Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
21 november 2020 14:20

Projekt – när inget annat hjälper

Projekt – när inget annat hjälper
LillyBelle bidrar med ovärderlig hjälp i skyfflandet av bergkross.

Så var vi där igen.

Tävlingsförbud över hela linjen. En Equipe-app som bara innehåller två svenska tävlingar, Grevagårdens och Lövstas dressyrer, och i övrigt bara internationella tävlingar. Jag har inga synpunkter på åtgärderna som vidtagits, förutom att de är kloka. Det gäller att hålla i och hålla ut nu. Vaccin är på gång, kurvan förhoppningsvis snart på väg ner och visst kommer ridsportsverige att öppna upp för tävlingar tids nog.

Däremot kan jag ha synpunkter på hur tråkiga vardagar och helger blir när det inte går att planera in några tävlingar i kalendern. Vad jag tycker om månaden november outade jag dessutom på denna blogg för ett par veckor sedan. Det gäller att göra något bra av en dålig situation och hur gör man då det?

Den gåtan har jag lyckats knäcka och den består av ett enda ord: projekt. Oavsett om du, som jag, bor på landet eller i en mer tätbefolkad bygd finns det alltid en bortglömd att göra-lista för den som är involverad i hästar eller andra djur. Har du tid över kan du alltid lägga den på att starta nya eller återuppta gamla strandade projekt.

Själv har jag valt ett projekt av varje sort, som när jag nu sitter med facit i hand fått mig att må väldigt mycket bättre än om jag använt tävlingsförbudet enbart till att stirra rakt in i en vägg. Första projektet, att bygga en hundgård, tillhör kategorin strandade projekt. Vår lilla jack russel Doris köpte vi mitt under coronavåren och hon har, mellan sina tirader av bus, bjussat på så stora doser glädje genom sitt sätt att vara att jag låtit udda vara jämnt. Men hon är en terrier i ordets rätta bemärkelse.

112 Doris
Ja, så går det när man är olydig. Äntligen har vi en snickerboa till Doris.

Envisheten, tjurigheten och olydigheten finns där mellan stunderna av total tillgivenhet och charm. En hundgård har därför mer och mer känts som ett måste och redan tidigt i somras inhandlade jag staketsektioner som bara stått och samlat damm. Mitt dåliga samvete är dock tvagat för nu är hundgården faktiskt klar, till Doris stora fasa. När hon lämnar gården för att skälla på förbipasserande 100 meter längre bort anser jag att hon skitit i det blå skåpet och placeras bryskt inom lås och bom. Ingen pardon. Där får hon stå och gnälla tills dess jag anser botgöringen vara fullgjord. Ett projekt avbockat.

Det senaste projektet tillhör kategorin nytt. I somras smällde vi, med hjälp av några överblivna sliprar, inköpt virke och inhyrda hantverkare, upp en byggnad som i ett senare skede ska tjäna som uteboxar. Men med tävlingsförbud och en november som inte bjuder på något upplyftande: varför inte slå till redan nu? Jag och Malin snackade ihop oss, kom fram till att ett betonggolv är att föredra framför andra material, att vi skulle hålla nere budgeten till ett minimum och beslutade gemensamt att uppgiften faller på mig.

112 Bergkross
Det behövs inget gymkort när man bor på landet. Projekten är mer än nog som träningsform.

Sedan dess har jag skyfflat och återvunnit bergkross i hundratals skottkärror och hällt ut som fyllnadsmaterial. Och som vanligt dyker hon upp erbjuder sig att hjälpa till, LillyBelle. Snabbt letar hon upp sin gröna lilla barnskottkärra och vips är vi två arbetare i projektet. Sakta men säkert ser vi underlaget stabiliseras och höjas till lämplig nivå. För att hålla nere budgeten ytterligare väljer jag sedan att själv åka och hämta singel på ett vanligt litet släp.

Det blir tre vändor, sedan har vi tillräckligt för att optimera betongen fäste. Även här kommer LillyBelle till hjälp med sin lilla skottkärra. Armeringsnät finns kvar sedan förra gjutningen, box nummer fyra för några år sedan, och det är bara att placera ut dem på små markdistanser.

112 Armering
Armeringsnäten på plats.

I onsdags eftermiddag kommer så den stora stunden. Betongbilen svänger in på vår uppfart och snart står jag där som en examenselev under ett prov och fördelar, iförd gummistövlar, den tunga flytande kubikmassan över de 24 kvadraten.

112 Betongbil
En betongbil som gör vad den är ämnad till. Det blir inte mycket vackrare än så här.

Uttrycket ”tråkigare än att se målarfärg torka” passar inte in på betong. Jag älskar att se den bränna fast, kan inte låta bli att känna med fingret efter 30, 60 och 90 minuter. Jodå, det blir bra, det här. Även LillyBelle betraktar stolt sitt verk. Skolbussen lyckas nämligen tajma in betongbilens besök på sekunden och hon kan följa dramatiken live.

112 Klart
Dags att summera ännu ett underbart projekt.

Bara knappa dygnet senare är betongen stenhård och projektets näst sista fas kan bockas av. Nu återstår bara en mellanvägg och två boxdörrar, sedan har vi tillgång till sex boxar. Därefter är det dags för nästa projekt för att döva smärtan av virus, slask och inställda tävlingar. Jag tror att det projektet blir två nya hagar. Tack gode Gud för gåvan att projektera!

Tack för att ni tog er tid – och det går precis lika bra som vanligt att följa mig på Instagram som att gå med i min grupp Ponnypappor i Sverige där såklart även kvinnor är varmt välkomna!

Ponnypappan på Instagram

Ponnypappor på Facebook

 


Ponnypappan
23 september 14:51

Ponnypappan om levererande Lammhult och mental mognad

Ponnypappan om levererande Lammhult och mental mognad
Maria Sundin bjöd på intressanta tankar i sin roll som mental coach.

Som jag nämnde i förra veckans text befinner sig svensk ridsport, givet det nordiska klimat vi är utlämnade åt, i skarven mellan utomhus- och inomhussäsong. Här nere i Småland har temperaturen redan letat sig ner mot nollan nattetid medan det plussas på under de ljusa timmarna. Så länge solen fortsätter att visa sitt vackra ansikte gör det oss ingenting att tävla utomhus. För att suga på den sista utomhuskaramellen begav vi oss i söndags till lilla Lammhult. Just Lammhult har en speciell plats för LillyBelle, som rankar paddocken som en av sina absoluta favoriter. Om det beror på banläggaren Åsa Svenssons utplacering av hinder vet jag inte, men varje gång LillyBelle tävlar i Lammhult brukar mungiporna peka uppåt på den lilla vinnarskallen.

Det är också i Lammhult som LillyBelles ”Projekt Erika” brukar ha synnerligen lyckade utflykter. Erika är alltid Erika. Den tidigare ridskoleponnyn trivs i flock, gillar inte att vara ensam och söker sig gärna till utgången redan efter några sekunder när hon tävlar. Hon är inte snabb men ställer upp och hoppar på allt. Aldrig en antydan till tvekan. Allt detta i kombination med LillyBelles smarta omhoppningsvägar brukar i Lammhult leda fram till ett bra resultat. För att även vara med i Andra Chansen har LillyBelle med sig sin Peggy men det börjar med Erika i en Lätt D.

Vi står bredvid och hoppas att Lammhult åter ska leverera – och man kan lugnt säga att LillyBelle får ännu en fin dag att minnas. Hon och Erika tuffar på som ett lugnt och säkert ånglok under grunden, accelererar strax före omhoppningen och bjuder sedan på ett par vågade vägar som ger resultat. Tiden klockas till 22,25 och visar sig räcka hela vägen till seger, rosett och plakett – och det oefterhärmliga segerleendet är tillbaka.

207 Lillyerika
LillyBelle och Erika trivs i Lammhult.
207 Lillyglad
Segerleendet är obetalbart.
207 Lillypeggy
Peggy gör aldrig LillyBelle besviken.

Inte går det sämre i Lätt C. Peggy är i toppform, inleder ruskigt stabilt och med samma finurliga och våghalsiga vägval tar de sig i mål på en supertid. Inte nog med det. Som startnummer sex är LillyBelle och Erika tillbaka. Erika gör sitt bästa för att mygla sig ur tävlingen redan efter fyra hinder men vem står vid utgången och flaxar som en fågelskrämma om inte jag? Det får Erika att sakta men säkert vända om och återgå till tävlingsmomentet. När de passerar mållinjen ligger de på andra plats, efter LillyBelle och Peggy.

Resten blir en pärs. Först kommer ett vindsnabbt ekipage som ser ut att vara på väg mot den snabbaste tiden, men det visar sig att LillyBelle och Peggy varit halvsekunden snabbare. Därefter ett ännu snabbare ekipage som tar fantastiskt fina och korta omhoppningssvängar. Det här kan väl inte hålla för LillyBelle? tänker jag. Det blir ”målfoto” för att skilja de två snabbaste åt och det visar sig att marginalerna är på vår sida. LillyBelle och Peggy vinner – med futtiga fem hundradelars marginal! Erika hamnar precis utanför prisplacering men en fjärdeplats är sannerligen inte fy skam.

LillyBelle avslutar sedan sin söndag i Lammhult med att nolla med Peggy under lagtävlingen för Växjöortens Fältrittklubb, som slutar på en fjärdeplats, bara fyra fel från att få rida omhoppning. Som vanligt levererar Lammhult!

Utöver ännu en tävlingsdag har jag och Malin deltagit i ett webinarium med den intressanta rubriken: ”Vad kan du göra för att hjälpa ditt barn?”. Webinariet hölls i Ridesums regi och föreläsare var mentalcoachen och tränaren Maria Sundin. Om jag är intresserad av tävling är det ingenting mot hur intresserad jag är av mental träning. Ju äldre man blir, desto mer förstår man hur mycket det mentala spelar in. I slutänden, vågar jag påstå, avgör det mentala allt för den som vill gå eller nå långt i sin favoritsport. Eller för att citera Henrik Ankarcrona: ”70 procent är mentalt – resten sitter i huvudet”.

207 Webinar 3
Laddat för webinarium.
207 Webinar 2
Det är viktigt att vuxna sätter sig in i den ganska komplicerade process det innebär att vara en ridsportfamilj.

Maria Sundin är tydlig och bra. Jag förstår att hon är en flitigt anlitad coach bland ryttare. Mycket av det hon säger är inga nyheter, men det känns skönt att få bekräftat att det jag lärt mig och tagit till mig efter ett helt liv inom idrotten faktiskt gäller. Att till exempel separera prestation från resultat är en mental grundbult för den som vill lyckas. Att alltid tänka prestation före resultat gör att du tävlar mot dig själv och dina egna uppsatta mål. Lyckas du med de målen bör du vara nöjd – och då finns oftast en bra placering i resultatlistan som en bonus. Men det är en sak att jag, som levt i 50 år, känner till detta. Hur, eller rättare sagt när, kan man börja prata med sitt barn om det mentala spelet? När är ett barns intellekt mottagligt för den här typen av samtal? Det är den enda fråga jag passar på att ställa till Maria Sundin.

Hennes svar är att det i regel är meningsfullt först när barnet är 12-13 år och uppåt och jag känner att det låter rimligt. Angelo är tolv och när jag testat lite mentala tränarklyschor på honom har jag snabbt märkt att han inte förstår vad jag menar, hur pedagogisk jag än försöker vara. Det gäller även andra viktiga saker som Maria Sundin säger, som till exempel att lära sig att visualisera banan i sitt inre. Det där är grekiska för Angelo, men jag vet att han kommer att ha stor nytta av det om några år. För att lära sig något nytt måste man veta vad det är man lär sig.

Där är inte mina barn än, men det känns bra att ha en mental verktygslåda i beredskap för den dag då de är mogna.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt poddavsnitt av Fria Tyglar finns ute och du hittar länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 


Ponnypappan
16 september 11:58

Ponnypappan: Tiden mellan paddock och manege

Ponnypappan: Tiden mellan paddock och manege
Angelo, LillyBelle och de andra under ett efterlängtat träningspass för Katarina Torstensson. Foto: Daniel Enestubbe

Sommaren är den förtrollande och magiskt sköna årstiden. En tid då våra barn är lediga från skolan, vi föräldrar tar ut vår lagstadgade semester och det sedan bara rullar på i ett tempo jag aldrig riktigt behärskat. Under sommaren går du lätt utanför ramar och rutiner just bara för att det är sommar och för att den faktiskt också, som Ledin sjunger, är kort. Sol, bad, glass. Kanske en resa eller två. Kanske några dagsutflykter, något pittoreskt bröllop att närvara vid och lite tv-magi under något dramatiskt mästerskap.

Sedan kommer hösten. Ibland smyger den sig på, nästan obemärkt, som en tjuv om natten. Andra gånger, som i år, står den plötsligt på farstutrappan och säger hej. Sommaren vände verkligen på en femöring i år. Över en natt var temperaturen halverad och sedan har det fortsatt på samma sätt.

Om sommaren är tiden då vi skapar minnen är hösten någonting helt annat. Under hösten har du tid att bearbeta dina minnen och sätta ett betyg på hur sommaren var, men framför allt tvingas du tillbaka till det vanliga normala, inte det sommar-normala. Det är därför jag älskar den här tiden så mycket, skärningspunkten mellan grön sommar och gul höst.

Hösten är planeringens tid. Den tid då eleverna börjar en ny årskurs och alla vi som går till jobbet ser fram emot en kickstart på någonting som i alla fall känns nytt. På hösten kan du sätta upp nya mål. Den är den perfekta tiden att börja träna en ny sport eller sätta sig på skolbänken igen. Mitt i mörka november känns det inte så, men just här och nu i mitten av september får jag känslan av att allt är möjligt. En skön känsla. En viktig känsla.

Symboliskt nog har det varit tävlingsstiltje under några veckor här hemma hos oss, men nu går även familjen Enestubbe in i höst-mode. Det märks även att ridsporthösten är här. Det är tydligt att utomhussäsongen sjunger på de avslutande tonerna i sin sista refräng. Angelo och LillyBelle kikar förväntansfullt i TDB och studerar alla upptänkliga tävlingar de kan tänkas delta i framöver. Ibland ställer de geografiska frågor, som hur långt det är till Västerås (”Oj, det var långt) eller Laholm (”Ja, då kan vi ju åka dit!) och de pratar internt om vilka målsättningar de ska ha när de går från paddock till manege. Det är en tid där det bubblar av förväntan och som vanligt frågar jag dem vad de har för mål.
– Klara Lätt A med Erika, svarar LillyBelle utan att tveka.
– Kvala in till Sverigeponnyn, säger Angelo som gillar att lägga ribban väldigt högt.

En annan positiv sak med hösten är att träningarna drar igång i en mer organiserad och regelbunden utsträckning. Efter en sommar då unga ryttare festat loss på en buffé av olika tävlingar är det en mycket god idé att träffa sin tränare igen. Utan återkommande instruktioner märker du inte småfelen och om småfelen fortsätter blir de lätt till en vana, oavsett sport. Därför spelar tränaren en oerhört viktig roll, särskilt i en komplex gren som ridsport.

Det är därför med stor glädje och förväntan hela familjen tar sikte mot ridhuset i Ingelstad, lastade med Erika och Rosie. Där väntar äntligen gruppträning för barnens tränare Katarina Torstensson. Barnen i gruppen som inte träffat varandra på ett bra tag börjar genast prata om ditt och datt, ungefär som när klasskamrater ses första skoldagen efter sommarlovet. På samma sätt gläds vi föräldrar över att ses igen. Vi träffas visserligen en hel del under tävlingar, men eftersom tävlingar går i högt tempo blir det ofta inte mycket mer än ett ”Hej!” och ”Hur är läget?”. Nu hjälps vi åt att plocka fram bommar och hinderstöd och kan sedan samtala i lugn och ro medan passet pågår.

Att det plötsligt känns som att 2000 snickare hamrar in varsin tretumsspik i taket stör oss inte. Det enorma skyfall som plötsligt slår till med full kraft förstärker bara känslan av höstens stora fördel: vädersäkrade träningar och tävlingar.

Se, men framför allt: lyssna här! Ljud på!

 

Det blir ett otroligt bra och givande pass. Katta lägger en klurig bana som innehåller allt från kombinationer till snäva svängar. Varje ryttare får sedan både beröm, omfattande feedback och en palett med små tips att tänka på inför fortsättningen.

Det är höst igen.

Det är inomhussäsong igen.

Det är en väldigt skön känsla.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt poddavsnitt av Fria Tyglar finns äntligen ute och hittar länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 

 


Ponnypappan
9 september 12:04

Ponnypappan: Är ideell idrott på väg att bli en lyxvara?

Ponnypappan: Är ideell idrott på väg att bli en lyxvara?
Vintern är på väg. Foto: Susanne Högdahl

Nu har jag hjälpligt lyckats kravla mig upp till stående. Ett mindre ryggskott plågar mig visserligen men jämfört med hur läget varit de senaste dagarna är det rena njutningen. Förra veckan i vår familj var så kantad av elände i form av magsjuka att jag helt enkelt inte kunde få loss en minut framför datorn. Då var de andra sjuka och sängliggande, jag ensam frisk och denna blogg tvingad till ett ofrivilligt uppehåll.

När jag i måndags korkat nog blåste faran över och ropade hej sa det bara pang. Jag utelämnar detaljerna men nu är jag tillbaka – rejält försvagad, jobbar hemifrån, mjukstartar.

Dessvärre har jag heller inte direkt något glädjande budskap att komma med. Tvärtom har jag den senaste veckan, både innan och efter sjukfrånvaron, både blivit kontaktad av och tagit kontakt med flera mycket oroliga ledare inom den lokala idrotten och skrivit flera texter i ämnet.

Det handlar förstås om det vi alla sedan en tid tillbaka pratar och läser om varje dag. Det handlar om elprischocken. Utan att gå in på orsakerna till det inträffade och kasta paj åt olika håll kan vi bara konstatera det oundvikliga, precis som i Game of Thrones: Winter is coming.

Det blir ingen rolig vinter. Särskilt inte som vi redan nu, mitt under en smygstartande höst, hör siffror vi för bara ett år sedan skulle uppfattat som bisarra. Elpriser som kan variera med flera tusentals procent beroende på vart du bor i detta avlånga land – det är först nu jag fullt ut förstår den absurda vidden av krisen.

Industrier som sätter verksamheten på paus, handlare som sätter upp ”stängt på grund av konkurs”-skyltar på dörren och äldre som oroar sig för att pensionen inte ens ska räcka till elen. Det är hemskt, och något vi alla tvingas förhålla oss till.

Som alltid mitt i en kris känner jag mig, genom mitt yrke, skyldig att ställa frågan: Hur påverkar det här idrotten – friskvårdscentralen för alla åldrar och det sociala måstet för miljontals unga? Jag känner mig också skyldig att ta reda på svaret. Och svaret, bara med fåtaliga facit från min småländska stad, är ruskigt.

Bandyklubben Åby/Tjureda utanför Växjö slog i förra veckan larm. Deras bundna elavtal har precis löpt ut, klubben förbrukar 900 000 kilowattimmar årligen och betalar för det omkring en miljon kronor. Nu, med rörligt avtal, handlar det om en ökning till åtta miljoner kronor. Enligt ordföranden vågar klubben inte ens sätta igång elaggregaten till konstisanläggningen i sin ännu färska, blott tre år gamla hall.

De fruktar konkurs – bara genom att slå på strömmen och dra igång säsongen.

Elgiganten Växjö Lakers , hockeyklubben med en förbrukning som uppgår till 4,5 miljoner kilowattimmar per år? Hur ska en sådan klubb, med tre isytor och säkert 600 hockeyspelande barn och ungdomar klara krisen? Med en normal årlig elkostnad om 4,5 miljoner kronor FÖRE krisen kan vem som helst räkna ut att det snabbt blir konkurs även där med dagens priser i elområde 4.

Lyckligtvis för Växjö Lakers del tecknades ett bundet, knappt treårigt, elavtal 2021. Det köper klubben tid, men hur kommer det att se ut när avtalet löper ut om ett och ett halvt år? Vill man ens veta?

Vi har en innebandyklubb, Växjö Vipers, som för ett år sedan bytte ut all armatur i sin hall mot LED-belysning och därigenom halverade sin elförbrukning. Däremot löpte deras bundna avtal ut i juli och för några dagar sedan kom augustiräkningen som en käftsmäll: 113 000 kronor, mot annars normala 30 000. Det betyder, enligt ordföranden, att allt klubben drar in i hyresintäkter går till att betala elräkningen och att man kan tvingas släcka hallarna.

Tre färska exempel. Två av dem visar på ett plågsamt hur snabbt något som alltid varit självklart – elektricitet – nu hotar att antingen sätta den ideella idrottsrörelsen ur spel eller i vart fall göra den till en lyxvara, få förunnad.

Min andra fråga, givet den idrott jag och min familj håller så kär, är: I vilken omfattning drabbas ridsporten? Hur drabbas exempelvis Växjöortens Fältrittklubb som mina barn tävlar för? Jag ringde ett snabbt kontrollsamtal till ordföranden.

Klubben är ganska stor, har en splitterny anläggning och intar en offensiv hållning som tävlingsarrangör. Alltså borde den kunna tjäna som ett ganska gott exempel, tänker jag. Det besked jag fick måste jag ändå benämna som lugnande. Klubbens elförbrukning uppgår till strax över 100 000 kilowattimmar per år och är inte i närheten av att vara samma elförbrukare som exempelvis ovan nämnda idrotter. Alltid något i en tid då det knappast kommer att bli billigare att ha häst.

På söndag är det val och trots att det pågår en valrörelse tycker jag att den nästan lyckats bli överröstad av energikrisen. Oavsett valutgång och oavsett vilket styre vi får kommer nästan allt handla om vilka åtgärder som ska sättas in från statligt och kommunalt håll för att mildra det vi står inför.

Winter is coming.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt poddavsnitt av Fria Tyglar finns äntligen ute och hittar länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
26 augusti 13:45

Ponnypappan: Allt jag hör är en klocka som tickar

Ponnypappan: Allt jag hör är en klocka som tickar
Vad är det här? 1) En häst med en massa priser. 2) En massa priser med en häst på. Foto: Privat

Det absolut bästa med att vara förälder till en ung ponnyryttare är att du får enormt mycket tid tillsammans med ditt barn. Om du engagerar dig, vill säga. Är du dessutom förälder till två unga ponnyryttare har du inget val. Då måste du engagera dig, vare sig du vill eller inte. Det enda ytterligare till buds stående alternativet skulle annars vara att du blir utstött ur din egen familj – och det är inget bra alternativ.

Jag skojar såklart lite, men samtidigt tror jag på min poäng: ett föräldraskap inom ridsporten förutsätter ett engagemang med hjärtat och en stor portion avsatt tid, i princip varje dag. Det kan kännas egendomligt i början, speciellt om du, som jag, kastas in i någonting helt nytt och okänt. Men som med allt annat vänjer man sig, kommer in i det nya och lär sig – i det här fallet dessutom överraskande snabbt – att älska det.

Så är det i vår familj. Vi hjälps åt eftersom det inte skulle fungera om vi inte hjälptes åt. Om barnen sedan, som i vårt fall, tidigt visar ett brinnande och lustfyllt intresse för att tävla adderas en dimension. Visst, vi gör saker tillsammans, men sakerna blir fler och större. Från den första tävlingen, mitt i ett ymnigt snöfall i Värnamo i februari 2019, och fram till denna tävlingssommar har det runnit mycket vatten under broarna. Då tänker jag inte bara på att barnen blivit större, utvecklats och lärt sig massor som ryttare.

204 Packning
Packning inför ett meeting – utan mig. Det känns. Foto: Privat

Jag tänker också på hur roligt det faktiskt är att åka på tävling. Visst är det slitsamt, visst är packlistan enorm men när man väl står på tävlingsplatsen, vet att alla förberedelser är gjorda och spänt väntar på barnens start – jag har kommit att älska den känslan. Dramat, nerven, hoppet, förtvivlan, skrattet och gråten. Allt kokas ner i en kittel av känslor. Minnen skapas, för livet. Att dra runt på det här sättet, som ett kringresande cirkussällskap, har blivit en av de återkommande höjdpunkterna i mitt liv de senaste åren.

Och under dessa snart fyra år har jag – fråga mig inte hur med mina sportjournalistiska arbetstider – så gott som varje gång lyckats se till att vara på plats under hela tävlingen. Bara när jag varit oåterkalleligt bortrest har jag tvingats missa en tävlingsdag. Jag har satt det högst på priolistan att göra allt jag kan för att vara på plats, hjälpa till och sedan följa all spänning och alla känslor med mina egna sinnen.

Fram till nu.

Nu sitter jag här och upplever någonting jag hittills lyckats slippa. En hel helg hemma. Ensam. 20 mil från övriga familjen. Den här gången gick det inte. Den här gången krockade både arbetstiderna och arbetsuppgifterna på gården med meetinget i Böda Sand på Öland. Det är dödstyst i det hus som annars alltid koka över av liv, rörelse och intensiva samtal. Allt jag hör är en klocka som tickar ute i köket. I övrigt: inte ett ljud, någonstans.

204 Angelo Rosie
Angelo och Rosie var otroligt fina tillsammans. Foto: Privat

Det känns spöklikt och jag inser att jag är helt oförberedd, tagen på sängen. Jag vill ju vara på Öland, hela min kropp och själ vill finnas där för att trösta, hylla, mocka, fotografera, fylla på vatten och – min paradgren – spatsera runt runt med ponnyerna på framridningsbanan medan barnen går banan med Malin.

Det blir en helg i stillhet, visserligen i sällskap med fem hästar och tre kaniner, men definitivt en helg i ovan stillhet. Jag tröstar mig istället med den fenomenala avslutning barnen fick på sitt sommarlov. Det var helgen då allt krockade: VM i Danmark, SM på Grevagården och så vår egen favorittävling på hemmaplan: Karl Oskar Cup. Det var ett meeting som kokade av liv, det, och jag missade inte en sekund.

Jag kommer för alltid att minnas hur fint Angelo red sin Rosie, på deras två tredjeplatser och deras snyggaste ritt någonsin, i den avslutande Lätt B:n. Jag kommer definitivt också att minnas tävlingarnas minsta, sötaste och framgångsrikaste ponny.

Rätt gissat: LillyBelle och Tindra var igång igen. Vann sin klass alla tre dagarna, givetvis även cupen och om det är någon häst som kan kuta ärevarv är det Tindra.

Kolla här bara:

Visst vill man vara där? Se det med egna ögon? Det är sådana ögonblick jag fasar för att missa nu under min helg i stillhet.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt poddavsnitt av Fria Tyglar publiceras i morgon lördag men vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med mästarkaptenen Henrik Ankarcrona hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster.

Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
19 augusti 10:49

Ponnypappan: Åkte de till Danmark för att lura småbarn?

Ponnypappan: Åkte de till Danmark för att lura småbarn?
Sveriges guldlag i VM i Herning 2022 hyllas av Ponnypappan. Foto: Roland Thunholm

Jag vet egentligen inte riktigt var jag ska börja. Det är i sig ingen bra början för en sportjournalist, vars yrkesutövning faktiskt förutsätter att kunna konsten att kliva rakt in i händelsernas centrum och beskriva vad som sker. Men det händer ibland att orden blir svåra, känns utslitna, inte är riktigt värdiga som hjälpmedel för att förklara. Att ens högsta önskan är att hitta på nya ord för att berätta, skapa nya metaforer för att sätta en stor händelse i ett ännu större sammanhang.

Jag menar: inte gav väl Henrik Ankarcrona sitt landslag i uppdrag att åka över bron, finta till sig en Gott & Blandat-påse av några småbarn och sedan åka hem igen?

Men det var ju precis så det såg ut.

Barnsligt enkelt.

Utklassning.

Avgjort efter tredje rundan.

T-r-e-d-j-e. R-u-n-d-a-n.

I ett VM.

I en av världens svåraste sporter.

Ja – det såg faktiskt lika simpelt ut som att lura godis av småbarn.

Hur det ens är möjligt blir något för framtidens dokumentärfilmare att försöka knäcka när en åldrad Henrik von Eckermann sitter i gungstolen och återkallar sina favoritminnen.

Stormakten Sverige. Världsledande Sverige. Inte Tyskland, inte England, inte Frankrike, inte Österrike utan vårt blågula Svedala. Smaka på det. Det smakar ljuvligt.

Att världsettan blev världsmästare var väl trots allt inte så konstigt, om jag ska invända mot mig själv. Sällan har jag sett någon bära ledarbindeln med en sådan ödmjuk bestämdhet och charmerande utstrålning. Genom denna ödmjuka självsäkerhet var signalerna från Henrik von Eckermann ännu tydligare än under förra sommarens olympiska spel: Nej, jag tänker inte riva något enda hinder den här gången heller.

Också detta är svårt att hitta rätt ord för: Har det ens hänt att en enskild ryttare står på noll fel efter ett OS och ett VM?

Lika mycket som jag tänker på den nye regenten von Eckermanns uppvisning, lika mycket tänker jag på Jens Fredricson.

Jens, liksom. Hade han inte lagt av? Satsat fullt ut på sitt utvecklande och för svensk ridsport så viktiga jobb som stallmästare på Flyinge och Strömsholm?

Nej, han tog sig tillbaka till världstoppen, starkare och bättre än någonsin. Jag har haft förmånen att både följa och träffa Jens under de senaste åren. Jag har besökt flera clinics han hållit, jag har intervjuat honom professionellt och även, i 19 graders kyla i Lammhult, haft honom som gäst i podden Fria Tyglar.

Varje gång jag pratat med Jens eller hört Jens prata har jag slagits av en sak. I princip allt han säger är intressant och ligger utanför den berömda boxen. Jens Fredricson älskar att utmana gamla sanningar, håller blicken riktad mot horisonten och har absolut ingenting emot att på ett närmast provocerande sätt sticka ut när det behövs.

Och jag minns än i dag vad han svarade när han i det gamla gistna ridhuset i Växjö för drygt tre år sedan fick frågan om han trodde att han någon gång skulle tävla mot sin lillebror igen och om hur det i så fall skulle gå.

– Hittar jag bara en tillräckligt bra häst ska jag nog slå honom, sa Jens medan vi var 200 som skrattade.

Men även där blev det som Jens sa. Han hittade Markan och slog lillebrodern och den tidigare världsettan Peder. Tänka sig att det blev han – en comebackande 54-åring – som fick manifestera den svenska överlägsenheten i Herning och med en fulländad runda såg till att vi slapp genomlida ännu en ohälsosam tv-rysare av OS-modell.

Att sedan Malin Baryard Johnsson på ett enastående sätt lyckades bemästra det faktum att Indiana långt ifrån hade sin bästa tävlingsvecka i livet – glöm absolut inte bort hennes del i lagtriumfen.

Och så Peder. Ismannen. Jag kan inte låta bli att tänka på Björn Borgs glansdagar i Wimbledon när jag ser hans totala lugn inför varje uppgift. Trots att All in med ålderns rätt tappat några oroande procent lyckas Peder ändå ta honom fram till två raka nollor och pegga upp för lagguldet. Han gjorde allt han kunde, för lagets skull. När storebror sett till att han inte behövde göra mer för laget kändes det som att Peder faktiskt också kände det själv, att hans saga med Allan är inne på slutkapitlen.

Det här lagspelet som Henrik Ankarcrona byggt upp – ett lagspel där individualister ser bortom inbördes konkurrens till förmån för en gruppdynamik och ett kollektivt självförtroende som inte går att rubba – fascinerar mig oerhört. Jag fascineras över hur sansat de uppträder trots att de precis blivit världsmästare. Jag har tidigare också både sett och skrivit hur vanliga, öppna, tillgängliga och okomplicerade stjärnor inom ridsporten är. Med vilken kraft de agerar ambassadörer åt sin sport och hur oerhört skandalfria deras liv är.

Att ryttarfolket i allmänhet uppträder gentlemannamässigt är dock knappast någonting som är specifikt för Sverige. Den som letar efter otrevliga typer i ridsportens världstopp lär få ägna en god stund åt sitt sökande.

Jag menar: Är du van vid att få lite skit under naglarna, van vid att ha fått jobba hårt och slita ont med otacksamma uppgifter i hela ditt liv som ryttare – varför skulle du då bli divig och kaxig när du nått toppen?

Det blev lite spretigt, det här. Det blir det när det som nyss skett är för stort och innehåller för många bottnar och vinklar för att kunna återberättas på ett tillräckligt bra sätt. Men jag vet en sak och det är en sak jag också skrivit här flera gånger tidigare. Allt går i vågor, framgångar varar inte för evigt och stormakter avlöser varandra.

Just nu har vi under mer än ett års tid fått surfa på en framgångsvåg ingen av oss trodde fanns annat än i fantasin. Jag passar på att njuta så länge vågen varar och jag uppmanar dig att göra detsamma.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med mästarkaptenen Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
12 augusti 12:35

”Ridsportens guldmedaljer är inte gjorda av choklad”

”Ridsportens guldmedaljer är inte gjorda av choklad”
Peder Fredricson med bronsmedaljen vid EM 2021. Foto: FEI/Christophe Taniere

Jag sitter spänt på Östra Stranden utanför Halmstad och följer den inledande och sex timmar långa VM-hoppningen från Herning. Det är en skön mellandag både för mig, som råkar vara schemaledig mitt i en streak av arbetspass, och för resten av familjen, som känner för en hästfri dag innan förberedelserna inför hemmaklassikern Karl Oskar Cup tar vid.

När jag med stort intresse följer den över 100 ekipage stora VM-tävlingen i SVT Play och lyssnar till kommentatorerna slås jag av någonting jag tidigare lyckats undgå. Jag har, inser jag, varit rätt dålig på att följa hoppmästerskap från start till mål. Av tidsskäl är det sällan jag hinner kika under de inledande dagarnas maratonsändningar och därför tvingas jag vara typen som bänkar mig när allt ska avgöras, när finalen går in i sin absoluta upplösning.

Nu när jag äntligen har tid att titta slås jag av någonting som ter sig fullkomligt brutalt.
– Där är hon borta från VM individuellt, säger SVT:s Maria Wallberg efter att hemmahopparen Linnea Ericsson-Carey fått ett ödesdigert stopp på vattengraven som kostar henne bortåt en halvminut.

HerningHopparenanPhoto: Roland ThunholmCode: 718 35
Drömmar krossas och införlivas i huvudarenan på VM i Herning. Foto: Roland Thunholm

Borta? Från hela individuella VM? På grund av en enda grov miss i den första tävlingen?

Redan där känns det brutalt. Danskan har tränat och tränat. Säkert lagt ett helt år av förberedelser för att komma optimalt förberedd till ett världsmästerskap på hemmaplan. Och så är hon borta innan det roliga ens har börjat.

Men det brutala stannar inte där. Långt ifrån. Incidenten vid vattengraven grusar inte bara Ericsson-Careys individuella förhoppningar. Den gör även att det danska laget, som inlett med två raka nollor, sjunker som ett blysänke i Öresund ner till plats 16 sedan Andreas Schou heller inte haft sin bästa dag på banan.

Kokar vi ner den dubbla brutaliteten får vi följande slutprodukt: Under 70, 80 eller 90 sekunder under VM:s första dag mot, över och förbi hinder på 155 centimeter sätter du tonen för resten av mästerskapet, både individuellt och – om du inte, som Malin Baryard Johnsson, räddas av lagkamraterna – även i lag.

Det här är grymt.
Det här är fasansfullt.
Det här är nästan omänskligt tuffa förutsättningar.

Malin_indiana_sistahindret
Sista hindret, nummer 14, föll för Malin Baryard Johnsson och H&M Indiana. Foto: Roland Thunholm

Min första tanke är att det är fel, att reglerna borde ändras. Varför inte ett individuellt kval och ett lagkval istället för att slå ihop dem? Jag förstår givetvis att hästarna inte kan gå hur många rundor som helst, men ändå. Här finns inga andraservar som i tennis, inga gruppspelsmatcher som i hockey, inga försöksheat som i friidrott eller återkval som i brottning.

I ridsport finns absolut ingenting, förutom den granithårda verkligheten. Du får EN chans, för att eventuellt få en chans till och därefter möjligen en till.

Min andra tanke är en annan.
Min andra tanke är att det är precis så här det ska vara.

Den tanken, känner jag, grundar sig i ett mycket enkelt faktum: Hoppning är inte längdskidor.

Under senaste skid-VM delades det ut guldmedaljer i sex olika discipliner till i princip samma skidåkare: i sprint, skiathlon, sprintstafett, vanlig stafett och i två distanslopp. Fyra herrar och fyra damer samt två herr- och två damlag blev världsmästare – trots att de egentligen bara åkt skidor.

Jag vet inte hur ni funkar, men jag själv känner att ett VM-guld och titeln världsmästare devalveras rätt rejält om du har chans att ta hem upp till sex guld på ett enda mästerskap, dessutom i sport som bara kan utövas i ett fåtal länder.
Så är det inte i Herning. Här är du borta med vinden redan dag ett om du ställer till det för dig. I Herning kommer det bara att koras en enda individuell världsmästare – en synnerligen värdig sådan – och en enda nation som kan kalla sig världsmästare i lag.

Inga sprintklasser över fyra hinder, inga stafetter eller tävlingar med två olika hästar, inga mass- eller jaktstarter.

Bara en mästare.

Enkelt och vackert, hårt men rättvist.

Och oavsett vad de guldmedaljer som hängs kring mästarnas halsar i själva verket är gjorda av är de i mina ögon 24-karatiga. I ridsport vinner du inga chokladmedaljer.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
5 augusti 11:31

Ponnypappan: Klassiska lärdomar och en sagolik comeback

Ponnypappan: Klassiska lärdomar och en sagolik comeback
Comeback! Efter nästan tio månader är Tindra tillbaka på tävlingsbanan. Foto: Daniel Enestubbe

”Men lille vän, inte tror du väl att du är bra? Tror du att du är något? Nej, nej. Här ska inga träd få växa till himlen. Det ska jag se till. Upp på hästen igen så får du se”

Sagt av Jante?

Någon missunnsam person?

Nej, svaret är att ingen sagt det där. Citatet är givetvis fejk, jag har precis formulerat det själv men även fejkcitat kan vara bra citat.

Vår idrott styrs nämligen av naturlagar. Beroende på vilken typ av idrott du väljer som ung upplever du dessa naturlagar i varierande grad. Det finns idrotter som gör sitt bästa för att tvätta bort naturlagarna i sin klåfingriga iver att allt bara ska vara på lek och aldrig på allvar.

Ridsporten är ett brutalt undantag från de bomullsförsedda sporter som helt sonika plockat bort målräkning och serietabeller för att ”skydda” sina yngsta. Ridsport är en kittlande skön och infernaliskt spännande färskvara, där du aldrig är bättre än ditt senaste hopp.

Det går upp och det går ner och skillnaden mellan upp och ner skulle jag säga är tydligare och mer utlämnande än i få andra sporter. Det är just därför som ett fall känns extra platt. Speciellt en motgång som föregåtts av en skön känsla och rentav en smula självförtroende. Det är då den där fejkade rösten hörs, med sitt jobbiga budskap: ”Men lille vän, inte tror du väl att du är bra?”.

Den oerhört lyckade helgen i Aneby som jag skrev njutningsfullt om förra veckan förbyttes – helt väntat enligt nämnda naturlagar – i sin raka motsats när det var dags för tävlingar på hemmaplan. Växjö Summer Show II stod på programmet. Fyra dagar, 900 starter och fullt ös i ett fortsatt fantastiskt väder.

201 Angelo Och Hilda
Angelo och Hilda river hinder nummer sex. Foto: Daniel Enestubbe

Men redan under den första tävlingsdagen känner jag mig nästan säker på vad som ska hända. Angelo, som blivit bättre och bättre på att nöja sig med det lilla och acceptera en bra runda oavsett resultat, pratar plötsligt om att vinna. LillyBelle å sin sida insisterar på att inte bara rida Lätt B utan även för första gången Lätt A med Peggy. Jag är emot det men väljer att inte ens dela med mig av min åsikt.

Vill hon hoppa Lätt A med en A-ponny kommer hon att lära sig att det inte är en bra idé, tänker jag. Och om Angelo tänker jag att den som pratar om seger mer ofta än sällan står där som förlorare. Jag är nämligen – som ni säkert känner till vid det här laget – av åsikten att tävlandet är fostrande och livsviktigt lärorikt.

Utfall 1: Angelo rider Lätt C och Lätt B med Hilda. Han rider fint i båda klasserna men noterar ett pet i den första och två i den andra. Besvikelsen är enorm. Han, som skulle vinna, vann inte.

Utfall 2: I Lätt B får Peggy ett tidigt stopp och efter grunden glömmer LillyBelle bort att det är omhoppning (A/A:0) och ekipaget utesluts. I Lätt A säger Peggy tack och hej redan vid det första hindret. Det är, precis som väntat, för högt för henne. Ekipaget lommar ur ur arenan för första och troligen sista gången i Lätt A-sammanhang.

Ni märker.

Att inte vinna, att rentav kunna se sig själv som en förlorare, är otroligt lärorikt. Och med bara några dagars distans till tävlingarna kan lärdomar och insikter börja kicka in:

  • Det går upp och ner i sport, speciellt i ridsport.
  • Sikta på en bra prestation istället för att förvänta dig ett visst resultat.
  • Inse din och ponnyns begränsning.
201 Lilly Och Peggy
LillyBelle och Peggy checkade ut tidigt från Växjö Summer Show II. Foto: Daniel Enestubbe

Men trots grusade förhoppningar och en del missar bjuds vi under dessa tävlingsdagar på en syn som fyller oss alla med kärlek och glädje.

På startlinjen i Lätt D, bedömning A står ingen mindre än Tindra, vår underbara lilla 99 centimeter höga A-ponny som gjort att mina barn älskar ridsport över allt annat. Tindra har de senaste åren kämpat mot fång i omgångar och under vinterhalvåren har hon stått mycket i box.

Våra vägar har dock korsats av den makalöse Mikael Westberg, som efter tre SM-guld i hovslageri och 17 år som chefhovslagare vid Strömsholm gjort det till sin mission att bokstavligt talat åka från Malmö till Kiruna för att hjälpa fånghästar.

Jag skulle tro att det inte ens går att räkna hur många hästar han förlängt livet på genom sina kunskaper. Under sina resor genom Sverige har Micke med jämna mellanrum stannat till hos oss, röntgat, undersökt och behandlat Tindra. Vi har ställt de obehagliga frågorna.

Bör hon avlivas?
Finns det hopp?

Om det finns hopp – kommer hon att kunna få ett värdigt liv?
Micke har hela tiden sagt vad han tror. Sagt att det finns hopp, att sannolikheten är ganska god att hon kan bli bra men att det kommer bakslag då och då. Det har hela tiden blivit precis som han sagt.

För ett par månader sedan konstaterade Micke, efter en tråkig vår för Tindra, att det ser bra ut. Det ser ut ungefär precis som det ska göra när det ser helt normalt ut.

Då kommer nya obehagliga frågor, blandat med visst hopp:

Kan hon trava?
Galoppera?
Rentav tävla?
Eller ska hon bara stå i sin hage?

Mickes svar har alltid varit detsamma när det gäller den här typen av frågor: ”Låt henne själv bestämma”.

Jag vet nämligen få ponnyer som älskar att tävla så mycket som lilla Tindra gör. Hon gillar att stå i centrum, hon har en underbar hoppstil och är en vindsnabb publikfavorit under ärevarven.

Därför lät vi Tindra själv bestämma. Först genom att springa bredvid henne hemma på gräsmattan, vilket hon formligen älskade. Sedan har hon stegvis travat med ryttare, hoppat på låga hinder hemma på gräset, lösgalopperat i paddock och därefter tränat i paddock med ryttare.

Att döma av Tindras kroppsspråk kan jag bara säga så här: Om hon haft en tumme hade den pekat rakt uppåt när vi frågat om hon är sugen på att tävla.

Sagt och gjort.

Nästan tio månader efter senaste starten står de där igen, LillyBelle och Tindra. Och det ser så enkelt och kul ut. Vi ser hur Tindra njuter, hur fint hon klarar alla hinder och hur högt över hon är. Det blir den skönaste målgången sedan…jag vet inte när.

201 Lilly Tindra 2
Felfritt! Glädjen är stor. Foto: Daniel Enestubbe
201 Lilly Och Tindra
Rosett och posering framför kameran. Precis som Tindra vill ha det. Foto: Daniel Enestubbe

Tindra är tillbaka, hon mår bra och hon visar hur mycket hon fortfarande älskar att tävla. Och tack vare att LillyBelle fortfarande bara är marginellt större än en myra kan Tindra få känna på det roligaste hon vet ett tag till.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster.

Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
29 juli 10:26

Ponnypappan om när allt blir precis som man hoppats

Ponnypappan om när allt blir precis som man hoppats
TW:s rosettsamling.

”Jag blir nästan lite avundsjuk när jag ser alla lastbilar och husvagnar” säger Malin.

Det är onsdag, dagen före stortävlingen Växjö Summer Show II ett stenkast från vår hem. Drygt 900 starter väntas under fyra högintensiva tävlingsdagar. Jag förstår Malin. Just eftersom vi bor nästan mitt på tävlingsplatsen vore det både dumt och oekonomiskt att stalla upp våra hästar där.

Men jag förstår vad Malin menar och känner samma känsla som hon.

Det vi kan se tillbaka på från veckan som passerat är ren magi. Som jag skrev i förra texten laddade vi för vårt första riktiga meeting som familj. Och vilket meeting det blev. När du skaffat sig rejält med livserfarenhet, vilket jag nog tvingas erkänna att jag har, då har du också lärt dig en viktig sak. Nämligen att förväntningar och förhoppningar ganska sällan infrias. Vädret kan svika, utflyktsmålet kan visa sig vara trist och tråkigt och för den händelse tävlingar står på spel kan det sluta med fler tårar än nöjda skratt och leenden.

Det gör det inte i Aneby. Redan när vi rullar in på tävlingsområdet med husvagn och transport sent på torsdagskvällen gillar vi omedelbart det vi ser. Anebyortens Ridklubb är mysig, välskött och ligger vackert belägen nere i en gryta precis invid en sjö. Vi hittar vår elplats, installerar oss och känner direkt en trivsel som sprider sig. Barnen som ska tävla tidigt nästa morgon kan redan där inspektera banan. Med oss har vi Angelos nya C-ponny Rosie medan LillyBelle gjort ett annorlunda val av tävlingshäst. Hon har med sig den mytomspunna Teeny Weeny, alias TW. Den charmigt trötta och ointresserade Mullehästen som kostat mig bland annat en framtida tripp till Maldiverna. Det är hon, den minimala B-ponnyn, tävlingarnas minsta häst, som LillyBelle ska rida. Hur ska det gå? Den tanken slår mig alltid när TW ska hänga med på tävling.

200 Aneby
Tack mysiga Aneby för en underbar helg. Vi ses 2023!
200 Angelo Hopp
Angelo och Rosie – ett fint par.
200 Angelo Tvåa
Angelo är besviken efter att ha missat en dubbelseger på sista hindret. Men besvikelser ingår i spelet.

Så gryr dagen till vår första cupetapp i vårt första riktiga meeting. Först ut är LillyBelle och TW som deltar i Rådjurscupen, den minsta av de tre cuperna med LE, LD och LD+ på schemat. 16 ekipage är anmälda och LillyBelle går ut som fyra. Redan på framhoppningen tycker jag att TW ser mer intresserad än trött ut och det visar sig stämma. Snabb är hon inte, det vet jag. Om det handlat om ett 100-meterslopp skulle hon komma flera sekunder efter den näst sista i loppet. Men en sak har TW lärt sig: att ta extremt snäva svängar. Det gör hon, och efter en bländande omhoppning går hon upp i ledningen – och vinner sedan med en och en halv sekund. Vilken smakstart på meetinget!

Därpå följer en LD som inte ingår i cupen och nu fortsätter det att flyta på. En ny lugn och stabil grund följt av en ny snäv omhoppning och LillyBelle och TW står där igen med en ny rosett efter en ny förstaplats! Nytt ärevarv, nytt jubel. Sedan pysslas TW om och hennes box dekoreras med de två rosetterna. Vilken rövarstart!

För Angelo är det Hjortcupen som gäller och där är det LC, LC+ och LB som gäller. I LC har de chans på tredjeplatsen men ett försmädligt pet på sista omhoppningshindret gör att de hamnar sjua, precis utanför placering. Men Angelo och Rosie får en ny chans direkt, i LB. Angelo rider superfint, Rosie är följsam och här blir det målfoto om topplaceringarna. Angelo har lite stolpe-ut, slutar trea med bara 17 hundradelar upp till förstaplatsen. Men han är supernöjd och kan sätta upp en rosett på Rosies boxdörr.

Dag två inleds med en LD för LillyBelle och TW där de på nytt nollar i grunden. Omhoppningen bjuder inte på lika många snäva svängar utan domineras av distanser. Det är inte TW:s bästa gren, som sagt, men det blir ändå en finfin tredjeplats och ledning i cupen inför söndagens final. Rosett nummer tre hängs upp på boxen och TW, som blivit lite av en publikfavorit, får kärlek av allt fler på området.

För Angelo och Rosie fortsätter det att flyta på. I LC rider de både felfritt och snabbt och när vi summerar det hela står de där som segrare. Angelo är ett enda stort leende när han rider ut på ärevarvet.

200 Angelo Vinst
Husvagnen installerad på tävlingsområdet sent på torsdagskvällen.

Så kommer cupens finaldag. I poängsammandraget noterar vi att både LillyBelle och Angelo är i ledning och har chansen på ett segertäcke. Som vanligt är de minsta först ut, vilket betyder Rådjurscupen med LillyBelle och TW i den infernaliskt spännande bedömningen A:1A. Ekipaget är ett av sju som genomför en felfri grund. När sedan de sex föregående ridit, flera av dem på mycket snabba tider, står de där som sista paret ut: LillyBelle Enestubbe och Enelyckans Teeny Weeny. Tiden att slå är 23,63.

Kan de fixa det?

De ger sig iväg. Chansar på de mest snäva svängarna, som de tränat på här hemma i paddocken. TW är på fint tävlingshumör, ser nästan intresserad ut och då vet man att vad som helst kan hända. En avslutande supersväng och sedan når de målet. Tiden visar 22,40 och saken är klar. De vinner inte bara den avslutande klassen utan hela cupen.

TW vinner – ett meeting…

Jag vill ta mig för pannan och nypa mig i armen samtidigt, men avstår. Jag ser ju med egna ögon att det verkligen hänt. Fyra starter ger alltså tre segerrosetter, en tredjeprisrosett och en cupsegerrosett. Obegripligt men fantastiskt.

Timmen senare står Angelo och Rosie inför exakt samma uppgift. De har klarat grunden, är sist ut i omhoppningen och har en tid att slå som är 50,49. Angelo satsar för fullt. Han går ut hårt men ändå med kontroll. Rosie ser superfin ut och det går snabbt därute.

200 Kompisar
Åke, Casper och Angelo hade roligt tillsammans under meetinget i Aneby.
200 Lilly Tackar
Lilly under en av fem prisutdelningar.
200 Lillyärevarv
Det är något speciellt med ärevarv.
200 Rosies Rosetter
Rosett-Rosies boxdörr.
200 Tw Publikfavorit
TW var tävlingarnas minsta deltagande ponny men fick snabbt nya supportrar.
200 Tw Skärm
Tänka sig att jag skulle få se den här texten på en digitalskärm.

Så har han bara ett hinder kvar. Ett enda. Hindret är högt. Förrädiskt LB-maxat. Angelo satsar allt han har, men satsningen går inte hem. Han river – och fyra fel är fyra för mycket trots att tiden i mål klockas till snabba 39,27. Istället för seger i klassen blir det en fjärdeplats.

Istället för cupseger blir det en andraplats.

Angelo är såklart besviken. Vem hade inte varit det när en dubbel seger är så nära?

Men besvikelser ingår i spelet, ofta är de till och med nyttiga att gå igenom och bearbeta för att utvecklas både som människa och tävlingsryttare.

Vi åker hem till Växjö med nio rosetter efter ett meeting som motsvarade både mina förhoppningar och förväntningar. Meeting är livet när livet är som bäst.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 


Ponnypappan
22 juli 10:24

Dags för miijting

Dags för miijting
Här kan vi bocka av några av de 82 punkterna på packlistan. Foto: Privat

Malin ber mig skriva ut tre exemplar av en packlista inför tävling hon hittat på en ridsportsajt. Jag klickar på bifogad sms-länk, tittar och blir sedan stående en lång stund. Jag är inte säker på om jag motar bort en impuls att klia mig i huvudet eller om jag faktiskt, upprepade gånger, för fingrarna genom hårbotten. Jag blir i alla fall fundersam när jag ögnar igenom listan.

Den är indelad i fyra avsnitt; ett för hästen, ett för ryttaren, ett för foderrelaterade saker och ett avsnitt som annonseras med den klassiska rubriken ”Övrigt”.

Jag läser med stigande förvåning och ja – nu kliar jag mig definitivt i huvudet. Listan gör mig nämligen förvånad på mer än ett sätt. Bara avsnittet om hästen innehåller 31 punkter. 31! Ryttarlistan innehåller 17, den foderrelaterade 11 och övrigtavsnittet 23. Inalles landar vi på 82 saker som måste med inför en tävling.

Den naturliga reaktionen är given: Vad håller vi på med?

Packa 82 saker, bara för att åka på EN tävling. Sedan upprepa mönstret vecka efter vecka. Det låter ingenting annat än som fullt utvecklad galenskap.

På det följer tre naturliga invändningar:
• Visst, men en sådan lista måste väl vara rejält överdriven?
• Går det ens att packa så många grejer och lyckas komma ihåg att få med allt?
• Hälften av punkterna på listan kan väl ändå strykas?

Återigen förvånad konstaterar jag att det bara är på fråga två jag kan svara ett ärligt ja.

Nej, listan är inte överdriven. På punkt efter punkt känner jag igen just de saker som följer med oss när vi är på tävling. Och ja, det är fullt möjligt att både packa och komma ihåg alla dessa punkter. Visst finns några enstaka saker som kan strykas men nej, inte ens i närheten av att uppgå till halva listan. Dessutom tillkommer ett antal andra punkter.

Är det först när jag ser allt svart på vitt jag inser vilka extrema förberedelser varje tävling kräver?

Jag tror det.

Jag menar: det kunde ju ha varit mindre extremt. Det kunde ha varit normalt. Till exempel att packa en innebandyklubba, ett par skor, en handduk och sedan pang bom – redo för match och cup. Men man vänjer sig vid allt. Rutiner skapar en inre autopilot som gör att alla vet vad de ska göra utan att de ens tänker på det. Därför tänker vi inte på hur mycket vi egentligen måste tänka på inför en enda tävling.

199 Lilly Tw
LillyBelle och TW efter sin hittills enda seger tillsammans, i Bräkne-Hoby i juni. Kan den knasiga ponnyn skrälla i Aneby? Foto: Privat
199 Angelo Rosie
Angelo och Rosie firar segern i Eriksmåla Cup för två helger sedan. Nu ska de på sitt första ”riktiga” meeting. Foto: Privat

Det finns en anledning till att Malin ber mig skriva ut 82-listan. Vi ska på meeting. För mig är det ett begrepp jag känt till ganska länge som journalist men greppat fullt ut först som invigd i ridsporten. ”NN vann meetingpriset” fick jag ofta veta, rent upplysningsvis, när jag bevakade tävlingar för ett antal år sedan. Jag trodde först att meetingpriset var den största klassen i tävlingen men nu vet jag bättre. Det märkliga var och är fortfarande att just meetingpris bara i undantagsfall redovisas offentligt bland övriga resultat. Ett meetingpris bara är, det lever lite grann sitt eget liv och är samtidigt ett pris man förväntas veta vem eller vilka som vunnit.

Nu vet jag i alla fall vad ett ”miijting” är. Från början trodde jag att det handlade om ett speciellt möte, direkt översatt från det inlånade engelska ordet. Nu vet jag att meeting har en ridsportsynonym i ordet ”flerdagarstävling” och att du, när du åker på meeting, oftast stannar och övernattar på tävlingsområdet. I takt med stigande barnaålder har Angelos och LillyBelles intresse för att delta i meeting uppskattningsvis ökat med först hundratalet, sedan tusentalet procent.

Försiktigt har vi tagit oss in i meeting-eran och den här helgen tillbringar vi i Aneby där Skogens Konung står på menyn. Där deltar LillyBelle och TW i Rådjurscupen, den minsta, medan Angelo och Rosie ska vara med i mellansteget Hjortcupen. Tre nätter i husvagn väntar och den utskrivna packlistan är framtagen just för att vi inte ska riskera att behöva köra 26 mil tur och retur till Växjö för att hämta ett hästpass eller annan kvarglömd måste-utrustning.

När detta skrivs är mycket redan gjort men lika mycket återstår. Häst- och kaninvakter ska instrueras, foder till hemmavarande djur ska packas, meeting-måltider ska förberedas och mycket annat. Vi är på väg mot vårt första riktiga meeting och trots 82 punkter på listan och en logistik som kräver det allra största tålamod ser jag fram emot det väldigt mycket.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Lyssna också på Ridsportpodden sommarspecial med Ponnypappan

199 Husvagn
Husvagnen är redo för meeting. Foto: Privat

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 95 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

99:- i månaden