Ridlärarbloggen: Barnen lär sig hästhantering

På Hufvudsta diskuterar vi en hel del hur vi ska öka kunskapen i hästhantering och få in det i undervisningen. Vi ser att det ofta är där det brister, både på ridskolan och utanför verksamheten, därför försöker vi bli bättre på att höja säkerheten för elever och hästar.

Vi har utöver teorilektionerna lagt in lektioner med hästhantering, där elever praktiskt och avsuttet arbetar med hästarna.

För några veckor sedan hade jag en sådan lektion med en grupp yngre barn, runt nio till tolv år gamla.

Målsättningen med lektionen var att öka elevernas kunskap i att kunna flytta hästen från marken medan de leder. För att nå resultat blev det också en anledning till att prata om hur en häst lär sig våra signaler.

Att backa på fyra sätt

Här beskriver Tuva vad hon lärde sig från hästhanteringslektionen:
”Jag tyckte det var kul. Vi började med att diskutera med varandra hur man ska göra för att få hästen att göra det man vill. Lollo lärde mig att få Pärlan att backa på fyra olika sätt. Jag lärde mig att man kan använda sina fötter och trampa på stället för att få hästen att backa.
Hon lärde oss hur man kan kommunicera med hästen genom att visa med sitt kroppsspråk. Om man övar på det från marken så kan man använda det på ridlektionerna sen, för att få hästen att förstå vad vi menar.”

Jag tror eleverna var lite klokare när de lämnade lektionen. Vi pratade om att hitta fyra olika sätt för att till exempel backa hästen, och att alltid börja med den minsta signalen. Tänka ett – två – tre – fyra; om hästen inte förstår på ett förstärker vi med två och så vidare. Det som eleverna upptäckte var att ganska snabbt förstod hästarna vad de skulle göra på signal ett, så länge eleverna gjorde allt i rätt ordning.

/Lollo

”Lollo, jag är här tidigt imorgon bitti och hjälper dig fodra.”
Det var min elev som även arbetar som helgpersonal på ridskolan; hon skulle följande morgon rida lektion för mig kl 08.00. När hon inte går i skolan, då hittar vi henne i stallet; både när hon jobbar och är ledig.

En ponnyryttare lyckas inte komma iväg på träning eftersom föräldrarna jobbar den tiden. Då ställer en annan ponnyryttares förälder upp utan att tveka och skjutsar till träningen.

Det har berättats om en ponnyfamilj som var på väg till en fälttävlan men halvvägs dit gick deras bil sönder. Medan de väntade på vägassistans frågade en förbipasserande bil med hästsläp om de skulle till samma tävling. Ja, blev svaret.
Den förbipasserande ponnyfamiljen var främlingar för de som fått problem med bilen men de blev ändå erbjudna hjälp.
Ponnyryttaren lastade på sin ponny och åkte med dem till tävlingen medan föräldern blev kvar med den trasiga bilen.

Bara ett litet bekymmer. När ryttaren anlände till tävlingen med sin ponny ringde hon sin pappa och frågade på vilken anläggning han bokat uppstallning så hon kunde köras dit. Resultatet blev en lärorik helg där allt till slut löste sig.

Senaste tiden har jag funderar över vad det är som skapar att jag känner mig omgiven av personer som vill hjälpa till. De underlättar på ett sätt som gör det lättare för mig att göra ett bra jobb; de erbjuder sin hjälp, sträcker ut en hand och framförallt kan vi skratta ihop.

På ridskolan finns en ponnymormor som blev överlycklig när jag ställde frågan om hon vill vara med och hjälpa de yngre barnen i stallet på helgerna. Hon är bara närvarande och kan tillsammans med personalen hjälpa de som är osäkra i att vara med hästen I boxen.

Jag tror det finns små sätt att få andra att känna sig sedda. Då kliver de fram och det erbjuds hjälp som man inte visste fanns. Plötsligt har man vänner som man inte visste att man hade.

Det är inte helt enkelt att som ridlärare eller annan ledare räcka till; ge alla den tid de behöver, se var och en samtidigt som man är sitt bästa jag. Ibland är det en utmaning och ibland landar det jag säger fel hos den jag möter.

Jag frågade en vän: ”Hur vet jag att mitt sätt att leda är sunt? Hur vet jag att jag räcker till och hur arbetar jag med rädslan att göra fel?”
Min kloka vän svarade;
”Bara det att du hela tiden reflekterar över vad du själv gör är sunt, du lyssnar in andra. Du kan lita på din inre kompass och lyssna när den säger att du ska säga ifrån för att något är fel.”

När jag är på ridskolan så ser jag verksamheten som att den har flera lager. Jag tänker att vad som styr verksamheten är chefernas ambitioner, ledstjärnor och mående; är det sunt så leder det till att vi andra kan göra att verksamheten växer och utvecklas. Det börjar med deras vision och vandrar vidare till personal, styrelse, föräldrar och elever.

Jag försöker hitta en balansgång i rollen som ledare; bjuda in men samtidigt sätta gränser. Hur kan alla känna sig viktiga och samtidigt veta vad som gäller?
Hur skapas en trygghet i en att kunna be om hjälp eller säga till om något är fel?

Jag tror att min egna vision och att jag ger mig själv bränsle skapar förutsättningarna till att nå mål.
Jag försöker ofta prata med elever om vikten av att ge sig själv bränsle och vad det innebär; ordentlig sömn, äta näringsrikt, egentid, träning eller tid till förberedelse. Jag själv behöver bränslet för att kunna fungera gentemot mig själv, mina hästar och de i min närhet.

Förra helgen kunde jag inte låta bli att le när en av mina tonårselever sade till mig på en tävling;
”Lollo, jag tror det är bättre att jag hjälper henne på framhoppningen”, hon pekade på hennes kompis som också är min elev. ”Hon blir mindre nervös då.”
Det underbara i den situationen, är att min elev vågar säga det till mig. Hon vågar vara öppen, tydlig, ta initiativ och vill använda det till att hjälpa andra. För mig kändes det som en seger.

Jag reflekterar ibland över att vi har ett ansvar att inte utsätta hästen för onödig stress, samt vad det innebär. 

Jag tror att vi ibland tolkar in vad hästen upplever som stress med vad vi själva känner och att inte alla har kunskapen att se signalerna.

Jag funderar över om tävlingssituation är lika med en stressig situation, bara för att det kan vara så vi människor ser på det.

Vi förenklar det gärna genom att säga att tävling är stress och hemmamiljö är lugn.

För att hästen ska känna detsamma så förutsätter det att hästen känner sin hemmamiljö som lugn. 

Finns det garantier för det? Finner den ett lugn i sin hage? Har stallet rutiner som uppfyller hästens behov? Trivs den?

Jag har alltid haft en bild av att alla hästar trivs med mycket uteritt i skogen och ute dygnet runt på sommarbete. Men idag vet jag att en av mina hästar upplever den drömbilden mer som stress än som harmoni; jag har behövt anpassa mig efter det medan de andra hästarna liksom jag ser skogen som avkoppling. 

Vi har en bild av att en vildhäst lever i frihet och att tamhästen inte gör det. Jag undrar vilken av de två hästarna som upplever mest stress. 

Vildhästen behöver röra sig långt, söka sin föda, hela tiden vara orolig för faror och redo att försvara sig. Tamhästen har tryggheten i tillgång till rent vatten och näring, vi skyddar dem mot sjukdomar och kan tillgodose deras behov. 

Detta förutsätter att vi ser deras behov och läser deras signaler.

Vi ansvarar för att ge dem rörelse, en trygg miljö, foder och en flock.

Det är inte bara rovdjur och tävlingsmiljö som kan stressa en häst. En tamhäst erbjuds en tryggare miljö än en vildhäst men om hästen inte förstår vad vi ber av den i hantering så ökar risken för konflikt. Vi har ett ansvar att skapa dagliga rutiner som ökar vår och hästarnas säkerhet.

En häst som inte är frisk kan visa det genom att vara spänd eller orolig, eftersom de är flyktdjur i naturen så får de inte visa sina svagheter. Det kräver mycket kunskap av oss, för att kunna urskilja vad som är vad.

Forskningen utvecklas framåt på hur vi ska läsa hästens mående och förhoppningsvis utvecklas kunskapen i takt med den. Jag ser på mina hästar med nya ögon idag mot vad jag gjorde för många år sedan; jag hittar tecken som jag tidigare inte visste fanns.

Jag hoppas kunna bli klokare, i vad som är vad, ju längre tiden går.

/Lollo

Vi åkte till ponnyhopptävling med en vattentät plan. Jag åkte dit på morgonen med två ponnyer, Jossan skulle komma lite senare med ytterligare en ponny och ta med sig den hem som hoppat klart första klassen. Sedan skulle Jossan hem och köra vidare nästa häst på träning medan jag var kvar på tävling.

När Jossan kommer fram till tävlingen är ett däck på släpet platt. Jag ska precis in på framhoppningen med Linnea men får be henne klara sig själv där istället.
”Jag måste hjälpa Jossan med däck på släpet!”
”Ok!” svarade Linnea och fann sig i situationen.

På parkeringen hade Jossan engagerat ett gäng människor. Vi provade ett reservdäck från en annan transport men det passade inte.
”Jossan, ta släpet på min bil så löser jag det där sen.”
Snabbt bytte vi släp på bilarna och Jossan hann hem för att åka vidare på träning.

Helene bestämde sig för att engagera Robert i däckproblemet; han hade precis hämtat Agnes mormor och var på väg till tävlingen för att titta.
”Kan du åka till Grana och hämta reservdäcket till släpet?”
”Varför ska jag köra en timme åt fel håll och missa Agnes start?”
Helene förklarade krissituationen och sålde in det hela med:
”Tänk vad mycket härlig kvalitetstid du får med Agnes mormor, vi bjuder på kaffe när ni kommer och vi kan filma Agnes ritt om ni missar den!”

Robert hann komma med däcket till tävlingen innan Agnes startat och vi hann även byta på transporten innan klassen startade igång. En underbar funktionär hjälpte oss samtidigt som han följde Vasaloppet på telefonen.

Slutet gott, allting gott. Helgen efter var det dags för ponnyhopptävling igen och ännu en gång hade vi en vattentät plan.
Ponnyerna lastade och vi var på väg.

Jag har Vilma och Agnes i baksätet och vi har bara hunnit rulla ut från gårdsplanen när Agnes säger:
”Lollo, du vet om att de har ändrat starttid?”
”Va?”

Det visar sig att samma tävling skrivit olika starttider på olika sidor och inte meddelat oss som anmält. Nu var det tydligen så att ponnyerna skulle starta kl 09.30 och storhästarna kl 11.00. När jag inser detta är klockan 09.10 och vi befinner oss en timmes resväg från tävlingen.
I de här situationerna så lägger jag ingen tid på att känna stress.

”Tjejer”, sade jag till Vilma och Agnes. ”Om man hamnar i en krissituation, vet ni vad man gör då?”
”Nej?”
”Man löser problemet.”

Jag tänkte att jag ringer till tävlingsplatsen. Men det finns inget telefonnummer i propositionen. Inte i ryttarmeddelandet heller. Vi letar på ridskolans hemsida men hamnar bara på stallkontorets telefonsvarare. Finns inget telefonnummer på ridklubbens hemsida.

Jag ber Agnes ta fram namnen på de i ridklubbens styrelse och sedan googlar vi deras telefonnummer. Ordförande finns inte på Google. Vice ordförande hittar vi en person som KANSKE är rätt person.

Jag ringer, hon svarar att hon är rätt person men hon är inte på tävlingen idag. Hon ringer dock den som är ansvarig, vi är välkomna ändå och våra ponnyer får starta med storhästarna.

Vad skönt, tänker vi. Framme vid tävlingen går tjejerna banan medan jag samt medhjälpare förbereder ponnyerna.

Vi kom inte in på framhoppningen med ponny nummer ett eftersom funktionären konstaterade att det var en ponny och den fanns inte med på storhäststartlistan. Jag förklarade att ponnyn var efteranmäld och att funktionärens listor inte var uppdaterade.
Väl inne på banan hoppade ponnyn felfritt och jag frågade ryttaren om jag skulle efteranmäla till nästa höjd också vilket vi gjorde.

Ponny två skulle in på framhoppningen och jag fick förklara samma sak igen för funktionären. Även den ryttaren felfri på banan och efteranmäldes till nästa höjd.

I ögonvrån såg jag Ponnyteamets fem medföljande föräldrar kliva åt sidan, sade försiktigt ”vi låter Lollo sköta det här” och gick till cafeterian för att fika.

Ponny nummer tre fick inte heller komma in på framhoppningen eftersom funktionären konstaterade att det var en ponny och den fanns inte med på storhäststartlistan. Jag förklarade igen att ponnyn var efteranmäld och att funktionärens listor inte var uppdaterade.
Den tredje ryttaren var också felfri men tillsammans beslutade vi att inte göra ytterligare en start.

Slutligen stod vi med fem felfria ritter av fem möjliga och det var dags att åka hem. Jag och ryttarna valde att fira dagens framgångar med ett besök på en stor godisbutik på vägen hem.

/Lollo

Något som jag ofta kommer tillbaka till i undervisningen är ryttarnas lättridning. Beroende på var de är i utbildningen, vilka förutsättningar de har eller vad respektive häst behöver, så kan instruktionerna skilja sig.

Men här är några av dem:

• Rid inte lätt tills stiglädren tar slut. Jag arbetar ofta med olika sätt att ändra ryttarens tyngdpunkt och centrera ryttaren mer över hästen. Många gånger skjutsar ryttaren iväg hästen med sin lättridning och det arbetar jag mycket med att förändra. 
• Nu hamnar du för långt bak. Ryttare som tappar sits och hållning faller ofta längre bak i sadeln. Vi arbetar med att placera foten under ryttarens tyngdpunkt och koppla på stabiliteten i kroppen. 
• Fram med handen. Enklaste sättet att samtidigt få ryttaren att stabilisera mellandelen. Gör också att ryttarens hand lättare följer hästen istället för att arbeta mot munnen.
• Rid lätt i innerstigbygel. Även det ett sätt att stabilisera ryttaren och hjälpa till att hitta tyngdpunkten, istället för att falla utåt.
• Sitt mitt över dragkedjan i sadeln. Genom att tänka sig att en dragkedja går mitt i sadeln från framvalv till bakvalv, där sittbenen ska vara på varsin sida om dragkedjan. När ryttaren hittar rätt så slappnar hästen av på egen hand eftersom ryttaren är i balans. 
• Bjud på popcorn. När ryttaren växlar från rakt till böjt spår brukar jag jämföra rörelsen i bröstkorgen med när man är på bio och ska bjuda kompisen på popcorn. Samma rörelse gör att hästen mycket mjukare vänder dit ryttaren vill.
• Rid lätt långsammare. Många gånger slipper vi driva och bromsa; mycket utav kontrollen ligger i hur vi använder kroppen. 
• Du behöver inte landa med all vikt i sadeln. Många gånger trivs hästarna bättre med mjukare lättridning och det blir ett enkelt sätt till mer framåtbjudning. 
• Hitta höfterna. Är ryttarens höfter i balans så hamnar resten rätt; ryttarens höfter påverkar vad hästen gör med sina höfter. 

Självklart är det inte jag själv som kommit på det här, utan jag hämtar mycket inspiration från mina tränare och kollegor. Men det är roligt att hela tiden hitta nya vägar!

/Lollo

”Glöm inte bort att klappa på hästarna”, uppmuntrade vår chef Linda oss anställda vid ett möte. ”Stanna gärna upp och ta er tid med varje häst; det är viktigt.”

Det är mycket som ska hinnas med under en arbetsdag och ingen häst ska glömmas bort. Vi ser över att det läggs tid på varje häst och vi tycker inte att någon häst är mindre viktig än någon annan.

Det är inte bara tävlingshästar på högsta nivå som behöver prestera – våra ridskolehästar behöver ges möjligheter att leverera. De möjliggör allt för oss.

Ibland anses det att hästar på ridskola förbrukas, men på Hufvudsta arbetar vi för att förvalta dem. Kan vi förvalta våra hästar på bästa sätt så höjer vi kvaliteten i vad vi levererar till våra kunder.

Ridskolehästen behöver inte bara må bra fysiskt för att fungera, utan även mentalt. Vi vill inte skapa en arbetsplats för hästarna, vi vill skapa ett hem där de vill vara.

Meddelandena är många från elever om vad de ska rida på eller inte, men högsta prioritering för mig är hästarna. Jag har med i beräkningen vilken dagsform hästen har, hur hästens arbetsdag ser ut, vilka övningar jag använder på lektionen samt vilken ridning hästen behöver. Utifrån de faktorerna sker hästfördelningen i första hand.

Kan vi göra allt för att ridskolehästen ska trivas på jobbet, då gör vi det. För utan dem, inget vi. Glada ridskolehästar skapar bättre ridskolor.

Sverige består av ungefär 355 500 hästar, Ridsportförbundet har 147 853 medlemmar och cirka 5 miljoner ridtimmar genomförs varje år på landets ridskolor.

Det finns siffror på ridsportens utövare och landets hästar, men jag tror inte att det finns statistik på Sveriges alla hästälskare.

Det finns betydligt fler än de som syns i statistiken. Långt ifrån alla medryttare och medhjälpare är medlemmar i någon förening. Föräldrar är, frivilligt eller ofrivilligt, engagerade i barnets ponny och hittar sig själva på ridanläggningar varje vecka.

En dag kom jag till stallet och möttes av en man i stallgången. Han lyste upp när han såg mig och jag hade aldrig tidigare träffat honom.
”Det är ju du!” Utbrast han och jag sade förvånat hej.
Det visade sig att han är pappa och morfar till två av mina elever. Han har en gång i tiden haft egna hästar, tävlat och spenderat all tid i stallet. Nu fann jag honom i mitt stall, överlycklig medan han hjälpte till med mockning och höpåsar.
Idag bor han för långt ifrån barnets och barnbarnets hästintresse för att kunna vara med dem i stallet varje vecka. Hans hälsa gör att han inte längre kan vara aktiv i stallet. I stället får han telefonsamtal, bilder och filmer, varje gång dotter och dotterdotter ridit. Engagemanget är fortfarande lika stort och han är mer än gärna delaktig. Där i stallgången, visste han vem jag var då han hört allt om mig.

En tidigare elev till mig, vill inte längre gå till stallet. Hon känner en sorg över att kroppen sviker när hennes längtan efter att rida igen är stor. Hon längtar tillbaka till timmarna i sadeln men hälsan tillåter det inte längre. Ibland är saknaden större än sorgen och då hittar hon tillbaka till stallet; in i en box till en mjuk hästmule.

På ridskolan har vi ett trofast pensionärspar som varje vecka gör sin utflykt till oss. De är inga elever, utan bara djurälskande personer. Den obligatoriska morotspåsen är med och hästarna känner igen deras utdelning av godis.

Jag tänker på min farmor när hon som ung ville rida. Men ridskolan låg för många kilometer hemifrån för att kunna cykla dit och ingen fanns att skjutsa henne. Hon har berättat om hur hon istället fick rida på gårdens arbetshästar, men hon kände att de var nog inte riktigt var lämpade till det. Dessutom hade hon bara träskor att rida i; hon mindes tillbaka till hur ont det gjorde att bli trampad av tunga hovar.

Jag tror att de hästälskande eldsjälarna är många fler än vad som syns. Så länge jag kan, vill jag njuta av timmarna i sadeln och stunderna med mina hästar.

Den engagerade ponnymorfarn Anders Karlsson var själv tävlingsryttare en gång i tiden. På bilden syns han på Lilleman (ridskolehäst på Södertälje ridklubb) år 1965.

Medan jag höll i tömmarna så beskrev jag för min elev vad jag såg och förklarade vad hon skulle titta efter. Det slog mig att en hel del kunskap som jag letade efter för tio år sedan, har jag idag. Många saker som tidigare var svårt är numera enkelt och jag behöver inte göra fel lika många gånger som tidigare för att det ska bli rätt.

Ännu har jag inte alla svar för jag letar fortfarande efter dem. En kompis till mig brukar säga att med tanke på att vi båda har hästar som yrke så har vi mycket kunskap, men vi vet också att vi inte kan allt.

Är jag uppe i alla timmar erfarenhet som jag behöver? Jag vet inte, jag har inte haft tid att räkna dem. Men det är klart att alla mina timmar hästhantering, i sadeln, sittandes på läktaren och undervisandes i ridhuset har gett mig något idag som jag saknat tidigare.

Ridsporten befinner sig i en tid där vi utövare ifrågasätter oss själva och andra granskar vad vi gör. Det är sunt att vi frågar oss vad vi gör, vilka metoder vi använder och vart vi är på väg. Med tanke på att det samtidigt känns skrämmande att ifrågasätta min sanning så känns det skönt att inte stå ensam i det.

Vad är det egentligen som granskas? Jo, det vi gör med våra hästar. Det är resultatet av hur arbetet sett ut fram till idag, men det behöver inte vara hur vi arbetar i framtiden. Vi kan inte skylla ifrån oss och säga att vi inte visste bättre, men vi kan säga att vi gjorde så gott vi kunde och att vi kan bli bättre.

Jag känner mig djupt imponerad av de som hade min roll innan mig. De som var ridlärare innan jag blev det; de som var hästmänniskor långt innan jag föddes.

De lade minst lika många timmar som jag i stallet och på hästarna; om inte ännu mer. De hade helt andra ögon att se på hästarna med men de hade samma kärlek till djuren och sporten som jag har.

De som kom innan mig de arbetade mycket mer ensamt än vad jag gör. De var inte omgivna av kunniga människor på samma sätt som jag och det var betydligt mer avancerat för dem att söka kunskap. Videoutbildning i bandageomläggning från veterinärklinik på internet fanns inte, i bästa fall kunde någon hjälp hittas i ett hästlexikon. Ringa en vän för hjälp över telefon fanns inte heller alltid som alternativ.

Det finns många förutsättningar som var annorlunda tidigare mot hur vi har det idag. Allt var inte bättre förr och allt är inte bra idag. Men jag väljer att inte döma gamla metoder; jag känner stor respekt inför hur tidigare hästmänniskor klarat av väldigt mycket med den kunskap de hade tillgång till. De skapade oss till vad vi är idag och det är därför jag arbetar som ridlärare. Nu är det upp till mig hur framtidens stafettpinne ser ut.

Det känns omöjligt att krympa listan till några få punkter. Många gånger känner jag mig otillräcklig, men tänker att jag får börja gräva där jag står. Försöker möta eleven där eleven är.

• Ja, är svaret på frågan – det är svårt att lära sig rida och man blir aldrig klar. När mina elever befinner sig i lägen där de lär sig, övar eller möter motgångar brukar jag säga att de inte är unika. De är långt ifrån ensamma om att försöka hitta fram till känslan i ridningen.
• Ibland får jag höra att ”ridskolorna lär inte eleverna rida med små hjälper”. Det är en ”sanning” som jag varje dag arbetar för att hitta botemedel på. Jag försöker falla in med nya perspektiv och presentera andra vinklar när jag undervisar. Klart vi kan undervisa utifrån andetag och viktskillnader i sadeln, men om eleven ännu inte är där i sin förmåga så blir det svårt att ta till sig den kunskapen. Det handlar om att tajma undervisningen till rätt ögonblick.

• En häst är alltid en häst och det är utifrån det vi måste arbeta. När jag hör mina yngsta elever förklara för sina föräldrar hur en häst fungerar, då blir jag stolt.
• Jag kan aldrig förlåta mig själv om jag inte gör allt för att förebygga ett ”oj” från att bli ett ”aj”. Kan jag hjälpa till att förhindra hästar och människor från att hamna i olyckor, så tycker jag att det är viktigt att jag säger till.
• Kan jag hjälpa mina elever att vara snälla mot sig själva så blir det lättare att ha roligt på vägen till att bli en bättre ryttare och hästmänniska.

• Något annat som känns viktigt är att hjälpa eleverna att hitta vägar att inverka med hästen istället för mot hästen. Jag har aldrig haft en naturlig känsla för ridningen, men en stor motivation till att lägga ned många timmar på träning. Eftersom jag fått träna så många timmar på att hitta känslan mer naturligt, så tror jag att det underlättar för mig att förstå hur eleverna känner det när något är svårt.
• Dela upp träningen och processen i mindre bitar. Att hitta enkla sätt att förbättra grundridningen gör att resan i det långa loppet blir enklare. Jag vill hitta hållbara sätt för ryttarna att göra många upprepningar, utan att slita på hästarna.

På Hufvudsta Ridskola har vi tagit fram en mall som vi använder vid våra ”hästmöten”. Ett hästmöte innebär att vi i personalen går igenom alla 45 hästar i bokstavsordning; hur fungerar de i verksamheten, vad är planen för respektive häst de kommande månaderna och hur ska vi lägga upp undervisningen för varje häst.

Vi har hästmöte en gång i månaden och då ser vi på varje häst utifrån de fem domänen som används för att mäta en hästs mående:

• Utfodring – hur ser hästen ut i hull, pälssättning, muskulatur. Behöver vi lägga till eller ta bort något i foderstaten?
• Fysisk miljö – vilken hagrutin passar hästen, behöver den extra promenader/motion, trivs den med sin box/hagkompis?
• Hälsa – hur ser hästens skadestatistik ut, kan vi dra någon slutsats av hur den arbetar i verksamheten? Har den någon tidigare skadehistorik som vi behöver ta hänsyn till?
• Beteende – visar hästen något avvikande i sitt beteende, stort som litet? Genom att lyfta även små avvikelser så har det hjälpt oss att öka hästens välbefinnande.
• Mental hälsa – verkar hästen trivas hos oss? Om inte, vad kan vi förändra?

Det finns vinster i att vi individanpassar för hästarna – mår de bra och levererar på jobbet så höjer det kvaliteten i undervisningen vi säljer.

Vi försöker se på våra hästar med olika ögon och ställa de obekväma frågorna till oss själva – har vi verkligen gjort allt för den här hästen? Har vi verkligen gjort vårt bästa? Har vi sett alla signaler?

Det finns en skillnad i att hitta ursäkter och i att hitta förklaringar till varför en häst gör som den gör. Jag vill vidareutbilda mig för att bättre kunna ge eleverna förklaringar istället för ursäkter.

En elev tränade för mig med sin egen häst. Senaste veckorna har varit stökiga, förklarade eleven. Vi pratade kring det. Jag själv försöker bli klokare i mötet med mina hästar och jag vill uppmuntra mina elever till att göra detsamma.

Om hästen inte beter sig som jag vill så har jag fyra alternativ att arbeta efter:

• Mår hästen bra?
• Förstår den uppgiften?
• Är uppgiften lagom svår?
• Ger jag som ryttare rätt signaler?

För att hitta svaret till vilket alternativ som påverkar hästen, behöver jag gå till mig själv.