Det är skönt när julen tittar in med alla sina traditioner men det också skönt när allt blir lugnt och återgår till det normala. Det går knappt att få in en enda vettig tanke i skallen under de hysteriska dagarna före och under julen.
Men julen skapar minnen, spänning och skratt och den här julen kommer jag troligen att minnas för en ganska lång tid framöver på grund av eller kanske tack vare en speciell episod.
Mitt under analysen av barnens önskelistor kom Malin nämligen med ett förslag drygt en vecka före julafton.
– LillyBelle önskar sig ett vågplank. Skulle inte du kunna göra ett sånt?
Vågplank? Jag? Göra?
Jamenvisst. Idén var för bra för att inte testas i praktiken. Även jag känner till att barnen önskat att utöka hinderparken med ett vågplank. Jag minns till exempel att jag i höstas berörde det ordet i samband med en tävling jag och LillyBelle var på, i Vetlanda. Den gången och flera andra gånger har vi kunnat konstatera att Peggy inte verkar vara speciellt förtjust i den typen av hinder. Alltså behövs ett sådant att träna på – och har jag förmånen att tillverka ett, som en hemlig julklapp till LillyBelle. Vilken vinstlott!
Jag åker till närmaste bygghandel, köper två stabila plankor och tar sikte på hemmaklubben Växjöortens Fältrittklubb. Jag har redan på förhand aviserat min ankomst och när jag letar fram ett av klubbens vågplank ur vinterförvaringen förklarar jag direkt att jag inte är ute efter att stjäla någonting. Det färdiga vågplanket får nämligen tjäna som mall för det jag själv ska bygga. Jag lägger plankan och vågplanket kant mot kant och målar helt sonika av mallen med en tuschpenna. Därefter tar jag sikte på min svärmors lägenhet och skrider till verket. Att bygga vågplanket hemma är uteslutet, eftersom jag då med 100-procentig säkerhet kommer att bli avslöjad av julklappstagaren själv, och det är ju inte speciellt kul.
Hos svärmor tar jag fram två medhavda sågbockar och en sticksåg. Jag placerar den första plankan på bockarna och sågar enligt tuschmallen. Det funkar fint. Jag upprepar proceduren med planka nummer två och vågplanket är färdigsågat. Min snälla svärmor låter mig sedan palla upp planken inomhus där målning ska ske. Jag har hittat en mörkröd färg som jag tror passar. Det tar sin lilla tid eftersom plankorna ska strykas två gånger och jag dessutom har arbetstider att passa, men efter några pass under en 48-timmarscykel är jag nöjd. Jag slår in det tre meter långa paketet med tre svarta sopsäckar och tejpar ihop det i ändarna och får paketet att se ut ungefär som en gigantisk smällkaramell.
Jag är klar. Därefter smugglar jag diskret hem paketet och placerar det inne i Malins fotostudio, dit barnen vet att det är förbjudet att gå dagarna före julafton. Jag skriver ett rim och klistrar på en etikett. Saken är klar. När julafton kommer är det bara att vänta till tomten delat ut de första klapparna och vi andra turats om att dela ut, ta emot och öppna resten. När alla klapparna är utdelade tar jag fram min lapp med rimmet, förklarar för LillyBelle att en klapp återstår och läser innantill:
Två tunga grejer ligger bakom plast
Med dem kan du redan ge dig i kast
Jag kämpat med pensel, färg och såg
För jag vet att du önskat äga en våg
– Ett VÅGPLANK! skriker LillyBelle innan jag ens hunnit läsa de avslutande rimverserna:
Vad tror du Peggy säger när hon ser vad du fått?
Blir hon helt galen när hon väl har förstått?
LillyBelle river sönder plasten med en teknik vars effektivitet förbryllar mig. Fram skymtar mina tillverkade och målade vågplank och jag blir både varm och lättad inombords när jag ser att klappen är uppskattad.
När kylan lagt sig några dagar senare har paddocken tinat så pass mycket att jag kan sladda den och göra den ridbar. Vågplanken är det första som letas fram när banan byggs och därefter är det fullt ös.
Bra går det också. TW hoppar utan tvekan över planket. Angelo och Rosie likaså. Peggy, som brukar vara skeptisk, flyger över det. Succé!
Det är bara ett problem för mig. I mina barns ögon har jag nu förvandlats till en fullt kapabel hinderbyggare.
– Jag vill ha ett vågplank till. Det ska vara i regnbågens alla färger, säger LillyBelle.
– Jag vill ha ett vanligt plank. Ett blått, beställer Angelo.
– Vi behöver hinderstöd också. Fyra stycken, fortsätter LillyBelle.
– Och en grind vill vi också ha, avrundar Angelo.
Var försiktig med vad du önskar dig – din önskan kan ju gå i uppfyllelse, lyder ett ordspråk.
Var försiktig med vad du tror att andra önskar sig – det kan ge dig en massa extrajobb, säger jag.
Nu är jag överhopad med snickeri och målning fram till påsk.
Men det gör jag så gärna.
Tack för att ni tog er tid och ett gott nytt år önskar jag er! Lyssna gärna på min och Louise Wemlerths ridsportpodd Fria Tyglar som du enkelt hittar via Spotify eller Podcaster i din mobil. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på