Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
21 november 2020 14:20

Projekt – när inget annat hjälper

Projekt – när inget annat hjälper
LillyBelle bidrar med ovärderlig hjälp i skyfflandet av bergkross.

Så var vi där igen.

Tävlingsförbud över hela linjen. En Equipe-app som bara innehåller två svenska tävlingar, Grevagårdens och Lövstas dressyrer, och i övrigt bara internationella tävlingar. Jag har inga synpunkter på åtgärderna som vidtagits, förutom att de är kloka. Det gäller att hålla i och hålla ut nu. Vaccin är på gång, kurvan förhoppningsvis snart på väg ner och visst kommer ridsportsverige att öppna upp för tävlingar tids nog.

Däremot kan jag ha synpunkter på hur tråkiga vardagar och helger blir när det inte går att planera in några tävlingar i kalendern. Vad jag tycker om månaden november outade jag dessutom på denna blogg för ett par veckor sedan. Det gäller att göra något bra av en dålig situation och hur gör man då det?

Den gåtan har jag lyckats knäcka och den består av ett enda ord: projekt. Oavsett om du, som jag, bor på landet eller i en mer tätbefolkad bygd finns det alltid en bortglömd att göra-lista för den som är involverad i hästar eller andra djur. Har du tid över kan du alltid lägga den på att starta nya eller återuppta gamla strandade projekt.

Själv har jag valt ett projekt av varje sort, som när jag nu sitter med facit i hand fått mig att må väldigt mycket bättre än om jag använt tävlingsförbudet enbart till att stirra rakt in i en vägg. Första projektet, att bygga en hundgård, tillhör kategorin strandade projekt. Vår lilla jack russel Doris köpte vi mitt under coronavåren och hon har, mellan sina tirader av bus, bjussat på så stora doser glädje genom sitt sätt att vara att jag låtit udda vara jämnt. Men hon är en terrier i ordets rätta bemärkelse.

112 Doris
Ja, så går det när man är olydig. Äntligen har vi en snickerboa till Doris.

Envisheten, tjurigheten och olydigheten finns där mellan stunderna av total tillgivenhet och charm. En hundgård har därför mer och mer känts som ett måste och redan tidigt i somras inhandlade jag staketsektioner som bara stått och samlat damm. Mitt dåliga samvete är dock tvagat för nu är hundgården faktiskt klar, till Doris stora fasa. När hon lämnar gården för att skälla på förbipasserande 100 meter längre bort anser jag att hon skitit i det blå skåpet och placeras bryskt inom lås och bom. Ingen pardon. Där får hon stå och gnälla tills dess jag anser botgöringen vara fullgjord. Ett projekt avbockat.

Det senaste projektet tillhör kategorin nytt. I somras smällde vi, med hjälp av några överblivna sliprar, inköpt virke och inhyrda hantverkare, upp en byggnad som i ett senare skede ska tjäna som uteboxar. Men med tävlingsförbud och en november som inte bjuder på något upplyftande: varför inte slå till redan nu? Jag och Malin snackade ihop oss, kom fram till att ett betonggolv är att föredra framför andra material, att vi skulle hålla nere budgeten till ett minimum och beslutade gemensamt att uppgiften faller på mig.

112 Bergkross
Det behövs inget gymkort när man bor på landet. Projekten är mer än nog som träningsform.

Sedan dess har jag skyfflat och återvunnit bergkross i hundratals skottkärror och hällt ut som fyllnadsmaterial. Och som vanligt dyker hon upp erbjuder sig att hjälpa till, LillyBelle. Snabbt letar hon upp sin gröna lilla barnskottkärra och vips är vi två arbetare i projektet. Sakta men säkert ser vi underlaget stabiliseras och höjas till lämplig nivå. För att hålla nere budgeten ytterligare väljer jag sedan att själv åka och hämta singel på ett vanligt litet släp.

Det blir tre vändor, sedan har vi tillräckligt för att optimera betongen fäste. Även här kommer LillyBelle till hjälp med sin lilla skottkärra. Armeringsnät finns kvar sedan förra gjutningen, box nummer fyra för några år sedan, och det är bara att placera ut dem på små markdistanser.

112 Armering
Armeringsnäten på plats.

I onsdags eftermiddag kommer så den stora stunden. Betongbilen svänger in på vår uppfart och snart står jag där som en examenselev under ett prov och fördelar, iförd gummistövlar, den tunga flytande kubikmassan över de 24 kvadraten.

112 Betongbil
En betongbil som gör vad den är ämnad till. Det blir inte mycket vackrare än så här.

Uttrycket ”tråkigare än att se målarfärg torka” passar inte in på betong. Jag älskar att se den bränna fast, kan inte låta bli att känna med fingret efter 30, 60 och 90 minuter. Jodå, det blir bra, det här. Även LillyBelle betraktar stolt sitt verk. Skolbussen lyckas nämligen tajma in betongbilens besök på sekunden och hon kan följa dramatiken live.

112 Klart
Dags att summera ännu ett underbart projekt.

Bara knappa dygnet senare är betongen stenhård och projektets näst sista fas kan bockas av. Nu återstår bara en mellanvägg och två boxdörrar, sedan har vi tillgång till sex boxar. Därefter är det dags för nästa projekt för att döva smärtan av virus, slask och inställda tävlingar. Jag tror att det projektet blir två nya hagar. Tack gode Gud för gåvan att projektera!

Tack för att ni tog er tid – och det går precis lika bra som vanligt att följa mig på Instagram som att gå med i min grupp Ponnypappor i Sverige där såklart även kvinnor är varmt välkomna!

Ponnypappan på Instagram

Ponnypappor på Facebook

 


Ponnypappan
13 maj 17:11

Ponnypappan om konsten att förstöra något vackert

Ponnypappan om konsten att förstöra något vackert
Tävlingar för yrkesverksamma börjar igen som planerat den 12 april. Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: Istock/Daniele Russo

Under 1970-talet fanns det ett problem bland pamparna i den alpina sportvärlden. Problemet hette Ingemar Stenmark från Tärnaby, Sverige. Problemet Stenmark var ett problem eftersom han var svensk och inte betedde sig som pamparna tänkt. På den tiden fanns det nämligen bara tre grenar att välja på för utförsåkarna: slalom, som byggde på teknik och smidighet, storslalom som gick lite fortare och så fartgrenen störtlopp, pamparnas absoluta favorit och motsvarigheten till motorsportens Formel 1.

Ingemar Stenmark dissade störtlopp. Valde att bara köra slalom och storslalom. Att välja bort störtlopp var inte det som störde pamparna allra mest. Det som störde ärkepampen Serge Lang allra mest var att Ingemar Stenmark var så överlägsen i sina två grenar att han vann hela den alpina världscupen ändå, trots att han inte kunde tillgodoräkna sig en enda poäng i störtlopp. Serge Lang tyckte inte att en man som vägrade åka störtlopp var en riktig man. En riktig man, tänkte Serge, åker inte bara störtlopp. En riktig man är antingen österrikare eller schweizare (de två stora alpina länderna) och han åker självklart störtlopp.

Ingemar Stenmarks karriär i den alpina världscupen pågick mellan 1973 och 1987 men de tio sista åren handlade, förutom om att Ingemar som vanligt vann flest tävlingar av alla, bara om en kamp mellan honom och Serge Lang. Efter att Ingemar vunnit världscupen 1976, 1977 och 1978 stannade det där, trots att Ingemar fortsatte att vinna och vinna i sina grenar. Med ständigt nya regler  som gynnade störtloppsåkarna och begränsningar som drabbade åkare som Ingemar såg Lang till att göra det omöjligt för Ingemar att vinna fler titlar i den totala världscupen. Ni känner säkert till grenar som super-G och kombinationstävlingar. Dessa existerar än i dag, men de uppfanns bara för att sabotera för Ingemar Stenmark. Serge Lang behärskade som ingen annan konsten att förstöra någonting vackert, för sitt eget höga nöjes skull. Behöver jag ens tillägga att hela Sverige avskydde honom?

Den alpina sporten är inte ensam om att gå från bra till sämre och från rättvis till mindre rättvis. Inom längdskidåkningen har vi sett exakt samma fenomen, med ständigt nya discipliner, klasser och ändringar. Den tidigare så självklara intervallstarten, där åkarna startar med en halv minuts mellanrum, är sedan länge nästan helt ersatt av en vasaloppsstart. Alla åkare ger sig iväg samtidigt och därefter bildas en klunga på 30 åkare som utgör en sällskapsresa i spåret fram tills det återstår två kilometer att köra. Sedan vinner den som är bäst på att spurta. Skidsportens ändringar har fått mig att gå från maniskt intresserad till att inte bry mig alls.

Friidrotten är en annan sport med klåfingriga pampar som genomför ändringar som går stick i stäv med vad både atleterna själva och publiken vill ha och, skulle jag säga, är på väg in i en förtroendekris.

Fotbollen å sin sida envisas med att tillåta pinsamma filmningar och maskningar till den grad att sporten, den största av alla, snart tenderar att bli olidlig att titta på. Fotbollen har ett omvänt problem. Här ser man mellan fingrarna på när spelarna utnyttjat kryphål i reglerna för att skaffa sig fördelat och vägrar konsekvent att ändra reglerna för att få bort fusket.

Varje sport är ett levande dokument som måste vårdas och ses över kontinuerligt. Ibland behöver reglerna ändras men oftast inte. Min filosofi är att vi som tittar på sport är ganska konservativa av oss. Vi vill följa den sport vi en gång förälskade oss i, precis som den är. Att laga det som inte är trasigt är att ge sig ut på minerad mark.

Givet denna sajts specialområde anar ni nog vart jag är på väg. Hur ser ridsportens framtid ut? Eller kanske betydligt viktigare: Hur ser pamparna i FEI på ridsporten? Jag vet inte hur de tänker men jag noterar vilka beslut de fattar. Jag ser, inte utan visst välbehag, vilken skitstorm den senaste regeländringen, om tidsfel, utlöst på sociala medier. Ridsportfolket är rasande och det har jag full förståelse för. Ingen behöver vara i närheten av Albert Einsteins logiska tänkande för att konstatera att regeländringen öppnar för ett extra tryck på gasen.

För att citera Frida Berggren här i Tidningen Ridsport. Berggren, som bedriver verksamhet i Belgien, säger:

”Jag tycker det är helt vansinnigt. Vi kämpar för djurens bästa och vi ska vara så måna om våra djur. Detta blir knappast snällt för hästarna och inte heller bra reklam om man kommer ut från banan med 40 fel”.

Det är just de två orden ”djurens bästa” som är viktiga här. För tro inte att en sport där ett stort djur är i centrum går fri från kritisk granskning 2022. Det finns redan aktivister och organisationer som tycker att ridsport är djurplågeri och driver opinion för att förbjuda sporten. Att ge dem en enda droppe vatten på sin kvarn är illa nog.

Nu vann visserligen Sverige OS-guld i somras men många toppryttare, bland andra Henrik von Eckermann, var starkt kritiska mot regeländringen att minska ett lag från fyra till tre ryttare, där inget resultat längre får räknas bort. Det handlade inte om sportens välbefinnande eller om att det skulle vara ett bättre tävlingsformat utan enbart om makt och pengar från pamparna i Internationella Olympiska Kommitténs sida. IOK:s syfte var att till varje pris släppa in perifera ridsportnationer med klart sämre ryttare i OS-gemenskapen. Jag tycker inte att det är okej att skapa gräddfiler in i någon sport. Särskilt inte in i en sport där hästvälfärd borde vara den första, största och viktigaste parametern.

Är det något jag alltid gillat är det ridsport som tv-sport, exakt som den alltid varit. Jag tror heller inte att jag är ensam om det. Det jag däremot alltid, i alla sporter, vurmat för är regelverket för breddverksamheten. För de yngsta. De vi hoppas ska tycka sporten är hysteriskt rolig och välja att fortsätta utöva den. Regeländringar på den nivån – som enbart syftar till att göra sporten roligare – är närmast ett måste för att säkra framtida rekrytering mitt i den enorma konkurrens om vår tid som råder i dag. Ska du som liten knatte åka på tävling ska du också ges de bästa förutsättningarna att få en givande dag.

Därför kan jag bara hålla med kloka tränaren och banbyggaren Lotta Wahlborg när hon, också det här i Tidningen Ridsport, räcker upp handen och pekar på ändringar som enkelt skulle kunna införas i tävlingsreglementet. Lotta Wahlborg anser att bredden glöms bort och exempelvis att det i lägre klasser borde vara tillåtet med två stopp.

”Min absoluta uppfattning är att det borde vara tre stopp i alla avdelning B och i alla fall upp till LC på ponny. Då kan du gå in med en tittig häst och få en extra chans” säger Lotta Wahlborg.

Om det säger jag amen.

Var inte som Serge Lang och förstör det som är vackert. Var som Lotta Wahlborg och var öppen för förändring när den är motiverad.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet har vi ett intressant samtal med hästuppfödaren Anders Kjellson om hans livsverk Hästak. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
6 maj 09:36

Vägen genom den flexibla slalombanan

Vägen genom den flexibla slalombanan
Angelo, Tango och en väska full av priser.

Samarbete. Är det inte ett underbart ord? Ett ord som nästan alltid är positivt laddat. Visst läser vi ibland om samarbeten som spruckit, exempelvis inom politiken, men även det har föregåtts av positiva intentioner.

Samarbete lär oss att förstå varandra, respektera varandra och lära oss av varandra. Livet på en hästgård är ett annat bra exempel på vad samarbete innebär. En hästgård utan ett väloljat samarbete skulle, vågar jag påstå, skapa en ohållbar situation. Att ingen bör göra allt men alla bör göra något är en förutsättning för livet i ett hushåll med sex hästar som, precis som människor, ska ha tre mål mat om dagen, ständig tillgång till vätska och vård när så krävs.

Hästarnas välbefinnande kräver att vi andra kör ett flexibelt slalom mellan våra egna centrala punkter i vardagen – jobb och skola – och hästarnas behov. Det är inte alltid enkelt, speciellt inte som både jag och Malin numera jobbar på arbeten som fysiskt inte utförs i hemmet, där jag dessutom gått från att arbeta enbart kvällar till att bara göra det till hälften. Men det går. Med lite vilja och kreativitet går det att ta sig genom den flexibla slalombanan och passera mållinjen som vinnare.

Under den helg som passerat har samarbete varit ledordet. Det har handlat om ett samarbete deluxe. För första gången hamnar vi nämligen i en situation där både Angelo och LillyBelle ska tävla, fast på två olika ställen. Angelo med Tango i Lenhovda och LillyBelle med Erika i Karlskrona. Planering: A och O.

Vår plan går ut på att jag åker iväg med Angelo till Lenhovda. Det är en hyfsat tidig tävling i Lenhovda medan den lagtävling LillyBelle ska delta i tillsammans med övriga i Växjöortens Fältrittklubb sker något senare. Övriga parametrar som spelar in är en sedan tidigare inbokad hovslagartid för Tindra, som tyvärr drabbats av hovbensrotation, och det faktum att jag också har en normal arbetsdag på jobbet och senare ske bege mig mot Jönköping för hockeymatch.

Vi klarar inte av det ensamma utan behöver hjälp och samarbete på annat håll. Då finns det inget bättre än goda och hjälpsamma vänner. En av dessa ovärderliga vänner är Anna-Carin som gentilt erbjuder sig att köra tillbaka Tango i sin transport. Vi tackar, bockar och tar emot. Det gör att planen kan gå i lås. Av två andra vänner hyr vi en hästlastbil, eftersom Erika också måste kunna åka till sin tävling i Karlskrona.

När jag sätter mig i bilen mot Lenhovda inser jag att det är första gången jag är ensam vuxen i bilen och som ponnypappa därmed huvudansvarig för en tävling. Det gör mig lite stolt. Det känns stort. På något fånigt sätt känns det som att jag tagit ett stort kliv i min utveckling.

När vi kommer fram är det verkligen samarbete som gäller mellan mig och Angelo. Vi tränsar, lastar ut och ger Tango vatten. Vi pratar om vad som kan vara viktigt att tänka på – i Angelos fall alltid en och samma sak: fokus och koncentration. Sedan utför jag den mest klassiska ponnypappaplikten av alla. Jag går runt runt med Tango medan Angelo går banan. Malin ringer och frågar hur det går. Jag ger en lägesrapport och får veta att tjejerna i familjen är halvvägs till Karlskrona.

Sedan hjälper jag till med framhoppningen, som sker inomhus. Jag får leda in Tango som verkar aningen skeptisk, men det går bra. Jag sänker bommarna, låter Angelo hoppa in sig. Sedan höjer jag till önskad nivå och framhoppningen ser bra ut. Sedan börjar tävlingen. Angelo och Tango är ett av de senare ekipagen som ska in. Angelo ser koncentrerad ut. Det är alltid ett bra tecken när det gäller honom.  Så ropas hans namn upp, minuten senare ljuder startsignalen och det går som jag hoppats. En fin grund och en minst lika fin omhoppning.

Upplösningen blir dramatisk. När det hela är över står det klart att Angelo och Tango vunnit – med två futtiga hundradelars marginal. Belöningen blir rosett, plakett, ärevarv och en väska med massor av fina grejer i pris.

188 Pridutdelning
Angelo och Tango har precis fått sin segerrosett.
188 Priser
Det fanns en hel del godsaker i den svarta väskan.

Samarbetet går in i en ny fas. Jag inser att klockan börjar ticka oroväckande fort. För Angelo väntar ännu en start men jag måste åka tillbaka. Hovslagaren kommer om en timme och därefter ska jag börja jobba. Anna-Carin tar över, jag kan resa vidare med vetskapen om att Angelo är i goda händer och drygt en halvtimme senare är jag hemma, i god tid före hovslagarens ankomst.

För Angelo blir det i nästa klass en rivning på sista hindret i grunden, men när jag når honom på telefon är han är lika nöjd som tidigare. Nere i Blekinge har LillyBelle stora problem i lagtävlingen. Det här är en dag då Erika inte alls känner för att tävla och redan på andra hindret tar det slut.

188 Lilly Får Pris
LillyBelle får sitt pris.
188 Andraplats
Växjöortens Fältrittklubbs lag slutade tvåa i division 1-hoppningen i Karlskrona.
188 Lillyerika
LillyBelle var inte nöjd med insatsen men fick hjälp av sina lagkamrater i laghoppningen.

Men lagtävling är som bekant också ett praktexempel på samarbete, där man ibland hjälper till och ibland behöver hjälp av andra. LillyBelle behöver hjälp och lagkamraterna ställer upp genom att notera varsin nolla, vilket för laget till omhoppning om placeringarna. Det är tyvärr rätt låga odds på att Erika ska tacka för sig även under omhoppningen och så blir det. Till LillyBelles försvar ska sägas att hon tidigare faktiskt aldrig noterat några fel när hon hoppat lag.

Den här gången bidrar hon inte men även i omhoppningen är lagkamraterna i en strålande form och noterar tre nya nollor. Växjöortens Fältrittklubb slutar på en andra plats, LillyBelle får ta emot ett pris hon egentligen inte bidragit till men ändå med känslan av att ingå i ett framgångsrikt lag, där samarbete är A och O.

Till slut når vi alla målet genom den flexibla slalombanan – och det känns riktigt bra.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
29 april 10:57

Ponnypappan: ”Livet – precis som det ska vara”

Ponnypappan: ”Livet – precis som det ska vara”
”Gör inte konstiga miner nu, LillyBelle”.

De två äldre gentlemännen i omklädningsrummet förbereder sig för någon sorts träningspass. Jag tippar på att de ska in och köra ett program på gymmet, att de tillhör samma träningsgrupp för seniorer. Deras ålder uppskattar jag till någonstans mellan 75 och 80. Männen kallpratar som människor i omklädningsrum gör, åtminstone människor i omklädningsrum som känner varandra flyktigt. Det gör de här männen. Och eftersom det ännu inte finns en uppfinning som med ett enkelt knapptryck kan stänga öron känner jag mig ungefär som en passiv rökare; trots att jag inte vill tjuvlyssna är det precis det jag gör.

Det ofrivilliga tjuvlyssnandet gör att jag inte kan undgå att få en fördom bekräftad. Gentlemännen håller sig nämligen, med kirurgisk precision, till bara ett enda samtalsämne. Krämpor, garnerat med sjukdomar.

– Har du opererat dina höfter? undrar den ene.

– Nähädu. Dom håller än, svarar den andre och demonsterar med en nöjd klapp på båda sidor om kroppen.

Sedan går samtalet in på frusna skuldror, magproblem och på diverse operationer som gjorts både i närtid och längre tillbaka. Det slås fast att en behandling som gör riktigt ont är en bra behandling. När jag hör det nickar jag instämmande inom mig. Den enda kortisoninjektion jag hittills fått, i axeln för några år sedan, fungerade på det sätt männen beskriver. Sprutan gav en helt obeskrivlig smärta som höll i sig resten av dagen. När jag vaknade nästa morgon var trolleriet ett faktum och jag kunde för första gången på åratal dra iväg en tennisserve med full kraft utan att få det minsta ont.

187 Spa
Besök på spa, i stillhet och lugn. Oslagbart.

Jag lyssnar vidare med blandade känslor. Det är ömsom olidligt och ömsom intressant att lyssna till folk som pratar om sin hälsa. Jag gissar att just det ämnet av fullt naturliga skäl blir mer och mer självklart med åren. Är det jag om 25 år? Jag hinner tänka tanken innan en kvinnoröst avbryter både min tankeverksamhet och männens sjukdomsranter med orden:

– Lennart – är du därinne?

Med en flin ett par timmar senare säger LillyBelle pikande till mig:

– För att vara en gammal gubbe kastar du mig väldigt bra.

Jag och min dotter har då precis haft en stund för oss själva i den stora utomhuspoolen på den luxuösa spaanläggning vi besöker. Hon är fortfarande så fjäderlätt att jag kan kasta henne ganska högt och ganska långt i vattnet och jag inser till min glädje att hon fortfarande är lika förtjust i att jag gör det. Och för att vara en gammal gubbe kastar jag tydligen väldigt bra. En sån kommentar kan boosta vilket självförtroende som helst, eller hur?

187 Kast
För att vara en gammal gubbe kastar jag barn i vatten bra. Tydligen.
187 Fiskpedikyr
Fiskpedikyr. Rekommenderas.
187 Lunch
Avslutar min 50-årslunch med en av mina specialiteter: pannkaka med rikliga inslag av Nutella.
187 Bloggtext
Jag avslutar min högtidsdag med en högtidsstund: att skriva denna blogg.

Att jag kastar bra för att vara så otroligt gammal är inte den enda gubb-piken jag fått höra från LillyBelle den här dagen. Heller inte den sista. Långt ifrån. Redan i vardagen har vi den typen av jargong och barnen, särskilt LillyBelle, har en känsla och en fallenhet för ironi och dräpande kommentarer som slår ut min egen.

Det här är nämligen ingen vanlig vardag, varken för Malin eller barnen. Och det är absolut inte en vanlig dag för mig. Denna torsdag den 28 april 2022 fyller jag 50 år. Ett halvt sekel. Det är verkligen en å-l-d-e-r, till skillnad från 40, 30 och 20. Det är å ena sidan svårt att ta sin, och å andra sidan känner jag att jag faktiskt redan levt ett långt liv. 50 år. Jag är helt okej med det. Ingen ångest över huvud taget över att fyran ersätts av en femma.

Firandet ligger också i linje med vad jag önskat. Det är lugnt, stilla och fyllt av livskvalitet. En lyxfrukost, några timmars kroppslig och själslig spa-njutning (rekommenderar starkt fiskpedikyr) och så en lunch på samma sköna tema.

Det är vad jag vill ha.

Det är vad jag får.

Summan av det gör mig glad.

Visserligen har jag och Malin, som är ett par månader yngre än jag, planerat för gemensamma 50-årsprojekt längre fram, men mer än så här hinner vi ärligt talat inte med på en torsdag. Jag har fyllt år, jag har blivit firad och sedan gör vi det vi måste göra: åker hem. Sju ponnyer sköter sig nämligen inte på egen hand och lär inte ha något som helst överseende med att en människa firar att han blivit född.

Väl hemma byter jag en något finare vardagsklädsel och svarta putsade läderskor mot t-shirt, stallbrallor och sneakers. Jag mockar fyra boxar och två hagar, fyller på vatten på åtta ställen, bankar ner pålar i marken, drar tråd och säsongsinviger sedan en hage vars grönytor Tango glatt testar.

Mot slutet av eftermiddagen slår jag mig ner vid min arbetsplats ute i Malins fotostudio och viker upp datorn. Det är där jag sitter nu, på dagen 50 år gammal, och skriver dessa rader. En lagom del firande, lite kämpatag och lite skrivande som körsbäret på toppen. För mig är det livet – precis som det ska vara.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
22 april 10:51

Ponnypappan om saker att göra i ett vakuum

Ponnypappan om saker att göra i ett vakuum
Minstingen Tulpanöra är trygg.

Ibland går det väldigt snabbt. Ibland är man inte riktigt beredd på att det man tror ska ske inte sker. Låt er inte luras. Det jag skriver om i dag är bara banalt, knappt ens värt att nämna men jag gör det ändå.

Jag vet inte hur ni är eller hur ni fungerar, men jag är den planerande typen. Jag drar inte upp riktlinjer på papper men jag gör hela tiden mentala anteckningar som noteras i en levande kalender inne i skallen. Det är mitt sätt att ta få saker gjorda, att skapa flow och mening i det jag gör. Det handlar om två världar som lyses upp av samma sol. I den ena världen ryms det jag måste göra: arbeta, tjäna pengar, betala räkningar och göra rätt för mig i största allmänhet.

I den andra världen ryms allt det som kallas ”fritid” och ”övrigt”. I denna fritids- och övrigtvärld finns egentligen bara en sak: hästar. Det blir så. Har du varit ponnypappa tillräckligt länge inser du att din övrigt-tid inte räcker till mycket annat än till dina barns intressen. Träning, förberedelse, tävling. Upprepa. Cirkulera.

Jag älskar denna kombo av två världar.

Älskar mitt jobb, älskar min fritid.

Men vad händer när båda världarna plötsligt tar paus samtidigt? Jag menar, här har jag sedan i augusti gått och räknat med en evighetslång journalistisk sportvår, proppad med säsongens höjdpunkt: slutspelen för våra stora elitlag i hockey, innebandy och handboll. Samtidigt har utomhussäsongen smugit igång i ridsportens tävlingskalender där jag känner ett enormt sug över att få komma ut på utomhusanläggningarna igen. Allt är planerat i min mentala kalender, allt är förberett men ingenting händer. Lagen jag skriver om har antingen stolpe-ut eller tappat formen helt och faller som bowlingkäglor. Alla är borta. Det finns helt enkelt inga matcher kvar att skriva om. Ett sportvakuum uppstår.

Samma sak sker i den andra världen. LillyBelle blir sjuk, vi får ställa in en tävling vi alla sett fram emot och och inte heller kommande vecka finns någon tävling i sikte. Det blir dubbelt vakuum. Jag är så van vid att mina två världar snurrar runt samma sol att jag inte har någon omedelbar Plan B.

Vakuumet ger mig idétorka. Snudd på skrivkramp. Dessutom lyser nyheterna med sin frånvaro och jag upplever känslan av att inte ha något att göra på ett jobb där jag normalt ligger långt framme i min planering. Detta ofrivilliga lugn skapar stress. Samma sak här hemma på gården. Det är alldeles för lugnt.

Det som till slut bryter lugnet är ett djur. Ett litet djur som plötsligt dyker upp i periferin. En mus? Det rör sig snabbt som en mus, men det är större. Ett smidigt djur. Det gömmer sig i ett hålrum under stallväggen innan det springer vidare. Jag är inte säker på exakt vad det är för djur. Hinner aldrig ta en tillräckligt närgående titt. Tio minuter senare hör jag ett skrik. Det är Malin som skriker i panik. Hon mockar burarna och huset där våra kaniner bor. Jag springer snabbt fram till den stora buren. Nu ser jag djuret igen. Jag ser också vad det är. En liten mård. En kaninmördare. Mården håller på att försöka ta sig in till kaninerna och först när jag svingar vilt med det första jag får tag i – en kvast – flyr den blixtsnabbt iväg in i skogen.

LillyBelle är livrädd, gråter okontrollerat. Vi har haft besök av en mård tidigare. Den gången kostade det Angelos kanin Stampe livet och det får aldrig ske igen. Plötsligt vaknar jag upp ur vakuumets dvala. Här finns det saker att göra. Redan vid en snabbinspektion av kaninbur och hus noterar jag att kaninernas hem inte längre är säkert. Vi flyttar dem in i barnens lekstuga, jag spikar fast ett extra foder runt dörren för att mårdsäkra alltsammans. Inga fler kaniner ska dö här, allra minst på grund av att jag inte underhållit burarna där Zlatan bor i den ena och Våfflan och Tulpanöra, den kaninunge LilleBelle valt att behålla efter den sexfaldiga tillökningen, i den andra. Jag sätter genast igång, plockar fram häftpistol, virke, skruvar och kraftiga stålnät. Energin flödar, tankeverksamheten är igång på hundra och jag sliter i ren glädje. Jag nöjer mig inte förrän varenda kvardatmillimeter är säkrad med brutal kraft. Jag låter övriga tre i familjen kritiskt slutbesiktiga och ingen har några invändningar.

Kaninerna kan flytta tillbaka. Hade jag inte varit en så pass laglydig medborgare hade jag inhandlat ett par mårdfällor, men det får bli till hösten eftersom de inte får jagas nu.

186 Häftpistol
Säkring av kaninhus pågår.
186 Lillykanin
LillyBelle har lugnat sig efter skräckupplevelsen. Nu är hennes kaniner utom fara.
186 Zlatan
Zlatan slappnar av i sin säkrade bostad.
186 Pool
Poolen är up and running. Trallen är rengjord. Rekordtidigt, tack vare en lösspringande mördare.
186 Gräsklippare
Sally inleder säsongen tidigare än någonsin.

Mårdens skrämmande intåg på gården krossar mitt vakuum fullständigt. Bryter handlingsförlamningen. Det blir början på ett race där jag, fulltankad med energi, skrubbar altanen med algtvätt som löser upp smutsen som fastnat under några hårda vintrar. Träningsvärken är enormt men njutbar. Jag fortsätter med att rensa poolen på alla löv och allt annat elände som samlats på botten. Jag rengör varje vägg från algangrepp. Skruvar ihop kopplingarna, startar pumpen och får igång maskineriet. Något jag normalt brukar göra någon vecka in i maj. Kopplar in pooldammsugaren och ägnar ett par timmar åt att suga bort missfärgande partiklar på botten.

Jag kontrollerar sedan att gräsklipparen barnen döpt till Sally fungerar. Jodå, lampan lyser grönt och när jag trycker på startknappen går hon iväg precis som hon ska.

Kedjereaktionen övergår till min andra värld: jobbet. Av bara farten sprudlar ideér och tankar på vad som jag ska göra på jobbet och tillsammans med en kollega har jag nu en artikelserie i sex delar färdigskriven som har premiär på lördag.

Och som av en händelse ska barnen tävla på söndag.

Vakuumet är borta.

Mina två världar är tillbaka.

Att hindra en mård från att bli mördare blev den tändande gnistan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
15 april 11:28

Ponnypappan: ”Förvalta och utveckla är nyckeln till framtiden”

Ponnypappan: ”Förvalta och utveckla är nyckeln till framtiden”
Vikten av att höja sin nivå oavsett var en befinner sig är något som Ponnypappan lyfter. Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: IStock/Elena Gromova

Syns du inte, finns du inte.

Gör du ingenting, kommer du ingenstans.

Dessa är två påståenden som inte kan tas för sanningar i varje given situation men i en sportvärld där konkurrensen om folks tid och intresse är stenhård skulle jag vilja utropa dem till antingen sanningar, riktlinjer eller visdomsord – välj själva vilket som smakar bäst i munnen.

Är du en idrott under Riksidrottsförbundets paraply har du förhoppningsvis ambitioner att både tas på allvar och en inneboende drivkraft att visa att just din idrott har såväl en bredd som en förmåga att producera en topp.

Den stora del av svenska folket som konsumerar sport genom att antingen se den på plats, följa den på teve eller läsa om den i media är en kravställande publik. Den vill se framgång. Medaljer. Gärna höra Du gamla du fria under en prisutdelning med jämna mellanrum.

Att som enskild idrott i det läget leva i det förflutna och hoppas kunna leva på gamla meriter innebär ofta början till slutet. För ett idrottsförbund fungerar det inte ens att leva i nuet, inte ens för de sporter som just nu är mitt uppe i en storhetstid.

Det varje förbund med självaktning är skyldigt att göra är att hela tiden lyfta blicken, identifiera möjliga problem och snabbt sjösätta framåtsyftande projekt. Man brukar säga att det finns två olika sorters ledare/tränare: den förvaltande ledaren och den utvecklande ledaren. Men inom ett förbund som vill må bra över tid måste båda delarna vara närvarande hela tiden. Dagens framgångar ska förvaltas samtidigt som pengar, tid och plats avsätts till de generationer som ska ta över, som ska fajtas om medaljer om tio år och ge oss nya nationalsångsrysningar under de olympiska spelen.

Apederfredricson1 180922 Rt.t5bd2f511.m800.xgvb3jy0m
Svenske världsettan Peder Fredricson framgångar kan vara något som föder nya framgångar för svenska ryttare, skriver Ponnypappan. Foto: Roland Thunholm

Nu är jag ganska ny i ridsporten och känner inte till Svenska Ridsportförbundets historik som vare sig förvaltare eller utvecklare. Det jag däremot kan slå fast, med de senaste åren som självupplevt facit, är att jag gillar det jag ser. Till att börja med är det helt oomtvistligt att Sverige gått från en i gänget till att bli världens just nu sannolikt bästa nation på hoppsidan. Jag behöver inte ens rekapitulera vilket fantastiskt 2021 vi har eller med vilken kraft våra toppryttare fortsatt in i 2022. Det är bara att följa medieflödet; det är framgång på framgång hela tiden. Är det inte Henrik von Eckermann eller Peder Fredricson är den storebror Jens Fredricson som slår till i världscupen. Och bakom finns flera spännande namn som knackar på dörren. Det får mig nästan att tänka på det som under 1980-talet fick namnet Det svenska tennisundret, där framgång bokstavligt talat födde framgång och vi som följde tennisen visste att varje vecka är synonymt med nya framgångar.

Jag ser inga problem när det gäller förvaltandet. Hur är det då med tillväxten, med den utvecklande delen av ridsporten, den del som ska stimulera de ryttare som i dag befinner sig i tonåren eller till och med är yngre än så? Även här känns det spännande. Jag får känslan av ett förbund som lever i tiden och blickar mot framtiden. Även här räcker det för min del gott med att följa nyhetsflödet för att kunna konstatera att svensk ridsport både vill ligga och ligger i framkant.

Bara den här veckan har två nya fräscha nyheter offentliggjorts som enbart syftar till att främja utveckling för unga ryttare. ”Höj din nivå”. Redan här vill jag berömma vem det nu är som döpt projektet. Det är direkt, inget lullull utan alla förstår direkt vad det handlar om; att kort och gott höja sin nivå. Att bli bättre är basen och grundtänket i all elitidrott. Med förberedande SM-klasser och teoretiska kunskapsträffar ges ambitiösa ponny- och childrenryttare kostnadsfritt möjligheten att på ett enklare sätt ta nästa steg. Det är bra, lovvärt och ligger precis rätt i tiden.

På samma tidstypiska sätt håller legendaren Jana Wannius stadigt sitt finger i luften nere i Falsterbo för att se vart vindarna blåser. En analys från Falsterbos SM pandemiåret 2020 landade i en skarp slutsats: det finns stora brister i utbildning och horsemanship bland våra unga ryttare.

Equestrian Sport
Falsterbogeneralen Jana Wannius fortsätter att bidra till ridsportens utveckling på olika sätt. Foto: Roland Thunholm

Åtgärden: en ny klass, ”Falsterbo Pony Equitation” läggs in i det digra programmet under sommarens Horseshow, som troligen blir den första på tre år att hållas utan pandemiska publikrestriktioner.

Equitation är ett nytt begrepp för mig, men även jag kan se strategin och tänket bakom när jag läser innehållsförteckningen: mer fokus på god kontroll, mindre fokus på att jaga snabba tider, inslag av volter, bommar och avbrott.

Precis så här ska det se ut. Ett förbund som styr, spanar framåt och sjösätter projekt i ett Ridsportsverige där andra aktörer, som Falsterbo, hjälper till att identifiera brister och adderar någonting nytt för att avhjälpa dem. Med ett sådant samspel mellan förvaltarskap och utveckling har svensk ridsport all anledning att tro att solen inte bara skiner i dag utan även långt in i framtiden.

Tack för att ni tog er tid – och apropå utveckling hade vi på skärtorsdagen Björn Mortensen på besök i Fria Tyglars poddstudio i Växjö, där Björn berättar om en app för mental träning som snart släpps. Avsnittet hittar du antingen här eller som prenumeration på Spotify. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Glad påsk!


Ponnypappan
8 april 11:39

Ponnypappan: Två lejonhjärtan som inspirerar

Ponnypappan: Två lejonhjärtan som inspirerar
Yasin Haj Abdo och LillyBelle Enestubbe. Två lejonhjärtan med hästar som en annan gemensam nämnare. Foto: Privat

Det finns någonting mäktigt i att komma i kontakt med mod. Att träffa människor som bestämt sig för att trotsa spelregler som säger ”det är omöjligt” fascinerar och inspirerar mig. Envisa killar och tjejer som tror på sin egen inneboende kraft och förmåga får mig att tro på det positiva, på framåtandan och framtiden.

Själv är jag en försiktig general. Jag kan vara modig när det verkligen behövs och krävs men i det dagliga drar jag mig för att ta stora risker, speciellt risker som kan medföra att jag slår mig och tvingas uppsöka vård.

Jag är en sådan som försöker hedra lojalitet genom att ställa upp när någon kallar, men jag undviker samtidigt situationer som innebär en fysisk risk. Det är till exempel ingen tillfällighet att jag – under de åtta säsonger vi deltog – är den som spelat i särklass flest korpmatcher för Smålandspostens fotbollslag men också är den ende i laget som aldrig ens varit i närheten av att drabbas av en skada. Jag ställde alltid upp, men jag valde att aldrig gå in i de hårdaste närkamperna.

Lojalitet – ja.
Stor risk – helst inte.
Där har ni min innehållsdeklaration.

Men den här veckan har jag haft äran att komma i närkontakt med två modiga lejonhjärtan, som inspirerat mig. Det första modiga hjärtat tillhör min egen dotter.

LillyBelle är utrustad med en envishet och ett tankesätt som i vissa vardagssituationer kan göra mig otroligt irriterad men i andra situationer ännu mer imponerad. Hon ser möjligheterna där andra ser omöjliga svårigheter. Har hon bestämt sig för något, hur tufft uppdraget än ser ut, går hon all-in för det. Hon har dessutom en förmåga att kapsla in sitt eget fokus och koncentration och skapa ett tillstånd där ingenting kan störa henne.

Hennes största och mest envisa hjärteprojekt är en ständig följetong i den här bloggen: Erika. LillyBelles största, högsta och mest envisa önskan är att inte bara tävla med Erika utan även göra det på en ganska hög nivå.

Erika är snäll, hon hoppar lydigt men hon är inte snabb och sannerligen inte finlemmad. Hon är en grov ardennerlik ponny som till sättet mer är som jag själv: obrottsligt lojal men föredrar trygghet och undviker risker. Men hoppa kan hon.

Kombinationen av allt detta kryddat med tonvis med kärlek gör att LillyBelle tror stenhårt på sin Erika. Hon vill bevisa att de tillsammans kan göra det som andra skulle säga är svårt eller till och med omöjligt.

Ni som läst bloggen under flera år kanske minns att vi fick kalla in Erikas bästa kompis Tindra som moraliskt stöd för att få Erika att över huvud taget gå med på att rida en pay and jump 2019?

Det har hänt saker sedan dess. I helgen stod tävlingar i Ljungby på programmet fredag-lördag med dubbla starter båda dagarna för detta lilla kategori B-ekipage. LillyBelle och Erika gör otroligt bra ifrån sig redan under fredagen, slutar sexa i LC och sjua i LB i starka startfält. De rider superfint och LillyBelle är stolt över Erika men ändå inte nöjd. I hennes plan ingår en rosett. Ingen dröm går upp mot att få rida ärevarv med just Erika.

På lördagen laddar hon om. Hur det går till vet jag inte – jag har bara sett ritten på film – men på något sätt hittar LillyBelle en plan som tar dem högt upp i LC och när det är över är målet uppfyllt: andra plats!

Av bara farten svarar de för en fantastisk insats även i LB. I tuff konkurrens av 21 andra ekipage når de mållinjen på en tid som räcker till femte plats. Två placeringar och två rosetter för det modiga och envisa lilla hjärtat och hennes trogna följeslagare Erika.

Och då blir man så här glad när det är prisutdelning:

Det andra modiga lejonhjärtat jag träffat i veckan är Yasin Haj Abdo. Han drömmer också om att tävla med sina hästar. Han har redan prövat på och klarat pay and jump men siktar envist på att i framtiden även komma till start i en riktig tävling.

Tycker du att det låter som en blygsam målsättning?

Då bör du veta en sak till om 21-årige Yasin: Han är blind från födseln. Helt blind. Ser ingenting. Och han har hästar och hoppning som sin absolut största passion i livet. Kan ni tänka er att sitta till häst utan att titta? Sedan galoppera, ta er över ett hinder? Sedan två, tre, fyra och åtta? Jag kan inte tänka tanken. Vågar inte ens tänka på hur Yasin tänker, hur han gör eller hur han vågar. Men med hjälp av den fantastiska Sara Karlsson i Tingsryds Rid- och Körklubb har han hittat ett sätt som fungerar.

Om han ramlat av, slagit sig, skadat sig?

You bet! Nyckelben, revben, lungor har skadats. Operationer har krävts. Läkarna har å det bestämdaste avrått Yasin från att rida och skarpt uppmanat honom att skaffa sig en lugnare hobby men ingenting kan stoppa honom. Hästarna och träningen är hans livsstil, det bästa han vet, det viktigaste i livet.

Yasin Haj Abdo är en av de mest positiva och fascinerande personer jag någonsin träffat i mitt liv. Han har ett lejons mod och samtidigt en slagfärdig humor som får mig att skratta hejdlöst. Han säger att han lånar ut sitt hjärta till hästarna mot att hästarna lånar ut sina ögon till honom.

Samspelet. Respekten. Kärleken.
Jag tycker att det är så oändligt vackert.

Tack för att ni tog er tid – och vill ni lyssna på den enastående modige Yasin Haj Abdo rekommenderar jag varmt det senaste och känslofyllda avsnittet av ridsportpodden Fria Tyglar med mig och Louise Wemlerth som du hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify.

Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
1 april 10:26

Ponnypappan om en sorg, en bomb och en bubbla

Ponnypappan om en sorg, en bomb och en bubbla
Terminsavslutning på Theleborgs Ryttarsällskap 2019.

Som man brukar säga: Jag minns det som i går. En liten LillyBelle som förälskade sig i varenda häst på ridskolan. En större men ändå liten Angelo som nyfiken lärde sig hur en ponny bäst hanteras. Snart räknade de dagarna till nästa lektion. Ibland insisterade de på att få åka dit någon halvtimme före utsatt lektionstid för att hinna smyga in i stallet och gosa med hästarna.

Jag minns att barnen sög i sig som svampar även under teorilektionerna, men framför allt minns jag deras ofattbara glädje över att bara vara där. Träffa sina kompisar, skratta och busa. Och sedan bruka allvar, försiktigt och ömt sadla den häst de tilldelats och som körsbäret på toppen äntligen få rida in i det fräscha ridhuset. Där minns jag de pedagogiska upplagda ridlektionerna som gick i lugnt, lugnt tempo för att de viktiga grunderna skulle nötas in.

Det var där LillyBelle för första gången och till sin enorma glädje fick rida i galopp. Ridskolehästen hette Erika, kärleken vid första ögonkastet blev bestående och ni som följt den här bloggen ett tag vet att Erika numera är LillyBelles egen tävlingshäst – först lånad, sedan köpt.

183 Lilly Flätar
LillyBelle i en av otaliga tävlingar under åren på TRS.

Jag minns gemenskapen som föddes, mycket tack vare den fantastiskt kreativa ungdomssektionen. Det varma rummet med köksdel, det var det allra heligast för de unga ryttarna före och efter lektion. De ordnade fram läsk, godis och snabbmat för den som ville köpa, anordnade pizzakvällar med spökhistorier följt av övernattning (där somliga, jag säger inte vilka, tyckte att det var läskigt att sova efter att ha lyssnat till spökisarna).

Varje skollov visste mina barn att det alltid bjöds på ett späckat program i det som ibland mer liknade en fritidsgård än en ridklubb. Det var tävlingar i allt från knoppning till käpphästhoppning. Det var läger, stafetter och maskerader. För att inte tala om kronan på verket: den ambitiösa julshowen där vi föräldrar satt och klappade i stelfrusna händer och drack glögg om vartannat medan rideleverna utmanade tränare och annan personal – och där eleverna alltid drog det klart längsta strået.

183 Lillytato
Tato, en av hästarna som hjälpt mina barn att rida.
183 Rotella
Angelo rider på Rotella under lektion.

Stora och små hästar och stora och små människor såg till att det pulserade av liv och glädje på anläggningen. Det var där, på Theleborgs Ryttarsällskap, allt började för mina barn. Där de fick ett grundmurat och högst troligt livslångt intresse för allt vad hästar och ridning innebär.

Theleborgs Ryttarsällskap finns inte längre.

Så sent som i förrgår släpptes nyheten att klubben begär sig själv i konkurs. Det finns inte längre några möjligheter att fortsätta verksamheten. Ekonomin är körd i botten. Ridskolehästarna, som vid en besiktning visat sig vara i mycket dåligt skick, har antingen avlivats eller fått nya ägare.

Konkurs.

Ett förfärligt ord.

Så definitivt, slutgiltigt.

Rideleverna försöker nu desperat att få plats i någon av Växjös övriga klubbar.

Beslutet om konkurs är oåterkalleligt. Theleborgs Ryttarsällskap finns inte längre. Trots att det är flera år sedan mina barn var där är det bara sorg jag känner, en klump i magen. En sådan underbar tid. Så många fina minnen. Nu är minnena allt som finns kvar.

Det händer mycket i nyhetsväg inom ridsporten här just nu. Konkursen är dock den tråkigaste nyheten jag tagit del av hittills. En betydligt gladare nyhet, faktiskt att betrakta som en lokal nyhetsbomb, var det som Växjöortens Fältrittklubb, barnens nuvarande klubb, presenterade i onsdags. Klubben är mitt uppe i en storsatsning med bygget av det som fått namnet Abena Arena och som ska stå klart till hösten. För att växa ytterligare som klubb och skaffa sig större ekonomiska muskler inför framtiden utlyste VFK i vintras den helt nya tjänsten klubbchef.

I onsdags avslöjades vem det blir: Peter Wibrån, lokal fotbollsikon och som arbetat ett halvt liv i Östers IF. Wibrån har ingen som helst ridsportbakgrund men har däremot oändligt mycket erfarenhet av hur det är att jobba i en stor förening, hur man arbetar effektivt för att få in nya samarbetspartners och hur man sköter kontakter med kommun, myndigheter och förbund. Det ska bli väldigt intressant att se om en fotbollshjälte kan bli att räkna med även i den dagliga verksamheten i en ridklubb.

Efter sorgliga och glada nyheter står jag själv i begrepp att kliva in i en bubbla. Nu är det äntligen dags för SM-slutspelet, höjdpunkten på hockeyåret. Jag bevakar regerande mästaren Växjö Lakers som i sin kvartsfinal ställs mot Frölunda. Det betyder att jag, kanske när du läser detta, är på väg till Göteborg för att bevaka den första matchen. Innan dess har jag blivit upphämtad av min kollega Alexander i Ljungby, där jag tillbringat fredagens morgon och förmiddag med ponnypappasysslor och sedan tittat på när Angelo och LillyBelle jagat nya nollor och rosetter.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna rekommenderar jag podden Fria Tyglar. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
25 mars 12:41

Miraklet i Sveriges golvbrunn

Miraklet i Sveriges golvbrunn
Solen är så stark att det knappt går att använda kameran. Ett problem vi nu måste hantera i Växjö. Foto: Daniel Enestubbe

Jag och min journalistkollega Alexander brukar skämtsamt kalla Växjö för Sveriges Pori.

Vid Bottenhavets östra kust i Finland finns en stad vid namn Pori, på svenska mer känd som Björneborg. Finländska hockeyspelare jag talat med under åren i Växjö beskriver Pori som staden som är känd för två saker: lite sol och mycket regn. Grundläget i Pori är grått, trist och molnigt och trösten för många finländare i Poris höstrusk, vintergegga och vårdimma är att staden huserar Ässät, ett av Finlands bästa hockeylag.

Jag har själv varit i Pori och även om mitt besök där inskränkte sig till blott två dagar kan jag, baserat på det, intyga att hockeyspelarna från Finland är helt rätt ute i sin analys.

Att jag och Alexander som växjöbor synnerligen olokalpatriotiskt kallar vår stad för Sveriges Pori kan kanske tolkas som kurage men tro inte att vi är några orädda antihjältar. Hittills har vi inte, trots att vi skämtar friskt om vädret i Växjö i vår hockeypodd, betraktats som några förrädare.

Tvärtom, skulle jag säga.

181 Ridtur
Inte heller Angelo och LillyBelle förstår vad det är som händer. Men rider gör de ändå.

Till skillnad från invånarna i vissa andra städer, som tänder till och blir aggressiva vid minsta kritik om deras hemvist, har Robert Gustafssons beskrivning av Växjö som ”Sveriges golvbrunn” blivit ett både uppskattat och stående skämt med enorm igenkänning i Växjö med omnejd.

Likaså är ett av årets absolut största nöjen för oss växjöbor att vänta in siffrorna för solligan. Då är det inte för att ännu en gång nås av uppgiften att Ölands norra udde ligger i topp. Frågan vi i Växjö ställer oss med nervös spänning är alltid: Finns det någon stad som haft färre soltimmar än vi eller har tar vi hem segern även i år? SM-guld i hockey och seger i färst antal soltimmar.

Det är det som driver oss framåt här i Kronoberg.

Ja, det regnar mycket i Växjö.
Nej, solen visar sig inte frivilligt i Växjö.

Detta är fakta och därom tvista vi ej. Vi har lärt oss leva med dessa två givna förutsättningar, likt finländarna vid Bottenhavets östra kust.

Men nu har någonting hänt. Världen har förändrats mitt framför våra ögon. Det går inte att förklara, det är att betrakta som ett rent mirakel. Plötsligt lyser solen över Växjö som om den inte gjort annat. Plötsligt är allt blått och ljust. Plötsligt har även vi i Växjö lärt oss att det finns någonting som kan kallas sol på riktigt och att den är ljuvligt behaglig att ta del av.

181 Lunch
Under chockad tystnad intages lunchen i strålande oförklarligt solsken. Är Växjö på väg att förlora den givna titeln ”Sveriges minst soliga stad”? Daniel Enestubbe

Plötsligt nås jag via lokalradion av fullkomligt häpnadsväckande nyheter: Växjö sätter nytt solrekord och det handlar inte om något pytterekord. Det tidigare rekordet är SLAKTAT redan när det återstår nio dagar av en marsmånad som går utanpå allt jag tidigare upplevt. Inte ens i mina mest fåfänga förhoppningar har jag trott att jag under min livstid skulle få uppleva ett positivt väderrekord i Växjö, men nu händer det.

Denna nya situation är svår att hantera för oss alla. Rida i fullt solsken och dussintalet plusgrader när det egentligen ska vara snett göteborgsregn – och på en snustorr och rykande paddock som egentligen mer ska påminna om en misslyckad maträtt? Sådant gör saker med oss. Hästarna tar chansen direkt, lägger sig i sina hagar och lapar sol istället för att stå blickstilla och vara måltavlor för regnattacker.

Och när de får chansen att lattja runt i paddocken blir de så ivriga att få visa vad de kan att det ser ut så här (försök att inte skratta åt Tangos otålighet om du kan):

Hunden Doris är ett irrationellt energiknippe redan i sin grundinställning till livet. Men inte heller hon klarar av att stå opåverkad av solens krafter. Helt plötsligt förklarar Doris krig mot en sten. Ett solklart fall av solsting.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad som händer, mer än att det är någonting så ovanligt att det gör oss chanslösa när det gäller att hantera den uppkomna situationen. Jag är hemma fast ändå på en annan plats. Lapar sol men känner mig naken utan regnjacka. Mot den bakgrunden känns det oerhört skönt att SHMI äntligen levererar och att moln, snö och rusk är på väg in redan i början av nästa vecka. Det blir grinigt, geggigt, deppigt och fullkomligt underbart.

Då kan vi äntligen återgå till att leva i Sveriges Pori igen – det enda vi känner, kan och behärskar fullt ut.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna rekommenderar jag podden Fria Tyglar där vi i senaste avsnittet träffar charmtrollet Liam Nilsson, 14, som är mitt uppe i en storsatsning. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
18 mars 12:12

Ponnypappan: Jens Fredricson och det heliga tretalet

Ponnypappan: Jens Fredricson och det heliga tretalet
Jens Fredricson vet vad han talar om. Foto: Privat

För några år sedan besökte vår familj en clinic i Växjö som hölls av Jens Fredricson. Jag minns att den var intressant från start till mål, även för en sådan som jag. Jag kan däremot inte i dag minnas speciellt många detaljer av det Jens sa, men en sak har fastnat: principen om tretalet.

Hur det lät ordagrant kan jag inte återge men andemeningen är denna:
”När du hopptränar och står inför en tuff utmaning, tänk så här: första gången lär du dig vad du gör för fel, andra gången försöker du rätta till det och tredje gången sätter du det perfekt”.

Trean är ett tal som i alla tider och i alla kulturer betraktats som heligt, magiskt och mytiskt, inte minst i vår egen kultur. Kristendomen lär oss om treenigheten, tre vise män (eller i alla fall tre gåvor) och Jesus, som dör vid 33 års ålder och uppstår på den tredje dagen. Det ser likadant ut i den grekisk-romerska antiken och fornnordisk mytologi.

Trean återkommer hela tiden. Det är samma sak inom kulturen och litteraturen. Guldlock och de tre björnarna, De tre bockarna Bruse, Tre små grisar och så vidare.

För att inte tala om ordspråk vi alla drar till med ibland och som kanske bäst ligger i linje med Jens Fredricsons evangelium:
Alla goda ting är tre.
Tredje gången gillt.

Jag ska inte säga att jag har en tanke på den heliga trean när jag strax efter lunch på fredagen styr vår transport söderut med destination Karlshamn. Men där, i det vackra landskap som fullt rättvisande kallas Sveriges trädgård, ska Angelo ges inte en, inte två utan tre nya chanser att uppnå sitt nästa mål: en nollad Lätt A.

Han har tränat hårt, hoppats länge och försökt vid en handfull tillfällen utan att lyckas. Han har varit besviken men snabbt hittat ny motivation för nya försök och nu är det dags igen. En Lätt A om dagen i tre dagar.

Men vibbarna är inte bra denna fredag. Angelos B-ponny Hilda verkar otålig och på sitt sämsta humör. Hon bockar redan utanför framhoppningen och känns övertänd. Jag kan tänka mig att det gör Angelo nervös och kanske får honom att tappa fokus eller i alla fall tvingar honom att fokusera på fler saker än vad som är optimalt.

Efter framhoppningen har jag inte riktigt känslan av att Angelo kommer att uppfylla sitt mål. När han får startsignal följer han heller inte den på förhand uppgjorda planen. Han genar till första hindret och det tar stopp direkt.

Ny besvikelse, nya lärdomar, ny hemfärd. Efter en ny natts sömn laddar vi för försök nummer två och ny transport till Karlshamn. Vi har vänt blad, Malin och Angelo pratar ihop sig om en ny plan och sedvanliga förberedelser och rutiner följs. Vi noterar snabbt att Hilda åter känns övertaggad och den där känslan från gårdagen börjar åter få fäste i min mage.

Det går bättre den här gången men utmaningen är samtidigt lika enkel som svår: alla hinder ska klaras av. Det gör de inte. Det blir två olydnader igen och ekipaget är uteslutet. Två försök, två misslyckanden. En tung hemfärd väntar, med många funderingar och frågor. Ska vi ligga lågt? Strunta i söndagens Lätt A? Gå ner ett par klasser, låta Angelo rida Tango istället? Eller bara ta en day off, stanna hemma och göra och tänka på någonting helt annat än att hoppa över hinder?

Malin skriver med sin vän, ponnyföräldern Pernilla Lundblad som varit i den här situationen flera gånger tidigare. Pernilla peppar och hennes uppfattning är glasklar: ”Kör!”.

181 Angelo
Angelo har kämpat och slitit hårt för att uppnå nästa mål tillsammans med Hilda. Foto: Privat

Det viktigaste av allt: Angelo vill verkligen det här. Drömmer om en felfri Lätt A, hans just nu högsta önskan. Dessutom har ett par förbättringsdetaljer noterats under lördagen och tidigt på söndagsmorgonen beslutar sig Malin för att byta taktik.

Vi har kommit fram till dag tre. Då behövs jag hemma på gården och LillyBelle väljer att stanna hemma med mig. Bara Malin och Angelo åker ner till Karlshamn.

Jag vet vad som väntar och när vi sitter vid middagsbordet är tiden inne. Equipeappen är vår enda rapportör om vad som händer, vilket gör det hela ännu mer nervöst än att se hoppningen med egna ögon. Det har dock gått bra förr, intalar jag mig i min skrockfullhet.

Som av en händelse stod jag (ja, jag stod) upp här hemma i Växjö och skrek när Angelo kvalade in till Elmia i somras. Jag var heller inte på plats när han vann två klasser med Tango och en med Hilda i Torsås. Kan min frånvaro skapa ny Equipemagi? Kanske. Jag letar efter irrationella halmstrån nu.

Malins nya upplägg bygger på flera förändringar. Den första: Angelo anmäls även till en Lätt B+, som en sorts förklass till Lätt A:n. Den andra: han ska inte bromsa Hilda som han annars till viss del gör för att hon inte ska bli f-ö-r explosiv. Detta för att få ett högre och jämnare tempo, dock utan att Hilda lägger i den högsta Ferrariväxeln.

Under resans gång tillkommer en tredje punkt då Hilda visar sig vara på ett lugnare humör: för att bibehålla hennes lugn skippas framhoppningen helt i Lätt A. Så avgörs Lätt B+. Ekipaget går i mål med fyra fel. På filmen Malin skickar till mig syns en tidig olydnad som dock repareras på ett mycket bra sätt. Tempot är ett annat. Det går fortare men inte för fort. Bådar gott.

Sedan är det dags. Ekipagets namn syns i displayen: Angelo Enestubbe och Munsboro Hyland. Hemma i Växjö andas jag djupt när klockan börjar räkna ner. Sedan startar urverket. De är igång och jag håller andan. När det gått tio sekunder vet jag att de i alla fall inte rivit något hinder och efter ytterligare några sekunder kan en tidig olydnad uteslutas.

Starten har uppenbarligen gått bra men då återstår det värsta: vetskapen om att tiden ska ticka nästan fram till en evighetslång minut innan vi får veta.

37, 38, 39 sekunder. Forfarande står det Fel: 0.
41,42, 43. Fortfarande noll.
Jag känner att pulsen är hög. Skyhög. Jag gillar inte det här. Inte alls.
47, 48, 49. Han måste vara på upploppet. Ingen. Olydnad. Nu. Tack!

51. 52. 53…
…53,48. Målgång! Noll fel!

Jag önskar att jag kunde beskriva känslan men jag tror samtidigt att du som läser vet exakt vad den innebär. I det ögonblicket vet jag hur ofattbart glad Angelo är, hur mycket detta betyder för honom och att det är ett evigt kvitto på all tid och all träning han lagt ner på att uppfylla sitt mål.

De taktiska förändringarna blev till fullträffar och, får jag veta, kompletterades med att Amie Löfberg, en annan god vän, gick banan med Angelo. Amie, oändligt erfaren, pekar med hela handen och är en person Angelo lyssnar på. Det visar att det ibland också kan vara bra med en ny röst.

”Första gången lär du dig vad du gör fel, andra gången försöker du rätta till det och tredje gången sätter du det perfekt”.

Jens Fredricsons princip fungerar.
Det heliga tretalet förblir heligt.
Och efter tre förändringar satt nollan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna rekommenderar jag podden Fria Tyglar där vi i senaste avsnittet träffar charmtrollet Liam Nilsson, 14, som är mitt uppe i en storsatsning. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 95 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

79:- i månaden