Det händer något i mig varje gång jag ser en tom anläggning. Ett stråk av vemod drabbar mig varje gång jag kör förbi en nedlagd fabrik, en ödelagd lagerlokal eller – i värsta fall – ett helt slumrande samhälle som en gång i tiden sysselsatte hundratals arbetare som blomstrande bruksort. Att se spökstäder med en ljus historia men hopplös framtid – det vilar någonting mörkt och definitivt över det. Det känns i hela kroppen.
På andra plats på vemodstoppen kommer havererade projekt som såg bra ut på det berömda papperet men sedan inte visade sig vara kompatibelt med det som avgör det hela, nämligen verkligheten.
Därför är det med stora ögon och suckande hjärta jag läser om mastodontbygget i Nyköping. Artikeln ”Ingen vill driva Nyköpings ridanläggning” har, föga förvånande, blivit veckans mest klickade här på Ridsports sajt. Alla andra verkar ha reagerat på samma sätt som jag och blixtsnabbt tryckt på rubriken för att läsa mer. Vi som gjort det har noterat att Anna Nyberg svarat för ett fint journalistiskt hantverk när hon reder ut den tråkiga historien på ett begripligt sätt.
Den dystra sanningen: Trots att nästan 80 miljoner kronor plöjts ner i byggandet av en stor, mäktig och hypermodern ridanläggning finns det ingen som vill driva den. 80 miljoner av skattebetalarnas pengar till ridsporten låter mycket. Det är det också, men samtidigt har behovet av nya ridanläggningar i Sverige länge varit skriande. Många kommuner har vaknat upp (jag ska snart ge exempel på en) och insett att ”nu är det ridsportens tur”.
Gott så.
Ändå står Nyköpings anläggning i princip tom, så när som på en miniridskola med fem ponnyer.
Vad har hänt?
Hur är det möjligt?
Svaren finns, både direkt och indirekt, i den välskrivna texten. Som jag ser det har två generalfel begåtts.
1) Expertisen som försvann.
Det framgår att Nyköpings kommun initialt engagerade ett stort antal aktörer kopplade till ridsporten, som fick säga sitt. Allt från lokala föreningar till rådgivare på Svenska Ridsportförbundet var med. Gott så, men sedan blev det knäpptyst. Valet att inte gå hand i hand med expertisen under hela resan – det är det första generalfelet i denna historia. Ett fel som i sin tur lett till ytterligare fel under byggprocessen och skapat en modern anläggning med irriterande brister som enkelt kunnat undvikas om expertisen varit med på hela resan.
2) Att jämföra äpplen med päron.
I Nyköping finns en gigantisk sportanläggning ute på Rosvalla som jag förmodar att kommunen med all rätt är väldigt stolt över. I detta idrottskomplex samsas utövare av hockey, pingis, tennis, boule och flertalet andra sporter. Här arrangeras mässor och konserter. Här kan du äta på två restauranger. Och så vidare. Vad jag vet är Rosvalla ett på alla sätt lyckat projekt.
Tyvärr verkar det som att samma idékoncept som gjort Rosvalla stort och framgångsrikt funnits i kommunens tankar när ridanläggningen skulle uppföras. Man har jämfört äpplen med päron och kommit fram till slutsatsen att ”Äh, vadå? Båda är frukter, nu äter vi” istället för att betrakta dem som två vitt skilda ting. Du kan nämligen inte jämföra bollsporter med ridsport. Det går inte. De har helt olika DNA, skilda förutsättningar och skilda behov.
Istället för att söka efter en stor stark arrendator verkar kommunen kallt ha räknat med att Rosvallas hockey, pingis, tennis och boule i ridsporten skulle ha sin motsvarighet i storhäst, ponny, western och island. Som jag tolkar det närde kommunen fromma förhoppningar om att olika ridsportföreningar och verksamheter skulle strömma till anläggningen, hyra in sig och dela upp allt sinsemellan. Ett koncept, till och med i teorin upplagt för konflikter. Ett upplägg som över huvud taget inte existerar i ridsportsverige och som totalsågas av förbundets ridskolerådgivare.
Att det handlar om ett fiasko högt upp på pinsamhetsskalan avslöjas inte minst i den avslutande faktarutan. Där framgår att Tidningen Ridsport under s-e-x veckors tid förgäves försökt få den mest drivande politikern att ställa upp på en intervju.
Jag bor i Växjö och allt annat än en lokalpatriot. Växjö är inget paradis, inte direkt staden du förlägger semestern till och så här års ser du i princip aldrig solen. Men det finns en sak jag som medborgare i Växjö är väldigt stolt över: Arenastaden.
Arenastaden är vad den heter. Den utgörs av fyra moderna anläggningar: för hockey, fotboll, innebandy och friidrott. Upplägget är som i Nyköping fast tvärtom, både politiskt och i praktiken. Medan bråken verkar ha avlöst varandra under kommunfullmäktiges sammanträden i Nyköping visade Växjö kommunpolitiker motsvarighet prov på en imponerande samarbetsvilja och enighet när beslutet om Arenastaden fattades runt 2010.
Upplägget var unikt, men det var ingen kommunal och hastigt uppkommen snilleblixt som låg bakom. Upplägget skedde på initiativ från föreningarna i nämnda sporter.
Det gick ut på följande:
• Kommunen lånar ut pengar till föreningarna för uppförande av anläggning.
• Föreningarna bygger, äger och driver anläggningarna och betalar marknadsmässig ränta och amortering till kommunen.
• Utöver det betalar Växjö kommun ut ett fastställt driftbidrag till varje klubb och år.
Alltså: det kommunen gjort är att låna ut pengar till bygget och sedan betala ut årliga driftbidrag.
Den första av de fyra arenorna invigdes 2011, den fjärde 2012. Facit hittills kan inte beskrivas annat än som succé.
Klubbarna blomstrar både på bredden och i toppen. Barn- och ungdomsverksamheten växer så det knakar medan föreningarnas effektivt slimmade organisationer kunnat kapa kostnader och bygga upp eget kapital för att även satsa på eliten. Vi har sedan Arenastadens tillkomst firat tre SM-guld i hockey, ett cupguld i innebandy, bjudits på friidrotts-SM och fotbolls-EM för damer. Två gånger har Melodifestivalen varit på besök i Arenastaden och konserter, mässor och andra stora evenemang har hållits. Det är helt upp till klubbarna att vara innovativa och hitta lösningar som kan ge klirr i kassan. Kommunen är en finansiär men annars enbart en utomstående betraktare. Jag har otvetydiga bevis för att hela kommunhuset är bräddfyllt av stolthet över Arenastaden.
Det senaste året har vi sett en femte förening som bygger nytt, enligt Arenastadsmodellen. Ridhus, ridskolestall och tävlingsstall är redan färdigbyggda. Två utomhusbanor och kanske även ytterligare ett ridhus återstår att bygga innan det som fått sponsornamnet Abena Arena kan invigas. Det är Växjöortens Fältrittklubb som fått låna pengar av kommunen och därefter, helt efter eget huvud, planerat och iscensatt bygget.
Ridsportproffs, inte kommunala arbetsgrupper, har planerat projektet från ax till limpa och någonting säger mig att även detta bygge kommer att sluta i succé. En sak är säker. Abena Arena kommer inte att stå tom och inga kommunpolitiker kommer att gömma sig för journalisternas frågor i Växjö.
Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som denna gång gästas av tränaren Ann Liwing och som du hittar där poddar finns! Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på