Det är siffrorna 0,0 jag minns.
0,0.
Inget värde alls.
Det är den 25 november 2011 och de svarta siffrorna 0,0 på den annars illröda mätaren får mig att inse att någonting är fel, farligt, riskabelt, rentav dödshotande.
Timmen före har LillyBelle kommit till världen. En stormnatt har passerat över Kronoberg, vi har stigit upp tidigt denna tidiga Ronja Rövardotter-morgon, kört ner till lasarettet, träffat förlossningsläkaren som konstaterat att något är på tok med och omedelbart beordrat akut kejsarsnitt. Malins svårinställda diabetes i kombination med graviditeten har fått till följd att insulintoleransen försvunnit hos barnet och skapat en kedja av händelser som utarmat moderkakan i förtid.
Nu har hon inget blodsockervärde alls, vår lilla nyfödda tjej. Hon får glukosdropp. Nya prover. Samma värde: 0,0. De kommer för alltid att bränna i mina ögon.
Sedan: skräcken, oron, paniken, den mentala dimman. Den varar kanske i några timmar, känns som dagar, månader. Sedan kommer hoppet. Nytt värde: 0,8. Sedan fortsätter vår resa, först på avdelning 10, neonatalavdelningen, där LillyBelle har fler slangar i sin lilla kropp än jag vill räkna till. Sedan, efter tio dagar där, hemsjukvård under ett halvårs tid med sondmatning. Det är jobbigt, känslosamt, tungt men det viktigaste av allt: hon klarar det. LillyBelle kämpar, överlever.
Varje november kommer flashbacksen till stormnatten och varje år fylls jag av glädje när jag ser den ivriga, överenergiska späda flickan slita upp inslagningspapperen och kasta sig över sina födelsedagspresenter. Den här måndagen kan hon bocka av det mesta i sin digra önskelista, enbart bestående av hästgrejer, och poserar glatt på trappan, iförd den högsta infriade önskningen: de nya ridstövlarna. Det känns som ett mirakel att hon finns, det gör mig rörd att se vilken villkorslös kärlek hon har till djur i allmänhet och hästar i synnerhet och ibland är känslan nästan overklig. Det finns ingen gräns för hur ostrukturerad LillyBelle kan vara när det inte handlar om hästar, men som hästtjej är hon redan en liten expert, gör allt ”by the book”, missar inga detaljer. Nu, vid åtta års ålder, rider hon två eller tre hästar om dagen, tar alla chanser hon får att rida för olika tränare och räknar dagarna fram till nästa tävling eller läger.
Det gör mig så oerhört glad att se att LillyBelle och Angelo delar samma kärlek till hästar och ridsport. Angelo är ett kapitel för sig. Att vara diabetiker och samtidigt diagnosticerad med medelsvår ADHD är en livslång kombo att hantera. Högt tempo, dålig impulskontroll och att ständigt vara uppe i varv skjuter blodsockret i fel riktning och måste hela tiden bekämpas med olika medel. Ingenting har visat sig fungera bättre för detta ändamål än en hästrygg. Där fotboll och innebandy gjorde Angelo ännu mer stressad och uppjagad och fick blodsockret att stiga fungerar hästen som ett mirakelpiller. Det nollställer Angelo, får honom att se närmast meditativ ut. Tungan som sticker ut ur hans mun vet vi är ett tecken på total avslappning och fokus på en enda uppgift istället för tjugo.
Det är speciellt en uppgift Angelo fokuserat på under en längre tid, för övrigt en mycket jobbig tid. Han har så gärna velat tävla med sin Tango men inte kunnat. Problem har uppstått, Tango har blivit stressad, Angelo trillat av, tårar fällts. Men ingen har gett upp. Malin har longerat Tango, tränat honom på oväntade situationer, tränaren Katarina Torstensson har coachat och tipsat och Angelo har suttit i sadeln och kämpat, gjort om, gjort rätt, misslyckats igen, repeterat, gjort om, gjort rätt. Det har under en lång till varit två steg framåt och ett tillbaka och när vi sedan fick syn på en tävling i Ljungby med bedömning A var det dags för det första av många examensprov.
Lördagen kommer. Jag står som vanligt med kameran i hand men känner mig mer nervös än på väldigt länge. Jag vet hur mycket Angelo tränat och kämpat, vet vilket monumentalt misslyckande han kommer att uppleva om det går snett, oavsett våra tröstande ord efteråt. Han är värd detta.
Och så här går det:
Jag drabbas av en mäktig känsla av lycka. En känsla av att vara på rätt väg, en känsla av rättmätig belöning för ett hårt nedlagt arbete och framför allt en känsla av tacksamhet. En tacksamhet över att få uppleva detta, se hur båda mina barn trots tuffa starter i livet och med besvärliga sjukdomar och diagnoser att hantera hittat sin fristad hos hästarna.
Tack för att ni tog er tid – och hoppas att vi syns på Instagram där ni gärna får följa mig på kontot ponnypappandaniel!
Följ Ridsport på