Och när de får chansen att lattja runt i paddocken blir de så ivriga att få visa vad de kan att det ser ut så här (försök att inte skratta åt Tangos otålighet om du kan):
Hunden Doris är ett irrationellt energiknippe redan i sin grundinställning till livet. Men inte heller hon klarar av att stå opåverkad av solens krafter. Helt plötsligt förklarar Doris krig mot en sten. Ett solklart fall av solsting.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad som händer, mer än att det är någonting så ovanligt att det gör oss chanslösa när det gäller att hantera den uppkomna situationen. Jag är hemma fast ändå på en annan plats. Lapar sol men känner mig naken utan regnjacka. Mot den bakgrunden känns det oerhört skönt att SHMI äntligen levererar och att moln, snö och rusk är på väg in redan i början av nästa vecka. Det blir grinigt, geggigt, deppigt och fullkomligt underbart.
Då kan vi äntligen återgå till att leva i Sveriges Pori igen – det enda vi känner, kan och behärskar fullt ut.
Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna rekommenderar jag podden Fria Tyglar där vi i senaste avsnittet träffar charmtrollet Liam Nilsson, 14, som är mitt uppe i en storsatsning. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på