Jag befinner mig inuti två bubblor. En bubbla som är väldigt kul att vara i. En annan som är ett rent helvete. Den roliga bubblan är det pågående SM-slutspelet i hockey där ni som följer det vet att Växjö just nu spelar final, med chans att ta hem sitt fjärde SM-guld på åtta år.
Att leva i en sådan bubbla med match, förhandstexter, resa, match, förhandstexter, resa dag efter dag är ett speciellt sätt att leva. Att göra det som sportjournalist med hockey som specialämne är en av årets stora höjdpunkter.
Livet vore ljuvligt just nu om det bara var den bubblan jag befann mig i. Den andra bubblan är motsatsen till allt vad den första erbjuder. Jag går nu nämligen snart in på min fjärde vecka med torrhostan från helvetet och ärligt talat: en del av mig har upphört att existera normalt, en del av mig är komplett galen. Jag lever i ett smärtsamt töcken, med en känsla av att vara under vatten och aldrig lyckas ta mig upp till ytan.
När det var som värst hade jag fyra raka nätter i princip helt utan sömn. Jag har vid det laget testat allt som finns och kommit fram till en märklig slutsats: Varför finns det år 2023 ingen enda hostmedicin som hjälper mot hosta?
Någonstans anar jag att det finns hjälp. Riktig hjälp. Jag tänker: om jag var statsminister, Kung Carl XVI Gustaf eller Ed Sheeran mitt ute på världsturné och var tvingad att använda min röst – hade jag då inte fått hjälp? Bättre hjälp? Någon hemlig specialmedicin som verkligen tar bort hostan? Någonting i mig tror det.
Därför kontaktar jag vårdcentralen, där man numera måste ha världens bonnröta för att över huvud taget få en tid. När det inte går uppsöker jag vad jag tror är ett säkert kort: jourläkarcentralen, som hjälpt mig ett antal gånger tidigare i livet. Väl framme på jourläkarcentralen är dörren låst och jag uppmanas att trycka på en knapp.
– Har du en bokad tid? svarar en röst.
– Nej, det här är väl JOURläkarcentralen? Hit får man väl komma in och sätta sig och vänta på sin tur?
– Inte längre. Numera tar vi bara emot bokade tider.
– Skojar du?
– Nej, så är det.
– Jaha, det finns ingen hjälp att få?
– Det enda du kan göra är att åka till akuten.
Jag tar rösten på orden. Åker till akuten och inser att akuten är fortfarande akuten. Här behöver man åtminstone inte boka tid, men det är väl också en tidsfråga, tänker jag. Får till slut prata med en vänlig sjuksköterska som säger som det är:
– Du kan få en plats här, vänta hela natten eftersom du är lågprioriterad. Sedan kommer doktorn att skicka hem dig.
– Jag kan alltså inte få någon hjälp?
– Nej, inte här. Om jag pratar som privatperson kan jag komma med ett tips. Koka upp vatten, skala en gul lök och lägg ner i vattnet. Sedan placerar du det i ditt sovrum.
Jag är så desperat och så utomjordiskt trött att jag lagt två grankvistar i kors och sprungit baklänges fem varv runt huset om någon tipsat om det. Därför testar jag hett vatten och lök, bara för att konstatera att den enda effekten blir en märklig lukt i rummet men ingen förbättring när det gäller hostan.
Jag har tagit ledigt från jobbet när jag kunnat men slutspelstider är tajta tider och jag har även försökt jobba så gott det går. Sett matcher hemma, suttit i ett hörn och hostat i arenorna. Den senaste veckan har hostattackerna kommit med lite glesare mellanrum men jag har ändå hostat så kraftigt under så lång tid att det satt sig på stämbanden.
När jag i söndags skulle intervjua Växjös tränare Jörgen Jönsson fick jag ta intervjun via sms, eftersom jag inte fick fram ett ord. När C More i onsdags hörde av sig och ville ha mig som studiogäst under torsdagens match fick jag såklart också tacka nej, av samma anledning.
Mitt i allt detta var det en befrielse att förra helgen åka ut på hopptävling i lilla mysiga Lenhovda. Det var årets dittills soligaste dag (den har följts av ett par som varit ännu soligare), det var varmt, skönt och underbart att bara få vara. Ungefär en gång i kvarten fick jag smyga iväg och ge en hostkonsert för mig själv men den övriga tiden kändes precis som det ska kännas när livet är perfekt.
Tävlingssäsongen är äntligen här, det kan bli nytt SM-guldfirande på Stortorget i Växjö – och trots att det inte finns några hostmediciner som hjälper mot hosta ska jag nog ändå snart kunna sticka hål på helvetesbubblan
Jag såg Angelo för första gången tävla på Erika (slutade med fyra fel). Jag fick sedan se LillyBelle och Tango, som hon tagit till sitt hjärta och börjat tävla igen. För mig lyste de upp hela tävlingen med ett väldigt fint sätt att ta sig an banorna. Det slutade med dubbelseger; både i LD och LC, innan jag körde tillbaka till Växjö för att inom ramen för x antal nya hostattacker bevaka Växjö Lakers första finalmatch.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på