Ponnypappan: Var går DIN gräns?

Efter en fantastisk helg i Göteborg där blågula framgångar dominerade vår gemensamma glädje följde någonting helt annat.

Al Shira’aa Falsterbo Horse Show.

En riktig bomb.

Sedan dess har debatten rasat varje dag, i olika forum, där frågor, kritik och fördömanden varit legio.

Det blåser kring Falsterbo och kring svensk ridsport.

Först vill jag hylla Tidningen Ridsports redaktion, som sakligt och lugnt rapporterat om vad samarbetet går ut på, lärt oss vem Sheikha Fatima är och täckt in en massa andra vinklar i det uppmärksammade avtalet.

Debatten vi nu är mitt uppe i speglar en konflikt mellan ekonomiska behov och etiska värderingar inom svensk ridsport.

Kort sagt: samarbetet petar där det gör ont. Pengar behövs för att säkra inte bara Falsterbos framtid utan även den blödande svenska ridsportens. Problemet med svenska sponsorer inom svensk idrott generellt är att de i regel är väldigt snåla. Företagen vill inte gå in med speciellt mycket pengar. Det gör den svenska konkurrenskraften begränsad när det handlar om att arrangera tävlingar som lockar de allra bästa. De allra bästa i världen tycker nämligen att prispengarna är för låga i Sverige när det gäller exempelvis tennis, golf och ridsport.

Det är här Al Shira’aa kommer in som en orkan med femmans magnitud. Jag kan tänka mig att det, i jämförelse med svenska och europeiska sponsorer, handlar om fantasisummor Jana Wannius förhandlat fram. Pengar är liksom inte något problem för en kungafamilj i Förenade Arabemiraten, ett land där gästarbetarna (som utgör nästan 90 procent av befolkningen) lever under slavliknande former och där lagstiftningen delvis baseras på sharia, vilket kraftigt begränsar kvinnors rättigheter.

Nu ska det alltså bli misstänkt sportswashing på svenska gräsmattor via ett mastodontavtal med Falsterbo Horse Show, vilket till och med medger ett namnbyte av den klassiska tävlingen (ytterligare ett tecken på att emiratet degat upp enorma summor).

Hur svårt är det att fördöma detta?

Inte svårt, är såklart ett första och väldigt enkelt svar.

Men jag vill vidga frågan. Jag vill veta hur du resonerar och vad jag, du och vi står i den här typen av frågor generellt. Det är inte direkt första gången ridsporten är föremål för sporttvätt men det är första gången vi har en riktigt het debatt i frågan. Låt oss därför bredda geografin lite – och även blanda in Saudiarabien och Kina. Dessa båda länder har sedan länge öppnat sina plånböcker för ridsporten. Vi vet också att dessa båda också är betydligt mer kända för sina ekonomiska stormaktspositioner än för sina mänskliga rättigheter, om vi uttrycker oss löjligt milt.

Men vi börjar med Förenade Arabemiraten och jag undrar nyfiket:

Var går gränsen för DIG när det gäller att ta avstånd från bristande mänskliga rättigheter genom exempelvis en bojkott?

Uppskattar du till exempel att svenska företag gör business i landet och därmed göder dess BNP? Jag noterar att H&M – hopplandslagets supersponsor – har flera butiker i Dubai och Abu Dhabi.

Går din gräns där? Bojkottar du H&M?

Jag erkänner: Så sent som strax efter jul handlade jag i en H&M-butik här i Växjö, så nej, jag bojkottar inte.

Visste ni förresten att en av Falsterbos mest framträdande utställare, Hästens sängar, har butiker i FAE?

Går gränsen där?

Nu äger jag ingen Hästens, men jag har besökt deras luxuösa monter i Falsterbo flera gånger, ska jag villigt erkänna.

Sandvik, Volvo, Ikea, Ericsson, ABB, Tetra Pak och ett gäng andra svenska giganter finns också på plats i landet och bidrar till att göra kungafamiljen allt mer förmögen.

Går min gräns där?

Uppenbarligen inte. Jag kör Volvo, dricker mjölk ur Tetra Pak dagligen och som född och uppvuxen i Älmhult känns en Ikeabojkott nästan principiellt avlägsen.

Det ser likadant ut i diktaturerna Saudiarabien och Kina. Svenskt näringsliv finns representerat överallt och givetvis även världens alla stora tunga globala företag. Läser du den här texten på en iPhone, förresten? Då är den med stor sannolikhet tillverkad i Kina och därmed gynnas den kinesiska regimen av ditt telefonval. Själv har jag, det erkännes, gjort flera beställningar från struntprisappen Temu och ja, jag äger en iPhone.

Eftersom Saudi och Kina är stora världsekonomier dras även ridsporten dit. FEI har, som alla vet, sedan länge valt att göra ”en Falsterbo” och satsat på att placera flera av sina sportsliga flaggskepp i Saudiarabien och även flera i Kina.

Jag frågar igen: Var går gränsen?

Passeras din gräns när våra svenska toppryttare tävlar i Saudi?

Tar du avstånd från dem? Jag menar: de åker helt frivilligt dit enbart för pengarnas skull, tro ingenting annat.

Går din gräns där? Är det där du drar strecket i sanden? Är det dags att pressa våra toppryttare på svar och inte låta dem komma undan med floskler om att det är så ”bra tävlingar” eller klassikern att de ”kan göra skillnad på plats”?

Om MIN gräns går där?

Tyvärr inte. Jag satt och skrek som en galning när Henrik säkrade segern i världscupfinalen i Riyadh i fjol. Jag vore en hycklare om jag satt här nu och krävde bojkott av FEI-tävlingar i Saudi.

Vad jag vill ha sagt med allt ovanstående är att det är svåra frågor, trots att de initialt kan te sig enkla och självklara.

Veckan som gått har i alla fall tvingat fram en etisk fråga jag tror att de flesta Ridsportsverige brottas med just nu.

Är det dags att bojkotta Falsterbo 2025?

För vår familjs del: Är det dags att bojkotta det event vi först av allt brukar boka in när det är dags för semesterplanering?

Jag väljer att passa på frågan här och nu.

Jag vet inte hur vi kommer att göra, bara vad jag inte tänker göra.

Jag tänker INTE utlova bojkott här i mars för att kanske sedan, i juli, sitta med solhatt på Lars Hedin-läktaren och titta på den nya Rolexserien där världens bästa ryttare gör upp om miljonerna.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jobba på distans. Begreppet existerade knappt under vintern 2020 men på bara ett par månader blev det en daglig verklighet för merparten av Sveriges arbetsföra befolkning. Plötsligt jobbade alla hemifrån och istället för att träffas IRL bekantade vi oss och anpassade oss blixtrande snabbt till Zoom, Meet och alla andra nyupptäckta tjänster som tillhandahöll videomöten. 

Vissa gillade det, trivdes med att arbeta hemifrån. Jag tillhörde inte den skaran.

Hem är hem och jobb är jobb och får jag bestämma ska dessa separeras så långt det är möjligt.

Jag älskar båda var för sig men undviker att mixa dem.

Men verkligheten är vad den är och det man vet om verkligheten är att den alltid förändras. Covid är sedan länge som vilket influensavirus som helst och trots att det på min arbetsplats fortfarande, som en rest från pandemin, är tillåtet att jobba på distans för den som vill har jag valt bort det. Jag gillar att vara på min arbetsplats, trivs tillsammans med mina kollegor och framför allt: Jag känner att jag befinner mig i den riktiga verkligheten – den där man ser och kan ta på saker istället för fejkvärlden där ettor och nollor regerar.

Det finns dock undantag. Ingen regel är utan dem och eftersom verkligheten förändras i takt med tiden finns det ibland inga val. I vissa situationer tvingas jag tillbaka till tiden då distansjobb och digitala möten var de enda alternativen. För fem år sedan dikterades villkoren i dessa situationer av covid och Anders Tegnell.

Det är annorlunda nu.

Nu dikteras villkoren av meetings och av hästar på hemmaplan.

Att både stanna hemma och jobba hemifrån när resten av familjen åker på meeting är det nya normala för mig. Flashbacksen är omedelbara. Jag sitter helt ensam i ett rum och försöker värka fram texter. Det är knappnålstyst, inget skönt sorl från kollegorna hörs och jag drabbas av samma känsla som vid undantagstillståndets år 2020. En känsla av instängdhet.

Så är mina meetinghelger på hemmaplan – ensam i ett öde hus på landet med ett gäng hästar att ta hand om mellan arbetspassen inne i det tysta rummet. En annan ångestframkallande känsla av deja vú är känslan av att ha digitala möten att passa. Under covidtiden stirrade vi på varandra på suddiga skärmar varje dag samtidigt som vi spånade idéer. Det gällde att inte missa tiden och hoppas på att uppkopplingen inte strejkade och jag minns att det var förenat med ångest.

Under dagens flashback-meetings är det digitala mötet utbytt mot någonting annat. Nu är det inte möten med kollegor jag ska passa. Eftersom jag inte vill missa något viktigt som händer på meetinget gäller det att parera in de olika tävlingsklasserna mellan mitt eget jobb och arbetet med mockning, packning och utfodring.

Jag tittar på klockan, inser att det är dags och skyndar in till datorn. Jag loggar in, hoppas att uppkopplingen fungerar och att jag inte är för sent ute. Känslan är nära nog identisk med 2020. På skärmen ser jag sedan Grevagårdens stora härliga ridbana, hör det bekanta ljudet av fibersand som sladdas och inser att jag inte missat något. Efter en stund drar tävlingen igång och snart ser jag LillyBelle på skärmen. Att se hur det går för henne, Rosie och Poppis är de ”digitala möten” jag har under den här helgen. Bra går det dessutom. Jag ser henne vinna två LC-klasser med Rosie och komma trea med Poppis i LA och som vanligt är känslan densamma: Jag vill vara där. Jag vill se det på riktigt.

Flashbacksen från fem år bakåt i tiden gör därför att jag längtar en månad framåt i tiden.

Då är det meeting på Grevagården igen.

Ryktena säger att även jag ska följa med.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Minns ni någon medaljör från senaste kortbane-VM i simning – det som hölls i Budapest i december?

Inte?

Kan ni nämna någon medaljör från det näst senaste världsmästerskapet på kortbana då – det som hölls i Melbourne 2022?

Inte?

Då tillhör ni samma lag som jag. Jag har ingen aning om vem som vann någon medalj i någon enda gren i ett mästerskap jag bara vet existerar men inte mycket mer.

I simning är det långbana som räknas. Knappt någon, förutom simentusiasterna själva, bryr sig om vem som vinner i en 25 meter lång bassäng. Ingen svensk skulle kunna vinna ett bragdguld eller vara i närheten av ett Jerringpris med meriter från kortbanemästerskap.

Det är precis samma sak med inomhus-VM i friidrott. Många av de bästa struntar i att ens delta utan använder vintern som träningsförberedelse för det som verkligen räknas i friidrott: VM utomhus och OS. Övriga mästerskap är… om inte oviktiga så klart mindre viktiga än de två stora. Det finns även andra sporter där det går inflation i antal mästerskap. Jag tänker inte minst min paradsport hockey där det avgörs VM vartenda år (VM 2025 inleds förresten i Globen i dag) – dessutom med B-lag eftersom de stora stjärnorna samtidigt spelar NHL-slutspel. Jag kan själv knappt hålla reda på hur det gått för Sverige i VM de senaste åren.

Jag är säker på att fler än jag vill se att antalet mästerskap minskas för att höja statusen, men jag vet samtidigt varför de inte reformeras. Mästerskapen ger fortfarande värdlandets respektive förbund ett rejält klirr i kassan. Det är fortfarande lukrativt att arrangera mästerskap och det är sällan någon som vågar testa någonting nytt. Och testas det nytt innebär det ofta att antalet mästerskap och grenar ÖKAR snarare än minskar.

Mot den bakgrunden var det med en stor applåd jag mottog Svenska Ridsportförbundets nyhet om att upplägget av SM görs om till 2026. Nuvarande SM-upplägg har nämligen stora likheter med simningens inflationsupplägg med ett mästerskap på kortbana och ett annat på långbana. I hoppning har vi först ett SM utomhus i augusti, då en svensk mästare koras. Detta för att tolv veckor senare åter utse en guldmedaljör – som svensk mästare inomhus. Det känns spontant som ett SM för mycket och framför allt känns det helt felplacerat med mindre än tre månader mellan de svenska mästerskapen.

Det slipper vi nu, har Svenska Ridsportförbundets hoppkommitté bestämt. Från och med 2026 koras bara en svensk seniormästare och redan det kommer att höja statusen på SM. Dessutom flyttas mästerskapet från sensommar till senvår och kommer att ha betydelse för uttagningar till diverse landslag. Också det lär höja statusen eftersom det högst sannolikt ger ett betydligt vassare startfält. Med andra ord kan SM mer likna ett ”riktigt” SM, där åtminstone någon eller några av de absolut bästa är med. Vi får kanske aldrig återuppleva något Falsterbo 2020 igen, då nästan alla var med och Rolf-Göran vann SM-guldet, Peder silvret och Malin bronset. Men även en lightversion av pandemiupplagan skulle höja SM väsentligt.

En annan ändring jag också tycker är väldigt bra är att unga SM blir så gott komplett med ponny, children och juniorer på samma ställe medan YRSM går tillsammans med seniorernas mästerskap. Inte som tidigare, att junior-SM ingår i klump med senior-SM. Det är dessutom en klar fördel – både vad gäller logistik och att slippa begära ledigt från skolan – att utomhus-SM för unga äger rum under sommarlovet och därmed mitt i semestern.

Att dessutom införa SM-klasser även i Lätt A och Lätt B ser jag flera fördelar med. Det ger unga ryttare som ännu inte nått högsta nivån möjlighet att få känna på vad en riktig stortävling som SM innebär. Det i sig borde vara extremt viktigt, inte minst för den mentala utvecklingen hos en ung idrottare. Med det här upplägget blir SM en mjukare övergång till större tävlingar. En solklar uppsida med de nya klasserna bör även vara att antalet deltagare ökar och med den känslan av en riktig folkfest.

Jag vet att Niklas Jonsson, ordföranden i hoppkommittén, varken är född i går eller är tappad bakom en vagn och det förvånar mig inte att han varit drivande i det jag tror blir en utmärkt reformation av SM – det som brukar kallas det finaste vi har. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vi lever i historiska ridsporttider. I onsdags kom beskedet att allas vår Rolf-Göran Bengtsson tvingas gå skilda vägar med Zuccero. Jag skriver ”allas vår” för att jag uppfattar det just så, att han är en del av alla oss i Sverige som älskar den här sporten. Det finns kanske folk som är mer insatta än jag som hört något ont ord sägas om Rolf-Göran men jag har åtminstone aldrig gjort det.

Trots att jag själv inte rider ser jag upp till Rolf-Göran Bengtsson enormt. Jag gillar hur ödmjuk han är, hur vackert och ekonomiskt han rider och fascineras av hela hans långa resa genom och förbi EM-guld, positionen som historisk svensk världsetta och som lika historisk Jerringprisvinnare. Om du inte läst Annelie Franks otroligt fina krönika om Rolf-Göran – gör det. Det är en måste-text. Anledningen till krönikan är det som just i dag svider lite i själen: Den 62-årige evige gentlemannen har troligen ridit sitt sista stora mästerskap.

Det känns.

Det kommer att bli tomt.

Vi kommer att sakna Rolf-Göran Bengtsson på de stora scenerna.

Tack för allt, Rolf-Göran!

Samtidigt: Han ä-r 62 och hur många i en världsidrott har förmågan och ynnesten att få hålla på så länge i den absoluta toppen? Jag kan inte hitta någon, hur jag än letar. Det närmaste jag kommer är en årskamrat till mig: Den tjeckiske hockeyikonen Jaromir Jagr, 53, som ännu en gång lovat att den här säsongen är hans sista, men kanske spelar han vidare hemma i Kladno, i klubben han för övrigt äger.

Att epoken Rolf-Göran Bengtsson är över var onsdagens stora nyhet. En nyhet som, förmodar jag, offentliggörs i dag är att en annan epok är över.

Henrik von Eckermanns regeringstid som etta i världen.

Nu får Henrik lämna över den vackra vita bindeln till Kent Farrington och gå från att vara jagad till att jaga bland de andra i klungan bakom den formtoppade amerikanen.

Epoken Henrik von Eckermann är det största och mäktigaste ridsportvärlden någonsin skådat. Jag vet inte med er men jag har känt en extra stolthet över att vara svensk och komma från det lilla landet längst upp i norr.

Känslan är bekant och jag slår vad om att du känner igen den.

Den där känslan av nationell stolthet som bara idrotten kan ge. Hur stolta har vi inte varit över Björn Borg, Ingemar Stenmark och Annika Sörenstam? Hur stolta är vi inte över Armand Duplantis, Sarah Sjöström – och Henrik von Eckermann?

Jag gillar siffror. Speciellt siffror som i sin enkelhet säger mycket.

2857. Wayne Gretzkys oslagbara rekord i antal NHL-poäng.

9,58. Det lika oslagbara rekordet på 100 meter, satt av Usain Bolt.

59. Annika Sörenstams livs runda då hon som första golfdam lyckades gå en rond på detta antal slag.

Till dessa vill jag addera en ny siffra.

33.

Det antal månader Henrik von Eckermann var världsetta – i rad.

Mer än två och ett halvt år, i mördande konkurrens från motståndare från flera kontinenter.

Det ska inte gå – och jag tror att 33 blir ett lika oslagbart rekord som Waynes Gretzkys i hockey och Usain Bolts i friidrott.

33 är så bra att Henrik von Eckermann borde göra som nämnda Annika Sörenstam. Den magiska bedriften i Phoenix en vacker vårdag 2001 ledde till att Sörenstams superrunda blev ett signum. 59 blev ett varumärke som följt med henne fram till denna dag.

Om jag får komma med ett tips till Henrik är det detta: Gör 33 till d-i-t-t varumärke, det är en chans du inte kan missa och en chans du verkligen förtjänat. Varför inte i samarbete med Svenska Ridsportförbundet? Kanske instifta en 33-fond, ett stipendium eller annat som exempelvis kan hjälpa unga ryttare framåt mot sina drömmar? Lansera en klädkollektion eller merchandise som kan säljas hos svenska ridklubbar som win-win? Möjligheterna är oändliga och som jag ser det är det öppet mål.

Tack för allt, Mr 33!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är äntligen grönt. Inte längre bara brunt, gult, grått eller någon annan tråkig nyans av jord eller grus. Ett skäggskugga av gräs tar just nu över hagarna jag ser från mitt fönster, som en invasiv art fast i enbart positiv bemärkelse. Det gröna är tecknet på att den enkla årstiden är här. Den utan vantar men med mjuka, nästan ljudlösa, sommardäck. Den med regn då och då men aldrig snö och alltid med lovande plusgrader på utetermometern.

Det börjar närma sig sommar och det känns.

Ett av de första och säkraste sommartecknen, inte vårtecknen, är när våra älskade hästar och ryttare får bege sig ut i en paddock istället för en manege för att mäta sig med andra.

Det finns en charm i att gå in i ridhusen om hösten när det börjar bli ruggigt men ingenting slår känslan av att gå inifrån och ut till de ofta härligt väl tilltagna ridbanorna. Sommarlov och semestrar närmar sig och man kan planera, drömma, förbereda och rita in både endagstävlingar och underbara meetings i kalendern.

Nu är premiären avklarad och det i form av ett smidigt meeting på hemmaplan. Alltså inget riktigt meeting, eftersom vi bor fem minuter från arenan, men ett bra avstamp och en perfekt möjlighet att bara få uppleva utomhuskänslan igen.

Påskhoppet.

Fyra dagar med tävlingar.

Hela högtiden fixad och klar, liksom.

Själv körde jag slalom mellan å ena sidan jobb långfredag och annandag och å andra sidan ledigt påskafton och påskdagen. Man vill ju se så mycket som möjligt när ens barn tävlar och särskilt när det äntligen är utepremiär. Jag kombinerade därför jobbutflykter till fotbollsmatcher med Påskhoppet så gott jag kunde och lyckades se en hel del live. Speciellt ville jag se LillyBelle och Poppis tävla i fredagens ackumulatorhoppning, som min dotter ringat in som sin favoritklass under tävlingen. När jag skrivit min sista bokstav fotboll och publicerat på Smålandspostens sajt tittade jag på klockan.

Nog skulle jag hinna?

Jag skyndade mig iväg, kastade ett öga i Equipe och såg att klassen skulle starta alldeles strax. När jag med en Ronny & Ragge-sladd parkerade bilen på Abena Arenas kortsida hade LillyBelle och Poppis redan börjat. Jag hann se deras sex sista språng och det var en mäktig syn. Det såg både kontrollerat, flowigt och snabbt ut utan att vara slarvigt, de nådde mållinjen felfria med maximala 65 poäng och vann klassen med hela åtta sekunder. Det gladde mig särskilt att se LillyBelle som en glad vinnare igen med tanke på det sorgliga hon går igenom och bearbetar.

Hon lyckades även ro hem en andraplats under lördagens Lätt A och därefter testa sin och Poppis nästa utmaning, medelsvår, där de har en bit kvar.

Angelo red lugnt och fint på storhästen som vi kallar No Name och som han fått låna under de senaste veckorna. Tre fina rundor blev det och två med C-ponnyn Fairy, som han också tränar och tävlar med.

Jag ser tillbaka på en glad, grön och välbehövlig påsk med löften om mycket mer.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag skulle vara en patologisk lögnare om jag påstod att veckan som gått inte varit någonting annat än förfärlig. Att förlora en häst alldeles för tidigt drabbar plötsligt och utan urskillning alla närvarande. Att gå förbi och blicka ner i den tomma box ingen av oss ännu orkat mocka ur framkallar en explosion av minnen. Det kommer att ta tid, det kommer att kosta i kraft men på något sätt kommer det att gå att gå vidare eftersom andra alternativ än att kämpa en dag i taget helt enkelt är sämre. 

Det känns futtigt att bara säga tack till alla er – ni är ofantligt många – som stöttat, skrivit fina ord, delat med er av liknande sorger eller på annat sätt visat ert deltagande i kommentarsfält. Jag har läst allt, tagit in det och gett det en fast plats i mitt hjärta. Det ni gjort och gör betyder mycket för vår just nu sköra och sörjande hästfamilj. När man ser den kollektiva kraften i sociala medier manifesteras på det här sättet… det är stort, det är starkt och – jag lovar – det ger tröst och ork att veta att man inte är så ensam som man känner sig i sorgehanteringens stund.

Än en gång: Jag vet att det låter futtigt, men T-A-C-K ska ni ha!

Som sagt: Veckan har varit förfärande i sin sorg, sina panikkänslor och oräkneliga tårar, men mellan de mörka inslagen har vi försökt leva vidare på samma sätt som tidigare. Det finns andra underbara hästar som – och det här hade aldrig någon kunnat slå i mig för tio år sedan – faktiskt fungerar som terapeuter i svåra stunder. Hästar lyssnar, de står kvar när man pratar med dem, de deltar i konversationer utan att säga något. De bara finns där, och det är helande för en sargad själ.

Mest glad i bedrövelsen är jag över att LillyBelle snabbt kommit upp i sadeln igen. Tänk om hon inte orkat, inte velat se en ponny mer – tänkt om hon lagt ner det som bokstavligt talat varit hennes liv i många år.

Det har hon lyckligtvis inte.

Hon rider sina C-ponnyer Poppis och Rosie med en kärlek som bara växer och i söndags deltog hon under en sedan länge planerad hingstvisning i Tingsryd. Det blev ett mycket uppskattat initiativ där lovorden haglade över ASRP (Avelsföreningen Svensk Ridponny). LillyBelle fick visa upp Amcede Danny Boy, den B-ponny hon förra året fick låna, tävla och kvala in till ponny-SM med. Nu såg det precis lika fint ut för LillyBelle och ”Oscar”, som den hoppglade och orädde lille hingsten kallas, och de var faktiskt på förstabilden i Kim C Lundins fina reportage om hingstvisningen här i Tidningen Ridsport.

Vi gör också påsken till en tävlingshögtid i år. På vår arrangörsflitiga hemmaklubb Växjöortens FK handlar det om Påskhoppet under dagarna fyra. Utomhuspremiär minsann, med temperaturer på upp till 20 grader. Det känns skönt, och det hjälper och lindrar stukade och tacklade själar.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Sedan jag började skriva på den här plattformen har jag vid flera tillfällen konstaterat en sak.

”Den som väljer ett liv tillsammans med djur får uppleva betydligt fler glädjeämnen än de som väljer bort det, men den som väljer ett liv med djur tvingas också uppleva fler sorger”.

Ett mynt har alltid två sidor.

En uppsida och en nersida.

Detsamma gäller livet tillsammans med djur, där vi under så många år njutit av allt djuren berikat våra liv med här ute på gården.

Sedan finns den andra sidan. Den sida man inte vill tänka på, inte vill kännas vid men som ibland visar sig.

Där är vi nu – för plötsligt står han inte där i sin box 2 i stallet.

Han är borta, för gott.

Woodie.

Hasse.

Eller det vackra namn som står i hans pass: Hazelwood Bramble.

Han finns inte längre.

Han blev bara tio år.

I fredags kväll var han lika pigg, go och välmående som alla de andra dagar vi hade förmånen att ta hand om och älska honom.

På lördagsmorgonen hade något hänt.

Någon form av kolik.

Veterinär kommer ut, undersöker, bekräftar koliken men antyder också att det inte rör sig om en ”vanlig” kolik.

Vi agerar direkt, åker ner till djursjukhuset i Helsingborg.

Från de första försiktigt positiva beskeden följer sedan fler och fler frågetecken och till sist – på den tredje dagen – återstår bara en sak: buköppning, med osäker prognos.

Vi hoppas, tror, ber in i det sista.

Sedan får vi beskedet att Woodie drabbats av någonting extremt ovanligt, till och med unikt för Helsingborg. Om jag förstår det rätt hade tarmen vuxit ihop med magsäcken eller något liknande och ingenting fanns att göra.

Allt blir så kolsvart och tyst och definitivt – ett tillstånd bara döden kan uppbringa. När hoppet är ute tar den omedelbara chocksorgen vid. Den som både förmår och inte förmår acceptera det som hänt. Den sorg som sedan träffar en som ett fysiskt slag i solar plexus och som öppnar alla fördämningar i tårkanalen.

Han är borta.

LillyBelles hjärtevän är borta och mitt i min egen sorg kan jag knappt ens förstå hur djup och tung hennes sorg måste vara. Hon som upplevt allt tillsammans med sin älskade Woodie. Han kom som en vind en sommardag i juni 2023. Tanken var först att LillyBelle skulle rida till honom inför försäljning, men det sa klick mellan dem direkt och för oss var det absolut ingenting att tveka på. I sin första tävling, Midsommarhoppet på Grevagården, kvalade det söta ekipaget in till Agria Pony Trophy på Elmia och sedan fortsatte de. LillyBelle och den väne, lene, positive, känslige och alltid glade och positive Woodie. Det var de två, de hade alltid roligt tillsammans och ingenting kunde skilja dem åt så länge LillyBelle var B-ponnyryttare.

Den här sommaren skulle han snart hjälpa en annan ung ryttare till nya större höjder och skänka kärlek i ännu ett hästälskande hem. Vi skulle med spänning följa hans fortsatta äventyr.

Så blev det inte.

Det tog slut här och han fick inte ens fylla elva.

Box 2 står tom – och jag trodde aldrig att någonting kunde göra så ont.

Farväl Hazelwood Bramble och tack för allt, du älskade lilla underbara söta ponny som aldrig någonsin kom på idén att lägga öronen bakåt.

Du kommer för alltid att vara saknad men aldrig någonsin glömd.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Efter 33 månader på tronen och – precis som i Riyadh i fjol – med precis allt att förlora går han in och tar ledningen. Det räcker till slut till en fjärdeplats för Henrik von Eckermann i den första rundan av årets världscupfinal och jag säger bara wow! Så där agerar en mästare i en sport där extremt mycket handlar om det mentala och om att hitta lugnet mitt i stormen.

Han betonade det också i intervjuerna efteråt. 

Lugnet. 

Att han lyckades få Iliana lugn men samtidigt snabb. Henrik såg glad och avslappnad ut och trots att han aldrig brukar vara nöjd när han inte vinner sa han att han bara skulle bli missnöjd om han hamnade utanför topp fem.

Nu är han fyra när denna den utslagsgivande dag 2 i Basel är här.

Jag, du och hela ridsportvärlden har tänkt på och förundrats enormt mycket över Henrik von Eckermann under de senaste drygt 2,5 åren. Han har faktiskt gett mig Hugo Simon-vibbar, blivit en ridsportens popstjärna som är älskad vart han än åker och kommer. Så är han också tidernas mest överlägsna världsetta över tid och de resultat han gjort under sin regeringstid har, enligt statistikerna, krossat alla tidigare siffror när det gäller att hålla en jämn och hög nivå.

Men mitt i den härligt och hett emotsedda världscupfinalen tänker jag på en annan ryttare.

En ryttare som inte ens är på plats i Basel.

Jag tänker på Kent Farrington, han som kommer att bli nästa världsetta i hoppning. Han missade OS i Paris efter att hans häst drabbats av en oförklarlig allergi. Han tycker inte att en inomhustävling i Europa (den i Basel nu) passar hans utomhusupplägg hemma i Florida och det är nog därför amerikanen – trots att han tidigare varit etta i världen – är lite av en doldis, i alla fall för mig.

Om han är en doldis i Europa är han samma typ av popstar hemma i staterna som von Eckermann är i Europa. Jag har den senaste tiden plöjt rätt mycket amerikansk media och där är bilden entydig: Kent Farrington är i sitt livs form, har jobbat långsiktigt med flera supertalangfulla hästar som nu slagit ut i full blom. Just nu har han TVÅ superhästar: Greya och Toulayna, båda i den perfekta åldern elva år där båda, särskilt Greya, har kapacitet att bli en ny King Edward. Farrington sitter med andra ord på ett otroligt bra material.

I sporten där du nästan aldrig vinner har Kent Farrington under 2025, när vi precis gått in i årets fjärde månad, vunnit SEX stortävlingar med sina hästar. På den senaste rankningen är han bara 61 poäng efter Henrik, som har en världscuptitel att försvara för att inte tappa rejält med poäng.

Så: Är det slut nu?

Är detta den sista månaden Henrik von Eckermann toppar FEI:s rankning?

Ja, jag tror det. Antingen om en månad eller två kommer det att ske ett tronskifte.

Men: Är det dåligt med ett tronskifte?

Nej, absolut inte. Det är alltid bra med syresättning i toppen i alla sporter.

Det jag hoppas och även vill tro är att vi redan under 2025 kan få en ridsport där vi har TVÅ stjärnor som hela tiden duellerar om att vara bäst i världen. Det skapar buzz, det skapar magi, det skapar en välbehövlig rivalitet.

Vad vore Björn Borg om inte John McEnroe fanns där som arg tennisrival?

Vad vore Lionel Messi utan Cristiano Ronaldo?

Vad vore Anja Pärson utan Janica Kostelic?

De vore lika självklara och överlägsna som exempelvis Armand Duplantis i stavhopp och ärligt talat – hur spännande är det att se hans tävlingar om man bortser från att han kan slå världsrekord i varje tävling?

Konkurrens på toppen kan skapa magi hos oss i den breda massan. Det är det jag hoppas på när Kent så småningom puttar ner Henrik från tronen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

I går kom beskedet, lite från ingenstans. Plötsligt låg ett pressmeddelande i min inkorg med ett otvetydigt budskap: Falsterbo Horse Show avslutar samarbetet med den sponsor från Förenade Arabemiraten jag aldrig kommer att lära mig att stava till utan att först googla.

Nyheten som för en månad sedan slog ner som en bomb i Ridsportsverige har sedan dess skapat olika grader av surhetskänsla i allas våra magar.

Det har skavt, det har funnits där som ett problem som måste lösas genom en fråga alla måste besvara:

Var går gränsen för mig?

Svaret: Gränsen för vad folk i Ridsportsverige kan acceptera passeras när ridsporten, som första sport i Sverige, tar emot stora pengar från minst sagt tveksamma diktaturer.

Det som skaver åt andra hållet är den direkta anledningen till det skrotade samarbetet.

För att citera från pressmeddelandet:

”Men det hat och de olika hot som har förekommit mot Al Shira’aa, mot H.H. Sheikha Fatima bint Hazza bint Zayed Al Nahyan, mot mig personligen och mina medarbetare har varit utom all rimlighet”

Det är inte vackert. Åsikter är en sak. De är grundlagsskyddade och det står dig, mig och alla andra fritt att uttrycka dem. Hat och hot är en helt annan sak. Hata får du kanske göra, även i skydd av grundlagen, men det är knappast någonting som gör dig till en bättre människa. Hot har däremot aldrig någon plats i ett civiliserat samhälle.

Jag vet inte hur många gånger jag i denna blogg skrivit om den urballade samtalstonen på sociala medier. Jag har gjort och gör det av två skäl; dels för att jag ärligt tycker att tonen är direkt ociviliserad, dels därför att den unika möjligheten vi har att uttrycka oss fritt kommer att lagstiftas bort om åsikter fortsätter att bli till hat och hat fortsätter att bli till hot. Så är det bara.

Med det sagt: Beslutet att skrota samarbetet var rätt, eftersom tanken från början var fel. Tävlingsledningen hade, som sportjournalisten Olof Lundh uttryckte det, ”väldigt dåligt bollsinne” när den valde att ens tänka tanken på att ingå den här typen av sponsoravtal.

Det räcker så.

Saknar du bollsinne blir det svårt att vinna beundran som artist.

Nu hoppas jag att allt som hänt ändå kan leda till att årets Falsterbo Horse Show blir den folkfest den alltid varit. Om samarbetet blivit verklighet hade den legat där som en våt filt under hela veckan och varit det uttalade och outtalade samtalsämnet bland många. Nu får alla vi som älskar Falsterbo Horse Show förhoppningsvis uppleva en ny härlig vecka där glädjen står i centrum under en alltid lika svårslagen hästfest.

Här i Växjö, liksom i övriga landet, vinner våren nya andelar. Solen tittar fram, i dag väntas det bli 15 grader varmt och utomhussäsongen finns bakom hörnet med sina löften. På hemmaklubben VFK fortsätter det att arrangeras tävlingar och denna helg är inget undantag. Redan denna fredag står 151 starter på programmet och både Angelo och LillyBelle finns med i startlistorna. Det ser med andra ord ut att bli ännu en härligt hästig helg i Småland.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Så sent som i förra veckans text letade jag halmstrån mitt i ridsportens ekonomiska bedrövelse och fann ett, som ni säkert minns. Antalet starter i januari och februari har ökat med nästan 2 000 jämfört med samma tid 2024. Nyheten var dock inslagen i ett paket med en brasklapp: den sista mätdagen 2025 var en späckad tävlingsdag medan den sista mätdagen i fjol var tävlingsfri. Därmed en nyhet, svår att dra slutsatser av. Jag lovade också, i samma text, att min familj skulle dra vårt strå till stacken kommande helg genom ett antal starter.

Det gjorde vi.

Det bjöds på tävlingar på hemmabanan Abena Arena på Växjöortens Fältrittklubb och vi var där.

Men det var inte förrän sent på fredagen jag tog en första titt i Equipe för att se när barnen skulle ge sig in i leken.

Jag trodde först att jag såg fel, att siffrorna inte stämde, att en bug måste kommit in i systemet.

Lördag, dagen för tävlingar med storhäst: 306 starter.

306!

Jag hade väntat mig tresiffrigt, inte mycket mer. Men 306? Inte i min vildaste.

Jag slängde även en blick på söndagens ponnyklasser och slogs av samma tanke: Det måste vara något fel i systemet, hälften av ekipagen måste ha dubbel-eller trippelregistrerats eller nåt.

Men inte.

331 starter!

När jag tittade under Ryttarmeddelande såg jag även att tävlingen försetts med en kraftig uppmaning till samtliga ryttare: ”Vi har väldigt många starter, se till att hålla er väl framme!”.

Vilket underbart uppfordrande meddelande från en tävlingsledning som till och med tvingats tidigarelägga första klassen en timme både lördag och söndag.

Detta ger en enkel matematik. 306 plus 331 är 637 starter – under två dagar. Det är inte bara bra. Det är all time high för en tvådagarstävling i Växjö. Och det bästa av allt är att det kommer mitt i det deprimerande nyhetsbruset om vikande medlemssiffror och minskat antal starter. Är tävlingen i Växjö och de nämnda nationella januari/februarisiffrorna ett tecken på ett trendbrott – på riktigt? Jag hoppas det. 

Jag vill verkligen tro det.

För vilken enorm skillnad det är att ha förmånen att befinna sig på en välbesökt tävling. Vad underbart det är att nästan tvingas armbåga sig fram och till och med köa en bra stund för att köpa sig en kopp kaffe. 

Nedgången har märkts, menar jag. När Angelo och LillyBelle började sin tävlingsbana 2019 var det sista året innan pandemin bröt fram. Där har jag minnen från enorma startlistor, parkeringsproblem och långa väntetider. Det kändes nästan jobbigt då men i dag är precis det man saknar.

Att nu få uppleva det igen – det var ett kärt återseende. Att jag skulle få se en enskild klass som lockade hela 94 starter (lördagens 1,00-hoppning) är inget jag trodde att jag någonsin skulle få se i Växjö. Heller inte en ponnyklass (söndagens Lätt D) som nådde upp till 90 starter. Att studera en bangång och få intrycket att man tittar rakt in i en mänsklig myrstack var heller ingenting jag trodde mig få se igen – men det bara myllrade av folk.

Kanske visar det sig att jag bara stuckit huvudet i fibersanden och inte vill se den riktiga verkligheten, men det jag fick se med mina egna ögon i helgen gör mig oerhört glad och hoppfull.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.