Jag har varit på mässor. Små mässor, stora mässor, större mässor.
Jag har också varit på ett par superduperbautamässor. Det är ansträngande.
Jag har också varit på tävlingar i de flesta sporter.
Små, stora, större. Jag har även varit på ett gäng superduperbautatävlingar och ja, det är ansträngande.
Nu har jag varit på Gothenburg Horse Show. En superduperbautatävling och en superduperbautamässa – samtidigt. D-e-t var första gången för mig och ja, ansträngande är bara förnamnet.
Arrangörerna av dessa båda enorma events är inte dummare än att de listat ut exakt hur de ska få ut det absolut bästa av två världar. Mäss- och tävlingsprogrammen är planerade med en sådan list att ingen levande människa som besöker eventen kommer undan.
Jag är en människa med enkla regler, principer och rättesnören:
• Var sjyst mot dina medmänniskor.
• Hetsa inte upp dig i onödan.
• Håll pulsen nere.
• All form av trängsel och köbildning är ett allvarligt samhällsproblem och bör förbjudas.
Det är den här fjärde och sista punkten som är den svaga länken i min levnadsvanekedja och som i viss grad påverkar de övriga tre på ett negativt sätt.
För när de listiga arrangörerna sett till att avsluta en publikdragande klass inne i Scandinavium startar de en flodvåg bestående av mellan 8 000 och 10 000 människor. Dessa blir, likt råttorna till tonerna från flöjtspelaren i Hameln, som hypnotiserade och följer med strömmen som leder in till Svenska Mässan.
Alla ska med, alla ska in, det går knappt att andas och där står jag någonstans mitt i folkhavet och tänker på punkt fyra. Det gäller att gilla läget nu. Vi är här för att njuta av årets bästa helg och då gillar man läget. Så är det bara.
När jag accepterat förutsättningarna och blivit ett med den stora massan blir det också lättare att njuta. Övriga familjemedlemmar lider för övrigt inte av samma besvär som jag. Under min terapeutiska självhjälpssession har de redan vid flera tillfällen lyckats säkerställa att swish och betalkort fungerar även under denna mässa och antalet kassar i min hand ökar betänkligt.
Programmet är späckat, men vi är pålästa. Första dödsviktiga händelse är meet and greeten med Ingemar Hammarström på slaget 10.30. Jag vill i det här sammanhanget förtydliga punkt fyra och betona att jag inte alls är emot köbildning så länge jag själv står först i den. Det gör jag nu. Jag har paxat förstaplatsen åt Angelo och LillyBelle som med oavbrutet kackel (Angelo) och stum beundran (LillyBelle) får signerade autografkort av sin unge europamästare och förebild.
En annan grej jag gillar är hur jämställd ridsporten börjar bli. Flickor, tjejer och kvinnor är visserligen klart fler än pojkar, killar och män men min känsla är att det går åt rätt håll. I de kataloger vi tittar i är fotomodellerna både kvinnor och män och ganska jämnt fördelade. När jag var på Elmia i höstas försökte jag förgäves hitta en riktigt sjyst ponnypappajacka men konstaterade besviket att herrstorlekar inte var prioriterat. Nu dröjer det inte mer än en timme förrän jag hittat till Uhips monter, provat ut, blippat in koden och gjort det jag känner är mitt bästa köp på länge. En snygg, svart och funktionell jacka. Förstår ni hur mycket jag längtat och hur mycket jag kommer att använda den?
Sedan går jämställdheten för långt.
Efter ytterligare en timme börjar morgonens tömda PET-flaska göra sig påmind och jag måste uppsöka toaletten. Men jag är ju på en hästsportmässa, tillhör ett underrepresenterat kön och behöver dessutom bara nyttja en urinoar. Döm om min förvåning när köerna till b-å-d-e dam- och herrtoaletterna är cirka 20 meter långa. Omöjligt. Det är något som inte stämmer. Jag går fram och ställer mig mellan köerna, tittar på dörrarna och får svaret. Herr- och damskyltarna är ersatta av stora upptejpade lappar med texten ”UNISEX”. Där försvann den enda ojämställdhet jag älskat genom alla tider. Inga fler gräddfiler, bara att vänta i en halvtimme eller – vilket jag föredrar – att hålla mig ett par timmar till.
Timmarna tickar på i den stora massan i den stora mässan. Matstopp, hjälmprovningar och käpphästträning varvas med andlöst spännande uppgörelser inne i Scandinavium. Vilken annan sport kan locka så många åskådare även till juniortävlingar? tänker jag. Sträck på er, svensk ridsport. Ni har verkligen lyckats.
När vår tid i Göteborg börjar lida mot sitt slut framåt lördagseftermiddagen har barnen träffat ett antal celebriteter.
Angelo, som nästan orsakat en nackspärr på Max Kühner efter en överraskande bakifrånkram, har dock letat förgäves efter sin största idol – Malin Baryard Johnsson. Han har sett henne vid två tillfällen och sprungit efter men båda gångerna har Malin försvunnit. Angelo vill så gärna berätta för henne hur mycket hon betytt för honom, vad höstens besök hos Malin gjort för hans självförtroende.
Så kommer läget. Baryard Johnsson livepoddar i mässans paddock och precis när hon kommer ut står Angelo där.
– Nämen, det är ju du! säger Malin, som verkligen känner igen honom.
Sedan får Angelo sin efterlängtade pratstund med sin största idol och berättar hur mycket hon betytt för hans ridning.
Sedan är det dags helgens stora händelse. Direkt efter livepodden står nämligen agility på programmet. Tack vare fantastiska Linda Jägergren från Åmål har barnen fått förmånen att ingå i varsitt agilitylag och jag har i ett svagt ögonblick tackat ja till att vara kommentator. Dragplåstren i lagen är de välkända Johanna Lassnack och Pontus Hugosson. I lag Lassnack ingår också Angelo och Youtubern Melissa Frölich och i lag Hugosson finns LillyBelle och Liam Alm Fredriksson, Lindas duktige ryttare till son.
Det blir seger för lag Hugosson med den 67 centimeter höga Rakel, som briljerar över tippbroar och genom slalomportar. Lag Lassnack kämpar med sin Pia men når inte hela vägen fram. Alla är glada, alla får gigantiska rosetter och stämningen är på topp.
En perfekt avslutning på årets hittills bästa helg.
Och till sist, punkt fem:
• Borta bra men hemma bäst.
Tack för att ni tog er tid! Jag finns som vanligt på Instagram som ponnypappandaniel för er som vill följa mig där!
Följ Ridsport på