Ridlärarbloggen: Barnen lär sig hästhantering

På Hufvudsta diskuterar vi en hel del hur vi ska öka kunskapen i hästhantering och få in det i undervisningen. Vi ser att det ofta är där det brister, både på ridskolan och utanför verksamheten, därför försöker vi bli bättre på att höja säkerheten för elever och hästar.

Vi har utöver teorilektionerna lagt in lektioner med hästhantering, där elever praktiskt och avsuttet arbetar med hästarna.

För några veckor sedan hade jag en sådan lektion med en grupp yngre barn, runt nio till tolv år gamla.

Målsättningen med lektionen var att öka elevernas kunskap i att kunna flytta hästen från marken medan de leder. För att nå resultat blev det också en anledning till att prata om hur en häst lär sig våra signaler.

Att backa på fyra sätt

Här beskriver Tuva vad hon lärde sig från hästhanteringslektionen:
”Jag tyckte det var kul. Vi började med att diskutera med varandra hur man ska göra för att få hästen att göra det man vill. Lollo lärde mig att få Pärlan att backa på fyra olika sätt. Jag lärde mig att man kan använda sina fötter och trampa på stället för att få hästen att backa.
Hon lärde oss hur man kan kommunicera med hästen genom att visa med sitt kroppsspråk. Om man övar på det från marken så kan man använda det på ridlektionerna sen, för att få hästen att förstå vad vi menar.”

Jag tror eleverna var lite klokare när de lämnade lektionen. Vi pratade om att hitta fyra olika sätt för att till exempel backa hästen, och att alltid börja med den minsta signalen. Tänka ett – två – tre – fyra; om hästen inte förstår på ett förstärker vi med två och så vidare. Det som eleverna upptäckte var att ganska snabbt förstod hästarna vad de skulle göra på signal ett, så länge eleverna gjorde allt i rätt ordning.

/Lollo

Telefonen ringde och jag förstod snabbt att det var de som jag väntade möte med.

”Hej Lollo, vi är på parkeringen nu!”
”Toppen, jag kommer strax!”

Jag skulle bara tömma skottkärran först. Jag halkade inte, men det gjorde skottkärran. Rakt ned i gödselcontainern.

Jag diskuterade snabbt med mig själv. Jag kan inte låta skottkärran ligga kvar där, för mötet kanske tar en timme. 

Man skulle kunna hoppas att det var en normalstor skottkärra, men denna var av size storlek större. Man skulle kunna hoppas att gödselcontainern var full, men den var i det närmaste tom.

Hur kommer jag ned i containern? Hur får jag upp kärran? Och hur kommer jag upp ur containern? Och hinner jag på typ två minuter, så de andra inte behöver vänta för länge?

Jag skuttade ned efter skottkärran, lutade den mot kanten, klättrade uppför kärran, stod på kanten och skulle dra upp kärran med mig. Det gick bra, men så tappade jag ned kärran igen. Skuttade ned i containern en gång till och upprepade samma procedur.

Samtidigt så hann jag gå igenom ganska många saker i mitt huvud. 

Det här med att ta sig upp ur en gödselcontainer med en skottkärra på snabbast tid, skulle kunna vara en tävlingsgren i TV-programmet ”Farmen”. Jag hade varit snabbast av alla. 

Skillnaden mellan att vara en hästtjej och nån slags ninja kändes hårfin. Tur att inte min skyddsombuds-kompis Diddi såg mig.

Skillnaden mellan att vara en hästtjej och nån slags ninja kändes hårfin.

Avsutten träning för ryttare är ju ett aktuellt ämne. Men det här borde ju kunna ersätta timmar på gymmet?

Hoppas inte jag kommer till mötet täckt i gödsel. Undrar hur många fler motgångar jag orkar ta just idag.

Till sist var jag och skottkärran uppe ur containern. Jag torkade bort svetten ur pannan och försökte andas normalt igen. Bara att gå vidare till nästa ”att göra” på listan.

Så nästa gång ni tycker jag är tre minuter sen till ett möte, då vet ni varför. 

Vad jag trodde skulle bli en kortare hälsning, letade sig till att bli en egen berättelse. Efter ett okej från övriga i teamet; så blev det ett blogginlägg. 

Att leka och hänga med sina kompisar i hagen var det bästa Rollo visste. Det var svårt att tro att han var 22 år gammal, när han agerade fritidspedagog med sin mankhöjd på 184cm. 

När jag köpte Rollo av Linda sade hon att han alltid vill gå in från hagen klockan 14.00 varje dag. När knappt en vecka gått, insåg jag att de rutinerna hade Rollo nu skippat; han hade inte tid att komma in från hagen eftersom kompisarna var roligare.

Jag glömmer aldrig Rollos första gång i sin nya flock. Min lilla D-ponny Monty var självutnämnd chef i hagen och fast besluten om att tala om det för nykomlingen. Monty marscherade bestämt fram men stannade en bit ifrån och såg upp på Rollo; insåg att ”honom rår jag inte på”, vände och gick åt andra hållet. 

På riktigt, så vet jag inte hur vi ska ersätta Rollo. För det går inte. 

Hans sätt att vägleda otrygga unghästar, i både uppförande, hantering och ridning, har varit ovärderlig. En tydlig, rättvis och trygg individ; men samtidigt väldigt känslig, vänlig och alltid nära till humor.

Och ska jag vara ärlig så var han inte bara fritidspedagog åt hästarna i stallet. Han vägledde även oss människor. 

Det var inte självklart att jag skulle köpa en nästan 20 år gammal häst, men han blev ändå vår nya familjemedlem.

”Jag tror inte du förstår, Lollo”, sade Linda. ”Den här hästen är speciell.”

Vi har varit rädda om vår Rollo, haft ett noga planerat upplägg och foderstat samt alltid frågat vår häst vad han behöver. 

Det han har gett tillbaka till oss är ärevarv på hopptävlingar, agerat lagkamrat i dressyrallsvenskan och lärt sina ryttare hur man tekniskt förbättrar sin ridning. 

Rollo var speciell för oss men extra speciell var han för den ryttare som red honom mest. 

En ryttare som med sin fina inställning aldrig har något negativt att säga om någon häst och alltid utgår ifrån vad hon som ryttare behöver göra för att hästen ska få det så bra som möjligt. Hennes första ridpass på Rollo var mest att hon prövade sig fram, men snart förstod jag att hon hittade ett samspel med honom som är omöjligt för andra att kopiera.

Jag vet inte vem som haft det största privileget; Rollo som hade henne, hon som hade Rollo eller jag som stod bredvid och fick följa vad de gjorde för varandra. 

Vi är ledsna, men framförallt väldigt glada över att han gjort hovavtryck på vår stallplan. Vår resa slutade tidigare än vad vi ville och vi är fortfarande i chock.

Tack bästa Rollo. Vi är många som kommer sakna stunderna med dig.

”Det blir väl skönt att få en lugn fredagskväll.”

Ja, det tänkte jag också. Åka hem, göra det sista i stallet och sedan ta det lugnt.

Innan jag hunnit åka hem från jobbet får jag meddelanden om att min häst som är konvalescent blivit sämre. Efter oro fram och tillbaka, bollande med veterinär och min familj, så åkte vi in till kliniken under fredagskvällen.

Vi har ungefär en timme att köra dit, vilket är långt enligt många men väldigt nära om man jämför med övriga häst-Sverige…

Väl på plats, var min häst plötsligt på tå och skulle visa upp sig för veterinär med tillhörande tre veterinärstudenter. ”Han mådde sämre hemma”, fick jag övertyga dem om.

På vägen till kliniken var jag övertygad om att prognosen var väldigt dålig. Trots det, åkte vi hem med en piggare häst och fortsätta medicineringen hemma. Om jag bara köpt mig mer tid eller om hästen blir återställd, återstår att se.

På vägen till kliniken var jag övertygad om att prognosen var väldigt dålig. Trots det åkte vi hem med en piggare häst.

Hemma igen sent på kvällen; några timmars sömn innan det var dags att lasta till tävling. Två av mina ryttare skulle rida deras första tävling för året och vi hade långt att åka.

Först till start var vårt äldre SWB-sto Lyck-Anne som idag är vår fina läromästare till ungdomarna. Under förra året har Lyck-Anne haft en del rehab och uppbyggande jobb, så det blev inte så mycket tävling. 

Nu travade hon runt på framridningen, utomhus i snö, med höga knälyft och ett ansiktsuttryck som strålade av glädje. Lika lycklig blev hon att få startsignal och sedan taktade hon ut efter att ha hoppat felfritt.

”Lollo, hon kändes jätteglad när hon gick i mål!” sade ryttaren. 

På tävlingen sprang jag på en tjej som många år tidigare köpt en häst av min familj. Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om hur det känns lätt att sälja när det är rätt köpare, trots att det kändes som en bit av mig gick sönder när hästen flyttade ifrån oss.

Jag hade inte hört så mycket efter köpet och hur det gått för dem, men hon berättade att hästen levt många år hos dem innan han akut fick tas bort i tarmvred. Även fast hästen idag inte längre finns, känner jag stor lycka i att han fick ett för-alltid-hem med mycket kärlek och ett liv anpassat för honom. Precis som jag önskat det skulle bli. 

Min nästa ryttare gick in och startade sin debut på ponnyn hon rider. Min coachning till henne blev; lita på din känsla och dina beslut du tar för de stämmer. 

Debut blev dubbelnolla och vinst. 

Lång resa hem, frusna tår men framförallt var vi alla väldigt glada över lyckade rundor.

Jag hann kort reflektera över hur mycket som hinner hända på ett enda dygn; elever på lektion som får aha-upplevelser, en häst jag är nära på att förlora, en häst som återuppstått på tävlingsbanan, en saknad häst jag minns med kärlek och en ponny som lotsas fint runt debutbanan av sin ryttare. Och framförallt tänker jag på alla timmar som ligger bakom detta dygn.

Dels de anläggningar jag själv vistas på, men även åker och besöker på olika sätt, är en del av Ridsport-Sverige. Oavsett hur lätt eller svårt det är att ta sig dit, med eller utan kommunala färdmedel, så blir varje anläggning i sig isolerad. 

På varje anläggning vistas ett antal personer. Oftast en mindre del som är där nästintill all sin vakna tid, några spenderar all sin fritid där och en tredjedel kommer dit regelbundet ett fåtal timmar. 

De som fördelar sin tid på många anläggningar blir oftast svagt insatta i respektive verksamhet. Och de som ser sitt liv på en anläggning som en livsstil får sällan inblick i hur det fungerar hos andra. 

Hästföretagare och anläggningar knegar på, sneglar åt varandras håll utan att veta om man är kollegor eller konkurrenter. Samtidigt som nätverksträffar fyller på med energi och inspiration. 

Hästföretagare och anläggningar knegar på, sneglar åt varandras håll utan att veta om man är kollegor eller konkurrenter.

Kan vi arbeta smartare; ihop istället för isolerat?

Varje hästanläggning blir som en egen ö. De unga och vuxna som vill lära sig samlas där; oavsett om det är ridskola, turridning eller privat träningsanläggning.

Det finns frågor att ställa till oss själva, som kommer leda till att vi stärker ridsporten framåt:

• De som leder anläggningen; vilken ambition och målsättning har de? Vart vill de? Och vad är deras bakgrund? 
• Vilka förebilder finns på anläggningen? De som lär sig; vilken ridning och horsemanship har de tillgång till att se?
• Vilken kultur vill anläggningen ha? Hur bygger man kulturen? Arbeta för inkludering, öka engagemang och klargöra vad som är ok eller inte. 

Det går att se alla dessa anläggningar som öar. Det är lätt att bli ofrivilligt isolerad, även om det inte måste vara så.

Det krävs lite arbete från mig själv för att inte bli en isolerad ö utan istället forma ögrupper. 

Viktiga frågor jag ställer till mig själv är:

• Hur ser min omvärldsanalys ut?
• Hur går jag tillgång till information utifrån som jag behöver?
• Kan jag ifrågasätta mina sanningar; måste jag göra som jag alltid har gjort?

Det är klart vi kan rikta våra ögon utåt, bjuda in och tillsammans dela varför vi just väljer hästar som livsstil. 

En kompis till mig hade bestämt sig för att minsann granska att bostadsrättsföreningens styrelse skötte sig och inte gjorde några fel.

”Men om du vill lägga tid på att granska dem, kan du inte istället erbjuda dig att vara med i styrelsen och hjälpa till?”
”Nej vet du vad”, fick jag till svar. ”Min fritid är alldeles för dyrbar för att lägga tid på sånt.”

Jag minns det samtalet och tänker ibland tillbaka på det. Som till exempel idag när jag skrittade av min häst; besviken på att jag inte kunde ge den bättre ridning.

Funderingar kring vad som saknas i min förmåga eller kanske i utrustningsväg. När jag inte har någon att bolla med så får jag själv försöka hitta vad i träningsväg det behövs mer av. Min största svårighet är att prioritera mitt eget ridande och ge mig själv bra förutsättningar; samtidigt som stall och gård ska skötas ihop med familjen. Sy ihop vardagen med häst, jobb och elever.

Många gånger har jag kommit på mig själv med att hamna i situationer. En hästägare bekymrad över sin skadade häst, någon som kört fast med sitt hästsläp i ett träd eller ett barns ponny som vägrar röra sig med ryttare på ryggen.

”Klart jag kan hjälpa dig”, hör jag mig själv säga när jag egentligen inte har tid. Det finns någon konstant vilja att hellre hitta lösningar än problem. 

I ett försök att planera hur jag ska fördela min tid så lyfte jag upp frågan att det ibland saknas information till tävlingar eller propositioner. En arrangör svarade mig att många tävlingar saknar tillräckligt med hjälp. 

Jag skulle vilja ta över stafettpinnen som Stockholms äldsta funktionär när jag känner mig klar med mitt eget tävlande. 

Från ett annat håll önskades det att jag lyfte upp ämnet till debatt, men mitt svar blev att ridsporten behöver istället mer att vi hjälps åt.

De senaste tre helgerna har jag varit på tävling och jag vet inte om andra lägger märke till samma saker som jag.

Förutom de ideella funktionärerna som förgyller tillvaron på tävling med att bjuda på tacobuffé, glatt ropa in ekipage till banan eller hjälpa mig parkera min bil så finns det andra som möjliggör att jag kan tävla.

En dressyrdomare som egentligen hade behövt stanna hemma och kurera sig ville ge ryttarna chansen att genomföra sina starter. En banbyggare som jag träffar typ varje helg är en av Stockholms äldsta funktionärer och han stod som hinderpersonal när jag startade eftersom det saknades medhjälpare.  

Tänk att de här personerna, ideellt eller ej, ägnar sina lediga helger åt att ge mig den här möjligheten? De är mina superhjältar och tills den dag jag blir som dem, superhjälte på heltid, försöker jag vara deras medhjälpare så ofta jag kan.

Tänk att de här personerna, ideellt eller ej, ägnar sina lediga helger åt att ge mig den här möjligheten?

Jag tänker på att det behövs mer hjälp för att hålla liv i tävlingarna och jag ser mig själv bli en superhjälte i framtiden. Jag skulle vilja ta över stafettpinnen som Stockholms äldsta funktionär när jag känner mig klar med mitt eget tävlande. 

Samtidigt så tänker jag att jag inte behöver känna mig otillräcklig; jag får inte glömma bort att jag har en viktig roll.

Jag vägleder ung som gammal in i ridsporten, hjälper ovana föräldrar, försöker lotsa hästarnas första vingliga steg in på banan. Och jag tänker över vem i ridsporten jag vill vara; den som ser på, pekar ut felen eller som försöker göra skillnad där den står.

”När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå.”

Efter mellandagar och julhelger så är planeringen för 2026 igång. Ponnyteamet har just nu elva hästar i stallet att jobba med. 

Vår arbetsmyra Lyckan, som nu fyllt 20 år men med sin outtömliga energi är en riktig pantertant. Jag känner tacksamhet för alla gånger hon hjälper mina elever bli till bättre ryttare. 

Rollo på 184 cm fyller 22 år nu och känns som han bara blir yngre. Pålitligare häst finns nog inte och hans förmåga att vägleda yngre och nya hästar är en stor tillgång för oss.

Det är nog svårt för andra att förstå hur viktig Cajsa är för mig. Vi utbyter så mycket kommunikation bara i att se på varandra och hon säger aldrig nej till att gå till jobbet. Jag tror att hon trivs med sin tillvaro hos oss. 

Vi fick börja med en ”never-ending” tappsko-problematik när Bubben flyttade hem till oss. Långa perioder av att det kändes omöjligt att hålla igång träningen (tappskor, överskottsenergi, slagit i ett ben när han busade) men nu känns det äntligen som vi hittat rätt stig. Vi är överlyckliga över att Bubben nu är ridhäst istället för vår hamster.

Sissi är en ponny som, liksom våra andra hästar som flyttat in, vi behövt hitta rätt upplägg till. Det tar mellan ett halvår och två år för en nyinflyttad häst innan rutinerna sitter. Och då är det inte hästen som ska komma in i rutinerna; nej det tar så lång tid för oss människor att hitta rutinerna för hästen. Det känns jätteroligt att ha en så fin ponny i stallet att jobba med. 

Det tar mellan ett halvår och två år för en nyinflyttad häst innan rutinerna sitter.

Stella är Sissis lillasyster, precis fyllt fyra år. Jag tycker det är otroligt hur de yngsta hästarna alltid lär mig mest och gör mig till en bättre hästmänniska. De hästar som flyttar hit i samma ålder som Stella skapar man tajtare relationer med 

Lilleman flyttade hit för mindre än ett år sedan och vi försöker fortfarande hitta rätt i upplägg och vardag. En väldigt följsam häst att arbeta med som hela tiden arbetet små signaler. 

Världens bästa Monty, säger de andra i teamet om vår ponny som vägleder alla möjliga ryttare in i ridsportens värld. Jag hävdar att han är vår känsligaste häst; som alltid ställer upp. 

”Galoppera tills han blir trött” fungerar dåligt som taktik på vår ponny Sockan. Han slutar aldrig galoppera och säger aldrig nej, så det gäller att alltid hitta sättet att arbeta ihop med honom.

Cally är en ponny som flyttade hit i höstas. Het, känslig och genomsnäll. Visar väldigt tydligt när man har hennes förtroende, då litar hon helhjärtat på sin människa. 

Uppladdningen för fälttävlanssäsongen är redan i gång med Lizzie. Jag vill ju förvalta mina hästar och hoppas att jag jobbar i rätt riktning. Men facit får vi inte förrän efteråt.

När jag står i ridhuset i rollen som instruktör möter jag inte bara många hästar, utan även många människor. 

Det finns hela tiden en ambition att läsa av var ryttaren, hästen och ekipaget befinner sig för dagen. Många gånger undervisar vi även för de medföljande på läktaren, trots att det egentligen inte är tanken. 

Min roll där i ridhuset är att leverera undervisning och ”en bra känsla” för ekipaget. Att stämma av ryttarens dagsform är ett sätt för att jag ska nå resultat. Beroende på vad ryttaren svarar så kan jag stämma av hästens dagsform. 

Ibland handlar det om att ryttaren misstolkat sin häst, när något blir fel i träning. Kan även vara brist på kunskap eller att ryttaren missat att uppfatta andra tecken.

Jag har ibland mötts av att ryttare säger ”du borde ha förstått hur jag kände eller mådde”. När jag själv reflekterar över det så landar jag i att det är svårt att läsa tankar. Kollegor bekräftar hur de ibland känner sig mer som psykologer än ridlärare när de jobbar. 

Det är väl en del i det; hästarna svarar på våra känslor och mår vi själva bra så svarar hästarna på det. Och ridningen går inte bara ut på att utföra tekniskt utan våga känna efter.

Ibland kör vi fast i att känna för mycket. Då behöver jag stå där som ridlärare och balansera alla känslor som sker i ridhuset, till exempel när jag undervisar tonåringar. Ändå härligt; de ger mig direkt feedback åt alla håll när jag försöker nå fram till resultat. 

En tränare gav sin elev feedback i form av att ”den här hästen kommer du kunna tävla medelsvår nivå på”. 

Eleven återberättade detta för sin förälder som sedan berättade för mig att tränaren kritiserat ryttaren. Ord som tränaren menat som positivt hade landat som kritik hos ryttaren; inte lätt att hitta rätt alla gånger i den yttre dialogen. 

Jag vill tro att all feedback är till för att hjälpa mig; att jag ska bli lite bättre. Men ibland är det svårt att veta vad jag ska använda feedbacken till. Fördelen är att feedback som inte gör mig till en bättre ryttare gör mig till en bättre instruktör. 

Jag vill tro att all feedback är till för att hjälpa mig; att jag ska bli lite bättre.

Jag försöker bli bättre på att istället för att säga vad ryttaren inte ska göra, undervisa ryttaren till vad den ska göra. 

Att vara engagerad är både en gåva och en förbannelse; dedikerad att vilja hjälpa ryttaren men svårt när kommunikation krockar. Jag försöker få ryttaren att se att det jag säger är för att hjälpa hen framåt; även när det känns svårt eller vi behöver backa bandet.

Min inre dialog är alltid pågående och processen att lära känna sig själv känns som ett livslångt projekt. Alla tankar hjälper oss inte utan vi behöver träning i hur vi ska använda den inre dialogen med oss själva. 

Jag försöker ge näring till det som tar mig framåt; det andra får inte ta för stor plats. 

När mina elever själva brottas med de här sakerna brukar mitt svar vara; du är inte unik. Ibland skrattar vi när jag svarar så. Sedan pratar vi vidare om hur vi ska vända tvivel, självkritik, oro, stress eller rädsla till något bra istället.

”Du vet att för vissa så räknas elva hästar som en hel verksamhet”, sa en vän till mig.

Tidigare hade jag inte reflekterat över att det är så. Jag har inte tänkt så mycket på att jag kombinerar jobb som ridlärare med eget företagande och eget tävlande.

Mitt Stall Grana Ponnyteam innebär att organisera elva hästars träning, vardag och tävlande med ett gäng ambitiösa ryttare. Inför varje månad lägger jag en planering för varje häst och ryttare individuellt, planerar mina timmar och styr ihop de elever jag har utöver dessa.

Månadsplaneringen styckas även ned till veckovis planering, vilket i sin tur blir en daglig planering som ska kommuniceras ut till alla. För plötsligt händer hovbölder, släp ska lagas och ponnyer åka på mätning.

Oavsett typ av elev möts jag ofta av att jag förväntas ge dem ett recept på vilket antal timmar, lektioner och ridpass som kommer göra att de når sina mål. Jag förväntas också svara hur mycket det kommer kosta.
Dit vi är på väg finns inga garantier; rätt recept garanterar dig inte att nå dina mål. Istället handlar det om att göra det bästa med det vi har.

”Lollo har en form av likadan klocka som Skalman”, beskrev en kompis. ”Den är uppdelad i tiominuters intervaller och Lollo lever hela tiden sitt liv på optimaltid, troligen inspirerad av fälttävlan. Alltid ge saker och ting tillräcklig tid samtidigt som vi njuter av upplevelsen.”

Fin beskrivning ändå, men ibland uppstår situationer som stör min optimaltid.

Jag skulle köpa sadel från en privatperson men sadeln behövde ett annat koppjärn än det som satt i. Bra att det var en modell som det gick att byta på.
Sadelsäljaren hade sadeln i samma kommun som jag bor i och jag var välkommen dit under eftermiddagen. Jag hittade även en återförsäljare av koppjärn i samma kommun, så på väg till sadeln stannade jag först och köpte två koppjärn eftersom jag var osäker på exakt vilken storlek jag behövde ha.

Anländer till sadelsäljaren som inte sett mitt sista meddelande. Efter detektivarbete ringer jag upp hen som svarar oj, jag har åkt hem men åker tillbaka till stallet om ett tag. Jag kan tyvärr inte vänta, svarade jag och frågade om hen kunde leverera sadeln hem till mig.

Jag hann hem för att ha mina elever och säljaren levererade sadeln till ridhuset. Alla nöjda och glada! Men jag tyckte att jag kunde ha nyttjat tiden för min roadtrip bättre.

”Jag vet inte hur du hinner med allt”, sa någon. Inte jag heller, när jag uppgiven gled ned på stallgolvet sittandes på en påse hö medan hästarna åt av sitt kvällsfoder. En känsla av otillräcklighet som jag ibland brottas med, i stunder som känns ganska ensamma. Ibland kommer verkligheten ikapp när ambitionerna är höga.

Dagen efter åkte jag på hoppträning med Lizzie. Efter ett av hindren lade Lizzie en lång serie bockningar i ren glädje och jag lät henne släppa loss – själv satt jag med ett enda stort leende.
Lizzie bjöd mig på fina språng och hoppningen kändes sådär lekande lätt. Efteråt kände jag mig helt påfylld med energi; det är viktigt att vi inte tappar bort de stunder som vi lever för.

Jag vet inte om det är ett fenomen som existerar nationellt eller om det bara är jag som upplever det. När jag börjar prata om de här sakerna med mina ponnyteamryttare, verkar de kalla mig gammal även om de inte säger det högt.

När jag själv var ponnyryttare, då var blåbärshoppningen hos grannen höstens stora höjdpunkt. Jag har starka minnen från de tillfällena, minns en av traktens blåbärshoppningar med flera hundra starter på en dag. Varje höjd hade bedömning omhoppning, ibland clear round. 60cm med omhoppning och i samma klass deltog alla typer av ekipage.

Prisutdelningen kunde se ut såhär;
Första plats, Elsa Olsson på sin travhäst Samuraj. 
Andra plats, Villiam Nilsson på sin welshponny Gunpowder.
Tredje plats, Lisa Ek på shetlandsponnyn Blixten.

Varje ekipage fick orimligt många chanser att ta sig runt banan och i publiken stod tillhörande familj, vänner och släktingar till alla deltagare. 

Rosetterna från den tiden sitter fortfarande på min vägg. Eftersom min ponny inte vill låta sig lastas så red jag till ”tävlingarna”. Närmsta ridhus låg en timmes skritt hemifrån. 

Idag ser det annorlunda ut, ridhus finns runt varje hörn. 

Blåbärshoppningarna har dött ut, antagligen av förklarliga skäl med bristande säkerhet där alltifrån barn på shettis till vuxen på halvblod behövdes trängas på samma ytor. Jag minns olyckorna också, bland annat hästar som klättrade ut genom transportdörrar. En gång så hade en bonde glömt stänga in sina kor så de sprang lösa bland alla våra hästar på ”tävlingsplatsen”.

De pay and jump’s som finns idag, går inte att jämföra blåbärshoppningarna med. De var något annat. 

De lokala hopp- och dressyrtävlingarna var även de folkfest; tillfällen då vi var flera kompisgäng som hängde hela dagarna. Idag har flera av de arrangörerna svårt att få ihop starter.

Häromdagen var jag på träning med min häst och kom på mig själv med att inse att det knappt finns vanliga transporter längre. Inte på samma sätt som förr; när föräldrar hade en hederlig volvo och kopplade på något som dög till hästsläp. 

De där ”vanliga hästfamiljerna” minskar i antal, för inte alla familjer har råd med egen hästbuss som bara används till hästen som är inköpt till ett enda syfte. Tävling. 

För bara några år sedan var vi flera som gladeligen red för tränare många gånger per vecka. Nu tvingas vi inse att vi måste välja våra tillfällen; är det en hårfin linje mellan ”roligt att träna” och att träningen räknas till investering?

Jag hajar till när jag inser att ”ridhushyra” på en träning ibland är dyrare än en startavgift på tävling. Hur? Dessutom ska tränaren betalas. 

Ett ekipage jag mötte på tävling i vintras har inget ridhus att rida i, så de konstaterade att det var billigare för dem att åka på tävling istället. 

”Särskilt om vi kan vinna tillbaka anmälningsavgiften”, sade de.

Har vi ”dödat” vår egen folksport, genom att vi blev mer medvetna? Vi ville väl, skapa goda förutsättningar till tävling, öka kvaliteten på träning och prioritera utbildningsmöjligheter för ekipage. 

Lyckades vi? Blev vår sport säkrare genom att ta bort leken med ökat säkerhetstänk? Många hävdar att säkerhetstänket minskat när medvetenheten om riskerna ökat.

Jag tror det finns fler orsaker till att vår sport ser annorlunda ut idag. Kraven på oss utövare ökar, vi påminns om hästvälfärd och har mycket att leva upp till. Vilket är jättebra; men alla orkar inte klarar de förväntningarna. Helt plötsligt krävs större förutsättningar och spelplanen har förändrats. 

Jag ser att vi redan har börjat tappa ”de vanliga familjerna med egen häst”. Men förhoppning är att ridsporten utvecklas på ett sätt som kan välkomna och omfamna dem.

Klimatet idag är annorlunda; medan vi dömer varandra har vi glömt bort glädjen i att hålla på med ridsport.

För i slutändan, så är jag bara en vanlig tjej som vill vara med mina hästar.