Min utgångspunkt när jag skriver i den här bloggen är att förmedla min egen bild av ridsporten.
Amatörbetraktelser, vardagsfunderingar och lite glimtar som livet på landet där jag samsas med såväl två- som fyrfotingar.
Med ytterst fåtaliga undantag vill jag till varje pris undvika att framställa mig som en förälder, vars stolthet över sina barn blir pinsam och outhärdlig. Däremot har jag redan från första bloggpostens första bokstav insett att jag befinner mig i en position där jag ofrånkomligt kommer att framstå som en pinsam pappa, beroende på min okunskap.
Det här inlägget blir en mix av båda.
Jag är nämligen så där fånigt stolt över mina barn, stolt som bara en pinsam förälder kan bli, men ni känsliga läsare kan väl ta en kaffe eller nåt, välja en annan text på sajten och så ses vi förhoppningsvis här nästa vecka istället.
Ni andra som orkar ta er vidare får nu ta del av hur stolt jag är.
Jag ska gå rakt på sak.
Angelo och LillyBelle fick för några veckor sedan en förfrågan om att ingå i varsitt lag i division 3-hoppningen i vårt län. Båda skrek först högt av glädje men visade sedan prov på viss osäkerhet och nervositet. Det här med att rida i ett lag förstod de inte riktigt vad det gick ut på, men glädjen över att än en gång få sitta till häst på en tävlingsbana besegrade snabbt tvivlen.
Vi har sedan dess tränat med en Tindra som visat prov på en oroväckande ovilja att ta sig över hinder. Inför laghoppningen fick hon vila sig i form, klara av ett genrep med betyget godkänd men inte mer och sedan var det dags.
LillyBelle, som åter fått låna Peggy, i Växjöortens lag 1 och Angelo och Tindra i lag 2. Eftersom de var de enda som satt på A-ponnyer fick de naturligt nog starta först. Och att vara först ut är om inte det värsta så i alla fall långt ifrån det bästa. Bara en sån sak som att det står fullt med folk runt banan och tittar på skulle ha gett mig spaghettiben om jag var först ut.
”LillyBelle, varsågod och rid” säger plötsligt speakern och allt är igång. Min dotter sätter fart på det vita mumintrollet Peggy.
Det går förvånansvärt bra. Det går bättre än så. Det går otroligt bra. Snart hörs applåder och ekipaget är felfritt. ”Så skönt för Lilly” tänker jag. Visst, alla vet att man får räkna bort det sämsta resultatet i ett lag men hur kul hade det varit att lämna med 16 fel?
Dags för Angelo och Tindra. Nervositeten ökar. Ska hon börja vägra igen eller är faran över? Redan på första hindret får jag svaret. Tindra lättar över det, fortsätter med ytterligare sju härliga hopp och även Angelo är felfri.
Redan detta är mer än nog. Jag är så glad och stolt över mina barn och ser hur nöjda de är med sina lagdebuter. Vi följer sedan med stor glädje och spänning hur det går för alla de andra.
Efter en stund står det klart att LillyBelles lag 1 inte går vidare till omhoppning. Braås och Tingsryd är hittills felfria och om det var jobbigt att vara den förste är det ingenting mot vad som nu väntar Felicia Lundborg och hennes Eascaigh Prince i Angelos lag. Hon är sist ut, i det sista laget, och allt ställs på sin spets. Felfri – då går laget vidare till omhoppning som tredje och sista lag bland åtta. Ett eller fler nedslag och det är över. Felicia håller nerverna i styr, tar sig snyggt över sista hindret och hennes insats gör att Angelo plötsligt står inför sin första omhoppning i livet.
Nervositeten är borta. Omhoppning är bara en bonus. En stor anledning till det och att hela dagen flutit fram så krångelfritt är lagledaren Pernilla Berglund. Med sitt självklara lugn smittar hon av sig på alla oss andra. Inför Angelos omhoppning kommer Pernilla bara med ett tips: ha så roligt du kan.
Det har han. Angelo, först ut, svarar för en lugn, trygg och säker insats och nollar för andra gången denna genomsoliga påskafton. Ryttarna från Tingsryd och Braås har svårare att få till det medan Angelos lagkamrater fortsätter att vara stabila. Plötsligt inser jag att Växjöortens tre nollor är ointagliga. Det kommer att bli seger.
Prisutdelning sker, Angelo får genomföra sitt första ärevarv och lyckan och glädjen är total. LillyBelle delar glädjen med sin storebror. Hon är lika nöjd hon.
När det sedan är dags för hemfärd slår Pinsamma Ponnypappan till med besked. Malin dirigerar in Tindra i transporten, ger mig sedan tränset och ber mig hänga in det i sadelkammaren. Jag funderar. Just upphängning av träns får jag kritik för hela tiden. Det är aldrig bra, alltid någon rem som hänger fel. Jag tänker efter och väljer sedan en lösning som jag tycker är lika enkel som genial.
Sedan åker jag iväg och jobbar.
Först dagen efter talar Malin om för mig vad jag gjort.
Hon har fotograferat det upphängda tränset och säger:
”Tycker du det här är okej? Jag och barnen skrattade oavbrutet i går kväll och sedan blev de nästan arga på dig för att du är så dålig. Upphängningen är så dålig att jag faktiskt tycker att du ska lägga ut bilden på Insta”.
Jag gjorde som hon sa.
Ett urval bland de 32 hittillsvarande kommentarerna:
OMG!
Ajabaja! Man lär sig av sina egna misstag
Kritik? Jag det var ju myyyyyyyycket konstigt
Kan verkligen förstå kritiken
Det ser verkligen eländigt ut
Det blev ju upphängt
Herregudddddddd
Tack för att ni tog er tid – och läs gärna resten av kommentarerna på Insta där jag som vanligt finns som ponnypappandaniel.
Följ Ridsport på