Det är förmiddag hemma på gården när LillyBelle får mig helt ur fattningen. Hulkande och snörvlande, mitt i rännilar av tårar, säger hon:
”Pappa, kan du inte vara lika ledsen som jag, och gråta?”
Gråta?
Frågan gör mig hjälplös.
Ärligt kan jag säga att jag, utan en sekunds tvekan, är beredd att göra vad som helst för mina barn. Hjälpa, stötta, trösta, uppmuntra. Allt. Men inte det hon ber mig om nu. En av få saker jag inte k-a-n göra för LillyBelle är att fälla tårar, trots att jag är lika ledsen som hon. Tårar går inte att framkalla på samma sätt som man kan plocka fram ett leende i en given situation. Tårar är en bristvara hos mig.
Mina barn har ännu inte sett mig gråta.
Trots att jag, precis som de flesta normalt funtade människor, kan känna bottenlös sorg och vara så upprörd och ledsen att jag nästan går itu är det svårare med tårarna.
Inte ens på de begravningar jag varit på har jag fällt särskilt många tårar, trots att hela mitt inre kräver och inget hellre vill än att rensa ut hela tårkanalen.
Jag tillhör den närmast pinsamma människotypen som i stort sett bara stortjuter när slutet av en feelgoodfilm visas. Jag fontängråter under slutscenen i The Holiday, släpper loss känslorna fullt ut när Tom Hanks och Meg Ryan får varandra i You´ve got mail och frågan är om någon gråtit mer till slutscenen i En officer och gentleman än jag, eftersom jag sett den uppskattningsvis tretton gånger.
LillyBelle skulle bara veta hur mycket pappa kan gråta, tänker jag i min hjälplöshet.
Vi står hand i hand och ser en av hennes och Angelos ponnyer lämna gården för alltid. Det är så oerhört sorgligt och jag önskar verkligen att jag kunde gå LillyBelle till mötes och gråta tillsammans med henne.
Samtidigt är det vardag för väldigt många andra unga ryttare och det slår mig än en gång hur annorlunda ridsporten är jämfört med alla övriga idrotter.
Ett golfset byts ut utan minsta sentimentalitet, den som bowlar byter enkelt upp sig till ett tyngre klot och en tennisspelare blir överlycklig när han eller hon äntligen får den där nya racketen i julklapp.
Lika enkelt som det är att skiljas från döda ting för 99 procent av landets idrottsutövare, lika svårt är det för en ryttare att skiljas från en häst man vuxit ifrån eller som fungerar bättre med någon annan på ryggen. Den som väljer ett liv tillsammans med djur får belöning i form av ett överflöd av glädje och kärlek men får betala med fler sorger och skilsmässor än vad andra tvingas uppleva.
Där är vi nu.
Mitt i sorgen och saknaden har vi begett oss ut på ponnyjakt.
Vi letar efter en läromästare till våra barn. En som varit med förr, som tävlat i lite högre klasser och är lugn och trygg. Det är inte det lättaste att hitta, har jag snabbt insett, och vi kommer inte att genomföra något köp innan vi känner att det känns helt rätt. Stort tack till dig Therese Brandt som bjuder oss på goda råd i vårt letande.
Även LillyBelle letar. Hon går i ettan och kämpar på med att läsa och skriva. Hon har kommit tillräckligt långt för att veta hur hon surfar in på Google, skriver in sökfrasen ”B ponny till salu” och trycker på enter. Sedan studerar hon spänt resultatet.
Vi får se hur det slutar.
Fram tills dess att vi hittar läromästaren är det Tindra som gäller. Vår lilla superturbo som aldrig gör någon besviken och vars enda brist är att hon inte är en B-ponny utan cirka 95 centimeter i mankhöjd. Oj, vad pålitlig hon är. Dagarna efter det trista avskedet är det dags för en ny pay and jump och jag märker på Tindra att hon gillar det här med tävling. Från att ha gnäggat och uppträtt allmänt skeptiskt de första gångerna känns det numera nästan som att hon vill kasta sig in i transporten när vi kör fram den.
Tindra är alltid överlägset minst i startfältet, hon är överlägset sötast (enligt min mening) och har hela tiden en skock beundrare som kommer fram och vill gosa. Förmodligen är Tindra medveten om allt detta och förmodligen är det anledningen till att hon trippar fram alltmer världsvant och nästan divigt på diverse tävlingsbanor. Under den här pay and jumpen ställer både LillyBelle och Angelo upp med Tindra. Två klasser var, 30 respektive 40 centimeter, och det går så klockrent att jag knappt tror att det är sant. Tindra susar fram, fjäderlätt och piggt, och flyger med lätthet över samtliga hinder. Fyra härligt röda rosetter kvitteras ut och vi beger oss nöjda hemåt.
Tindra är bäst.
Ingen protest.
Tack för att ni tog er tid – och som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel
Följ Ridsport på