Märkliga tider nu. Vi lever inte längre dag för dag, utan timme för timme, minut för minut och sekund för sekund. Nyhetsflödet är så intensivt och så laddat med ständigt ny information att en dag förvandlas till en mindre evighet. Det är i det här läget nästan omöjligt att greppa att vi alla, för bara drygt en vecka sedan, levde i hyfsad harmoni, med våra vanliga rutiner och vanliga lösbara vardagsbekymmer.
Det är radikalt annorlunda nu. Vi befinner oss plötsligt mitt i ett globalt krig. Inte ett krig där nationer slåss mot varandra utan där alla nationer tillsammans slåss mot en osynlig fiende som sveper fram som en tyst tornado över världen. Coronaviruset finns där i våra tankar och det fungerar precis som efter ett svek, en plågsamt brusten relation eller som sorgen efter en närstående som hastigt avlidit.
Vi upplever tillfälliga stunder då vi tänker på annat, tänker på vanliga banala saker och rentav kostar på oss ett skratt. Men sedan smärtar det till i magtrakten igen. Viruset är tillbaka i tankarna och med viruset följer oro, fruktan och i vissa fall ren panik.
I tider som dessa behövs hopp. Vi behöver en fyr som lyser upp i mörkret och får oss att åter börja tro och hoppas på att allt snabbt kan vändas och katastrofen lindras så långt det är möjligt. Vi slåss på två fronter; mot hälsan, där tusentals utsatta riskerar sina liv, och på den ekonomiska fronten, där massarbetslöshet och depression hotar.
Vi behöver ha något att se upp till, någon att lyssna på, någonting att kämpa för. Vi behöver en Winston Churchill, ja flera Churchills. När tyskarna varje natt bombade Storbritannien under andra världskriget 1940 stod denne hoppfullhetens mästare i underhuset och deklamerade: ”Vi ska kämpa på stränderna, vi ska kämpa på flygfälten, vi ska kämpa på åkrarna och på gatorna, vi ska kämpa bland kullarna, vi ska aldrig ge oss”.
Vi ska aldrig ge oss.
Det stridsropet är viktigt att hörsamma i dag. Vi ska göra allt vi kan för att stoppa viruset och mildra dess verkningar. Premiärminister Churchills eminenta retorik ingöt mod hos britterna som gick till sina jobb som vanligt under dagen och tog skydd i skyddsrummen under de nattliga bombningarna.
Stridsmoralen höjdes och britterna stod till slut högst sensationellt som segrare i Slaget om Storbritannien. På samma sätt bör vi tänka idag. Och jag tror faktiskt att ridsporten kan fylla en funktion här, inte en stor funktion men ändå en funktion som ger hopp.
För det första har vi våra hästar att ta hand om. Hästar har ingen aning om var ett virus är, är inte mottagliga för coronan och de finns där för dig så fort du vill att de ska finnas där för dig. Att umgås med din häst är helt ofarligt. Känn trösten i att pussa på en mule, tränsa din favorithäst eller rida ut en tur i skogen och för en stund koppla bort vår osäkra omvärld.
Att den dagliga verksamheten i våra ridklubbar i princip pågår som normalt är ett av få hoppfulla ljus i det mörker som annars lagts över oss som en filt.
Ska vi även tävla?
Ja, säger jag. Jag tycker, tvärtemot många kritiska röster, att Svenska Ridsportförbundet gör rätt som låter de arrangerande klubbarna själva avgöra om en tävling ska ställas in eller avgöras. Jag kastar redan in en brasklapp, eftersom förbundet, redan när den här texten publiceras, kan ha gjort en 180-graderssväng och raderat ut allt som finns i TDB. Men jag hoppas inte det.
Varför tycker jag att vi ska tävla? Jo, därför att ridsporten inte kan jämföras med andra, mer intensiva sporter. Den är ingen kampsport, där utövarna andas och flåsar varandra i ansiktet. Den är ingen bollsport där 22 fotbollsspelare möts i närkamper och markeringssituationer.
Så sent som i söndags bevakade jag, som journalist, en ridtävling i Ljungby och märkte redan där vilken exemplarisk försiktighet som folk visade gentemot varandra. Avstånden hölls, det fåtal som fanns i publiken var utspridda med god säkerhetsmarginal och på tävlingsbanan fanns ett tävlande och ett förberedande ekipage, precis som vanligt.
Det är viktigt att vi följer myndigheternas råd till punkt och pricka och vad säger då den främsta myndigheten, experterna på Folkhälsomyndigheten? Jo, att gränsen för att ställa in ett evenemang går vid 500 personer. Inte 50 eller fem, som vissa verkar tro. Och jag är övertygad om att hästfolket, detta kloka och ansvarstagande släkte, kan hantera detta utmärkt, speciellt som utomhussäsongen inte är långt borta.
Jag kan omöjligt se att mindre ridtävlingar skulle vara farligare att besöka än att till exempel gå in på Willys och handla. Tillhör du en riskgrupp? Välj då att stanna hemma, för säkerhets skull. Kafeteria? Nej, stäng. Att ridsporten fortsätter att tävla, under strikt kontrollerade former, är ett ljus i mörkret – inte bara för ridsportens utövare utan även för många andra. Det ger hopp, det ger en tro på att det här kan ta slut.
Så: lev ditt liv så normalt du kan, men följ alla anvisningar från myndigheter. Leta efter moderna Churchills, människor som ger oss hopp och skänker ett ljus i mörkret. Och kom ihåg att vi ska kämpa på åkrarna och på gatorna, vi ska kämpa bland kullarna, vi ska aldrig ge oss.
Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står öppet för er som vill följa mig där. Kontot är ponnypappandaniel.
Följ Ridsport på