2023. Tjugotjugotre. Nytt år. Alltid lite barnsligt speciellt i början att vänja sig vid den nya siffran i årtalet. Löften ges, vissa hålls, andra bryts. Drömmar målas upp och går antingen i uppfyllelse eller i kras.
Själv är jag inte mycket för att försöka förutspå den närmaste framtiden men trots att vi bara hunnit några dagar in på det nya året har jag redan en känsla av att något nytt är på gång. Känslan av att jag som ponnypappa är jag på väg in i en ny fas. En tråkigare fas men samtidigt en ofrånkomlig fas. Fram till nu har jag nämligen, med fåtaliga undantag, kunnat stå vid mina barns sida när de är iväg på tävling. Vi har gjort allt tillsammans och kunnat åka iväg på tävling som komplett familj.
Jag tror att jag år 2023 kommer ikläda mig en helt annan roll. I tävlingssammanhang kommer jag att vara mer ponnypappa på distans än tidigare. I takt med att barnen kommer upp i högre klasser, framför allt Angelo som drömmer om SM, följer det faktum att det kommer att rullas alltfler mil för att ens ta sig till tävlingarna. Med det följer fler meetings och därmed fler övernattningar. Det är en helt annan sak med endagstävlingar på hemmaplan eller i närliggande kommuner. Vid sådana kan jag vara med nästan varje gång.
Men en sak är klar. En gård sköter sig inte själv bara för att ett meeting pågår och jag har noterat att det inte är speciellt ovanligt att bara en förälder är med under flerdagarstävlingar. Den nya verkligheten innebär att jag i stor utsträckning kommer att vara stationerad i hemmet i Växjö och, förutom vår underbara jack russel Doris som följer mig vart jag än går, ha Equipe och Equisport som bästa polare.
Så är läget i detta nu, på trettondagen ett par timmar efter lunch när jag knattrar ner dessa rader. Malin och barnen är på 13-spelen i Helsingborg, för övrigt en anläggning jag blev svårt förälskad i när vi var där förra året. Men då omfattades spelen av restriktioner och avgjordes som endagstävling, varför jag kunde hänga på och njuta av tävlingarna. I år är jag både administratör, stalldräng, gårdskarl och ansvarig för åtta djurs liv och hälsa: fyra hästar, tre kaniner och så lilla Doris. Som administratör har jag sett till att hästarna kan åka säkert ner till Skåne (tack snälla Lussi för hjälpen!) och bokat in Malin och barnen på hotell. Stalldrängen i mig har mockar, utfodrar och fyller på vatten, gårdskarlen fixar trasiga staket, gör anläggningen mer rymningssäker och städar upp i hagarna. Till detta kommer en balansakt mellan allt ovan och mitt eget arbete. I går bevakade jag SHL-hockey mellan Färjestad och Växjö Lakers via teven hemma i soffan. I första pausen mockade jag, i andra pausen släckte jag i stallet och serverade kaninerna ett skrovmål med morot, vitkål och äpple och när matchen var slut var det dags att intervjua tränare och spelare och skriva några texter.
Till min glädje ringer det i bland – och innehållet i samtalen är sannerligen av skiftande innebörd.
– Nu är vi framme. Allt har gått bra.
– Äntligen är vi på hotellet. Det är många ryttare som bor här.
– Pappa, kan du söka efter Lillys telefon i din telefon? Hon har lagt bort den någonstans på hotellet när vi spelade spel. En tjuv kanske har snott den.
– Pappa, telefonen är hittad!
– Pappa, kan du stänga av Equisport nu? Jag ska titta på en klass.
Ibland, som i dag, blandas glädjen över att barnen ringer med det tomma känslan av att inte vara där och dela deras glädje.
– Pappa, jag vann! säger LillyBelle upphetsat strax efter dagens prisutdelning i en tävling jag följt slaviskt på en skärmdubblerad tv.
– Nio av tio, recenserar Angelo timmen senare hur nöjd han är med sin andraplats.
Själv tittar jag ut från fönstret och in i den mindre snöstorm jag snart ska ge mig ut i för att blöta lusern och sedan dosera rätt mängd müsli, B-vitamin och mineraler i fyra krubbor. Sedan ska julgranen kastas ut, huset dammsugas och gångjärnet i en kökslucka bytas ut innan det är dags att släppa in hästarna och förbereda gnagarnas kvällsvard. Morgonens ekvation att lösa blir hur jag löser insläppet på kvällen eftersom jag själv kommer att befinna mig i Vida Arena och en ny hockeymatch. Men innan dess tänker jag bänka mig framför teven med en iskall cola och något trevligt tilltugg och följa mina barns finaler i 13-spelen.
Ponnypappa på distans. Det är en ny fas jag tvingats gå in i. Jag gillar den inte riktigt men man vänjer sig, som med allt annat.
Tack för att ni tog er tid – lyssna gärna på min och Louise Wemlerths ridsportpodd Fria Tyglar som du enkelt hittar via Spotify eller Podcaster i din mobil. Ett nytt intressant avsnitt finns ute nu där vi gästas av veterinären Jennie Sandman. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på