Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
20 mars 12:46

Ponnypappan: Nu behöver vi Churchills för att få tillbaka hoppet

Ponnypappan: Nu behöver vi Churchills för att få tillbaka hoppet

Märkliga tider nu. Vi lever inte längre dag för dag, utan timme för timme, minut för minut och sekund för sekund. Nyhetsflödet är så intensivt och så laddat med ständigt ny information att en dag förvandlas till en mindre evighet. Det är i det här läget nästan omöjligt att greppa att vi alla, för bara drygt en vecka sedan, levde i hyfsad harmoni, med våra vanliga rutiner och vanliga lösbara vardagsbekymmer.

Det är radikalt annorlunda nu. Vi befinner oss plötsligt mitt i ett globalt krig. Inte ett krig där nationer slåss mot varandra utan där alla nationer tillsammans slåss mot en osynlig fiende som sveper fram som en tyst tornado över världen. Coronaviruset finns där i våra tankar och det fungerar precis som efter ett svek, en plågsamt brusten relation eller som sorgen efter en närstående som hastigt avlidit.
Vi upplever tillfälliga stunder då vi tänker på annat, tänker på vanliga banala saker och rentav kostar på oss ett skratt. Men sedan smärtar det till i magtrakten igen. Viruset är tillbaka i tankarna och med viruset följer oro, fruktan och i vissa fall ren panik.

I tider som dessa behövs hopp. Vi behöver en fyr som lyser upp i mörkret och får oss att åter börja tro och hoppas på att allt snabbt kan vändas och katastrofen lindras så långt det är möjligt. Vi slåss på två fronter; mot hälsan, där tusentals utsatta riskerar sina liv, och på den ekonomiska fronten, där massarbetslöshet och depression hotar.

77ridtur
Du som har häst – använd den så mycket du kan. Foto: Daniel Enestubbe

Vi behöver ha något att se upp till, någon att lyssna på, någonting att kämpa för. Vi behöver en Winston Churchill, ja flera Churchills. När tyskarna varje natt bombade Storbritannien under andra världskriget 1940 stod denne hoppfullhetens mästare i underhuset och deklamerade: ”Vi ska kämpa på stränderna, vi ska kämpa på flygfälten, vi ska kämpa på åkrarna och på gatorna, vi ska kämpa bland kullarna, vi ska aldrig ge oss”.

Vi ska aldrig ge oss.
Det stridsropet är viktigt att hörsamma i dag. Vi ska göra allt vi kan för att stoppa viruset och mildra dess verkningar. Premiärminister Churchills eminenta retorik ingöt mod hos britterna som gick till sina jobb som vanligt under dagen och tog skydd i skyddsrummen under de nattliga bombningarna.
Stridsmoralen höjdes och britterna stod till slut högst sensationellt som segrare i Slaget om Storbritannien. På samma sätt bör vi tänka idag. Och jag tror faktiskt att ridsporten kan fylla en funktion här, inte en stor funktion men ändå en funktion som ger hopp.

För det första har vi våra hästar att ta hand om. Hästar har ingen aning om var ett virus är, är inte mottagliga för coronan och de finns där för dig så fort du vill att de ska finnas där för dig. Att umgås med din häst är helt ofarligt. Känn trösten i att pussa på en mule, tränsa din favorithäst eller rida ut en tur i skogen och för en stund koppla bort vår osäkra omvärld.
Att den dagliga verksamheten i våra ridklubbar i princip pågår som normalt är ett av få hoppfulla ljus i det mörker som annars lagts över oss som en filt.

77mule
Pussa på en mule. Det ger trygghet. Foto: Daniel Enestubbe

Ska vi även tävla?
Ja, säger jag. Jag tycker, tvärtemot många kritiska röster, att Svenska Ridsportförbundet gör rätt som låter de arrangerande klubbarna själva avgöra om en tävling ska ställas in eller avgöras. Jag kastar redan in en brasklapp, eftersom förbundet, redan när den här texten publiceras, kan ha gjort en 180-graderssväng och raderat ut allt som finns i TDB. Men jag hoppas inte det.

Varför tycker jag att vi ska tävla? Jo, därför att ridsporten inte kan jämföras med andra, mer intensiva sporter. Den är ingen kampsport, där utövarna andas och flåsar varandra i ansiktet. Den är ingen bollsport där 22 fotbollsspelare möts i närkamper och markeringssituationer.
Så sent som i söndags bevakade jag, som journalist, en ridtävling i Ljungby och märkte redan där vilken exemplarisk försiktighet som folk visade gentemot varandra. Avstånden hölls, det fåtal som fanns i publiken var utspridda med god säkerhetsmarginal och på tävlingsbanan fanns ett tävlande och ett förberedande ekipage, precis som vanligt.

Det är viktigt att vi följer myndigheternas råd till punkt och pricka och vad säger då den främsta myndigheten, experterna på Folkhälsomyndigheten? Jo, att gränsen för att ställa in ett evenemang går vid 500 personer. Inte 50 eller fem, som vissa verkar tro. Och jag är övertygad om att hästfolket, detta kloka och ansvarstagande släkte, kan hantera detta utmärkt, speciellt som utomhussäsongen inte är långt borta.

Jag kan omöjligt se att mindre ridtävlingar skulle vara farligare att besöka än att till exempel gå in på Willys och handla. Tillhör du en riskgrupp? Välj då att stanna hemma, för säkerhets skull. Kafeteria? Nej, stäng. Att ridsporten fortsätter att tävla, under strikt kontrollerade former, är ett ljus i mörkret – inte bara för ridsportens utövare utan även för många andra. Det ger hopp, det ger en tro på att det här kan ta slut.

Så: lev ditt liv så normalt du kan, men följ alla anvisningar från myndigheter. Leta efter moderna Churchills, människor som ger oss hopp och skänker ett ljus i mörkret. Och kom ihåg att vi ska kämpa på åkrarna och på gatorna, vi ska kämpa bland kullarna, vi ska aldrig ge oss.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står öppet för er som vill följa mig där. Kontot är ponnypappandaniel.


Ponnypappan
3 april 12:30

Ponnypappan: ”Nu är rätt tid för mycket”

Ponnypappan: ”Nu är rätt tid för mycket”
Efter nästan två år utan hund har lilla Doris tagit oss med storm. En av våra bästa impulshandlingar på länge. Foto: Daniel Enestubbe

Krisen går vidare, krisen förvärras. Restriktionerna blir hårdare, siffrorna mer skrämmande. Mitt i detta lever vi, i realtid, och det är nu vi prövas som människor men framför allt som medmänniskor.
Det är tid för mycket.
Hög tid.
Och är det någonting vi har just nu är det tid.

Tid för filosofi: Hur kommer världen att se ut när vaccinet är uppfunnet och viruset besegrat? Var världen en speciellt bra plats innan utbrottet eller kanske kommer vi, när allt är över, tycka att vi lever i en värld med mer överseende och kärlek och mindre girighet och ondska? Kanske.

Tid för omställning: Jag jobbar sedan snart två veckor hemifrån. Sitter uppkopplad mot Smålandspostens nätverk via VPN vid en arbetsplats inne i Malins fotostudio. Har dagliga möten på datorskärmen med mina kollegor. Det är annorlunda, på gott och ont. På gott, eftersom det är tyst och lugnt och ingen stör mig. Det är lätt att jobba som journalist oavsett plats och det finns egentligen ingenting jag gör på min vanliga arbetsplats som jag inte kan göra hemma. Fotouppdrag kan jag sköta själv och vid de få tillfällen jag inte intervjuar på telefon ser jag till att hålla ett stort säkerhetsavstånd till den jag pratar med. Omställningen är även på ont, eftersom jag v-i-l-l bli störd, diskutera med kollegor, skämta och känna fysisk samhörighet. Omställningens tid är här, vare sig vi vill eller inte.

Tid för medmänsklighet: I tider som dessa är det extremt viktigt att vi hjälper varandra. Speciellt den riskgrupp som består av äldre personer måste lära sig att det inte är okej att strosa runt i affären hur som helst. Där kan vi yngre icke-riskgruppare hjälpa till och jag vet och ser att många redan gör det. Säkerställ att dina föräldrar, om de är 70+, särskilt följer riktlinjerna, inte koketterar med att de ”inte är rädda för något virus” utan stannar hemma och får hjälp med att handla så långt det går. Glädjande nog visar de senaste undersökningarna att även de äldre i allt högre grad stannar hemma, men de kommer att behöva din och min hjälp under lång tid framöver.

Tid för insikt och kunskap: Det digitala flödet är fantastiskt, särskilt i coronatider, men allt i flödet är inte fantastiskt. Det är din plikt och skyldighet som samhällsmedborgare att skilja sant från falskt och inte bidra till att desinformation sprids. Var aktsam med vad du delar och KOLLA ALLTID KÄLLAN. Här vill jag speciellt uppmana er alla att läsa Anneli Franks enastående kloka och vassa krönika i ämnet här på Tidningen Ridsport. Den är lärorik och viktig från start till mål och ni hittar den här.

Tid för förtröstan: Oron kommer att finnas hos oss under lång tid. Vi kommer att tvingas att vänja oss vid den, vänja oss vid att leva på ett annorlunda sätt än vad vi är vana vid. Många kommer att förlora jobben, jag kanske förlorar mitt, du kanske förlorar ditt. Samtidigt bör oron utmanas av en förtröstan. Vi bor där vi bor, i Sverige. Enligt alla tillgängliga trygghetsmätningar ett av världens absolut bästa länder att bo i.

Angelo
Angelo fick rida på Lovis Lundblads fina Greta i veckan. En riktig boost för honom.

Vi har ett fungerande samhällssystem, vi har till skillnad mot många andra länder både fri sjukvård och starka statsfinanser. Flera tunga krispaket har redan kickat igång, fler är på gång och det kanske låter naivt, men nu är rätt tid att luta sig mot staten och känna en viss förtröstan. Slopade karensdagar, korttidspermitteringar, ändrade regler för A-kassa och möjlighet att slippa amortera på lånen är bara några av de verktyg som redan används. Och det finns betydligt fler i statens låda. Håll ut och hoppas på det bästa.

Tid för hästar: Coronavirus eller ej, hästarna står där i hagar och boxar som om ingenting hänt. De vet inte att tävlingssäsongen är satt på paus, känner inte till några förhållningsregler, längtar bara som vanligt till nästa mål mat. De måste dessutom skötas om, varje dag, utan undantag. Nu sitter jag inte till häst utan håller mig till varje pris på marken, men att bara se mina barn hoppa över hinder på vår lilla bana ger mig både hopp och energi att orka gå vidare.

Angelo och LillyBelle tränar på för fullt här hemma och i veckan fick Angelo, som haft lite sämre självförtroende senaste tiden, en rejäl boost när han fick prova på att rida på klubbkompisen och förebilden Lovis Lundblads Greta (Grey Lady) som red Sverigeponnyns final i Scandinavium så sent som i februari. LillyBelle studerar fortfarande sin tjusiga pokal från tävlingen i Gislaved och rider två hästar om dagen. Det finns alltid tid för hästar.

Tid för impulshandlingar: Nej, nej – jag menar inte att du ska köpa sju balar toapapper, sälja dina aktier i panik eller bygga ett eget skyddsrum för preppers. Gör istället något du länge velat göra, men där du av okänd anledning inte kommit till skott. Måla om i vardagsrummet, spring dagliga motionsrundor i skogen eller börja skriv dagbok. Lyssna på en bok, upptäck en podd eller virka en mössa.

Malins och min impulsiva handling under den gångna veckan resulterade i ännu en medlem ute på gården. Vi fick syn på en annons på Blocket om en jack russell-terrier som behövde omplaceras och bara en timme senare checkade lilla Doris in i vår gemenskap. Efter snart två år utan hund och massor av tjat från barnen har vi nu äntligen kompletterat hästar och kaniner med en busig liten valp som redan gjort sig hemmastadd på gården.

Tack för att ni tog er tid att läsa om tiden – och om ni har tid över får ni gärna hänga med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.


Ponnypappan
27 mars 16:17

Ponnypappan: Glöm inte att köpa en blomma

Ponnypappan: Glöm inte att köpa en blomma
Första pokalen. Det är stort.

Har du hört historien om den fattige och välgöraren?

Den handlar om en man utan ekonomiska medel. Om en välgörare som skänker den fattige två mynt. Den fattige tackar och ett par dagar senare möts de igen.

– Har du använt mynten jag gav dig? undrar välgöraren.

– Ja, svarar den fattige. Jag köpte två saker; ett bröd och en blomma.

– En blomma? undrar välgöraren förvånat. Varför la du pengarna på en blomma?

– Jo, förklarar den fattige. Jag köpte brödet för att ha någonting att leva av. Och jag köpte blomman för att ha någonting att leva för.

Den fattige mannens svar ger en god illustration över hur våra liv ser ut mitt i coronakrisen. Vi är alla fattiga just nu. Inte kanske i första hand ekonomiskt – även om många redan förlorat sina jobb – men framför allt när det gäller så mycket annat.

Glädje. Hopp. Tilltro. Uthållighet. Frihet. Öppenhet. Säkerhet.

Begrepp, känslor och gyllene regler vi tagit för givna är plötsligt en bristvara inom oss och det gör livet till en balansgång vi alla måste vandra efter bästa förmåga.

Aldrig förr har det varit viktigare att ha fler än en tanke i huvudet samtidigt. Det är svårt, mycket svårt, att leva i nuet och omöjligt att veta när en ljusning kan vara i sikte. Vi måste filtrera i nyhetsflödet men ta till oss all viktig information, välja bort en alltför stor dos av elände men göra medvetna val när det gäller hur vi lever och hur vi distanserar oss socialt för att inte bli smittade eller föra smittan vidare.

Jag, precis som du, lever detta ofrivilliga dubbelliv dag för dag och det innebär en massa jobbiga blandade känslor. Oron jag bär på måste till viss del vägas upp av någonting ljust och varmt och jag är så glad att jag har hästar i min närhet. Hästar som kräver tillsyn och omvårdnad varje dag är en ren befrielse. Det håller oron på tillfälligt avstånd, ökar sammanhållningen människor emellan och skapar en sorts ordning mitt i det förlamande tillstånd av kaos som breder ut sig.

Glädjeglimtarna var tydliga i lördags när vi lastade transporten och for iväg till Gislaved-Anderstorps Ridklubb, där barnen skulle tävla. Precis som förra veckan, när jag bevakade en tävling i Ljungby, genomfördes arrangemanget enligt Folkhälsomyndighetens direktiv. Alla höll avstånd, nya striktare regler vid framridning och framhoppning, stora avstånd vid prisutdelningarna, servering utomhus med handskbeklädd personal, endast swishbetalning och så vidare. Coronaviruset kan omöjligt ha gillat tävlingen, men jag älskade den.

78hopp
LillyBelle och Peggy får till det direkt.

För LillyBelle skulle det bli den största dagen i hennes åttaåriga liv. Hon och Peggy var, som enda A-ekipage, först ut i den kombinerade kategori A+B-klassen. Efter en säker grundomgång hittar de sedan smarta genvägar under omhoppningen och når målet drygt 24 sekunder senare. När B-ekipagen sedan följer förstår jag snart att LillyBelles tid kommer att räcka långt. När drygt hälften av de 23 tävlande gått i mål leder hon fortfarande.

Vi står utanför ridhuset och följer utvecklingen i Equipe-appen.

Tävlingsmänniskan LillyBelle är ivrig.

– Hur går det? Var ligger jag? Hur går det nu? säger hon så många gånger och så upprepande att jag nästan tror att det är en papegoja jag har framför mig.

78rosett
En stolt och glad liten tjej med ponny och rosett under sin lyckligaste dag i livet.

Jo, det går fantastiskt bra för LillyBelle. När sista ryttaren gått i mål går det upp för henne att ingen matchat hennes tid. Hon vinner för första gången en ”riktig” klass, alltså en klass som inte innehåller två eller tre ekipage, och det är en stolt liten tjej som sedan rider in för att motta sitt livs första pokal.

Angelo? Han och Tango rider superlugnt och fint men får ett försmädligt nedslag på sjuan. Att han är ledsen och säkert även avundsjuk har jag full förståelse för, men så är det att tävla i idrott, det är det som gör idrotten plågsam och ljuvlig på samma gång. Känslan av att varje nederlag kan förbytas i framgång under nästa tävling.

Det är lite så vi måste se på vår vardag i dessa tider. Just nu genomlider vi alla tillsammans ett mörkt och stort nederlag som slår på hela samhällskroppen. Samtidigt pågår livet därute, hjulen måste rulla för att samhället inte ska riskera att gå under och just därför gäller det att hålla flera tankar i huvudet. Följa myndigheternas direktiv till 100 procent men ändå, under försiktiga former, leva livet så som vi brukar.

Så: fortsätt att leva klokt, håll avstånd, stanna hemma vid minsta lilla symptom – men om du har möjlighet: glöm inte att köpa en blomma. Jag tror att din lokala blomsterhandel skulle bli väldigt glad om du gjorde det.

Tack för att ni tog er tid – ta hand om varandra, bistå de som befinner sig i riskgrupper med dagliga göromål och håll modet uppe. Mig följer ni, om ni vill, på Instagram där jag heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
13 mars 12:02

Ponnypappan: ”Tänk på att livet är skört”

Ponnypappan: ”Tänk på att livet är skört”
Under torsdagskvällen var det storm över Småland, och Ridsports bloggare Ponnypappan hamnade mitt i stormens öga. Foto: Istock/Jonas Rönnbro

Jag sitter här och skriver medan jag med fasa ser tillbaka på det senaste dygnets händelser. Då menar jag inte i första hand coronaviruset även om jag strax kommer till det. Jag talar om den storm som drog in över Kronoberg under torsdagen och som hade kunnat få katastrofala följder.

Att livet är skört är ett mantra vi alla bör bära med oss, ständigt och jämt.

Stormen var nämligen inte snäll utan väldigt elak och farlig.

När det började blåsa upp framåt tidig eftermiddag hade vi redan säkrat hästarna, som i lugn och ro kunde ta plats i varsin box.

Sedan blev det snabbt värre.

Barnen slutade skolan, satte sig i bussen på väg hem. När vi sedan börjar undra varför bussen aldrig kommer ringer det i min telefon. Jag ser LillyBelles namn på displayen och svarar. Hon berättar då att alla i bussen precis blivit vittnen till när en stor mäktig ek klyvs på mitten och faller ner över vägen, bara en liten bit från bussen och precis där bussen brukar stanna och släppa av flera barn. Jag blir alldeles kall inombords.

– Jag kommer och hämtar er, säger jag, sätter mig i bilen och kör iväg. Stället där mina barn befinner sig ligger bara drygt en kilometer från vårt hus.

När jag kommer fram syns ingen buss. Jag ringer tillbaka till LillyBelle och får veta att bussen tagit en annan väg hem. Men den nedfallna eken gör att jag måste vända bilen – och alltför sent inser jag att marken där jag kört in för att vända bilen är mjuk som kvicksand efter allt oupphörligt regnande. Däcken står bara och spinner och jag kommer ingenstans.

Jag ringer hem till Malin, försäkrar mig om att barnen är hemma och mår okej och pustar sedan tillfälligt ut. Malin tar den andra bilen, hämtar upp mig och kör oss tillbaka till vårt hem.

Sedan gör jag någonting jag ångrar, men sådant man ofta gör utan att tänka sig för. Jag börjar mitt jobb om en halvtimme och beslutar mig, dum av plikttrogenhet, för att bege mig ut i ovädret. Jag kommer inte speciellt långt förrän ännu ett träd spärrar vägen för mig. Jag vänder, kör en annan väg. Samtidigt ökar vindstyrkan utanför och efter ytterligare ett par kilometer tar det stopp igen. Ett nytt större träd har fallit, jag ser att flera bilar framför mig har stannat. Någon har med sig en motorsåg och tillsammans med ett par andra arbetas det för att få skapa tillräckligt med vägutrymme för att passera förbi. Dessa vardagshjältar jobbar snabbt och effektivt och snart ser det ut att vara grönt ljus på nytt.

Vi passerar förbi den trånga passage som frigjorts, granarna längs vägen piskas otäckt fram och tillbaka och när vi passerat nästa backkrön faller ännu ett träd. Jag är rädd nu. Bannar mig själv för att jag valt att ta mig till jobbet trots livsfara. Förvånas också hur det 2020 kan vara tillåtet att ha asfalterade och flitigt använda vägar där höga träd skjuter upp bara någon meter från vägrenen. Plötsligt faller en jättelik gran, av den storlek som brukar användas till att resa julgran på stadstorgen, fem meter från mig. Den faller som tur är åt rätt håll, bort från mig, annars hade jag dött omedelbart.

Hundratalet meter bort kämpar motorsågsmännen vidare, jag fattar inte hur de vågar. Själv drabbas jag av feghet. Minst en person jag kände omkom i Gudrunstormen just därför att han vandrade ut i storminfernot och fick ett träd över sig. Minuterna går, paniken och handlingsförlamningen får mig nästan att tappa kontrollen. Men så händer äntligen någonting där framme. Hjältarna med motorsåg sätter sig i sina bilar, startar och kör. Vi är nu en liten karavan av drygt tio bilar som oroligt och ångestfyllt skyndar framåt.

När vi når nästa väg är trädbeståndet glesare. Mötande trafik indikerar hopp, snart är vi ute på en större väg där bara mindre grenar landat på vägbanan och några minuter senare upplever jag för första gången i livet vilket oerhört lyckorus det kan vara att rulla in i Växjös tätort.

Faran är över, jag har lärt mig att aldrig någonsin mer chansa och känslan när jag tar plats vid min arbetsplats på Smålandsposten är euforisk.

Stormen drar över, coronaviruset finns kvar. På kvällen får jag för första gången i mitt liv uppleva den dystopiska känslan av att bevaka ett stort evenemang helt utan publik. Bara vi i media är välkomna in i Vida Arena för att se Växjö Lakers–Färjestad i den sista SHL-omgången. Det är en spökmatch, går inte att jämföra med någonting annat jag varit med om. Här sitter och står normalt 5 000 åskådare och skriker, brölar, jublar, visslar och skapar en elektrisk stämning. Nu kan man till och med höra vad spelarna på isen säger till varandra. Ingen gillar det, motivationen är borta hos båda lagen, de ekonomiska konsekvenserna kommer – liksom i övriga samhället – att bli förödande.

Vi lever i tuffa tider.

Men oavsett om det blåser ute eller om ett elakt virus hotar: gör allt för att ta hand om dig, minimera ALLA risker – och kom ihåg att livet är skört.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel.


Ponnypappan
6 mars 16:00

Ponnypappan: ”Kloka åsikter, en fin hemkomst och Amazing Angelo”

Ponnypappan: ”Kloka åsikter, en fin hemkomst och Amazing Angelo”
Nu får Tindra gå i pension som sagohäst i vårt projekt Amazing Angelo. TW tar över och vi hoppas och tror att hon kan skänka glädje till sjuka barn och bli en perfekt sagofotomodell. Foto: Malin Enestubbe

Först av allt vill jag göra en stor tumme upp för den underbart stora responsen på förra veckans text om säkerheten vid prisutdelningar. Jag vet inte vad jag hade väntat mig för reaktioner men efter en titt på de närmare 175 kommentarer som i skrivande stund finns på Facebook och Instagram är jag glädjande förvånad.

Jag var beredd på en hel del mothugg och uppläxningar, men dessa har helt uteblivit.
Tvärtom kan jag snabbt konstatera att jag långt ifrån är ensam om att känna obehag inför prisutdelningar och ärevarv. Flera vittnesmål – jag skulle till och med kunna dra till med åtskilliga vittnesmål – förstärker bilden av onödig fara.

Fem exempel:

”Håller absolut med. Sett alltför många olyckor i samband med prisutdelningar och ärevarv”

Värsta delen på hela tävlingsmomentet. Hoppas det ändras”

”Du har helt rätt! Man ser ju ibland ryttare som väljer att gå in utan häst, men det borde gälla alla”

Dags att ta av uniformen. Vi ryttare är tappra soldater. Det är både bra och dåligt. Å ena sidan är vi tåliga i de flesta av livets situationer. Det är bra. Å andra sidan är vi sårbara i många av livets farliga situationer eftersom vi inte reflekterar och värderar utan kämpar på. Det är dåligt. Nej, dags att ta av soldatuniformen. Dags att börja leva lite mera säkert. Det är riskfyllt så det räcker ändå.”

Ta in hästskötaren så kan den leda runt hästen under intervjun. Sen hade det väl varit bra om ryttaren inte behövde hålla i allahanda priser och en mikrofon i det här fallet. Då funkar det säkert. Sen på med hjälmen under ärevarvet”.

Nog om det.
Här hemma har vi, efter en allt annat än efterlängtad snökanon, åter fått se våren skymta fram mellan trädtopparna. Solen lyser på mig när jag skriver detta och det finns framför allt ett stort glädjeämne att berätta om.

För plötsligt stod hon där igen, till barnens obetalbara förtjusning. Teeny Weeny, alias TW, den berömda ”Maldivernahästen” som jag dömt ut som tävlingshäst men som nu är återbördad efter drygt ett halvårs stenhård träning hos skickliga Tove.

Tw2
Angelo tog direkt chansen att sätta sig i TW:s sadel för första gången sedan i somras. Foto: Daniel Enestubbe

Nu kom hon tillbaka, mitt i den senkomna snövintern. Bara jag, Malin och Angelo kände till det. Inte LillyBelle, den som saknat TW allra mest. När hon plötsligt får syn på en främmande hästtransport och vad som kommer ut ur den tvekar hon inte. Hon hinner inte ens fundera på att ta på sig några ytterkläder.
Det är ren kärlek.

TW gör sig snabbt hemmastadd och delar dagtid hage med Peggy, Toves A-ponny som LillyBelle lånar och tävlar. De finner varandra direkt, håller sig i varandras närhet och äter tillsammans utan minsta bråk. Det är nästan komiskt att se dem två lufsa runt tillsammans. Ibland kan jag inte ens se vem som är vem. Kan ni?

75likasombär
Vem är TW och vem är Peggy egentligen? Foto: Daniel Enestubbe

Hur vi ska använda TW nu är både klart och oklart. Om vi börjar med den något oklara delen: kommer hon att tävla? Angelo och LillyBelle drivs givetvis dagligen av tankarna på att rida TW felfritt genom en lokal tävling för att sätta stenhård press på mig och mitt löfte om den där Maldivernaresan.

Vi får se. För varje vecka som passerar utan TW på startlinjen är jag nöjd. Jag har det senaste året å ena sidan sett TW bokstavligt vandra hemåt istället för att ta sig över det första hindret på lokala tävlingar.

Men å andra sidan har jag också sett henne lekande lätt flyga över samtliga hinder under flera pay and jumps. Vardagsdramatiken får helt enkelt rulla vidare när det gäller denna märkliga B-ponnys närvaro på tävlingsbanorna.

75tw1
Jag tycker att TW ser oroväckande fin ut. Vad tycker ni? Foto Daniel Enestubbe

Vad som däremot är klart när det gäller TW är att hon kommer att användas i Malins och mitt sidoprojekt Amazing Angelo. Projektet är som ni hör uppkallat efter vår son, som trots både diabetes och ADHD hittat sin räddning uppe på hästryggen.

Med Amazing Angelo vill vi skänka lite glädje till sjuka barn genom att låta dem umgås med snälla små hästar och bjuda barnen på en sagofotografering med samma djur. Och är det något riktigt positivt man kan säga om TW är det att det inte finns något ont i henne.

Nu kommer hon att ersätta Tindra som vår sagohäst i projekt Amazing Angelo. Har ni eller känner ni något barn som ni tror skulle vilja få vara med om en sagofotografering går det utmärkt att skicka ett mejl till Malin på malin@mephotography.se

Tack för att ni tog er tid – och jag är tacksam för att så många av er följer mig på ponnypappandaniel, som är mitt Instagramkonto!


Ponnypappan
28 februari 13:05

Ponnypappan: Dags att ta farväl av farliga traditioner

Ponnypappan: Dags att ta farväl av farliga traditioner
Ska traditioner som överlevt sig själva utsätta ryttare för livsfara? Nej, sätt ner foten nu, gör om och gör rätt. Foto: Pernilla Hägg

Vad tycker vi om Geir Gulliksen?

Eller rättare sagt: vad tycker vi om det som hände Geir Gulliksen under prisceremonin i Scandinavium?

Ingen hjälm, hästen får panik, ett fall som slutar så bra att Gulliksen redan nästa dag kan styra kosan mot Doha och nästa tävling, men också ett fall som kunde ha ändat en karriär, gjort Gulliksen förlamad eller i allra värsta fall släckt lyset på norrmannen för gott.

Jag har personligen aldrig tyckt om att titta på prisutdelningar under ridtävlingar. Oavsett nivå på tävling upptäcker jag snabbt en gemensam nämnare: det är obekvämt för hästarna. De blir ofta nervösa och de står sällan stilla och fogliga medan främmande människor räcker fram blommor och andra priser till den placerade ryttaren inför en ofta högljudd publik som applåderar vilt.

Dessutom: Under en prisceremoni släpper alla på sin koncentration. Tävlingsmomentet är över, adrenalinet på väg bort och ryttarens fokus riskerar att hamna i publikhavet och på prisutdelarna samtidigt som priserna ska tas emot, sittande på en häst som troligen upplever nervositet och obehag.

Ska någon behöva dö innan någonting görs?

Den frågan brukar vi ofta och lite laddat ställa oss när en sport, oavsett vilken, drabbats av en otäck olycka.

I ridsporten har redan minst ett dödsfall inträffat utan att åtminstone jag märkt av att någon debatt väckts.

Så sent som i mars förra året omkom en sjuårig flicka i Tyskland under en prisutdelning efter att ponnyn blivit nervös, stegrat, slagit runt och landat ovanpå flickan.

På mindre än ett år har prisutdelningar inom ridsporten krävt ett människoliv och utsatt en av världens bästa ryttare för livsfara.

Reaktionerna är oväntat milda måste jag säga, men det hedrar GHS tävlingsledare Tomas Torgersen att han efter Gulliksens fall direkt hajade läget och lovade att ta upp frågan om prisutdelningar vid FEI:s Sports Forum i april.

Det blir mycket intressant att se hur pamparna i denna konservativa sport hanterar frågan.

Frågar ni mig är det dags att sätta ner foten direkt och lägga ner alla gamla traditioner per omgående.

Ridsporten är riskfylld redan som den är och varken jag eller någon annan förälder ska ens behöva umgås med tanken att våra tävlande barn ska löpa risk för skador eller värre när de ska ta emot rosett och plakett.

Hur svårt kan det vara?

74prisutdelning
Angelo får pris för seriesegern i laghoppning. Måste han sitta till häst när han tar emot priset – och måste hästarna vara med över huvud taget?

Det här är en liten farlig detalj som över en natt skulle kunna riskminimeras till nära noll. Nämligen genom att förbjuda pristagare att sitta till häst under ceremonier. Lätt D eller världscupfinal spelar ingen roll. Låt hästarna (om de tvunget måste vara med under prisutdelningen) ledas in på banan, ställ hästarna en bra bit från varandra och dela sedan raskt ut priserna.

Det är ju knappast några regeländringar vi talar om här, bara om sunt förnuft som i det här fallet inte har någonting med det idrottsliga momentet att göra.

Och ärevarv, som ärevarv sker idag? Ärligt talat, måste vi ha det? Med ryttare som riskerar att vara lite för avslappnade och lite mer showiga mitt i segerns glädjerus och hästar som släpper loss i ett ofta våldsamt högt galopptempo? Det hände LillyBelle, då sju år gammal, när hon vann sitt unga livs första lokala tävling i Sölvesborg i september – och det var inte roligt att se tre sjukvårdare kuta in på banan kan jag lova.

74lillyramlar
LillyBelle, mitt uppe i ett glädjerus, vill svänga vänster under ärevarvet medan Peggy bestämmer sig för att gå mot utgången. Sekunden senare sker ett otäckt fall. Måste vi ha ärevarv så som ärevarv sker i dag, eller är det dags att förbättra säkerheten?

Jag är tveksam till allt ovanstående, men jag tillhör den skara som gärna utmanar traditioner som överlevt sig själva.

Traditionens makt är stor och traditioner ska vi hysa respekt för.

Men ibland måste vi också använda vår makt till att stoppa farliga traditioner.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt väldigt gärna att följa mig på ponnypappandaniel som är mitt Instagramkonto!

 


Ponnypappan
21 februari 13:31

Ponnypappan: ”Den analoga kreativiteten”

Ponnypappan: ”Den analoga kreativiteten”
Ponnypappan med familj har sportlov. Men oceaner av skärmtid lyser med sin frånvaro. Läs om Angelos och LillyBelles analoga uppladdning inför helgens besök på GHS. Foto: Daniel Enestubbe

”Pappa, kan du hjälpa mig med en sak?”
”Vadå?”.
”Såga en bräda”.
”Ja, det kan jag väl”.

Det är Angelo som ber om hjälp. Han har sportlov, har plockat fram några slitna träbitar ur högen under presenningen bakom huset.

Det är ett riktigt ruskväder ute, jag fattar inte att någon frivilligt befinner sig utomhus.

Jag sågar brädan.

Ser också att Angelo hittat ett gammalt punkterat skottkärrehjul, plockat fram en hammare i barnstorlek och en låda spik.

Däremot har jag ingen aning om vad han håller på med, vad det är han planerar att bygga.

Han brukar ibland fördriva tiden – tid han ändå alltid fördriver med aktiviteter – med att snickra.

Tiden går, solen börjar titta fram, jag sitter upptagen med annat och har ingen koll på vad som sker därute. Jag tänker att Angelo säkert tröttnat på det han håller på med.

Men så öppnas dörren.

Angelos röst igen.
Högre nu, mer intensiv:
”PAPPA, KOM! DU MÅSTE KOMMA! NU!”
Vad har hänt?

Har han slagit sig på tummen? Fått en spik i foten? Han gråter inte men det gör han nästan aldrig, hur mycket han än slår sig.

Men nu – är det något allvarligt som hänt?
Jag måste gå ut och se efter.
Det här är den syn som möter mig:

73zlatanbild1
Zlatan i sin nya barnvagn. Den här sköna synen möttes jag av efter att Angelo snickrat i ett par timmar. Foto: Daniel Enestubbe

Angelo har, under tiden jag suttit inne och jobbat, snickrat ihop en barnvagn till sin kanin Zlatan. Jag kan inte hålla mig. Gapskrattar åt den komiska synen. Vilken underbar kreativitet, och så himla bra gjort att tänka ut funktionen och få alla bitar och delar på plats.

Med Angelo vet man aldrig.

När han är i närheten vet man bara att vad som helst kan hända.

När Angelo avslutat Zlatans jungfrufärd i den nya barnvagnen har det fina vädret övergått i ett nytt regn. Det stoppar inte Angelo. Först rider han på Erika. Därefter tar han en skogstur på Tango. Och vad gör han när han avslutat sitt andra ridpass och vädret fortfarande inte kan få en normal människa att vilja ta ett enda steg utanför dörren?

73tango
Det finns inget dåligt väder….Efter snickrande blir det ridande på Tango i regnet. Foto: Daniel Enestubbe

Jo, då plockar han fram metspöna, varav han tillverkat ett själv, och går ner till den lilla gölen precis nedanför sluttningen bakom vårt hus.

Där står han sedan och ser hur det rycker i flötet ett antal gånger. Det blir inget napp, men Angelo låter sig nöja med fiskepasset.

73fiske
Och så lite fiske på det. Det sägs ju att det nappar bäst när det regnar… Foto: Daniel Enestubbe

Det är den här typen av livsinnehåll som får mig att känna mig varm och skön inombords. Jag har tjatat om det tidigare men gör det gärna igen. Det finns få saker som går upp mot att se sitt barn välja bort telefon, läsplatta och stillasittande för att – oavsett väderlek – inte ha en tanke på att vilja gå in under tak.

73zlatanbild2
Kanin som kan unna sig att ligga på latsidan med ett helt gäng nya färdkoster. För säkerhets skull ser Angelo till att Zlatans vagn är nystajlad med urläcker röd sprejfärg som hittats i förrådet. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är precis likadan och ärligt talat har jag knappt sett till någon av dem dagtid under detta pågående sportlov. Självklart älskar de sina mobiler, sina paddor och har full koll på Netflix och alla playtjänster.

Det är bara det att det finns någonting annat som de tycker är roligare än den passiva sysselsättningen. Det gör mig glad att det analoga just nu slår ut det digitala i mina barns värld. Jag fastslår också att den som har häst – ett av det mest intensivt analoga fritidsintressen som existerar – tvingas välja bort flera timmars digitalt liv varje dag.

Livet på landet är det bästa liv jag levt. Jag har levt det i snart tolv år nu och vill aldrig byta bort det. Men trots att borta är bra och hemma bäst är det ibland ett kittlande måste att åka bort. Speciellt som Gothenburg Horse Show står för dörren.

73göteborg
Ponnypappan med familj firar som många andra sportlovet inomhus i Scandinavium. Fjolårets härliga gäng efter agilitytävling, där lag Pontus Hugosson, med LillyBelle, krossade lag Johanna Lassnack, med Angelo. I år är jag den ende tävlande från familjen Enestubbe. Foto: Privat

När jag skriver detta packar vi för fullt för fredagens avresa till västkusten. När du läser detta förbereder antagligen jag och barnen oss för våra insatser under Eurohorsemässan.

LillyBelle har tränat intensivt för den käpphästävling hon är anmäld till och Angelo laddar för fullt för sin riduppvisning med Killar som rider.

Själv har jag däremot inte tränat alls inför den agilitytävling där jag ingår i ett av två lag. Jag litar helt och hållet på min livsrutin. Vad kan gå fel, liksom…

Tack för att ni tog er tid – och jag hoppas att ni alla, på ett eller annat sätt njuter av GHS antingen på plats eller via andra kanaler! Om ni vill följa mig på Insta finns jag som vanligt där på kontot ponnypappandaniel.


Ponnypappan
14 februari 13:30

Ponnypappan: Fem killar och en järnlady

Ponnypappan: Fem killar och en järnlady
Hela pojkkvintetten i ett och samma kollage.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Jag vet bara att jag är väldigt glad efter en härlig vecka där speciellt en dag var lite härligare än de övriga.

Söndagen.

Jag kan förresten börja med att nämna följande namn: Åke, Ture, Theodore, Casper och Angelo.

Jag trodde knappt det var sant när jag tog en titt i Equipe-appen och fick se det här:

 

72equipe
Fem killar i ett elva namn stort startfält. Inte illa.

Fem pojkar, alla ridande i samma LD-klass med varsin B-ponny just denna söndag i Lammhult.

När hände det senast i någon lokal tävling i ridportsverige att fem elftedelar i startfältet var killar?

Hör gärna av er, det kanske är vanligare än jag tror och i så fall skulle jag bli väldigt glad.

Att alla fem killarna dessutom nollade och fick rosett är inte speciellt viktigt. Det viktiga är att det finns killar som rider och att de, åtminstone här nere i mörka Småland, tycks bli fler.

Om det kan bildas en enda liten ring på vattnet till följd av detta, om en enda kille till får styrka av att fem andra killar rider i en och samma klass – ja, då är det en seger.

72femkillar
Hela pojkkvintetten i ett och samma kollage.

Ni som följt bloggen vet att jag inte skiljer på killar och tjejer. Alla är exakt lika mycket värda och lika viktiga, men efter det som hänt, både med Angelo och andra killar som blir retade av andra killar för att de rider – ja, det får mig att ömma lite extra för ridintresserade killar. Så är det bara.

Men det var ändå inte killarna som stal showen i mina ögon, hur kul det är är med fem killstarter i en klass. Den som stal showen var en fullkomligt laserfokuserad och obeskrivligt målinriktad liten järnlady och hennes lilla fina häst.

LillyBelle, förstås.

72lillypeggy
LillyBelle har taktiken klar. Hon har hittat ett par smarta genvägar lagom till omhoppningen.

Nu när hennes uppdrag som inridare är slutfört och Penny återlämnad till sina ägare passade det perfekt för LillyBelle med en ny tävling. Lammhults Ridklubb kommer förresten alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta för evigt.

Det var här båda mina ridande barn vann sina första rosetter, för nästan exakt ett år sedan.

Redan det räcker för att hoppas på en bra dag och det blir det sannerligen. Efter att Angelo och Tango går felfritt i ”killklassen” Lätt D och Angelo säger att han vill prova att rida Lätt C med omhoppning tycker vi att det är en bra idé. Han efteranmäls och inte långt senare drar det igång.

72angelotango
Angelo och Tango tar varsitt jättekliv på sin gemensamma väg framåt genom att dubbelnolla i sin första Lätt C tillsammans.

Angelo startar som tvåa. Vi håller tummar och tår, ser honom rida an. Trots att Angelo är nervös lyckas han hantera situationen fint och han lotsar lugnt och försiktigt Tango genom grundomgång och omhoppning. Efter målgång syns tydligt den där glädjen och stoltheten i hans ögon som fyller mig med så mycket kärlek och ömhet. Han har klarat det. Tillsammans med Tango har han klarat sin första Lätt C-tävling.

Nio ekipage är med i klassen. Åtta som har B-ponny, en som ställer upp med en liten A-moppe.

Nämligen LillyBelle Enestubbe på Peggy.

Drar vi klockan ett par minuter tillbaka ser vi en supertaggad LillyBelle inleda Lätt C-klassen. Att hon k-a-n är inte intressant. Hon bara s-k-a över, ingenting annat är förhandlingsbart. Och Peggy kör på, tar sig ledigt och rutinerat över hindren och när omhoppningen är igång har LillyBelle taktiken klar. Hon har hittat ett par genvägar som går hem och hon passerar mållinjen på 25 blankt.

Det ska visa sig vara en tid som inte bara är drygt tre sekunder snabbare än Angelo och Tangos. Hon passeras visserligen av duktiga Elvira Aaby-Ericsson som har startnummer tre men därefter blir det mer sällsynt med dubbelnollor i listan. Vi står utanför ridhuset och följer spänt uppdateringarna i appen och när sista ekipage loggat ut för dagen står LillyBelle och Peggy kvar som tvåor.

72lillyärevarv
Enda A-ponnyn i klassen och ändå ärevarv. Snyggt jobbat, järnladyn och snälla Peggy!

Ärevarv i Lätt C! Rosett, plakett och andra priser. Angelo hamnar fyra, precis utanför prispallen och ser först lite sur ut innan det går upp även för honom vilken bra tävling han gjort och vilket enormt kliv han och Tango tagit på sin väg tillsammans. Vi summerar att en underbar tävlingssäsong är igång och nu laddar vi för Gothenburg Horse Show – nästa veckas stora händelse.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram där jag som vanligt heter ponnypappandaniel!


Ponnypappan
7 februari 17:56

Ponnypappan: ”Det stora examensprovet”

Ponnypappan: ”Det stora examensprovet”
Ett litet ekipage gör entré på en tävlingsbana för första gången. Foto: Daniel Enestubbe

Tidigare hade jag svårt att förstå det, men i dag är det alldeles glasklart för mig vad ridsporten gör med sina egna utövare. Den skapar behov och begär. Ger dagliga kickar. Abstinens. Orsakar en livsstil som i de flesta fall, när ridsportaren väl trillat dit, inte går att bryta sig loss ifrån. Ridsporten erbjuder en drog. Drogen består av fyra hovar, några hundra kilo kropp och en gränslös aprit och lär med enkel matematik tillhöra en av de dyraste drogerna på marknaden.

Dock pratar vi om en drog som är snäll, nyttig och fostrande. En drog som sticker ut på ett vackert sätt, likt en ensam och stolt röd ros mitt i ett kargt landskap. Ridsporten är drogen med samhällsnytta och det tog ett tag men nu är jag också fast, till synes utan återvändo.
Mina största kickar får jag när jag ser mina barn träna och tävla, ser ivern i deras ögon, känner deras vilja att lära sig, skaffa mer kunskap och visa upp sina färdigheter.

Just därför, har jag upptäckt, är perioden november till januari extra tuff. Terminsavslutningar, jul- och helguppehåll och en tävlingskalender lika rik på innehåll som vintern varit rik på vit nederbörd. Det är tufft. Jag har längtat och väntat. Känt en svår abstinens efter att få dra iväg på en tävling. Och nu sitter jag här och kan glatt meddela eventuella oroliga läsare att jag tillfredsställt mina begär.

Pay and jump i Lenhovda blev årets första tävlingsliknande aktivitet för vår familj. Inte så upphetsande kanske, om det inte vore för det faktum att LillyBelle stod inför sitt första stora examensprov som inridare. Under drygt två månader har hon arbetat med lilla Penny, som när hon kom till oss aldrig blivit tränsad, än mindre beträtt en ridbana eller hoppat över hinder.
Utmaningen var stor, LillyBelle har kämpat och tränat och nu var det äntligen dags.

71förstahindret
LillyBelle och Penny tar sig över första hindret. Foto: Daniel Enestubbe

På vägen till Lenhovda slog det mig att Penny aldrig tidigare varit inne i ett ridhus. Att hennes hittills enda tak över huvudet varit ett boxtak. Vad betydde det? Skulle hon få ett tokspel och skena iväg ut i vintermörkret? Skulle hon stå kvar och skanna av den nya miljön och vägra ta ett enda steg framåt?

Där sitter jag, på läktaren. Vet att en kick väntar. Nervositeten tilltar. Kameran inställd.
Sedan öppnas dörren och det lilla söta ekipaget tittar in, ungefär som när Tjuren Ferdinand får en glimt av arenan i Madrid på julafton. Penny blir som jag trott väldigt förvånad. Ser sig omkring. Trilskas lite med huvudet. LillyBelle sitter lugnt i sadeln, styr henne bort mot ett av hörnen och väntar.

Sedan får hon klartecken och sätter igång. Hinderhöjd: 30 centimeter. Examensprovet har inletts. De rider mot första hindret – klarar! Inga problem. Klarar tvåan. Trean. Sedan kommer fyran. Det går långsamt. Penny saktar in. Tvekar. Stannar framför hindret. Men det är ju bara en pay and jump, tänker jag. Bara ta den tid som behövs och kliv över hindret. Det är precis vad Penny gör. Hon går över. Sedan fylls bensintanken direkt, LillyBelle får upp farten, resterande hinder avklaras och saken är klar. Målet om att avsluta inridningstiden med en pay and jump är uppfyllt. LillyBelle kan inte hålla sig. Hon böjer sig ner, kramar om Penny och ler. Kanske skymtar jag rentav en glädjetår.

Klarar hon 30 ska vi även prova på 40, var det sagt på förhand. Och kvarten senare är det tid för nästa start. Så dags har lilla Penny blivit varm i kläderna och trots att hindren är högre ser det nu mer ut som en ”riktig” ridning, med ett större flyt i hoppningen. Den här gången känner jag inga som helst tvivel och snart är de i mål. Felfria och glada.

Titta här:

Det är när Angelo sedan ska hoppa Tango som det håller på att gå illa. Efter en framridning som känts evighetslång verkar det som om Angelos tankar tillhör en annan galax. Han kommer iväg fel, Tango reagerar direkt, tvärställer benen blixtsnabbt och Angelo faller i en otäck båge, touchar en nummerskylt med huvudet och brakar ner i marken. Han är ledsen och tillfälligt knäckt men verkar ha klarat fallet bra. Jag pustar ut. Är helt övertygad om att Angelo bara vill gråta en rejäl skvätt, sätta sig i bilen och åka hem.

71lycka
Examensprovet är avklarat. LillyBelles lycka är gjord. Foto: Daniel Enestubbe

Men det gör han inte. Han tar åter plats i sadeln, ber om att få rida igen och hans begäran godtas. Hur tufft är inte det? Hur vågar han? Hur hittar han modet? Mina frågor är många och jag gapar nästan när jag sedan ser ekipaget lekande lätt klara samtliga hinder.

Men Angelo vill fortfarande inte åka hem. Han vill höja ett snäpp och prova ännu en gång. Jag swishar över en snabb hundring, anmäler dem till nästa höjd och får sedan se en perfekt genomförd ritt.

71rosett
Ekipaget lämnar arenan med sin första rosett, som snart ska följas av ännu en. Foto: Daniel Enestubbe

Att se mina barn tävla, se dem kämpa sig tillbaka trots motgångar och avsluta kvällen med rosetter och glada miner – det är min drog. Abstinensen är över, och redan på söndag är det tävling igen. November, december och januari – låt mig aldrig få se er igen.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er en angenäm tävlingssäsong och ses gärna på Instagram där kontot som vanligt är ponnypappandaniel


Ponnypappan
31 januari 13:22

Ponnypappan: ”Därför gillar jag att umgås med hästfolket”

Ponnypappan: ”Därför gillar jag att umgås med hästfolket”
Arrangörsdamerna runt årets fantastiska ryttargala i Växjö. Och jag lovar: ingen av dem är särskilt intresserad av att snacka gamla minnen och berätta om hur bra det var förr. Foto: Daniel Enestubbe

Så kom då den hett efterlängtade Ryttargalan, där över 120 personer från Växjös ridklubbar träffades, skrattade och trivdes i varandras sällskap. Nej, det blev inget pris till mig och Malin, men som jag tidigare skrivit var det en storseger, åtminstone för mig, att ens bli nominerad till ett galapris.

Själv hade jag fått förmånen att i Malins ställe ansvara för att plåta samtliga galagäster vid entréns röda matta. Det var nervöst, speciellt eftersom belysningen var trasig exakt där alla skulle plåtas och det krävdes en hel del justeringar i kameran. Men när allt var över kunde jag i alla fall slå fast att jag lyckats få med respektive gäst på åtminstone en användbar bildruta.

Jag slogs av en insikt under Ryttargalan, fick en positiv känsla jag först inte kunde definiera men som sakta men säkert växte sig allt starkare. Sedan kom jag på det: när det gäller träffar, sammankomster och festligheter sticker ridsporten ut på ett berömvärt sätt jämfört med andra idrotter.

Jag kan bara gå till den sport där jag kan anses inneha lite av expertkunskaper, ishockeyn, för att  upptäcka den klara skillnaden. Jag har genom åren varit på en hel del fester där en kvalificerad majoritet eller rentav samtliga i festlokalen varit hockeymänniskor. Oavsett antal gäster eller festupplägg har pilarna ganska snabbt pekat i en och samma riktning: mot det förgångna. Skrönor och anekdoter och susat som pilar genom luften.

70rödamattan
Hela familjen Enestubbe förevigade inför Ryttargalan 2020. Foto: Daniel Enestubbe

Jag minns med fasa en fest i Stockholm för tiotalet år sedan på en söderkrog i samband med att Kamratföreningen Hockeyjournalisterna höll sitt årsmöte med efterföljande traditionsenliga fest på övervåningen.

Efter att först ha överhört diskussioner om finter, dribblingar och bortdömda mål övergick samtalsämnena i takt med sjunkande volymer i glasen till spaningar efter den tid som flytt.
”Jag minns när Tumba lirade och Hyland kommenterade så fort i radion att spelarna åkte fram till honom och sa att han låg två sekunder före dem själva” ljög någon 65-plussare skrytsamt. ”Minns du VM-guldet 87 som avgjordes i domstol? Det var tider det” sa en annan med dimmig ölblick. ”Kommer du ihåg vad Lasse Björn sjöng när sovjeterna inte hade den svenska natinalsången inspelad? Helan går” vrålskrattade en tredje triumfatoriskt.

Själv tänkte jag: Ja, jag har hört historierna förut. Säkert 200 gånger. Kanske 300. Jag kan dem utantill. Och kokar jag ner alltsammans i en tratt kommer det ut fyra ord som sammanfattar vad hockeyfolket så fort tillfälle ges till varje pris vill förmedla: Det var bättre förr.

Bättre förr? Verkligen? Spel på uterinkar, insjöar och svinkalla hallar? Slagsmål i varje hörn, överfall som sällan bestraffades och svarta pengar under varje bord?

Till saken hör att jag inte alls är nostalgiskt lagd. Det som har varit har farit, inga dagar kommer åter och varför då inte bränna allt krut på nuet och på att intressera sig för framtiden. Här är ridsporten en underbar miljö att vistas i.

Ridsporten i Sverige verkar nämligen inte det minsta nostalgisk. Jag har hittills inte hört någon dra gamla Hugo Simon-anekdoter, skryta om att de minsann skålade med John Whitaker på 80-talet eller ens någon som påstått sig ha fått sitta upp på Peter Erikssons gamla hjälte Imperator.

Ny1angelointervju.jpg
Angelo intervjuas av magnifike konferencieren Emil Bolin. Foto: Daniel Enestubbe

Hästfolket verkar vara så upptagna av nuet att det inte ens verkar kunna tänka tanken på att se sig om. Istället för hopfantiserade skrönor och en pinsam längtan efter en tidsmaskin handlar samtalen mer ofta än sällan om vardagslivet och knappt ens om hästar utan om jobb, skola, semestrar och de närmaste framtidsplanerna. Idéer och erfarenheter byter ägare i en ton av sans och balans. Trots, eller kanske på grund av, att hästfolket ägnar så mycket tid åt just hästar kanske de känner ett behov av att prata om annat än hästar när de ändå springer på andra levande tvåfotingar på fest emellanåt. Jag har heller aldrig hört någon hästmänniska säga att det var bättre förr, eftersom det nog inte var det. Ridsportens tid i Sverige är nu, med ständiga internationella framgångar och massor med unga lovande talanger som är redo att ta över när Peder Fredricson & Co en dag måste lägga av på högsta nivå.

Att befrias från nostalgi och nås av budskapet att vår bästa tid är nu – det är nog det jag gillar allra bäst med svensk ridsport.
Så: allt gott? Inga sprickor i fasaden?
Nja, eftersom inga träd ska tillåtas att växa till himlen vill jag tillägga en sak.
För ett par dagar sedan log nämligen Malin ett klurigt leende och bad mig att gå in i TDB och anmäla LillyBelle till en tävling. Jag gick då för första gången i databasen, skrollade fram till rätt tävling och insåg, när jag skulle betala, att det måste göras på plats – på arrangörens egen begäran.

När jag tänkte på hur smidigt TDB fungerar, enligt Malin, mindes jag något jag nyligen läst i Tidningen Ridsport. Något om ett nytt betalsystem.
Jag letade upp ett par texter.
Läste dem.
Konstaterade att även ridsporten i vissa undantagsfall tycker att det var bättre förr.

Tack för att ni tog er tid – och välkomna att diskutera både framtid och nutid men helst inte gamla skrönor med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 123 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden