Vad är det som gör idrott så spännande? Vilka magiska ingredienser innehåller den dramaturgi som kan fängsla och förtrolla en publik? Och vilka idrotter har egentligen ett DNA som framkallar nagelbitande de luxe?
Det finns flera idrotter som jag inte tycker är spännande över huvud taget. Vem orkar till exempel se en cricketmatch som inklusive tepauser (japp, finns fortfarande kvar på grund av den brittiska konservatismen) kan pågå upp till fem dagar? Eller en seglingstävling där båtarna ger sig ut på 20-talet race innan en oftast helt överlägsen segrare ska koras? Det finns också en anledning till att väldigt få människor bänkar sig framför teven när det visas bandy (var är bollen?), gång (visst springer de egentligen?) och maraton (tar det aldrig slut?).
Men så finns det förlängningar i hockey, när allt ska avgöras under en plötsligt sekund, där någon blir hjälte och någon syndabock.
Magi.
Det finns straffavgöranden i fotboll, sista och avgörande set i bordtennis och upploppsrakan i en skidstafett med åkare från flera nationer sida vid sida.
Magi.
Och så finns det två tävlingsformer som är direkt ohälsosamma för själen samtidigt som de framkallar den största spänning och magi.
Den ena är hundradelsdramatiken i de alpina grenarna, där du aldrig kan reparera ett misstag.
Den andra stavas A:1a – hoppningens heliga graal.
A:1a kan vara den bästa uppfinningen idrotten skådat. Här finns ingen bedömning, här finns ingen dödtid, här handlar det bara om att undvika misstag eller att bli offer för sina misstag. En lika fruktansvärt grym som himmelskt underbar tävlingsform beroende på utgången. Det är tack vare A:1a halva Sverige satt bänkat under OS-omhoppningen i Tokyo förra sommaren och under VM-omhoppningarna i Herning i somras. Tack vare A:1a skapade OS-guldet en omedelbar nationell eufori som – är jag säker på – vägde tungt i vågskålen när såväl folkets egen Jerringjury som professionella juryer lät det regna utmärkelser över svensk ridsport.
Det är också A:1a som avslutar våra härliga dagar på Grevagården. Angelo tävlar i Kingsröd Pony Challenge med Rosie och som jag nämnde i förra veckans text inledde han med en fin andraplats i den första av två kvalomgångar. Även i den andra omgången, en A:0:a, rider han både snabbt och bra men river det allra sista hindret. Tiden som annars räckt till en tredjeplats förvandlas nu, genom de fyra felen, till en elfte. Även A:0 är grymt spännande, för övrigt. I totalen räcker Angelo och Rosies insatser gott och väl till en plats i finalen.
Det är sen lördagkväll när vi bänkar oss för något av det mest spännande idrotten har att erbjuda.
A:1a.
Först en grund, där du nästan alltid är borta om du har ett enda nedslag.
Sedan en infernalisk omhoppning där du måste balansera mellan chansning och förnuft.
Tio startande, Angelo går ut som sjua. När det är hans tur har jag sett fyra ryttare besvikna lämna banan och två som leende konstaterat att de fixat en omhoppning. Angelo har dagen till ära fått hjälp av tränaren Jon Östhaug, som tidigare tränat både Rosie och Angelos andra häst Munsboro Hyland. Jon går banan med Angelo, kommer med väl valda tips och försöker förbereda honom för vad som väntar.
Sedan är det dags. Angelo i grundomgången. Det är Lätt B+, en nivå Angelo precis börjat etablera sig på, och nervositeten är så där otäck som bara en A:1a kan framkalla. Skakande lyckas jag knäppa ett par bilder men lägger sedan ner kameran. Det ser bra ut, Angelo går i mål – och sedan kommer den skönaste av bekräftelser.
Sean Banans oefterhärmliga strof ”Diggediggediggedingdingding, här glider kingen in” på högsta volym.
Angelo är felfri.
Men då återstår det värsta, det mest ohälsosamma för ponnyföräldrar. Omhoppningen. Den som är lika spännande oavsett hinderhöjd eller ryttarskicklighet. Den bara är.
De är fem ekipage som ska göra upp. Angelo ut som trea. Första ryttaren rider både skickligt och snabbt. Nummer två är lika skicklig och snabb. Hur ska han Angelo tackla det här? tänker jag mitt i min A:1a-nervositet. Och hur nervös är Angelo själv? Det är Grevagården vi befinner oss på och den stora läktaren är välfylld. Han red Elmia i fjol och klarade det fint, men nu är det högre hinder och en annan häst, som inte är känd för att vara lika snabb som Hyland.
Att ta bild nu är en omöjlighet. Nu handlar det bara om att våga titta. Jag vågar. Jag tittar. Jag ser att Angelo och Rosie kommer iväg bra, ungefär som de två föregående ryttarna. Efter halva omhoppningen är min känsla att det går lite för långsamt för att räcka till en ledning. Angelo tar exakt samma vägar som de föregående, han får farten med sig in i sista svängen och tar det näst sista hindret. Jag kastar ett snabbt öga på klockan och kastas tillbaka till slalomtävlingar jag sett där exalterade kommentatorer gjort det nästan outhärdligt spännande.
Han tar sista hindret.
Klockan stannar på…25,71.
Han leder med 35 hundradelar!
Pärsen är långt ifrån över. Två duktiga ekipage återstår. Nästa ryttare ser precis lika snabb ut som de tre föregående och det ser ut att bli en rysare. Då noterar jag att ryttaren väljer en längre väg mellan två hinder. Det måste betyda att Angelos tid står sig, hinner jag tänka. Och får rätt.
En startande kvar. Hon ger sig iväg. Rider bra. Snabb häst. Men vad gör hon? Hon tar väl…samma väg som föregående? Det måste ju betyda att…
Ja, Angelo Enestubbe tar sin hittills största seger. Han vinner Kingsröd Pony Challenge och pryds med gehäng och blommor, får kliva upp överst på pallen och blir intervjuad av Emil Bolin. Det lyser om honom. Jag gläds med honom.
Det här är inte cricket.
Det här är A:1a – ridsportdramatikens heliga graal.
Tack för att ni tog er tid – ett nytt avsnitt av podden Fria Tyglar är ute och den här gången gästar vi banbyggaren Fredrik Malm för ett mycket intressant samtal. Det hittar ni via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på