Så var vi där igen.
Tävlingsförbud över hela linjen. En Equipe-app som bara innehåller två svenska tävlingar, Grevagårdens och Lövstas dressyrer, och i övrigt bara internationella tävlingar. Jag har inga synpunkter på åtgärderna som vidtagits, förutom att de är kloka. Det gäller att hålla i och hålla ut nu. Vaccin är på gång, kurvan förhoppningsvis snart på väg ner och visst kommer ridsportsverige att öppna upp för tävlingar tids nog.
Däremot kan jag ha synpunkter på hur tråkiga vardagar och helger blir när det inte går att planera in några tävlingar i kalendern. Vad jag tycker om månaden november outade jag dessutom på denna blogg för ett par veckor sedan. Det gäller att göra något bra av en dålig situation och hur gör man då det?
Den gåtan har jag lyckats knäcka och den består av ett enda ord: projekt. Oavsett om du, som jag, bor på landet eller i en mer tätbefolkad bygd finns det alltid en bortglömd att göra-lista för den som är involverad i hästar eller andra djur. Har du tid över kan du alltid lägga den på att starta nya eller återuppta gamla strandade projekt.
Själv har jag valt ett projekt av varje sort, som när jag nu sitter med facit i hand fått mig att må väldigt mycket bättre än om jag använt tävlingsförbudet enbart till att stirra rakt in i en vägg. Första projektet, att bygga en hundgård, tillhör kategorin strandade projekt. Vår lilla jack russel Doris köpte vi mitt under coronavåren och hon har, mellan sina tirader av bus, bjussat på så stora doser glädje genom sitt sätt att vara att jag låtit udda vara jämnt. Men hon är en terrier i ordets rätta bemärkelse.

Envisheten, tjurigheten och olydigheten finns där mellan stunderna av total tillgivenhet och charm. En hundgård har därför mer och mer känts som ett måste och redan tidigt i somras inhandlade jag staketsektioner som bara stått och samlat damm. Mitt dåliga samvete är dock tvagat för nu är hundgården faktiskt klar, till Doris stora fasa. När hon lämnar gården för att skälla på förbipasserande 100 meter längre bort anser jag att hon skitit i det blå skåpet och placeras bryskt inom lås och bom. Ingen pardon. Där får hon stå och gnälla tills dess jag anser botgöringen vara fullgjord. Ett projekt avbockat.
Det senaste projektet tillhör kategorin nytt. I somras smällde vi, med hjälp av några överblivna sliprar, inköpt virke och inhyrda hantverkare, upp en byggnad som i ett senare skede ska tjäna som uteboxar. Men med tävlingsförbud och en november som inte bjuder på något upplyftande: varför inte slå till redan nu? Jag och Malin snackade ihop oss, kom fram till att ett betonggolv är att föredra framför andra material, att vi skulle hålla nere budgeten till ett minimum och beslutade gemensamt att uppgiften faller på mig.

Sedan dess har jag skyfflat och återvunnit bergkross i hundratals skottkärror och hällt ut som fyllnadsmaterial. Och som vanligt dyker hon upp erbjuder sig att hjälpa till, LillyBelle. Snabbt letar hon upp sin gröna lilla barnskottkärra och vips är vi två arbetare i projektet. Sakta men säkert ser vi underlaget stabiliseras och höjas till lämplig nivå. För att hålla nere budgeten ytterligare väljer jag sedan att själv åka och hämta singel på ett vanligt litet släp.
Det blir tre vändor, sedan har vi tillräckligt för att optimera betongen fäste. Även här kommer LillyBelle till hjälp med sin lilla skottkärra. Armeringsnät finns kvar sedan förra gjutningen, box nummer fyra för några år sedan, och det är bara att placera ut dem på små markdistanser.

I onsdags eftermiddag kommer så den stora stunden. Betongbilen svänger in på vår uppfart och snart står jag där som en examenselev under ett prov och fördelar, iförd gummistövlar, den tunga flytande kubikmassan över de 24 kvadraten.

Uttrycket ”tråkigare än att se målarfärg torka” passar inte in på betong. Jag älskar att se den bränna fast, kan inte låta bli att känna med fingret efter 30, 60 och 90 minuter. Jodå, det blir bra, det här. Även LillyBelle betraktar stolt sitt verk. Skolbussen lyckas nämligen tajma in betongbilens besök på sekunden och hon kan följa dramatiken live.

Bara knappa dygnet senare är betongen stenhård och projektets näst sista fas kan bockas av. Nu återstår bara en mellanvägg och två boxdörrar, sedan har vi tillgång till sex boxar. Därefter är det dags för nästa projekt för att döva smärtan av virus, slask och inställda tävlingar. Jag tror att det projektet blir två nya hagar. Tack gode Gud för gåvan att projektera!
Tack för att ni tog er tid – och det går precis lika bra som vanligt att följa mig på Instagram som att gå med i min grupp Ponnypappor i Sverige där såklart även kvinnor är varmt välkomna!
Följ Ridsport på